Mera kulturskymnng

Enligt kommunens intentioner ska Stadshotellets dansrestaurang Bryggan rivas. Kommunalrådet Yvonne Stålnacke har tvärsäkert meddelat att den eller dess fasad är ful och inte ska få finnas kvar. Norrbottens Museum bland andra menar dock att den utgör ett värdefullt inslag i stadsbilden och bör renoveras.

Ja är Bryggan ful så ligger det väl snarare i betraktarens öga. Bara skylten är värd att slåss för ungefär som stockholmarna slogs för Stomatol-reklamen på Söders höjder. Den brukar gå till så här på orter som lever i kulturskymning. Intresset för att vårda det som gett avtryck i historien ska raseras och ersättas av nytt. Inte sällan är de som driver på för dylika tilltag de som själva skäms eller förnekar sin bakgrund.

Luleå Stadshotells dansrestaurang har en intressant lokal på sin bottenvåning. Där huserade till mitten av 1990-talet den riksbekanta Stadspuben. Ingen har sedan dess kommit på att återstarta denna institution i stadens krogliv, kanske något att fundera över.

Den avlövade novemberbjörken framför det av rivning hotade landmärket i Luleås norra hamn får representera vad som egentligen står i vägen för att utveckla stadens anseende på kulturområdet, nämligen kommunalrådet självt i egen hög person.

                                            Bloggaren framför isvattenspegelblank fjärd

Medierna på åskådarplats

Landsbygdsminister Sven Eric Bucht från Haparanda har ställt till det genom att som det verkat saknat bygglov för några stugor han uppfört. Han ser som det ser ut inte heller ha hållit sig till sanningen när han konfronterats med uppgifterna.

Huruvida ärendet kan drivas så långt att Bucht måste avgå är svårt att avgöra. I så fall är det inget ovanligt för nytillträdda regeringar. Det brukar kunna åka en Rainer, en Stegö/Borelius, eller varför inte en Bah Kuhnke, i början av regeringsperiod. Uppgiften att avsätta en minister åligger den aggressiva delen av den grävande journalistiken, en företeelse som är rätt ovanlig.

Det är nämligen frånvaro av grävande journalistik jag saknar när jag läser först i DN om Buchts husprojekt. Var har de lokala medierna hållit hus under tiden och vad har vi överhuvudtaget en lokal bevakning till när de inte ens verkar veta vad som pågår i vad som måste ha varit en ganska uppenbar verksamhet i närområdet.

Mikael Styrman har skrivit mycket om misshälligheter i Tornedalen på sin blogg. Möjligt är att några av de mera kompetenta grävarna studerat denna och hittat något där om ifrågavarande fall. Ännu en gång måste konstateras att de lokala medierna i Norrbotten hamnat på läktaren. De står och tittar på, kommenterar vad andra utför.

Socialchef tog bladet från munnen

Det här året har det varit en vanlig syn runtom i landet med tiggare utanför varuhus och affärer. En företeelse som svenskarna inte är riktigt vana vid på många år. I takt med att höst- och vinterkylan blivit akut är det inte lika uppskattat att bettleriet fortgår; att sitta utomhus kräver av medmänsklighet att de frysande får komma in i stugvärmen på allvar.

Riktigt så långt är inte de flesta beredda att sträcka sig. Gerd Bergman, individ - och familjeomsorgschef på Luleå kommun, har följaktligen ingen hjälp att erbjuda de rumänska tiggarna och hänvisar till regelverket som säger att de inte ska anstränga socialförsäkringssystemet. Att ordna bostad är inte kommunens angelägenhet.

Varför hör man så få av bland de etablerade politikerna uttrycka sig på det sättet? Nämligen att invandring inte får utgöra en belastning på välfärden. Allt enligt de bestämmelser vi har att följa här. Det ska bli intressant att se hur landets kommuner de kommande åren förmår hantera konsekvenserna av statsdoktrinen med i princip öppna gränser. Den av många andra betraktade nationen med den ideala välfärdsmodellen måste kanske finna sig i att dess grund håller på att ryckas undan.

