Vad ska det bli av unionen?

Året som gick kan väl knappast sägas ha varit en period av framåtskridande för Europeiska Unionen. Det enda positiva var enigheten kring budgeten i slutet av året. Sedan dess har Europadebatten gått på sparlåga i väntan på att någon ska ta befälet.

Frankrikes premiärminister Dominique de Villepin har nu brutit tystnaden och efterlyser konkreta projekt för unionen att satsa på för dess överlevnad. Om vi bara satsar på unionen som ett ekonomiskt projekt finns ingen framtid för Europa. Nationerna kommer då bara att se den som ett medel till att skaffa sig ekonomiska fördelar, hävdar Villepin.

Problemet med EU är dess unika struktur. Unionen betraktas inte som en internationell organisation utan som en sui generis-entitet, dvs. olik alla andra entiteter. Därför kommer också enligt vad jag kan se EU:s konstruktion att debatteras flitigt i många år framöver. Jag håller dock inte med Villepin om att unionen som ekonomiskt projekt skulle leda till att medlemsstaterna bara ser till sin kortsiktiga egennytta.

Ej heller tror jag på svulstiga projekt som syftar till att efterlikna kontinenten på andra sidan Atlanten. Däremot på mer av idealism, ja någon form av gränsöverskridande solidaritet. Och då talar jag inte om att dela ut pengar till förment svaga.

Den svenska skolans nedgång

När jag tog mig igenom högstadiet och gymnasiet i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal rådde helt andra förhållanden inom den svenska skolvärlden. Så gott som alla gick visserligen som idag vidare till gymnasiet. De allra flesta av de som började gymnasiet fick också ett slutbetyg. Så är det inte nu längre. En elev av fyra har inte slutbetyg ens efter fyra år. Ändå är det belagt att kunskapskraven sänkts på gymnasiet.

Orsaken till problemet stavas socialdemokratins kroniska mindervärdeskomplex inför professionell inlärning och utbildning. Socialdemokraterna har drivit i riktning mot att anse varje elev som en potentiell akademiker istället för att se dennes förmåga att utvecklas utifrån sina förutsättningar och sin förmåga.

Alla har inte goda förutsättningar att läsa teori, precis som det finns akademikerämnen som har tummen mitt i handen. Detta går inte att komma ifrån. Idag är det s.k. individuella programmet - från början avsett som en temporär lösning - det största utbildningsprogrammet första året för pojkar. Efter gymnasiet fortsätter en stor del av denna verksamhet på komvux och folkhögskolan, som är överbelamrande med de problem som den ordinarie skolan skapat.

Något bra recept mot detta har jag inte men läs gärna den borgerliga alliansens debattinlägg i frågan. Om jag ändå skulle våga mig på någon egen åsikt så föreslår jag att läraren som auktoritet återupprättas. Den auktoritäre läraren ska vi inte ha tillbaka men auktoritet ska han eller hon ha. Detsamma gäller för övrigt polisen som inte ska ha lagledaruppgifter.

Vad beträffar kvalitén inom den svenska högskolan så får jag återkomma till ämnet en annan gång.

En lönsam näring?

I gårdagens Nordnytt var det med ett inslag som tog upp hemslöjdens roll i den regionala utvecklingen. En av de som fick uttala sig hävdade särskilt vilken betydelse denna hade för näringslivet i Norrbotten. Det talas nu om att anställa en "hemslöjdskonsulent" på Hushållningssällskapet för detta ändamål.

Att hemslöjd som bransch på något sätt skulle vara självbärande är inget annat än en lögn. Däremot kan den fungera som marknadsföringsmedel för regionen och bidra till att stärka den regionala identiteten.

Det är inte att förvåna sig över att Hushållningssällskapet lagt beslag på denna näringsgren. Hushållningssällskapet förde länge en undanskymd tillvaro men har i och med EU-inträdet och tillgången till stödpengar förvandlats till en slags myndighet med fläskig budget och en chef som kallar sig VD.

