Väder och klimat

Inledningen på den här vintern har inte gett klimatfanatikerna vatten på sin kvarn. Rejält med både kyla och snö över hela landet motsäger det mesta som skulle kunna tyda på att vi går mot varmare klimat med stora steg.

Det sägs att det är skillnad på väder och klimat, och att vad som kan kännas och upplevas med blotta ögat från dag till dag inte alls är detsamma som metoder som mäter långa temperaturtrender. Frågan är då varför det av många tycks så vetenskapligt att söka upp avlägsna platser och intervjuva någon klok gubbe som får uttala sig hur det var "förr" när glaciären där han bor var mycket större.

Inom miljörörelsen, som de flesta klimatfanatikerna bekänner sig till, har man varit betjänt av skräckinjagande bilder av dystopisk karaktär. Det har hetat att det gäller att väcka till medvetande, men lika ofta har det handlat om att varna för domedagen. Klimatvetenskapens företrädare är till stor del inget annat än förklädda predikanter som manar till bot och bättring.

Därav min tveksamhet till mycket av budskapet som kolporteras. Men också även av det faktum att det av lite tillgänglig statistik och eget minne går att visa på att vägen mot värsta scenariot är kantad av många möjligheter till avtagsvägar. Under 1930-talet var det väldigt varma vintrar, bland annat ställdes Vasaloppet in två gånger på grund av snöbrist. Ett kallt årtionde var 1980-talet och Vasan kördes 1987 i 37 graders kyla för att omnämna en bedrift som många utförde vid det tillfället.

De senaste tjugo åren bekräftar "hockeyklubban" men förmodligen inte perfekt när 2010 inräknats. En annan sak som fler än jag funderat på är att snön visserligen lagt och stannat kvar senare om vintrarna men i gengäld funnits kvar längre in på våren under många år nu. Kan denna iakttagelse ge ett bidrag till en mera empiriskt lagd klimatvetenskap?

Risk för besvikelser

Kristallarken ska sent omsider landa i Pajala. Denna gång i form av några gruvor. Malmfyndigheterna i Sahavaara och Tapulivuoma har varit kända sedan länge men inte varit brytvärda på grund av den låga järnhalten. Förrän nu, och orsaken är givetvis inte minst ett närmast oändligt sug från den kinesiska marknaden på stålrelaterade produkter.

Några tusental jobb ska etableringarna både i Sverige och Finland generera. Ökade skatteintäkter med 150 miljoner om året för Pajala kommun var en siffra jag hörde igår. Jag vet inte hur man räknat men det har diskuterats huruvida gruvprojekten kommer att få formen av en oljeborrplattform dit arbetskraften forslas in och ut. Och i så fall, med en icke oansenlig del av denna mantalskriven utanför kommunen, har jag svårt att se att detta skulle rendera i något lyft för kommunen. Svårt är också att tänka sig att gruvbolaget Northland Resources skulle vara särskilt intresserade av den lämpliga arbetskraft i regionen som kan finnas och varit långtidsarbetslös. Och när allt kommer omkring talar vi om ganska, om inte ogästvänliga så i alla fall väldigt speciella förhållanden där förmodligen inte för många vill bo stadigvarande.

Det här ger en bild av en verksamhet som kan sluta i besvikelser. Till detta kommer att gruvdrift är relativt lätt att starta men även lätt att avveckla. Börjar världsmarknadspriserna på järnmalm att sjunka tillräckligt mycket så är risken överhängande att allt är borta snabbare än det kom dit. I så fall är det långt ifrån det första industrifiaskot i norra Sverige där för hög tilltro satts till stora lösningar på små problem.

Ett varningsord

Så här i räntehöjardagar går det att fundera över vilka som drabbas. De med lån och inte nog med pengar naturligtvis. Dessa är förmodligen många eftersom tillväxtakten i utlåningen till hushållen legat på en hög nivå nu i flera år. För hög tycker en del och menar att orsaken till de goda offentliga finanserna beror på att privat och offentlig skuldsättning är kommunicerande kärl.