Hönshuset på ledarsidan

Det är inte ofta som en boende norr om Hudiksvall får möjlighet att läsa pappersversionen av Svenska Dagbladet på morgonen. De som sköter om utgivningen av tidningen anser tydligen att vad som skrivs i den inte är en angelägenhet för mera nordligt boendes i landet. Sista lördagen i september då jag sprang vad som förmodligen var mitt sista Lidingölopp fick jag emellertid denna möjlighet på konferenshotellet där jag laddade upp inför prestationen.

Vad jag möttes av var en ledarsida som borde mana till eftertanke åt dem som händelsevis spekulerar i en återkomst till regeringsmakten för Alliansen/moderaterna. Längst till vänster i en spalt hade utrymme givits åt huvudstadens högerrepresentant för handelskammaren där. I något som skulle föreställa en koppling mellan jakt och regional utveckling gav denna uttryck för sitt bakomliggande motiv, nämligen att hon är "jägare" själv. De andra två kommentatorerna på sidan för dagen utgjorde starkare kort men gav för den skull ingen injektion åt ett borgerligt debattinitiativ. Den ena av dem är till råga på allt politisk redaktör.

Om den borgerliga opinionen nödvändigvis ska drivas av kvinnor så måste denna skaffa sig mer av kompetens. Kanske en Maria Abrahamsson eller Susanna Popova, ja några som förmår navigera mellan mesighet och att bara gömma sig bakom grabbarna. Det finns en feghet och anpassning i vårt land för närvarande som det åligger svensk borgerlighet att attackera. Tillfället borde vara utmärkt att agera med oppositionsrollen i rikspolitiken också.

Kalkonprojekt i stöpet

Tidigare här på bloggen har jag skrivit om hur Luleå Tekniska Universitet fått stå för näringstillförseln åt en biobränsleanläggning i Piteå. Jag var då kritisk mot att högskolor på detta sätt engagerar sig direkt i industriella verksamheter.

Nyligen framkom det att ett annat av LTU:s engagemang utanför universitetskompetensen gått i stöpet. Det blir inget av lärosätets tänkta huvudmannaskap för en universitetssatsning för studenter från tredje världen vid Cape Easts anläggning i Haparanda. Enligt universitets rektor Johan Sterte ligger bland annat legala hinder i vägen.

Faktum var att jag skickade ett inlägg till Norrländska Socialdemokratens debattsida med anledning av lanseringen av detta projekt som aldrig fick luft under vingarna. Det togs ej in (förstås), och än en gång fick nu den bortkomna lokalpressen stå där med lång näsa. Frågan är väl om skribenterna i dessa ens begripit vad det innebar att principen om ett universitet öppet för alla skulle frångås.

En tanke måste ändå gå till den sannolikt mest penningtörstige "professor i statsvetenskap" i landet som utsågs till projektledare för det hela. Hur kan någon vara så lagd att det går att tänka sig vara möjligt att ta hit folk och hjälpa dem här och skicka hem dem sen? Med stöd av anslag från forskning och utbildning i samarbete med en aktör som också bara är ute efter att tjäna pengar. Det måste gå att stoppa dylika stolligheter på planeringsstadiet.

Regering med dunkelt mål

Så är då den nya regeringen installerad. Mycket av vad den egentligen vill uträtta står emellertid skrivet i stjärnorna. Rätt mycket av Alliansens politik ska fullföljas och om skolan och annat som man redan är överens om över blockgränserna. Det är in i förhandlingsrummet med öppna kort som gäller och ut med beslut som fullbordat faktum. Jag har svårt att se detta som ett lyckade exempel på en demokratisk procedur.

Dagens Nyheter har lekt regeringsmakare även i detta val men det är okänt vad denna agendasättare ville med sin favorit till statsminister. Ska Stefan Löfvéns ministär inte läggas till raden av kortvariga socialdemokratiska regeringar som fanns på 1920-talet måste han söka någon form av stöd hos landets tredje största parti. Eller i värsta fall de reformerade kommunisterna.

Budgetarbetet har knappt börjat men 24 statsråd har fått jobb som ett slags trainee-platser med arbetsuppgifter som i stora delar sköter sig själva. Budgeten som är lackmustestet på regeringens överlevnad ska läggas fram redan i november. Det går att tänka sig en ilsken sverigedemokrati som väljer att rösta med Alliansbudgeten enbart i syfte att obstruera regeringsarbetet med hänvisning till den negligering man utsätts för av etablissemanget. Och då blir Löfvéns regeringstid rekordkort. Den hinner knappt ens börja.