Alltså, vi bör akta oss för att fastna för hemslöjd som någon slags regional tillväxtkraft. Att fästa för stark tilltro till självförverkligande har föga med näringsverksamhet att göra och ger möjligen också sörlänningar ännu en orsak att göra spektakel över oss i norr.

Det man kan vara verkligt rädd för är att Luleå Tekniska Universitet följer upp ovanstående initiativ med att inrätta en professur i hemslöjd. I så fall passeras en gräns för hur lågt vetenskaplig verksamhet kan sänka sig. Med tanke på tillståndet inom dagens akademiska klimat ska en sådan åtgärd inte uteslutas.

Landet som går sin egen väg

Alltifrån Filip Augusts dagar på tidigt 1200-tal utkristalliserade sig tendenser inom Frankrike som skulle leda till att landet blev den första nationen i världen i egentlig mening. Med allt vad det innebar av centralstyrning och makt över kyrkan och aristokrati. England tog efter det franska exemplet men på sitt speciella sätt. Det gjorde även Sverige.

Fram till revolutionen var Frankrike sinnebilden för den starka staten. Därefter började landet även hävda universella ambitioner. Även om fransmännen efter Napoleonkrigen tvingats inse att man återgått till att bli en mera "vanlig" stat så har inte saknats tillfällen då landet med viss framgång lyckats göra sig bemärkta i världspolitiken. Inom Frankrike har den revolutionära traditionen hållits levande.

Frankrike ställde sig 1966 utanför NATO:s styrning och har kärnvapen. Så sent som 1996 utförde landet provsprängningar i Polynesien. Nu hotar president Jacques Chirac med att använda detta vapen mot stater som utsätter Frankrike för terrorattacker. Adressen för varningen är Iran som återupptagit sitt nukleära forskningsprogram. Tillsammans med Tyskland, Storbritannien och USA väntas Frankrike kräva att FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om straffsanktioner mot Teheranregimen.

När nu världen tycks kunna bilda front mot onda krafter sticker Frankrike ut på sitt eget sätt. Det hot som framförs kan dock bara föra något gott med sig om det inte blir verklighet. Den fråga som måste ställas är därför: hur hantera en demagog?

Glöm aldrig Lis Asklund

En av Sveriges mest engagerade människor har gått ur tiden. Lis Asklund blev 92 år. Under många år kämpade hon för en bättre psykvård, som hon hade erfarenhet av genom sin mammas svåra sjukdom. I åratal vårdades hennes och brodern Olof Lagerkrantz mor på Långbro Sjukhus i Stockholm.

Lis Asklund vågade stå upp mot den undermåliga "vård" som erbjöds av psykiatrin. Hon var med och startade Fountain House-rörelsen i Sverige. Denna grundades 1948 i New York av patienter från ett mentalsjukhus som ville återerövra självkänslan efter sin sjukdom.

Från officiellt håll inom dagens psykvård berömmer man sig gärna för att ha avskaffat de gamla förhållandena och hänvisar till överdosering, långbad i kallvatten och lobotomi som inte längre praktiseras. Vad det inte talas högt om är hur kontrollsamhället drabbar de med psykisk sjukdom värre än några andra utom möjligen de för kriminalvård intagna. Psykpatienter ska kartläggas in i minsta detalj med det underliggande syftet att du inte går att lita på. Nytt vin i gamla läglar alltså.

Det skulle behövas fler av Lis Asklunds kaliber för att kämpa mot illabehandlingen av försvarslösa inom vården. Ty den som idag riktar kritik mot vården finner snabbt att han eller hon har att kämpa mot väderkvarnar. Därför ska vi hedra minnet av en person som kan tjäna som förebild för alla sätt att tala för samhällets utsatta.

Startled 4 i Vasaloppet?

I skrivande stund är det inte klart men om den egensinniga seedningskommittén i Mora står mig bi så har jag kvalat in till fjärde startled i Vasaloppet genom mitt resultat i Kronanloppet i helgen. Det skulle innebära en hel del minuter mindre att stå och köa i backen upp från Berga by första söndagen i mars jämfört med startled 5 som jag är placerad i utifrån fjolårsresultatet.

