Lokala livsmedelsproducenter ointressanta på matmarknad

Det finns tillfällen då småstadskomplex passerar löjets gräns. I Luleå hölls förra veckan "internationell matmarknad" med delikatesser och produkter från alla världens hörn. Alla produkter skall ha varit färska och lokalproducerade i de respektive länderna.

Den lokala matproduktionen, "på orten", lyste dock med sin frånvaro. Det går att fråga sig varför. Är det någon som på allvar tror att en mindre svensk stad i behov att placera sig på världskartan gör det bäst med hjälp av att bjuda in ambulerande matsällskap? Vore det inte bättre istället att tala om vad regionen har att erbjuda utifrån egen förmåga? Jag är i varje fall inne på att kuriösa maträtter som kamelburgare inte är vad som drar när mindre, rätt typiskt svenska orter ska marknadsföra sig.

Mat är nu en gång sådant som är starkt förknippas med vad närområdet har att erbjuda, i alla fall i form av råvaror. Cirkusproducenter göre sig ej besvär i dylika fall. Palt och löjrom duger väl åt norrbottningarnas egen stolthet på livsmedelsområdet. Bara för att ta två exempel.

Ogräs eller?

Så här i valtider ser gärna de vid makten till att det städas upp i syfte att säkra sitt styrelseinnehav. Luleås mest framträdande slänt nedanför arenan där Northland Basket vann SM-guld tidigare i år är dock allt annat än upprensad för närvarande. Ovanstående talar sitt tydliga språk.

Vilket parti som fått sin skylt nedriven glömde jag bort att se efter. I vad måtto den eller de politiker som betraktas som ogräs av en del ökar nedskräpningen är en fråga öppen för tolkning. Betraktat mera ur det demokratiska perspektivet ter sig skyltkavalkaden på det hela taget desto mer som en uppgift för kommunal renhållning.

Plakaten åker upp ett givet datum före valet och försvinner i praktiken bort kvällen efter det att vallokalerna stängt. Det borde med dagens teknologi till hjälp möjligt att avskaffa plakatkampanjerna. De känns på något sätt som överflödiga i det offentliga rummmet.

Valupptakt som tog sig

Igår drog valrörelsen igång med vad som enligt många bedömare kommer att bli huvudfrågan i valrörelsen: jobben. Debattörerna kom från hela det politiska spektrat, från den utomordentligt utpräglade politiske amatör som centern skickat, till fullblodsproffset Ylva Johansson som hade flest år i yrket som politiker.

Programledarna började trevande men tog sig efterhand precis som debatten, som utspelades i Malmö hamn. Det man kan klart säga är att den ideologiska delen dominerades av vänsterpartiet och sverigedemokraterna. De sistnämnde hade skickat en representant, Mattias Karlsson, som närmast förde till torgs klassiskt liberala idéer snarare än någon politik som syftade till att "stänga gränser". Karlsson påpekade bland annat det märkliga i att svenska ungdomar åker till Norge för att arbeta samtidigt som arbetskraft plockas in för jobb här att utföra det som tidigare gått under beteckningen ungdomsjobb, som skogsplantering och dylikt. En rätt praktisk syn på arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraten Karlsson motsatte sig även olika behandling på arbetsmarknaden av det slag som regeringen står för med olika slag av kvotering och instegsjobb. Det är inte konservativt att stå för en sådan politik. Annars var det vänsterpartiets Ali Esbati som orsakade största utbrottet från regeringssidan när han benämnde jobb som RUT-avdraget skapat som tjänstefolk. Poängen var givetvis att staten subventionerar tjänster i de rikas hemmiljöer. Ideologiskt motbjudande enligt de flesta men nog det enda medlet att komma åt jobb som utförs svart i hemmet. Vänsterpartiets hårdnackade motstånd mot RUT är nog för att utesluta dem från medlemskap i en rödgrön regering.

I egen sak

Ett nytt handelsavtal mellan Europeiska unionen och USA har dykt upp på dagordningen. Enligt vissa
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ttip-kan-innebara-bnp-okning_3720622.svd
skulle ett förverkligande av detta ge en kraftig ökning av såväl USA:s som EU:s ekonomi.

Frågan är väl om en värld uppbyggd efter en nyliberal ordning är att eftersträva. Avtalet skall bland annat innebära rätt för företag att dra nationer inför en särskild domstol. Farhågor finns redan om att amerikanska investerare den vägen ska sätta stopp för vad europeiska stater gemensamt uppnått på miljölagstiftningens område.