Fredrik Reinfeldt skulle naturligtvis aldrig ha avgått i det parlamentariska läge som uppstod efter valet. Med tiden kommer hans agerande att framstå mer och mer som en gåta. En statsminister som sätter sig på tvären mot folket/väljarna på det sätt som mobbningen av Sverigedemokraterna är uttryck för, stärker en ny skiljelinje i politiken som ställer folkvalda mot folket och kanske också den gamla klyftan mellan stad/land och centrum/periferi.

I dagsläget sias det hur mycket som helst om tänkbara regeringskoalitioner i den närmaste framtiden. Vad den kommande moderata partiledningen ska ta sig till är desto mer intressant. Det är inte omöjligt att det är åt det hållet Löfvén kommer att vända sig i första hand när hans första budgetförslag kapsejsat i riksdagen.

Tillbaka till minoritetsparlamentarismen

Det är ännu oklart huruvida landets största eller malligaste morgontidning kommer att lyckas i uppsåtet med sitt regeringsmakeri. Fredrik Reinfeldt lämnade på valnatten in som både regeringschef och partiledare. Han borde inte ha gjort någotdera.

Ett parti som tangerar sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande och dessutom tvingas ta stöd av ett annat parti som inte verkar vuxet att anta regeringsuppdraget är inte valets segrare. Dessutom är ju faktiskt Alliansen större än S och MP tillsammans. Hur regeringsförhandlingarna fortlöper går egentligen bara att avläsa via Stefan Löfvéns ansiktsuttryck. Och det ger inte någon positiv vägledning.

Reinfeldt skulle naturligtvis har valt mellan att stanna kvar och avvakta eller gått i opposition direkt som ledare för denna. Den nu uppkomna situationen med kvinnliga kandidater som fått partiledaruppdraget kastat i knät känns igen från andra abrupta avgångar som i fallen med Karin Söder och Ulla Hoffman till exempel. Och där slutade det ej bra.

Den regering som vill styra Sverige de närmaste åren har att ta hänsyn till frågan om reglerad invandring. Detta är varken något kontroversiellt eller nytt. Ett snabbt ledarval och kanske eftervalanalys för moderaterna skulle kunna lösa upp denna knut. Stefan Löfvén må vara en skicklig förhandlare men hans akilleshäll är total brist på riksdagserfarenhet. Ett faktum som kommer att fälla avgörandet för vem som är den mest lämplige regeringsbildaren.

Det är tur att lokalvalen finns

Det råder förvirring på nationell nivå i den svenska politiken i det läge när riksdagen för ovanlighetens skull fått stor makt. Därför är det desto intressantare att fördjupa sig i lokalvalen. Exemplet Norrbotten visar att de sista sossefästena börjat rasa i regionen. Och i kommuner som Arjeplog, Boden, Kiruna och Övertorneå befinner sig Socialdemokraterna numera under fyrtio procent. Centern är den stora vinnaren i den norrbottniska lokalvalen, och i Kiruna fick partiet över 28 procent av rösterna. Ett resultat som hisnar vid tanke på den politiska traditionen i den röda gruvmetropolen. Passande nog hade SVT:s Uppdrag Granskning igår ett reportage om Överkalix där en regnbågsallians ska ersätta ett 80-årigt S-styre i följd.

Hur man röstar på lokal nivå är avhängigt andra ingångar än i rikspolitiken. De kan också ses som protester mot rikspolitikerna, något jag tror är fallet ifråga om centern. Partiet har gått bra i Västerbotten också. En skolfråga skickade upp partiet till 36 procent i Nordmaling. Liknande orsak inverkade på S-partiets ras i Piteå, och den enda kommun som tillnärmelsevis fortfarande kan liknas vid enpartistad i Norrbotten är Luleå. Men inte ens där fick sossarna egen majoritet.

