Den intressanta kommunismen

Idag funderar vi över en ny utkommen bok om den så kallade Enboms-affären. Journalisten Thomas Bresky har skrivit om ämnet. Särskilt mycket nytt verkar inte komma fram, utöver kända fakta som kan kategoriseras i tre huvudpunkter: 1) Att huvudmannen i affären, Fritiof Enbom, var en rätt obetydlig figur som sökte ett slags martyrskap i spionrollen genom att brodera ut med berättelser om sin verksamhet. 2) Att de övriga i härvan förmodligen fick för hårda straff på grund av det McCarthy-liknande åsiktsklimat som rådde i Sverige under femtiotalets första år, och 3) att det ännu röner ett mycket stort intresse från omvärlden när kommunismen längst norrut i vårt land avhandlas.

Det som går att fråga sig rörande denna sistnämnda punkt är varför det är så. Kulturfolk, författare, redaktörer, en del politiker med flera ställer gärna upp på skådespelet. Det kommande verkar inte så intressant. Även i andra avseenden är det förgångna ständigt på tapeten i nordligaste Sverige. Det finns de som gärna ser sjuttiotalet som en kulturell storhetsperiod för Luleå exempelvis. Och nittiotalet med dess offer-gärningsmannafilosofi har heller inte gått ur skallen på flera som återfinns inom de mest skilda yrken från chefer på hög nivå till poeter. Det är sådant här som ger en mindre stad ett rätt sunkigt intryck.

Han ska göra norrlänningar av ett stympat Norrland

En mycket omdiskuterad fråga på senare år har handlat om inrättandet av en ny tredje nivå mellan stat och kommun i Sverige istället för landstingen. I Norrbottens län har gjorts flera misslyckade försök i ärendet, och nu har det hela kommit så långt att en politisk församling av ett stympat Norrland ska processas fram.

Jan-Åke Björklund anses vara mannen bakom regionen Västra Götaland, en politisk nivå som vissa menar inte har särskilt stor legitimitet hos befolkningen där. Och problemet med alla regionala församlingar är just detta att de mest verkar vara projekt för yrkespolitiker och inte för medborgarna i första hand.

Det återstår nu att se om det på det sätt som är tänkt går att skapa norrlänningar så att säga ovanifrån. Lyckas det lär det dessvärre inte bli särskilt folkligt förankrat eftersom vad som fordras är en rörelse underifrån. Och än så länge har jag inte sett till någon sådan.

Stora stygga björnen

Ett flertal björniakttagelser har gjorts där jag helst brukar bedriva min träning. Det är klart att man blir lite oroad av dylikt, särskilt som det i helgen när jag var ute och sprang hördes knak och brak inifrån skogen.

Det kan ju förstås ha varit bärplockare eller älg i farten, men jag skulle ändå uppskatta om ansvarig myndighet länsstyrelsen tog tag i problemet. För ett problem är det i och med att Ormberget frekventeras av rätt mycket folk alltifrån skolklasser till skidåkare vintertid.

Björnen är till skillnad från den ofta missförstådde ensamvargen definitivt ett farligt djur. Vid vistelse i skogen i andra ärenden än björnsafari går det att komma inpå djuret, och känner sig detta då hotat kan de gå riktigt illa.

Jag tillhör de som ställer sig alltmer skeptisk till kött- och nöjesjakten och istället menar att de i jakt bevandrade och intresserade hellre kan ägna sig åt skyddsjakt eller annan form av viltvård. Därför måste länsstyrelsen på något sätt se till att skaffa undan björnen eller björnarna från det område där den eller de vistas för tillfället eftersom djuren kommit alldeles för nära mänskligt bebyggda trakter, även kallade kulturområden.

Högkonjunktur - ändå befolkningsflykt

Det har börjat komma intressant halvårsstatistik angånde tillståndet i den region där jag för närvarande bor. Igår gick det att konstatera att arbetslösheten här är mycket låg. Dock sades nästan ingenting om utanförskapet som enligt vissa källor kan vara uppåt 30 procent. Regeringen har antagligen lagt denna valvinnande fråga på hyllan eftersom den förmodligen inte kommer att kunna göra så mycket mer åt det under mandatperioden. Och oppositionen ser ju på det faktum att en del måste vara utlämnade åt staten för sin överlevnad som att sparka på de svaga.

