Den osolidariska avtalsrörelsen

Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.

För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.

Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.

Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.

Befolkningsminskning trots högkonjunktur

En del, däribland jag, bekymrar sig en del över regionala förhållanden. En region som idag ofta omtalas som att det råder högtryck där är Norrbotten. Ändå kom för en kort tid sedan dyster befolkningsstatistik. Befolkningen minskar för andra mätningen i rad om man undantar flyktingmottagandet.

Ett annat problem som är högst markant i regionen är utanförskapet. Omkring en tredjedel av arbetskraften har inte ett riktigt jobb att gå till. Gruvor som säljer lätt förädlade råvaror som aldrig förr i alla ära: jobb finns inte åt alla. Många har gömts undan i studier, sjukskrivningar och pensioneringar. Resursslöseriet är enormt.

Det går att diskutera orsaker till detta. Ett huvudproblem som jag lär återkomma till är svårigheten att etablera en medelklass i Norrbotten. Det vill säga en slags borgerlighet som inte har penningtjänandet främst för ögonen men ändå besitter kompetens. Som det är idag flyr många begåvningar länet på grund av dåliga utvecklingsmöjligheter.

Mest framträdande i hela problematiken är den långa tradition av bidragsberoende som finns häruppe. Den gör sig gällande på områden som sträcker sig långt utanför offentliga verksamheter. Med handen på hjärtat är det inte särskilt många som kan kalla sig entreprenörer där ekonomin för närvarande sägs gå som tåget.

Möte med en underskattad president

Svenske statsministern har varit i USA och träffat presidenten och Kalifornien-guvernören Schwarzenegger. Ännu en gång har vi tvingats uppleva att en inflytelserik person i landet uttryckt sin uppskattning om USA:s ledare.

I samtalen med George W Bush visade Fredrik Reinfeldt engagemang i klimatfrågan, något som numera delas av presidenten. Det är nu dags att sluta raljera om dennes ointelligens och istället inse att USA har en överlägsen konstitution såtillvida att en president inte kan sitta längre än åtta år.

I Sverige kan en regeringschef - av vissa enligt Grundlagen försedd med statschefliga funktioner - sitta i princip hur länge som helst. Göran Persson, en man med många kvalifikationer, men icke desto mindre ovan att finna sig i situationer där han inte får bestämma, kunde avsättas tack vare stöd från kretsar som gick långt utanför väljaropinonen. Att han sedan avgick från ordförandeposten i sitt parti under tumultartade former skadade dock inte landet, utan bara den rörelse han har så mycket att tacka för.

Ställ gärna Göran Persson, som aldrig tog någon akademisk examen trots att han slirade på sanningen om detta i konfrontation med fakta, mot George W Bush med både Harvard- och Yale-examen. Fundera sedan en stund över vilken definition av intelligens vi egentligen rör oss med här i Sverige.

Sparka er nya medarbetare TV4

Under nittiotalet växte det fram en programform i TV som gick ut på att sitta i soffor och kivas med varandra. Några hårda debatter uppstod därför sällan. Ingen ställer väl till med storbråk när man sitter mjukt tillsammans.

Ett annat grepp var att plocka in konsulter i olika ämnen. Mest känd inom politik är förmodligen statsvetaren Stig-Björn Ljunggren från Hamrånge-Uppsala, som var ett stående inslag i TV4:s tyckarpaneler i många år.

Samma kanal har nu engagerat prästen Ma Oftedal som konsult i relationsfrågor. Om henne finns mycket att säga men knappast något positivt. Det finns en lång artikel om Oftedal på Wikipedia för den som är intresserad. Mest kommer då jag ihåg denna gudskvinna för att ha brutit tystnadsplikten efter samtal med Lundell 1987.

Alla som kommer till tals i TV behöver inte tas på allvar, men att anlita en förvisso lätt omgjord men ändå högst suspekt individ till medarbetare är inte bra. Dina synder är inte förlåtna Ma.

Nu ska Ögren avsättas

Det har väl knappast undgått några av Norrbottens-Kurirens läsare att tidningen just nu är i färd med att avsätta landstingsrådet Kent Ögren. Tidningens insändar- och debattavdelning har gått ihop med tidningens ledarsida i syfte att uppnå detta mål.