Det går att fråga sig varför detta kompakta cementerade S-styre består i Norrbottens huvudstad. Spekulera går i att vad som behövs för att ändra på förhållandet är en präktig skandal av något slag, vilket är en verksamhet flera journalister också har högst på dagordningen att försöka offentliggöra. Det finns saker att gräva i, utan tvekan. Men fråga är vad flera sanningar gör för en kommunbefolkning som börjar hemfalla alltmer åt rädsla och trygghetssökande samt agera utifrån att veta vad man har men inte vad man får. Det kanske vore bra om Luleå fick mindre av offentligt ägda arbetsplatser i det större formatet, och mera av medelstora företag. Annars handlar till slut allt om politik.

Ikväll ska det gapas och skrikas på valvakorna

Finalen på supervalåret närmar sig. Sällan har en valrörelse som den senaste varit så överinformerande. Med tanke på hur litet land Sverige är, och vilka vaga konfliktlinjer vi har här, så kan inte annat sägas än att folk blivit ganska trötta på hela spektaklet. Bakom allt ligger förstås att politiker, journalister och andra tyckare ska ha sitt levebröd. Det är rätt tråkigt eftersom en rätt lagd ideologisk debatt skulle öka och fördjupa intresset hos väljarna. Nu röstar många av dessa istället efter andra ingångsvärden, vad grannen eller kompisen tycker osv. Med påföljd att en felaktig bild av den egentliga skepsisen för politiker och politik träder fram.

Det viktigaste som kommer ut ikväll lär sannolikt vara den svenska blockpolitikens död. Att den fungerat under så många år är ett märkligare faktum än att hädanfärd proklameras. Det proportionella valsätt som garanterat dess fortlevnad sjösattes 1906 som ett motförslag till Karl Staafs proposition om majoritetsvalsystem. Under väldigt lång tid hade Sverige endast fem riksdagspartier (önskemodellen för vissa Uppsalastatsvetare). När riksdagen öppnar kan det vara inte mindre än nio stycken som den troligen ganske avlövade regeringsbildaren måste ta hänsyn till.

Glöm alltså statsbärande partier eller allianser: de kommande fyra åren kommer det bäste förhandlaren att få regera! Lite nyfiken är jag på vad som kommer att ske med sossepartiet om makten går dem ur händerna för tredje gången i följd. Kommer med Stig-Björn Ljunggrens ord ett monumentalt inbördeskrig att utbryta som ändar i partiets sönderfall? I vilka riktningar kommer i så fall dess sympatisörer att gå? Norrländska Socialdemokratens sunkige krönikör Peter Swedenmark rekommenderade igår på ledarplats sina vilsna får att inte rösta på SD. Den typen av partibildningar, som vet vad de är mot men inte för, är exempel på vad som kan komma i en raserad socialdemokratis ställe. Andra exempel kan vara en ny socialdemokrati helt inriktad på den ekonomiska medelklassen.

Några av partiledarna lär få gå som en konsekvens av valresultatet. Trist nog kommer vi inte att få höra från dessa om minskad andel bland väljarnas röster, utan snarare mer om röstetal i absoluta tal i väljarkåren. Det är om något exempel på hur föraktet mot politiker är självskapat. Precis som med det desperata snacket från regeringsalliansens sida om att "fler fått jobb".

Lokala livsmedelsproducenter ointressanta på matmarknad

Det finns tillfällen då småstadskomplex passerar löjets gräns. I Luleå hölls förra veckan "internationell matmarknad" med delikatesser och produkter från alla världens hörn. Alla produkter skall ha varit färska och lokalproducerade i de respektive länderna.

Den lokala matproduktionen, "på orten", lyste dock med sin frånvaro. Det går att fråga sig varför. Är det någon som på allvar tror att en mindre svensk stad i behov att placera sig på världskartan gör det bäst med hjälp av att bjuda in ambulerande matsällskap? Vore det inte bättre istället att tala om vad regionen har att erbjuda utifrån egen förmåga? Jag är i varje fall inne på att kuriösa maträtter som kamelburgare inte är vad som drar när mindre, rätt typiskt svenska orter ska marknadsföra sig.

Mat är nu en gång sådant som är starkt förknippas med vad närområdet har att erbjuda, i alla fall i form av råvaror. Cirkusproducenter göre sig ej besvär i dylika fall. Palt och löjrom duger väl åt norrbottningarnas egen stolthet på livsmedelsområdet. Bara för att ta två exempel.

Ogräs eller?