I dagsläget verkar således utanförskapet vara en död fråga. Om inte den sittande regeringen eller kommande regeringar vill ta tag i arbetslinjen igen med allt vad det innebär av rehabiliteringsåtgärder och dylikt så står vi sannolikt inför en scenario att införa någon form av medborgarlön åt de som inte passar in. Det måste nämligen vara något sjukt i världens friskaste land att år efter år bevilja uppenbart arbetsföra förlängd sjukersättning.

Mot de positiva siffrorna om arbetslösheten står dagens om utflyttningen från Norrbottens län. Trots högkonjunktur har regionen negativ befolkningsförändring. Så frågan blir då givetvis vad som händer når de konjunkturkänsliga råvaruproducerande industrierna börjar gå dåligt? Massflykt från området norr om Skellefteälven? Tanken är inte djärv. I ett läge där många börjar bli less på att hålla underutvecklade regioner under armarna ser det riktigt illa ut på sikt. Troligt är att EU kan komma att sträcka ut en hjälpande hand, men det lär inte räcka långt.

Min första politiska diskussion med några sosseföreträdare hade jag inför valet 1985, första gången då jag fick rösta. Jag konstaterade redan då att regionalpolitiken misslyckats. Dessvärre står sig detta argument än idag.

Attityderna: Norrlandsegenskaper 3

I början av 90-talet tog länstyrelsen i Norrbottens län fram en rapport som pekade på de största hindren för regionens utveckling. Dessa var en allmänt negativ attityd bland befolkningen till utbildning och serviceyrken, samt bristande stolthet över sin region.

Egentligen kunde det väl inte har sagts bättre och kärnfullare. Med tiden begravdes dessa upplysningar i en 10-15 årig tilltro till vad kunskapssamhället (oklart definierat) troddes kunna utveckla ekonomin och samhället. Det är troligt att bakom rapportern stod någon i Norrbotten uppväxt som varit hemifrån och fått lite vidare perspektiv, men kanske inte mottagits som han eller hon borde. Till skillnad från de flesta andra hör jag till de som är inne på att utveckling hör intensivt samman med att gå från det kända till det okända och slutligen hem igen. Att flytta från ett ställe till ett annat är med andra ord att stanna på halva vägen, vilket kan förklara inflyttades benägenhet att ta till sig så mycket av livsstilen på nya orter om de inte rör på sig snart igen.

Det må vara något hegelskt över mitt resonmenang. Den regionala identifieringen varierar också kraftigt mellan Norrlandslandskapen. Jag brukar skilja mellan kultur- och industriregioner i Norrland. Till de förstnämnda räknar jag Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Hälsingland. Till de andra Norr- och Västerbotten inklusive Lappland och Medelpad. Om de någonsin kan komma att uppträda samfällt med kraft låter jag dock vara osagt.

Abrahamssons blinda öga : Norrlandsegenskaper 2

Det finns nog en tumregel för att motverka en negativ utveckling av vad det slag vara månde. Och det är att ta fram det enbart positiva så att spiralen inte börjar gå nedåt. Olov Abrahamsson använder denna teknik idag på sin tidnings ledarsida (NSD).

Faran med det är givetvis att det goda syftet övergår i något helt annat nämligen hemmablindhet. Visst ska man ta vara på det positiva men att helt blunda och avfärda kritiken om ett "bidrags-Norrland"är helt enkelt inte riktigt rättvist. Faktum är att ju längre norrut i landsdelen man kommer, desto mer utpräglat är det statliga inflytandet. Därtill är Norra Norrland en stödregion inom EU av rätt stort format.

Utanförskapet i nordligaste Norrland är också betydande plus att här också finns en utbredd mentalitet med djupa rötter i Jante-lagen. Att slå sig för bröstet och bara tala om hur bra man är inget bra sätt att motverka problem. Strategin bör istället vara att koncentrera sig på bristerna och komma tillrätta med dessa, dvs. främst övertro till staten och negativa attityder till entreprenörskap och företagande samt serviceyrken. Mer om detta imorgon.

Väx upp för...! : Norrlandsegenskaper 1

Mjöfjärden är en mindre, lite avsides by utanför Råneå i nordligaste Norrland. Här har i helgen hållits "en tävling" som gick ut på att snöskotrar skulle köra från den ena sidan av fjärden till den andra.

