Sommarens ödsligaste miljöer

EU-kommissionen vill satsa 6.4 miljarder euro på forskning. Idag meddelar forskningsministern att han vill inrätta elitprogram för yngre forskare i syfte att komma åt det faktum att Sverige, trots väl tilltagna summor ifråga om forskningsmedel, inte står sig särskilt bra internationellt med hänsyn taget till antal citeringar.

Ökad kvalitet stod i fokus i folkpartiets valmanifest. Även i Lars Leijonborgs proposition togs steg mot ett mer prestationsbaserat resurstilldelningssystem, och under dennes efterträdare har politiken fortsatt. Det går dock att fundera över om Tobias Krantz gjort några större framsteg på området. Storbråket med förre universitetskanslern Anders Flodström om det nya kvalitetssystemet visar om inte annat på missnöje från lärarkåren.

På somrarna brukar universitetsområdena vara något av de ödsligaste miljöer, ungefär i stil med hur det kunde vara på garnisonsorterna mellan muck och inryckning. Många inrättade tjänster på högskolorna, speciellt de mindre, kan nog liknas vid beredskapsarbeten, allt i linje med en högre utbildningspolitik som syftar till att göra om de nedlagda landskapsregementena till institut som mera ägnar sig åt förvalta redan känd kunskap.

Tyvärr finns det också inslag av biståndsideologi över folkpartiets forsknings- och utbildningspolitik. Tänket om att en procent av BNP ska gå till forskning verkar direkt hämtat från de gamla socialliberalernas biståndsmål. En tydligare profilering av kvalitetsmålen för högskolorna skulle sannolikt ta udden av kritiken om att regeringen ägnar sig åt att agera respirator i utbildningssystemet.

Eventpajasarna tar över

I flera av de evenemang jag deltagit i de senaste åren har det gått att förmärka en tendens mot att de traditionella ideella krafter som arbetat med arrangemangen ersatts av folk av ett annat snitt. Jag talar om eventpajasarna.

Dessa har, och då talar jag främst om idrottsevenemang eftersom det är dessa som intresserar mig mest, föga erfarenhet av verksamheterna i sig. Följaktligen kan det stå flinande töntar vid målet efter ett långlopp och dela ut medaljer och säga dumheter som vittnar om djup okunskap rörande den ansträngning som ligger bakom prestationen. Eller andra sorgliga fall som tror att den märkning deltagare brukar få fästa på skon eller runt fotleden benämnes "chipset" när det med basta heter CHIPET. I det fallet är det knappast fråga om nyspråk, utan snarare om av som verkligen rör sig i huvudet på funktionären: slappande framför TV:n.

Vasaloppsarrangörerna har släppt in eventpajasarna i sitt evenemang. Stockholm Marathon har såvitt jag kunnat se hållit stånd än så länge, och detsamma gäller även dessbättre Lidingöloppet. Men trenden på andra håll går mot utslätning och förakt mot intressentkunskaperna, precis som om målet med allt är att skämmas för allt som en gång gick under namn av svensk modell. Låt oss hoppas att det finns de som aldrig slutar lyssna på eldsjälarna inom idrottsrörelsen. Ändå.

Ja, vem behöver Almedalen?

Tidigare här på bloggen har jag spekulerat i Almedalens utveckling från folkligt möte till jippo. För oss som är intresserade av politik och samhällsfrågor har veckan säkert mycket intressant att erbjuda. Jag har dock valt att hålla mig ifrån den eftersom jag tycker den numera definitivt kommit att bli en tillställning som mer handlar om något som det är farligt att utebli ifrån än en publikdragande mässa.

I år har det dessutom tydligen varit ett bekymmer för en del med många inbjudningar till evenemangen, minglandet som inneburit ett visst mått av frihet för besökarna är på väg ut. Lite humoristiskt går det att säga att minglarna ersatts av månglarna.

