Välkommen debatt

Till de största tillskyndarna av en kristdemokratisk politik hör väl knappast jag. Ändå måste det sägas att gårdagens debatt på rikstinget innehöll vissa poänger. Kraven på sänkt abortgräns från många motionärer satte frågan i fokus om det går att välja i alla situationer.

Ämnet aborter rör upp många känslor varje gång den kommer upp på dagordningen. Den lösning svensk lagstiftning på området fastnat för står väl närmast för en kompromiss mellan praktisk hantering av problemet och reaktion på ett mångårigt skuldbeläggande av kvinnan.

Det som kallas fri abort är heller inte något särskilt något fritt eftersom rätten till denna undantar den ena parten från del i beslutet. Mannen har gjorts till en gallgeting i sammanhanget. Kanske borde detta fria val förses med konsekvensetisk märkning istället för rätt till sig själv?

Behövs mer romantik kring denne person?

Det har satts upp en operaföreställning om "lappmarkspredikanten" Laestadius. Lokal för framträdandet är en gammal ladugård på Kengis bruk utanför Pajala. Kärvt ska det tydligen vara när det handlar om en person som väl knappast är förknippad med överdådighet.

Norrbottens-Kurirens recensent sticker i sedvanlig ordning inte av utan gör ett refererat av arrangemanget. Mer vågad är konkurrenttidningen NSD som inte utelämnar fakta om Laestadius roll som tidig hantlangare åt rasbiologer och vad som följt i spåren av hans verksamhet i form av syndakataloger och biblisk fundamentalism.

Några årtionden efter Laestadius död splittrades rörelsen i en östlig och en västlig variant, den ena ansågs öppen, den andra mer sluten mot omvärlden. Som gränsöverskridande projekt är laestadianismen intressant eftersom den vann sympatisörer i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Norge.

För den idékritiskt orienterade måste ändå perioden från denne persons framträdande fram till dess att väckelsens avarter började avslöjas bit för bit betraktas som en sorglig parentes. Mycket går att lära av den men att göra romantiska teman av den är dödfött. Mest undrar jag över varför laestadianismen kvarblev inom statskyrkan. Är frihet så farligt?

Merkel räddade EU-fördraget?

På Brännpunkt idag ger Fredrik Reinfeldt Angela Merkel tacken för att det blev enighet kring ett EU-fördrag efter hårda nattmanglingar in på midsommardagen. Hela arbetet med en ny konstitution tog ju en tankepaus sedan holländarna och fransmännen sagt nej i folkomröstningar.

Ordet konstitution har bytts ut mot fördrag i helgens förhandlingar. Flagga, hymn och motto har lämnats åsido, därtill har man arbetat på ett nytt namn på utrikesministerns jobb. Polen var svåra ett få med på det hela efter deras kritik mot röstviktningen i ministerrådet. Även Storbritannien har trilskats som inte vill ha med något om grundläggande rättigheter i det som kanske till slut blir en grundlag.

Reinfeldt berömmer sig själv och får beröm för att han tagit strid för att EU inte sätter upp nya kriterier på medlemskap. Huruvida det ska anses som Merkels förtjänst att uppgörelsen kom i hamn den här gången är för tidigt att säga. Däremot är hon på god väg att etablera sig som Europas ledande politiker. En händelse som ser ut som en tanke är dock att svenske statsministern fick ägna midsommarhelgen, den svenskaste av högtider, åt att jobba. Den europeiska högtiden infaller annars idag, Johannes Döparens dag.

Forum för fårskallar

Något som kallas Luleå sommarbiennal pågår för närvarande. Förlagan är väl Venedigs arrangemang inom konstområdet. Mycket till parallell mellan dessa kan väl knappast dras. Luleåkopiatörerna har dock lokalt fått en del uppmärksamhet kring ett så kallat performancearrangemang.