Trots universalklister som snön frös fast i under skidorna gick de fyra milen ganska bra att avverka. Min tid blev strax under två och en halv timme. Glidet kunde jag inte klaga på. Irriterande var dock den åkare som hängde mig sista kilometrarna och som kort före målet satte in ett ryck som jag inte kunde svara på. En duell in på mållinjen hade varit mer spännande.

I år är jag ganska kaxig och hade tänkt mig att ta en tid neråt 5.30 på de nio milen mellan Berga och Mora. Men det kräver startled 4, en frisk uppladdning, bra förhållanden under loppet utan flera omvallningar samt ordentliga spår. Naturligtvis skulle jag också vara nöjd med en tid under sex timmar eller medalj, som delas ut till de som åkt på 1.5 x segrartiden. Eller bara att ha en bättre tid än förra året.

Gas och politik hör ihop

Nationalekonomen Stefan Hedlund raljerade redan för många år sedan om att Rysslands ekonomi primitiviserats efter Sovjetunionens kollaps. Vad han syftade på var förstås att landets export till allt större del var på väg att utgöras av råvaror som främst olja och gas. Färdigvaror från Ryssland var inte omvärlden intresserade av.

Analysen är än mer giltig idag och aktualiserades av konflikten mellan Ryssland och Ukraina om gasleveranser nyligen. Gasen är sedan en tid ryssarnas enda vapen. Därför är det häpnadsväckande och en smula sorgligt att flera europeiska länder gjort sig beroende av rysk gas.

När kärnkraften började byggas ut i Sverige var ett av motiven bakom politiken att undvika beroende av utlandet, inte minst Sovjetunionen. Idag är vi på väg att glömma detta. När inte vattenmagasinen är välfyllda är det ett faktum att vi måste importera el, alla satsningar på grön el till trots. Nedläggningen av Barsebäckstvåan framstår i detta perspektiv som besynnerlig. Och då har jag inte alls nämnt de rena miljöaspekterna.

För en del nya EU-länder är beroendet av rysk gas hundraprocentigt men det kan nämnas att Tyskland och Italien tar trettio till fyrtio procent av sin gas från Ryssland. Vill vi ha det så att ett land som inte är en demokrati i egentlig mening sitter på möjligheten att bestraffa andra olydiga stater genom tillgången till gaskranarna? Troligen icke.

Den här gången blev användningen gasvapnet ett bakslag för Putin som aldrig gillat den orangea revolutionen i Ukraina för drygt ett år sedan. En lärdom av detta att dra för Ryssland kan bli att nöjda kunder är viktigare än politik.

Bara ytan räknas

Expressens ledarredaktion har haft en serie artiklar i ämnet svenska nu levande liberala husgudar. Artiklarna var signerade av tidningens politiske redaktör. De tre vise männen Per T Ohlsson, Per Ahlmark och Hans Bergström behandlades med vördnad av redaktör PM.

Ska man rangordna dessa så hamnar de i den ordning jag uppställt dem ovan. Per T Ohlsson har kanske landets vassaste penna, har därtill ett regionaleuropeiskt perspektiv trots ett visst förakt mot det nordsvenska. Per Ahlmark är och har alltid varit en oförtruten motståndare mot totalitärt förtryck. För närvarande deltar han med engagemang i upplysningen om maoismens brott mot mänskligheten. Hans Bergström är dock knappast mer än en knattereporter som fortfarande lever i det kalla krigets medieklimat där det gick att komma långt bara genom att citera utländsk press.

PM:s konstateranden pekar därmed bortom sörgårdsidyllen. Ändå måste de betraktas som inskränkta och ytliga. Liberalism är nämligen mycket mer än vad som syns och får uppmärksamhet. Varför skriver han inte om Anders Chydenius eller Louis de Geer? Eller Sven Rydenfelt för den delen. Känner han till dessa?

PM Nilsson är i första hand chef. Det märker man om inte annat genom redaktörens bestämda hållning på bilden av honom själv invid de artiklar han signerar. Går ledarskap att förena med djup?