Jag har tidigare varit inne på problemet utifrån lite kunskaper i svensk ekonomisk historia och utnämnt den Borgska finanspolitiken som en sätt att brygga över konjunktursvackan genom att låta hushållen ta smällen i frånvaro av den starka stat som S-regeringen på 70-talet använde sig av i syfte att blunda för ett besvärligt dilemma. Då var husguden Keynes och vapnet var finanspolitik; nu heter han Friedman och vapnet är penningpolitik.

Det finns en del riktigt illavarslande med utlåningen till bostäder inte minst. Från Statens Bostadskreditnämnd varnas det för att hushållen använder värdestegringen på bostäder till att ta upp nya lån, en form av bankomat på huset så att säga. Hur länge den här festen ska pågå är svårt att säga, men ju längre det fortsätter, desto värre blir baksmällan.

Kontraproduktivt

Efter nyår ska inte längre Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kunna använda sig av möjligheten att dela ut erinringar eller varningar till anställda inom vården som begått fel mot patienter/kunder där.

Det här tror jag är en kontraproduktiv åtgärd. Det fanns en tid när doktorns ord var lag för de flesta, i akt och mening det närmaste det gick att komma inkarnationen av Han Däruppe Själv. Samhällsutvecklingen sedan första världskriget då läkare och annan vårdpersonal började använda vita rockar och kläder som ett slags maktattribut, har sedan dess hunnit långt. Numera är det till och med tillåtet att välja vårdgivare, och, vilket är viktigt att påpeka, det har till och med börjat bli så att folk vänder sig till domstol när de inte tycker att felbehandling uppmärksammats. Man kan med andra ord lugnt utgå från att de flesta inte kommer foga sig i den nya ordning som införs efter årsskiftet och som innebär att det är Socialstyrelsen som ska leta efter systemfel. Det är upplagt för problem alltså, och en tanke går till om det föga progressiva parti som består Socialdepartementet har något att göra med att utvecklingen alltså går baklänges i den här formen av smått juridiska problematik.

Livstecken från Maud

Så här nästan på 25-årsdagen av Thorbjörn Fälldins brådstörta och legendariska avgång som ledare för centern går tankarna till Maud Olofssons eventuella färd i samma riktning den närmaste tiden. Det har spekulerats i om hon kommer att meddela sin avgång under hösten/tidig vinter eftersom centerstämmor ska hållas 2011 och 2013. En ny partiledare får för kort tid på sig att låta väljarna lära känna vem han eller hon är om denne eller denna tillträder 2013 har det sagts rent allmänt. Annat uttryckt: går inte Maud snart så kan hon lika gärna gå om fyra år. Såvitt hon inte råkar ut för samma öde som Fälldin, dvs. blir avsatt.

Häromdagen dök i alla fall Maud Olofsson upp i underhållningsprogrammet Robins, och detta efter att ha haft en låg profil efter valet. Som det verkar har hon inga avgångsplaner. En gång i tiden var nöjesprogrammen ett sätt för politiker och kändisar av diverse slag att få en nystart i opinionen. Till exempel glömmer väl ingen Tage Erlanders historia hos Hyland som gjorde honom folklig till slut efter att i mångas ögon framstått som en lite torr akademiker dittills. En bidragande anledning till att Alf Svensson parti kom in i riksdagen 1991 anses ha varit att han hoppade studsmatta hos Ingvar Oldsberg. Nuförtiden är möjligheterna att marknadsföra sig i det lättsammare formatet väl utvecklade för vem som helst, dessvärre för de allra flesta med den följden att de klassiska TV-ögonblicken där någon över en natt kunde bli "folkkär" inte längre står till buds. Pratshowerna handlar om annat och säger lite om var i karriären politikerna befinner sig eftersom de är alltför fragmenterade. Ej heller går det att bli klok på Maud Olofssons fortsatta väg inom politiken.