Så här i valtider ser gärna de vid makten till att det städas upp i syfte att säkra sitt styrelseinnehav. Luleås mest framträdande slänt nedanför arenan där Northland Basket vann SM-guld tidigare i år är dock allt annat än upprensad för närvarande. Ovanstående talar sitt tydliga språk.

Vilket parti som fått sin skylt nedriven glömde jag bort att se efter. I vad måtto den eller de politiker som betraktas som ogräs av en del ökar nedskräpningen är en fråga öppen för tolkning. Betraktat mera ur det demokratiska perspektivet ter sig skyltkavalkaden på det hela taget desto mer som en uppgift för kommunal renhållning.

Plakaten åker upp ett givet datum före valet och försvinner i praktiken bort kvällen efter det att vallokalerna stängt. Det borde med dagens teknologi till hjälp möjligt att avskaffa plakatkampanjerna. De känns på något sätt som överflödiga i det offentliga rummmet.

Valupptakt som tog sig

Igår drog valrörelsen igång med vad som enligt många bedömare kommer att bli huvudfrågan i valrörelsen: jobben. Debattörerna kom från hela det politiska spektrat, från den utomordentligt utpräglade politiske amatör som centern skickat, till fullblodsproffset Ylva Johansson som hade flest år i yrket som politiker.

Programledarna började trevande men tog sig efterhand precis som debatten, som utspelades i Malmö hamn. Det man kan klart säga är att den ideologiska delen dominerades av vänsterpartiet och sverigedemokraterna. De sistnämnde hade skickat en representant, Mattias Karlsson, som närmast förde till torgs klassiskt liberala idéer snarare än någon politik som syftade till att "stänga gränser". Karlsson påpekade bland annat det märkliga i att svenska ungdomar åker till Norge för att arbeta samtidigt som arbetskraft plockas in för jobb här att utföra det som tidigare gått under beteckningen ungdomsjobb, som skogsplantering och dylikt. En rätt praktisk syn på arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraten Karlsson motsatte sig även olika behandling på arbetsmarknaden av det slag som regeringen står för med olika slag av kvotering och instegsjobb. Det är inte konservativt att stå för en sådan politik. Annars var det vänsterpartiets Ali Esbati som orsakade största utbrottet från regeringssidan när han benämnde jobb som RUT-avdraget skapat som tjänstefolk. Poängen var givetvis att staten subventionerar tjänster i de rikas hemmiljöer. Ideologiskt motbjudande enligt de flesta men nog det enda medlet att komma åt jobb som utförs svart i hemmet. Vänsterpartiets hårdnackade motstånd mot RUT är nog för att utesluta dem från medlemskap i en rödgrön regering.

I egen sak

Ett nytt handelsavtal mellan Europeiska unionen och USA har dykt upp på dagordningen. Enligt vissa
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ttip-kan-innebara-bnp-okning_3720622.svd
skulle ett förverkligande av detta ge en kraftig ökning av såväl USA:s som EU:s ekonomi.

Frågan är väl om en värld uppbyggd efter en nyliberal ordning är att eftersträva. Avtalet skall bland annat innebära rätt för företag att dra nationer inför en särskild domstol. Farhågor finns redan om att amerikanska investerare den vägen ska sätta stopp för vad europeiska stater gemensamt uppnått på miljölagstiftningens område.

Författare till ovanstående artikel representerar Stockholms handelskammare, vars skiljedomstolsinstitut lär få mycket att göra om den ny-auktoritära modell som TTIP står för genomförs. Företrädare från yttersta högern som först river ned och ställer till elände och sedan erbjuder ett tvistlösningssystem i utbyte: nej tack!

Stadsfestival i gamla hjulspår

En renoverad stadsfestival lanserades i Luleå förra året. Erfarenheterna från det som kallades Luleåkalaset, en för sent återuppstånden skapelse som i sin tur byggde vidare på Sjöslaget från 90-talet och dess inspiration från Stockholms Vattenfestival, borde ha manat till bättre eftertanke. I strikt mening förhåller det sig så att någonting i stil med bayerska Oktoberfest inte går att införa på norra Europas breddgrader. Ändå fortsätter festivalarrangörerna med samma urvattnade koncept som egentligen mest går ut på att folk ska äta gryllig mat från gatukök, dricka öl på inhägnade områden och lyssna till ett ganska dåligt musikutbud.