Åk hem till Karesuando

I Konsum Örnäsets gamla lokaler ska den religiösa församlingen Luleå fridsförbund flytta in. Bakom namnet på denna döljer sig en av de tidigaste väckelserörelserna, den laestadianska. Den laestadianska väckelsen startade 1844 efter det att rörelsens grundare, kyrkoherden i Karesuando, sammanträffat med "lappflickan Maria". Särskilt fri blev dock laestadianismen aldrig eftersom den kvarblev inom statskyrkan.

De finns de som menar att laestadianismen hade en upplyftande effekt på befolkningen där den verkade innan nationaliseringspolitiken satte in i Sverige och Finland. Säkert ligger det någonting i detta. Men det kan lika gärna ha varit så att den var med och underblåste en intolerant politik genom den auktoritetstro som alltid kännetecknat rörelsen. Helt klart är att den var en förelöpare till den starka ställning kommunismen haft i nordligaste Sverige.

Laestadianismen kännetecknas även av stark social kontroll av sina undersåtar. Vanligt var att där den slog rot så drogs hela byabefolkningen med. För det var som bysamhällesreligion den formades och stannade av i utvecklingen. Alla skulle hålla koll på varann. Laestadianernas kärnverksamhet var från början inriktad på alkoholiserade samer, som genom skäll skulle bättras till ett sundare leverne. Därav dess auktoritära karaktär.

Otaliga är de som flyttat från inlandet ned till kusten bort från i första hand den stränga sociala kontrollen och fått uppleva vad frihet är i städer. När nu denna anti-moderna, anti-intellektuella, om man kan kalla det rörelse, på kort tid etablerar ännu en lokal i ett arbetarklassområde i Luleå finns det anledning till oro, ty laestadianismen åstadkommer inte längre något gott.

Att hoppas av det nya året

År 2006 är snart tolv timmar gammalt när detta skrivs. Det finns en del att hoppas på för en sann europavän. Om vi börjar med unionens utvidgning så står ju Bulgarien och Rumänien närmast i tur för medlemskap. Sedan väntar eventuellt Kroatien, andra Balkanstater och Turkiet. Det här är en process som tar lång tid, kanske så länge som femton år. Vitryssland och Ukraina står snart också och knackar på dörren. Dessa supplikanter kommer att diskuteras under året, i synnerhet Turkiet.

En annan het fråga för unionen rör jordbruks-, fiske- och regionalpolitiken, som slukar en stor del av EU:s budget, alldeles för stor menar många. Det använda begreppet för att rättfärdiga den sistnämnda är sammanhållningspolitiken eller kohesionspolitiken. Lättast till svenska kan detta översättas till "Hela Europa ska leva". Under året är det önskvärt dessa börjar dryftas på allvar eftersom ingen region eller landsbygd långsiktigt tjänar på att leva på bidrag. Storbritannien driver på i denna fråga i positiv riktning.

Slutligen, för att bara uppehålla sig vid tre viktiga frågor, har vi konstitutionens framtid. Det är nämligen av största vikt att det inrättas någon form av spelregler för de som vill vara med och styra unionen. Även om vi troligen aldrig kommer att få se ett "United States of Europe" så kommer många att lockas av makten över en hel världsdel. Det bästa sättet att tukta sådana krafter åstadkommes genom att en grundlag antas.

Rosenberg tar pendeltåget

Poeten Kristina Lugn gav en gång uttryck för åsikten att tunnelbaneåkning i Stockholm var som att passera hela världen. I ett liknande ärende ger sig välfärdsstatskramaren Göran Rosenberg ut i TV4 i morgon då han ska ta pendeltåget till sin barndoms Södertälje. Rosenberg har dock meddelat att han med sin färd utefter SL-nätet kommer att befinna sig inom Sverige.

Det är alltid befriande att höra att Sveriges huvudstad kanske inte är den världsmetropol som det ibland låter som. Vad som inte är lika upplyftande är att denna sanning har en tendens att gå ut över resten av landet. Får inte Stockholm vara med i världen, ja då ska inte heller de som inte kan nå huvudstaden med dess lokaltrafik få vara med i Sverige.