Bland några ämnen som avhandlas är psykiatrin där en "Ing-Mari Wieselgren" figurerar i flera relaterade evenemang, tydligen med som främsta uppgift för ögonen att återupprätta vårdformens skamfilade rykte. Ett annat spörsmål som debatterades idag rör det troliga scenariot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I en Ratio-rapport diskuteras möjliga konsekvenser av att partiet får en vågmästarroll i riksdagen. Resonemangen rör emellertid bara till det, och den troligaste följden av ett SD-inträde i riksdagen, att S och M bildar en stor koalition under förutsättning att KD eller C åker ur, försvinner ur analytikerns synfält.

Det vi kommer att få se i årets val är ett lägre valdeltagande än väntat, mycket som en följd av politikernas oförmåga att anpassa sig till den allmänna opinionen. Almedalspektaklet, i första hand en sammankomst för politiker och journalister, är bara ett symptom på detta.

Utredning med ideologiska förtecken

Sexköpslagen har utretts av justitiekansler Anna Skarhed. Jag har inte läst betänkandet men som det verkar av en del kommentarer så har utgångspunkterna för det haft vissa feministiska förtecken. Lite märkligt kan tyckas eftersom lagens tillkomst hade sitt ursprung i radikalfeministisk ideologi där mannen per definition är förövare och kvinnan offer.

Mot denna bakgrund blir också slutsatserna därefter. Lagen sägs ha haft vissa positiva effekter så tillvida att prostitutionen minskat. Dessutom ska attityderna till sexköp ha ändrats som en följd av lagen. Ändå är inte Skarhed nöjd utan vill ha hårdare straff.

Det brukar bli så här när samhällsproblem betraktas som onda istället för frågor som måste hanteras på mer pragmatisk väg. Det finns till exempel en del forskning som sällan nämns eller refereras till i Sverige som visar på gradskillnader inom sexhandeln som den radikalfeministiska agendan missar helt och hållet.

I länder där prostitution verkligen utgör ett stort problem verkar intresset för den svenska lösningen rätt svalt. Det är nästan som om det anas lite överseende med det lilla landet i norr som tror sig sitta inne med undermedicinen mot den sjukdom som ingen annan lyckats bota. Lite som någon som försöker utrota malaria genom att ha ihjäl alla mygg.

Som det verkar har inte utredningen gett sig ut i några vidare spekulationer huruvida den minskade prostitutionen i landet till följd av sexköpslagen bidragit till en ökad prostitution utanför Norden. Ett svar på denna fråga hade nog varit mest intressant att få veta.

När ska högskolorna "konkurrensutsättas"?

Att stora delar av det svenska högre utbildningsväsendet lider av kvalitetsproblem ifråga om innehållet i forskningen och undervisningen är ett påstående som torde gensägas av få. Högskolorna, i likhet med alltfler verksamheter med offentlig finansiering, börjar också de få karaktären av skyddade verkstäder.

Ett sätt att höja kvalitén på utbildningarna skulle kunna vara att marknadsanpassa dem mera, och ett medel på vägen mot detta kan vara att ta betalt för studieplatserna. Men ska en sådan reform bli annat än en halvmesyr måste det till en genomgång även av lärarstocken.

På samma sätt som inom andra yrkesområden borde svenska universitet och högskolor kunna få anställa arbetskraft till de marknadsmässiga löner som följer av vad de uträttar på området anställningsbara studenter. Det kan innebära att akademiker från andra länder kan plockas in för uppgifter som idag ter sig överbetalda.

Tanken går främst till de många välutbildade från Östeuropa som säkert gärna skulle vilja få in en fot på den svenska marknaden för akademiker. Var det något positivt som de kommunistiska diktaturerna lämnade efter sig så var det i alla fall en befolkning med hög utbildningsnivå. Och särskilt inom naturvetenskapliga ämnesområden finns det gott om lämplig kompetens eftersom inom dessa ingen hårt driven politisering förekom. Så öppna dörrarna för lettiska akademiker för inte är väl de sämre än lettiska byggnadsarbetare?