I en patetisk och tillkämpat sentimental recension skriver NSD:s kulturskribent om det hela. En utställning med fårskallar och politisk enmansteater riktad mot USA får reportern på plats att utbrista att ingen "kan gå därifrån oberörd".

Hela historien har föregåtts av en fejkad debatt kring en myndighets nej till konstnärens planer på att slå sönder fårskallarna offentligt. Vad detta skulle syfta till eller visa eller ställa i fokus vet jag inte. Det var då inte värt att nämna i varje fall.

När detta skrivs läser jag att fårskallekonstnären är misstänkt för våld mot tjänsteman efter en fyllefest. Starten på biennalen kunde knappast ha blivit sämre och saken blir inte bättre av att kommunen med kommunalrådet Petersen var på plats i onsdags och sanktionerade invigningen.

Ännu ett exempel på att Luleå fortsätter i den kulturella tradition som går under beteckningen det tokudda. Idag är det midsommarafton och jag hade tänkt ägna denna högtid åt att fiska. En verksamhet som ger avkoppling från alla knäppheter man omges av.

Svenska bloggar utvärderade

Företaget Primelabs har gått igenom den svenska bloggvärlden under de första fyra månaderna i år. Resultaten de kommit fram till innehåller en del nyttig information. Som till exempel att det bloggas mest om politik.

För att få vara med undersökningen har krävts att man automatiskt låtit bloggsökmotorn Twingly leta upp om något nytt skrivits. Twingly kopplar samman bloggar med traditionella medier.

Utredningen är ett stort steg på vägen mot en vetenskaplig granskning av bloggarna i Sverige. Fortfarande är det dock anknytningen till de stora mediedrakarna som verkat styrande. I verkligheten finns det kanske mer än tre gånger så många bloggar än de som studerats. Sannolikt skulle en genomgång av alla dessa ge underlag för helt andra slutsatser.

Ej heller är det ännu här som i USA där bloggarna i stor utsträckning påverkade utgången i förra presidentvalet. Kanske blir det aldrig så i Sverige, ett land som helt enkelt är för litet för dylika verksamheter. För mycket information når från mun till mun istället. Men en kritisk konstruktiv röst i det offentliga samtalet, det kommer Sverigebloggarna nog alltid att vara.

Pensionärsriket

Vid sidan av den offentliga propagandan om att det går bra för Norrbotten pågår en utveckling av allt annat än positivt slag. Den allvarligaste delen av denna rör befolkningsminskningen i inlandet i synnerhet och i länet i allmänhet. Ett annat stort problem rör den stigande medelåldern i regionen.

Även om det inte är helt rätt att prata om talibankultur så visst är det så att gubbarnas åsikter tillmäts allt för mycket vikt häruppe. Mest frapperande är detta på Norrbottens-Kurirens ledarsida där för några år sedan plockades in en skribent från Ångermanland som går i pension i sommar vid 67 års ålder. Som alla vet ger två års extra jobb efter 65 bra mycket mer i pensionskuvertet.

Att låta folk gå på övertid på det här sättet är typiskt för attityden gentemot unga i Norrland. Konsekvensen blir att dessa försvinner från länet, och det är gräddan som sticker först. Kuriren brottas med sjunkande upplagesiffror, det skylls på ökad konkurrens från andra medier, men närmare sanningen ligger nog det faktum att man hamnat lite på sidan av.

I längden blir det lite avslaget för läsarna med en hållning som går ut på att vara ett horn i sidan på socialdemokratin. Att vi fått en ny regering med ett parti i spetsen som är på väg att bli statsbärande verkar ha gått redaktionsledningen förbi. Följaktligen kan konkurrenten NSD vara mer givande att läsa trots tidningens föråldrade lösningar på nya problem.

Det är inte en orimlig tanke att Kuriren går i graven eller övergår till att vara en lokaltidning för Lule älvdal. Min vision är att vi får fyra mindre tidningar i Norrbotten istället för som nu två stora drakar, allt för att tillgodose det allt viktigare lokalsamhällets krav på samhällsupplysning.