Frågan är om så mycket kommer att bli bättre om man lyckas i sitt uppsåt. Trappor ska städas uppifrån heter det ju, men vem kommer i så fall istället för Ögren? Ett annat avdankat kommunalråd eller en mindre lyckad landstingspolitiker?

Istället för att angripa symptomen borde Norrbottens-Kuriren med flera lokaltidningar runtom i landet angripa orsakerna till dessa. Dessa har att göra med den regionalt organiserade politiken. Länen i den form de har idag är för små för att handha viktiga uppgifter såsom vård.

I längden blir det ganska tröttsamt att läsa om personfixerad politik. Den riskerar också i längden att bli kontraproduktiv. Ögren kan gå stärkt ur det hela om han inte störtas. Detsamma gäller för övrigt Obol-mannen Bo Johansson som det är knäpptyst kring nu. Rätt som det är kan denne dyka upp som bonde med skägg på en gård utanför Gällivare, förslagsvis intervjuad av någon journalist på DN mitt framför näsan på lokala skribenter som framlever sina dagar mätt på framgång efter ett mindre journalistpris.

På Ögren går det att ha synpunkter. Den här gången har han retat upp folk med att kalla privata läkare för ett otyg. Han ingår också i en lång tradition av norrbottniska politiker som haft problem med flaskan. Men, som sagt, Ögren är inte problemet utan symptomet.

Politisk eurovisionsschlager?

Så har den ännu en gång avgjorts, Eurovision Song Contest, som den numera heter. Segrade gjorde Serbien, en nation som under 90-talet var något av en Europas gökunge. Därför var det positivt ur ett politiskt perspektiv att ett land med en trist historia bakom sig får framträda som representant för europeisk musik. Kanske kan det bättra på imagen.

Det var östeuropeisk dominans för hela slanten. Anledningen är förstås att forna sovjetstater och andra ockuperade länder under kalla kriget tar igen förlorade år. Den musik de företräder överlag utgör förståeligt nog mera exempel på förbättringar av den sorts schlager som var vanlig i väst under 70- och 80-talen. ABBA:s musik tolererades i öst under kalla kriget, och det är väl därifrån man börjat sin resa tillbaka till friheten i detta sammanhang.

Mest politisk i sin röstning var Ryssland. De från rysk synvinkel snälla staterna fick höga poäng. För Sverige gick det som bekant dåligt. Frontmannen i The Ark jämrade sig efteråt över att Europa inte var redo för dem. Men snarare torde det ha handlat om att många genomskådade dem som en småländsk/regional variant av Queen.

Nästa år talas det om att Palestina ska få vara med. Gränsen för Europa mot omvärlden flyttas i så fall ännu mer. Det är högst diskutabelt om Georgien och Armenien kan räknas till Europa, lika som om alla småstater utan egen statstradition som deltog i år verkligen borde räknas som deltagarländer.

Alternativ till den svenska välfärdsstaten

Många äldre socialdemokrater pratar gärna om den tid när klassmärket syntes i munnen. En viktig uppgift för folkhemska företrädare genom åren har därför varit att upprätthålla en god och för alla överkomlig tandvård.

Sedan länge är denna politik nu övergiven. En ordentlig tandreparation kan ruinera ekonomin för en mindre bemedlad person. Samtidigt överlåts i allt mindre utsträckning ansvaret för tandhälsan åt andra än individen själv. Att säga åt en person att borsta tänderna oftare och att äta mindre snask betraktas idag av många som en kränkning.

Det visar sig att lösningen på krisen för den svenska tandvården ligger i öster, något Norrländska Socialdemokraten uppmärksammat i en artikel. Även om svenskar inte kan komma i åtnjutande av samma vård som finnar ifråga om offentligt utförd vård så finns det privata alternativ där som ligger långt under den prisnivå svenska landsting erbjuder.

Jag har efter en tandundersökning erbjudits ett i mitt tycke alldeles för högt pris på en reparation. Därför överväger jag nu att åka till Torneå för att låta en privat klinik utföra denna. I Sverige måste jag vänta till långt in i juni innan jobbet ska utföras. Finsk tandvård ska visst kunna ordna tid redan dagen efter beställningen, som sagt till klart lägre priser.