Alldeles frånsett det okloka i att föra fram fordon avsedda för att gå på land och alldeles frånsett att inga resultat redovisades från tävlingen så kan jag tänka mig att denna form av verksamhet är något sörlänningar har verkligt roligt åt i den nordliga delen av landet.

Skotern har ju blivit något av en symbol för livet i Norrland. Ganska orättvist eftersom här utövas en hel del utvecklande intressen också såsom segling, olika former av idrotter samt friluftsliv i största allmänhet.

Vad jag kunde se var en bekant från lumpartiden med i vuxenleken kring Mjöfjärden som tidningen rapporterade om. Samma kalv då som nu är det enda jag kan konstatera av sammanhanget. Varför inte ta och växa upp någon gång istället?

Rysslands stormaktsambitioner

Ryssland har tågat in i den georgiska provinsen Sydossetien bland annat med motiveringen att där pågår folkmord. I realiteten har provokationer från båda sidor under en längre tid pågått. Ryssland har försett invånarna i de separatistiska provinserna med ryska pass och georgierna har möjligen slagit på en västvänlig linje som gränsar till fjäsket.

Det står ändå rätt klart att det lilla Georgien lär få omvärldens sympatier. Anfallet är kanske inte helt olikt det på Finland 1939 av sovjetstaten. Också då handlade det inledningsvis om en provins. Något som också spelar in är att det går en nybyggd oljepipeline genom landet som ryssarna vill sätta en kran på. I grunden döljer sig kanske ändå mest Rysslands förlorade ställning som stormakt. Inte sedan 1600-talet har landet varit så svagt utrikes.

Varför så rädda för sverigedemokraterna?

Några representanter för sverigedemokraterna befinner sig för närvarande på turné i övre Norrland. I Umeå blev stämningen bland de så kallade motdemonstranterna hätsk. I Skellefteå, Piteå och Luleå gick det lugnare till. Förr i tiden var det politiska engagemanget i industristäder större, men så är vänstern idag allt mindre en inriktning för det arbetande folket.

Det är inte ens fel att två träter brukar det heta. Istället för att bemöta sd:s nattståndna idéer och ge dem delvis rätt så förs nu debatten på gatan mellan två ytterlighetsfraktioner. I det tomrum som sossarna lämnat öppet frodas diverse schatteringar ihopsatta av politiskt avslutade ideologier som knappast för samtalet framåt.

Värst är ändå den räddhågsna lokalpressen som inte vågar ta i frågan på allvar. Att kalla sd för rasister är bara kontraproduktivt och ökar förmodligen bara risken för att partiet tar ett mandat i valkretsen i nästa val. Störst skuld i sammanhanget har ändå alla avlönade lokalpolitiker som tiger som muren till och med när deras jobb hotas.

Ett klick för Norrbottens-Kuriren

En resa inåt landet häromveckan väckte vissa tankar. Nämligen, om vi till varje pris ska hålla liv i hela Sverige. Ett alltmer upprepat mantra är att det endast är värt att satsa på glesbygd en mils radie utanför tätorter. Frågan är dock dessvärre fel ställd.

Det finns ingen lag som säger på vilka orter livet ska upprätthållas. Om exempelvis en driftig entreprenör tror att han eller hon kan leva på sin näringsverksamhet i den veritabla obygden så ska han eller hon få göra det. Må det då vara inom tradionell industriell råvaruproduktion eller upplevelseindustrin.

Vissa macholiberaler (för vilka orden service och hantverk är bannlysta) har en tendens att börja moralisera över vad som är rätt och fel näringsfång. Detta ska vi inte diskutera. Frågan är hur och om staten kommer in i det hela.

Staten är också den hjälpande hand som gör att den stora majoriteten av landets landsortstidningar kan fortsätta sina verksamheter. Helt klart står att denna form av sysselsättning i dagsläget är allvarligt hotad främst på grund av konkurrens från andra sätt att föra ut information än för bara 10-15 år sedan. Jag märker av detta i mitt deltidsyrke genom skillnaden mellan att distribuera tidningar i ett område med relativt ung befolkning och många med utländsk härkomst och hur det är där det bor fler äldre och folk som bott längre tid i Sverige. I det sistnämnda området är läsandet av papperstidningar fortfarande vanligt medan ungdomar och invandrare mer eller mindre överger prenumerationerna.