Ett vettigare förhållningssätt till torsken

Förra året under fotbolls-VM gjorde Sverige sig bemärkt genom en rätt pinsam form av jakt på torskar. Sedan regeringsskiftet har de styrande börjat ägna sig åt ett mera vettigt sätt att förhålla sig till ordet. I tisdags beslutade EU:s jordbruks- och fiskeministrar om en handlingsplan för den vattenlevande beteckningen av torsken.

Enligt egen utsago menar jordbruksminister Erlandsson att hårt svenskt arbete ligger bakom skärpta kontroller och ett nytt regelverk, även om han inte nämner att målsättningen att följa det internationella havsforskningsrådets rekommendationer inte uppnås på långa vägar. ICES har nämligen ställt sig bakom fiskestopp i det östra torskbeståndet under 2007 och 2008.

För de som tror på Europasamarbete är detta ett lyckat exempel. För de som nostalgiskt blickar bakåt mot fotbollssommaren 2006 då det fanns de som trodde att Sverige är en moralisk stormakt som någon fortfarande lyssnar på betyder det inte mycket. Vilken tur att det finns mer än en sorts torsk.

Varför talar ingen om Finland i regionfrågan?

Ansvarskommitténs förslag om regionändringar är ute på remiss. Titt som tätt kommer synpunkter från diverse opinionsbildare på dessa. Vad som är i det närmaste frånvarande i debatten är den finska regionreform som trädde ikraft 1998 och som minskade antalet län där från 12 till 6.

Det verkar nästan som om den forna stormakten har lite svårt att se ett lillebrorsland som föregångare på området. Det som just nu diskuteras till genomförande i Sverige - men som möter stort motstånd från främst höger men också vänster - är ganska likt vad finnarna lyckades med för ganska många år sedan.

Ibland pratas det om finnarna som ett konservativt folk. I regionfrågan tillhör dock snarare svenskarna stockarna i sammanhanget. Vi ska inte vara säkra på att det händer någonting alls framöver trots utlovad handling inte minst från kommunministern.

Rätt underligt är att läsa debattörer som vill slå vakt om regionindelningen i form av län med hänvisning till att dessa skulle stå för något evigt och oföränderligt. I allt väsentligt är det en felsyn eftersom vi har landskapen till dylika syften. Deras gränser går i motsats till länens aldrig att dra om.

Till detta kan läggas att det finns verkligt få svenska regioner där den regionala identiteten är riktigt stark ur ett internationellt eller europeiskt perspektiv. Sverige är förmodligen en av de mest utpräglande enhetsstaterna i världen, låt vara att minoriteter tillväxt i styrka under många år nu.

Inte bara forskningsfusk

Alltmer har vi fått lära oss att forskare inte utgör någon yrkesgrupp som står över alla andra. Såväl som i andra sammanhang fuskas det inom forskningen. Men inte bara det. Forskning används också till att torgföra lögner i syfte att bättra på imagen hos en verksamhet.

Luleå Tekniska Universitet har en nyhetssida där den ena sensationen efter den andra rörande nya forskningsresultat läggs ut. Igår var det dags att plocka fram en gammal sådan, närmare bestämt den om forskaren som "räddade en art från utrotning". Hela historien är dock ett falsarium från början till slut.

Det skulle föra för långt att här gå in på alla felaktigheter som framförs i artikeln. Jag har också sökt göra Norrbottens-Kuriren uppmärksam på ärendet utan att lyckas. Så mycket kan sägas att: 1) hotet mot siklöjans fortvaro är inte över, 2) modellen som "räddade" siklöjan inte härrör från LTU, 3) ingen tillgänglig forskning refererar till denna avgörande insats för naturresursen ifråga, samt 4) forskningsresultatet som framför en praktisk rekommendation bygger på en amerikansk forskares förslag om hur allmänningar ska styras.

