De metaforer som brukar användas för att beskriva Tysklands betydelse i den europeiska ekonomin blir snabbt utslitna. Talet om Europas motor/draglok/industriella gigant är för den skull inte ointressant. Men att hänga upp sig på Tyskland som hela regionens ekonomiska och politiska framtid är minst sagt överdrivet.
Något som det talas alltför litet om när Tysklands ekonomiska problem dryftas är vad återföreningen kostat. Idag nämns siffror på en bra bit över 1000 miljarder, euro alltså. Och ändå är räkningen för det kommunistiska samhällsexperimentet i den östra delen av landet långtifrån slutbetald ännu.
Det tjänar ingenting till idag att blicka bakåt, men gör gärna tankeexperimentet att Sverige skulle ha fått tillbaka de provinser vi hade på andra sidan Östersjön under Stormaktstiden för femton år sedan. Sannerligen hade en sådan återförening "sänkt" den svenska ekonomin och fått medlen till svenska utvecklingsregioner att framstå som småpengar.
Sådan är den ekonomiska situationen i Tyskland om man bortser från andra problem som faktiskt kan förekomma. Och i söndags var det val till förbundsdagen, vilket resulterade i ett politiskt dödläge. Ingen vinnare kunde utropas. Det troliga är nu att en stor koalitionsregering bestående av socialdemokrater och kristdemokrater bildas, med Angela Merkel som förbundskansler. I alla fall är detta ett tips.
En märklighet i rapporteringen från det tyska valet stod TV-programmet Agenda för. Carl Bildt och Kaj Fölster kommenterade läget på sina respektive partiers valvakor. Den sistnämnda dock utan att riktigt veta om hon befann sig hemma eller framför en TV-kamera. Hade det inte varit önskvärt med något annat än att politikerna valts ut att kommentera politiken? Självbespegling är ju ett nog svårt problem idag.
tisdag, september 20, 2005
lördag, september 17, 2005
Vad ska man lita på?
Det har kommit en ny opinionsmätning från DN/Temo idag. I denna ges de borgerliga ett kraftigt övertag. Prognosmakarna gör även konstaterandet att det blir mycket svårt för socialdemokraterna och dess samarbetspartier att äta upp det försprång oppositionen har fram till valdagen. Det ska dock sägas att DN/Temos mätningar av en del, bland annat statsministern, beskyllts för att gynna de borgerliga. Och att en annan mätning alldeles nyligen gav socialdemokraterna en stark uppgång i väljaropinionen.
Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?
Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.
De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.
Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?
Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.
De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.
onsdag, september 14, 2005
Politik och åter politik
Gårdagens ämne i TV-programmet Debatt handlade om turerna kring beslutet att lägga ned BB i Kiruna. Sällan har väl en politisk fråga medverkat så till att spä på politikerföraktet. Detta eftersom socialdemokraterna använt den som leksak i ett enda syfte: att behålla makten.
Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.
En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.
Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.
En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?
En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.
Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.
En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.
Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.
En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?
En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.
måndag, september 12, 2005
På jakt efter den sanne europén del 5
På södra Östersjökusten ligger idag staden Kaliningrad i exklaven med samma namn. Före andra världskrigets slut hette staden Königsberg och var huvudstad i provinsen Ostpreussen. Den mest framträdande personen från Königsberg var utan tvekan filosofen Immanuel Kant.
Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?
I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.
Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.
Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.
Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?
I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.
Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.
Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.
fredag, september 09, 2005
Debatt med två tydliga alternativ?
I söndags hade TV-programmet Agendas studio återigen gjorts om till debattlokal. Den borgerliga alliansen ställdes mot vänsteralternativet i svensk politik, dvs. socialdemokraterna med dess satelliter eller ryggsäckar vänsterpartiet och miljöpartiet.
Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.
Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.
Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.
I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.
Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.
Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.
Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.
Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.
I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.
Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.
tisdag, september 06, 2005
Inget annat än en skandal
Luleåläkaren Ivan Nilsson ska upphöra med sin mottagning. Därför har han begärt att få överlåta denna till en annan läkare. Men till detta säger landstingsstyrelsen i Norrbottens län nej. Detta trots att Nilsson tar emot fem gånger så många patienter som genomsnittet för allmänläkare i landet. De 4000 patienter som utgjort Ivan Nilsson kundunderlag har därtill valt att ha honom som läkare.
Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.
Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.
Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.
Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.
Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.
Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.
Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.
Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.
lördag, september 03, 2005
Solidaritet 25 år
Så har det då gått hela 25 år sedan den fria fackliga rörelsen Solidaritet bildades i Polen. Det var med hjälp av denna som nedmonteringen av Sovjetväldet över östra Europa kunde påbörjas. Någonting som liknade fria val hölls i juni 1989 i Polen. Sedan accelererade händelseutvecklingen.
Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.
Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.
Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.
I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.
Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.
Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.
Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.
I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.
onsdag, augusti 31, 2005
Återtåget
Snart ska feministiskt initiativ hålla det årsmöte där det slutligen beslutas om föreningen också ska bli ett politiskt parti. Det vill säga då det steg ska tas från att tala om olika problemområden till att ta ansvar för den ideologi man avser använda som ledstjärna. Redan nu går det dock att fråga sig om det kommer att komma ut något mer konkret ur feministiskt initiativ. Skälet till detta är att den axel som fram till i förra veckan existerade mellan Gudrun Schymans politiska feminism och Ebba Witt-Brattströms akademiska feminism brustit genom den senares avhopp från Fi.
Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.
Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.
Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.
Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.
Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.
Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.
söndag, augusti 28, 2005
Ekot från vildmarken
En del skribenter lyckas med bedriften att bilda skola för andra. Herbert Tingsten gjorde detta även om han av flesta av sextioåttorna avfärdes som åsiktsdiktator. Vänsterdebattörer har också sina förebilder. Men till skillnad från liberaler har dessa vanligen det svårt att åstadkomma självständiga, originella analyser. Kanske som en följd av att vänstern alltid haft så svårt att förhålla sig till frihetsbegreppet.
Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.
En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.
Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?
Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.
En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.
Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?
torsdag, augusti 25, 2005
På jakt efter den sanne europén del 4
Idéhistorien är full av exempel på personer som på olika sätt stuckit av. Som velat bryta med det traditionella och driva utvecklingen framåt. Verk i politisk idéhistoria brukar av någon anledning ofta börja med Platon. Platon betraktas i dessa som den förste riktige idealisten. Men han bidrog inte med någon generell utvecklinglära. För Platon låg idealsamhället i det förflutna, inte i framtiden. Det gällde att stanna upp historien och återinrätta det som gått förlorat och att människan i handling bröt mot "ödets järnlagar"för att inrätta den ideala staten.
För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.
Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.
För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.
Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.
måndag, augusti 22, 2005
Borgerlig kraftsamling
Ombuden har åkt hem från folkpartiet liberalernas landsmöte. Det vi fick se på detta i år var en uppvisning i den skarpare profilering av partiets politik som skett på senare år. Eller ideologiska omsvängning som statsvetare skulle ha kallat den. Grovt sett kan denna sammafattas i två ord: hårdare tag.
Folkpartiets nya ideologiska kurs från och med kravet på språktest för invandrare sommaren 2002 torde vara ett lika intressant ämne som moderaternas nya politik efter Fredrik Reinfelts tillträde. Likasom kanske också centerns efter det att Maud Olofsson tog över. På den borgerliga sidan går det kanske också att säga något om kristdemokraternas ideologiska utveckling, men frågan är förstås om detta låter sig göras om ett parti som inte verkar vilja stå för vad de egentligen tycker i sina hjärtefrågor.
Den strategi borgerligheten anammat - ja jag kallar den så - är inget annat än genialisk. Och den ser ut att kunna hålla över valet utan att krossas av den socialdemokratiska valmaskinen. Greppet att låta det "mjuka" folkpartiet överta de "hårda" moderaternas politik i viktiga kärnfrågor gör socialdemokratiska angrepp mer eller mindre verkningslösa.
I kombination med moderaternas mjuka profilering omintetgör detta av allt att döma skrämseltaktiska viftanden med högerspöket. Sedan har vi centern som bland annat markerat vänskap med småföretagarna och lagt sig till med en mycket framsynt hållning i Europafrågan.