Är du diskriminerad?

Hanne Kjöller skriver idag om DO, en myndighet med problem minst sagt. Den har drivit underliga ärenden i domstol utan framgång i flera fall och är ovarsam med att hantera sina utgifter. Konsultföretag har bland annat anlitats för att förbättra verksamheten, som om det inte vore nog med de 90 medarbetare som för närvarande återfinns under chefs-DO:n Katri Linna.

Även om det inte direkt framgår av Kjöllers vredesfyllda analys så verkar DO i likhet med andra tandlösa myndigheter lida av att de inte har något konkret uppdrag, kanske som en följd av att det inte finns något riktigt behov eller att ombudsmannasamhället nått vägs ände. Hans Bergström skrev tidigare i år om juristmakten som fått fotfäste på "ideologiproducerande" myndigheter som DO och Skolinspektionen. Dessa kännetecknas av att de i sin inre kultur har en så stark tro på sin riktning att det inte spelar någon roll vad riksdag och regering säger.

I botten av kritiken ligger givetvis ett ifrågasättande av individualiseringen av samhällsproblemen. Eftersom auktoriteter i de mest skilda sammanhang alltmer kommit att avlövas på makt genom diskrimineringsanklagelser har en nisch för mer eller mindre frilansande rättslärda kommit att uppstå. Vad denna emellertid glömmer bort är att det är utbudet som skapar efterfrågan. Finns det inte skäl att också begränsa antalet jurister som utbildas precis som läkarnas antal kvoteras? Åtminstone borde det gå att diskutera.

Glada dagar för finansfurstar

Att det varit krisår 2009 märktes inte i någon högre grad bland landets finansfurstar. Sammantaget minskade dock 48 granskade topplöner jämfört med 2008. Så här i efterhand är det ändå mest remarkabelt att ledarna i HQ Bank ökade sina löner mellan 2008 och 2009, samt att SEB:s Annika Falkengren fick sin ersättning minskad med mer än hälften under samma tid.

I kristider är det naturligtvis viktigt att styrelser och direktörer håller igen. Då blir det också lättare att driva igenom nödvändiga besparingar eller nedskärningar. Det visar om inte annat exemplet Japan, där såvitt jag vet de högsta chefslönerna inte alls ligger på samma höga nivå som i västvärlden. Följaktligen möter där impopulära åtgärder mindre motstånd eftersom VD:n mera ses som en bland jämlikar. Kanske något för svenska kapitalhanterare att ta efter, må de vara risktagare med egna pengar eller bara tjänstemän rätt och slätt.

Petersens pyloner

Enligt en omhuldad klyscha har makthavare eller politiker i alla tider och samhällen byggt monument över sig själva. I alla fall från de egyptiska pyramidernas dagar har det varit så, men säkert också långt, långt dessförinnan i de mest primitiva sammanhang.

Luleås kommunalråd Karl Petersen har tidigare varit i byggartagen i projekt som inte fallit väl ut. Väljarna straffade dock inte honom för detta i senaste valet. Som det ser ut nu är han i varje fall på väg att göra avtryck i sin stads bild på ett sätt som kan bli legendariskt. Petersen har också varit i farten med murarsleven på byggnationerna på Lulsundsberget och visat han inte glömt vad han lärt sig under sin yrkesutbildning.

Höghusen är i sig inte märkvärdiga men till följd av sin placering har de kommit att utgöra ett landmärke i stan. En fråga man ställer sig är ändå vilka det är tänkta ska bo där då inflyttningen till Luleå till icke ringa del under längre tid bestått av omflyttningar inom länet (läs från inland till kust), en potential som är svår att ta ut mycket mer av. Sen har vi förstås hemvändarna och invandring från övriga Sverige och världen som bidrar med en del. Sammantaget kvarstår faktum: bostadsbyggande som medel till kommunal utveckling behöver inte nödvändigtvis sluta i något positivt, särskilt som nyproducerat också brukar betyda höga hyror. Petersens pyloner kan lika gärna lämna det bestående efter sig om rådet som förbyggde sig.

