Kulturskymning

Ett problem med socialdemokratisk historieskrivning är att tideräkningen brukar börja strax efter andra världskrigets slut. En följd av detta är att återkopplingen bakåt i tiden, inte minst på arkitekturens område, sällan kommer till uttryck. En byggnad anses i regel rivningsfärdig efter en generation.

Det så kallade Fritz-Olsson-huset i Luleå var något äldre och i så dåligt skick att föga annat än ett rivningsalternativ återstod. Frågan är dock hur det kunde gå så långt. En gissning är att de historieförnekande socialdemokrater som hade det yttersta ansvaret för beslutet knappast led när ännu en bit av den "borgerliga" arkitektur som finns kvar i stan raserades. Med på vagnen var även byggherren Norrporten och garanterat ifrågavarande facklig gren Byggnads.

Förre bebyggelseantikvarien vid Norrbottens Museum Lina Karlsson har i en studentuppsats studerat den politiska processen bakom beslutet att riva husen i kvarteret Hunden. Inte förvånande kunde hon konstatera att detta gjordes upp mellan berörda intressenter och sedan kördes igenom i den folkvalda politiska delen i en formell procedur.

Karlsson vill göra gällande att det går att generalisera utifrån exemplet Hunden, att ett nytt mönster börjat framträda vid politiskt beslutsfattande. Det ställer jag mig tvivlande till, och orsaken är en annan del av Karlssons utredning, nämligen medias hantering av ärendet. Avvikande åsikter som verkligen stack ut till exempel länsstyrelsens klokskap i frågan försvann på vägen när inga rapportörer följde upp denna tråd. Såvitt jag kan se är dylika förfaringssätt förkastliga och rentav ett hinder för att befolkningskurvorna ska börja vända uppåt igen. Signifikant för den här avisan är att när väl ämnet aktualiseras utanför orten så är det försent och för mycket kommer på en gång. Ett gammalt mönster återupprepas.

Ytterligare ett argument för medborgarlön

Thomas Gür och Patrik Engellau skriver om det skenande utanförskapet. Samtidigt framgår det av statistik att regeringen misslyckats med sitt viktigaste mål inför mandatperioden, nämligen att minska detta. Gür och Engellaus huvudpoäng är att sysselsättningstillväxten i nästan femtio år skett inom den offentliga sektorn. De vill öka incitamenten för företag att anställa.

Detta är nog av nöden eftersom inte alltmindre i längden kan försörja alltfler. Inom den skyddade sektorn finns också en speciell kategori av anställda som ska begråta de som hamnat i olika former av utanförskapet, även benämnt den tredje sektorn. Peter Wolodarski har ändå valt att se det som en framgång med regeringens politik att fler söker arbete. Faktum kvarstår dock de största omflyttningarna skett inom den tredje sektorn, fler har inte fått arbete.

Det här är ett starkt argument för att införa någon form av medborgarlön. Ekonomiskt innebär det ingen belastning för statsbudgeten eftersom kostnaderna för en sådan reform kan kompenseras av besparingar inom administrationen av de som ändå inte platsar på eller vill passa in på en alltmer strömlinjeformad arbetsmarknad. Medborgarlönens storlek bör sättas klart under de lägsta lönerna. Det är dags att komma till skott i den här frågan nu. Kanske en uppgift för en M + S - regering?

Börja bygg Norrbotniabanan nu!

Efter en resa med tåg kustvägen från Skåne genom Halland fram till Göta älvs mynning letar sig tanken ganska snabbt på. En dylik transportmöjlighet borde redan finnas från Västerbotten till Norrbotten. Sträckan Umeå-Luleå motsvarar ganska exakt den mellan Malmö och Göteborg. Stationer som Lund, Ängelholm, Helsingborg, Båstad och Halmstad kunde ha stopp som Robertsfors, Skellefteå, Piteå och Rosvik i norra Norrland.

