Så här på kungens födelsedag är det oundvikligt att fundera över monarkins framtid. Denna institution som fortlever genom avel har ett brett stöd hos det svenska folket. Ur principiellt- liberal synvinkel är den dock förkastlig. Ämbeten i en modern demokrati ska inte gå att ärva.
Vad är då alternativet till monarki? Republik så klart. Men går det inte också att tänka i banor av att förena det bästa hos det republikanska statsskicket, dvs. vald statschef, med det bästa hos det monarkistiska statsskicket, dvs. kontinuiteten i statsstyret. En vald kung med andra ord. Eller som det hellre heter, en riksföreståndare.
Senast Sverige hade en riksföreståndare var 1809 då prins Karl innehade denna funktion efter det att Gustav IV Adolf avsatts. Annars är det väl med medeltiden vi förknippar riksföreståndarämbetet. Karl Knutsson var riksföreståndare en kort period, Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre längre perioder. Det här var innan Sveriges mest överskattade regent Gustav Vasa tog över och bidrog till arvslinjen som når ända in i vår tid.
Mitt råd till kungen är därför att han avgår och låter sig väljas till statschef. Ifråga om popularitet torde han nämligen ha få konkurrenter. När han så känner för det kan han lämna över till andra förmågor.
söndag, april 30, 2006
torsdag, april 27, 2006
Luleå och nazismen
De står där som minnesmärken över svensk undfallenhet mot övermakten. Tyskmagasinen i Luleå. För endast en amatör är det lätt att se vilken slags arkitektur de utgår från. I alla fall en liknande den som byggnationer nere på kontinenten uppfördes i på 1930- och 40-talen.
Det är väl inte direkt vanligt att Norrbotten förknippas med nazismen. Snarare handlar det väl oftast om den ideologi som står längst ut till vänster när det politiskt karaktäristiska för regionen ska diskuteras. Och inte minst då den Stalin som många fortfarande inte riktigt gjort upp med ännu.
Tyskmagasinen var dock inget som luleåborna ville ha hit. Istället var det världen som tryckte på. Här förvarade tyskarna under nazi-tiden krigsmateriel och proviant. Ett järnvägsspår leder från platsen. De ligger snett över Notviken från Mjölkudden där jag bor. Ingen talar särskilt mycket om dem. Kanske därför att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till inkräktare.
måndag, april 24, 2006
Svenska revolutionen?
Det stora ämnet i europeisk politik de senaste veckorna utgick återigen från Frankrike. Landet har ju som bekant en revolutionär tradition. Tveksamt är dock om protesterna mot den franska regeringens förslag om ändrad arbetsrätt för ungdomar kan kallas revolutionära eller progressiva.
Snarare är det nog så att de som demonstrerat slagits för ett gammalt samhälle, precis som Nils Dacke och hans anhängare gjorde mot Gustav Vasa. I Danmark där ett system med flexibel arbetsrätt tillämpas är ungdomsarbetslösheten mycket låg, i Storköpenhamn i stort sett obefintlig. Men detta faktum har inte bitit på den franska vänstern.
Till Sverige har demonstrationerna spridit sig genom attentat mot lokaler som innehas av det lilla partiet centern. Centern har lagt fram ett liknande förslag som den franska regeringens. En åtgärd med det uttalade syftet att förbättra förhållandena på arbetsmarknaden för ungdomar bemöts alltså med vandaliseringar.
Särskilt duktiga på revolutioner har vi aldrig varit i Sverige. Faktiskt var det ju en kung, Gustav III, som drev igenom Förenings- och säkerhetsakten 1789, alltså vår motsvarighet till den mer kända franska upplagan av revolution. Ändå sprider sig händelser på kontinenten hit i form av verksamheter som inte annat kan betecknas än brottsliga.
Snarare är det nog så att de som demonstrerat slagits för ett gammalt samhälle, precis som Nils Dacke och hans anhängare gjorde mot Gustav Vasa. I Danmark där ett system med flexibel arbetsrätt tillämpas är ungdomsarbetslösheten mycket låg, i Storköpenhamn i stort sett obefintlig. Men detta faktum har inte bitit på den franska vänstern.
Till Sverige har demonstrationerna spridit sig genom attentat mot lokaler som innehas av det lilla partiet centern. Centern har lagt fram ett liknande förslag som den franska regeringens. En åtgärd med det uttalade syftet att förbättra förhållandena på arbetsmarknaden för ungdomar bemöts alltså med vandaliseringar.
Särskilt duktiga på revolutioner har vi aldrig varit i Sverige. Faktiskt var det ju en kung, Gustav III, som drev igenom Förenings- och säkerhetsakten 1789, alltså vår motsvarighet till den mer kända franska upplagan av revolution. Ändå sprider sig händelser på kontinenten hit i form av verksamheter som inte annat kan betecknas än brottsliga.
fredag, april 21, 2006
Skåne intar Sverige
Det är snart 300 år sedan Skåne lades till det svenska imperiet. Utgången av slaget vid Helsingborg befäste slutligen den svenska överhögheten. Sedan dess har vi vant oss vid att betrakta skåningarna som själva urbilden för det provinsiella, inte minst genom deras dialekt.
Tidskriften Axess, som jag tidigare här rekommenderat till läsning, är en skapelse med några år på nacken nu. Den utges av en stiftelse för "allmännyttiga ändamål" och har recensionen som spjutspets. Inte så konstigt kanske eftersom den har gamle understreckarredaktören från Svenska Dagbladet, Kay Glans, som chefredaktör. Från Svenskan har denne tagit med sig en sydsvensk förmåga från kulturavdelningen, Erik Wallrup.
Skåne kan räknas till de regioner som, för att använda Stein Rokkans terminologi, "misslyckats i sina centrumaspirationer". Skåningarna själva har förmodligen aldrig betraktat sig som östdanskar eller sydsvenskar. De är och förblir skåningar från "Scania", som den latinska termen lyder.
På grund av dialekten har skåningarna haft svårt att etablera sig i Sverige. Ett sätt att komma över detta gick genom lanseringen av den så kallade P1-skånskan. Ett annat har vi alldeles nyligen bevittnat genom utgivningen av Axess senaste nummer. Med tidskriften följer nämligen en recensionsbilaga där gräddan av Sveriges intelligensaristokratiska debattörer medverkar.
Axess redaktionella skånska kärna ser därmed ut att har erövrat Sverige inifrån. Ty det är ju just redaktören som har makten i det senkapitalistiska samhället när den borgerliga offentligheten krackelerat. Det är han eller hon som bestämmer vad som får skrivas.
Skåne har dock ännu en landsdel kvar att inta. Under de fyra år som Axess funnits har jag inte hittat en enda artikel av en i Norrland boende skribent i blaskan, ett faktum som säkert i viss mån beror på tokigheter i stil med det här. Men också på regional rasism.