Ska jag säga något positivt så är det väl att bluestältet rustats upp och att banden där höll en hyfsad nivå. Varken för stort eller för litet. Men det går att göra mycket mer. Varför inte integrera de fasta kulturinstitutionerna på ett bättre sätt i arrangemanget. Inspiration för upplägget torde gå att hämta från andra Bottenviksstäder som Vasa och Uleåborg. Kulturnatten som sedan ett par år tillbaka arrangeras är en lovvärd satsning men borde gå att förlägga till i början av augusti istället för som idag i september.

Stadsfestivalerna framstår i mycket som dinosaurer från 90-talet. De har möjligen sitt existensberättigande för kommunledningar på orter som Luleå och Piteå i syfte att säkra väljarunderlaget i brist på bättre idéer att utveckla verksamheten? Vill dessa behålla kreativiteten på orten på sikt krävs helt andra grepp än idag. Luleå har ännu ingen jazz-scen, vilket är ett symptom snarare än ett problem. De styrande kanske borde fundera över detta eftersom demokratins status brukar sammankopplas jazzens ställning. Det är väl också en form av mångfald.

Finallagen klara

Det blir Tyskland mot Argentina i VM-finalen i fotboll. Brasilien, vars finalplats var ett krav från hemmapubliken, åkte på en av de värsta utskåpningarna i VM:s historia för ett hemmalag. Sverige besegrade Kuba med 8-0 på 30-talet, vilket är något av ett rekord. Fast jag är inte förvånad. Redan första matchen mot Kroatien visade på brister i brassarnas försvar. Jag var med andra ord inte imponerad då och tänkte stilla att vänta tills ni får möta tyskarna.

Jag höll på tyskarna i semin men i finalen håller jag på Argentina. Och då särskilt för att Messi är förtjänt av VM-guld. Matchen om 3:e pris blir en intressant historia med ett revanschsuget Brasilien och inte med Neymar så att fall med Thiago Silva tillbaka. Tyvärr är jag rädd för att det går till straffsparkar igen.

Dags att öppna surströmmningsburken?

Idag funderar jag främst kring två saker. Almedalsveckan givetvis, men också alla dessa ungdomsförbundare, dessa apparatchiks som partierna stampar fram ur sina plantskolor för vidare karriär inom organisationen. En gång i tiden hade ungdomsförbunden drag av idealism och nytänkande inom de politiska rörelserna. Numera är de sinsemellan ganska lika varandra där de unga kvittrar som de gamla sjunga. Engagemang inom SSU, MUF, CUF, KDU eller Vänstern tas för en självklar karriärväg mot toppen, inte som ett sätt för personlig utveckling. Fokus ligger snarare på att lära sig argumentara, allt i enlighet med den rådande ordningen som säger att det är ytan som räknas.

En gång i tiden var jag nära att bli dragen till en MUF-tillställning av en tjej som fått för sig att jag var moderat. Hon var då nyligen omvänd kommunist som hoppat över till vad som då var den andra ytterligheten inom den etablerade partipolitiken. Den gången räddade jag mig ur situationen genom att säga att jag höll på centern, något som var bara delvis sant. Den kursomläggning som påbörjades inom moderaterna från omkring 1980 av Gösta Bohman utefter den liberalkonservativa ideologin tilltalade även mig. Sannolikt gäller det många av de som bestämmer idag. När socialdemokraterna kom åter till makten 1982 kände också de av opinionsvindarna. Hade det inte varit för ett bakåtsträvande och fortfarande starkt LO under 1980-talet hade förmodligen Sverige sett annorlunda ut idag.

För närvarande är det svårt att förutse ideologins återkomst till svensk politik. Med två stora partier som tävlar om att vara statsbärande snarare än vad som ska göras i framtiden blir politiken inte bara tråkig utan också utan funktion. Jag kan inte se annat än att bronsmatchen mellan MP och SD är vad som kommer göra valrörelsen intressant. Det för in på Almedalsveckan som är en tillställning som verkar växa ohämmat. I stort sett hela tyckar-Sverige ska dit. De lokala turistentreprenörerna gnuggar händerna. Samtidigt hörs missnöje från gotlänningar som beklagar sig över det rikspolitiska ointresset för regionen under resten av året. Det blir allt svårare att sticka ut med något originellt. När Gudrun Schyman brände monopolpengar för några år sedan stal hon en stor del av showen i Almedalen. Nu är kanske dags att göra som någon gjorde på 60-talsbandet Tages sista spelning på Nalen: öppna surströmmingsburken. Och en gång för alla avsluta denna årliga tvångsmässiga ritual.