Ska landstinget fortsätta med sin prispolitik på tandvård kommer förmodligen alltfler svenskar att överge dem som kunder. Med den antagliga påföljden att den svenska välfärdsstaten demonteras ytterligare. Inte ens de murar gentemot omvärlden som socialminister Göran Hägglund vill bygga när han vill förhindra svenskar från att få offentlig vård utomlands lär kunna bromsa utvecklingen.

Klassegoisterna

LKAB:s gruvarbetare har återgått till jobbet efter två dagars vild strejk. Den direkta anledningen är att bolaget meddelat att man vill återuppta förhandlingarna. Strejk kan med andra ord bryta ut på nytt eftersom arbetsgivaren och arbetstagarna står långt från varandra.

Orimliga krav på femton procents löneförhöjning har framförts. Detta att jämföra med centrala avtalsnivåer som ligger kring fyra procent. Sedan har konflikten en del nostalgi över sig. Det var 1969 som en storstrejk i Malmfälten framkallade vågor över landet som troddes bära fröet till en nationell revolution inom sig. Mera konkret handlade det om krav på bättre arbetsförhållanden. Protesterna mot ett nytt ackordssystem ledde då i förlängningen till månadslön för gruvarbetarna.

Den vilda strejken har inte alls fått samma sympati från omvärlden som -69. Idag råder helt andra förhållanden. Många reagerade nog negativt på kraven när det framkom vilka löner gruvarbete betalas med. Inte minst kanske i jämförelsen med underbetalda vårdbiträden med lika fysiskt krävande arbeten med bara något över hälften i lön av sina manliga klasskamrater.

Tvådagarsepisoden i Malmfälten lär bara förstärka bilden av den norrbottniske inlandsmannen som en klassegoistisk machotyp. Blir det en fortsättning på konflikten lär de göra bort sig ännu mer. Ändå kan det vara på sin plats att säga något om orsaken till det hela.

LKAB går just nu ohyggligt bra. Det är då naturligt att företagets medarbetare vill ha mer av kakan. Sedan har vi det där med direktörs- och bonuslöner. Det var ju inte så länge sedan en ekonomisk idé av många sågs som ett fullt konkurrenskraftigt alternativ till kapitalismen. Vill vi ha tillbaka dylika tankar gör vi nog säkrast i att fortsätta med orimliga chefslöner. Den direktörsdyrkande högerman till ledarskribent på Norrbottens-Kuriren som resonerar i termer av att dessa kostar bra mycket mindre än vad strejken kostat verkar således snarare befinna sig ute i rymden än i verkligheten.

Löneökningar är alltid inflationsdrivande. Men ska redan välbeställda grupper ha ännu mer än majoriteten av löntagargrupperna så tröttnar till sist dessa på att hålla igen och avtalsparterna tappar kontrollen över lönebildningen.

Vilken väg väljer Sarkozy?

Så är det klart att Europas starkaste statschef de närmaste fem åren kommer att heta Nicolas Sarkozy. Med ett högt valdeltagande gick fransmännen och fransyskorna till valurnorna. Omkring 85 procent av de röstberättigade ville säga sitt om sitt lands näste president.

Om Nicolas Sarkozy har sagts att han verkar i Napoleons och de Gaulles efterföljd. Det vill säga i den tradition som ser på Frankrike som destinerad för en speciell roll i världen. Som det numera ser ut så är denna tid förbi för evigt.

Därför är klokt att Sarkozy intagit en försonligare hållning mot USA än sina företrädare. En traditionell europé är han tvivelsutan dock. Under Sarkozys ledning lär det bli nej till turkiskt medlemskap i EU.

De som tror Frankrikes näste president blir en fransk version av Reinfeldt är kommer att bli besvikna. Det liberalkonservativa draget hos honom är för starkt markerat. Men han ska ju heller inte leda någon regering utan vara hela folkets ledare. Det hade behövts att han gjort om sitt parti om det alls skulle gå att tala om lätt genomförbar politik.

Så kallad arbetarkultur del 1

Sveriges Television har ägnat två kvällar åt dramatik åt någon som ska kallas företrädare för arbetarklassen. Det är visst dåligt bevänt med författare som verkar i den stolta tradition av litteratur som finns i vårt land.