Författare till ovanstående artikel representerar Stockholms handelskammare, vars skiljedomstolsinstitut lär få mycket att göra om den ny-auktoritära modell som TTIP står för genomförs. Företrädare från yttersta högern som först river ned och ställer till elände och sedan erbjuder ett tvistlösningssystem i utbyte: nej tack!

Stadsfestival i gamla hjulspår

En renoverad stadsfestival lanserades i Luleå förra året. Erfarenheterna från det som kallades Luleåkalaset, en för sent återuppstånden skapelse som i sin tur byggde vidare på Sjöslaget från 90-talet och dess inspiration från Stockholms Vattenfestival, borde ha manat till bättre eftertanke. I strikt mening förhåller det sig så att någonting i stil med bayerska Oktoberfest inte går att införa på norra Europas breddgrader. Ändå fortsätter festivalarrangörerna med samma urvattnade koncept som egentligen mest går ut på att folk ska äta gryllig mat från gatukök, dricka öl på inhägnade områden och lyssna till ett ganska dåligt musikutbud.

Ska jag säga något positivt så är det väl att bluestältet rustats upp och att banden där höll en hyfsad nivå. Varken för stort eller för litet. Men det går att göra mycket mer. Varför inte integrera de fasta kulturinstitutionerna på ett bättre sätt i arrangemanget. Inspiration för upplägget torde gå att hämta från andra Bottenviksstäder som Vasa och Uleåborg. Kulturnatten som sedan ett par år tillbaka arrangeras är en lovvärd satsning men borde gå att förlägga till i början av augusti istället för som idag i september.

Stadsfestivalerna framstår i mycket som dinosaurer från 90-talet. De har möjligen sitt existensberättigande för kommunledningar på orter som Luleå och Piteå i syfte att säkra väljarunderlaget i brist på bättre idéer att utveckla verksamheten? Vill dessa behålla kreativiteten på orten på sikt krävs helt andra grepp än idag. Luleå har ännu ingen jazz-scen, vilket är ett symptom snarare än ett problem. De styrande kanske borde fundera över detta eftersom demokratins status brukar sammankopplas jazzens ställning. Det är väl också en form av mångfald.

Finallagen klara

Det blir Tyskland mot Argentina i VM-finalen i fotboll. Brasilien, vars finalplats var ett krav från hemmapubliken, åkte på en av de värsta utskåpningarna i VM:s historia för ett hemmalag. Sverige besegrade Kuba med 8-0 på 30-talet, vilket är något av ett rekord. Fast jag är inte förvånad. Redan första matchen mot Kroatien visade på brister i brassarnas försvar. Jag var med andra ord inte imponerad då och tänkte stilla att vänta tills ni får möta tyskarna.

Jag höll på tyskarna i semin men i finalen håller jag på Argentina. Och då särskilt för att Messi är förtjänt av VM-guld. Matchen om 3:e pris blir en intressant historia med ett revanschsuget Brasilien och inte med Neymar så att fall med Thiago Silva tillbaka. Tyvärr är jag rädd för att det går till straffsparkar igen.

Dags att öppna surströmmningsburken?

Idag funderar jag främst kring två saker. Almedalsveckan givetvis, men också alla dessa ungdomsförbundare, dessa apparatchiks som partierna stampar fram ur sina plantskolor för vidare karriär inom organisationen. En gång i tiden hade ungdomsförbunden drag av idealism och nytänkande inom de politiska rörelserna. Numera är de sinsemellan ganska lika varandra där de unga kvittrar som de gamla sjunga. Engagemang inom SSU, MUF, CUF, KDU eller Vänstern tas för en självklar karriärväg mot toppen, inte som ett sätt för personlig utveckling. Fokus ligger snarare på att lära sig argumentara, allt i enlighet med den rådande ordningen som säger att det är ytan som räknas.

En gång i tiden var jag nära att bli dragen till en MUF-tillställning av en tjej som fått för sig att jag var moderat. Hon var då nyligen omvänd kommunist som hoppat över till vad som då var den andra ytterligheten inom den etablerade partipolitiken. Den gången räddade jag mig ur situationen genom att säga att jag höll på centern, något som var bara delvis sant. Den kursomläggning som påbörjades inom moderaterna från omkring 1980 av Gösta Bohman utefter den liberalkonservativa ideologin tilltalade även mig. Sannolikt gäller det många av de som bestämmer idag. När socialdemokraterna kom åter till makten 1982 kände också de av opinionsvindarna. Hade det inte varit för ett bakåtsträvande och fortfarande starkt LO under 1980-talet hade förmodligen Sverige sett annorlunda ut idag.