Kulturskymning

Ett problem med socialdemokratisk historieskrivning är att tideräkningen brukar börja strax efter andra världskrigets slut. En följd av detta är att återkopplingen bakåt i tiden, inte minst på arkitekturens område, sällan kommer till uttryck. En byggnad anses i regel rivningsfärdig efter en generation.

Det så kallade Fritz-Olsson-huset i Luleå var något äldre och i så dåligt skick att föga annat än ett rivningsalternativ återstod. Frågan är dock hur det kunde gå så långt. En gissning är att de historieförnekande socialdemokrater som hade det yttersta ansvaret för beslutet knappast led när ännu en bit av den "borgerliga" arkitektur som finns kvar i stan raserades. Med på vagnen var även byggherren Norrporten och garanterat ifrågavarande facklig gren Byggnads.

Förre bebyggelseantikvarien vid Norrbottens Museum Lina Karlsson har i en studentuppsats studerat den politiska processen bakom beslutet att riva husen i kvarteret Hunden. Inte förvånande kunde hon konstatera att detta gjordes upp mellan berörda intressenter och sedan kördes igenom i den folkvalda politiska delen i en formell procedur.

Karlsson vill göra gällande att det går att generalisera utifrån exemplet Hunden, att ett nytt mönster börjat framträda vid politiskt beslutsfattande. Det ställer jag mig tvivlande till, och orsaken är en annan del av Karlssons utredning, nämligen medias hantering av ärendet. Avvikande åsikter som verkligen stack ut till exempel länsstyrelsens klokskap i frågan försvann på vägen när inga rapportörer följde upp denna tråd. Såvitt jag kan se är dylika förfaringssätt förkastliga och rentav ett hinder för att befolkningskurvorna ska börja vända uppåt igen. Signifikant för den här avisan är att när väl ämnet aktualiseras utanför orten så är det försent och för mycket kommer på en gång. Ett gammalt mönster återupprepas.

Ytterligare ett argument för medborgarlön

Thomas Gür och Patrik Engellau skriver om det skenande utanförskapet. Samtidigt framgår det av statistik att regeringen misslyckats med sitt viktigaste mål inför mandatperioden, nämligen att minska detta. Gür och Engellaus huvudpoäng är att sysselsättningstillväxten i nästan femtio år skett inom den offentliga sektorn. De vill öka incitamenten för företag att anställa.

Detta är nog av nöden eftersom inte alltmindre i längden kan försörja alltfler. Inom den skyddade sektorn finns också en speciell kategori av anställda som ska begråta de som hamnat i olika former av utanförskapet, även benämnt den tredje sektorn. Peter Wolodarski har ändå valt att se det som en framgång med regeringens politik att fler söker arbete. Faktum kvarstår dock de största omflyttningarna skett inom den tredje sektorn, fler har inte fått arbete.

Det här är ett starkt argument för att införa någon form av medborgarlön. Ekonomiskt innebär det ingen belastning för statsbudgeten eftersom kostnaderna för en sådan reform kan kompenseras av besparingar inom administrationen av de som ändå inte platsar på eller vill passa in på en alltmer strömlinjeformad arbetsmarknad. Medborgarlönens storlek bör sättas klart under de lägsta lönerna. Det är dags att komma till skott i den här frågan nu. Kanske en uppgift för en M + S - regering?

Börja bygg Norrbotniabanan nu!

Efter en resa med tåg kustvägen från Skåne genom Halland fram till Göta älvs mynning letar sig tanken ganska snabbt på. En dylik transportmöjlighet borde redan finnas från Västerbotten till Norrbotten. Sträckan Umeå-Luleå motsvarar ganska exakt den mellan Malmö och Göteborg. Stationer som Lund, Ängelholm, Helsingborg, Båstad och Halmstad kunde ha stopp som Robertsfors, Skellefteå, Piteå och Rosvik i norra Norrland.