Återstår så kristdemokraterna. Jag tror att de åker ur riksdagen. Ingenting talar för att deras budskap skulle gå att sälja till väljarna. Dessutom kommer vad jag kan se inte Göran Hägglund att klara en valrörelse, med allt vad denna innebär av kritik från vänster och höger. Kristdemokrater har få vänner inom Rörelsen och liberal borgerlig press.
Men det gör ingenting. De borgerliga klarar sig utan dem. Nu är det bara upp till seriöst arbetande ledarsidor för en borgerlig valseger att se till att presumtiva väljare från rest-kristdemokraterna inte skingras till den socialistiska sidan. I så fall kan de gå de till historien för att ha avgjort ett val i alla fall. Ty politik består trots allt av mer än att vara trevlig.
Folkpartiets nya ideologiska kurs från och med kravet på språktest för invandrare sommaren 2002 torde vara ett lika intressant ämne som moderaternas nya politik efter Fredrik Reinfelts tillträde. Likasom kanske också centerns efter det att Maud Olofsson tog över. På den borgerliga sidan går det kanske också att säga något om kristdemokraternas ideologiska utveckling, men frågan är förstås om detta låter sig göras om ett parti som inte verkar vilja stå för vad de egentligen tycker i sina hjärtefrågor.
Den strategi borgerligheten anammat - ja jag kallar den så - är inget annat än genialisk. Och den ser ut att kunna hålla över valet utan att krossas av den socialdemokratiska valmaskinen. Greppet att låta det "mjuka" folkpartiet överta de "hårda" moderaternas politik i viktiga kärnfrågor gör socialdemokratiska angrepp mer eller mindre verkningslösa.
I kombination med moderaternas mjuka profilering omintetgör detta av allt att döma skrämseltaktiska viftanden med högerspöket. Sedan har vi centern som bland annat markerat vänskap med småföretagarna och lagt sig till med en mycket framsynt hållning i Europafrågan.
Återstår så kristdemokraterna. Jag tror att de åker ur riksdagen. Ingenting talar för att deras budskap skulle gå att sälja till väljarna. Dessutom kommer vad jag kan se inte Göran Hägglund att klara en valrörelse, med allt vad denna innebär av kritik från vänster och höger. Kristdemokrater har få vänner inom Rörelsen och liberal borgerlig press.
Men det gör ingenting. De borgerliga klarar sig utan dem. Nu är det bara upp till seriöst arbetande ledarsidor för en borgerlig valseger att se till att presumtiva väljare från rest-kristdemokraterna inte skingras till den socialistiska sidan. I så fall kan de gå de till historien för att ha avgjort ett val i alla fall. Ty politik består trots allt av mer än att vara trevlig.
lördag, augusti 20, 2005
Att vara beroende
Höstsäsongens första stora politiska fråga i Norrbotten blev debatten kring det så kallade transportstödet. Jag måste villigt erkänna att existensen av ett sådant var okänd för mig. Men så är det ju ibland. Saker kommer inte till ens kännedom förrän de blir aktuella och debatterade.
Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.
Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.
Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.
Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.
Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.
Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.
Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.
Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.
Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.
Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.
tisdag, augusti 16, 2005
En speciell form av ansvar
Mordet på sex miljoner judar utfört av en regim i Europas största nation har för evigt tilldelat världsdelen en alldeles speciell form av ansvar. I direkt anslutning till krigsslutet var det dock segrarmakterna, i synnerhet USA, som drev på för att det skulle göras upp med vad som skett. Idag märker vi detta bland annat i form av minnesmärken och högtider, men också i form av lagstiftning. I Tyskland är det exempelvis förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum.
När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.
Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.
Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.
När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.
Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.
Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.
lördag, augusti 13, 2005
Vänsterpartiet feministerna
Så börjar då FI:s blivande partiprogram ta form. Inte oväntat verkar det få stora likheter med vänsterpartiets. Avgående partisekreteraren i vänsterpartiet Pernilla Zethraeus har till och välkomnat FI upp på barrikaden. Sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring är i alla fall de första konkreta frågor FI meddelat att de vill driva.
Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.
Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.
I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.
Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.
Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.