Vad som alltså borde vara en banbrytande upptäckt är alltså inget annat än lögner och brist på originalitet. Är sådant något att uppröras över, det handlar ju bara om vad som tagits fram vid ett av landets mindre kända lärosäten? Jo det tycker jag. I längden skadar dylikt all forskning, eller skämmer ut högskolor i periferin på så vis att dessa på sikt avvecklas.

Vissa tar semester redan nu...

...eller i varje fall från att skriva självbespeglande artiklar i sin tidning. Jag läser Norrbottens-Kuriren varje dag den kommer ut. Dock betalar jag inte för den, något jag är glad över i betraktande över tidningens utveckling.

När tidningens ansvarige utgivare meddelar att han tar paus från sitt krönikeskrivande dyker en tanke osökt upp i mitt huvud. Nämligen den tid då svenskarna var ett arbetande folk och hur man i lokalpressen oroades över hur mycket folk det är på stan redan klockan 3 en fredag.

Det var alltså inte bara vad de gör på banken efter tre som någon journalist på 80-talet uppmärksammande. Skulle samma artikel skrivas idag skulle ingen reagera. Jag brukar undvika att göra ärenden i stan under rusningstid. Förr gick det bra om man undvek de sena fredagseftermiddagarna. Men idag? Stan är full av folk redan klockan 11 som börjat helgfirandet. Inte så få av de som är där verkar falla under det inom svensk samhällsforskning tämligen nymyntade begreppet utanförskapet.

Alla har inte hamnat utanför på grund av egen förskyllan. Men tyvärr har nästan en ungdomsgeneration varit på väg att gå förlorad tack vare en del flumprofeter som agiterat för att ha kul istället för att arbeta. Därför är det en extra dålig markering från en person i offentlig ställning när han meddelar att han tar ledigt när sommaren börjar. Vi har ju trots allt bara fem veckors lagstadgad semester i det landet. Å andra sidan ska vi inte hoppas för mycket på en pitepilt i chefsställning. De brukar inte få gjort så mycket.

Maktkamp i Ukraina

Alldeles i Europas utkant, närmare bestämt i Ukraina, utspelar sig en maktkamp mellan landets president och landets premiärminister. Det går att diskutera huruvida floden Dnepr eller Uralbergen ska anses som Europas bortre gräns i öster. På något sätt känns det som om Ukraina, vars namn går att härleda ur det slaviska ordet för gräns, är ett område som skiljer europeiskt från asiatiskt, eller i varje fall europeiskt från ryskt.

Hjälten från orangea revolutionen Viktor Jusjtjenko har fått sitt rykte fläckat något efter att ha bedrivit hårdför politik mot parlamentet där hans rival Janukovytj har ett starkt stöd. För närvarande vill Jusjtjenko utlysa nyval tidigare än planerat, något som ses som avtalsbrott av Janukovytj och hans anhängare.

Krisen i Ukraina blottlägger en hel del av problemen med öva sig i demokratiska arbetssätt. Ur västlig synvinkel är närmast frågan om Ukraina ska orientera sig mot Ryssland där utvecklingen knappast går åt rätt håll. Det finns en del påtryckningsmedel att använda för de som vill se en positiv tendens i fallet med detta land men det bästa vore nog om förändringar till det bättre kunde komma inifrån utan inblandning utifrån.

Den osolidariska avtalsrörelsen

Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.

För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.

Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.

Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.

Befolkningsminskning trots högkonjunktur

En del, däribland jag, bekymrar sig en del över regionala förhållanden. En region som idag ofta omtalas som att det råder högtryck där är Norrbotten. Ändå kom för en kort tid sedan dyster befolkningsstatistik. Befolkningen minskar för andra mätningen i rad om man undantar flyktingmottagandet.

Ett annat problem som är högst markant i regionen är utanförskapet. Omkring en tredjedel av arbetskraften har inte ett riktigt jobb att gå till. Gruvor som säljer lätt förädlade råvaror som aldrig förr i alla ära: jobb finns inte åt alla. Många har gömts undan i studier, sjukskrivningar och pensioneringar. Resursslöseriet är enormt.