Företagarchefen talar med kluven tunga

En utmärkelse har delats ut till en vinstdrivande verksamhet, Årets företagare. Bemanningsföretaget Studentconsulting har tidigare uppmärksammats av TV4 för usla arbetsvillkor och löften till sina kunder om att deras "konsulter" jobbar hårdare än deras egna anställda. Till en lägre kostnad naturligtvis. Senast har Helsingborgs Dagblad granskat missförhållandena hos Studentconsulting.

Många är givetvis arga på grund av detta, men jag reagerar mera på en annan sak,nämligen att priset bästa företagare delats ut av organisationen Företagarna. Denna har en "VD", som för övrigt, kritiserats hårt av sina egna medarbetare för sina härskartekniker, som tidigare lobbat för att avskaffa LAS på olika sätt. Samma företrädare hyllar nu ett bemanningskoncept vars livsluft är just att LAS fortfarande existerar. Ursäkta mig, var finns konsekvensen i en sådan typ av argumentation?

Vi kan inte vänta

Mitt i kakafonin av statsvetare som tävlar om att förklara den uppkomna situationen inom S är det kanske inte den lättaste uppgiften att göra sig hörd. Prognoserna låter också vänta på sig bland dessa efterhandsanalysander. Jag minns i alla fall ett möte på Föreningen Heimdal i Uppsala hösten 1997 då Stig-Björn Ljunggren dryftade frågan om socialdemokraternas framtida öde. Han trodde vid det tillfället att ett inte helt omöjligt scenario kunde bli att partiet vittrar bort, ungefär som det gamla Lantmannapartiet en gång gjorde.

Veckan som gått har i alla fall visat på vilka inre spänningar som funnits i leden. Kanske handlade valparollen Vi kan inte vänta trots allt om något annat än regeringsmakten, nämligen den egna omdaningen. Mycket talar för att partiledaren få gå men med detta löses förmodligen inte de grundläggande problemen eftersom partiets politik lika mycket rår för resultatet i valet. Alliansen behöver i alla fall inte förvänta sig mycket till opposition den närmaste tiden, så mycket är säkert.

Ett svek mot väljarna om något

Åsa Ågren Wikström hoppar av uppdraget som riksdagsledamot för moderaterna. Hon var andra namn på partiets lista i Norrbotten, och fick många kryss för sin kandidatur.

Orsaken till avhoppet är ett annat jobb, vilket är ointressant i sammanhanget, eftersom att bli invald i riksdagen inte är vilket jobb som helst. Men tydligen har yrket politiker numera drivits till fulländning.

Förra valet var det inte långt borta att moderaten Maria Salmgren tog plats i riksdagen. Sedan dess har Salmgren hunnit hoppa mellan några chefssysslor i inlandskommuner, något som knappast tyder på lämplighet för mera ansvarsfulla poster. Det bådar inte gott för väljarförtroendet om moderaterna i Norrbotten ska fortsätta med att kvotera in namn på sina valsedlar som inte tar det politiska uppdraget på allvar.

Skruvad logik

Senaste veckan har några debattörer med nyliberal anstrykning varit på tapeten. Inte ont om det, men under den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över om nyliberalerna egentligen alls är så frihetliga som de vill ge uttryck för. Nedanstående exempel på en argumentationskedja från Timbros "nye VD" på DN Debatt ger upphov till frågetecken.

Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.

Det finns som tur är inga krav på varken politiker eller debattörer av skilda slag att uppvisa bevis över slutförda kurser på A-nivå från universitetet. Men i vissa fall måste man ändå undra över hur långt i personlig mognad och utveckling en del nått att döma av logiskt konsistenta resonemang. Varenda mening i ovanstående exempel kan utsättas för kritik och ifrågasättanden, och syftet med den dåligt underbyggda argumentationen kan inte vara annat än ett mera auktoritärt förhållningssätt till politik. Det var dit jag ville komma.