Det är inte säkert att jag kommer att förnya min prenumeration om det nu finns kvar något att läsa till hösten. Det känns nämligen som om recensionen övergått till en makt i sig.
Tidskriften Axess, som jag tidigare här rekommenderat till läsning, är en skapelse med några år på nacken nu. Den utges av en stiftelse för "allmännyttiga ändamål" och har recensionen som spjutspets. Inte så konstigt kanske eftersom den har gamle understreckarredaktören från Svenska Dagbladet, Kay Glans, som chefredaktör. Från Svenskan har denne tagit med sig en sydsvensk förmåga från kulturavdelningen, Erik Wallrup.
Skåne kan räknas till de regioner som, för att använda Stein Rokkans terminologi, "misslyckats i sina centrumaspirationer". Skåningarna själva har förmodligen aldrig betraktat sig som östdanskar eller sydsvenskar. De är och förblir skåningar från "Scania", som den latinska termen lyder.
På grund av dialekten har skåningarna haft svårt att etablera sig i Sverige. Ett sätt att komma över detta gick genom lanseringen av den så kallade P1-skånskan. Ett annat har vi alldeles nyligen bevittnat genom utgivningen av Axess senaste nummer. Med tidskriften följer nämligen en recensionsbilaga där gräddan av Sveriges intelligensaristokratiska debattörer medverkar.
Axess redaktionella skånska kärna ser därmed ut att har erövrat Sverige inifrån. Ty det är ju just redaktören som har makten i det senkapitalistiska samhället när den borgerliga offentligheten krackelerat. Det är han eller hon som bestämmer vad som får skrivas.
Skåne har dock ännu en landsdel kvar att inta. Under de fyra år som Axess funnits har jag inte hittat en enda artikel av en i Norrland boende skribent i blaskan, ett faktum som säkert i viss mån beror på tokigheter i stil med det här. Men också på regional rasism.
Det är inte säkert att jag kommer att förnya min prenumeration om det nu finns kvar något att läsa till hösten. Det känns nämligen som om recensionen övergått till en makt i sig.
tisdag, april 18, 2006
Rasismens profitörer
Gick för några månader sedan genom stan. Vid Gula Paviljongen hade vänsterpartiet möte. Flickan som höll i mikrofonen talade om den rasism som breder ut sig i det svenska samhället på grund av den borgerliga alliansens politik. Precis som om de hade makten.
Påståenden alltså som går att förlägga någonstans i gränslandet mellan beskyllningar och det brott som benämnes förtal. Men i vänsterns värld är rasistanklagelser en affärsidé som säljer.
Det var inte särskilt många deltagare på mötet, närmare bestämt sex stycken. När jag passerade skedde en 16,7-procentig ökning genom tillskott av mångårige ombudsmannen Bertil Bartholdsson. Inte mycket att jubla över i en stad som haft rykte om sig att härbärgera gott om stalinister.
Man kan tycka att uppslutningen på vänsterns möte utgör det logiska slutet på kommunismens sammanbrott. Inga andra än de närmast sörjande var förmodligen närvarande. Så ser det också ut på andra partiers möten, varför inga mer långtgående slutsatser bör dras. Det är nämligen lönsamt att peka finger åt folk inom politiken. Vänsterpartiet har hittat en nisch för framtiden.
Påståenden alltså som går att förlägga någonstans i gränslandet mellan beskyllningar och det brott som benämnes förtal. Men i vänsterns värld är rasistanklagelser en affärsidé som säljer.
Det var inte särskilt många deltagare på mötet, närmare bestämt sex stycken. När jag passerade skedde en 16,7-procentig ökning genom tillskott av mångårige ombudsmannen Bertil Bartholdsson. Inte mycket att jubla över i en stad som haft rykte om sig att härbärgera gott om stalinister.
Man kan tycka att uppslutningen på vänsterns möte utgör det logiska slutet på kommunismens sammanbrott. Inga andra än de närmast sörjande var förmodligen närvarande. Så ser det också ut på andra partiers möten, varför inga mer långtgående slutsatser bör dras. Det är nämligen lönsamt att peka finger åt folk inom politiken. Vänsterpartiet har hittat en nisch för framtiden.
lördag, april 15, 2006
Under påverkan av Europa
Det finns saker vi kan vara riktigt stolta över i Sverige. Som till exempel vår 240 år gamla tryckfrihetslagstiftning. Det var mösspartiet som genomförde tryckfrihetsförordningen 1766. Med detta införs även offentlighetsprincipen i svenska myndigheter.
Nu är denna grundlagsskyddade rättighet hotad. Justitiekanslern menar att den ska ändras efter ett utslag i Europadomstolen. Monacoprinsessan hade fört ett mål dit på grund av den fotografbevakning hon ansåg sig utsatt för. Fotogeniska Caroline vann målet.
Att svensk lagstiftning ska harmoniseras med den europeiska har vi hört i många ärenden. I det här fallet sägs det handla om privatlivets helgd. Granskningen av offentliga personer vägs mot skyddet för den enskilde mot övergrepp.
Man kan fråga sig varför tryckfrihet och offentlighet har en starkare ställning i Sverige än ute i Europa. En anledning är säkert att vi har en annan politisk historia. En annan att vi helt enkelt - visavi övriga Europa och världen - har så lågt i tak i politiken. Vad som inte politiker och myndigheter vågar stå för utåt kompenseras i form av offentliga handlingar. Sedan är det ju så att en hel del offentligt material faktiskt är sekretesskyddat.
I sista hand är frågan om vad som får publiceras ändå en praktisk fråga. Det är upp till utgivarna att bedöma detta. Det skadar inte att det finns principer att orientera efter men undantagen är redaktionernas sak att avgöra. Inte makthavare och monarkin.
Nu är denna grundlagsskyddade rättighet hotad. Justitiekanslern menar att den ska ändras efter ett utslag i Europadomstolen. Monacoprinsessan hade fört ett mål dit på grund av den fotografbevakning hon ansåg sig utsatt för. Fotogeniska Caroline vann målet.
Att svensk lagstiftning ska harmoniseras med den europeiska har vi hört i många ärenden. I det här fallet sägs det handla om privatlivets helgd. Granskningen av offentliga personer vägs mot skyddet för den enskilde mot övergrepp.
Man kan fråga sig varför tryckfrihet och offentlighet har en starkare ställning i Sverige än ute i Europa. En anledning är säkert att vi har en annan politisk historia. En annan att vi helt enkelt - visavi övriga Europa och världen - har så lågt i tak i politiken. Vad som inte politiker och myndigheter vågar stå för utåt kompenseras i form av offentliga handlingar. Sedan är det ju så att en hel del offentligt material faktiskt är sekretesskyddat.
