Jämställdhet i förskolan?

En sommardebatt har uppstått efter en artikel i DN om hur gamla könsrollsmönster ska brytas. "Gamla könsrollsmönster", det doftar gott av 70-tal kring denna term. Anna Ekström som skrivit artikeln utgår från de slutsatser delegationen för jämställdhet i förskolan nått fram till.

Jämställdheten - eller utifrån feminism raffinerat genustänk - ska nu alltså genomsyra de båda människokönen ner på förskolenivå. Ekströms utspel togs upp av Isobel Hadley-Kamptz i Expressen igår, samt även av fp:s Birgitta Ohlsson i SVT24. Isobel anser att pojkarna är de stora förlorarna i den rådande könsrollsordningen.

Men tänk om utfallet beror på något helt annat än det faktum att pojkar och flickor uppfostras olika? Som till exempel att det dröjer så länge i den skolhierarkiska klättringen innan män dyker upp som mentorer för eleverna.

Att göra något åt denna snedfördelning är en viktigare uppgift för jämställdhetsarbetet i förskolan än att låta vägen till vuxenlivet kantas av ett förlängt moderskap.

...och ytterligare några sommarfunderingar

Att Norrbotten i Bottnakarlens ögon utgör något av en förstorad version av hur den svenska rikspolitiken utförs hoppas jag ha framgått. Inte för att allt politiskt liv roterar kring vad som försiggår häruppe, men det faktum att regionen en gång kom till genom att ett streck drogs genom den mera naturgivna region som benämndes Västerbotten före 1810, har sannolikt gjort den till ett lämpligt objekt för diverse experiment.

Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.

En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.

Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!

Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.

Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.

...mera sommarfunderingar...

Ibland lyckas det att göra verkliga fynd på bibliotekens utförsäljningar. Jag hittade en bok av Herbert Tingsten, Idéer och genier, i en låda på Luleå Stadsbibliotek. I en samling essäer går 1900-talsgiganten igenom personer som lämnat avtryck inom litteraturen. Två tredjedelar av boken ägnas åt engelska författare, resten åt franska prestationer.

Den ådra Tingsten visar upp i denna skrift från 1953 härrör från boken Idékritik, som gavs ut 1941, alltså ett par år före avfallet från socialdemokratin. Politiska ideologier dissekeras här obarmhärtigt, som till exempel anarko-syndikalisten Georges Sorels våldsläror. Men även litteraturkritiken är vass i en tid före dekonstruktion och postmodernistisk analys var uppfunna.

Vad som ändå kanske fastnar mest är slutklämmen i inledningsessän "Den napoleonska legenden". Tingsten diskuterar jämförelser mellan Napoleon och Hitler och Mussolini och frågar: "Skall det inte lyckas att bygga upp en Hitlerlegend och en Mussolinilegend, sedan de konkreta, omedelbara intrycken av gemenhet och grymhet försvunnit?"

Ord att tänka på nu när Europa uppträder oenat i samband med att Mellanösternkonflikten eskalerar.

En sommarfundering...

Förra årets kanske mest uppmärksammade utredning gällde granskningen av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Att Uppsala Universitet uppdrog åt två forskare att ta sig an denna uppgift var en direkt konsekvens av TV-dokumentären Könskriget och det faktum att det ärevördiga lärosätet mer eller mindre blivit utskämt.

Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.

Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.

Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.

En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.

Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.

Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.

Var är den regionala vinkeln?

Norrbotten har under de två senaste veckorna haft besök av artister som väl inte kan sägas tillhöra frontlinjen inom dagens musik. Mer elakt sagt har det handlat om föredettingar. John Fogerty har spelat på havsbadet i Piteå, Smokie och på Status Quo på "udden" i Luleå, samt gamle Stones-gitarristen Mick Taylor på Flakasand utanför Morjärv.