Anledningen är förstås att det blir allt mindre vanligt att de som skriver själva har erfarenhet av arbete. På sin höjd kan föräldrarna har varit arbetare, med vilket menas då anslutna till LO-kollektivet någon gång i sitt liv. Detta torde i alla fall gälla den dramatiker vars pjäs om "Arbetarklassens sista hjältar" visades på kvällen den första maj.

Peter Birro och hans bror är väl mest kända för att ha figurerat i diverse talkshows där de var för sig varit duktiga på att riva ned gapflabb från publiken. Om deras litterära alster vet jag inte särskilt mycket annat än att den förstnämnde någon gång i början av 90-talet skrev en bok i komprimerat format om att festa i största allmänhet. Valborg betydde förmodligen mer än första maj.

Om dramauppsättningen kan sägas att det väl inte handlade om nya grepp direkt. Det var en hel den Norén. Av det som bekom arbetarklassen eller arbete kändes det mesta som gamla inlånade klyschor. Sämst var emellertid eftersnacket med avdankade festprissen-dramatikern och skådespelarna Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt som också hade "arbetarbakgrund".

Är det sånt här som ska hålla liv i den svenska arbetarkulturen framgent finns det anledning att vara allvarligt bekymrad. Förslagsvis kan det vara på sin plats att omdefiniera själva begreppet. Enligt en undersökning jag läste för inte så länge sedan identifierar sig betydligt större grupper än de med kollektivavtal som arbetare. Kanske är det så att arbetarlitteratur i den form vi vant oss vid helt enkelt inget annat var än en parentes.

Första maj och bruksandan

Där jag bor finns det en stor arbetsplats som i över fyrtio år mera var något av en socialbyrå än en industri. Inte förrän i mitten av 80-talet började järnverket gå med vinst, mycket till följd av rationaliseringar och kanske också en bättre stålkonjunktur.

Många av de som tog jobb där var inlandets pojkar. Inte minst sedan de teknologiska innovationer som heter traktor och motorsåg eliminerat otaliga arbetstillfällen i skogskommunerna. Det enda som fanns att tillgå för många var att flytta till Luleå, Västerås och Södertälje där industrierna skrek efter arbetskraft och faktiskt också var upp hit och raggade folk.

De som hamnade på de nya industriorterna blev många gånger socialdemokratins kärnväljare. Samlade på samma ställe och med likartade arbetsuppgifter och rätt jämlika löner efter skatt kom de att utgöra politiska krafter helt i enlighet med marxistisk teori.

När nu inte denna variant av ekonomiskt system visade sig vara överlägset kapitalismen så har bruksandan - för så kan mentaliteten på många orter med en stor industri kallas - blivit en belastning. Man vet vad man har men inte vad man får har varit ledordet eller att gå i pappas fotspår. Alltså helt förödande inställningar i ett samhälle som behöver fler nya företag.

I år gör (s) ett stort nummer på 1:a maj av att A-kassan ska återställas vid en valseger. Precis som om lösningen på att de gamla arbetena försvinner vore att hålla fast vid ett föråldrat försäkringssystem. Visserligen finns de som fortfarande börjar på bruken i 20-årsåldern och stannar där till pensionen, men på det stora hela taget räcker inte dessa till att utgöra partiets kärnväljare längre.

Inte heller räcker det med att tjänstemännen läggs till denna grupp. Sossarna måste med andra ord bryta in i mitten om man vill vinna 2010. Lyckas partiet sno arbetsrätten från centern kanske det går att lyckas med detta.

Dags att skriva om historien Putin

Det har varit oroligheter i Estland de senaste dagarna. Anledningen till dessa är att estniska myndigheter beslutat att flytta ett krigsmonument med soldatgravar som står som en symbol över Sovjetunionens seger över Nazityskland. Eller som esterna fått lära sig under nästan ett halvsekel av ockupation, "fascismens utdrivande ur landet".

För många ester är monumentet en kvarvarande maktyttring från Sovjetepoken, numera administrerad från Ryssland. Den stora ryska minoriteten i landet tycker överlag annorlunda och det är bland denna oroligheterna utspelats. Emellertid finns det en annan sida av problematiken som inte belysts tillräckling.