Det går att diskutera orsaker till detta. Ett huvudproblem som jag lär återkomma till är svårigheten att etablera en medelklass i Norrbotten. Det vill säga en slags borgerlighet som inte har penningtjänandet främst för ögonen men ändå besitter kompetens. Som det är idag flyr många begåvningar länet på grund av dåliga utvecklingsmöjligheter.

Mest framträdande i hela problematiken är den långa tradition av bidragsberoende som finns häruppe. Den gör sig gällande på områden som sträcker sig långt utanför offentliga verksamheter. Med handen på hjärtat är det inte särskilt många som kan kalla sig entreprenörer där ekonomin för närvarande sägs gå som tåget.

Möte med en underskattad president

Svenske statsministern har varit i USA och träffat presidenten och Kalifornien-guvernören Schwarzenegger. Ännu en gång har vi tvingats uppleva att en inflytelserik person i landet uttryckt sin uppskattning om USA:s ledare.

I samtalen med George W Bush visade Fredrik Reinfeldt engagemang i klimatfrågan, något som numera delas av presidenten. Det är nu dags att sluta raljera om dennes ointelligens och istället inse att USA har en överlägsen konstitution såtillvida att en president inte kan sitta längre än åtta år.

I Sverige kan en regeringschef - av vissa enligt Grundlagen försedd med statschefliga funktioner - sitta i princip hur länge som helst. Göran Persson, en man med många kvalifikationer, men icke desto mindre ovan att finna sig i situationer där han inte får bestämma, kunde avsättas tack vare stöd från kretsar som gick långt utanför väljaropinonen. Att han sedan avgick från ordförandeposten i sitt parti under tumultartade former skadade dock inte landet, utan bara den rörelse han har så mycket att tacka för.

Ställ gärna Göran Persson, som aldrig tog någon akademisk examen trots att han slirade på sanningen om detta i konfrontation med fakta, mot George W Bush med både Harvard- och Yale-examen. Fundera sedan en stund över vilken definition av intelligens vi egentligen rör oss med här i Sverige.

Sparka er nya medarbetare TV4

Under nittiotalet växte det fram en programform i TV som gick ut på att sitta i soffor och kivas med varandra. Några hårda debatter uppstod därför sällan. Ingen ställer väl till med storbråk när man sitter mjukt tillsammans.

Ett annat grepp var att plocka in konsulter i olika ämnen. Mest känd inom politik är förmodligen statsvetaren Stig-Björn Ljunggren från Hamrånge-Uppsala, som var ett stående inslag i TV4:s tyckarpaneler i många år.

Samma kanal har nu engagerat prästen Ma Oftedal som konsult i relationsfrågor. Om henne finns mycket att säga men knappast något positivt. Det finns en lång artikel om Oftedal på Wikipedia för den som är intresserad. Mest kommer då jag ihåg denna gudskvinna för att ha brutit tystnadsplikten efter samtal med Lundell 1987.

Alla som kommer till tals i TV behöver inte tas på allvar, men att anlita en förvisso lätt omgjord men ändå högst suspekt individ till medarbetare är inte bra. Dina synder är inte förlåtna Ma.

Nu ska Ögren avsättas

Det har väl knappast undgått några av Norrbottens-Kurirens läsare att tidningen just nu är i färd med att avsätta landstingsrådet Kent Ögren. Tidningens insändar- och debattavdelning har gått ihop med tidningens ledarsida i syfte att uppnå detta mål.

Frågan är om så mycket kommer att bli bättre om man lyckas i sitt uppsåt. Trappor ska städas uppifrån heter det ju, men vem kommer i så fall istället för Ögren? Ett annat avdankat kommunalråd eller en mindre lyckad landstingspolitiker?