Det har skrivits en del om dessa uppträdanden i lokalpressen, vilket jag ser som positivt om det inte vore för att något saknas i recensionerna: intervjuerna. När visserligen gamla men ändock rock'n roll-legender som Fogerty och Taylor hittar hit upp vore det väl ändå önskvärt att någon journalist tog sig före att prata med någon av artisterna. Men icke. Istället får vi läsa om musikupplevelsen på grundval av lite nätsurf före eller efter konserten av den utsända reportern med tillägg av några korta kommentarer. Det vill säga ett hantverk som behärskas av tusen och åter tusen skribenter runt om i landet.

I sammanhanget ska nämnas att nestorn på musik- och underhållningsområdet i Norrbotten Rolf Nilsén inte skriver för tillfället på grund av sjukdom. Rolf Nilsén har en diger katalog av intervjuer med storheter inom nöjesområdet på sitt konto. Men det hindrar ju inte att yngre förmågor åtminstone försöker sig på att närma sig objekten. Att bara skriva som ett eko från storstadsrecensenterna imponerar då inte på mig. Bättre då att sikta på att finna en regional vinkling genom att gå i clinch med artisterna.

Att hamna på världskartan

En ort som spelar en särskild roll i Europas historia är Avignon i Provence i sydöstra Frankrike. Här residerade påvarna 1309-1377 under deras så kallade babyloniska fångenskap. Det finns flera anledningar till att det blev så. Viktigaste faktorn var dock att påvedömet under denna tid var försvagat och beroende av världsliga makthavare.

Den franske kungen Filip IV (den sköne) hade troligen genom en konflikt om kyrkoskatten tagit kontroll över den katolska kyrkan i början av 1300-talet. Han lyckades övertala påven Clemens V att flytta sitt residens till Avignon som hade ett på sätt och vis centralt läge i det dåtida Europa. Mellan 1335 och 1364 byggdes ett palats åt påvarna i Avignon.

Avignon är ett tydligt exempel på hur små, rätt obetydliga orter kan hamna i fokus när otydliga maktförhållanden råder mellan nationalstaten och andra institutioner. I vår tid har vi märkt av detta bland annat när EU:s aktörer mötts på ställen som Maastricht och Schengen.

Strategin har övergått i taktik

Valrörelsen har nu gått in i det skede där taktiken tagit greppet över långsiktigheten. Även en så idéorienterad skribent som Per T Ohlsson har lämnat strategin för tankar placerade i nuet. För socialistiska ledarsidor handlar det nu om att visa på att regeringspolitiken trots allt duger.

Det här innebär inte att sossarnas gamla beprövade trick att gå i opposition i regeringsställning inte kommer att begagnas igen. Taktiken var ett vinnande koncept inte minst i valrörelsen -85 då regeringen Palme på sluttampen knäckte en övermodig Ulf Adelsohn. Av detta lärde sig de borgerliga mycket.

Att (s) för tillfället uppför sig och försvarar sin egen politik är dock bedrägligt beteende. Jag går egentligen nu bara och väntar på att någon lämplig fråga ska komma upp på dagordningen som regeringsblocket kan utnyttja för att skylla på någon annan. Algblomningen till exempel.

Det är väl kanske egentligen inget egenvärde i att byta regering men som jag ser det är fyra år till med Göran Persson direkt skadlig för landet. Därtill finns det ju nu för första gången på flera år ett dugligt alternativ att rösta på.

Till sist är det nu bara att hoppas på att Gudrun Schyman genom sitt grundlagsvidriga utspel om att straffbeskatta män som jobbar på fel ställe definierat ut sig själv från politiken. Män av vilka många i rask takt riskerar att förlora jobbet på grund av att de jobbar inom konkurrensutsatt verksamhet. Alltså sådana som på sikt kanske inte ens kan uppvisa en diskriminerad lön.

På nordfronten intet nytt

Återigen har vi gått in i den period som benämnes nyhetstorkan. Det händer inte så mycket heller på det lokala eller regionala planet. Många politiska aktörer vässar dock tänderna inför valrörelsen som drar igång på allvar i augusti.

Därför finns det tid över till andra sysselsättningar. I helgen har jag varit och fiskat i inlandet. Det blev inte någon större fångst, endast en harr på 31 cm klarade sig över minimimåttet för att få behålla den. Resten var småfiskar med längder från 10 till 27 cm.

