Håller Norrbotten och Västerbotten på att bli Östlappland?

Som aktör inom längdskidåkningen är jag intresserad av vad som händer på området. Främst då på elitnivån, men också ifråga om långloppen. I januari arrangerade min gamla klubb OK Renen ett långlopp i Luleå, Renrajden. I Umeå arrangerades en annan tävling betitlad Vildmannaloppet. För upplysnings skull skall nämnas att renen finns på landskapet Västerbottens vapen och att vildmannen är symbolen för landskapet Lappland. De började användas officiellt från Gustav Vasas begravning och framåt. Lapplands allra första vapen bestod emellertid inte av någon vildman utan av två skidor. Landskapet Norrbotten existerar inte officiellt, men har ändå ett mindre känt vapen bestående av fyra älvar.

Norrbotten och Västerbotten är landskapen vid Bottenvikskusten, Lappland är namnet på inlandet mellan kustlandskapen och norska kölen. Det har aldrig egentligen förekommit skötsel av ren i större skala i kustområdena, och skulle det möjligen kanske ändå ha gjort det har denna aldrig gjort några avtryck i kulturen där. Kort sagt, landskapsvapnet för Västerbotten har knappast något att göra med förhållandena där. Det är bara ett av många exempel på hur utomstående genom historien valt att kategorisera regionen på ganska egendomliga grunder.

När därför skidklubbar i Norr- och Västerbotten ställer upp på klichéer som finns om landskapen i form av att namnge sina lopp efter vildmän och renar är man fel ute. Ytterligare ett exempel är hur Luleå hockey valt en björn - ett heligt djur hos samerna - som symbol för klubben. Av dessa anledningar finns det skäl att se över landskapsvapnen, eller kanske marknadsföra Norrbottens lite anonyma landskapsvapen lite tuffare. För egen del undrar jag mest vad det är som lägger hinder i vägen för att ha strömmingar i ett kustlandskapsvapen.

Kluvet tal i Kommunalskandal

Det har varit påfallande tyst om den egentliga anledningen till att Kommunals ordförande förband sig att avgå från sin post senare i vår. Ett samtal från eller med Stefan Löfvén avgjorde Annelie Nordströms framtida fackföreningskarriär, inget annat. Fackföreningsfolk lämnar nämligen aldrig sina uppdrag oplanerat utan påstötningar från allra högsta ort.

Vad som också är märkligt är hur andra ur det politiska etablissemanget - även på högerkanten - försvarar Margot Wallströms lägenhetsklipp ifråga om hyrans nivå och belägenhet. Igår bland annat en journalist som om jag inte missminner mig var på tapeten för några år då hon fått lägenhet genom kontakter med en bostadsstiftelse som gjorde om sina regler för förmedling till mindre bemedlade. Kristina Axén-Olin i morgonsoffan hade heller inget allvarligt att invända mot Kommunals förfarande.

Att det här inte upprör eliten bland politiker och journalister har naturligtvis att göra med att de är rädda för konsekvenserna av en fortsatt granskning av fenomenet. De sitter så att säga i samma båt. Anledningen till bostadsbristen i Stockholm och andra delar av landet är flera, men kanske mest för närvarande orsakad av migrationen inom och in till landet. Den nuvarande hyresregleringen med rötter i krigsårens ransoneringspolitik borde förstås ha avvecklats för länge sedan. Ny- och ombyggnadsstrategierna har heller inte följd med omvärldsförändringarna. Den allvarligaste följden av detta har blivit en bostadsrättsbubbla som förmodligen lär spricka inom överskådlig tid och förmodligen sänka den svenska ekonomin.

Deckarskrivande som statisk verksamhet

Det kan tyckas underligt eller märkligt, men det var inte förrän alldeles nyligen jag tog mig igenom en deckare - eller kriminalroman som det också heter - av Liza Marklund. Många andra författare i genren har jag läst men just inte av pitebördiga Liza förrän nu. Det finns riktigt duktiga författare i deckarfacket, en del kanske som valt de kommersiella framgångarnas väg före "seriositet". Kerstin Ekman började dock som deckarförfattare för att med tiden övergå till att skriva om kritikerhyllade ämnen.

Liza Marklunds böcker innehåller som de flesta andra svenska deckarförfattares sedan Sjöwall & Wahlöös tid en del samhällskritik. I den bok från 2014 som jag härmed kortrecenserar är föremålet för kritiken bloggarna. Dessa kallar Marklund små människor som den etablerade journalistik hon själv företräder försöker "hjälpa" eller ge röst åt. Som om rätten att uttrycka sig offentligt tillkommer endast särskilt utsedda och överordnade åsiktsförmedlare. Inte en tanke åt att bloggarverksamhet är något av en bred folkrörelse med deltagare från hela samhällets skikt, yrkesgrenar och identiteter representerade, med nyanlända och äldre mindre frekvent förekommande.

