Ska kultur utveckla eller bekräfta?

Förre succéförfattaren Mikael Niemi slår ett slag för den regionala kulturella identiteten på NSD:s kultursida. Trots att det blir mer och mer svårt att hävda att det skulle finnas något specifikt "norrbottniskt", så fullföljer Niemi en tradition som mera går ut på att ta i så man nästan spricker och förneka ens mera genuina bakgrund. I artikeln talas visserligen om "hopkok" av olika bygder i Norrbotten. Men att mera konkret tala om vad det innebär att vara kalixdaling, tornedaling, malmfältsbo, pitedaling, luledaling eller same verkar inte bekomma Niemi. Det är synd eftersom bygden sannolikt betyder mer för de som bor inom regionen.

Detta leder oss över på frågan om kultur ska bekräfta eller utveckla. Regioninstitutionen framför andra, Norrbottensteatern, har mer eller mindre börjat gå mot sotdöden. Länge gick det bra med uppsättningar av dramatiker med vänsterbakgrund och anti-Stockholmsetablissemangsattityden. Vi kan det nu. Socialismen är död och kulturlivet i huvudstaden varken lika främmande eller bättre än allt annat numera. Förutsättningarna för att utvecklas på egen hand utan någon särskild regionteater är bättre än någonsin idag.

Vill Niemi och andra fortsätta och hävda att det existerar en norrbottnisk identitet så inte mig emot. Trots allt är det ju en födkrok att ägna sig åt dylikt. Mycket intressantare vore emellertid om fokus kunde sättas på kommunernas specialisering på kulturområdet. I annat fall blir identiteten hos många i nordligaste Sverige inte mycket mer än redan ingrodda föreställningar om hur folk är där.

Danskt och franskt

I Danmark har det nyligen hållits val till folketinget, och snart är det dags för folkomröstning om euron som man förhandlade bort i samband Maastrichtavtalet som underkändes av väljarna. Det danska, och för all del även det brittiska, förhållningssättet till EU borde ha lett till efterföljd i Sverige som ju också sade nej till euron. Dock efter att först ha sagt ja i omröstningen om EU på 90-talet där euron ingick i det som det röstades om. Med andra ord, det är inte som en del tycks hävda, att den danska självständigheten är illusorisk och den svenska förhandlingsbar. Den svenska hållningen antar snarare vingelpetterns kännemärken medan Danmark ifråga om euron har intagit en mera konsekvent linje.

Efter president Sarkozys hårdare tag mot glassiga statliga pensionsavtal har det återigen rått revolutionsstämning i Frankrike. Hörde jag verkligen rätt? I pension vid femtio års ålder? Då har ju folk knappt fått läsglasögon. Sverige med sin delvis oreformerade offentliga sektor ter sig i sammanhanget nyss förnyad. Den franske premiärministern har varit i Sverige för att lära av vad vi åstadkommit här. Sådant är positivt att höra, inte minst mot bakgrund av att Sverige genom århundradena gått i franska fotspår vad beträffar politisk utveckling. Nu går våra idéer på export.

Kärnkraftsutbyggnad åter aktuell

I takt med att isar och glaciärer verkar smälta hastigt har åter kärnkraftens roll som energikälla aktualiserats. Redan idag är det ju så att den tillsammans med vattenkraften står för nästan all elproduktion i landet. Den skulle således kunna ha större betydelse på energiområdet som ersättning för koldioxiddrivande olja, kol och gas såväl internationellt som nationellt.

Det parti som för närvarande lägger hinder ivägen för en ny energiuppgörelse inom regeringen är centern, som visserligen sagt ja till kraftkällan men nej till mera utbyggnad. Jag skrev 1995 en uppsats om kärnkraften som lösning på ett numera pragmatiskt problem, växthuseffekten som den hade börjat kallas då, långt bortom högstämda tal och ideologier. På seminariet satt två pitepiltar och ömsom skällde, ömsom knackade i varandra. I sin gemensamma ilska över att få träffa på någon inom pendelavstånd från brolyset som inte tyckte som de gjorde hemma, lade den ena moraliska aspekter på mitt resonemang, medan den andra inte kunde acceptera någon som stack ut.