Nils Karlson, i den treeniga funktionen som statsvetare, nationalekonom och verkställande på forskningsinstitutet Ratio, använder måhända en mer genomtänkt sätt för sin framställan. Icke desto mindre reagerar jag på dylikt:

Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.

Jag tolkar inte denna statistik som att svenska löntagare haft en unikt god reallöneutveckling, utan snarare som att Karlson gör sig till talesperson för en arbetsmarknad av ett bemanningsproletariat som betjänar de som inte vill smutsa ned sig. Ibland sitter djävulen verkligen i detaljerna, men det vi kan lära oss av mera experiment i den riktning som propageras för ovan är att de minst av allt leder till något demokratiskt samhälle. Nästa utspel från Timbro eller Ratio lär följaktligen logiskt sätt handla om införande av graderad rösträtt, fullt i enlighet med 1800-talets utopiska borgerliga projekt.

Västerbottningarna tar nya tag

Landstingspolitikerna i Västerbotten provar igen med att ta initiativ till det som kan tyckas som ett kamikazeprojekt: bildandet av en storregion i norra Sverige. Allt eller inte är det som gäller för västerbottningarna, vilket innebär att det enda alternativet är en regionkommun av alla de fyra nordligaste länen.

Frågan är väl snart hur många gånger till det går att misslyckas med att vara ute i dylikt ärende. Sedan jag återflyttade till Norrbotten för drygt tio år sedan har det framtida regionala styret varit upp till behandling flera gånger. Vad som kan sägas till västerbottningarnas fördel som spjutspets i regionaliseringsfrågan är att de lyckats med vad norrbottningarna inte förmått, nämligen att bilda ett kommunalt samverkansorgan där dessutom landstinget ingår.

Att bilda en storregion av norra Sverige med ansvar för i huvudsak hälso- och sjukvården är givetvis ett större projekt än att bilda ett organ på länsnivå med ansvar för kultur, transport och regional utveckling. Det senaste försöket föll också på oenighet mellan aktörerna, men gudarna ska veta att detta sköttes på ett utomordentligt amatörmässigt sätt. Bara en sådan sak som att landstingsrådet i Norrbotten drev frågan hårdast av alla och dessutom förmodligen lät bygga om fasaden på det nuvarande landstingshuset i syfte att förlägga det nya regionfullmäktige i det högst ocentrala läge som Luleå utgör i hela norra Sverige säger det mesta om hur förfelat arrangemanget var.

Det finns mycket gott som kan komma ut av bildandet av en storregion, inte minst ifråga om minskade kostnader för administration. Länsgränserna som de är dragna idag utformades i en tid med helt andra kommunikationer. Är det ändå svårt att få ihop Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland med varann på grund av att någon pratar om avstånden är det ändå av nöden med en region av Norrbotten och Västerbotten. Ett gemensamt projekt för att åstadkomma denna lösning vore att omedelbart sätta igång bygget av Norrbotniabanan.

Världens största by

Veckans bästa kommentar bestod förmodligen Tomas Tobé (M) oss med anledning av en kartläggning från Aktuellt som visar att bloggandet bland politikerna avtagit kraftigt. Han pekar också på överskattning av sociala mediers betydelse för väljarpåverkan och framhåller att det snarare handlar om en ankdamm i Stockholm som twittrar och bloggar och försöker påverka varandra.

Det är nog just så det ser ut. Medan vissa av oss ute i periferin inte sällan beskylls för att tala högt till ingen så lever stockholmarna i alla fall ur bloggosfärt hänseende som i en by där alla känner alla och övervakningen av ortsborna är stor. Sociala medier är liktydigt med social kontroll i huvudstaden som det verkar, vilket gör Stockholm till en rätt liten ort trots allt.

Hur mycket tål S?