Det här fordrar givetvis ett bemötande på något sätt från de intressen som på detta sätt ser sin existens hotad, och greppet har blivit att hänvisa till unika besök på tidningarnas webbupplagor. Och då ser det genast bättre ut. Att för den skull till priset av lite reklamexponering läsarna fortfarande håller fast vid sina lokala avisor är dock missvisande. Journalistiken är de facto i allvarlig kris och stagnerar lokalt av andra skäl som går tillbaka just på problemet med moraliserande perspektiv på samhällsdebatten och kanske också rädsla. Ett annat problem är navelskådande, vilket gick att läsa i en spalt av en mångårig nöjesrecensent igår som valde att bevista Storsjöyran istället för en lokal stadsfest. Inte för att jag märkte någon större skillnad mot för hur han brukar beskriva festligheter men nog är det väl alltid bra att röra på sig.

Det besynnerliga forskningsprojektet i Norrland

Fredagens huvudledare i DN behandlade ämnet om överetableringen av myndigheter i Sverige. Först på listan över vilka som bör läggas ned sattes Statens Folkhälsoinstitut i Östersund. Under sommaren har denna flyttat fram positionerna ifråga om larmrapporter rörande hälsan hos svenskarna. Mest framträdande bland dessa var uppgiften om att 400 000 barn har missbrukande föräldrar.

Ni får säga vad ni vill men jag menar att detta är ett gravt missvisande påstående. När missbrukar en förälder egentligen? Och var går gränsen för att detta skulle påverka barns hälsa?

Statens Folkhälsoinstitut etablerades i Östersund som kompensation för de jobb som försvann när garnisonen avvecklades i staden. Den har inte så lite sovjetiskt över sig och tanken med den verkar synnerligen inriktad på att lägga livet tillrätta hos folk snarare än att bidra till upplysning. I Luleå där jag växte upp och fortfarande bor härjade en kvinna som med folkhälsoargumentet också ville styra i andra familjer än sin egen, dock med den moralistiska uppfattningen att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Prussiluskan i konkret gestalt med andra ord. Utan framgång försökte jag göra lokala medier uppmärksamma på dennas verksamhet, men det slutade bara i att en av de presstödsberoende blaskorna lät kvinnan köra över mig i ett så kallat genmäle på ett sätt som knappast sett sin like.

Det är klart att det inte känns bra av sådant. Men vad historien kanske lär oss är att ett starkare civilsamhälle än det som finns i Luleå kanske hade satt stopp för detta besynnerliga forskningsprojekt på ett tidigt stadium. Definitivt tror jag att Luleå valdes som studieobjekt just av den anledningen att här är det lättare att ta till och införa statligt sanktionerade lösningar på diverse samhällsfrågor och problem. På tal om Statens Folkhälsoinstituts framstötar så ligger dess förklaring sannolikt i att det är beläget i Norrland som alltmer börjar verka som Sverige som det en gång var. Folkhemmet i dess klassiska tappning omhuldas här fortfarande på många håll. Och dessvärre var det också härifrån de stolliga idéerna om häxorna fördes ut över resten av landet en gång i tiden.

För en tid framåt kommer jag på denna blogg ägna mycket tid åt att ifrågasätta och kritisera den nysovjetism som jag tycker börjar gripa kring sig i den landsdel som jag härstammar från. Målet är således inte bara att Statens Folkhälsoinstitut ska läggas ned, utan också att norrlänningarna börjar ta tillbaka styrseln över sitt eget öde. Om folk uppe i norra Sverige fortsätter att vaggas in i tron att staten framgent alltid kommer att vara alla goda gåvors givare så är jag rädd för att det hela kommer att ta en ände med förskräckelse.

Leif Lewin - forskningens Mick Jagger

John Lennon kunder konsten att fabricera slagkraftiga argument och omdömen. Ett av dessa var det om Mick Jagger - mannen med tusen ansikten. Inom svensk forskning skulle detta kunna transponeras till en annan person, statsvetarprofessorn emeritus Leif Lewin.

Denne har inte samma kraftiga stämma men väl en förmåga tolka samtiden förstärkt med en hantering av svenska språket som inte står många efter. Kanske är det enda anledningen till att omvärlden ännu lyssnar till honom. För genom åren har Lewin hunnit gå över idéanalys via public choice på 80-talet till ideologisk urvattningslära på 90-talet.