Framtiden visade emellertid att jag fick rätt. Idag är vi långt från 70-talets vanföreställningar om att en härdsmälta kan gå genom hela jorden och medvetet infantiliserad information. Att använda sig av kärnkraft är idag inte farligare än att flyga. Det måste dock ställas hårda krav på säkerheten. Vilka länder som helst kan förmodligen inte ägna sig åt energiproduktion medels kärnklyvning. Avfallsfrågan är förvisso inte löst, men heller inte ett omöjligt projekt. De böcker i ämnet statsvetenskap om en av de största politiska frågorna någonsin i Sverige framstår idag som trötta parentetiska konstateranden undantaget möjligen Jörgen Westerståhl och Folke Johanssons framsynta inlägg i debatten. Dessa ska ha heder för detta, eftersom kärnkraftsfrågan förmodligen aldrig var riktigt politisk.

Det sjunkande skeppet

Från slutet av 80-talet finns en bild av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson i sällskap med Östtysklands näst siste president Erich Honecker. Framför soldatleden visade Honecker upp ett fullständigt obesvärat sätt, skrattande, medan Carlsson ser ut som om han bär hela världens bekymmer på sina axlar. Om det var situationen den svenske statsministern befann sig i, eller om det var problemen på hemmaplan i form av det interna bråket i hans eget parti benämnt Rosornas krig, som ska till som förklaring till Ingvar Carlssons min, förblir en gåta. Däremot var den svenske socialisten på besök i DDR medveten om vad som pågick. Det var inte Honecker.

I en fullständigt sanslöst självupptagen och navelskådande spalt i sin tidning, hävdar Norrbottens-Kurirens redaktionschef idag att priserna regnar över hans medarbetare. Först och främst är det kulturredaktören, som knappt uttryckt en åsikt utöver att förra kulturministern tillhör extremhögern, som hyllas. Hon har fått ett pris av något som heter Norrbottensakademien, en institution instiftad av misslyckade bankdirektören Björn Wahlström. Sedan räknas några andra pristagare upp utan att utmärkelserna definieras särskilt noga eller närmare. Inte heller någonting om var en del av de belönade journalisterna håller till nuförtiden, ty i tidningen syns de inte.

Nåja, det här med priser och utmärkelser ska vi väl inte ta för allvarligt. Dock däremot att stalinismen är på frammarsch i Norrbotten. Faktiskt går det att tala om en nystalinism för närvarande. Innehållet är utbytt men uttrycksformerna desamma. Och precis som Honecker förstår inte redaktionsledningen på Kuriren att de håller på att gräva sin egen grav med den lilla (inte stora) guldspade två reportrar hämtade hem i något tidningen skildrade som OS-vinster minst. Föremålet för deras reportage, Obol-Bo Johansson, gäckar dock fortfarande omgivningen. Och många är de som väntar på sina pengar medan de grävande journalisterna speglar sig själva i sina guldspadar.

Under tiden fortsätter också Verklighetens center i Voullerim sin verksamhet, till skada för många som bor där, nu sist riksbekanta trädgårdsmästaren Heide Krönlein som väljer att flytta från orten på grund av trakasserier. I en region där det värsta som kan ske är att sticka ut och ifrågasätta kunde denna sekt etablera sig, mitt framför de dimmiga ögonen på de lokala medieföreträdarna. Bedriften ifråga är sannerligen värd en guldkalkon. Och hittar någon journalist från riksmedia Bo Johansson under-cover någonstans i Norrbotten, ja då är fiaskot som det heter fullbordat. Ett ljus i mörkret är emellertid att de båda tidningarna i det län som förmodligen är under avveckling är på väg att gå ihop. Om denna får beteckningen politisk liberal, ja då finns det hopp för framtiden.

Är utbildning rentav farlig?

På Svenskans ledarblogg idag skriver Per Gudmundson om problemet med att de som väljer våldet som lösning på politiska frågor inte sällan har hög utbildning. Det förhåller ju sig nämligen så att rekryteringen av attentatsmän för olika ändamål inte alls särskilt ofta sker i Koranskolor. Istället är det rätt ofta folk med universitetsbakgrund som påtar sig dylika uppgifter.

Något jag kommer att tänka på i anslutning till detta, utan att för den skull försöka dra några paralleller i övrigt, är hur svenska studenter också kan förändras i kontakten med högre utbildning. Hur många är inte det av kvinnligt kön som "kommit ut" som feminister efter examen.