I sista hand är frågan om vad som får publiceras ändå en praktisk fråga. Det är upp till utgivarna att bedöma detta. Det skadar inte att det finns principer att orientera efter men undantagen är redaktionernas sak att avgöra. Inte makthavare och monarkin.
onsdag, april 12, 2006
Röda rummet hundra år senare
Syftet med boken uttrycks väl inte direkt men nog var väl ändå ambitionen att åstadkomma en roman i stil med Röda rummet hundra år efter originalets utgivande. Ulf Lundell hade några år tidigare i viss mån lyckats med denna bedrift i och med generationsromanen Jack. Klas Östergrens genombrott med Gentlemen från 1980 fick förra året förnyad aktualitet i och med uppföljaren Gangsters.
Östergren hör till den kategori av författare som relativt tidigt når full mognad. På annat sätt kan jag inte tolka den framtidsnostalgi som Gangsters mottogs av. Han var tjugofem när Gentlemen gavs ut. Boken var en svidande kritik av såväl folkhemmet som vänstern men också en fantastisk skröna om bröderna Henry och Leo Morgan.
Stig Larsson debuterade 1979 med Autisterna, Sveriges första postmoderna roman i vilken knappast en enda karaktär gick att urskilja. Den gick svårligen att läsa men står i dag som en monument över 80-talsdekadensen. Larsson gjorde tvärtemot vad Lundell och Östergren försökte sig på. Istället för att följa upp Röda rummet försökte han avliva boken. Försöket misslyckades av en författare som alltid varit mera europé än svensk.
Folkhögskolestudenter fick åtminstone förr lära sig att svensk litteratur indelas i före och efter Strindberg. I högsta grad är detta än idag en sanning. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst förra årets mest omtalade bok.
Östergren hör till den kategori av författare som relativt tidigt når full mognad. På annat sätt kan jag inte tolka den framtidsnostalgi som Gangsters mottogs av. Han var tjugofem när Gentlemen gavs ut. Boken var en svidande kritik av såväl folkhemmet som vänstern men också en fantastisk skröna om bröderna Henry och Leo Morgan.
Stig Larsson debuterade 1979 med Autisterna, Sveriges första postmoderna roman i vilken knappast en enda karaktär gick att urskilja. Den gick svårligen att läsa men står i dag som en monument över 80-talsdekadensen. Larsson gjorde tvärtemot vad Lundell och Östergren försökte sig på. Istället för att följa upp Röda rummet försökte han avliva boken. Försöket misslyckades av en författare som alltid varit mera europé än svensk.
Folkhögskolestudenter fick åtminstone förr lära sig att svensk litteratur indelas i före och efter Strindberg. I högsta grad är detta än idag en sanning. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst förra årets mest omtalade bok.
söndag, april 09, 2006
Norrbottens läns landsting och Vitryssland
Det har väl knappast undgått någon invånare i Norrbotten att den institution som handhar hälso- och sjukvården i regionen knappast har en god arbetsmiljö. Många frågar sig säkert varför en organisation som är politiskt styrd, dvs. utsedd enligt en demokratisk procedur, tycks lida av alla möjliga slags problem vad beträffar behandlingen av sina medarbetare.
I fallet med Norrbottens läns landsting i synnerhet på senare år är det inte utan att tankarna far iväg till Vitryssland där nyligen något som skulle vara ett demokratiskt val utspelade sig. Tack vare sitt fullständiga grepp över statsapparaten kunde diktatorn och stalinepigonen Lukasjenko slå ned protesterna mot det riggade valresultatet och ställa demonstranter inför rätta för "huliganism".
Jag skulle vilja be någon att göra tankeexperimentet att den nuvarande landstingsledningen hade tillgång till våldsmonopolet. Vad hade hänt då? Anders Mansten, mot vårdens organisation kritisk överläkare, hade antagligen inte bara fått sparken, utan också fängslats. Kanske för grov huliganism som var en vanlig anklagelse som riktades mot oppositionella under Sovjettiden. Till detta kommer alla som på ett eller annat sätt inte spelar med i den nuvarande ordningen och valt protestens väg istället för ja-sägarens. Alla dessa bör vi ägna en tanke i ett vitryskt Norrbotten.
En väg att gå för att åstadkomma en förändring av den nuvarande situationen vore förstås att byta ut regeringen i landstinget. Den nomenklatura av sossar som sitter där nu med visst stöd av miljö- och vänsterpartiet tar sedan länge makten för given. Valen är bara en bekräftelse för dem. Därför är det nu upp till oppositionella krafter att åstadkomma ett regimskifte, folkligt stöd för detta finns helt visst. Sedan är det bara att hoppas att en liknande förändring på riksnivån leder till att det blir lättare att bedriva alternativa vårdformer där patienten är kund istället för klient.
I fallet med Norrbottens läns landsting i synnerhet på senare år är det inte utan att tankarna far iväg till Vitryssland där nyligen något som skulle vara ett demokratiskt val utspelade sig. Tack vare sitt fullständiga grepp över statsapparaten kunde diktatorn och stalinepigonen Lukasjenko slå ned protesterna mot det riggade valresultatet och ställa demonstranter inför rätta för "huliganism".
Jag skulle vilja be någon att göra tankeexperimentet att den nuvarande landstingsledningen hade tillgång till våldsmonopolet. Vad hade hänt då? Anders Mansten, mot vårdens organisation kritisk överläkare, hade antagligen inte bara fått sparken, utan också fängslats. Kanske för grov huliganism som var en vanlig anklagelse som riktades mot oppositionella under Sovjettiden. Till detta kommer alla som på ett eller annat sätt inte spelar med i den nuvarande ordningen och valt protestens väg istället för ja-sägarens. Alla dessa bör vi ägna en tanke i ett vitryskt Norrbotten.
En väg att gå för att åstadkomma en förändring av den nuvarande situationen vore förstås att byta ut regeringen i landstinget. Den nomenklatura av sossar som sitter där nu med visst stöd av miljö- och vänsterpartiet tar sedan länge makten för given. Valen är bara en bekräftelse för dem. Därför är det nu upp till oppositionella krafter att åstadkomma ett regimskifte, folkligt stöd för detta finns helt visst. Sedan är det bara att hoppas att en liknande förändring på riksnivån leder till att det blir lättare att bedriva alternativa vårdformer där patienten är kund istället för klient.
torsdag, april 06, 2006
Sveriges röst i världen
Sedan Anna Lindh togs av daga har den svenska utrikespolitiken varit rätt kraftlös. Ersättaren för henne, en redan avpolleterad politiker, blev en nödlösning på grund av den doktrin som kallas varannan damernas inom Rörelsen. Laila Freivalds fick slutligen gå mer än ett år försent efter att ha gjort bort sig på ett sätt som aldrig skulle ha accepterats i exempelvis England i samband med tsunamikatastrofen.