För närvarande är det svårt att förutse ideologins återkomst till svensk politik. Med två stora partier som tävlar om att vara statsbärande snarare än vad som ska göras i framtiden blir politiken inte bara tråkig utan också utan funktion. Jag kan inte se annat än att bronsmatchen mellan MP och SD är vad som kommer göra valrörelsen intressant. Det för in på Almedalsveckan som är en tillställning som verkar växa ohämmat. I stort sett hela tyckar-Sverige ska dit. De lokala turistentreprenörerna gnuggar händerna. Samtidigt hörs missnöje från gotlänningar som beklagar sig över det rikspolitiska ointresset för regionen under resten av året. Det blir allt svårare att sticka ut med något originellt. När Gudrun Schyman brände monopolpengar för några år sedan stal hon en stor del av showen i Almedalen. Nu är kanske dags att göra som någon gjorde på 60-talsbandet Tages sista spelning på Nalen: öppna surströmmingsburken. Och en gång för alla avsluta denna årliga tvångsmässiga ritual.

Partiet utan regionpolitik

Inte för att jag vet om Fredrik Reinfeldt i år som under andra år som statsminister firar midsommar tillsammans med kollegor på EU-nivå. Det hör väl till ämbetet att sköta dylika åligganden, även på ett sätt som nog många uppfattar som ett minskat intresse för vad som bör åtgärdas på hemmaplan. En fråga som drunknat i andra på områdena ekonomi, välfärd, jobb, valfrihet, försvaret och skolan är regeringens hållning i regionfrågan. Denna som nu utretts i över femtio år utan att komma så mycket längre framåt måste anses som en blind fläck på de nya moderaternas karta. När frågan om ökat regionalt ansvarstagande kommit upp på dagordningen har Fredrik Reinfeldt i princip försvarat sitt icke-engagemang med att han inte tycker sig höra något intresse för kraftsamling i regionerna. Utfallet av den moderata regionpolitiken har därför inte blivit mycket mer än en permanentering av regionförsöken i Västra Götaland och Skåne, tillåtelse för Halland och Gotland att bli regionkommuner samt löften för ett antal andra regioner att få samma status. De övriga har fått eller får bilda samverkansorgan om kommunerna i länet är överens. De sistnämnda handhar frågor som kultur, transporter och regional utveckling. Det märkliga med denna politik är att förslaget spretar åt olika håll. Ett gammalt moderatkrav har varit att avveckla landstingen och inordna dess hälso- och sjukvårdsuppgifter i staten (länsstyrelsen). Så har man gjort i Finland. Där har det för övrigt också ansetts självklart att organisera de nya regionerna efter ett mera bärkraftigt befolkningsunderlag. Följaktligen finns där utöver Åland fem län. Med de gamla landskapen som grund finns landskapsförbunden eller samkommuner som har ungefär samma uppgifter och organisation som de svenska samverkansorganen. I Mats Sjöstrands regionutredning som kom i slutet av 2012 finns förslag som pekar i riktning mot att byta ut landstingens nuvarande ansvarsområden mot samverkansorganens nuvarande. Förslag finns även om att fusionera antalet länsstyrelser till hälften av dagens, något som dock inte ledde till några regeringsförslag. Fredrik Reinfeldts politiske förebild Tony Blair inledde sitt regerande i Storbritannien 1997 med en gedigen decentraliseringsreform för örikets riksdelar. Något i den vägen har vi inte sett här trots att vår gamla riksdel redan visat vägen till en tänkbar ordning. Jag vägrar tro att vår nuvarande regering påverkats i sina beslut av det landsbygds- och regionförakt som sedan några år administreras av Stockholms Handelskammare. Allt enligt modell där huvudstaden är den enda noden mot omvärlden, och som det övriga landet ska falla på knä inför.