Intill leda har vi hört detta. Nu ska i alla fall stockholmarna ges möjlighet att nå övre Nåalaand via järnvägen på kanske mindre än sex timmar, vilket torde underlätta för bland annat vissa journalister att göra exotiska TV-reportage. Att hitta någon ny Lars Törnman efter rälsen torde emellertid bli svårare i framtiden. Eller har jag alldeles fel?

Perssons nickedocka i Norrbotten

Landshövdingen Per Ola Eriksson har varit hos Göran Persson för att som det heter samråda i vissa frågor. När detta skrivs står det inte klart vad som kommit ut av mötet. Kanske gör det inte så mycket eftersom vad Eriksson fått göra är en resa många gjort före honom. Det vill säga åka till Stockholm och avlämna rapport.

Alla landshövdingar har dock inte varit så svaga gentemot centrum som Per Ola Eriksson. Många minns väl ännu Ragnar Lassinantti. Det ska också sägas att Per Ola i början av sin politiska karriär var en grön rebell. Med tiden kom han dock att sitta nära maktens köttgrytor, under den senaste borgerliga regeringen som ordförande i finansutskottet.

Men det är inte från den tiden hans kraft brutits. I rollen som samarbetsingenjör då centern och socialdemokraterna slog sina påsar ihop 1995-1998 knöts han med flera ledande centerpartister hårdare till den mäktigare Rörelsen. Belöningarna för detta har som bekant inte uteblivit. P-O har fått sin landshövdingepost i förläning av (s)-regeringen som tack för sina tjänster till regeringspartiet.

Det är alltså en vingklippt regionalist som inför julen sitter i TV och talar om hur bra det går för Norrbotten just nu. En region där trettio procent av arbetskraften på olika sätt står utanför arbetsmarknaden och där den industri som går bra gör det mycket på grund av de basindustrier som verkar inom den tämligen konjunkturberoende råvarumarknaden.

När bakslaget kommer och notan ska betalas för att det återigen tänkts för stort, vad ska vi göra då? Trösta oss med att handla Ingvars enkla varor?

Gott slut

Det har väl knappast varit ett glädjefyllt år för Europeiska unionen. De franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen, budgethaveriet i juni och bråket som föregick beslutet att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet gjorde väl ingen Europaentusiast glad.

Nu har man ändå enats kring en budget. Att detta kunde ske hade att göra med att Tony Blair äntligen visade vilja till att tumma på den märkliga rabatt Margaret Thatcher förhandlade fram för mer än tjugo år sedan. Och att Jacques Chirac öppnade för diskussion om det franska jordbruksstödet. Samt sist men inte minst att Angela Merkel var beredd att öppna den tyska plånbok som använts förr i liknande EU-sammanhang.

Den fråga som bör ställas och hela tiden återkommer är hur mycket EU-samarbetet bör fördjupas. Är det överhuvudtaget bra att nationalstaterna lämnar ifrån sig pengar och beslutanderätt till en överstatlig organisation? Är en federation att föredra? Den sistnämnda frågan tror jag mig kunna besvara. En federation bör undvikas av den enkla anledningen att Europa utgörs av enhetsstater. Något "United States of Europe" är helt enkelt inte möjlig att konstruera av stater som är nationer. Det hindrar emellertid inte att unionen kan ha någon form av regering och president och ett parlament. Och som nu också en byråkrati.

Därför ska vi inte vara rädda för att EU utvecklas i "fel" riktning mot en så kallad superstat. Det har ju också visat sig att de största EU-skeptikerna på den svenska politiska arenan numera arbetar flitigt för sina frågor på EU-nivån. Det var till och med så att ett parti som de allra flesta tog för EU-fientligt egentligen var för unionen. Vilket kanske hade att göra med att junilistan i grunden är som ett parti bland andra, dvs. också vill ta del av maktens kaka.