Nej vad Liza Marklunds sätt att se på rätten att uttrycka sig står för är inget annat än en väldigt auktoritär människosyn. Det är inte utan att man kommer att tänka på om hon i själva verket har ganska mycket i sig av den morsa hon hällt galla över genom åren. Den mamma som påstås har bromsat och motarbetat henne i karriären. Bruksmiljön i Piteå som inneburit att bli vid sin läst kan förstås också ha inverkat på ett dylikt sätt att skriva trots att hemmavistelserna enligt uppgift från författaren själv är fåtaliga numera. Det hade i alla fall gått att vänta sig mer i form av personlig utveckling från en så uppburen skribent.

Luleå sakta på väg mot ljuset

Jul, mellandagar och nyår är inte min högtid riktigt. Strindberg tyckte i sina mest ateistiska stunder att kristendomens införande i Norden innebar att man började fira mörkret istället för ljuset kring midsommartid som var vanligt under hednisk tid.

För oss som bor långt norrut är det mörkt den här tiden på året, och inte bara det. Det är riktigt mörkt. Det är så korta dagar med ljus att livet mera handlar om att gå och vänta på att polarnatten ska inträda än att glädjas åt den lilla stund gatubelysningen inte är tänd under dagen.

Om vägbanken på bilden ovan följes rakt fram nås platsen där det sund var beläget som skiljde Brändö från det större Porsölandet in på 1400-talet. Det var dit bönder åkte in med sina varor som lastades om på så kallade haxar, ett slags mini-galeaser, som sedan förde dessa ut på den större marknaden längre ned i Östersjöområdet. Eftersom Brändö i de allra tidiga dokumenten benämnes Berendtzö, antagligen härledd ur tyskans Bernhard, förefaller det inte osannolikt att ön fått sitt äldsta namn från en representant från Hansan som antagligen var bosatt där. Hansan var involverad i så gott som all handel i Nordeuropa under 1300-talet i synnerhet så varför skulle de inte ha haft en agentur placerad i Norrbotten också.

Ovanstående historietolkning lär möta en del invändningar, men jag vågar mig ändå på att lansera ett förslag: byt namn på Luleå till Brändö, som var den plats ortsborna tidigt uppfattade den som där staden förlades efter flytten från nuvarande Gammelstad 1649. Jag har nämligen så länge jag kan minnas tyckt att de där älvarna med namn från samiskan hört dåligt samman med ortnamnen i kustområdet såväl på västra som östra sidan av Bottenviken. De är utifrån hämtade benämningar som har föga att göra med hur de första bosättarna med tiden uppfattade namnen på sina boningsplatser.

I Nordnorge finns Tromsö och Bodö, som företer likheter med kuststäderna i Bottenviksområdet inte bara storleksmässigt. Inget tal där om att namnge städerna efter inlandsföreteelser. Namnet Brändö på Luleå skulle också kunna lindra några av de storstadsförhoppningar som rör sig i huvudena på kommunens styrande. Ta det hela till en lägre hanterbar nivå så att säg. Ber att få återkomma i ämnet.

Regeringen styr inte riket

För ungefär drygt ett år sedan skrev jag här på bloggen att de borgerliga partierna gör klokt i att fälla den sittande regeringen medelst en misstroendeomröstning. Sedan dess har jag fått lika mig med tanken att det pågår ett utdraget strategispel i syfte att köra sönder sossarna som regeringsdugligt alternativ genom att låta dessa så att säga falla på eget grepp. Alliansen är för närvarande - åtminstone officiellt - ointresserade av regeringsmakten

Vad dock de moderata regissörerna bakom skådespelet förmodligen aldrig räknat med är hur det reformerade kommunistpartiet skulle få sätta agendan för politiken på det sätt som för närvarande sker. Som en följd av detta vimlar det formligen av diverse förklaringar om vem som "egentligen" styr landet. Om ett litet femprocentsparti har så stort inflytande, ja vad är det då som motsäger en utifrån styrd konspiration?

Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen heter det i Regeringsformens 1:a kapitel 6:e paragrafen. Få håller nog med om att denna del i grundlagen uppfylles idag. Det hjälper inte hur goda mazariner (tack Hanif Bali för den roliga liknelsen) Stefan Löfvén skickar med sina förhandlare till mötena med Allianspartierna när dessa ändå bara fortsätter att obstruera mot regeringens politik med hjälp av så kallade tillkännagivanden med SD:s stöd. De breda uppgörelser som ändå kommer tillstånd bekräftar egentligen bara dess svaghet. Rakt och ärligt hade förstås varit om de mittenpartier i svensk politik som har mest gemensamt går ihop tillfälligt och regerar. Men en koalition mellan S och M skulle förmodligen utdela ett ordentligt slag åt det konfliktperspektiv som många menar är partipolitikens själva livsluft. Det är tråkigt att en sådan lösning har dåliga utsikter att lyckas. Det kommer också att kosta mycket pengar som kommande generationer får betala och det kommer att skada tilliten i samhället och göda ytterligare idéer om vem som egentligen bestämmer.