Göran Persson har nu satsat på ett säkert kort, yrkesdiplomaten Jan Eliasson. Han är omtyckt av många, men, för att följa upp det förra inlägget, pensionsfärdig. Eliasson blir sextiosex år senare i år. Den innebär inte att han inte skulle ha något att tillföra. Men någon framtidsman är han inte. Eftersom det nu en gång är så att det är svårare att plocka inrikespolitiska poäng på en bra utrikespolitik än det är att ställa till det på hemmaplan med en dålig utrikespolitik så har Persson gjort ett smart val. En mindre kompetent utrikesminister efter Laila Freivalds hade nog varken sossarna eller Sverige klarat av.
Den som vill hitta något negativt om Jan Eliasson får leta ordentligt. Han har något så ovanligt som en folklig förankring i kombination med en diplomatkarriär bakom sig. Ska det nödvändigtvis sägas något kritiskt utöver hans ålder är det att etiketten arbetarbakgrund så ofta klistras på honom. Det är visserligen oftast andra som ger honom detta epitet, men faktum är att Jan Eliasson själv aldrig varit yrkesverksam som arbetare. I likhet med snart i stort sett alla som representerar hans parti har han ingen som helst erfarenhet kollektivavtalsavlöning.
Göran Persson har nu satsat på ett säkert kort, yrkesdiplomaten Jan Eliasson. Han är omtyckt av många, men, för att följa upp det förra inlägget, pensionsfärdig. Eliasson blir sextiosex år senare i år. Den innebär inte att han inte skulle ha något att tillföra. Men någon framtidsman är han inte. Eftersom det nu en gång är så att det är svårare att plocka inrikespolitiska poäng på en bra utrikespolitik än det är att ställa till det på hemmaplan med en dålig utrikespolitik så har Persson gjort ett smart val. En mindre kompetent utrikesminister efter Laila Freivalds hade nog varken sossarna eller Sverige klarat av.
Den som vill hitta något negativt om Jan Eliasson får leta ordentligt. Han har något så ovanligt som en folklig förankring i kombination med en diplomatkarriär bakom sig. Ska det nödvändigtvis sägas något kritiskt utöver hans ålder är det att etiketten arbetarbakgrund så ofta klistras på honom. Det är visserligen oftast andra som ger honom detta epitet, men faktum är att Jan Eliasson själv aldrig varit yrkesverksam som arbetare. I likhet med snart i stort sett alla som representerar hans parti har han ingen som helst erfarenhet kollektivavtalsavlöning.
måndag, april 03, 2006
Angående pensionsåldrar
Leif Lewin, pensionsfärdig statsvetare i Uppsala som blev professor kort efter tonåren och som således därför i denna roll upplevt inte mindre än två kungar och sex statsministrar, är kritisk mot vad han uppfattar som diskriminering av äldre forskare. Med ett resonemang hämtat från näringslivsknuttarna som säger att om vi inte gör som de gör utomlands (läs USA) så dräneras landet på kompetens. Det vill säga låter de som vill fortsätta vara professor utan tillägget emeritus så länge de vill.
Det här är ett intressant problem och visar på bristerna i ett system där man låser pensioneringen vid en viss ålder. En del har inget att tillföra efter fyrtio, andra är vitala upp i åttioårsåldern. Det som ställer till det med ett system med frivillig avgång är när den som innehar ämbetet inte inser att han eller hon är en belastning för organisationen (eller sig själv).
Själv tror jag på rörlighet som ett medel mot att hamna i den sitsen att bara vara till besvär. Många av de som går i pension i förtid i dag gör det med motiveringen att de är "less" på sitt jobb. Antagligen är Bo Rothstein inne på en sådan tankegång i ett ironiskt genmäle till Lewin. Rothstein som sedvanligt skriver utifrån att inte höra hemma någonstans att han inte imponeras av de "geronter" vid amerikanska universitet som Lewin använder som måttstock. De är istället effektiva proppar i förnyelsen av forskningen som bygger sin position på små hov av underdåniga ja-sägare och inte minst gamla meriter.
Att den akademiska världen är en konservativ miljö fullt jämförbar med kyrkan är inget nytt. Mot slutet av min studietid lutade jag nästan åt en socialdemokratisk utbildningspolitik i syfte att komma åt kritikimmuna monarkistiska tendenser inom den fria forskningen. Var Lewin möjligen själv står i dylika frågor såg vi en antydan till tidigare då Victoria skulle studera i Uppsala. Själv kan jag bara säga till honom: börja fundera på att dra dig tillbaka.
Det här är ett intressant problem och visar på bristerna i ett system där man låser pensioneringen vid en viss ålder. En del har inget att tillföra efter fyrtio, andra är vitala upp i åttioårsåldern. Det som ställer till det med ett system med frivillig avgång är när den som innehar ämbetet inte inser att han eller hon är en belastning för organisationen (eller sig själv).
Själv tror jag på rörlighet som ett medel mot att hamna i den sitsen att bara vara till besvär. Många av de som går i pension i förtid i dag gör det med motiveringen att de är "less" på sitt jobb. Antagligen är Bo Rothstein inne på en sådan tankegång i ett ironiskt genmäle till Lewin. Rothstein som sedvanligt skriver utifrån att inte höra hemma någonstans att han inte imponeras av de "geronter" vid amerikanska universitet som Lewin använder som måttstock. De är istället effektiva proppar i förnyelsen av forskningen som bygger sin position på små hov av underdåniga ja-sägare och inte minst gamla meriter.
Att den akademiska världen är en konservativ miljö fullt jämförbar med kyrkan är inget nytt. Mot slutet av min studietid lutade jag nästan åt en socialdemokratisk utbildningspolitik i syfte att komma åt kritikimmuna monarkistiska tendenser inom den fria forskningen. Var Lewin möjligen själv står i dylika frågor såg vi en antydan till tidigare då Victoria skulle studera i Uppsala. Själv kan jag bara säga till honom: börja fundera på att dra dig tillbaka.
fredag, mars 31, 2006
Lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln
Måste erkänna att det inte ofta händer, men ibland rattar jag faktiskt in Radio Norrbotten. Som nu i helgen och veckan då det gick att lyssna på referat från skid-SM i Boden i webbradion.
Inte för att jag har något emot att regionala aktörer ibland får ta sig an nationella begivenheter men i fallet med sändningarna från SM-skidåkningen blev jag nog en gång för alla övertygad om den lokala radions tillkortakommandeförmåga.
Det var inget större fel på referaten så länge det inte hettade till. När det slutligen gjorde det på 30 km i form av en spurtstrid mellan Anders Södergren och Mathias Fredriksson brakade allt samman. Det var omöjligt att få en bild av händelseförloppet, och vem som till slut vann framgick klart först långt efter målgången.
Definitivt övertygad om Radio Norrbotten som klantskallarnas forum blev jag dock när herrarnas sprintstafett avgjordes. Reportern-referenten korade segraren långt före mål. Men på upploppet var Hudiksvalls Peter Larsson upphunnen och kördes om av de andra lagens duktigare åkare i klassisk stil.
Nu måste det till en ordentlig debatt om vad vi ska ha den lokala radion till. Kan det möjligen vara så att den helt enkelt inte behövs eftersom vad den gör är att skildra vad som bättre sköts av lokalsamhället från mun till mun.