Storpartiernas aptit efter småpartierna

Sedan ordningen blivit återställd efter det märkliga valet 2002 går det att börja tala om vilket politiskt landskap vi har att förvänta oss i framtiden. Den ordning jag talar om är givetvis den att moderaterna tagit igen valraset med råge och varit uppe och nosat på trettio procent i opinionsmätningarna. Och att folkpartiet stabiliserat sig på en nivå det går att förvänta sig av ett liberalt parti. Samt att centern börjat gå sin egen väg enligt en strategi som kan bli vinnande på sikt.

På vänsterkanten har vi socialdemokraterna som varit nere på trettio procent i mätningar under året och vänsterpartiet som trots interna problem lever vidare. Det tredje vänsterpartiet, miljöpartiet, balanserar på fyraprocentsspärren. Det gör också högerpartiet kristdemokraterna.

Miljöpartiet och kristdemokraterna har varit bleka i politiken hittills under mandatperioden. Därför löper de risk att åka ur riksdagen. Innan det sker bör man nog fundera över om inte sossarna respektive moderaterna börjat hungra efter dem eller deras väljare. Anledningen till att (s) inledde intimt samarbete med miljöpartiet kan inte ha berott på annat en önskan att sluka dem efter en tid. När det gäller kristdemokraterna så var det ju så att detta parti från början kom till som en utbrytning ur det gamla högerpartiet eftersom man ansåg att kristendomsundervisningen i skolan var hotad. Eftersom moralismen tonats ned under den okarismatiske Göran Hägglund är det att förvänta sig att (m) börjar positionera sig högerut efter mönster från sina tyska kollegor.

Vad vi kanske har att se fram emot är därför en riksdag med fem partier igen. De predikningar för en politik med bättre möjlighet till ansvarsutkrävande som en del statsvetare ägnat sig åt under flera år verkar nu börja ge resultat. Det var därför fi och jl snabbt kunde avfärdas som potentiella riksdagskandidater. Vad beträffar sjukvårdspartiet så är jag fortfarande beredd att satsa en peng på att de kan sno åt sig två mandat på Norrbottensbänken.

En slug politisk nolla

Folkpartiet har fått en ny gruppledare i riksdagen. Anna Grönlund Krantz efterträder Bo Könberg som blir landshövding i Södermanland efter nyår. Vi som följt Annas hela politiska karriär drar av detta slutsatsen att ingen annan ville bli gruppledare.

Så har det nämligen sett ut genom åren. Från engagemanget i ungdomsförbundet fram till invalet i riksdagen 2002 har Anna tagit på sig uppdrag för att, just det, ingen annan velat ha dem. Hon var en tid också lärare vid en mindre högskola efter att som student odlat kontakterna väl med alla sina lärare. Precis som om hon inte gått ur gymnasiet.

Kronan på verket i Grönlund Krantz karriär har vi kanske inte sett ännu men nog var den riksdagsplats hon inte fick av någon som helst egen kraft ett stort steg. Inte lång tid efter det att Anna Grönlund börjat vistas mera i Stockholm fick hon tillnamnet Krantz, på grund av giftermål. Den nye partnern Tobias, också han en politisk broiler, känner vi mest som politikern som för sig som om han suttit i riksdagen i minst tjugo år trots en ålder bara något över trettio.

De båda skrev tidigare i år - i eget intresse? - en debattartikel där de ville skrota pappamånaderna. För detta fick de mothugg bland annat av en partikamrat, Karin Pilsäter. De finns en del som är imponerade av fru Grönlund Krantz flitiga motionerande och artikelskrivande enligt exemplet ovan. Särskilt originell är denna verksamhet emellertid inte.

Det visade sig inte minst när Anna för något år sedan gav "batongliberalismen" ett ansikte genom förslaget återinföra batongen som tillhygge åt tullen i syfte att komma åt dieselsmugglingen. Därför är det nu bara att hoppas att det inte går så långt att denna politiska nolla får fotfäste i en ny regering genom sin bästa förmåga, att vara slug. För då kommer jag att ångra min röst.

Årets pris tar priset

10 december. Det är återigen dags, för att tala med Knut Ahnlunds ord, för den en gång per år inträffande händelse som förvandlar vårt land från periferi till världens centrum. Nobelfestligheterna har nu firats i över hundra år och är sålunda en institution i såväl Sverige som den övriga världen.