Regeringen har sagt nej till banan men i praktiken ja genom en förhoppning om att involvera näringslivet i finansieringen. Elaka tungor talar om projektet som en "turistjärnväg", men denna uppfattning vilar på den tungt inrotade föreställningen att norra Sverige är lika med dess inland och vykortsvyer, inte att det faktiskt finns orter där människor jobbar med annat än turism och äldreomsorg. Hur ofta talas det egentligen om södra Sveriges inland och varför är det inte ett problem med kustfrånvaron där?

Nej, sätt nu genast spaden i jorden folk från politik och näringsliv och börja bygg Norrbotniabanan. Botniabanan ska invigas i augusti och vara farbar för persontrafik hösten 2011 hela sträckan från Umeå till Stockholm. Skulle hela kuststräckan genom Västerbotten och Norrbotten förses med en ny kommunikationsled handlar det sannolikt om den största regionalpolitiska satsningen i området sedan slutet av 1400-talet då ärkebiskop Jakob Ulfsson i egenskap av länsherre där lät uppföra stenkyrkor vid alla de stora älvmynningarna.

Styrmans massaker av Bresky

Det har dykt upp en ny webbavisa med anknytning till Sveriges nordligaste region. Bakom toppmotet.se står bland annat två medieveteraner, Lars Lindberg och Tomas Bresky. Den kanske mest lästa artikeln än så länge på sidan behandlar entreprenören Mikael Styrman.

Måltavlan replikerade snabbt på vad som stod att läsa om honom själv, ja kunde faktiskt tillbakavisa det mesta som bestod av en del faktafel, slag under bältet och traditionell gammalmedialsk elakhet. Frågan är nu hur vi ska bedöma Tomas Breskys journalistiska kompetens i och med Styrmans skribentuella massaker av honom? Han var för en tid sedan aktuell med en bok om välbekante Fritiof Enbom, men det som är mer intressant är kanske att få veta hur han hamnade häruppe. Vad lockar honom och andra rödfärgade personligheter till Norrbotten egentligen?

Högskolornas "överskott"

I en artikel i JUSEK-tidningen berättas om pengar som blivit över när högskolor och universitet gjort sina prioriteringar. Den gängse klagosången i sammanhanget är att detta drabbar första hand studenter som inte får rätt till utbildning och forskning.

Ett annat sätt att betrakta situationen är att se dessa överskott som vinster som de moderna universitetsledningarna i sann fabrikörsanda sett till att uppstå. Vilket strider mot kutymen rörande medelshanteringen av offentliga medel som säger att dylika verksamheter skall gå med nollresultat. Annars blir det mindre pengar nästa år.

Regeringens storsatsning främst på forskning har inte åtföljts av någon ordentlig styrning av vad de som kommer i åtnjutande av pengarna egentligen uträttar. Vissa steg i riktning mot ett förbättrat resurstilldelningssystem håller på att tas men bilden är ändå att högre utbildningsverksamheter i allt högre utsträckning graviterar mot industriella arrangemang. Kanske måste vi börja ställa oss frågan vad vi ska göra med alla akademiker?

Vänstern och motivet

Två journalister-författare summerar innehållet i en bok de kommit ut med på DN Debatt. Perspektivet är klassfrustrationens, vilket i aktuell skrift bidragit till att Sverigedemokraterna skaffat sig ett icke obetydligt väljarunderlag, eftersom, om jag fattat det rätt enligt skribenterna, går till så idag att alltfler utsatta människor per definition vänder sina personliga misslyckanden mot invandrare.

Inlägget har inte så litet drag av klassförakt över sig, ett fenomen som inte är särskilt ovanligt bland vänstermänniskor som hämtar inspiration från Platons ideala styrelsemodell, men också från den vänstermarxistiska freudianska åsiktkausalitetens benägenhet att alltid leta efter det egentliga motivet till varför någon hyser åsikter av olika slag. Och i fallet med Sverigedemokraterna är alltså analysen glasklar.