Givetvis vore det fel att påstå att högre utbildning per definition sätter griller i huvudet på en del. Men ändå: har inte institutionerna ett visst ansvar för vad de producerar i slutändan? Att fundera över vore kanske om vetenskapen alla gånger är så fristående från religionen.

Debatten som inte borde ha funnits

Göran Skytte fäster idag uppmärksamheten på uppståndelsen kring de som köpt "svarta tjänster". Han är inne på att det mera handlar om ett ensidigt påhopp på den ena aktören i uppgörelserna. Den som säljer tjänster går så att säga fri från mediedrevet.

Det här är lite märkligt, men så blir det när debatten nödvändigtvis måste målas i bjärta färger. The good guy against the evil. Ingenting om den som utför svartjobben, han eller hon är bara ett anonymt offer. Som Skytte mycket riktigt påpekar betalar denne ingen skatt medan köparen konsumerar av redan skattade pengar. Måltavlan borde vara svartjobbaren således.

Lagen om hushållsnära tjänster kan möjligen vrida fokus bort från denna diskussion. Nya jobb skapas åt de som förmodligen ändå inte blir särskilt rika men i alla fall övergår till att bli vitjobbare. Tänk om arbetarrörelsen i tid insett att serviceyrken kan vara en progressiv kraft att räkna med. Då hade den här debatten aldrig uppstått.

Sociala företag

Var på en konferens om sociala företag. Att sådana kan bespara samhället såväl stora ekonomiska resurser som stort mänskligt lidande står helt klart.

Det finns några sådana i mitt närområde. Så gott som alla som kommit i kontakt med dem verkar har något positivt att säga. Ofta handlar det om personer som befunnit sig på absoluta botten på ett eller annat sätt.

Dessa får chansen att arbeta sig upp i företagskooperativets form på frivillig väg, vilket innebär att den egna växtkraften tilldelas en speciell roll. Tvångsvård i olika skepnader lyser med sin frånvaro, vilket kan förklara att jag inte såg några representanter för psykiatrin där. Däremot företrädare för RSMH och Schizofreniförbundet.

Det var också paneldebatt mellan företrädare för myndigheter, politik och organisationer. Inte för att det kom så mycket ut av denna, men intresset var det inget fel på. Som utomstående iakttagare måste jag ändå notera vilket glapp det är mellan idé och verklighet i de här sammanhangen. Det är med andra ord eldsjälarna som driver det hela framåt. Utan dem blir det nämligen ingenting av den sociala företagsamheten.

Planetstormar i inlandet

En författarinna bördig från Kiruna har haft viss framgång med en bok om sektlivet på hennes hemort som nu blivit film. Tillsammans med andra drottningar (det kan finnas flera) inom genren har Åsa Larsson etablerat sig som ledande inom deckarskrivandet. Att lägga märke till är dock att på den manliga sidan finns det också stjärnor inom gebitet, men de kallas av någon anledning aldrig för deckarkungar. Kanske kan det bara finnas en sådan, och då blir det svårt att välja bland Nesser, Mårtensson, Mankell med flera.

Jag ska inte uttala mig om Åsa Larssons eventuella förmåga på området mer än att deckargenren i sig är av det lättare slaget. Det är inte speciellt svårt att skriva deckare; behärskar man hantverket att skriva och kan arbeta efter ett koncept kommer det mesta av sig självt. Sedan är det ju så att de råder konkurrens på marknaden. Vem som helst kan inte blir deckardrottning.

Ändå måste jag dröja något vid det sommarprogram Åsa Larsson förestod tidigare. Tror nämligen att detta var mest anonyma och utspädda ifråga om tilltal och innehåll jag någonsin hört. Behöver väl inte tillägga att jag bara lyssnade tio minuter?

Ett skrämmande dokument

SVT har i två avsnitt visat program om Vladimir Putins väg till makten. Länge har det varit känt om dennes förflutna som KGB-officer, desto mindre om hans förhållande till Jurij Andropov, den siste ledare som med kraft agerade som traditionell sovjetisk politiker.

Många minns nog bilderna från nyårsafton 1999 när Boris Jeltsin lämnade över makten till sin "lärpojk" Putin. Den nyckfulle men dock liberalt orienterade Jeltsin har i efterhand visat sig stå för en helt annan politik än efterträdaren.