Amatörmässig är ett ord jag ofta hört användas om lokalradion. Det är missvisande menar jag eftersom med amatör menas en som bedriver icke yrkesmässig utövning. De sanna amatörerna vet i regel av sina begränsningar och omvärlden förväntar sig egentligen inga stordåd av dem.
Med Radio Norrbotten är det så att det handlar om avlönande yrkesmän och kvinnor som försöker spegla ett konstlat behov och misslyckas med att klara av större uppgifter eftersom man istället för att vara sig själva vill låta som Mats Strandberg när idrott ska refereras. Det hela slutar med varken eller.
Kan det möjligen vara så att regionalradions medarbetare fått sina jobb därför att de inte går att placera någon annanstans? I så fall kan domen bara bli en: lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln.
Inte för att jag har något emot att regionala aktörer ibland får ta sig an nationella begivenheter men i fallet med sändningarna från SM-skidåkningen blev jag nog en gång för alla övertygad om den lokala radions tillkortakommandeförmåga.
Det var inget större fel på referaten så länge det inte hettade till. När det slutligen gjorde det på 30 km i form av en spurtstrid mellan Anders Södergren och Mathias Fredriksson brakade allt samman. Det var omöjligt att få en bild av händelseförloppet, och vem som till slut vann framgick klart först långt efter målgången.
Definitivt övertygad om Radio Norrbotten som klantskallarnas forum blev jag dock när herrarnas sprintstafett avgjordes. Reportern-referenten korade segraren långt före mål. Men på upploppet var Hudiksvalls Peter Larsson upphunnen och kördes om av de andra lagens duktigare åkare i klassisk stil.
Nu måste det till en ordentlig debatt om vad vi ska ha den lokala radion till. Kan det möjligen vara så att den helt enkelt inte behövs eftersom vad den gör är att skildra vad som bättre sköts av lokalsamhället från mun till mun.
Amatörmässig är ett ord jag ofta hört användas om lokalradion. Det är missvisande menar jag eftersom med amatör menas en som bedriver icke yrkesmässig utövning. De sanna amatörerna vet i regel av sina begränsningar och omvärlden förväntar sig egentligen inga stordåd av dem.
Med Radio Norrbotten är det så att det handlar om avlönande yrkesmän och kvinnor som försöker spegla ett konstlat behov och misslyckas med att klara av större uppgifter eftersom man istället för att vara sig själva vill låta som Mats Strandberg när idrott ska refereras. Det hela slutar med varken eller.
Kan det möjligen vara så att regionalradions medarbetare fått sina jobb därför att de inte går att placera någon annanstans? I så fall kan domen bara bli en: lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln.
tisdag, mars 28, 2006
Positivt besked från Ukraina
Först såg det ut som om den orangea revolutionen lidigt ett bakslag. Sedan att förre premiärministern och valfuskaren Viktor Janukovitj inte nådde ända fram. Ändå står det klart att han fick något av en revansch i valet till det ukrainska parlamentet, radan.
Valets segrare blev nu istället Julia Timosjenko som sparkades av president Jusjtjenko efter att ha varit kritisk mot den ekonomiska politik som inleddes efter revolutionen. Det troliga är nu att hon blir ny premiärminister i en regering som består av Jusjtjenkos Vårt Ukraina, hennes eget parti och Socialistpartiet.
Segrare blev också det ukrainska folket eftersom OSSE bedömde valet som fritt och rättvist. Nu är det upp till den regering som tillträder att välja mellan om man ska orientera sig västerut mot Europa eller österut mot Ryssland. I väster hägrar i första hand EU-medlemskap med alla dess fördelar medan Ryssland möjligen endast kan bidra med billig olja och gas. Samt nostalgi.
Valets segrare blev nu istället Julia Timosjenko som sparkades av president Jusjtjenko efter att ha varit kritisk mot den ekonomiska politik som inleddes efter revolutionen. Det troliga är nu att hon blir ny premiärminister i en regering som består av Jusjtjenkos Vårt Ukraina, hennes eget parti och Socialistpartiet.
Segrare blev också det ukrainska folket eftersom OSSE bedömde valet som fritt och rättvist. Nu är det upp till den regering som tillträder att välja mellan om man ska orientera sig västerut mot Europa eller österut mot Ryssland. I väster hägrar i första hand EU-medlemskap med alla dess fördelar medan Ryssland möjligen endast kan bidra med billig olja och gas. Samt nostalgi.
lördag, mars 25, 2006
Att vara före sin tid
SVT har visat Roy Anderssons tre långfilmer. Efter debuten med En kärlekshistoria från 1970 geniförklarades Andersson. Filmen bildade skola för andra regissörer och länge utgjorde den mönstret för de som ville skildra ungdomars livssituation. Något mer revolterande inom denna filmgenre i Sverige skedde nämligen inte förrän 1998 när Fucking Åmål gick upp på biograferna.
Roy Anderssons andra långfilm Giliap blev ett publik- och kritikerfiasko när den kom 1975. Efter det ägnade han sig mest åt reklamfilm. Ibland blev han underkänd på detta område också. Bland annat stoppade Konsum en film som provocerade på fel sätt. Nästa långfilm kom först år 2000, Sånger från andra våningen. Filmen guldbaggebelönades flerfaldigt även om nog många kritiker tyckte den hade ett egendomligt budskap.
Anderssons arbetsmaterial är folkhems-Sverige, "den enda värld jag kan", enligt honom själv. Om vi vill förstå hans konst är det nog detta vi ska ha i bakhuvudet när vi ser hans filmer. Giliap är idag en uppskattad film nu när tiden hunnit i fatt den. Det folkhemska må bära på en god tanke, men förr eller senare når vi dithän att det måste kunna utsättas för kritik. Eller självrannsakan.
Roy Anderssons andra långfilm Giliap blev ett publik- och kritikerfiasko när den kom 1975. Efter det ägnade han sig mest åt reklamfilm. Ibland blev han underkänd på detta område också. Bland annat stoppade Konsum en film som provocerade på fel sätt. Nästa långfilm kom först år 2000, Sånger från andra våningen. Filmen guldbaggebelönades flerfaldigt även om nog många kritiker tyckte den hade ett egendomligt budskap.
Anderssons arbetsmaterial är folkhems-Sverige, "den enda värld jag kan", enligt honom själv. Om vi vill förstå hans konst är det nog detta vi ska ha i bakhuvudet när vi ser hans filmer. Giliap är idag en uppskattad film nu när tiden hunnit i fatt den. Det folkhemska må bära på en god tanke, men förr eller senare når vi dithän att det måste kunna utsättas för kritik. Eller självrannsakan.
onsdag, mars 22, 2006
Inför skid-SM
Det drar ihop sig till avslutning för skidåkarna. Svenska mästerskapen avgörs i år i Boden och Luleå. Utöver tävlingarna i sig har det talats om ett arrangemang som ska stärka banden mellan kommunerna. En ny "region" ska ta form.