Idag vill Lewin återupprätta fakultetsstyret. Inte för att jag vet hur han ställt sig till forskningsråden som kölhalas i debattartikeln tidigare, men det verkar så i tiden pricksäkert att ge sig på dessa att det knappast kan handla om en uppfattning någon haft hela tiden.

Problemet med forskningsråden kontra fakultetsstyre är givetvis att den idylliska tillvaro då professorerna hade förmåga att styra över forskningen inte finns längre i Sverige. Studenter, forskare och antal lärosäten har ökat explosionsartart sedan 50-talet. Därtill är enprofessorshierarkierna på många håll en existerade realitet, vilket motiverar en viss politisk styrning.

Lewin får för mig gärna besjunga det bästa ur ett svunnet tillstånd, om så bara för en dag. Men att alls tro att lösningen på frågan om kvaliteten i svensk forskning ligger i att stärka de enskilda universitetens ställning vore tillmäta de befintliga lärosätena alltför stor kompetens.

Vad händer när inte hemvändarna återvänder längre?

I helgen hade jag tänkt mig en kortare resa inåt landet med bland annat fiske och en löpartävling på programmet. För närvarande är tidningarna fulla med annonser om evenemang med anknytning till de som använder semestern till att återse sin uppväxtmiljö.

Landsbygden lever upp med andra ord. Eller är det dödsryckningar? I större delen av den svenska glesbygden framträder ett mönster. En mil utanför större tätorter förtvinar livet. Värst drabbat är inlandskommuner med ensidigt näringsliv. Problemet är känt sedan länge men är nu akut då ungdomarna försvinner därifrån i allt hastigare takt.

När så äldreomsorgen omsätter mest pengar på orten finns snart inte en kommun mer.

Ofrivillig professor

I anslutning till mitt förra inlägg så har jag vissa funderingar kring den förda politiken under den senaste 10-15 årsperioden. Ty det var ju så att industrisamhället av många sågs som något förlegat, något vi håller på lämna bakom oss. Daniel Bells idéer om det post-industriella samhället där relationer mellan människor betyder mer än känslokall produktion av varor slog igenom med full kraft. En del yrkesvägledare avrådde till och med sina elever att välja inriktning mot industriarbete eftersom jobb inom denna sektor var på utgående.

Det visar sig nu att denna analys var att förväxla orsak och verkan. I ett bokavsnitt går professorn i ekonomisk historia Nils-Gustav Lundgren till frontalangrepp mot uppfattningen att den nya ekonomin, även kallad upplevelsesektorn eller kunskapssamhället med mera skulle utgöra framtiden. Lundgren menar att dennas andel av sysselsättning och förädlingsvärde inom det svenska näringslivet väger lätt i förhållande till industriell produktion av varor och tjänster i allmänhet och råvaruhantering i synnerhet. I alla fall vad beträffar Norrbottens utveckling.

Det är inte svårt att hålla med om detta. Svårare är dock att förstå varför ovanstående nu kommit till denna insikt efter att under många år ha propagerat för att det viktigaste är att ha kul, vilket många direkt förknippat med att det första man ska göra när man stiger upp på morgonen är att knäppa på datorn. Lundgren går även till angrepp mot sin egen arbetsplats Luleå Tekniska Universitet vars verksamheter han ser som ersättningsjobb för det uteblivna Stålverk 80. Som ofrivillig professor klagar han sannolikt ändå inte över lönen på drygt en halv miljon om året. Snacka om att kacka i eget bo.

Hela grejen handlar givetvis inte om något annat än politisk korrekthet. Flumprofeterna som satte nöje före arbete kan möjligen göra avbön för sina tidigare åsikter. Lite mera nära i tiden ligger problemet med att avslöja den förre IT-guru som ska lyfta Norrbotten till nya höjder med sitt redan misslyckade koncept. Kommer lokalmedia att lyckas med detta? Knappast eftersom det hotar arbetstillfällen som kommer till skänks utan egna initiativ.

Han är inte värd att gå på semester

Almedalsveckan, detta arrangemang då politiker och journalister ska formera sig inför sommarledigheten, har just avslutats. Jag har tidigare dömt ut detta som ointressant på grund av dess förfall från idealistiskt-folkligt möte till maktjippo där alla måste vara på plats för att inte missa något.