Det förvånar då inte mig ett dugg att Ryssland nu begränsar OSSE:s observationsarbete i samband med valet till duman. Den unga och sköra ryska demokratin håller på att strypas av en ledning som mera påminner om den som förevar under tsar- eller sovjettiden.

Rätt skrämmande var att se vilken misär folket levde i endast ett kort avstånd utanför överdådet i Moskva och Sankt Petersburg. Iakttagelsen att situationen där liknade förhållandena på Dostojevskijs tid var helt korrekt.

Rätt tänkt, men vem bryr sig?

Professor Rothstein går till angrepp mot myndighetsraseriet. Kärnan i hans artikel är att den demokratiskt-parlamentariska styrkedjan går baklänges. Myndigheterna fungerar som ersättning för de politiska partierna, vars tjänstemän blir arbetslösa i takt med att partiväsendet sakta dör ut. Dessa talar om för folket vad de ska göra.

I sanning kloka ord, men frågan är om någon bryr sig. Rothstein måste vara en av landets debattörer med minst refuseringar på sitt konto. Baksidan av detta är att hans verksamhet av många inte tas för seriös. Det är på något sätt lite för mycket av underhållning över det hela. Vad som efterfrågas är väl inte mer av tyckare och kommentatorer, utan snarare de med praktiskt handlag och ideologiska målsättningar.

Spännande stämma

Moderaterna håller stämma i Gävle. Som det tunga partiet i regeringen är det intressant att avhöra debatterna och talen. På grund av att ledaren mera agerar som en lagansvarig går det hela till på ett ganska bra sätt.

Det har talats om en strid mellan gammalfalangen (liberalkonservativa) och nya moderater (socialkonservativa). De sistnämnda verkar emellertid ha initiativet. Men fortsätter kräftgången i opinonen kan förhållandet svänga till nästa stämma. Och då är inte moderaterna längre ett statsbärande parti.

Att enmansshowerna lyser med sin frånvaro framgick med tydlighet när förre statsministern i ett mellanstick på kanalen som sänder från stämman dök upp i rutan i en miljö som åtminstone av bakgrunden att döma var av herrgårdskaraktär. Vad hade han där att göra egentligen?

Komedi i norr

SVT har inlett en satsning på regional kvällsunderhållning. I går var det dags för en släkting till mig och en gammal hockeyspelare att gästa programmet. Och eftersom också programledaren var pitepalt så gick det väl att står ut så där en fem minuter.

Det här med lokal mediebevakning är intressant. Samtidigt som uttrycket att all politik är lokal äger stor giltighet, så gäller det att vara försiktig med hanteringen av fenomenet i sig. För mig handlar inte det lokala om att agera åskådare, som de flesta av oss tvingas till ifråga om rikspolitiken. Nej, själva kärnan i lokalsamhället är att kunna åka in till centralorten i kommunen och stöta på minst en kommunpolitiker som har tid att stanna och prata.

TV och radio behövs således knappast för detta ändamål annat än för granskande uppgifter. Underhållning klarar vi oss definitivt utan. Den biten sköter lokalrevyerna på ett storartat sätt.

Noterar att regionens kunskapsborg Luleå Tekniska Universitet hamnar i absoluta botten på Högskoleverkets lista över studenternas jobblycka efter examen. Ett klart underbetyg till detta och även andra lärosätens ledningar som ser sig mera som företagsstyrelser än företrädare för utbildningsanstalter, med allt vad det innebär av begreppsanvändning och arvoderingar. Någon form av resultatansvar måste därför införas. Får inte studenterna jobb efter examen är det ett misslyckande. Detsamma gäller om forskningens kvalité inte håller måttet.

En händelse som ser ut som en tanke?

Lilla Överkalix, av kommunens domedagsprofeter dömd till utplåning om femtio år om befolkningsminskningen där fortsätter som hittills, hamnar i topp i fråga om företagstillväxt enligt studie från Upplysningscentralen och Företagarna. Enligt en annan studie framtagen av Svenskt Näringsliv som mätte företagsklimatet hamnar kommunen långt ner på Sverigelistan.

Förklaringen till de divergerande resultaten är att Företagarna och UC utgått från skillnaden mellan företagens bokslut 2005 och 2006. Expansionen i Malmfälten ska ha gynnat utvecklingen enligt den officiella versionen.