Värt att notera är att polisen i Luleå verkar ha intagit en mjukare attityd till brottsligheten i stan. Senast meddelades det att man medlat mellan två gäng som levt rövare och bland annat skjutit på varann. Nu ska det visst vara slut på bråken.

Annars upplever vi dagligen i medierapporteringarna vad som skulle kunna beskrivas som semestervikariernas välde. Med ideliga fantastiska nyheter, felstavningar och felskrivningar. Nåja, det få man ta. Jag väntar då än ett tag på cancergåtans lösning.

Med båt längs floden Rhen

Floden Rhen utgjorde länge tillsammans med Donau gräns mellan Romarriket och barbarerna. Resan längs mellersta Rhen börjar i Mainz och slutar i Köln, en dagsutflykt som tar närmare tolv timmar. Båten stannar på många ställen, mest vid små stadsbyar som ligger vackert utplacerade utefter vattendraget.

Mainz är huvudstad i delstaten Rheinland-Pfalz och uppväxtort för Gutenberg bland annat. En bit upp efter floden vidtar det berömda sagolandskapet med medeltidsborgar och vinodlingar i de branta bergssluttningarna.

Mest kända motivet är naturligtvis Lorelei-klippan där enligt folktro sirenen Lorelei lockade förbipasserande sjömän i döden. Nästa stora stad är Koblenz. Många stiger av här, något jag förstår anledningen till när utsikten i fortsättningen blir något tristare i form av industrier och dylikt. Strax efter Koblenz passeras i alla fall Urmitz, som var den plats där Julius Caesar gick över Rhen första gången år 55 före Kristus.

Västtysklands huvudstad Bonn åker vi förbi innan Kölnerdomens silhuett efter en lång dags resa dyker upp mot horisonten. Där båten angör är en samlingsplats för fotbollssupportrar, varav många några dagar senare ser Sverige spela 2-2 mot England. Själv hade jag dessvärre ingen biljett till den matchen.

Snart drar bataljen igång

Det som för ett år sedan såg ut som klar borgerlig valseger är idag är inte självklart givet. Det är för närvarande, som det heter, dött lopp mellan blocken. Ändå känns det på något sätt som om de borgerliga har kopplat greppet.

Arbetslösheten och skolan blir valfrågor. I dessa har socialdemokraterna med dess stödpartier misslyckats. Lägg därtill en statsminister som nu i några års tid haft tankarna på andra håll. Han pendlar mellan att uppträda grinig och maktfullkomlig eller helt enkelt ointresserad. Han kan vinna valet ytterligare en gång men det spelar ingen roll för en person som hela sitt yrkesverksamma liv ägnat sig åt maktutövning. Persson är less.

Det skadar därför inte att byta regering. På flera områden är det nödvändigt med reformer, och som det ser ut idag kan inte socialdemokratin genomföra dessa. Men vinna valet vill sossarna givetvis trots Persson.Valrörelsen blir tuff tror jag efter en lugn juli med mediaspektaklet Almedalsvecken. Sedan blir det intressant att se vilka skandaler som kommer att plockas fram i lämpligt ögonblick, alltså som inte är några nyheter men som kan komma att påverka valutgången.

Två alternativ står mot varandra i årets valrörelse. Mitt tips är att de borgerliga tar hem det till slut trots allt på grund av bättre kontinuitet i argumentationen. Dock tror jag inte att moderaterna blir så stora som en del mätningar pekat på. Däremot kan centern komma att spurta starkt framåt valdagen inte bara på grund av en tydligare politik än tidigare, utan också för att folkrörelsepartier brukar komma starkt på slutet.

En stor risk föreligger att kristdemokraterna ramlar ur riksdagen om inte partiet får stödröster från andra borgerliga väljare. Göran Hägglund och hans apolitiska trevliga garde klarar knappast en valrörelse nu när politiken förändrats bort från 90-talets ideologilöshet.