Det går att fråga sig hur offentlig debatt skulle se ut om meningsutbytena gick ut på att dra fram motiven hela tiden. Förmodligen skulle snart politik gå ut på att utreda dagarna i ända istället för att bemöta motståndarens argument. Kanske är just detta dilemmat för vänsterdebattörerna: de som inte får finnas i deras drömda värld är heller inga individer i verkligheten med egna förmågor. De är offer för omständigheter men ändå värda att förakta tydligen.

Tillväxt betald med lånta medel?

I fredags kom statistik som visade på 3 procents tillväxt för första kvartalet i jämförelse med första kvartalet i fjol. I jämförelse med förra kvartalet var dock tillväxten 1.4 procent, vilket inte är illa det heller.

Hälften av tilläxtökningen ska visst komma från privata konsumtionen. Som den skeptiker jag är till det rådande lågränteregementet ställer jag mig förstås också tvekande till hur mycket denna eldats på av ökade lån. Riksbankens finansmarknadsstatistik för april ger inget stöd för vidlyftig utlåning till hushållen men heller ingen ökning av utlåningen till icke-finansiella företag, något som Riksbanken och de flesta andra väl hade hoppats på det skulle komma ut av en ändring till det låga ränteläget.

Pengarna kommer givetvis någonstans ifrån. Det Riksbankens statistik mäter är tillväxttakt, vilket kanske borde oroa mera likasom att det finansiella sparandet för förra kvartalet var negativt. Under alla omständigheter vill jag som icke-professionell ekonom inte ge mig in i någon större ekvibrilistik på området utan slår istället ett slag för bloggen Den hälsosamme ekonomisten som är en bra lots i marknadsekonomins djungel.

Gud, läkarna och Göran Hägglund

Socialminister Hägglund vill utöka sekretesskyddet för läkare som figurerat i klagomålsärenden. Regeringspropositionen kan ses som en seger för berörd myndighet Socialstyrelsen över patienträtten. Den verksamhet som under en bred benämning kan benämnas vård ska alltså ytterligare mystifieras genom att insynen i eventuella felgrepp, misstag eller uppsåtligt förfarande minskas.

Från regeringshåll har det låtit som om ambitionen varit att förbättra villkoren för patienterna. Främst har detta kommit till uttryck genom vårdvalet. Men ifråga om möjligheten att utveckla rättskyddet för vårdtagarna tas nu ett ordentligt steg tillbaka. En förklaring till detta kan ha att göra med att det parti som förestår Socialdepartementet är ointresserat av rättighetsfrågor i kombination med att det dominerade partiet i Alliansen är ointresserat av vårdinnehållet. När ska läkaryrket bli vad det egentligen är, nämligen en servicesyssla som i första hand syftar till att tjäna/bota de som söker vård istället för en felaktigt fastslagen statusmarkör i samhället.

Egendomlig slutkläm

Numera riksmonarkisten P J Anders Linder debatterar i Aftonbladet i sitt nya favoritämne. Att upplysta principer inte ingår som ingrediens i argumenteringen varken stör eller förvånar mig mycket, men desto mer artikelns slutkläm:

Republikaner kan säkert nå upp i sina eftertraktade 6000 medlemmar (ungefär lika många som Kungliga svenska segelsällskapet KSS) under året, men väntan på republiken lär kräva större tålamod.

Får man då fråga hur många medlemmar Rojalistiska föreningen har?

Norbergs överdos

Har just avslutat läsningen av Apokalypsens gosiga mörker av Anders Bolling. Huvudtesen i boken är att nyhetsrapportering och forskning i alltför stor utsträckning domineras av den kommande domedagen vare sig det handlar om välstånd eller konflikter. Bolling drar fram otaliga belägg för att världen faktiskt varje dag blir en bättre plats att leva i än tidigare. Husguden för framställningen är förstås filosofen Leibniz.