Kulturupplevelser med blandad eftersmak

Eftersom jag inte varit någon vidare fotograf under julhelgens kulturupplevelser bjuder jag endast på lite relaterad text till dessa denna gång. Händels Messias framfördes i Nederluleås medeltidskyrka helgen före jul, något som många hade uppmärksammat och gjorde att helgedomen var smockfull vid tillfället. Alla som ville fick dock sittplats även om det kanske inte gick att se vad som försiggick längst fram. Det är väl ingen större bedrift att racka ned på sådana här arrangemang på mindre orter. Därför har jag inget dåligt att säga om vare sig Nederluleå kyrkokör eller tillställningens sopran och alt med förbehållet att den förstnämnda borde ha fått mer utrymme på den sistnämndas bekostnad. Basen sjöng emellertid falskt på ett sätt som skar sig ordentligt mot en insats som helhet av utövarna som de kan vara fullt nöjda med.

Ett annat event jag besökte var "juljazz" i Luleå Baptistförsamlings gamla tempel Ebeneser under annandagen. Värd var Föreningen Lördagsjazz i Luleå, denna gång med utvandrade lulesonen Per Ödberg som primus motor. Inte för att jag har bevistat särskilt många evenemang inom genren i stan, men varje försök att åstadkomma en jazzkultur i staden måste uppmuntras. Tyvärr måste jag konstatera att intresset som många gånger förr fortfarande är minst sagt ljumt bland den yngre generationen för dylika föreställningar. En femtioåring är ung i sammanhanget. Om musikernas insats som helhet är inget att säga utifrån förutsättningarna - enskilda prestationer kan till och med framhållas - men alltefter det kvällen led urartade det hela till amatörernas afton. Före jag lämnade lokalen strax efter 23-tiden hade ett verkligt udda poesistycke hunnit framföras och dessutom en dragspelssång på något som skulle föreställa finska.

Kvällens verkligt kuriösa uppträdande stod förra kommunalrådet Karl Petersen för. När inga musiker fanns att tillgå längre för jamsession äntrade artisten scenen som inte kunnat lämna rampljuset för att ställa sig och skryta över sin stora kulturgärning i livet. Hade inte Petersen funnits hade inte det Östberlinskt inspirerade kulturhuset funnits var budskapet från denne variant på Stalin i mera mjuk tappning. Som avslutning spelade KP upp Cornelis Vreeswijks "Balladen om flykten" för åhörarna. Av detta sistnämnda går inte annat än dra slutsatsen att han inte - trots allt - kan vara särskilt stolt över det han åstadkommit. Eller helt enkelt bara tagit för mycket och slutat som en pajas.

Statsvetarna börjar krypa fram ur sina hålor

Det är inte mycket till forskning som finns att tillgå om det parti som är på väg att åtminstone i opinionen bli Sveriges största. Fortfarande är den förhärskande uppfattningen inom politikvetenskapen att Sverigedemokraterna utgör något av en sjuk svulst bland partierna som måste opereras bort med hjälp av vänsterorienterade medier som kirurger. Därav förmodligen den långa tystnaden från det hållet

Om något positivt ska sägas om svensk statsvetenskap är det väl på grund av göteborgarna inom skrået. På västkusten har genom åren en empirisk forskning producerats utan belastande värderingar för slutsatserna. Följaktligen är det främst därifrån experthjälpen kommer när någon som helst genomförd analys av Sverigedemokraterna ska upp till ytan. Men det skulle inte skada med ideologiska studier också.

Igår uttalade sig statsvetaren Olof Petersson i radion apropå regeringens hantering av flyktingfrågan och nämnde då bland annat ordet systemkollaps. Dock medvetet eller omedvetet utan att nämna att det var från sverigedemokratiskt håll begreppet infördes. Det kan vara en händelse som ser ut som en tanken, men jag lutar snarare åt att det här handlar om dålig verklighetsorientering.

Sedan ett antal år ser jag på de svenska statsvetarna mera som i maktens tjänst som narrar än som de med vettiga bidrag till politikanalyserna, med Göteborgsstatsvetarna som undantag. Någon forskare i höjd med från Nordnorge bördige Stein Rokkan frambringar inte svensk statsvetenskap vad beträffar politikforskning. Det går att diskutera skälen till att det blivit så. Klarast tydligt framstår svenskarnas misslyckande på området att de stått helt handfallna för uppkomsten av en folkrörelse som kommer att föra in SD i Rosenbad. Då hjälper det föga att stå och titta på och konstatera i efterhand.