För egen del har jag avslutat tävlingsdelen av skidsäsongen. I helgen åkte jag Skatamarksloppet som avgjordes på en slinga av 20 km. Regn dagen innan plus kyla gjorde att det gick snabbt i spåren. Detta tillsammans med lite åkutrymme på de ställen där det bitvis var ganska brant såväl uppåt som nedåt gjorde att jag inte trivdes särskilt bra. Min tid blev också sämre än på träning.
Nu blir det bara att hålla igång till första helgen i april. Då brukar jag torka av skidorna och smälta in sommarförvaringsparaffinet i dem. Sedan tar löparsäsongen vid. I år siktar jag på Stockholm Marathon, helt säkert blir det Lidingöloppet i höst.
Nästa söndag är alltså den stora begivenheten vem som ska krönas till årets skidkung. En vinst på femmilen väger sannolikt tungt och slaget i år står mellan Mathias Fredriksson och Anders Södergren. På damsidan tror jag det kommer att handla om Britta Norgren och Anna-Karin Strömstedt som båda gjorde hyfsade insatser i OS på tremilen.
För egen del har jag avslutat tävlingsdelen av skidsäsongen. I helgen åkte jag Skatamarksloppet som avgjordes på en slinga av 20 km. Regn dagen innan plus kyla gjorde att det gick snabbt i spåren. Detta tillsammans med lite åkutrymme på de ställen där det bitvis var ganska brant såväl uppåt som nedåt gjorde att jag inte trivdes särskilt bra. Min tid blev också sämre än på träning.
Nu blir det bara att hålla igång till första helgen i april. Då brukar jag torka av skidorna och smälta in sommarförvaringsparaffinet i dem. Sedan tar löparsäsongen vid. I år siktar jag på Stockholm Marathon, helt säkert blir det Lidingöloppet i höst.
Nästa söndag är alltså den stora begivenheten vem som ska krönas till årets skidkung. En vinst på femmilen väger sannolikt tungt och slaget i år står mellan Mathias Fredriksson och Anders Södergren. På damsidan tror jag det kommer att handla om Britta Norgren och Anna-Karin Strömstedt som båda gjorde hyfsade insatser i OS på tremilen.
söndag, mars 19, 2006
Valet i Europas sista diktatur
De föll en efter en, de kommunistiska diktaturerna i Europa. På de flesta håll infördes demokrati i såväl formell som praktisk mening. Så såg det ut i början av 90-talet. Visserligen dröjde sig så kallat auktoritärt styre kvar i vissa av staterna i östra Europa, företeelser de flesta med tiden trodde skulle vittra bort av sig själva.
Så blev det inte. Så sent som bara för något år sedan kom den andra, riktiga egentliga demokratiseringen av Ukraina och Georgien, under former som kunde ha urartat till något riktigt obehagligt. De kommunistiska nomenklaturor som kvarblivit vid makten där valde dessbättre att inte ta till våld mot de fredliga demonstrationer som slutligen sänkte de förstelnade regimer som hämmade dessa båda stater inåt och utåt.
Idag finns det en diktatur kvar i Europa, och som det verkar ser det inte ut som om den kommer att avvecklas i och med dagens val. President Lukasjenko i Vitryssland har ett fast grepp om staten i sitt land. Som om inte det räckte motarbetas oppositionella mot hans regim även på andra områden. Det talas nu om demonstrationer.
Ibland brukar jag fundera över vad som blir av alla gamla presidenter. Bill Clinton lär ha skrattat högst av alla i en biosalong efter den retoriska repliken: "finns det något så patetiskt som en ex-president?" Alla har inte sådan distans till sig själv. Därför befarar jag att det kan bli ganska svårt att bli av med Vitrysslands auktoritäre president utan att det kommer till sammanstötningar. Det finns nämligen något mer patetiskt än en ex-president: en ex-diktator.
Så blev det inte. Så sent som bara för något år sedan kom den andra, riktiga egentliga demokratiseringen av Ukraina och Georgien, under former som kunde ha urartat till något riktigt obehagligt. De kommunistiska nomenklaturor som kvarblivit vid makten där valde dessbättre att inte ta till våld mot de fredliga demonstrationer som slutligen sänkte de förstelnade regimer som hämmade dessa båda stater inåt och utåt.
Idag finns det en diktatur kvar i Europa, och som det verkar ser det inte ut som om den kommer att avvecklas i och med dagens val. President Lukasjenko i Vitryssland har ett fast grepp om staten i sitt land. Som om inte det räckte motarbetas oppositionella mot hans regim även på andra områden. Det talas nu om demonstrationer.
Ibland brukar jag fundera över vad som blir av alla gamla presidenter. Bill Clinton lär ha skrattat högst av alla i en biosalong efter den retoriska repliken: "finns det något så patetiskt som en ex-president?" Alla har inte sådan distans till sig själv. Därför befarar jag att det kan bli ganska svårt att bli av med Vitrysslands auktoritäre president utan att det kommer till sammanstötningar. Det finns nämligen något mer patetiskt än en ex-president: en ex-diktator.
torsdag, mars 16, 2006
Vilket är det mest liberala partiet?
Lennart Regebro dryftar ett intressant spörsmål på sin blogg, nämligen om centern är liberalare än folkpartiet. Det är väl ingen direkt nyhet att folkpartiet under den innevarande mandatperioden gått från att vara ett "mjukt" liberalt parti till ett "hårt". Batongliberaler kallar en del dem numera. Själv skulle jag vilja uttrycka det så att folkpartiet militariserats.
För närvarande är folkpartiet liberalerna tillsammans med socialdemokraterna i färd med att driva igenom en ny buggningslag. Fp-l vill också införa drogtest på gymnasiet. Listan på exempel som syftar till hårdare tag kan dock göras mycket längre. Det som frapperar mest med detta är att vad som tidigare bara kunde sägas mellan skål och vägg främst bland en del moderater är nu allmängods i den politiska mittfåran. Som det verkar drar argumenten också en del röster.
Taktiskt är det hela ett smart upplägg. Istället för att moderaterna tar hand om de hårda frågorna så låter man det traditionellt mjuka folkpartiet spela rollen av polisstatens företrädare nr 1. Åtgärder som aldrig kanske hade gått att genomföra kan förverkligas innan de avfärdats som "högerns politik". Strategiskt är det hela inte så väl uttänkt då folkpartiet riskerar att göra sig av med sin liberala själ.
Jag är inte orolig för att liberalismen ska dö. Väljer folkpartiet att bli ordningsmannen i svensk politik så lever ändå dess traditionella ideologi vidare i något annat parti. Idag ser det nästan ut som om centern med sina idéer om att bygga samhället underifrån kommer att bli detta parti i framtiden. Vi har inte sett dessa uttryckta i stil med något som kan liknas vid en politisk ideologi ännu, men under de närmaste åren är jag övertygad om att det går att få svar på frågan om centern upphört att vara ett pragmatiskt intresseparti.