Dessvärre lade författaren till denna på sätt och vissa ganska angelägna skrift ned pennan alldeles före finanskrisens utbrott hösten 2008. Således är det lätt att känna saknad efter ytterligare ett kapitel i Bollings bok betitlad Ekonomin. Detta särskilt mot bakgrund av att den man i svensk samhällsdebatt som mer än någon annan kommit att förkroppsliga en Pangloss i modern tappning gjort en film om den kommande finanskrisen.

Johan Norbergs scenario är i princip att många av världens regeringar redan skuldsatt sig öronen och att undergången är nära förestående. Vi lever på lånad tid om inte bättring sker inom en snar framtid. Nu lär inte Norberg hålla med mig om denna beskrivning, utan i sedvanlig harmoniliberal anda snarare hävda att statsinblandningen är orsaken till den fortsatta globala krisen. Men frågan är ändå, var går gränsen mellan att föreställa sig ett idealtillstånd där den osynliga handen ställer allt tillrätta och politikens drömda förverkligande av himmelriket på jorden, båda uppenbarligen beskaffade med varsin negation i form av Ragnarök.

Jag saknar lite mera nyanserade bedömningar av tänkbara effekter av stor statlig skuldsättning. Viss skillnad råder väl ändå i sammanhanget mellan upplåning inom eller utom landet t ex? I Norbergs monumentala tankefigurer saknas dylika perspektiv. Sammaledes gäller Kinas eventuella roll som "världens bank" som vidmakthålls via undervärderad valuta. Är det inte något bakvänt med en idéhistoriker som är så intresserad av ekonomi?

Varför inte en vårdoffermyndighet?

En tidigare folkpartistisk riksdagsledamot, Britta Bjelle, orsakade en del uppmärksamhet när det blev bekant att hon efter att ha utrett brottsofferproblematiken i själva verket förskaffat sig ensamrätten till generaldirektörssysslan på Brottsoffermyndigheten som startade sin verksamhet 1994.

Igår läste jag att det ska inrättas en Vårdmyndighet. Myndigheten ska utöva tillsyn och har inga sanktionsmöjligheter. Detta är tråkigt eftersom möjligheterna att få upprättelse på grund av misstag eller till och uppsåtliga förfaranden är svagt utvecklade i de svenska patienternas kontakter med vården. En konsekvens av detta är att alltfler börjat polisanmäla vårdpersonal, något som inte känns riktigt rätt väg att gå.

Istället för att skapa ytterligare en myndighet vars uppgifter på något vis påminner om ett dubbelkommando vore det kanske lämpligare att bygga upp en vårdoffermyndighet om det inte är aktuellt med att förbättra rättsskyddet för patienterna. Vården (inte stavad med stor första bokstav), har karaktären av en stat i staten, med funktionen att bara vilja gott. Känns detta igen? Goda intentioner höjda över allt annat. Ändå blir det i alla fall galet. Vårdvalet kanske kan råda bot på en bit av problematiken men är förmodligen inte tillräckligt. Överväg därför gärna bättre sätt att tackla missnöjet med vårdutförarna.

Löparsäsongen i full gång

Vid det här laget har jag genomfört två tävlingar. På lördag ska jag springa ett halvmaraton som blir längre än de första loppen. Efter dagens träningspass i nyinhandlade skor kändes det mycket lättare att springa. Det två år gamla paret hade helt tappat dämpningen i framfoten, något som kan förklara att det gått lite tungt i början tidsmässigt.

Det känns som om den här säsongen lutar åt något av en mellansäsong, ett tillfälle att ta ett steg bakåt för att senare längre fram någon gång ta två steg framåt. Något maratonlopp är inte inplanerat. Om ett sådant projekt alls blir av så är det troligt att ett sådant aktualiseras framåt hösten. Viktigast är ändå att det kul och utvecklande och hålla på. Ett fritidsintresse får inte urarta till ett tvång eller en tom ritual. Då är det kontraproduktivt.