Angående Norrbottensproblematiken

Det går inte många knop i Norrland har någon sagt. Kanske stämmer det. I alla fall bekräftade den resa jag gjorde uppåt landet senast, och som jag berättade om i förra inlägget, detta. I Umeå var det en liten uppryckning, samtidigt som nedresan gjorde det klart att denna stad härbärgerar en hel del element som i dagligt tal kan kallas drägg.

Norrlänningarna har kanske inte lärt sig att stå på egna ben. Å andra sidan kallas området ibland för Jante-land. Det är farligt att sticka ut för mycket. Särskilt i Norrbotten där jag bor är denna attityd utbredd, förstärkt dessvärre av en religiös inriktning som mer än någon annan väckelserörelse i landet predikat lydnad inför överheten.

Ändå finns här en medvetenhet om problematiken. Det satsas mycket pengar på att skapa nya företagare. Politikerna är tämligen eniga om att det inte är mera storskalighet och statsingrepp som behövs. Men det blir fel i alla fall. Man skulle kunna likna näringslivspolitiken i Norrbotten vid en stor publik som sitter och hejar på ett fotbollslag som inte finns. För så ser det ut på många områden. De riktiga företagarna-kapitalisterna lyser med sin frånvaro.

En händelse som ser ut som en tanke är att regionala institutioner som Luleå Hockey, Bodens fotbollslag och Norrbotten Big Band numera står och faller med importerat material. Som om dessa vore moderna varianter på Potemkinkulisser.

Vad bör då göras? Ja inte hjälper då mer utvecklingsmedel till projekt av allehanda slag. Kanske är lösningen så enkel som att det handlar om att byta regering(ar) häruppe. Lite borgerlighet för att betona det individuella ansvarstagandet mera.

I veckan ska jag försöka få in ett artikel i Norrbottens-Kuriren som behandlar problemet med hur socialdemokratin i länet, som ersättning för förlorat landstingshuvudmannaskap för vården, håller på att inrätta en regional institution där demokratin är avskaffad. Läs den om tillfälle ges!

Aldrig mera Connex?

Det har talats mycket om franska multinationella Connex personalpolitik. Desto mindre om företagets förhållande till sina kunder. De bedriver ju kollektivtrafik på entreprenad bland annat åt kommunal- och landstingsägda bolag i Sverige.

När jag åkte tåg från Luleå till Göteborg för ett par veckor sedan hade jag oturen att hamna i samma kupé som ett ungt par som klev på i "universitetsstaden" Umeå. Det tog inte lång stund innan festligheter påbörjats i form av otillåtet öldrickande och störande pratsnack som fick mig att lämna kupén. När jag återvänt och påtalade att klockan passerat 23 och tystnad påbjudits försvann paret ett tag, endast för att återkomma senare och påbörja ett samlag.

Det var droppen. Jag framförde saken för Connex personal och fick en annan kupé. Det var olämpligt menade jag ägna sig åt alkoholförtäring och offentligt kopulerande, dessutom i en kupé där det fanns barn. Någon åtgärd verkar inte ha kommit ur det hela då det enda jag hörde konduktören säga till dräggen var att de fått klagomål. Såvitt jag vet fick de fortsätta resan utan att ställas av tåget.

Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt här. Det finns ju andra sätt att resa på säger någon. Men faktum är att kollektivtrafiken på räls är att betrakta som statlig verksamhet i någon form. Sedan går det ju att diskutera om inte långresande med buss och tåg alltmer anpassas till ett slags reseproletariat.

På hemvägen från Stockholm igår med tåg till Sundsvall och buss därifrån i Connex regi upplevde jag en av de sömnigaste resor jag varit med om. En trött bussvärdinna vars enda insats var att försöka kränga lite godis åt resenärerna är det bestående minnet av färden. Resan hem från Sundsvall tog mer än åtta timmar. Kan Botniabanan göra något åt detta?

Idrott och politik hör ihop?

I sin söndagskrönika skriver Per T Ohlsson om fotbolls-VM utifrån ett historiskt-politiskt perspektiv. Ända från då det börjades arrangeras VM i Uruguay 1930 går det att lägga politiska aspekter på tävlingen. Frågan är om det inte är att spetsa till det för mycket.