Partiet utan regionpolitik

Inte för att jag vet om Fredrik Reinfeldt i år som under andra år som statsminister firar midsommar tillsammans med kollegor på EU-nivå. Det hör väl till ämbetet att sköta dylika åligganden, även på ett sätt som nog många uppfattar som ett minskat intresse för vad som bör åtgärdas på hemmaplan. En fråga som drunknat i andra på områdena ekonomi, välfärd, jobb, valfrihet, försvaret och skolan är regeringens hållning i regionfrågan. Denna som nu utretts i över femtio år utan att komma så mycket längre framåt måste anses som en blind fläck på de nya moderaternas karta. När frågan om ökat regionalt ansvarstagande kommit upp på dagordningen har Fredrik Reinfeldt i princip försvarat sitt icke-engagemang med att han inte tycker sig höra något intresse för kraftsamling i regionerna. Utfallet av den moderata regionpolitiken har därför inte blivit mycket mer än en permanentering av regionförsöken i Västra Götaland och Skåne, tillåtelse för Halland och Gotland att bli regionkommuner samt löften för ett antal andra regioner att få samma status. De övriga har fått eller får bilda samverkansorgan om kommunerna i länet är överens. De sistnämnda handhar frågor som kultur, transporter och regional utveckling. Det märkliga med denna politik är att förslaget spretar åt olika håll. Ett gammalt moderatkrav har varit att avveckla landstingen och inordna dess hälso- och sjukvårdsuppgifter i staten (länsstyrelsen). Så har man gjort i Finland. Där har det för övrigt också ansetts självklart att organisera de nya regionerna efter ett mera bärkraftigt befolkningsunderlag. Följaktligen finns där utöver Åland fem län. Med de gamla landskapen som grund finns landskapsförbunden eller samkommuner som har ungefär samma uppgifter och organisation som de svenska samverkansorganen. I Mats Sjöstrands regionutredning som kom i slutet av 2012 finns förslag som pekar i riktning mot att byta ut landstingens nuvarande ansvarsområden mot samverkansorganens nuvarande. Förslag finns även om att fusionera antalet länsstyrelser till hälften av dagens, något som dock inte ledde till några regeringsförslag. Fredrik Reinfeldts politiske förebild Tony Blair inledde sitt regerande i Storbritannien 1997 med en gedigen decentraliseringsreform för örikets riksdelar. Något i den vägen har vi inte sett här trots att vår gamla riksdel redan visat vägen till en tänkbar ordning. Jag vägrar tro att vår nuvarande regering påverkats i sina beslut av det landsbygds- och regionförakt som sedan några år administreras av Stockholms Handelskammare. Allt enligt modell där huvudstaden är den enda noden mot omvärlden, och som det övriga landet ska falla på knä inför.

Sveriges hatradio

Radions P1 brukar stå på hemma hos mig på de tidiga eftermiddagarna. Under hela våren har programmen haft en slagssida åt "analyser" av Sverigedemokraterna i allmänhet och dess sympatisörer i synnerhet. På ett sätt som alltmer kommit att gränsa mot svenskhat. Under maj månad har radioanalyserna spätts på med manshat och karlars påstådda våldsamhet mot kvinnor. Det är inte utan att det känns ganska otrevligt stundtals med dylikt, särskilt med tanke på att den betalda licensavgiften tänkes gå till opartisk granskning. Radiojournalistikens sympati för vänster- och miljöpartiet gör det hela begripligt men inte försvarligt. Är det inte intressant också att analysera vilka som sympatiserar med dessa partier. Och vilka som sympatiserar med FI? Här råder en bred åsiktskorridor.