För närvarande är folkpartiet liberalerna tillsammans med socialdemokraterna i färd med att driva igenom en ny buggningslag. Fp-l vill också införa drogtest på gymnasiet. Listan på exempel som syftar till hårdare tag kan dock göras mycket längre. Det som frapperar mest med detta är att vad som tidigare bara kunde sägas mellan skål och vägg främst bland en del moderater är nu allmängods i den politiska mittfåran. Som det verkar drar argumenten också en del röster.
Taktiskt är det hela ett smart upplägg. Istället för att moderaterna tar hand om de hårda frågorna så låter man det traditionellt mjuka folkpartiet spela rollen av polisstatens företrädare nr 1. Åtgärder som aldrig kanske hade gått att genomföra kan förverkligas innan de avfärdats som "högerns politik". Strategiskt är det hela inte så väl uttänkt då folkpartiet riskerar att göra sig av med sin liberala själ.
Jag är inte orolig för att liberalismen ska dö. Väljer folkpartiet att bli ordningsmannen i svensk politik så lever ändå dess traditionella ideologi vidare i något annat parti. Idag ser det nästan ut som om centern med sina idéer om att bygga samhället underifrån kommer att bli detta parti i framtiden. Vi har inte sett dessa uttryckta i stil med något som kan liknas vid en politisk ideologi ännu, men under de närmaste åren är jag övertygad om att det går att få svar på frågan om centern upphört att vara ett pragmatiskt intresseparti.
måndag, mars 13, 2006
Kristallarken har landat i Luleå
Det var med en egendomlig känsla jag lade ifrån mig Norrbottens-Kurirens näringslivsbilaga i tisdags. Hemkommen nyss från Dalarna och Vasaloppet där man i stort sett varje stuga tycks finna ut hur det ska gå att tjäna pengar på regionens komparativa fördelar (bra eller dåligt?), bestods jag och andra norrbottningar med en närmast panegyrisk hyllning till tekniska universitetet i Luleå.
Redaktören för bilagan, Lars Pekka, är en man jag aktat tidigare bland annat för det han skrivit om företagandets villkor i Norrbotten. Den här gången har dock herr Pekka drabbats av någon stalinistisk idoldyrkan i vilken universitet ses som höjden av allt gott häruppe. Jag tänker här inte ge mig in i någon debatt om vilka "ansedda" vetenskapliga tidskrifter universitetets forskare publicerats i och vilka avknoppningar i form av företag forskning gett upphov till. Än så länge är dessa fenomen för dåligt utredda. Om arbetsmarknaden för studenterna efter examen behöver inte mycket mera sägas, ty den är urusel.
Universitetets rektor som tillträdde i höstas efter att ha inkompetensförklarats av en sammanslutning av forskare när hon sökte jobbet som rektor vid Umeå Universitet framställs som en framgångsorienterad affärskvinna i näringslivsbilagan. Ändå har personen ifråga ingen erfarenhet från jobb inom näringslivet. Att universitetet som det sägs i artikeln om henne har "57-58 %" extern finansiering innebär inte att det handlar om ett företag. Däremot går det utifrån budgetens sammansättning att ifrågasätta forskningens frihet vid lärosätet i Luleå.
Tagen till det yttersta är det alltså här varken fråga om en myndighet eller ett företag, utan om en politisk filial till socialdemokratin. Enligt egen uppgift har universitetets rektor aldrig varit politiskt engagerad, vilket inte undantar faktum att hon kan vara nyttig för makten.
Värst är ändå att en erfaren journalist med gott renommé går dennas ärenden.
Redaktören för bilagan, Lars Pekka, är en man jag aktat tidigare bland annat för det han skrivit om företagandets villkor i Norrbotten. Den här gången har dock herr Pekka drabbats av någon stalinistisk idoldyrkan i vilken universitet ses som höjden av allt gott häruppe. Jag tänker här inte ge mig in i någon debatt om vilka "ansedda" vetenskapliga tidskrifter universitetets forskare publicerats i och vilka avknoppningar i form av företag forskning gett upphov till. Än så länge är dessa fenomen för dåligt utredda. Om arbetsmarknaden för studenterna efter examen behöver inte mycket mera sägas, ty den är urusel.
Universitetets rektor som tillträdde i höstas efter att ha inkompetensförklarats av en sammanslutning av forskare när hon sökte jobbet som rektor vid Umeå Universitet framställs som en framgångsorienterad affärskvinna i näringslivsbilagan. Ändå har personen ifråga ingen erfarenhet från jobb inom näringslivet. Att universitetet som det sägs i artikeln om henne har "57-58 %" extern finansiering innebär inte att det handlar om ett företag. Däremot går det utifrån budgetens sammansättning att ifrågasätta forskningens frihet vid lärosätet i Luleå.
Tagen till det yttersta är det alltså här varken fråga om en myndighet eller ett företag, utan om en politisk filial till socialdemokratin. Enligt egen uppgift har universitetets rektor aldrig varit politiskt engagerad, vilket inte undantar faktum att hon kan vara nyttig för makten.
Värst är ändå att en erfaren journalist med gott renommé går dennas ärenden.
fredag, mars 10, 2006
Det rör på sig
Byggandet av en ny politisk institution ovan nationalstaterna i Europa kan liknas vid en process som följer en marxistisk nödvändig logik. Det har jag varit inne på tidigare. Förra året fick Europaarkitekterna kännas vid några kännbara nederlag. Mest minns vi kanske de franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen.
Nu tas det återigen nya tag inom denna unika ingenjörskonst. Angela Merkel, färsk förbundskansler och ordförande för unionen sedan första januari i år, driver på för att EU-konstitutionen ska kunna återupplivas. I slutet av förra året spelade hon en avgörande roll för att unionen kunde enas kring en långtidsbudget.
Det som möjligen kommer att uppfattas som fiffel i det förslag som är på väg att föras fram för att få franska och nederländska väljare att ändra sig ifråga om konstitutionen är att endast två delar av tre av den ska underkastas ny folkomröstning. Den tredje delen handlar om en politisk deklaration om "Europas sociala dimension", som är tänkt att antas av de franska och nederländska parlamenten.
Det är väl just på denna punkt som det uppstår problem huruvida det går att föra över nationell politik till den europeiska nivån. Den första och andra delen i fördraget behandlar beslutsordningen respektive grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter. Båda politikområden som de flesta har lättare att enas kring.
Nu tas det återigen nya tag inom denna unika ingenjörskonst. Angela Merkel, färsk förbundskansler och ordförande för unionen sedan första januari i år, driver på för att EU-konstitutionen ska kunna återupplivas. I slutet av förra året spelade hon en avgörande roll för att unionen kunde enas kring en långtidsbudget.