Idag tog Mona Sahlin för minst andra gången i sitt liv time-out. Nu tillsammans med Miljöpartiet. Det rödgröna samarbetet upphör eller läggs på is. Profileringsbehovet efter valnederlaget väger förmodligen tyngre än att hålla samman något block av S, V och MP.

Särskilt Mona Sahlin torde ha känt sig klämd av fortsatt samarbete. Snarast är väl frågan för dagen hos S att ge sig i kast att med en större omgörning av partiet, och något att fundera över är väl om Sahlin är verkligen är rätt person för den uppgiften.

Som statsvetaren Jenny Madestam visade i sin översikt om S så uteblir debatten om en ny ordförande på grund av partiets säregna kultur och syn på ledarens roll. Jag måste dock få ifrågasätta detta med hänvisning till att raset för S förmodligen inte är avslutat. En vild gissning är att partiet kommer att reagera när opinionsiffrorna börjar närma sig 25 %. I sedvanlig ordning blir det väl då tal om muller i leden. Men tänk vad kul med ett riktigt partiledarval där två kandidater står mot varandra och distrikten röstar om vilken de vill ha. Det vore väl ändå ett stort steg i demokratisk riktning?

Lidingö-Mattias versus Norrköping-Mathias

I något som utvecklats till kommentatorsraseri har Mattias Svensson kritiserat en av sina liberala favoriter inför valet, Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin. Det som irriterat Svensson är att Sundin haft synpunkter på innehållet i en konstutställning i Norrköping som kunnat tolkats som utslag av antisemitism.

Frågan är väl ändå vem Svensson ska vara mest besviken på, Sundin själv eller hans parti? Det är ju en gång så numera att politik är ett yrke, och den som skadar partiet eller bryter mot dess kodex förlorar helt enkelt jobbet. Och eftersom karriär i Folkpartiet idag nog närmast sammanhänger med att förespråka hårda tag och förbud så är Sundins agerande i fallet med konstutställningen lätt att begripa ur det rent rationella perspektivet.

Alla riksdagspartierna har åtminstone det gemensamt att den som vill göra politisk karriär bäst gör detta genom att börja på den lokala nivån, för att senare eventuellt avancera på stegen. Folkpartiet kanske ändå mest av dem trycker på för denna form av politisk skolning; samtidigt finns en tradition i partiet att plocka in de gladaste av amatörer i det politiska arbetet. Marit Paulsen var en lyckad rekrytering, Maria Carlshamre mindre lyckad. För dagen går tankarna antagligen närmast till Jasenko Selimovíc, som trots misslyckandet med att ta sig in i riksdagen anställdes på den helt onödiga men ändå prestigefyllda tjänsten som statssekreterare hos Erik Ullenhag på Arbetsmarknadsdepartementet.

På sin blogg gör Mathias Sundin ett verkligt självmål genom att dra in Anna Odells uppmärksammade examensarbete i sin hittills okända talang som smakdomare. Inte för att Sundin går lika långt som den kränkta läkare som genom Odells konstinsats avslöjades med högst tvivelaktiga behandlingsmetoder på sin vårdavdelning, och därför fann sig föranledd att döma ut denna i nivå med spelande orrar och fiskargubbe i sylvesterhatt. Men bara det faktum att tala om konst som sticker i ögonen på honom själv som "sådan verksamhet" betald med skattemedel placerar Sundin i allt annat än en progessiv liberal idétradition. Är det måhända en kronisk sjuka bland folkpartister att ropa på förbud som lösningar på besvärliga frågor?

Åldersstiget och efterblivet på seminarium om Norrbotten

ABF ordnade seminarium med anledning av Norrbottens 200 års-jubileum i fredags. Tillställningen hade något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Om detta hade att göra med att sammankomsten hölls i Stockholm, och att arrangörerna genom detta hoppats på att locka till sig utflyttade eller hemlängtande norrbottningar bland åhörarna, så är det lätt att förstå upplägget, som kändes mera pliktskyldigt än inspirerat.