Sedan Arbetet försvann finns bara Sydsvenskan kvar i Malmö. Den kvarvarande tidningen i stan har därför haft den inte alltför lätta uppgiften att leverera politiska analyser som tilltalar också Arbetets gamla läsare. Per T Ohlsson har lyckats bra med detta genom ibland rekommendera regeringen Persson för att den driver liberal politik, ibland de borgerliga för att de gör det.

Vid stora idrottsliga evenemang hör det givetvis till att vara folklig. Att skriva om det som angår alla, eller i vart fall de flesta. Men då gäller det också att politiken för en gångs skull får vika för det gemensamma bästa. Det kan hända att i det stora hela, i historieböckerna, bland politiker och debattörer, så är OS och VM arenor för politik. För det stora folkflertalet och de tävlande står dock den sportsliga prestationen i centrum.

Så därför alla ledarskribenter: glöm inte bort vad idrotten egentligen går ut på.

En reduktion önskvärd

Regional utveckling är ett intressant ämne. En del använder hellre ordet regional tillväxt för att beteckna vad som ska göra näringslivet i ett område konkurrenskraftigare. I Norrbotten, eller närmare bestämt i Luleå, finns en från högskola till tekniskt universitet uppgraderad institution.
I olika sammanhang nämns denna som motor för tillväxten i Norrbotten.

Det finns skäl att ifrågasätta detta argument. Luleå Tekniska Universitet har idag en miljardbudet, vilket inte är detsamma som att omsätta en miljard kronor. Istället handlar det om anslag från staten och "externa finansiärer". Alltså kort och gott kostnader.

Men utgifter till utbildning och forskning kan givetvis leda till tillväxt. Bland annat genom att kunskapsnivån höjs och att forskningen genererar nya företag genom så kallad avknoppning. Vi har dock sett föga av resultat som visar på sambandet mellan tillväxt och satsningen på universiteten. Istället verkar det som om anslagsgivarna dragit på sig en ny kader av röststarka budgetäskare, nämligen befordringsprofessorerna. Dessa ska skiljas från fullmaktsprofessorerna och stolsprofessorerna som inte fått sina titlar genom lektors- och docenttjänster som uppgraderats.

Eftersom befordringsprofessorerna inte fått sina tjänster i konkurrens med andra står två andra komponenter än vetenskap i centrum: makt och pengar. Makten därför att lydnad mot socialdemokratin avkräves som tack för den åtråvärda tjänsten. Pengar därför att befordringsprofessorerna är utlämnade åt att ägna mycket tid åt att jaga pengar till sin forskning, eftersom deras verksamhet inte tas för självklart given.

Numera är det knappast ens ett kontroversiellt påstående att hävda att universitet och högskolor blivit ställen dit folk stoppas som inte går att placera någon annanstans. Det är mot den bakgrunden jag funderar på vad en person med irländsk bakgrund har att tillföra när han idag står och snackar om sin forskning med en landsman. Allt under överinseende av sin handledare som givetvis har intet annat intresse av det hela än att få en ny väpnare att dra ut i strid med.

Det positiva med politik är att dess beslut aldrig gäller längre än tills dess att de förändras. Vad jag skulle hoppas av en borgerlig regering är en formlig reduktion vad beträffar professorsexpansionen vid svenska universitet och högskolor. Som det blivit idag är professors namn på något sätt liktydigt med en pajas. Något måste därför göras.

Det går tungt för unionen

Det rör sig inte direkt framåt vad beträffar EU:s nya grundlag. Den så kallade tankepausen efter nejet till konstitutionen från väljarna i Frankrike och Nederländerna verkar förlängas. Positivt är dock att diskussionen om utvidgningen saktar skrider framåt. Närmast står Rumänien och Bulgarien i tur som nya medlemsländer.