Det pris som brukar tilldra sig mest uppmärksamhet är litteraturpriset. Så även i år. Harold Pinter belönas för sin dramatik men knappast för sin politik. Hans uttalanden på det sistnämnda området kan inte ses som annat än stolliga.

På senare år har priset verkligen tilldelats en del besynnerliga individer. Kinesen Gao, vem minns honom? Och fjolårets pristagare Elfriede Jelinek, vari bestod hennes insats egentligen? För att inte tala om politiske clownen Dario Fo, och Wislawa Szymborska som förmodligen belönades bara för att det skulle vara en kvinna 1996.

Det har varit lite tunnsått med pris till genuina europeiska författare på ett tag. Kanske hörde Günter Grass till den kategorin, Imre Kertész likaså. Men var finns den författare som vågar stå upp för värden som talar för en idé eller en sak och kan kombinera ett sådant uppdrag med inre värld i form av dramatik, poesi, eller prosa?

I år gick nobelpriset i litteratur till en man som inte talar om vad han vill, utan snarare hänger sig åt konspirationsteorier. Ondskan i hans värld är gammal och prövad: USA.

Katrineholms-Stalin

Den senaste veckans inrikespolitik har kretsat kring katastrofkommissionens rapport. I denna fick ju som bekant regeringen svidande kritik. En inte alltför vågad gissning är att utgången av detta blir att Laila Freivalds får lämna ett statsrådsjobb för andra gången i sin politiska karriär.

Vem som har huvudansvaret för regeringens beslutsoförmåga i samband med tsunamikatastrofen är dock en annan: GP, även fordom kallad Katrineholms-Stalin. Under åren i Rosenbad har Persson centraliserat beslutsfattandet till sitt kansli. Att tala om honom som alltmer presidentlik är inte helt fel. Det märks även i hans sätt och åtbörder.

Den som borde avgå är således Göran Persson. Men eftersom Perssons avgång är lika med hela regeringens så är det inte något att föredra. Det är helt enkelt för kort tid fram till det val som medborgarna kan visa sitt missnöje med regeringen genom att rösta borgerligt. Nyval, det enda sättet att snabbt få till ett regimskifte, måste alltså uteslutas.

Osip Mandelstam skrev 1933 ett poem om Stalin som kanske ändå till viss del kan påminna om dagens svenska förhållanden. Översättningen till svenska är en fri från en engelsk översättning.

Vi lever, döva till det land under oss
Tio steg bort hör ingen våra tal

Allt vi hör är den i Kreml boende
Mördaren och bondedråparen

Hans fingrar är feta som larver
Och orden, slutgiltiga som blyvikter, faller från hans läppar.

Hans kackerlacksmorrhår sneglar
Och hans stövelöverdelar glänser

Fallet Mansten - ett prejudikat

Norrbottens läns landsting har fått en sällsynt bångstyrig bråkmakare på halsen. Därtill är han läkare, vilket innebär att kritiken han riktar mot landstingspolitikens utformning inte så lätt kan avfärdas genom osynliggörande och/eller utfrysning.

Landstinget har försökt näpsa Anders Mansten genom att beställa en konsultrapport i vilken hävdas att han uppträtt illa inför patienter. Mera konkret uttryckt innebär detta att han bedrivit "sjukvårdspolitisk agitation" på arbetsplatsen och skrämt upp patienter.

Att vända klienterna mot läkaren utan att tillfråga dem är dock ett billigt trick. Syftet kan därför inte annat vara än att Mansten ska bort. Eftersom han varit för frispråkig i en organisation som är illa skött och har låg legitimitet hos medborgarna.

I dagarna har det blivit klart att ett sjukvårdsparti ska bildas på riksnivån av de regionala sjukvårdspartierna. I Norrbotten stöds sjukvårdspartiet av nära en fjärdedel av de röstande till landstinget. Detta ska ses som ett symptom snarare än att någon rörelse sprider sig över landet. Sjukvårdpartisterna talar nämligen mera om vad de inte vill än vad de vill, eftersom de inte känner sig delaktiga i politiken överhuvudtaget.