Föredragen om Eyvind Johnson och Norrbotten ur ett historiskt perspektiv av Per Olof Mattsson respektive Maurits Nyström avvek kanske lite från mönstret i övrigt med intressanta och relevanta ämnesval. Mattsson är litteraturvetare verksam vid Stockholms Universitet och Maurits Nyström håller till i Uppsala. Sämre på kulturfronten blev det när den allt annat än genuskvoterade panelen satte igång på det korrigerade ämnet "kulturell mångfald" som avslutning med en redaktör simmande i den senaste bokfloden. Denna följdes av en representant från "Svenska Tornedalingars Riksförbund" som nämnde sig själv hur många gånger som helst i vilka sammanhang som helst verkade det som. Då orkade jag inte se mer eftersom det inte kunde bli mer självupptaget. Vad damerna i panelen kom fram till genom sitt "samtal" vet jag inte, och frågan är väl om de ens vet det själva.

En paneldiskussion hölls också på temat näringslivet i regionen. Gunnar Lassinantti, son till förre landshövdingen, tjänstgjorde som moderator. Panelens mest udda inslag var kanske gamle ekonomen Kjell Öström, som i en bok för 30 år sedan manade till en secession av Norrbotten ur övriga Sverige med revolutionära medel. Även om denne verkade ha besinnat sig numera så kändes det onekligen något malplacerat med en representant för utsugarteorier på debattstolen, inte minst för att Norrbotten väl egentligen aldrig haft några större likheter med ett U-land. Lassinantti utlovade också ett svar på frågan om dilemmat med att det finns så få medelstora företag i Norrbotten av Företagarnas "VD" som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen desto oftare efter att ha fått mycket hård kritik från medarbetare. Men något lödigt i den vägen gick inte att få av Anna-Stina Nordmark Nilsson. Ej heller kunde landshövding Per-Ola Eriksson axla rollen som nationalekonom och svara på en fråga från en åhörare hur mycket utländskt kapital som går in i Norrbotten genom exportöverskottet i regionen.

Sven-Erik Bucht som kom in i på kryss i riksdagen nyligen ser ut att drivas av en ambition att arbeta i Ragnar Lassinanttis anda och föra Nordkalottens talan. Genom att vända på kartan (gammalt knep vid det här laget) lyckades Bucht få den rätt åldersstigna publiken på sin sida ifråga om att ta död på myten om Norrbotten som en region hopplöst långt belägen från de stora marknaderna. Haparanda var passande nog den svenska stad som låg närmast Kina. Ändå var det på något vis lite mycket 90-tal över Buchts framställning och program. Det var ju egentligen bara då som riktigt positiva förväntningar kunde ställas på Ryssland som handelspartner och ha ett utbyte med. Därefter har förhoppningarna kommit på skam i den vägen. Tågtransporter från Sverige via Finland genom Ryssland till Kina. Glöm det.

Det framfördes också lite funderingar kring att norrbottningar inte hänger med i diskussioner tempo-och uttrycksmässigt samt det faktum att S i valkretsen inte påverkats nämnvärt av rasen i de senaste två valen på riksnivå. Ett kommande seminarium om regionen skulle kanske kunna ägna lite utrymme åt spörsmål av dylik art i syfte att göra upp om föreställningar rörande allmän efterblivenhet bland norrbottningar.

En Stockholmsregering?

För fyra år sedan uttrycktes det oro över att Alliansregeringen var för "stockholmsk". Ser man enbart till var de nya statsråden kommer ifrån fortsätter denna tendens. Ändå talas det dialekter från regeringsföreträdarna som ger en helt annan bild än att den skulle vara huvudstadsbaserad.