Kalkonprojekt nr 2 på väg ut

Biobränsleanläggningen i Piteå som de senaste åren bland annat drivits i respiratorform med Luleå Tekniska Universitet och Energimyndigheten som blåsbälgar får som det ser ut stänga igen framåt våren. Detta då ingen finansiär verkar se någon vettig anledning att fortsätta verksamheten där.

Värre än tveksamma kostnader och insnärjt fokus på sysselsättningsargument är emellertid att en akademisk inrättning varit med och lekt företagare. Forskningen ska ju enligt en oskriven formulering kännetecknas av "oberoende, långsiktighet och originalitet". Lite som vanligt entreprenörstänk med andra ord, men med förbehållet att akademikern ska ägna sig åt någon form av sanningssökande.

När ett annat kalkonprojekt i LTU:s regi för något år sedan fick avbrytas handlade det om direkt juridiska svårigheter som lade hinder i vägen. Till detta kan nu läggas en ytterligare en flopp som endast bekräftar de uppenbara problem som råder vid landets nordligaste högskola att blanda ihop sina engagemang med verksamheter inom politik och näringsliv.

Historia som upprepar sig

Dagens stora snackis är förstås hur nära det varit att Miljöpartiet lämnade regeringen. Jag har spått att Stefan Löfvén läst upp sin sista regeringsförklaring, och att det bara är en kortare eller längre tidsfråga innan han måste lämna in sin avskedsansökan. Situationen för honom är inte olik den centern och Thorbjörn Fälldin fick genomlida på 70-talet efter att ha vägrat "dagtinga" om kärnkraften. Löfvén ville ju inte heller dagtinga i flyktingfrågan före valet och tvingas nu till ständiga eftergifter.

Ett problem för svenska politiker verkar vara att ha verkligheten som fiende. Det gällde såväl Olof Palme som Thorbjörn Fälldin. Men också senast Fredrik Reinfeldt med sitt tal om öppna hjärtan. Stefan Löfvén går i den sistnämndes spår. Jag fick möjlighet att skriva akademisk uppsats om kärnkraft och kunde konstatera att frågan under Göran Perssons styre var en fråga för pragmatiker och inte politiska brösttoner. Samma borde gå att åstadkomma ifråga om flyktingfrågan.

Frågan är vem som kommer istället. Icke otroligt är han själv men det verkar inte sannolikt med en sammansvetsad Allians som motståndare som börjat visa tendenser att vilja opponera och regera igen. Det är i alla fall trist att de som bestämmer så sent vaknat med åtgärder i en fråga som blivit i det närmaste ohanterbar.

Kom tillbaka Idergard!

Det råder för närvarande något som kan liknas vid ett herrelöst tillstånd i svensk politik. Med en regering som knappast regerar och en självutnämnd opposition som inte opponerar blir det så.

Ett av huvudskälen till detta är att det råder strikt disciplin inom de båda största partierna. Sossarnas interna bråkstake Daniel Suhonen har inte hörts av på en längre tid nu. Inom moderaterna är politik en bransch inom vilket det jobbas i syfte att uppfylla de uppställda målen ledningen ställt upp.

Det har dock inte alltid varit så. På de gamla moderaternas tid fanns flera färgstarka outsiders som satte färg på den interna partidebatten. Starkast lysande stjärnan på området var Arvidsjaurspojken Thomas Idergard, som bland annat vågade ta bladet munnen i samband med moderaternas valdebacle 1998. För det blev han uppläxad men knappast avfärdad av partiledningen.

Idergard sägs idag ha lämnat politiken och gått in i en klosterliknande tillvaro. Han har blivit en sökare helt enkelt. Men frågan är om Idergard inte är just den sortens person svensk politik behöver just nu när hela rörelsen står och stampar på samma ställe. Klosterlivet kan säkert ha den positiva effekten på Thomas att han lämnar ungdomsårens slyngelfasoner bakom sig. Med den nya erfarenheten i bagaget kan han ge en injektion till sitt parti som sannerligen är av nöden nu. Så kom tillbaka snart till politiken Thomas Idergard.

Inget svar från Jan-Olof Puranen

För en tid sedan, i samband med att det meddelades att Hushållningssällskapet i Norrbottens chef-VD eller vad det ska kallas avsåg avsluta sitt uppdrag eller sin tjänst, skrev jag ett mail till denne. I rätt försiktiga ordalag undrade jag om det inte vore läge för Hushållningssällskapet att ombildas till ett bemanningsföretag och sälja sin tjänster på den öppna marknaden istället för att ta in pengar via bidrag av olika slag när ändå så många av organisationens medarbetare benämnes konsulter. Det kanske kunde ge ett bra eftermäle efter lång och trogen tjänst.