Mera faktiskt handlar det om att ett företag i kommunen med miljardomsättning men med huvudsaklig verksamhet i Luleå bättrat på siffrorna, samt att också Länstrafiken är förlagd till Överkalix. En händelse som ser ut som en tanke är dessutom att Företagarnas välbetalda VD Anna-Stina Nordmark Nilsson är bördig från just Överkalix.

Fördragets gökungar

EU har fått ett nytt fördrag, något som portugiserna kommer att känna sig stolta över eftersom dess namn lär få namn efter staden Lissabon. Vi har ju fått vänja oss vid att deklarationer medlemsstaterna förhandlat fram fått namn efter orter där de tagit form, en del kända sådana, andra mer eller mindre udda existenser okända för de flesta.

Nu ska fördraget ratificeras i parlamenten, något som bedömare inte menar ska stöta på problem. Det var svårt att få med alla länder på vagnen först men sedan gökungarna Italien och Polen fått särregler införda i deklationen löstes också detta.

Polens utveckling är intressant. Det var ju där kommunismens sammanbrott inleddes. I stort sätt under hela den sovjetiska ockupationen obstruerade polackerna mot förtrycket, mycket som en konsekvens av katolska kyrkans starka ställning i landet och individualistiskt sinnelag hos medborgarna.

På senare tid har reaktionära tendenser visat sig i Polen. Det talas om att prästerna börjar få mer makt och ett tyskhat som breder ut sig och tar sig uttryck i krav på oproportionerligt antal röster i ministerrådet.

Trist vore om det land som gick i bräschen för avvecklingen av Europas mest despotiska styre skulle börja agera sabotör för europeiskt samarbete.

Triangulering i kommunen

Måste erkänna att jag aldrig trodde det skulle kunna hända. Men nu har i alla fall sossarna i Luleå aviserat att de avser orientera sig mot mitten. Alla kommunala verksamheter utom vård, skola och omsorg ska läggas ut på entreprenad. Den liberala oppositionen jublar och utlovar stöd till det hela.

Lite märkligt är det förstås att ett parti med egen majoritet i fullmäktige tycker sig behöva göra denna helomvändning. Fast å andra sidan har kommunalrådet Petersen länge uppvisat liberala tendenser. Min egen gissning till att socialdemokraterna tillmötesgår de liberala kraven just nu är att Luleå kommun håller på att bli något av en driftkucku i övriga landet. Ett ställe där man lever i det förgångna och håller fast vid gamla lösningar.

Risken med omläggningen av politiken är att väljarna underkänner den och går åt vänster istället. Eller att de går högerut till de partier med längre erfarenhet av att förfäkta dylika idéer. Lyckas sossarna med balansgången att liberalisera kommunens verksamheter och samtidigt behålla väljarstödet torde vi ha ett unikt exempel på hur en enda person kan öka friheten för medborgarna. Lite oroväckande faktiskt.

Vårt största samhällsproblem?

Det talas ibland om samhällskontraktet mellan styrande och styrda, lanserat som tankemodell av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Det finns också ett generationskontrakt mellan barn-ungdomar som växer upp med stöd av föräldrar och offentliga sektorn, medelålders som ger till dessa, och pensionärerna som förväntar sig att yngre generationer ska återgälda vad de fått av dem.

Det här fungerar inte längre menar Umeåforskaren Joachim Vogel. De äldre drar ifrån ekonomiskt och de yngre får allt sämre hälsa. Samtidigt lever de äldre allt längre och måste därmed försörjas av yngre som dessutom allt senare i livet inträder på arbetsmarknaden. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.

Därför lanserar jag härmed två rekommendationer: varför inte uppmuntra äldre att jobba längre än de gör nu? Vår nuvarande pensionsålder tar sin utgångpunkt i kejsartidens Tyskland då medellivslängden var betydligt kortare än idag. Man behöver inte jobba tills man dör, men lite längre skulle inte skada. Det är också dokumenterat att många äldre som skulle kunna jobba vid pensionen hamnar i en livskris och känner obehövliga. Att tagga ner långsamt borde bli något att se fram emot.

För det andra: idén om det livslånga lärandet måste ges en ny innebörd. Det är inte rimligt att detta ska bidra till att förlägga mångas inträde på arbetsmarknaden till trettioårsåldern. Kunskap kan inhämtas på andra ställen än på utbildningsanstalter.