Det som möjligen kommer att uppfattas som fiffel i det förslag som är på väg att föras fram för att få franska och nederländska väljare att ändra sig ifråga om konstitutionen är att endast två delar av tre av den ska underkastas ny folkomröstning. Den tredje delen handlar om en politisk deklaration om "Europas sociala dimension", som är tänkt att antas av de franska och nederländska parlamenten.
Det är väl just på denna punkt som det uppstår problem huruvida det går att föra över nationell politik till den europeiska nivån. Den första och andra delen i fördraget behandlar beslutsordningen respektive grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter. Båda politikområden som de flesta har lättare att enas kring.
tisdag, mars 07, 2006
Fall på eget grepp
Japp, så var årets niomilaresa avklarad. Det blev medalj trots allt trots uruselt glid och trötta armar på slutet. Årets Vasalopp anses vara ett av de tuffare som genomförts på grund av den tröga nysnön som tog knäcken på många. Redan i Evertsberg kastade omkring 1300 åkare in handduken.
I dagspolitiken överskuggas för närvarande avslöjandet av sossarnas förtalskampanj mot moderatledaren av fågelinfluensahotet. Och eftersom ingen förundersökning kommer att inledas angående mejlen från partihögkvarteret så är det bara att förvänta sig att affären snabbt dör ut.
På lång sikt har dock borgarna vunnit en stor seger. Nu har ett av Rörelsens viktigaste vapen i slutstriden om makten i höst vridits ur händerna på dem, nämligen att framställa Reinfeldt som en ulv i fårakläder. Typiskt är dessutom att på en blogg som upprätthålls av en SSU-ombudsman så utsattes moderatledaren för ytterligare smutskastning.
Det har sagts att bloggarna kommer att avgöra valet i höst. Jag hade ändå inte trott att det kanske kommer att ske på grund av fall på eget grepp även om jag alltid ansett att vänsterns företrädare med mycket få undantag kan argumentera självständigt.
Jag är övertygad om att socialdemokratin länge legat och lurat på en idé om att klämma åt sin nye motståndare och de borgerligas statsministerkandidat. Nu läckte denna ut i bloggosfären på ett sätt som det inte går att lasta USA för.
I dagspolitiken överskuggas för närvarande avslöjandet av sossarnas förtalskampanj mot moderatledaren av fågelinfluensahotet. Och eftersom ingen förundersökning kommer att inledas angående mejlen från partihögkvarteret så är det bara att förvänta sig att affären snabbt dör ut.
På lång sikt har dock borgarna vunnit en stor seger. Nu har ett av Rörelsens viktigaste vapen i slutstriden om makten i höst vridits ur händerna på dem, nämligen att framställa Reinfeldt som en ulv i fårakläder. Typiskt är dessutom att på en blogg som upprätthålls av en SSU-ombudsman så utsattes moderatledaren för ytterligare smutskastning.
Det har sagts att bloggarna kommer att avgöra valet i höst. Jag hade ändå inte trott att det kanske kommer att ske på grund av fall på eget grepp även om jag alltid ansett att vänsterns företrädare med mycket få undantag kan argumentera självständigt.
Jag är övertygad om att socialdemokratin länge legat och lurat på en idé om att klämma åt sin nye motståndare och de borgerligas statsministerkandidat. Nu läckte denna ut i bloggosfären på ett sätt som det inte går att lasta USA för.
onsdag, mars 01, 2006
Sprattelgumman
Igår var det årsdagen för mordet på Olof Palme. På olika sätt uppmärksammades detta. Inte minst i Norrbottens-Kuriren som ägnade hela kultursidan åt ämnet teorier kring mordet. Något ensidigt kunde det tyckas att samtliga av artiklarna var skrivna av samme skribent, Anders Mildner. Ännu ensidigare tydde sig kulturredaktionens val av material för gårdagen när jag slog upp Expressens kultursida. Som upptogs fullt ut av Mildners Palmeartikel.
Inget ont om Anders Mildners kompetens. Men nog är det märkligt och inte minst talande, att när en stor fråga dominerar dagordningen på riksnivån, då finns inga regionala perspektiv. I alla fall inte på Norrbottens-Kurirens kultursidor. Fr. Söderberg som är redaktör för kulturen har tidigare på sitt utrymme för text i tidningen försökt lansera en skribentska och dotter till en läkare som något slags vänstersamvete åt oss andra. Numera är denna dessbättre bortplockad. Samma person gjorde senare strömhoppet från kulturen till biltester i Expressen, vilket måste anses vara unikt, eller i alla fall uttryck för något som liknar bimbofiering.
För mig är det ett stort problem när regioner vill bli allt för storstadsmässiga. Efter alla satsningar på Norrbotten i form av utvecklingsstöd, företags- och myndighetslokaliseringar och dylikt borde det gå att kräva mera av folket på orten. I annat fall är det bara att konstatera att bidrag kväver kreativiteten. Blir det inte en skärpning på den här punkten måste kulturlivet i Norrbotten läggas ned ty Stockholmskopior klarar vi oss utan.
På söndag när jag åker Vasaloppet hade jag efter drygt fem mils åkning efter det att spåret gått i tunnel under bilvägen mellan Mora och Sälen hoppats på att bli bjuden på en vätskeslurk av någon representant för Norrbotten bland de många föreningar, företag och myndigheter från övriga landet som står där. Varför inte av den utskällda institutionen landstinget?
Inget ont om Anders Mildners kompetens. Men nog är det märkligt och inte minst talande, att när en stor fråga dominerar dagordningen på riksnivån, då finns inga regionala perspektiv. I alla fall inte på Norrbottens-Kurirens kultursidor. Fr. Söderberg som är redaktör för kulturen har tidigare på sitt utrymme för text i tidningen försökt lansera en skribentska och dotter till en läkare som något slags vänstersamvete åt oss andra. Numera är denna dessbättre bortplockad. Samma person gjorde senare strömhoppet från kulturen till biltester i Expressen, vilket måste anses vara unikt, eller i alla fall uttryck för något som liknar bimbofiering.
För mig är det ett stort problem när regioner vill bli allt för storstadsmässiga. Efter alla satsningar på Norrbotten i form av utvecklingsstöd, företags- och myndighetslokaliseringar och dylikt borde det gå att kräva mera av folket på orten. I annat fall är det bara att konstatera att bidrag kväver kreativiteten. Blir det inte en skärpning på den här punkten måste kulturlivet i Norrbotten läggas ned ty Stockholmskopior klarar vi oss utan.
På söndag när jag åker Vasaloppet hade jag efter drygt fem mils åkning efter det att spåret gått i tunnel under bilvägen mellan Mora och Sälen hoppats på att bli bjuden på en vätskeslurk av någon representant för Norrbotten bland de många föreningar, företag och myndigheter från övriga landet som står där. Varför inte av den utskällda institutionen landstinget?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)