I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.
onsdag, augusti 10, 2005
Uppochnedvända världen
För någon tid sedan gick nationalekonomen Marian Radetzki ut med den positiva prognosen att vi inom ett femårsperspektiv kan förvänta oss ett oljepris på omkring 25 dollar fatet, dvs knappt hälften av vad det är idag. Detta under förutsättning att det lugnar sig politiskt i Mellanöstern. För vad världen står inför är en ökning av produktionskapaciteten av sällan skådat slag enligt Radetzki. Som dessutom utvecklas i länder utanför det opålitliga OPEC. Den efterfrågeökning på olja (och andra råvaror) som skett under senare år och som höjt priset är därtill tillfällig. USA går mot lågkonjunktur och kinesernas oljehunger under 2004 var ett specialfall.
Radetzki har dock kommit med djärva spådomar tidigare som slagit fel. Finns det anledning att tro att han har rätt denna gång? Förmodligen inte. Hela argumentationen bygger som Tommy Hammarström påpekar i Expressen den 18/7 på att oljan är en oändlig naturresurs. Vilket den naturligtvis inte är (fastän det finns en del som tror det).
Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Man kan undra om detta är en tillfällighet. Luleå brukar ju göra sig känt utanför staketet som producent av tokiga idéer. Svart blir till vitt bara genom att detta sägs högt, upp blir ned osv. Ett desperat skrik lämnar ingen oberörd. Särskilt om det görs stort.
Om det är Luleås, Radetzkis eller någon annans fel att stadens universitet börjar få dåligt rykte låter jag vara osagt. Men nog vore det väl tråkigt att få göra konstaterandet att det råder ett symbiotiskt förhållande mellan snedseglare och perifert belägna lärosäten.
Radetzki har dock kommit med djärva spådomar tidigare som slagit fel. Finns det anledning att tro att han har rätt denna gång? Förmodligen inte. Hela argumentationen bygger som Tommy Hammarström påpekar i Expressen den 18/7 på att oljan är en oändlig naturresurs. Vilket den naturligtvis inte är (fastän det finns en del som tror det).
Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Man kan undra om detta är en tillfällighet. Luleå brukar ju göra sig känt utanför staketet som producent av tokiga idéer. Svart blir till vitt bara genom att detta sägs högt, upp blir ned osv. Ett desperat skrik lämnar ingen oberörd. Särskilt om det görs stort.
Om det är Luleås, Radetzkis eller någon annans fel att stadens universitet börjar få dåligt rykte låter jag vara osagt. Men nog vore det väl tråkigt att få göra konstaterandet att det råder ett symbiotiskt förhållande mellan snedseglare och perifert belägna lärosäten.
måndag, augusti 08, 2005
På jakt efter den sanne europén del 3
I Sverige är vi inte direkt bortskämda med stora filosofer och tänkare. Kanske är det symtomatiskt att en av de största inom facket, Descartes, dog här, i det land där han menade att såväl människor som tankar frös till is. Samtidigt finns det exempel på personer som verkat inom rikets gränser som väl kunnat uppnå världsrykte om de släppts fram eller uttryckt sig annorlunda.
Anders Chydenius från Österbotten i det som kallades östra rikshalvan av Sverige fram till det att Finland förlorades 1809 var sådan person. Han argumenterade inte bara för frihandel och ekonomisk liberalism drygt tio år före Adam Smiths The Wealth of Nations kom ut. Han var också drivande bakom 1766 års tryckfrihetsförordning och religionsfrihetsförordningen från 1781.
Chydenius argumentation för ekonomisk liberalism tog sig konkret uttryck främst i motstånd mot det bottniska handelstvånget som utgjorde exempel på den inre kolonialism som den svenska centralmakten bedrev bland annat mot hans egen region. Med utgångspunkt i naturrättsresonemang som föreskrev att det tillkom människan att oberoende av omständigheter och klass få vara fri menade han att den enskildes vinst samtidigt var till samhällets gagn. Men också att människorna måste få tänka och debattera fritt. Annars hotades även den ekonomiska friheten.
Chydenius funderade också i banor kring att inrätta en liberal lappländsk utopi. Här skulle privat äganderätt och individuell frihet råda. Befolkningen där skulle ha rätt att sysselsätta sig med vad de ville och inga regler, privilegier eller skatter skulle få finnas. Den enda tillåtna myndigheten var tänkt att utgöras av domaren, vars uppdrag var att se till att ingens rätt kränktes.