Dags för en stor koalition

Under en tid är jag funderat över om det kan vara värt att ge Alliansen stöd i valet ytterligare en gång. Efter att ha sett Sahlin och Reinfeldt debattera igår tycker jag det klarnat något. Det lämpligaste vore nu - med hänsyn till att riksdagen efter valet kommer att inrymma 5-6 småpartier, och att ett av dessa har minst av allt några humanistiska idéer på programmet - att en koalition bildas mellan de båda största partierna.

Huvudanledningen till mitt ställningstagande är emellertid också ett annat: särskilt mycket skiljer inte moderaterna och socialdemokraterna åt. Reinfelds parti levererar och Sahlins följer. Det handlar egentligen bara om makten. Redan för länge sedan talade Herbert Tingsten för samlingsregering på grund av idéernas successiva urvattning, och hade inte sextioåtta kommit emellan hade denna varit förverkligad för länge sedan. Återstår nu bara att fundera över vad det ska röstas på. Fortsättning följer.

Stor i orden, ingen på jorden

Tidigare här på bloggen har jag uppmärksammat ett rätt pinsamt exempel på kommunal megalomani som dessvärre inte var någon isolerad företeelse. I söndags på "Pressfrihetens dag" manifesterades det i Luleå för fängslade Dawit Isaak, vilket i sig inte är något fel, även om jag inte stött på en enda svensk journalist som fördjupat sig lite mer i bakgrunden till varför han återvände till Eritrea, allraminst mannen bakom denna artikel.

Att små människor har för vana att tala med stora bokstäver och åthävor är ingen större nyhet. Men att stora idéer slutar i ingenting torde vara en färsk företeelse. Vad jag syftar på är de riksdagsledamöter från Norrbottens läns valkrets, från vänster till höger, som under den gångna mandatperioden fört en i stort sett obemärkt tillvaro. Det ska sägas om norrbottningar att de väl aldrig varit kända för att vara bra på att ta för sig och ta plats, en egenskap som ofta ändå kunnat vändas till uppskattning hos många.

Varför har det då gått dithän att folkrepresentanterna från Norrbotten inte märks alls? En del talar om självupptagenhet, andra om Stockholmsdominansen. Kanske utgör dessa en del av förklaringen men det faktum att det finns politiker i glesbefolkade regioner som satt i ära att stå upp för mänskliga rättigheter (lite oklart vilka) har nog större betydelse för att argumenten mest ändar i tomma slag i luften. Ska det vara så svårt att vara lite vardagsnära.

Trött första maj

Så har då årets manifestation för den globala arbetarrörelsen avslutats, för att använda en modern term om gårdagsaktiviteterna. Det intressanta i år är inte i första hand vad missnöjet efter åratal vid makten rör sig om, utan hellre då vad de rödgröna tänker ta sig för i sitt valmanifest (notera att första maj inte är en angelägenhet för miljöpartiet).

Idéer saknas inte men vem ska betala? Carl Hamilton från folkpartiet ställde den opposition som tänkt sig att få råskälla på regeringens budget till svars under debatten i riksdagen och kunde konstatera att deras löftespolitik låg i några hundramiljardersklassen och att finansiering då än så länge saknades. Det finns ingenting som talar emot att denna ska betalas med skattehöjningar i en sällan skådad omfattning.

Imorgon när vänsteralliansen lägger fram sin ekonomiska motion kommer de därför med all sannolikt att lägga grundstenen till ett nederlag i valet. Vad som stort sker, det sker tyst brukar det heta. Regeringspolitiken under de snart gångna fyra åren må ha haft sina brister men i jämförelse med vad deras motståndare har att presentera imorgon är det större. Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i rätt blygsamma steg lär gå hem mer hos väljarna än stora svulstiga projekt vars nytta är svår att konkretisera även på sikt.

En annan aspekt på den rödgröna valförlusten i höst är att hela ledarlaget lär komma att bytas ut. Eriksson och Wetterstrand ska ersättas enligt partiets stadgar på grund av begränsningen av mandattiden. Ohly har haft det tungt hela tiden som partiledare och av opinionen att döma backar hans parti. Tidigare har jag konstaterat att Mona Sahlins parti inte tolererar en valförlust. Fortsättningen därefter är därmed ganska öppen.