Regeringen har sagt nej till banan men i praktiken ja genom en förhoppning om att involvera näringslivet i finansieringen. Elaka tungor talar om projektet som en "turistjärnväg", men denna uppfattning vilar på den tungt inrotade föreställningen att norra Sverige är lika med dess inland och vykortsvyer, inte att det faktiskt finns orter där människor jobbar med annat än turism och äldreomsorg. Hur ofta talas det egentligen om södra Sveriges inland och varför är det inte ett problem med kustfrånvaron där?

Nej, sätt nu genast spaden i jorden folk från politik och näringsliv och börja bygg Norrbotniabanan. Botniabanan ska invigas i augusti och vara farbar för persontrafik hösten 2011 hela sträckan från Umeå till Stockholm. Skulle hela kuststräckan genom Västerbotten och Norrbotten förses med en ny kommunikationsled handlar det sannolikt om den största regionalpolitiska satsningen i området sedan slutet av 1400-talet då ärkebiskop Jakob Ulfsson i egenskap av länsherre där lät uppföra stenkyrkor vid alla de stora älvmynningarna.

Styrmans massaker av Bresky

Det har dykt upp en ny webbavisa med anknytning till Sveriges nordligaste region. Bakom toppmotet.se står bland annat två medieveteraner, Lars Lindberg och Tomas Bresky. Den kanske mest lästa artikeln än så länge på sidan behandlar entreprenören Mikael Styrman.

Måltavlan replikerade snabbt på vad som stod att läsa om honom själv, ja kunde faktiskt tillbakavisa det mesta som bestod av en del faktafel, slag under bältet och traditionell gammalmedialsk elakhet. Frågan är nu hur vi ska bedöma Tomas Breskys journalistiska kompetens i och med Styrmans skribentuella massaker av honom? Han var för en tid sedan aktuell med en bok om välbekante Fritiof Enbom, men det som är mer intressant är kanske att få veta hur han hamnade häruppe. Vad lockar honom och andra rödfärgade personligheter till Norrbotten egentligen?

Högskolornas "överskott"

I en artikel i JUSEK-tidningen berättas om pengar som blivit över när högskolor och universitet gjort sina prioriteringar. Den gängse klagosången i sammanhanget är att detta drabbar första hand studenter som inte får rätt till utbildning och forskning.

Ett annat sätt att betrakta situationen är att se dessa överskott som vinster som de moderna universitetsledningarna i sann fabrikörsanda sett till att uppstå. Vilket strider mot kutymen rörande medelshanteringen av offentliga medel som säger att dylika verksamheter skall gå med nollresultat. Annars blir det mindre pengar nästa år.

Regeringens storsatsning främst på forskning har inte åtföljts av någon ordentlig styrning av vad de som kommer i åtnjutande av pengarna egentligen uträttar. Vissa steg i riktning mot ett förbättrat resurstilldelningssystem håller på att tas men bilden är ändå att högre utbildningsverksamheter i allt högre utsträckning graviterar mot industriella arrangemang. Kanske måste vi börja ställa oss frågan vad vi ska göra med alla akademiker?

Vänstern och motivet

Två journalister-författare summerar innehållet i en bok de kommit ut med på DN Debatt. Perspektivet är klassfrustrationens, vilket i aktuell skrift bidragit till att Sverigedemokraterna skaffat sig ett icke obetydligt väljarunderlag, eftersom, om jag fattat det rätt enligt skribenterna, går till så idag att alltfler utsatta människor per definition vänder sina personliga misslyckanden mot invandrare.

Inlägget har inte så litet drag av klassförakt över sig, ett fenomen som inte är särskilt ovanligt bland vänstermänniskor som hämtar inspiration från Platons ideala styrelsemodell, men också från den vänstermarxistiska freudianska åsiktkausalitetens benägenhet att alltid leta efter det egentliga motivet till varför någon hyser åsikter av olika slag. Och i fallet med Sverigedemokraterna är alltså analysen glasklar.