Det här med att gå på semester, och framförallt att vara värd att gå på semester, har jag funderat en del över. Riksdagsledamöterna har ju som bekant tre månaders ledighet. Regeringen får dock ställa in sig på att jobba under semesteruppehållet på någon sorts lågvarv. Det går alltid att diskutera denna ordning. Många, såväl regeringen som riksdagsledamöterna, laddar nog snarare batterierna inför höstsäsongen. Annat är förhållandet med majoriteten av landets presstödsberoende journalister.

En som definitivt inte är värd att gå på semester i år är Norrbottens-Kurirens ansvarige utgivare Mats Ehnbom. Förutom att han är kapten på en skuta som sakta med säkert sjunker mot botten sedan Store Sture Bergman från Lillpite försvunnit till Västerbottens-Kuriren i syfte att få gehör för sina storsinta planer där så är Ehnbom inget att annat än en sluten variant av sin företrädare. Förra hösten när jag i ett inlägg dristade mig att kritisera ett tvivelaktigt forskningsprojekt spelade Kuriren ut mig i tre steg mot den läkarinna som stod bakom detta.

Det började med att insändarnissen på tidningen refuserade ett skrivet inlägg från mig och stoppade det i händerna på en allt annat än kompetent journalist som ringde upp mig och återgav min kritik på förvrängt sätt. Som final på hela affären tog blaskan till det sällsynta greppet att låta läkarinnan köra över mig i rollen som engångsvikarierande journalist i ett "genmäle".

Jag tror nu inte för en sekund att kvinnan det är fråga om hade skrivit detta själv. Ej heller är det nödvändigt att ägna så mycket mer tid åt det här "projektet". Det är en rätt udda historia som går ut på att Luthers tes om "arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd" omsätts till vetenskap med tillskott av inte så litet lägga livet tillrätta. I Pajala där civilsamhället är starkare än i Luleå där den här kvinnan härjat ignorerades hon. Tyvärr en effekt i en stad där man under långliga tider haft problem med att vara så stora att man inte ser sig själv.

Jag försökte föra en dialog med byråkraten Ehnbom om det här men möttes bara med tystnad. Ej heller fick jag bemöta påhoppet från medicinkvinnan och/eller maken till denna som var rätt obehaglig och nästan gjorde mig illa till mods trots att den viktigaste regeln i den hippokratiska läkareden går ut på att inte skada patienterna.

När jag bodde i de södra delarna av vårt land var jag en gång inblandad i en debatt med en fullfjädrad akademiker, ej heller det en särskilt angenäm upplevelse. Men tidningen ERGO lät mig ändå få besvara ett personligt påhopp från den som tjänstgjorde som doktorandombudsman på universitetet i staden. I översta Norrland tyngt av slutetenhet lät sig icke detta göras för där är tiga guld. Något märkligt kan tyckas med tanke på att riksmedierna i flera fall legat före lokaljournalistiken ifråga om att peka på missförhållanden där.

Intressant ska bli hur denna hanterar den här mannen som väl egentligen borde vara körd vid det här laget men som fått en nystart efter regeringsskiftet. Idag går i alla fall jag på semester i tre veckor. Och det är jag faktiskt värd.

Gäckande storgädda

Det här med fiskehistorier är väl egentligen rätt onödigt att ta upp. Men jag gör ändå ett försök. På midsommardagen gav jag mig ut på vinst och förlust på jakt efter lite gädda i anslutning till där ett vattendrag rinner ut i havet. Och döm av min förvåning då jag på första kastet med favoritdraget pite-reptil får en gädda av det större slaget på kroken.

Särskilt lång blev inte kampen med denna. Eftersom jag försummat att byta lina slet sig den rackaren rätt snabbt med både drag och tafs från den sköra tråden. De senaste dagarna har jag återvänt till samma plats i syfte att bärga denna storgädda men utan resultat.

Det är möjligt att den inte överlevt med draget kvar i munnen eller att någon annan fiskat upp den. I så fall borde reviret ha övertagits av någon annan herre på täppan. Det sistnämnda verkar inte ha skett eftersom jag inte haft ett enda hugg där på mina återfärder till turstället. Den här veckan som är den andra i juli brukar traditionellt för min del vara den sista som ägnas åt gäddfiske. Sedan blir vattnen för igenvuxna och gäddorna lata i solskenet. Men en gång till ska jag i alla fall försöka utmana denna gammelkrokodil.