En kommentar till konstitutionen finns att läsa i DN. Kanske kan den säga något om ett dokument som för många framstår som främmande och alltför abstrakt. Det övergripande syftet med den sägs i alla fall vara att underlätta beslutsfattandet i EU.

EU är inte bara politik, utan också ekonomi och kultur. Om fransmännen är kockar på det förstnämnda området, så står engelsmännen respektive tyskarna för menyn på de andra två. Kring denna axel snurrar det hela även om den skevat ibland. Vi får hoppas att den kan sätta kraft bakom en FN-resolution för bindande sanktioner mot Irans kärnvapenprogram.

Varför inte en mittenregering?

Det som inte för så länge sedan såg ut som ett ointagligt försprång har idag raderats ut. Jag talar förstås om de borgerligas forna övertag i väljaropinionen inför valet. Till och med har det röd-gröna blocket haft ett litet grepp om väljarna i undersökningarna på sistone.

Man kan fråga sig varför det blivit så här. En trolig förklaring är moderaternas svårigheter att axla rollen som socialkonservativt alternativ till socialdemokraterna. Partiet har intagit en svajig politisk linje den senaste tiden och tvingats göra tillrättalägganden i vissa frågor, samt har dessutom en partiledare som är rätt färglös. I alla fall har ingen imitatör ännu kommit på ett bra sätt att skoja med Fredrik Reinfeldt.

Som det ser ut just nu är det på sin plats att börja diskutera om inte en mittenregering med moderaternas stöd har större möjligheter att nå regeringstaburetterna. Utsikter till dylikt finns helt visst efter de goda erfarenheterna av förhandlingarna mellan miljöpartiet, folkpartiet, centern och kristdemokraterna i kölvattnet av valresultatet 2002. Dessutom ser det ut som om miljöpartiet nu verkar vilja göra allvar av sitt tal om krav på ministerposter i en s-ledd regering för fortsatt stöd till denna (något som nog aldrig kommer att förverkligas med Göran Persson som partiordförande).

Mitt tips är att moderaterna gör ett sämre val än väntat. Den re-design partiet genomgått har ännu inte vunnit fotfäste hos väljarna. Därtill hämmas moderaterna fortfarande av det som elaka tungor kallar bunkermentalitet, företrädd bland annat av intelligensaristokraten Carl Bildt. Det är inget fel i att driva frågor utifrån ett frihetsperspektiv men det är svårt att vinna val medelst denna metod.

Om centern gör en bra valspurt, vilket partiet brukar kunna göra, kan man få tio procent. Säg sedan att folkpartiet får en tolv- tretton procent och miljöpartiet och kristdemokraterna lika mycket tillsammans så ger det sammanlagt trettiofem procent. Då finns underlag för en koalition väl så stark som en socialdemokratisk minoritetsregering. Ett alternativ att diskutera till den allians som jag undrar om den fortfarande existerar.

Maratonträning pågår

På vintern ägnar jag en del tid åt skidåkning, sommartid blir det mera löpning. I lördags var det dags för vårens höjdpunkt, Luleå Stadsmara. Jag gjorde halva maratonsträckan på en tid kring 1.35, dvs. något bättre än ifjol då det blåste så förfärligt.

Avslutningen på tävlingsdelen av löparsäsongen blir naturligtvis Lidingöloppet i slutet av september. I mitten av augusti går ett annat tänkbart projekt av stapeln, Helsinki Marathon. Det ska dock erkännas att detta med maraton känns lite väl tilltaget. Bara en sådan sak som att springa i säg, tre och en halv timme, känns nästan för mycket.

Men det hör så att säga till att prova på någon gång. En tävling som Stockholm Marathon är sedan länge också en riktig folk- och löparfest. Däremot ingår den inte i "En svensk klassiker" för vilken krävs deltagande i Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen under ett år. Maraton anses tydligen vara ett utländskt påfund, inte riktigt svenskt.

Grattis Finland!

Vad är lämpligare idag än att bistå vårt östra grannland med en hyllning efter segern i Eurovision Song Contest. Finland har genom åren haft med många bra bidrag i tävlingen men ofta - särskilt längre tillbaks i tiden - misslyckats på grund av språket.