Det går att fråga sig hur offentlig debatt skulle se ut om meningsutbytena gick ut på att dra fram motiven hela tiden. Förmodligen skulle snart politik gå ut på att utreda dagarna i ända istället för att bemöta motståndarens argument. Kanske är just detta dilemmat för vänsterdebattörerna: de som inte får finnas i deras drömda värld är heller inga individer i verkligheten med egna förmågor. De är offer för omständigheter men ändå värda att förakta tydligen.

Tillväxt betald med lånta medel?

I fredags kom statistik som visade på 3 procents tillväxt för första kvartalet i jämförelse med första kvartalet i fjol. I jämförelse med förra kvartalet var dock tillväxten 1.4 procent, vilket inte är illa det heller.

Hälften av tilläxtökningen ska visst komma från privata konsumtionen. Som den skeptiker jag är till det rådande lågränteregementet ställer jag mig förstås också tvekande till hur mycket denna eldats på av ökade lån. Riksbankens finansmarknadsstatistik för april ger inget stöd för vidlyftig utlåning till hushållen men heller ingen ökning av utlåningen till icke-finansiella företag, något som Riksbanken och de flesta andra väl hade hoppats på det skulle komma ut av en ändring till det låga ränteläget.

Pengarna kommer givetvis någonstans ifrån. Det Riksbankens statistik mäter är tillväxttakt, vilket kanske borde oroa mera likasom att det finansiella sparandet för förra kvartalet var negativt. Under alla omständigheter vill jag som icke-professionell ekonom inte ge mig in i någon större ekvibrilistik på området utan slår istället ett slag för bloggen Den hälsosamme ekonomisten som är en bra lots i marknadsekonomins djungel.

Gud, läkarna och Göran Hägglund

Socialminister Hägglund vill utöka sekretesskyddet för läkare som figurerat i klagomålsärenden. Regeringspropositionen kan ses som en seger för berörd myndighet Socialstyrelsen över patienträtten. Den verksamhet som under en bred benämning kan benämnas vård ska alltså ytterligare mystifieras genom att insynen i eventuella felgrepp, misstag eller uppsåtligt förfarande minskas.

Från regeringshåll har det låtit som om ambitionen varit att förbättra villkoren för patienterna. Främst har detta kommit till uttryck genom vårdvalet. Men ifråga om möjligheten att utveckla rättskyddet för vårdtagarna tas nu ett ordentligt steg tillbaka. En förklaring till detta kan ha att göra med att det parti som förestår Socialdepartementet är ointresserat av rättighetsfrågor i kombination med att det dominerade partiet i Alliansen är ointresserat av vårdinnehållet. När ska läkaryrket bli vad det egentligen är, nämligen en servicesyssla som i första hand syftar till att tjäna/bota de som söker vård istället för en felaktigt fastslagen statusmarkör i samhället.

Egendomlig slutkläm

Numera riksmonarkisten P J Anders Linder debatterar i Aftonbladet i sitt nya favoritämne. Att upplysta principer inte ingår som ingrediens i argumenteringen varken stör eller förvånar mig mycket, men desto mer artikelns slutkläm:

Republikaner kan säkert nå upp i sina eftertraktade 6000 medlemmar (ungefär lika många som Kungliga svenska segelsällskapet KSS) under året, men väntan på republiken lär kräva större tålamod.

Får man då fråga hur många medlemmar Rojalistiska föreningen har?

Norbergs överdos

Har just avslutat läsningen av Apokalypsens gosiga mörker av Anders Bolling. Huvudtesen i boken är att nyhetsrapportering och forskning i alltför stor utsträckning domineras av den kommande domedagen vare sig det handlar om välstånd eller konflikter. Bolling drar fram otaliga belägg för att världen faktiskt varje dag blir en bättre plats att leva i än tidigare. Husguden för framställningen är förstås filosofen Leibniz.

Dessvärre lade författaren till denna på sätt och vissa ganska angelägna skrift ned pennan alldeles före finanskrisens utbrott hösten 2008. Således är det lätt att känna saknad efter ytterligare ett kapitel i Bollings bok betitlad Ekonomin. Detta särskilt mot bakgrund av att den man i svensk samhällsdebatt som mer än någon annan kommit att förkroppsliga en Pangloss i modern tappning gjort en film om den kommande finanskrisen.