Istället för att angripa symptomen borde Norrbottens-Kuriren med flera lokaltidningar runtom i landet angripa orsakerna till dessa. Dessa har att göra med den regionalt organiserade politiken. Länen i den form de har idag är för små för att handha viktiga uppgifter såsom vård.

I längden blir det ganska tröttsamt att läsa om personfixerad politik. Den riskerar också i längden att bli kontraproduktiv. Ögren kan gå stärkt ur det hela om han inte störtas. Detsamma gäller för övrigt Obol-mannen Bo Johansson som det är knäpptyst kring nu. Rätt som det är kan denne dyka upp som bonde med skägg på en gård utanför Gällivare, förslagsvis intervjuad av någon journalist på DN mitt framför näsan på lokala skribenter som framlever sina dagar mätt på framgång efter ett mindre journalistpris.

På Ögren går det att ha synpunkter. Den här gången har han retat upp folk med att kalla privata läkare för ett otyg. Han ingår också i en lång tradition av norrbottniska politiker som haft problem med flaskan. Men, som sagt, Ögren är inte problemet utan symptomet.

Politisk eurovisionsschlager?

Så har den ännu en gång avgjorts, Eurovision Song Contest, som den numera heter. Segrade gjorde Serbien, en nation som under 90-talet var något av en Europas gökunge. Därför var det positivt ur ett politiskt perspektiv att ett land med en trist historia bakom sig får framträda som representant för europeisk musik. Kanske kan det bättra på imagen.

Det var östeuropeisk dominans för hela slanten. Anledningen är förstås att forna sovjetstater och andra ockuperade länder under kalla kriget tar igen förlorade år. Den musik de företräder överlag utgör förståeligt nog mera exempel på förbättringar av den sorts schlager som var vanlig i väst under 70- och 80-talen. ABBA:s musik tolererades i öst under kalla kriget, och det är väl därifrån man börjat sin resa tillbaka till friheten i detta sammanhang.

Mest politisk i sin röstning var Ryssland. De från rysk synvinkel snälla staterna fick höga poäng. För Sverige gick det som bekant dåligt. Frontmannen i The Ark jämrade sig efteråt över att Europa inte var redo för dem. Men snarare torde det ha handlat om att många genomskådade dem som en småländsk/regional variant av Queen.

Nästa år talas det om att Palestina ska få vara med. Gränsen för Europa mot omvärlden flyttas i så fall ännu mer. Det är högst diskutabelt om Georgien och Armenien kan räknas till Europa, lika som om alla småstater utan egen statstradition som deltog i år verkligen borde räknas som deltagarländer.

Alternativ till den svenska välfärdsstaten

Många äldre socialdemokrater pratar gärna om den tid när klassmärket syntes i munnen. En viktig uppgift för folkhemska företrädare genom åren har därför varit att upprätthålla en god och för alla överkomlig tandvård.

Sedan länge är denna politik nu övergiven. En ordentlig tandreparation kan ruinera ekonomin för en mindre bemedlad person. Samtidigt överlåts i allt mindre utsträckning ansvaret för tandhälsan åt andra än individen själv. Att säga åt en person att borsta tänderna oftare och att äta mindre snask betraktas idag av många som en kränkning.

Det visar sig att lösningen på krisen för den svenska tandvården ligger i öster, något Norrländska Socialdemokraten uppmärksammat i en artikel. Även om svenskar inte kan komma i åtnjutande av samma vård som finnar ifråga om offentligt utförd vård så finns det privata alternativ där som ligger långt under den prisnivå svenska landsting erbjuder.

Jag har efter en tandundersökning erbjudits ett i mitt tycke alldeles för högt pris på en reparation. Därför överväger jag nu att åka till Torneå för att låta en privat klinik utföra denna. I Sverige måste jag vänta till långt in i juni innan jobbet ska utföras. Finsk tandvård ska visst kunna ordna tid redan dagen efter beställningen, som sagt till klart lägre priser.