Löpsäsongen så långt

Vårsäsongen ifråga om min löpning blev lyckad såtillvida att jag satte personligt på både halvmaran och milen. I Stockholm Marathon där jag ovan ses helt fokuserad på uppgiften gick det inte lika bra. Efter att ha startat i tretimmarstempo med en placering omkring 500 efter första 10 km stabiliserade jag mig omkring 600-700 mellan 20-25 km. Sedan gick det mest utför. Tappade placeringar i stort sett ända in i mål och slutade 1088. Det blev en hel del gång mot slutet med vätskekontroller som kändes som befrielser från det jobbiga kutandet.

Några bortförklaringar till det skedda har jag givetvis. Som till exempel kraftig förkylning endast två veckor före loppet. Sedan är det möjligt att jag startade i för hårt tempo. Den viktigaste förklaringen till debaclet var nog ändå vätskebrist. Mot kvällen hade jag en schackningsperiod där jag kände mig rätt borta. Det kändes som om jag kunde dricka hur mycket som helst utan att ge i från mig något. Men så var det ju också 27 grader varmt.

I sommar blir det några kortare lopp. I höst lär det bli några längre lopp med Lidingö som grande finale. Jag har inte beslutat ännu om jag ska springa Berlin Marathon som går samma helg. Ett alternativ vore att avstå från det sistnämnda till Lidingö och springa Åland Marathon i slutet av oktober istället som förvisso ska vara ett riktigt blåsmaraton. På Timbros hemsida finns nu min rapport "Thomas Szasz och psykiatrin". Den kan läsas som ett alternativ till den vidlyftiga användningen av begreppet psykiskt sjuk ifråga om svårförklarliga våldsdåd.

Eko-konsumismen

Enligt statistik råder stor efterfrågan på så kallad ekologisk mat. Så stor faktiskt att producenterna har svårt att hänga med. Denna livsmedelsform har med andra ord blivit en anledning till konsumism som väl miljörörelsen knappast ställer upp på?

För några år sedan var det inne att ondgöra sig över "gen-mat" ända tills någon kom på att det är gener i all mat. Nu var ju måltavlan genmodifierad mat, men det verkade inte många av aktivisterna känna till.

Ifråga om eko-maten råder ett motsatt förhållande. Här får konsumenterna en varudeklaration om att de verkligen gör gott genom att handla ekologiskt. Frågan är bara hur sovjetiskt det blir med tiden om fler och fler ska handla idealistiskt i form av eko- och kravmärkt. Jag har nämligen svårt att se ekomärkningen av varor som särskilt förenlig med personliga preferenser.

Mannen som aldrig blev finansminister

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros lägger idag skulden för riksbankens räntehöjning på regeringen. Skattesänkningar ska ha eldat på inflationen och lagt grunden för reallönesänkningar för första gången på många år.

Måste erkänna att jag inte riktigt förstår resonemanget. Om folk får mer kvar i plånboken borde väl detta kompensera för inflationen. Sedan är väl huvudförklaringen till denna snarare den inhemska avtalsrörelse som Östros eget parti väl knappast hållit tillbaka i kombination med ökade råvarupriser som bestäms på en global marknad.

Hela analysen vittnar mest om desperation hos en som aldrig blev finansminister under en chef som föredrog att hålla sina medarbetare kort. En annan fråga i sammanhanget är om anledningen till att herr Östros aldrig nådde fram till doktorsexamen i nationalekonomi utan stannade vid en lic. helt enkelt kommer till tydligt uttryck här.

Början till slutet för landstingen?

Det ska det bli möjligt för olika vårdgivare att skicka journaler mellan varandra på elektronisk väg. Tidigare har det varit ett krångel exempelvis när en patient flyttat från ett landsting till ett annat och måste skriva under handlingar för att andra läkare ska kunna ta del av journaluppgifterna.

Jag kan tänka mig att det ligger en del revirbeteende bakom den gamla ordningen som landstingen gärna slagit vakt om. Hela konstruktionen med regionala politiska församlingar som huvudmän för vården i landet har ju aldrig varit speciellt lyckad.

Kanske är det nu på gång att de kommunallagar från 1862 som ligger till grund för dagens landsting är på väg att skrotas i och med att denna ärendehantering blir en statlig istället för en regional verksamhet. Det vore i så fall inget att beklaga. Själva idén med regionen som grund för politiken bör vi akta oss för i Sverige.