Johan Norbergs scenario är i princip att många av världens regeringar redan skuldsatt sig öronen och att undergången är nära förestående. Vi lever på lånad tid om inte bättring sker inom en snar framtid. Nu lär inte Norberg hålla med mig om denna beskrivning, utan i sedvanlig harmoniliberal anda snarare hävda att statsinblandningen är orsaken till den fortsatta globala krisen. Men frågan är ändå, var går gränsen mellan att föreställa sig ett idealtillstånd där den osynliga handen ställer allt tillrätta och politikens drömda förverkligande av himmelriket på jorden, båda uppenbarligen beskaffade med varsin negation i form av Ragnarök.

Jag saknar lite mera nyanserade bedömningar av tänkbara effekter av stor statlig skuldsättning. Viss skillnad råder väl ändå i sammanhanget mellan upplåning inom eller utom landet t ex? I Norbergs monumentala tankefigurer saknas dylika perspektiv. Sammaledes gäller Kinas eventuella roll som "världens bank" som vidmakthålls via undervärderad valuta. Är det inte något bakvänt med en idéhistoriker som är så intresserad av ekonomi?

Varför inte en vårdoffermyndighet?

En tidigare folkpartistisk riksdagsledamot, Britta Bjelle, orsakade en del uppmärksamhet när det blev bekant att hon efter att ha utrett brottsofferproblematiken i själva verket förskaffat sig ensamrätten till generaldirektörssysslan på Brottsoffermyndigheten som startade sin verksamhet 1994.

Igår läste jag att det ska inrättas en Vårdmyndighet. Myndigheten ska utöva tillsyn och har inga sanktionsmöjligheter. Detta är tråkigt eftersom möjligheterna att få upprättelse på grund av misstag eller till och uppsåtliga förfaranden är svagt utvecklade i de svenska patienternas kontakter med vården. En konsekvens av detta är att alltfler börjat polisanmäla vårdpersonal, något som inte känns riktigt rätt väg att gå.

Istället för att skapa ytterligare en myndighet vars uppgifter på något vis påminner om ett dubbelkommando vore det kanske lämpligare att bygga upp en vårdoffermyndighet om det inte är aktuellt med att förbättra rättsskyddet för patienterna. Vården (inte stavad med stor första bokstav), har karaktären av en stat i staten, med funktionen att bara vilja gott. Känns detta igen? Goda intentioner höjda över allt annat. Ändå blir det i alla fall galet. Vårdvalet kanske kan råda bot på en bit av problematiken men är förmodligen inte tillräckligt. Överväg därför gärna bättre sätt att tackla missnöjet med vårdutförarna.

Löparsäsongen i full gång

Vid det här laget har jag genomfört två tävlingar. På lördag ska jag springa ett halvmaraton som blir längre än de första loppen. Efter dagens träningspass i nyinhandlade skor kändes det mycket lättare att springa. Det två år gamla paret hade helt tappat dämpningen i framfoten, något som kan förklara att det gått lite tungt i början tidsmässigt.

Det känns som om den här säsongen lutar åt något av en mellansäsong, ett tillfälle att ta ett steg bakåt för att senare längre fram någon gång ta två steg framåt. Något maratonlopp är inte inplanerat. Om ett sådant projekt alls blir av så är det troligt att ett sådant aktualiseras framåt hösten. Viktigast är ändå att det kul och utvecklande och hålla på. Ett fritidsintresse får inte urarta till ett tvång eller en tom ritual. Då är det kontraproduktivt.

Dags för en stor koalition

Under en tid är jag funderat över om det kan vara värt att ge Alliansen stöd i valet ytterligare en gång. Efter att ha sett Sahlin och Reinfeldt debattera igår tycker jag det klarnat något. Det lämpligaste vore nu - med hänsyn till att riksdagen efter valet kommer att inrymma 5-6 småpartier, och att ett av dessa har minst av allt några humanistiska idéer på programmet - att en koalition bildas mellan de båda största partierna.