Jan-Olof Puranen har varit med i många år inom Hushållningssällskapet. Möjligen så länge att han hann uppleva tiden då hans arbetsplats mer eller mindre höll på att avlövas på egentliga arbetsuppgifter med bara några få anställda. Så kom EU-medlemskapet och allt förändrades i ett slag. Hushållningssällskapet blev en aktör att räkna med på bidragskonkurrensmarknaden efter att under lång tid funnits kvar som en slags dinosaur från tiden då jordbruket utgjorde basen i ekonomin.

I det lokala Hushållningssällskapets tidning läser jag att organisationen erbjuder tjänster från "EU-rådgivare" i syfte att fylla i bidragsansökningsblanketter. Och på det likaledes lokala universitetet i Luleå anställer man doktorander som ska forska i ämnet hur bli bra på fylla i bidragsansökningsblanketter. Allt med utgångspunkt i "teorier" framtagna av en professor i statsvetenskap som ser på staten eller samhället som en stor kaka som det gäller att ta en så stor tugga av som möjligt före någon annan gör det.

Det verkar knappt sant att dylika idéer fortfarande har fäste i attityder och föreställningar (dessutom på hög nivå) efter åratal av utbildning och arbete med att utveckla regionen i nordligaste Sverige. Men kanske är det så här det blir när inget annat än bruket finns att vända sig till för egen försörjning.

Mindre trist med bostadsbrist

Egentligen hade jag tänkt skriva om husvagnarna som för någon månad sedan fanns uppställda på campingen i  Karlsvik utanför Luleå. Emellertid var de borta när jag cyklade förbi i förra veckan, varför man kan anta inga planer längre hyses på att inrymma tiggare i dessa när vinterkylan sätter in.

Annars är det ju lätt att förundras hur någon händelsevis tänker ifråga om en folkgrupp som levt en så att säga ambulerande tillvaro under väldigt lång tid, och inte förrän sent i den folkhemska historien fick tillgång till drägliga bostadsförhållanden. Om nu tanken alls var ett husvagnsboende för tiggarna. Vagnarna kanske förresten bara flyttats någon annanstans, något som i så fall gått mig förbi.

Jag har tidigare skrivit om det märkliga monument som rests till minne av sovjetiska soldater som passerade Luleå efter kriget i just Karlsvik. Och det konstiga att utländsk trupp under andra världskriget som vi väl under större delen av detta inte stödde särskilt aktivt hyllas på detta vis. Har något liknande förekommit i Finland (vår östliga försvarsmur)? Inte särskilt troligt.

Brist på och utanförskap till övriga länders våldsamma 1900-talshistoria får nog skrivas på förklaringens konto ifråga om detta "krigsmonument". Finns inga intressanta berättelser som i andra nordiska länder om kriget så får man konstruera dem här. Men varför lyfta fram exempel som har att göra med stater vi inte haft särskilt goda relationer med genom åren? Tankar som är aktuella i dagar som dessa när Sverige tycks verka öppet för hela världen att ta sig hit. Är det för trist att leva i Sverige när politiken inriktas på dylikt?

Centrifugalkrafterna lär tillta

Efter förra helgens val i Katalonien står det klart att regionen sannolikt kommer att verka för självständighet. Hur långtgående är svårt att säga, men mest intressant i sammanhanget är att de krafter runtom i Europa som vill flytta över makt från nationen till regionerna kommer att få förstärkning av den katalanska rörelsen.

Närmast påverkad av regionaliseringsprocessen i Spanien är självständighetsrörelsen i Skottland. I Sverige kanske skånska självständighets- och autonomikrav lär göra sig gällande i högre omfattning än nu. Men också i norra Sverige.

Norrland uppfyller kriterierna på en av de kategorier den norske statsvetaren och sociologen Stein Rokkan ställde upp på en periferi. Som varande i Europas utkant utan att klämmas mellan andra nationer och regionen är Norrland exempel på var en självständighetsrörelse skulle kunna väckas till liv. Problemet i sammanhanget är dock att de som själva uppfattar sig som "norrlänningar" inte är särskilt många. Epitetet är snarare en utomståendes beteckning om några de har en uppfattning om vad allt det innebär.

Kanske bör därför eventuella självständighetssträvanden i norra Europa kompletteras med en gränsöverskridande tanke, som i första hand förutsätter samarbete mellan norra Sverige och norra Finland. Eller också ta med norra Norge från Tröndelag och uppåt i ett samarbete mellan den tre nordiska länderna i nordligaste Europa. Intresse och glöd i frågan från ansvariga politiker efterlyses.