Nu när de flesta länder sjunger på engelska utom Frankrike och kanske något land till har tävlingen blivit mera demokratisk. Monsterrockarna Lordi som framförde en låt som visade på influenser från såväl Alice Cooper som Bon Jovi, vann dock på grund av ett bidrag som tilltalade många snarare än att framhäva något genuint finskt.

Risken med att de tävlande i ESC hellre spökar ut sig än företräder sitt land är att det mera blir fråga om teater än musik. Inget fel i det men då bör man kanske byta namn på tävlingen. Kanske är det som Lustans Lakejer sa: kläderna är viktigare än musiken.

Varning för Leijonborgs flickor

Erlander hade sina pojkar, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Gösta Bohmans kronprins Carl Bildt fick efter några år ta över styret av moderaterna efter dåvarande svärfadern. Och Thorbjörn Fälldin fick se sin kronprinsessa tillträda posten som partiledare för centern drygt femton år efter debaclet kring hans egen avgång.

Även i andra partier finns det påläggskalvar. Alltså sådana som ledningarna låter stå på värmning tills det är dags för viktigare uppdrag. I folkpartiet har Lars Leijonborg sedan en tid låtit knyta några ämnen till sig vid sidan av de mera egensinniga herrar som sedan länge siktat in sig på statsrådsposter. Jan Björklund får väl närmast anses som självklar på skolministerposten i en borgerlig regering, medan Johan Pehrson siktar mot jobbet som justitieminister.

Men så har vi detta med att det ska vara kvinnor också. Leijonborg har vid besök bland annat i Norrbotten antytt att riksdagsledamoten Anna Grönlund Krantz är aktuell som minister. En annan folkpartikvinna, Nyamko Sabuni, torde även kunna räknas in bland Leijonborgs flickor. Gamla Luf-ordföranden Birgitta Ohlsson är mer självständig men ändå ett statsrådsämne.

Grönlund Krantz skrev tidigare ofta harmlösa inlägg i lokalpressen men har på senare tid tonat ned sin roll som debattör, kanske på grund av de mothugg hon fick efter ett helt oväntat förslag om att utrusta tullen med batonger. Numera skriver Anna aldrig debattartiklar ensam. Nyamko Sabuni har som politiker visat sig ha gott självförtroende men föga av folklighet. Egenskaper som talar för hög användbarhet snarare än originalitet.

Eftersom det nu en gång är så att det blivit vanligare att tänka rätt än fritt så är det svårt att få fram de politiker som behövs. Det vill säga sådana som är mer intresserade av att vara folkets företrädare än sin egen karriär. Efter det att feminismen upphöjdes till statsideologi har det blivit särskilt svårt att hitta dugliga politiker i Sverige.

Ett bra initiativ

Folkpartiet föreslår i sitt vårdpolitiska program för Pite älvdal att sjukhuset i Piteå ska bolagiseras. Ett gott initiativ eftersom förtroendet för de ledande landstingspolitikernas sätt att sköta organiseringen av vården är i botten. Med sig på skutan på detta projekt har folkpartisterna utmobbade läkaren Anders Mansten som kandiderar till landstingsfullmäktige i höst.

Det är av stor vikt att andra än staten ges möjlighet att ge vård. Inte för att dessa nödvändigtvis behöver vara bättre, men det ges i alla fall alternativ. Att bolagisera sjukhuset i Piteå kan dessutom innebära att en liberal inbrytning kan göras i en i andra sammanhang rätt konservativ stad. Den allenarådande socialdemokratiska ordningen kan med andra ord börja ifrågasättas.

En vanlig vanföreställning är att vård i privat form leder till att sjuka utan pengar kastas ut på gatan. Inget kunde vara felaktigare eftersom det som händer är att patienterna får större valfrihet. Ingen behöver längre bli utlämnad åt politikernas nycker och felgrepp när den planekonomiska principen överges inom vården.

Folkpartiet har börjat i rätt ände av problemet. Makten över vården måste tillbaka till patienterna.