Proggen kvävde den svenska 70-talshårdrocken

Tomas Ledin har vittnat om hur han frapperades av klimatet på musikfronten i Sverige när han kom hem från en USA-vistelse i början av 70-talet. Något som kan liknas vid sträng religiös moral rådde i vilken allt utländskt och kommersiellt var bannlyst. I denna förkvävande atmosfär kunde dock ABBA växa fram som det främsta internationella musikfenomen vi någonsin haft.

Sämre gick det då för den svenska 70-talshårdrocken som väl proggarna måste ha hatat något alldeles enormt eftersom den knappast omtalas. Band inom genren fanns ändå som verkade, t ex Neon Rose, vars influenser från Led Zeppelin, Thin Lizzy m fl med rätt producenter kunde ha lett till någonting i stil med en svenskt internationellt hårdrocksgenombrott före Europe. Ett annat band som spelade hårdare var Råg i ryggen, som officiellt kallades proggband.

Det måste gå att kritisera ifråga om musik. Men att så till den grad som proggen agerade smakdomare en gång i tiden hoppas jag vi aldrig mer får uppleva. Under 80-talet blev det lite friare på musikfronten i Sverige. Fullt genrespel i landet torde ändå inte ha slagit igenom här förrän på 90-talet. Utvecklingen därefter har fortsatt i positiv riktning.

Räddningen för monarkin är sannolikt monarkin

Det råder åtminstone i vissa delar av medierna och i huvudstaden en rojalistisk yra. Ett akademikerbarn av adlig familj förestår med anledning av detta en allt annat än upplyst programserie om kungabröllop.

Inte att förvåna är att skvallersektionen i offentligheten under namn av skildrande journalistisk ägnar sig åt dylikt. Mera att förvåna är att politiske chefredaktören på andra morgontidningen i Stockholm försöker sig på att legitimera monarkin med rationella argument.

P J Anders Linder får inte alls ihop sin liberala utgångspunkt med denna. Anledningen är förmodligen att han skriver på direktiv uppifrån. Lite märkligt är ändå hur dessa högerliberaler som så ofta hänvisar till lagen i fallet med ärvda ämbeten pekar mot folket. Principlöst är det i alla fall.

Jag vet inte hur gemene man ställer sig till att uppmärksamma och påkosta ett prinsessbröllop. Arvsmonarkin är under alla omständigheter ifrågasatt från flera håll. I ett ganska tidigt skede av mitt bloggande gav jag rådet åt kungen att låta sig utses till riksföreståndare i väntan på att ett bättre alternativ av monarki inrättas. Vad jag hade i tankarna var givetvis den medeltida valmonarkin som hade demokratiska inslag i princip men baserade sig på arv i praktiken eftersom nya härskare hämtades inom ätten. Familjen Bernadotte är sannolikt den populäraste familjen i landet och behöver nog inte frukta att blir bortvald. Andra debattörer har slutit upp bakom mitt förslag rätt nyligen men många trodde nog att pratkvarnen Göran Hägg var först med idén.

Från handelskammare till hönshus?

Häromdagen passerade jag en bil med bakrutesdekalen "Ta för dig". I lite mindre text strax under stod det "Annars gör någon annan det", undertecknat "Moderatkvinnorna. Det var inte utan att jag studsade till lite när jag läste det. Moderaterna, som sedan Gösta Bohmans linjetal 1980 slagit sig för bröstet som ett frihetligt, liberalt parti. I ett sådant föreställer man sig att nollsummespel inte hör hemma, att 1+1 kan vara lika med 3 och att samarbete kan löna sig.

Därför kan det finnas skäl att titta närmare på dessa moderatkvinnor som "gjort karriär". En gemensam nämnare för det flesta av dem brukar vara att det börjar i politiken men så småningon slutar någon annanstans, förslagsvis i någon av den uppsjö av organisationer som rör sig mellan politik och näringsliv, där engagemang och intresse inte är en nödvändighet utöver maktinnehav utan ansvar och arbete med så lite utfört arbete som möjligt.