Råd på väg att kraschlanda?

Det har gått en tid sedan förändringen i Luleås politbyrå genomfördes som medförde att Niklas Nordström ställdes bredvid förste kommunalråd Yvonne Stålnacke i väntan på rollen som röd patriark i samband med att Stålnacke enligt uppgift lämnar politiken efter valet 2018. Särskilt röd har nu förvisso aldrig Nordström varit, inte för att jag vet så särskilt mycket vad han haft för sig som "oppositionsråd" i Nacka kommun och på andra ställen och uppdrag främst i Stockholmsområdet. Snarare har Niklas Nordström setts och uppfattats som en förnyare inom socialdemokratin, låt vara att han inte lyckats i den funktionen på riksplanet.

När Nordström återvände till Luleå var det dock inte som skolad lokalpolitiker han gav avtryck. Eftersom statsministerdrömmen aldrig förlorats ur sikte för denne ständige SSU-are och gymnasist, tycktes det för futtigt att ägna sig åt omsorgs- och skolfrågor och andra kärnfrågor på det kommunala planet. Följaktligen hamnade kärnkraften högst på dagordningen när det nya kommunalrådet gjorde sitt första politiska utspel. Luleå en kärnkraftskommun? Nej naturligtvis inte. Även Ukrainakrisen har avhandlats utan någon som helst lokal anknytning av kommunpolitiker Nordström.

Många har bara verkat stå och titta på vad som sker men när Nordström nu äntligen börjat visa allvar för det kommunala uppdraget har skolnedläggningar, en flytt av en återvinningsanläggning till ett bostadsområde, samt inte minst försäljning ur det kommunala bostadsbeståndet satt känslorna i svallning hos medborgarna. Orsaken är som vanligt inte politikens genomförande i sig utan hur den genomförs. Liknelsen med hur det går till när rörelsebeslut fattas som när någon skriker in "vad vill ni?" i en säck med sympatisörer är typisk för hur Lulebo-affären hanterats av Luleås S-ledning.

Att "Sveriges värste chef" anställts som VD för bostadsbolaget, sannolikt med motivet att driva igenom mycket impopulära beslut med kall hand, talar för sig. Om Niklas Nordström ska betala av på kommunens skulder (lär uppgå till 3 miljarder) eller kasta in mer kapital för Luleboförsäljningar på märkliga investeringar återstår att se. Eftersom ingen riktigt vet vad han går för i praktisk politik riskerar Luleboaffären att bli en kraschlandning för honom från ungdomsförbundstidens aldrig övergivna världsförbättraridéer. Ett nytt styre? kan då ta över i kommunen som haft röd majoritet ganska länge vid det här laget.

På turné med nygammalt budskap

Det är svårt att direkt avgöra anledningen till att det idag hållits konferens i Luleå med tema på frihandelsavtalet mellan EU och USA. Om det mera handlar om en kick-off inför hösten för den politisk-ekonomiska nomenklaturan i "Swedish Lapland", som det berörda området kallas i inbjudan till eventet. Eller om det är ett tecken i tiden att dylika ämnen som frihandelsavtal är något som diskuteras över huvudet på medborgarna, en företeelse som motarbetar eller försvårar insyn på samma sätt som mandarinväldet i EU-kommissionen.

Projektet har sedan tidigare fått åtnjuta svidande kritik genom en bestämmelse i avtalet, ISDS-klausulen, som handlar om tvister mellan stater och företag. Det är främst från vänsterhåll denna kritik avhörts, men antagligen skulle också Sverigedemokraterna skriva under på en hel del av invändningarna mot sådant som att företag ska kunna stämma stater som vill implementera sin politik.

Nyligen har en bok kommit om Sveriges politiska elit, i vilken åsikten framförs att eliternas intressen flyter samman. Allt är utbytbart: program, identitet, ideologi, principer. Politiken biter sig själv i svansen, blir alltmer beroende av konsulter, tankesmedjor m fl. En utveckling som för övrigt precis som i andra länder pågått länge också här men som författaren Bengt Ericson menar svenskarna förnekar. Man kan inte annat än hålla med.

Klart står att valet att eventort för mötet rörande TTIP-avtalet på något vis har att göra med den agenda Stockholms Handelskammare driver. Som en filial till denna finns en Norrbottens handelskammare (notera ej Svensk-lappländska) som står som arrangör för tillställningen som trots sin internationella inramning inbegriper mest lokalt folk och några representanter för riks-nivån. Jag har för drygt ett år sedan skrivit vad allt detta handlar om och vad juridiken har att vinna på att stater och företag börjar tvista med varandra. På Stockholms handelskammares hemsida erbjuds en räcka med lösningar för problem som kan uppstå i samband med handel med utlandet. Det är också denna med dess själviska VD som har mest att tjäna på ett TTIP-avtal i den nuvarande utformningen.