Dags att sluta tala om block

Gårdagens stora SCB-undersökning av väljarsympatierna kunde väl knappast ha kommit mer fel två dagar efter Europaparlamentsvalet. Jag har svårt att tänka mig att trettiofem procent ställer sig bakom socialdemokraterna efter att de i söndagsvalet tangerat sitt sämsta resultat någonsin som en statsvetare i valstudion uttryckte det. När det drar ihop till riksdagsval kommer en helt annan granskning att ta vid, vänsterpartiernas politik kommer att synas på ett helt annat sätt och inte minst de tre ledare som gör sina första valrörelser. Extra märkligt kändes det dock att kommentatorerna till undersökningen valde att tala om block och hur det borgerliga blocket har det minsta sympatiunderlaget på mycket länge. Är fortfarande Sverigedemokraterna en sjuk avvikelse som bortses från? Och existerar det alls ett vänsterblock med tre partier till vänster om socialdemokraterna? Jag kan inte se annat än att Europaparlamentvalet gett en fingervisning om hur det traditionella två-blocks-system som rått under många år i den svenska riksdagen kommer att lösas upp efter valet i höst. Det är en fullt realistisk möjlighet med inte mindre än tio partier i riksdagen efter att väljarna har fått säga sitt.

Arvet efter Maud

Igår var jag på öppet möte med centern i Luleås Stadshus. Partiets chefekonom Martin Ådahl gästade föreställningen. Deltog gjorde också några företagare, en forskare och naturligtvis en drös med centerpartister med lokal och regional förankring. Något som frapperade från början till slut var hur opåverkade de församlade verkade inför det faktum att centern håller på att försvinna från den politiska kartan. Ämnet för kvällen var nu inte partiets framtid, utan mera näringslivets förutsättningar i Norrbotten. Martin Ådahl, vars yrkeshemvist jag aldrig lyckats klura ut riktigt, visade prov på rätt dåliga kunskaper om den norrbottniska ekonomin. Och då hjälpte det föga att Håkan Ylinenpää, som ägnar sig åt forskning inom entreprenörskap vid Luleå Tekniska Universitet, stämde upp de generaliserande beskrivningar av Norrbotten som Ådahl ägnade sig åt. Framtiden för honom i norr tycktes bestå av gruvor och turism. Att dessa verksamheter också är ganska konjunkturberoende verkade inte bekymra honom nämnvärt eftersom ju turism hör hemma inom den så omhuldade tjänstesektorn. Tänket utgår givetvis från den Stureplansfilial Ådahl tillhör och som han som parhäst till Annie Lööf hoppas kunna använda som förebild för en politik för Sverige. Frågan är om det är en eftersträvansvärd strategi. Maud Olofsson gick 2002 till val på ett närmast vänsterbetonat program, "Sverige håller på att klyvas regionalt och socialt". När inte de dryga fem procent detta gav i utdelning räckte, valde Maud att släppa in de nyliberala nomadstammar som avvisats av moderaterna och folkpartiet, i partiet. Så kunde centern lyfta i 2006 års val och Maud Olofsson bli vice statsminister. Men glädjen blev kortvarig, och de besynnerliga idéer som plockades bort ur förslaget till nytt partiprogram tidigare, tycks leva sitt eget liv i partiet även om de inte uttrycks officiellt längre. Jag tror att centerns grundproblem ligger i att ha fått ett ledarskap som ser uppdraget i första hand som ett jobb. Ett steg i karriären på väg till nästa arbetsgivare (som betalar bättre). Engagemang och glöd saknas och framförallt kunskap om partiets historia och traditioner. I övrigt gick turistföretagaren Gunnar Selberg till attack mot entreprenörskapsforskaren Ylinenpää för att sitta på dubbla stolar och inte åstadkomma så mycket. Ylinenpää passade dessutom på att döma ut offentligt stöd till näringsverksamhet samtidigt som han forskar och äskar pengar av regering och forskningsråd till sina egna projekt. C-veteranen Torsten Stridsman dryftade den klassiska frågan om gränsdragning ifråga offentligt engagemang i näringsverksamhet. Auditoriets samlade bedömning att det finns så mycket "diskrepanser" ändå i ekonomisk verksamhet att statens hand måste få finnas till hands i dylika fall förvånande mig något. Vem ska egentligen föda vem kan man fråga sig. Tilltron till staten i norra Sverige är fortsatt god.