Hade detta projekt sjösatts och fått utvecklas är sannolikheten stor att det verkligen gått att tala om existensen av ett Sveriges Amerika i norr.
Anders Chydenius från Österbotten i det som kallades östra rikshalvan av Sverige fram till det att Finland förlorades 1809 var sådan person. Han argumenterade inte bara för frihandel och ekonomisk liberalism drygt tio år före Adam Smiths The Wealth of Nations kom ut. Han var också drivande bakom 1766 års tryckfrihetsförordning och religionsfrihetsförordningen från 1781.
Chydenius argumentation för ekonomisk liberalism tog sig konkret uttryck främst i motstånd mot det bottniska handelstvånget som utgjorde exempel på den inre kolonialism som den svenska centralmakten bedrev bland annat mot hans egen region. Med utgångspunkt i naturrättsresonemang som föreskrev att det tillkom människan att oberoende av omständigheter och klass få vara fri menade han att den enskildes vinst samtidigt var till samhällets gagn. Men också att människorna måste få tänka och debattera fritt. Annars hotades även den ekonomiska friheten.
Chydenius funderade också i banor kring att inrätta en liberal lappländsk utopi. Här skulle privat äganderätt och individuell frihet råda. Befolkningen där skulle ha rätt att sysselsätta sig med vad de ville och inga regler, privilegier eller skatter skulle få finnas. Den enda tillåtna myndigheten var tänkt att utgöras av domaren, vars uppdrag var att se till att ingens rätt kränktes.
Hade detta projekt sjösatts och fått utvecklas är sannolikheten stor att det verkligen gått att tala om existensen av ett Sveriges Amerika i norr.
torsdag, augusti 04, 2005
Rothstein versus Lundgren
Ibland är det rentav tacksamt att bo ute i periferin. Att vara i besittning av möjligheten att utifrån, på avstånd betrakta vad som sker på riksnivån. Den sena vårens debatt i Sverige präglades av vad som framkom i TV-programmet Könskriget. Inte minst väckte sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskningsresultat uppmärksamhet.
Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.
Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.
Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.
Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.
Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.
Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.
Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.
Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.
Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.
Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.
måndag, augusti 01, 2005
Nyhetsvärde av en dödad ren
Ett populärt tema är att göra spektakel av vad som står att läsa i landsortstidningar. Med dessa avser jag inte främst alla mediala organ som är belägna utanför Stockholms tullar. Snarare syftar jag på de riktigt lokala, såsom till exempel Haparandabladet i Norrbotten.
Det händer sannerligen inte mycket att skriva om i Torne älvdalsområdet. Det sägs ha förekommit även under andra tider än semesterperiodens värsta nyhetstorka att Haparandabladet rapporterat om överkörda rävar och harar. Sannerligen något för en storstadsbo att skratta åt.
Men fundera gärna närmare över detta fenomen. Är det inte just i storstäder som djuromsorgen tar sig tydligast uttryck? En nyhet som knappast är värd att nämnas ens i periferin skulle därmed kunna gå hem även i Stockholm. Men är huvudstadsborna villiga att nedlåta sig till att erkänna att allt liv inte cirkulerar runt dem själva?
Sådana tankar rör sig i mitt huvud när jag i Norrländska Socialdemokraten läser om en renolycka på E10. Slutmeningen i notisen är kort, lakonisk: "Föraren klarade sig utan skador, men renen avled."
Det händer sannerligen inte mycket att skriva om i Torne älvdalsområdet. Det sägs ha förekommit även under andra tider än semesterperiodens värsta nyhetstorka att Haparandabladet rapporterat om överkörda rävar och harar. Sannerligen något för en storstadsbo att skratta åt.
Men fundera gärna närmare över detta fenomen. Är det inte just i storstäder som djuromsorgen tar sig tydligast uttryck? En nyhet som knappast är värd att nämnas ens i periferin skulle därmed kunna gå hem även i Stockholm. Men är huvudstadsborna villiga att nedlåta sig till att erkänna att allt liv inte cirkulerar runt dem själva?