Sveriges hatradio

Radions P1 brukar stå på hemma hos mig på de tidiga eftermiddagarna. Under hela våren har programmen haft en slagssida åt "analyser" av Sverigedemokraterna i allmänhet och dess sympatisörer i synnerhet. På ett sätt som alltmer kommit att gränsa mot svenskhat. Under maj månad har radioanalyserna spätts på med manshat och karlars påstådda våldsamhet mot kvinnor. Det är inte utan att det känns ganska otrevligt stundtals med dylikt, särskilt med tanke på att den betalda licensavgiften tänkes gå till opartisk granskning. Radiojournalistikens sympati för vänster- och miljöpartiet gör det hela begripligt men inte försvarligt. Är det inte intressant också att analysera vilka som sympatiserar med dessa partier. Och vilka som sympatiserar med FI? Här råder en bred åsiktskorridor.

Dags att sluta tala om block

Gårdagens stora SCB-undersökning av väljarsympatierna kunde väl knappast ha kommit mer fel två dagar efter Europaparlamentsvalet. Jag har svårt att tänka mig att trettiofem procent ställer sig bakom socialdemokraterna efter att de i söndagsvalet tangerat sitt sämsta resultat någonsin som en statsvetare i valstudion uttryckte det. När det drar ihop till riksdagsval kommer en helt annan granskning att ta vid, vänsterpartiernas politik kommer att synas på ett helt annat sätt och inte minst de tre ledare som gör sina första valrörelser. Extra märkligt kändes det dock att kommentatorerna till undersökningen valde att tala om block och hur det borgerliga blocket har det minsta sympatiunderlaget på mycket länge. Är fortfarande Sverigedemokraterna en sjuk avvikelse som bortses från? Och existerar det alls ett vänsterblock med tre partier till vänster om socialdemokraterna? Jag kan inte se annat än att Europaparlamentvalet gett en fingervisning om hur det traditionella två-blocks-system som rått under många år i den svenska riksdagen kommer att lösas upp efter valet i höst. Det är en fullt realistisk möjlighet med inte mindre än tio partier i riksdagen efter att väljarna har fått säga sitt.

Arvet efter Maud

Igår var jag på öppet möte med centern i Luleås Stadshus. Partiets chefekonom Martin Ådahl gästade föreställningen. Deltog gjorde också några företagare, en forskare och naturligtvis en drös med centerpartister med lokal och regional förankring. Något som frapperade från början till slut var hur opåverkade de församlade verkade inför det faktum att centern håller på att försvinna från den politiska kartan. Ämnet för kvällen var nu inte partiets framtid, utan mera näringslivets förutsättningar i Norrbotten. Martin Ådahl, vars yrkeshemvist jag aldrig lyckats klura ut riktigt, visade prov på rätt dåliga kunskaper om den norrbottniska ekonomin. Och då hjälpte det föga att Håkan Ylinenpää, som ägnar sig åt forskning inom entreprenörskap vid Luleå Tekniska Universitet, stämde upp de generaliserande beskrivningar av Norrbotten som Ådahl ägnade sig åt. Framtiden för honom i norr tycktes bestå av gruvor och turism. Att dessa verksamheter också är ganska konjunkturberoende verkade inte bekymra honom nämnvärt eftersom ju turism hör hemma inom den så omhuldade tjänstesektorn. Tänket utgår givetvis från den Stureplansfilial Ådahl tillhör och som han som parhäst till Annie Lööf hoppas kunna använda som förebild för en politik för Sverige. Frågan är om det är en eftersträvansvärd strategi. Maud Olofsson gick 2002 till val på ett närmast vänsterbetonat program, "Sverige håller på att klyvas regionalt och socialt". När inte de dryga fem procent detta gav i utdelning räckte, valde Maud att släppa in de nyliberala nomadstammar som avvisats av moderaterna och folkpartiet, i partiet. Så kunde centern lyfta i 2006 års val och Maud Olofsson bli vice statsminister. Men glädjen blev kortvarig, och de besynnerliga idéer som plockades bort ur förslaget till nytt partiprogram tidigare, tycks leva sitt eget liv i partiet även om de inte uttrycks officiellt längre. Jag tror att centerns grundproblem ligger i att ha fått ett ledarskap som ser uppdraget i första hand som ett jobb. Ett steg i karriären på väg till nästa arbetsgivare (som betalar bättre). Engagemang och glöd saknas och framförallt kunskap om partiets historia och traditioner. I övrigt gick turistföretagaren Gunnar Selberg till attack mot entreprenörskapsforskaren Ylinenpää för att sitta på dubbla stolar och inte åstadkomma så mycket. Ylinenpää passade dessutom på att döma ut offentligt stöd till näringsverksamhet samtidigt som han forskar och äskar pengar av regering och forskningsråd till sina egna projekt. C-veteranen Torsten Stridsman dryftade den klassiska frågan om gränsdragning ifråga offentligt engagemang i näringsverksamhet. Auditoriets samlade bedömning att det finns så mycket "diskrepanser" ändå i ekonomisk verksamhet att statens hand måste få finnas till hands i dylika fall förvånande mig något. Vem ska egentligen föda vem kan man fråga sig. Tilltron till staten i norra Sverige är fortsatt god.