Huvudanledningen till mitt ställningstagande är emellertid också ett annat: särskilt mycket skiljer inte moderaterna och socialdemokraterna åt. Reinfelds parti levererar och Sahlins följer. Det handlar egentligen bara om makten. Redan för länge sedan talade Herbert Tingsten för samlingsregering på grund av idéernas successiva urvattning, och hade inte sextioåtta kommit emellan hade denna varit förverkligad för länge sedan. Återstår nu bara att fundera över vad det ska röstas på. Fortsättning följer.

Stor i orden, ingen på jorden

Tidigare här på bloggen har jag uppmärksammat ett rätt pinsamt exempel på kommunal megalomani som dessvärre inte var någon isolerad företeelse. I söndags på "Pressfrihetens dag" manifesterades det i Luleå för fängslade Dawit Isaak, vilket i sig inte är något fel, även om jag inte stött på en enda svensk journalist som fördjupat sig lite mer i bakgrunden till varför han återvände till Eritrea, allraminst mannen bakom denna artikel.

Att små människor har för vana att tala med stora bokstäver och åthävor är ingen större nyhet. Men att stora idéer slutar i ingenting torde vara en färsk företeelse. Vad jag syftar på är de riksdagsledamöter från Norrbottens läns valkrets, från vänster till höger, som under den gångna mandatperioden fört en i stort sett obemärkt tillvaro. Det ska sägas om norrbottningar att de väl aldrig varit kända för att vara bra på att ta för sig och ta plats, en egenskap som ofta ändå kunnat vändas till uppskattning hos många.

Varför har det då gått dithän att folkrepresentanterna från Norrbotten inte märks alls? En del talar om självupptagenhet, andra om Stockholmsdominansen. Kanske utgör dessa en del av förklaringen men det faktum att det finns politiker i glesbefolkade regioner som satt i ära att stå upp för mänskliga rättigheter (lite oklart vilka) har nog större betydelse för att argumenten mest ändar i tomma slag i luften. Ska det vara så svårt att vara lite vardagsnära.

Trött första maj

Så har då årets manifestation för den globala arbetarrörelsen avslutats, för att använda en modern term om gårdagsaktiviteterna. Det intressanta i år är inte i första hand vad missnöjet efter åratal vid makten rör sig om, utan hellre då vad de rödgröna tänker ta sig för i sitt valmanifest (notera att första maj inte är en angelägenhet för miljöpartiet).

Idéer saknas inte men vem ska betala? Carl Hamilton från folkpartiet ställde den opposition som tänkt sig att få råskälla på regeringens budget till svars under debatten i riksdagen och kunde konstatera att deras löftespolitik låg i några hundramiljardersklassen och att finansiering då än så länge saknades. Det finns ingenting som talar emot att denna ska betalas med skattehöjningar i en sällan skådad omfattning.

Imorgon när vänsteralliansen lägger fram sin ekonomiska motion kommer de därför med all sannolikt att lägga grundstenen till ett nederlag i valet. Vad som stort sker, det sker tyst brukar det heta. Regeringspolitiken under de snart gångna fyra åren må ha haft sina brister men i jämförelse med vad deras motståndare har att presentera imorgon är det större. Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i rätt blygsamma steg lär gå hem mer hos väljarna än stora svulstiga projekt vars nytta är svår att konkretisera även på sikt.

En annan aspekt på den rödgröna valförlusten i höst är att hela ledarlaget lär komma att bytas ut. Eriksson och Wetterstrand ska ersättas enligt partiets stadgar på grund av begränsningen av mandattiden. Ohly har haft det tungt hela tiden som partiledare och av opinionen att döma backar hans parti. Tidigare har jag konstaterat att Mona Sahlins parti inte tolererar en valförlust. Fortsättningen därefter är därmed ganska öppen.