Ska landstinget fortsätta med sin prispolitik på tandvård kommer förmodligen alltfler svenskar att överge dem som kunder. Med den antagliga påföljden att den svenska välfärdsstaten demonteras ytterligare. Inte ens de murar gentemot omvärlden som socialminister Göran Hägglund vill bygga när han vill förhindra svenskar från att få offentlig vård utomlands lär kunna bromsa utvecklingen.

Klassegoisterna

LKAB:s gruvarbetare har återgått till jobbet efter två dagars vild strejk. Den direkta anledningen är att bolaget meddelat att man vill återuppta förhandlingarna. Strejk kan med andra ord bryta ut på nytt eftersom arbetsgivaren och arbetstagarna står långt från varandra.

Orimliga krav på femton procents löneförhöjning har framförts. Detta att jämföra med centrala avtalsnivåer som ligger kring fyra procent. Sedan har konflikten en del nostalgi över sig. Det var 1969 som en storstrejk i Malmfälten framkallade vågor över landet som troddes bära fröet till en nationell revolution inom sig. Mera konkret handlade det om krav på bättre arbetsförhållanden. Protesterna mot ett nytt ackordssystem ledde då i förlängningen till månadslön för gruvarbetarna.

Den vilda strejken har inte alls fått samma sympati från omvärlden som -69. Idag råder helt andra förhållanden. Många reagerade nog negativt på kraven när det framkom vilka löner gruvarbete betalas med. Inte minst kanske i jämförelsen med underbetalda vårdbiträden med lika fysiskt krävande arbeten med bara något över hälften i lön av sina manliga klasskamrater.

Tvådagarsepisoden i Malmfälten lär bara förstärka bilden av den norrbottniske inlandsmannen som en klassegoistisk machotyp. Blir det en fortsättning på konflikten lär de göra bort sig ännu mer. Ändå kan det vara på sin plats att säga något om orsaken till det hela.

LKAB går just nu ohyggligt bra. Det är då naturligt att företagets medarbetare vill ha mer av kakan. Sedan har vi det där med direktörs- och bonuslöner. Det var ju inte så länge sedan en ekonomisk idé av många sågs som ett fullt konkurrenskraftigt alternativ till kapitalismen. Vill vi ha tillbaka dylika tankar gör vi nog säkrast i att fortsätta med orimliga chefslöner. Den direktörsdyrkande högerman till ledarskribent på Norrbottens-Kuriren som resonerar i termer av att dessa kostar bra mycket mindre än vad strejken kostat verkar således snarare befinna sig ute i rymden än i verkligheten.

Löneökningar är alltid inflationsdrivande. Men ska redan välbeställda grupper ha ännu mer än majoriteten av löntagargrupperna så tröttnar till sist dessa på att hålla igen och avtalsparterna tappar kontrollen över lönebildningen.

Vilken väg väljer Sarkozy?

Så är det klart att Europas starkaste statschef de närmaste fem åren kommer att heta Nicolas Sarkozy. Med ett högt valdeltagande gick fransmännen och fransyskorna till valurnorna. Omkring 85 procent av de röstberättigade ville säga sitt om sitt lands näste president.

Om Nicolas Sarkozy har sagts att han verkar i Napoleons och de Gaulles efterföljd. Det vill säga i den tradition som ser på Frankrike som destinerad för en speciell roll i världen. Som det numera ser ut så är denna tid förbi för evigt.

Därför är klokt att Sarkozy intagit en försonligare hållning mot USA än sina företrädare. En traditionell europé är han tvivelsutan dock. Under Sarkozys ledning lär det bli nej till turkiskt medlemskap i EU.

De som tror Frankrikes näste president blir en fransk version av Reinfeldt är kommer att bli besvikna. Det liberalkonservativa draget hos honom är för starkt markerat. Men han ska ju heller inte leda någon regering utan vara hela folkets ledare. Det hade behövts att han gjort om sitt parti om det alls skulle gå att tala om lätt genomförbar politik.