År 1936 restes nämligen ett monument väster om staden Narva till minne över den svenska segern över ryssarna där 1700. Uppresandet av bronslejonet hade svenskt bistånd, bland annat närvarade vår nuvarande kungs far Gustav Adolf vid invigningen av det. Kritik riktades dock mot handlingen i Sverige som gick ut på att svenskarna uppehöll sig i det förgångna istället för att stödja den då unga estniska republiken.

Så är det väl egentligen med alla historiska minnesmärken. Ändå kan jag inte undanhålla mig från att stilla fundera över det öde bronslejonet rönte. När ryska trupper rullande in i Estland våren 1944 sköts monumentet helt sonika sönder. Mot bakgrund av traditionell sovjetisk/rysk historieskrivning kring andra världskriget är då frågan: var svenskarna också fascister eftersom segermonumentet från 1700-talets början inte fått resas på nytt?

Idag finns det väl ingen anledning upprätta denna staty på nytt. Sverige med dess efterkrigstida högskattestat blev inget alternativ för de länder som frigjorde sig från kommunismen 1989-91. Det enda som står riktigt klart är att vårt land nog ändå utgör ett tillgängligare alternativ än den väg Ryssland slagit in på. Flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn borde därför fungera som en utgångspunkt för en ny rysk historieskrivning snarare än en provokation.

Konsten att ljuga med statistik

Miljöpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst analysera så kallade fördelningseffekter av förslagen (inte utfallen) till skatteförändringar och utgiftsförändringar i vårbudgeten. Slopandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten samt begränsningen av pensionssparavdraget har stått i utredningens fokus. Slutsatsen är att de rika får mest, vilket fått partiets kryptosocialistiske partiledare att utropa "traditionell högerpolitik".

Hur en sådan ser ut vet jag inte riktigt. Vi får väl gå tillbaka tillbaka sådär en sjuttio-åttio år i tiden för få en uppfattning om hur högerpolitik tagit sig uttryck rent konkret. På den tiden fanns det inte så mycket välstånd att fördela. Peter Eriksson bygger sina konstateranden på en uppdelning av befolkningens inkomster i tio delar. Det vedertagna sättet internationellt är annars att dela upp denna i fem delar.

Inkomstskiktet från 1-197 900 kr rymmer således fyra delar. Under denna årsinkomst går det knappast att leva på det man får ut. I dessa måste alltså ingå deltidsarbetande av olika slag, förmodligen många studenter. Ingen av dessa utsatta grupper, som förmodligen har en hög genomströmning på folk, får en ökad nettoinkomst över 1000 kr, vilket ändå är en hög siffra procentuellt med tanke på skattuttagets del av inkomsten.

Den grupp som pekas ut som rik är den med över 434 701 i bruttoinkomst. Denna får 8900 kr i nettoinkomst enligt prognosen. I antal torde den inte vara stor men inom den ryms många av rörelsens kelgrisar såsom generaldirektörer, politiskt tillsatta chefer inom stat, kommun och landsting och även de verkliga gökungarna i sammanhanget: övertidsarbetande inom byggsektorn. Av någon anledning ligger brytpunkten för grupp 10 just någonstans kring vad många av Byggnads medlemmar tjänar. En slump?

Anders Borg verkade något stukad i konfrontationen med dessa uppgifter. Kanske på grund av att han själv ofta använt sig av RUT:s uppgifter i opposition. Det är också möjligt att dessa inte kommer att visa sig stämma när förslagen slår igenom i praktiken. Fastighetsskatten är ju exempelvis inte bara något som villaägare betalar, utan också indirekt hyresrättsinnehavare, av vilka många rent inkomstmässigt skulle kunna betraktas som fattiga.

Två tunga tidningar

För oss som jobbar med tidningsdistribution är bara halva helgen arbetsfri. I lördags var dessutom Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten extra tunga, vilket innebär ett visst merarbete. Visserligen utgår vikttillägg sådana dagar men bäst vore det med lätta tidningar.

Det skrivs mycket, och som det är idag kan vem som helst bli sin egen redaktör genom den innovation som kallas blogg. Papperstidningens successiva bortdöende är ändå ännu inte för handen. Mycket detta på grund av att det blivit lättare och billigare att göra en tidning. För Norrbottens vidkommande tror jag det på sikt kommer att innebära att det kommer att ges ut fler men mindre tidningar i framtiden.