Han som sa det va det

Idag beskärmar sig Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman över "äldre oldboys i stadshuset". Att chefsstolarna i Luleå kommun besätts av ett par personer i sextioårsåldern är tydligen ett stort problem.

Däremot inte hans egen ålder som berättigar till folkpension. Tidigare sökte Kuriren en politisk chefredaktör eftersom det sades att Östman går i pension i sommar. Vilket han alltså ännu inte gjort. Den som jobbar efter sextiofem har att se fram emot en kraftig kassaförstärkning i pensionkuvertet, något att jämföra med de glassiga avtal politiker skaffat sig för vana att tillförhandla sig själva och som inte minst Östman uppmärksammat under många år.

Jag menar nu inte att de som vill jobba efter pensionsåldern inte ska få göra det. Men är det inte dags att börja fundera över vem och vad som ska komma efter Östman? Erfarenheter visar att när en person dominerat i vilket sammanhang det än vara månde, så kommer ingenting efter. Håller Kuriren på att ta död på sig själv som opinionsbildande kraft genom att låta en inlokaliserad förmåga hålla låda upp i överåren? Handlar det här om något mer än att man inte hittat rätt person?

Valet i gränslandet

Utgången av valet i Ukraina är inte klar ännu men Julia Timosjenko har utropat sig till segrare. Den sittande premiärministern Janukovitj har dock inte gett upp. Hans parti ser ut att bli det största men tillsammans med president Jusjtjenkos Vårt Ukraina verkar Timosjenko få majoritet.

Annars är den stora sprickan mellan den västvänliga axeln Jusjtjenko-Timosjenko och den östvänliga linjen företrädd av Viktor Janukovitj numera överbryggad. Den sistnämnde har åtminstone officiellt intagit en EU-positiv och Europavänlig hållning. Amerikanska PR- och valexperter ska ligga bakom sidbytet.

Om inte Ukraina längre är det gränsland som namnet på landet står för, vad är det då? Förmodligen något annat. Ett ställe där trianguleringsstrategin misslyckats. Janukovitj förvandling till en västvänlig politiker är ett desperat försök att behålla makten.

En mångordig krönika

Idag ges Linda Ylivaino, av Norrbottens-Kurirens lätt gubbsjuke ledarskribent utnämnd till politiskt stjärnskott, stort utrymme i tidningen att försvara sina hemresor från Stockholm för offentliga medel.

Särskilt mycket till argumentation för agerandet är det inte. Mera handlar det om egenhändigt utformat skryt om vilken viktig person hon är samt en del pajkastning. Vad den här flickan åstadkommit i sitt liv, och om hon någonsin haft sin försörjning utanför den med skatter bekostade sektorn, förblir okänt.

När man läser dylikt är det som att åter hamna på läge noll. Ännu en broiler som aldrig haft ett hederligt arbete. Ännu en yngre förmåga som slagit igenom, inte för det han eller hon uträttat, utan som politisk artist. Jag vill minnas att Ylivainio studerat i Umeå, medverkat som tyckare i TV-program före den nuvarande karriären. Men vad står människan egentligen för?

Oövervägt Littorin

Det som fick mest uppmärksamhet i regeringens budget var att en begränsning för deltidsarbetslöshet ska införas. Förslaget vittnar om dålig verklighetskontakt och spär på fördomarna om högerpolitik.

Hade Littorin och Borg varit lite klokare hade de tagit kontakt med fackföreningsrörelsen om detta. Deltidsarbetande är ingen grupp som belastar statsutgifterna särskilt mycket, och för många står inga andra anställningar till buds eftersom arbetsrättslagstiftningen lägger hinder i vägen.

Ska deltidsarbetslösa kunna klara sig själva utan understöd måste denna ändras. En lag om heltidsanställning vore därför önskvärd. I det korta perspektivet kan regeringen använda A-kassan till att öka arbetsutbudet och minska utanförskapet; i det långa loppet är detta ogörligt om man inte ger sig på ändringar i arbetsrätten. Det blir bara en halvmesyr av det hela annars.

Den nya moderaterna blir aldrig ett arbetarparti om fixeringen vid A-kasseförsämringar fortsätter. Det måste till en flexiblare arbetsrätt i kombination med dessa. I annat fall är risken överhängande att det bara blir fyra år vid makten, varefter en som det ser ut idag oreformerad socialdemokrati tar över igen utan nya lösningar på nya samhällsproblem.