Dessbättre är medvetenheten i ökande ifråga om detta kontrakt. När det tröskats några gånger över Atlanten har det förmodligen kommit ut något positivt av det så att det också kan fungera i praktiken utan nödvändig hjälp från konsulter ute på yttersta högerkanten. Det borde gå att remissbehandla dylika förslag på ett bättre sätt än som skett i det här fallet och på det viset skapa någon form av folklig förankring för det färdiga beslutet. Kommissionen kan kanske blicka mot det svenska systemet.

Vid Notfjärdsbäckens källflöden

Slutet av juli är tid för hjortronplockning. Jag hamnade i detta ärende i år vid Djuptjärnen, belägen på Rutviks byamark. Djuptjärnen är också där Notfjärdsbäcken rinner upp efter sin färd ut mot havet i Granöfjärden. På vägen dit passerar bäcken Svallmyran som Bensbyns bönder förr använde som myräng, och Notfjärden som är en uppgrundad havsvik på vilka vars båda sidor åkerodling förekommit.

Notfjärdsbäckens avrinningsområde är inget som kan matcha exempelvis fjällvärldens storslagenhet och mängd av jokkar, bäckar, berg och sjöar. Men likväl är det också värt ett besök och är till skillnad från inlandets turistmagneter veritabel kulturmark. Här har människor i århundraden pressat ut av jorden de knappa resurser som funnits att tillgå, inte alltid på ett sätt kunnat föda alla, men oftast så att lön för mödan givits av det råa slitet.

Kulturlandskapet i den norrbottniska kustbygden borde värderas bättre än som sker. Det finns en gräns för hur mycket det går att ta ut av konstruerade företeelser som is- och trädhotell på ställen där stoltheten för den egna bakgrunden är mindre utvecklad. Där folk bor är sannolikheten också större att utomstående känner sig välkomna och kan ta med sig något hem i form av intryck.

Städa framför egen dörr först

Morgan Johansson, skåning, socialdemokrat och migrationsminister, har kritiserat britternas premiärminister David Cameron angående dennes ageranden för att komma tillrätta med de problem som sammanhänger med migrationen till Storbritannien. Johansson, som fortsätter i sin ministerföreträdares spår, har dock inte alltid uttryckt sig så  tvärsäkert i dylika ärenden. Detsamma gällde även Tobias Billström, också han skånepåg, som ville minska "volymerna" på invandringen.

Den politik som inleddes av Alliansregeringen i och med den så kallade Migrationsöverenskommelsen 2011 som innebar grönt kort i princip för öppen invandring och som stöddes av Miljöpartiet, fick tummen ned av väljarna i senaste valet. På annat sätt går det inte att tolka utgången av valresultatet eller valvinden. Den påföljande Decemberöverenskommelsen är inget annat än en fortsättning på denna politik som mera är att likna vid det Gustavianska enväldets devis "allt för folket, intet genom folket", Politikerna pratar över huvudet på folk, en utveckling som dessvärre inte börjades bara för några år sedan.

Klart står idag att Fredrik Reinfeldts projekt med att skapa en låglönetjänstesektor med jobbskatteavdraget som främsta pådrivande morot och öppen invandring som näringskälla, inspirerades av vad Tony Blair ägnade sig åt tio år före Reinfeldt i Storbritannien med sin "öppenhet". De fulla effekterna av detta ser vi nu där, något som David Cameron är i full färd med att städa upp efter med åratal av Labour-styre.

Ironiskt nog skulle den sittande S-regeringen i Sverige kunna ägna sig åt vad tories utför i Storbritannien just nu. dvs. skärpa upp asyl- och invandringspolitiken. Det går att sträcka sig så långt att påstå att om de inte gör det hotar politiskt kaos. Tyvärr får man antaga att någon förändring inte är i syne förrän svenska staten får sänkt kreditbetyg. Notan för detta får emellertid inte de ansvariga politikerna stå för. Det är de som godtroget fortsätter att tro på det offentligas förmåga att erbjuda lika välfärd som kommer att belastas.

Gör dig märkvärdig

Ibland är det allra mest lokala den bästa journalistiken. Jag har varit på en hembygdsfest där den mycket okände träskulptören Edvin Rönnbäck ställde ut sin konst, dock utan att själv medverka vid vernissagen. Kanske är Edvin i likhet med många andra kreativa personer i Kalix och Norrbotten rädd för att bli beskylld för att göra sig märkvärdig och väljer en låg profil av den anledningen.