Trots allt är det dock en gång så att det är bostadsorten som ska räknas vid en eventuell kvoteringsanalys av statsrådsbesättningen, och då är det utöver några smålänningar Maud Olofsson som får representera norra Sverige och Tobias Billström som representerar Skåne. Sten Tolgfors är Bergslagens (Örebros) representant, Gunilla Carlsson vad jag förstått östgöte och Erik Ullenhag från Uppsala. Med andra ord rätt illa, ingen från Västsverige till exempel. Å andra sidan befinner Cecilia Malmström i Bryssel som kommissionär så det är väl via den vägen Göteborgs talan ska föras.

Partisekreterare går i de två gamla mittenpartierna

Det omöbleras inte bara i regeringen utan också i partierna. Per Schlingmann har lämnat sitt uppdrag för förmodligen andra avancerade uppgifter inom politiken. Samtidigt slutar också centerns Anders Flanking på grund av betungande riksdagsuppdrag. Folkpartiets Erik Ullenhag blev idag biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationen. När det gäller den sistnämnde hade jag funderingar om denne kanske med lättnad lämnade partisekreterarjobbet på grund av svårigheter att kombinera socialliberalt patos med en major som chef. Typiskt var i alla fall att Ullenhag ersattes av en medarbetare med militär bakgrund, något som kanske säger något om vart folkpartiet är på väg för närvarande.

Då hjälper det inte att kvotera förhållandet jämnt mellan krav och batongliberaler/socialliberaler i regeringen. Som det verkar nu är folkpartiet på väg i en riktning som inte går att förutsäga. Man hade en historisk chans att bli ett statsbärande parti, något i stil med danska Venstre efter valet 2002. Eventuella åsidosatta socialliberaler hade då förmodligen kunna bilda ett svenskt Radikalt venstre. Nu blev det inte så, kanske på grund av dåligt ledarskap, kanske på grund av avoghet mot marknadsföring och konsulter jag vet inte. Mattias Svensson gjorde mig uppmärksam på att Jan Björklund knappt alls talar om frihet, vilket är det minsta man kan kräva av en ledare för ett liberalt parti. Nej folkpartister, det här ser inte alls bra ut. Är det hela handen som ska peka ut färdriktningen som är jag rädd för att allt kommer att sluta i en partisprängning utan något riksdagsparti. Med tanke på den långa tradition av frihetsreformer folkpartiet ändå haft i svensk politik vore detta trist. Det kanske hellre skulle vara läge nu att börja diskutera alternativ till den moderata partikrossen innan det är försent. Som till exempel ett samgående med centern?

Stor koalition och Martin Ljung

I veckan ska Fredrik Reinfeldt presentera sin ministerlista. Det blir ingen stor koalition mellan S och M som jag föreslog redan i maj. Att jag inte varit ensam om min uppfattning på området har flera ledande debattörer visat efter det. Tanken är onekligen intressant eftersom det finns flera områden en bred majoritetsregering kan samarbeta om. Åtminstone för en tid. Mona och Fredrik är redan inne på att slå sina påsar ihop ifråga om asyl-och invandringspolitiken men varför också inte ifråga om arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken där den förstnämnda visat tendenser att uppträda som följare. Mona Sahlin har förmodligen också att utkämpa en strid för sin politiska överlevnad, och kanske hade räddningen för henne varit en ministerpost i en blågrön regering. En lite märklig konsekvens av en sådan konstellation hade möjligen även blivit en uppenbarelse hur överens vi egentligen är i svensk politik, till förfång för politiskt förtroendevalda yrkesmän överhuvudtaget, men också politiska journalister och kommentatorer i mängd företrädesvis stationerade i vår huvudstad.

Igår kom budet om Martin Ljungs bortgång. Jag vill minnas att han vunnit utmärkelsen alla tiders lulebo alla kategorier. Han omnämns som Sveriges förste stå-upp-komiker i minnesartiklarna. Sannerligen, han var långt före sin tid. Undrar om det någonsin kommer att göras bättre sketcher än de om Fingal Olsson och Ester, för att inte tala om "Guben i Låddan".