En gapfyllande roll

Luleå Tekniska Universitet söker en doktorand i "entreprenörskap och innovation". I platsannonsen efterfrågas en som kan fokusera på offentlig finansiering av entreprenörer. Offentliga finansiärer sägs ha en "gapfyllande roll" för utveckling av konkurrenskraft m m. Detta gap - varmed kan översättas till en tugga av den statliga kakan - lanserades i en avhandling av en forskare i ett lågstatusämne vid LTU, benämnt policyanalys. Det var efter genomläsningen av denna för många år sedan jag en gång för alla bestämde mig för att ta allt vad forskning heter vid småhögskolor med den största nypa salt. I Luleå, ja även i andra delar av Bruksnorrbotten, ses fortfarande staten eller det offentliga som garanten för såväl överlevnad som tillväxt. Därför är det både pinsamt och beklagligt att denna attityd gör sig gällande ändå upp på forskandets nivå. Frågan är om den inte också strider mot bättre vetande på ett sätt som inte kan ursäktas med att för gamla källor och fel underlag använts i analyserna. Nyligen skrev Ny Teknik med utgångspunkt i en studie från Riksrevisionen om hur den statliga riskkapitalfinansieringen inte når de nystartade företag som är i mest behov av stöd, och att det mesta går till redan etablerade företag. Enligt Riksrevisionen är dessutom det statliga riskkapitalsystemet svåröverskådligt och har för många aktörer. Ifråga om näringsverksamhet måste konstateras att detta är ett mindre lyckat arrangemang. Får det hela fortsätta att utvecklas finns snart bara bidragsjägare kvar av det svenska näringslivet, med politiker för ögonen men inga kunder alls i åtanke. Ett förslag: gör om hela innovationsstödsystemet till en stiftelse. Omvandla sedan denna till en innovationsbank.

Nynazismen som levebröd

Det finns föga som talar för att det finns en politisk kultur eller speciell jordmån för nazism att gro och frodas i Sverige. Inte ens under de svåraste förhållanden som ekonomisk konjunkturnedgång som på 30-talet med åtföljande massarbetslöshet som följd. Bereds plats för nazismen här är den av det strukturella slaget, en situation som kan uppstå av allmän rotlöshet till följd av stora folkomflyttningar, något som kan bli konsekvensen av oreglerad invandring. Det här är ett perspektiv som lyser med sin totala frånvaro i debatten. Istället lämnas utrymme åt diverse isolerade opinionsbildare med nazistspöket som lockbete. Som senast för någon dag sedan i TV4 där någon historiker fick lägga ut texten om "socialt marginaliserade [svenska] män". Som om hela landet skulle inbegripa osynliga breivikare vars personliga politiska program vore i stånd att explodera när som helst. Tyvärr måste jag nog säga att dessa forskare som dyker upp med ojämna mellanrum med sina narrspeglar utgör en större fara för ett totalitärt maktövertagande i Sverige än utanförskapsindivider. Ska en kamp föras kan inte den egna skuggan vara den främsta motståndaren. Efterlyses således: empirisk forskning som gör slut på de överblivna föreställningarna om den nazistiska faran i landet. De som vill analysera sina bakgrundsförhållanden gör lämpligast i att utföra dessa på hemmaplan.