Man kanske inte ska dra för stora växlar på ett litet konstevenemang, men visst är det ett problem att så mycket i Norrbotten skildras ur ett negativt sammanhang. På många håll i regionen råder dessutom adjektivförbud, en attityd som befodras inte minst av ett politiskt parti som vill avveckla såväl kulturutövande som kulturpolitik, och som dessvärre fick 25 procent av de avgivna rösterna till landstinget i senaste valet.

Fler borde göra sig märkvärdiga för att mota den besvärliga sjuka som benämnes negativism.

Den avlövade svenska högern

Något som debatterats och dissekerats under många år är socialdemokratins förfall i Sverige. Vänstern som idésystem är på det hela taget vingklippt efter sovjetsystemets kollaps och ett samhälle utvecklat mera mot tjänsteproduktion än industriproduktion. Individuella livsstilar som vuxit fram passar helt inte de mallar vänstern har att erbjuda utom möjligen en del alternativa livssätt, som handlar mera om att ställa sig vid sidan av. Socialismen duger fortfarande som samhällsanalytisk metod men knappast som program för politisk förändring.

Hur står det då till på andra kanten, närmare bestämt inom den svenska högern? Ja egentligen knappast mycket bättre. Sedan Fredrik Reinfeldt ideologiskt förskjutit sitt parti åt vänster, är detta idag mera att betrakta som ett mittenparti än ett på högerkanten. I synen på staten intas denna position snarare av centern och folkpartiet. Om det är att vara höger om man är konservativ är Sverigedemokraterna det självklara högerpartiet. Ändå är SD inte att likna vid de gamla moderaterna.

Kanske finns här förklaringen till bristen på konstruktiv idédebatt inom den svenska högern. De svenska högerdebattörerna vill för allt i världen inte förknippas med Sverigedemokraternas program. Tydligast kommer detta till uttryck på ledarsidan i Allianspartiernas husorgan Svenska Dagbladet. Undantaget Thomas Gür och kanske Per Gudmundsson är skribenterna där i huvudsak så nödiga och tillbakahållna inför orden invandring och reglering tillsammans att de nästan spricker. Rädslan för att få sparken är naturligtvis orsaken till detta förhållande. Som något av en undervegetation inom svenskhögern finns en reträttpost för de med andra synpunkter än den gängse officiella synen på invandringspolitiken, ett magasin Neo. Men dessvärre lider även detta organ av samma skräck för tappade kunder som den övriga högern i landet.

Det har spekulerats över varför inte de nya moderaterna har någon Daniel Suhonen, en buse som vågar och kan utmana rådande värderingar i partiet. Förklaringen kan delvis vara att det inte ligger i högerns natur att bråka och storma alltför mycket, i alla fall inte utåt. Någon motsvarighet till skrikvänstern finns inte på andra kanten, snarare talas det där för "den tysta majoriteten". Ändå är fråga om inte någon riktig bråkstake är precis vad den svenska högern behöver just nu. Till att börja med skulle ju de nya moderaterna ta itu med interndemokratin i partiet istället för ägna sig åt grabbrekryteringar. Om moderaternas fortsatta strategi är att kapa åt sig väljare från vänster är sannolikheten stor att den lyckade sagan om nymoderaterna slutar i en partisprängning.

I byarnas värld

I trakterna av vad som måste kallas en seriös kandidat till landets vackraste plats genomförde jag sistlidna helg terräng-DM i löpning. Arrangemanget är numera ett mer eller mindre ett avsomnat koncept, något som slängs efter den klubb eller förening som händelsevis vill ta sig an det. En kombination av eget önsketänk om kortare bana och högt utvecklad amatörmässighet av eventets utformning gjorde att jag sprang fel och omkring 500 meter för långt. Morjärvs SK får skärpa sig om de ska få mig att tävla hos dem någon mer gång.

Den tid då det gick att arrangera tävlingar på byanivå verkar annars höra historien till. Det finns knappast någon anledning att begråta utvecklingen. Eller? Lämnar folk glesbygden och de som finns kvar där heller knappast varit utanför byn, ja då håller heller inte arrangemangen ihop. Det finns otaliga exempel på detta. Frågan blir till slut om det går att driva några verksamheter överhuvudtaget på landsorten.

I Morjärvs centrum finns som en konsekvens av före detta MP-språkröret Peter Erikssons styre i Kalix ett byakontor (han bor själv i närheten). På ett mer tättbefolkat ställe skulle det ha hetat kommundelskontor. Som det verkade när jag var in där liknade stället mer en övergiven fritidsgård. Coop-butiken i samma byggnad var desto mer besökt och hade enligt kooperationens vana ordning på varorna. Alltid något.