Idag meddelades det att Timbrochefen Rankka "gått vidare" till jobb som verkställande på Stockholms Handelskammare. Som det brukar heta med en förskönande omskrivning när någon fått sparken. Det förvånar mig inte att det gick den vägen eftersom samma Timbrochef i höstas lyckades med konststycket att placera sin smedja på samma sida som Jan Myrdal och Pol Pot i debatten om Forum för levande historia, och därtill att lägga en utomordentligt naiv artikel i DI om att ge bort vitala delar av energiförsörjningen. För att inte tala om det fatala misstaget att städsla Muf-aren? Thomas Idergard som räknenisse ifråga om kommunala utgifter.

P J Anders Linder, förutvarande Timbrochef, hyllar ovannämnda utnämning som offensiv och visar samtidigt vilken liten människa han är. Den avslöjande kritiken i kommentatorsfältet är redan igång. Jag skulle tro att vi inför valet kommer att få uppleva en närmare granskning av alla dessa damer på högerkanten som fått stå tillbaka på grund av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det vore inget annat än att applådera för då kanske vi återigen kan börja ta till oss Strindbergs konstaterande att två karlar med en kvinna är löjliga.

Den gode Sokrates och den dålige Platon?

En paradox, måhända allmängiltig, som sysselsatt många är hur någon de flesta tagit för en god människa tagit en dålig dito till sin lärjunge. Karl Popper ägnade i sin rasande kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender viss filosofisk diskussion åt frågan varför Sokrates kunde ta denne under sina vingar. Ty Sokrates var ju uppenbarligen god.

Efter att ha läst journalistlegenden I F Stones Rättegången mot Sokrates har det börjat klarna en del. Stone menar att Sokrates inte alls var någon särskilt schysst figur utan rätt högmodig, elitistisk och definitivt en som skulle har trivts bättre i ett kloster än i ett öppet demokratiskt samhälle. Anledningen var främst att Sokrates såg ned på folkstyret i antikens Aten. De "sofister" som mången student i klassisk grekisk historieskrivning fått lära sig var principlösa skränhalsar som den briljante Sokrates smulade sönder argumenten för, var för övrigt enligt Stone snarare mera konstruktiva debattörer som gjordes sämre av motståndarens "negativa dialektik".

Det väl egentligen rätt ofta så här. Ledare väljer ut sina medarbetare som är som de själva när de är unga. Så var det också i fallet med Sokrates-Platon. Det hindrar förstås inte att det kan komma ut bättre av mindre lyckade val i första ledet. I fallet med Platonlärjungen Aristoteles blev det nämligen så. För att återvända till nutid och elitstyre måste man väl också säga att sovjetledaren Andropovs inval av Michail Gorbatjov i politbyrån blev ett lyckat drag.

Benny Haag och Spritpartiet

I min förra bloggpost efterlyste jag mera engagerande folkrörelser, bland annat eftersom de politiska partier vi har idag är förstelnade marknadsaktörer. Några av de nya partier som avser ställa upp i höstens val har väckt lite mer uppmärksamhet. I TV 4:s morgonprogram i förmiddags var skådespelaren Benny Haag gäst och promotade för sitt parti och mot alkoholkonsumtionen.

Jag vänder mig egentligen inte mot det goda i sig som Spritpartisterna står för, men nog är det lite konstigt att det alltid brukar vara de främsta ivrarna för en idé som efter frälsningen går emot densamma. I fallet med spriten förs debatten av de som inte klarat av att hantera den, något som inte är skäl nog för att förbjuda den, eller bringa ned dess totala intag till hälften av dagens nivå. Intrycket av Haags framträdande i TV-studion var närmast att han såg alkoholen som roten till allt ont. Den attityden omfamnas dessbättre av en liten minoritet av Sveriges befolkning.