Identifikationen med länet är nämligen bra mycket svagare här än vad den är med lokalsamhällena. Därför kan jag tänka mig att tidningar i form av papper eller på nätet för Östra Norrbotten, Kalix älvdal, Malmfälten, Luledalen kan komma att bli verklighet i framtiden. Kanske kommer de att tryckas på samma tryckeri men med olika redaktioner.

Det finns många bra journalister, det är inte tu tal om annat. Men ett problem på många håll är ändå den så kallade kretsloppsjournalistiken. Det vill säga skribenter som återvänder till samma ämne utan att utvecklas. Många artiklar utgörs också röriga referat. Ifråga om det sistnämnda så tror jag en av anledningarna till detta kan vara småortskomplex. Det vill säga skribenter utan lokal identifikation som tror att de skriver i storstadstidningen.

Vem blir Frankrikes näste president?

Imorgon är det ju presidentval i Frankrike. De två kandidater som ska göra upp i slutomgången senare ska utses. För närvarande står det mellan fyra stycken eftersom populistiske Jean-Marie Le Pen spurtat om centerkandidaten Francois Bayrou i opinionsmätningarna.

Ett tag tippades socialisternas Ségolène Royal som vinnare. Allteftersom valet närmat sig har dock högerns Nicolas Sarkozy hållits för slutlig vinnare. Royal, officersdotter och i mycket en försvarare av traditionell fransk arbetsmarknadspolitik, står mot en högerman av klassiskt snitt som står för hårda tag snarare än liberala reformer.

Det mest troliga är att det kommer att stå mellan dessa två. Skulle Royal segra så har vi att se fram emot en situation där EU:s båda kärnländer leds av kvinnor. Onekligen något att fundera över för de som hävdar att Sverige är världens mest jämställda land, men ändå ännu inte sedan Ulrika Eleonora haft kvinnlig stats- eller regeringschef. Feminismens fel?

Bättre budget Borg

Vårbudgeten har lagts som väl ingen missat. Innehållet i den har läckt ut redan tidigare. Regeringen gör vad den föresatt sig att göra även om den än så länge kör mjukt. En del gnäll om ökade klyftor, om vilka som är förlorare respektive vinnare har avhörts från vänsterhåll. Men då handlar det om sådant som inte görs. Regeringen ökar skillnaderna mellan medborgarna genom att inte utföra vissa saker. Märkligt sätt att resonera.

Så talar en opposition som tappat initiativet i politiken. För så var det under de två senaste borgerliga regeringarna. Vänstern hade som det heter problemformuleringsprivilegiet. Anders Borg har kritiserats för att ha hamnat på defensiven i den efterföljande riksdagsdebatten. Att han hade svårt att bemöta missnöjet från oppositionen. Med säg när hade vi senast en finansminister under fyrtio år?

I kommande budgetar lär mer nödvändiga förändringar komma att genomföras. Den som lades i måndags hade enligt min mening ännu alldeles för mycket av vänsteranstrykning genom "satsningar" på olika politikområden. Varför exempelvis en extra satsning på psykvård mellan 2008 och 2009? Det är ju som att tanka en bil med en motor som skurit ihop. Är det inte dags att en gång för alla inse att psykiatrisk vård bedrivs på ett galet sätt.

I TV:s Agenda fick Borg sitta och svara på den retoriska frågan varför villkoren för arbetslösa ska försämras. Precis som om arbetslösa är en fixerad grupp i samhället utrustad med något slags handikapp. Sanningen är ju den att arbetslös är man inte hela livet. Arbetslöshet är ett övergångsskede, oftast början på något nytt, sällan slutet på något.

Kulturprofitörerna

Det anordnas samtal mellan mångåriga radiomedarbetaren Kerstin Wixe och författaren Yngve Ryd någonstans i Sverige i en kulturlokal. Inträdet är 100 kr, för ungdomar 50.

En sådan här tillställning kan väl aldrig gå ihop ekonomiskt varför summan får antas vara symbolisk. Eller är den det? Vill den istället säga något om den status författaren eller kulturarbetaren har eller anses ha?