Trofim Lysenko på besök i Umeå - igen

En företrädare för ett rätt nytt forskningsämne, benämnt epigenetik, hävdar med några andra i en studie att livsstil påverkar över generationerna. I vanlig ordning när det handlar om allra senaste forskningsrön, krävs det en del egen forskning och förmåga till överblick av mottagaren av resultaten, för att kunna avgöra bärkraften i dessa. Forskaren som citeras i en DN-artikel har tidigare varit verksam vid Umeå Universitet. Tidigare här på bloggen har jag skrivit om forskare i Umeå som hävdar att bland annat hälsan hos personer i sextonårsåldern sätter avtryck i hur dessa lyckas senare i livet. Christer Malm, också verksam i Umeå och en gång tiden mycket duktig löpare, menar sig ihop med sitt forskarlag kunna spåra dopningspreparat i kroppen långt bak i tiden. Ja det går väl att diskutera spektakulära inslag på det vetenskapliga området som vore det fråga om allmänna kuriositeter, men när de börjar gå i en riktning och dessutom härröra från ett och samma lärosäte måste en klocka ringa. Har självaste Trofim Lysenko visat sig i staden vid Kvarken? Ni vet Stalins favoritforskare som menade att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Eller har den gammaltestamentliga tesen om att ärva fädernas gärningar intill sjunde led dragits ut ur de västerbottniska kapellen och klätts ut på akademin? Jag lutar åt den sistnämnda förklaringen.

Tankar ett supervalår

Det drar ihop sig till två val snart för svenskarna. Först till Europaparlamentet, sedan i höst till riksdagen. Som opinionen svänger i landet så har vi av allt att döma att se fram mot en situation i riksdagen som knappast har sitt like sedan allmänna rösträttens införande. Om Sverigedemokraterna lyckas med sin ambition att dra till sig "konservativa socialdemokrater", kommer det inte ens att gå att konstruera en stor majoritetskoalition av socialdemokraterna och moderaterna. Ett möjligt och kanske även i viss mån lämpligt scenario som jag skisserat på tidigare. Kriget om mitten handlar mer om vem som ska ta plats i kanslihuset än om ideologiska skiljaktigheter. Och i ett läge där det politiska arbetet bör inriktas på att lösa för landet allvarliga problem blir bråk och kiv i samband med en valrörelse bara löjliga, särskilt mot bakgrund av att det tunga artilleriet läggs ned dagen efter valdagen. Men nu ser det ut som om Sverigedemokraterna sätter stopp för en koalition av "tysk" modell, genom att inrikta sig på S-sympatisörer. Fredrik Reinfeldt har satt sin heder i pant att inte ta i SD ens med tång. Skulle det visa sig att Alliansen inte blir större än det som ska föreställa ett rödgrönt block, är min gissning Reinfeldt aviserar sin avgång redan på valkvällen. Frågan blir då om hans efterträdare har en mer konciliant inställning till SD, och efterfrågar deras stöd utan regeringstaburetter i utbyte? Jag tror det kan bli så. Och modellen kan inspireras med exempel från Norge. I så fall lär någon eller några från de övriga regeringspartierna lämna regeringen, och dessa kan i sin tur bilda en nytt block med MP, ett blågrönt block. Backar Socialdemokraterna igen lär diskussionen om ledaren ta fart igen, och återigen visa på att partiet är detroniserat som ledande politisk kraft i Sverige. Det enda som är säkert är att den 22 september kommer den bäste förhandlaren bland partiledarna att påbörja sin vandring mot statsministerposten.

En maktens narr har talat

Gårdagens stora debattämne var lanseringen av betänkandet om kommunaliseringen av skolan. Regeringens utredare har varit pensionerade statsvetarprofessorn Leif Lewin. När utredningar av det här slaget tillsätts brukar det heta att uppdragsgivaren ställer frågor, under det att uppdragstagaren försöker ge svaren. Men i det här fallet liknar slutsatserna mera en föreställning, med föga inslag av argument för eller mot det ena eller det andra eller ens några konkreta råd. Ett smörgåsbord av argument serverade till beslutsfattarna har nämnts som en passande beskrivning på projektet. Gränsdragningar angående kompetenser och redan kända konstateranden verkar känneteckna betänkandet om man ska utgå från Lewins artikel i DN. Genom åren har Lewin gjort sig känd som följsam mot makten på så vis att han ofta intagit hovnarrens roll i förhållande till denna. Vem minns inte hans utspel inför EMU-omröstningen 2003 då han deklarerade att han skulle rösta nej. Som om detta skulle göra honom till mannen på gatan istället för innehavare av den ärevördiga professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala Universitet. I lördags pekade Per-Arne Andersson från Sveriges kommuner och landsting på brister i utredningen och framhävde särskilt personliga åsikter och subjektivt urval som en belastning. För de allra flesta som utgår från sin egen självtillräcklighet kommer inga regeringsutredninguppdrag ifråga. Här har dock gjorts ett undantag.