Jag hoppas att Anders Mansten får behålla sitt jobb och önskar honom lycka till i politiken som folkpartist. Inte för att jag nödvändigtvis ställer mig bakom hans argumentation. Men är det så att landstinget lyckas i sina förehavanden att tysta en kritisk akademiker, ja då ser det illa för både personal och patienter. Bättre ser det ut för sjukvårdspartiet för det fall landstingsledningen skulle gå segrande ur striden eftersom chanserna då ökar att de får med sig ett eller två Norrbottensmandat i riksdagsvalet.

EU-intressenterna

Det har nu gått mer än tio år sedan Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Före det var det folkomröstning i frågan. Under det tidiga 90-talet delades svenskarna upp i EU-förespråkare och EU-motståndare. Så såg det också ut de närmaste åren efter folkomröstningen.

Idag är dock frågan om denna distinktion gäller längre. Snarare handlar det numera om en enda grupp svenskar: EU-intressenterna. De partier som hösten 1994 var mot EU-medlemskap gör idag det mesta för att få sin respektive politik igenom på EU-nivån. Och miljöpartiet och vänsterpartiet har ironiskt nog fått i förhållande till sina svenska röstetal rätt hög andel av platserna i parlamentet, åtminstone till en början.

För de från början splittrade folkrörelsepartierna socialdemokraterna och centern är EU-politiken numera en självklar födkrok och arena att torgföra sin politik på. Folkpartiet och moderaterna var ju för redan tidigt och kristdemokraterna har hakat på sina europeiska motsvarigheter även om man gärna framställer sig själva som svenska. Junilistan är också för fastän deras väljare verkar ha trott något annat.

Med andra ord, för svenska politiker och andra intressegrupperingar är det idag självklart att åka till Bryssel och Strasbourg eller på annat sätt delta i debatten, som delägare i unionen. Denna utveckling ger näring åt tesen att maktförskjutningen från nationalstaten till EU och regionerna pågår över huvudet på oss, liksom var den en obändig kraft. Finns det några marxistiskt orienterade historiker som intresserat sig för detta fenomen trots att någon revolution förmodligen inte är att förvänta?

I väntan på en ny regering

Den senaste tiden har det varit lite tyst kring den borgerliga alliansen. Kanske var det därför vi i förra veckan genom DN/Temos novembermätning kunde konstatera att skillnaden mellan blocken krymt ordentligt. Det var särskilt moderaterna som drabbats av ett tapp, medan socialdemokraterna ryckt upp sig.

Vad beträffar det senare så har det med all sannolikhet spelat in att sossarna kongressat. Detta eftersom s- kongressen får ett mycket stort genomslag, inte bara medialt. Under några dagar dominerar det statsbärande partiet den inrikespolitiska scenen. Samtidigt företas en intern kraftsamling.

Jag tror inte de borgerliga behöver vara särskilt oroliga över opinionssiffrorna. Och att de legat lågt den senaste tiden är bara bra. Det finns nämligen en risk att folk tröttnar på dem i förtid om de har för stor framgång med sitt budskap. Sedan kan en borgerlig valseger "i förskott" leda till att (s) kan gå i opposition innan de förlorat. Och det har varit en lyckad taktik för dem tidigare.

Så den trianguleringsstrategi främst företrädd av moderaterna som den borgerliga alliansen hittills begagnat sig av bör man fortsätta med. Dock inte på ett sådant sätt att valet vinns för tidigt. På en punkt förtjänar de borgerliga emellertid kritik. Genusforskningen ska visst lämnas i orubbat bo med motiveringen att forskningen ska vara "fri". Det är bara det att genusvetenskap inte är det, utan i högsta grad politisk.

Hoppas detta ställningstagande inte beror på feghet inför det politiskt korrekta. Eller än värre, att det skulle ligga någon form av egenintresse bakom. Som till exempel medelålders medelklasskvinnors sysselsättningar.