Greppet med att ta betalt för sina framträdanden med det underliggande syftet att marknadsföra sina böcker är såvitt jag vet ett nytt påfund. Bruket med att mer kända författare signerar böcker i utbyte mot att boken köpes är dock äldre men ärligare.

För egen del skulle jag aldrig komma på tanken att betala ur egen ficka för att se någon udda författare sitta och snacka. Skulle någon det?

Att rädda USA

Per T Ohlson på Sydsvenskan tillhör landets vassaste skribenter. Ofta tar han i sina krönikor fasta på internationella tendenser där Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet kommit till korta. Förebilden är naturligtvis USA, världens äldsta moderna demokrati, undantaget möjligen England.

På senare tid har jag alltmer börjat fundera över om Ohlsons försök att överföra amerikansk politik på Europa och annorstädes verkligen är rätt väg att gå. I söndagens krönika går han till angrepp mot den anti-amerikanism som råder idag på många håll. Måltavlan är givetvis den nuvarande presidenten, som enligt honom möjligen är den sämste landet haft.

Det är sant att USA och amerikanska modeller på många sätt räddat inte bara Europa och andra delar av världen från katastrofer. Första gången vi blev ordentligt varse om att allt som kommer därifrån kanske inte är av godo var i samband med Vietnamkriget. På sextiotalet växte dessutom den medborgarrättsrörelse fram som avslöjade arvet från slaveriet, med lynchningar och diskrimineringar som överlevande företeelser in i sen tid.

Europa är och kommer alltid att vara "den gamla världen". Därför är det problematiskt att applicera amerikanska modeller på kontinenten/världsdelen. Huruvida Bush gjorde rätt som invaderade i Irak med syftet att undanröja hotet från massförstörelsevapen och upprätta demokrati eller komma åt olja är en komplicerad fråga. Klart är att man inte lyckats vinna freden efter kriget. Något nytt Västtyskland blir av allt att döma Irak inte men heller inget Vietnam.

En rätt lindrig affär i jämförelse

Idag har medierna hårdbevakat rättegången mot folkpartisterna som anklagas för dataintrång. Ett annat förhör som inte fått lika stor uppmärksamhet är det av förra utrikesministern Laila Freivalds för hennes eventuella roll i stängningen av en webbsida som upprätthölls av sverigedemokraterna.

Freivalds hävdade med bestämdhet att hon inte beordrat någon stängning, bara att ansvarig tjänsteman fått i uppdrag att "informera" om det utrikespolitiska läget och fråga webbhotellet om de kände till den aktuella hemsidans innehåll.

Det här låter som en halvsanning, ett sätt att fasa ut frågan. Förre statsministern har också blandat sig i leken genom att först kritisera tjänstemannen, sedan Freivalds. Något av en klassisk (s)-maktstrategi således. Jag visste inte men han som...

Den här affären fick allvarliga konsekvenser såtillvida att den ledde till Freivalds avgång (även om det egentliga skälet till denna var tsunamihanteringen). Än allvarligare är dock att det går att sitta i KU-förhör och vittna utan edsförfarande. Dessutom: nog är väl folkpartiskandalen rätt lindrig jämfört med det här.

Amatörernas afton

Ikväll ska Plannja Basket göra det andra försöket att ta hem SM-bucklan. Det första i fredags misslyckades ju till följd av alldeles för många missar av hemmalaget i Pontushallen.

Några andra som misslyckades var lokalradions reportrar. Det var så att SVT24 istället för att sända basketen kablade ut Davis Cup-tennis. Basketfinalen sändes med fördröjning till mångas ilska. Därför begagnade jag mig av Norrbottensradion för att avhöra upplösningen.

Ganska snabbt gick det dock att komma underfund med att kommentatorerna inte hade något grepp om matchen. De gick inte att få ordentliga upplysningar om ställningen i matchen, om matchklockan, om spelets gång, anfall och försvar osv. Intrycket var att det satt två beredskapsarbetare på läktaren. Inte ens ett genuint intresse verkade finnas.

Tidigare har jag här kritiserat Radio Norrbotten. Med detta vill jag återupprepa kravet: lås in dem och släng bort nyckeln.