Bakslag för minister med sunkiga idéer

Amnesty International meddelar att man avser verka mot kriminalisering av aktiviter som bland annat den svenska sexköpslagen förbjuder. Maria Arnholm, folkpartist och jämställdhetsminister, är förvånad och fler med henne. Arnholm har hyllats som minister som efterträdare till Nyamko Sabuni, vilken av Dagens Nyheters ledarredaktion ansågs ha ett tomt bord på sitt ministerrum. Jag har inte sett skiftet av minister som något positivt. Saknade Sabuni arbetsuppgifter så har Arnholm fyllt dessa med dammigt material. Vad jag menar är att den politik Arnholm står för är av det mera sunkiga slaget. Vad som var progressiv politik 1975 är det nödvändigtvis inte idag nästan 40 år senare. Hur familjerna vill beskattas eller sköta sitt inre arbete i form av föräldraförsäkring har jag svårt att se som något som motverkar eller bestraffar jämställdhet eller kvinnor. Eller att "fri abort" med den nivå av jämställdhet vi nått idag i Sverige skulle vara något självklart. Kanske behövs det mer elaka politiker som lyckas få gehör för sina förslag på grund av sin personlighet. Men då vore det också önskvärt med idéer som ligger mera i tiden. Sverige uppfattas av en del som världens modernaste land; mera troligt är emellertid av vi håller på att hamna vid sidan av utvecklingen när det handlar om att angripa samhällsproblem. Åtminstone i beaktande av hur våra grannländer ser på oss. Det går heller inte att komma ifrån av svensk politik skapar rätt mycket problem. Möjligen ligger däri förklaringen till det överdrivna antalet poster för förtroendevalda i landet.

Skulle han inte sluta del 1

Tidigare har jag fäst uppmärksamheten på att Karl-Gösta Bergström från Ryssbält skulle lägga ned sin karriär som journalist. Av beslutet märks emellertid ej mycket. KGB fortsätter att dyka upp i twittersammanhang, som moderator av debatter eller i sin invanda roll som intervjuvare bland annat. Man får förmoda att jobbskatteavdragets kraftiga storlek för 65-plussare i någon mån inverkar på dessa självvalda verksamheter. Frågan bör dock ställas (inte minst till regeringen) om syftet med skattelättnader för de halvpensionerade var att de skulle utgöra en belastning för andra yrkeskunniga. K-G Bergström gör gott i att avveckla sina engagement i offentligheten.

Annas oändliga äventyr

Anna Odell har firat triumfer under senhösten med sin film om en återträff med sin gamla klass. Och det är väl bara att gratulera. Hon fortsätter i denna längs den väg hon började att följa i sitt konstprojekt om maktstrukturer inom vården. Den källa hon öser ur är närmast bottenlös. Överallt i miljöer där två eller fler människor förekommer har det en tendens att uppstå hierarkier. Vanligare är dock att de reproduceras inom vården eller skolan. Kanske som en konsekvens av den asyl-liknande karaktär dessa institutioner har. I en illa fungerande organisation drabbas därför enskilda individer extra hårt. Mobbning inträder. Det är svårt att sia om hur långt Anna Odell kan nå med sin dramatik, kanske kan hon rentav vara en ny Lars Norén i vardande. Det är lite tyst inom den genre Norén använt sig ifråga om mänsklighetens avigsidor, efterföljare av dignitet lyser med sin frånvaro. Låt oss hoppas på mer i den här konstarten i framtiden.

Folkhälsofanatiker i farten

Några läkare inom Norrbottens läns landsting är rejält uppretade över att de tvingas ställa frågor kring allmänt hälsotillstånd till sina patienter. Med all rätt hävdar de att resurser måste tas från de som är sjuka och att hälsoenkäterna endast tjänar friska som vill ha bekräftelse på sitt sunda leverne. Återigen visar folkhälsoideologin - för det är den som ligger bakom - sin problematiska karaktär. Folkhälsa tillämpad på detta vis tjänar varken patienterna eller vårdutförarna, frågan är istället om den är rentav skadlig. Därtill kommer den totalitära inramning som hänger samman med alla personer som ska kartläggas. Att det ska vara så svårt att överlämna till individen ansvaret för sin hälsa och sitt eget välbefinnande är svårt att förstå. Norrbottens läns landsting har två extra överflödiga råd vid sidan av de två ordinarie, varav ett är så kallat folkhälsoråd. Det går med utgångspunkt i detta att spekulera i hur politiken än en gång ställt till det.