Sådana tankar rör sig i mitt huvud när jag i Norrländska Socialdemokraten läser om en renolycka på E10. Slutmeningen i notisen är kort, lakonisk: "Föraren klarade sig utan skador, men renen avled."
fredag, juli 29, 2005
Problem i Europas historia
Sent på kvällen den 20 juli slog det mig vilken speciell dag som gick mot sitt slut. Nämligen den då det var sextioett år sedan attentatet mot Hitler i Varglyan (Wolfsschanze) vid Rastenburg i Ostpreussen. Händelsen är intressant av främst två anledningar. Dels om man vill ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning. Vilket efterkrigs-Europa hade vi fått om Hitler dödats och en antinazistisk regering installerats innan allierade trupper intagit Tyskland? Men också vilket värde det går att tillmäta självmordsbombare. Borde överste Claus Shenk von Stauffenberg ha utlöst sin bomb ståendes invid Hitler istället för att fly efter att ha lämnat den tidsinställd i det rum där diktatorn vistades.
En negativ tolkning av ett lyckat attentat mot Hitler skulle kunna vara att den nya regering som var tänkt att tillträda hade hamnat i samma läge som Weimarrepubliken efter det att kejsardömet rasat samman 1918. Tyskland hade fortfarande varit obesegrat - eller i varje fall inte intaget av utländsk trupp - och en ny dolkstötslegend kunde ha börjat odlas. Knappast en bra start för Europas folkrikaste nation som demokrati. En positiv tolkning av att Hitler eliminerats går först och främst ut på att många, många människoliv sparats. Dessutom hade av allt att döma stora delar av Central- och Östeuropa kommit undan kommunistisk dominans då ju Stalin sommaren 1944 inte ännu hunnit skaffa sig den goda förhandlingsposition han fick vid krigsslutet.
Den 20 juli 1944 kunde med andra ord ha blivit inledningen på en helt annan historia för det efterkrigstida Europa om Stauffenberg gjort som våra dagars självmordsbombare. Frågan är då om han kommit att betraktas som terrorist eller martyr för eftervärlden? Hade han fungerat som inspirationskälla för de som ser det egna livet och andras liv som ersättning för argument och därmed säkert med stor sannolikhet gjort självmordsdåd till ett äldre fenomen i Europa än de tre veckor som gått efter den 7/7 i London? Dylika problem går det att sysselsätta sig med utan att försöka ge några rimliga svar.
En negativ tolkning av ett lyckat attentat mot Hitler skulle kunna vara att den nya regering som var tänkt att tillträda hade hamnat i samma läge som Weimarrepubliken efter det att kejsardömet rasat samman 1918. Tyskland hade fortfarande varit obesegrat - eller i varje fall inte intaget av utländsk trupp - och en ny dolkstötslegend kunde ha börjat odlas. Knappast en bra start för Europas folkrikaste nation som demokrati. En positiv tolkning av att Hitler eliminerats går först och främst ut på att många, många människoliv sparats. Dessutom hade av allt att döma stora delar av Central- och Östeuropa kommit undan kommunistisk dominans då ju Stalin sommaren 1944 inte ännu hunnit skaffa sig den goda förhandlingsposition han fick vid krigsslutet.
Den 20 juli 1944 kunde med andra ord ha blivit inledningen på en helt annan historia för det efterkrigstida Europa om Stauffenberg gjort som våra dagars självmordsbombare. Frågan är då om han kommit att betraktas som terrorist eller martyr för eftervärlden? Hade han fungerat som inspirationskälla för de som ser det egna livet och andras liv som ersättning för argument och därmed säkert med stor sannolikhet gjort självmordsdåd till ett äldre fenomen i Europa än de tre veckor som gått efter den 7/7 i London? Dylika problem går det att sysselsätta sig med utan att försöka ge några rimliga svar.
tisdag, juli 26, 2005
Den saliggörande staten
Verksamheten vid Centrum mot rasism såg ut att bli sommarens stora semesterföljetong. Debatten mattades av något efter det att ansvarig minister Jens Orback försvarat vad som sades vara en ideell förening.
Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.
Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.
Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.
En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.
Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.
Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.
Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.
Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.
En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.
Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)