En händelse som ser ut som en tanke?

Lilla Överkalix, av kommunens domedagsprofeter dömd till utplåning om femtio år om befolkningsminskningen där fortsätter som hittills, hamnar i topp i fråga om företagstillväxt enligt studie från Upplysningscentralen och Företagarna. Enligt en annan studie framtagen av Svenskt Näringsliv som mätte företagsklimatet hamnar kommunen långt ner på Sverigelistan.

Förklaringen till de divergerande resultaten är att Företagarna och UC utgått från skillnaden mellan företagens bokslut 2005 och 2006. Expansionen i Malmfälten ska ha gynnat utvecklingen enligt den officiella versionen.

Mera faktiskt handlar det om att ett företag i kommunen med miljardomsättning men med huvudsaklig verksamhet i Luleå bättrat på siffrorna, samt att också Länstrafiken är förlagd till Överkalix. En händelse som ser ut som en tanke är dessutom att Företagarnas välbetalda VD Anna-Stina Nordmark Nilsson är bördig från just Överkalix.

Fördragets gökungar

EU har fått ett nytt fördrag, något som portugiserna kommer att känna sig stolta över eftersom dess namn lär få namn efter staden Lissabon. Vi har ju fått vänja oss vid att deklarationer medlemsstaterna förhandlat fram fått namn efter orter där de tagit form, en del kända sådana, andra mer eller mindre udda existenser okända för de flesta.

Nu ska fördraget ratificeras i parlamenten, något som bedömare inte menar ska stöta på problem. Det var svårt att få med alla länder på vagnen först men sedan gökungarna Italien och Polen fått särregler införda i deklationen löstes också detta.

Polens utveckling är intressant. Det var ju där kommunismens sammanbrott inleddes. I stort sätt under hela den sovjetiska ockupationen obstruerade polackerna mot förtrycket, mycket som en konsekvens av katolska kyrkans starka ställning i landet och individualistiskt sinnelag hos medborgarna.

På senare tid har reaktionära tendenser visat sig i Polen. Det talas om att prästerna börjar få mer makt och ett tyskhat som breder ut sig och tar sig uttryck i krav på oproportionerligt antal röster i ministerrådet.

Trist vore om det land som gick i bräschen för avvecklingen av Europas mest despotiska styre skulle börja agera sabotör för europeiskt samarbete.

Triangulering i kommunen

Måste erkänna att jag aldrig trodde det skulle kunna hända. Men nu har i alla fall sossarna i Luleå aviserat att de avser orientera sig mot mitten. Alla kommunala verksamheter utom vård, skola och omsorg ska läggas ut på entreprenad. Den liberala oppositionen jublar och utlovar stöd till det hela.

Lite märkligt är det förstås att ett parti med egen majoritet i fullmäktige tycker sig behöva göra denna helomvändning. Fast å andra sidan har kommunalrådet Petersen länge uppvisat liberala tendenser. Min egen gissning till att socialdemokraterna tillmötesgår de liberala kraven just nu är att Luleå kommun håller på att bli något av en driftkucku i övriga landet. Ett ställe där man lever i det förgångna och håller fast vid gamla lösningar.

Risken med omläggningen av politiken är att väljarna underkänner den och går åt vänster istället. Eller att de går högerut till de partier med längre erfarenhet av att förfäkta dylika idéer. Lyckas sossarna med balansgången att liberalisera kommunens verksamheter och samtidigt behålla väljarstödet torde vi ha ett unikt exempel på hur en enda person kan öka friheten för medborgarna. Lite oroväckande faktiskt.

Vårt största samhällsproblem?

Det talas ibland om samhällskontraktet mellan styrande och styrda, lanserat som tankemodell av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Det finns också ett generationskontrakt mellan barn-ungdomar som växer upp med stöd av föräldrar och offentliga sektorn, medelålders som ger till dessa, och pensionärerna som förväntar sig att yngre generationer ska återgälda vad de fått av dem.

Det här fungerar inte längre menar Umeåforskaren Joachim Vogel. De äldre drar ifrån ekonomiskt och de yngre får allt sämre hälsa. Samtidigt lever de äldre allt längre och måste därmed försörjas av yngre som dessutom allt senare i livet inträder på arbetsmarknaden. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.

Därför lanserar jag härmed två rekommendationer: varför inte uppmuntra äldre att jobba längre än de gör nu? Vår nuvarande pensionsålder tar sin utgångpunkt i kejsartidens Tyskland då medellivslängden var betydligt kortare än idag. Man behöver inte jobba tills man dör, men lite längre skulle inte skada. Det är också dokumenterat att många äldre som skulle kunna jobba vid pensionen hamnar i en livskris och känner obehövliga. Att tagga ner långsamt borde bli något att se fram emot.

För det andra: idén om det livslånga lärandet måste ges en ny innebörd. Det är inte rimligt att detta ska bidra till att förlägga mångas inträde på arbetsmarknaden till trettioårsåldern. Kunskap kan inhämtas på andra ställen än på utbildningsanstalter.

Han som sa det va det

Idag beskärmar sig Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman över "äldre oldboys i stadshuset". Att chefsstolarna i Luleå kommun besätts av ett par personer i sextioårsåldern är tydligen ett stort problem.

Däremot inte hans egen ålder som berättigar till folkpension. Tidigare sökte Kuriren en politisk chefredaktör eftersom det sades att Östman går i pension i sommar. Vilket han alltså ännu inte gjort. Den som jobbar efter sextiofem har att se fram emot en kraftig kassaförstärkning i pensionkuvertet, något att jämföra med de glassiga avtal politiker skaffat sig för vana att tillförhandla sig själva och som inte minst Östman uppmärksammat under många år.

Jag menar nu inte att de som vill jobba efter pensionsåldern inte ska få göra det. Men är det inte dags att börja fundera över vem och vad som ska komma efter Östman? Erfarenheter visar att när en person dominerat i vilket sammanhang det än vara månde, så kommer ingenting efter. Håller Kuriren på att ta död på sig själv som opinionsbildande kraft genom att låta en inlokaliserad förmåga hålla låda upp i överåren? Handlar det här om något mer än att man inte hittat rätt person?

Valet i gränslandet

Utgången av valet i Ukraina är inte klar ännu men Julia Timosjenko har utropat sig till segrare. Den sittande premiärministern Janukovitj har dock inte gett upp. Hans parti ser ut att bli det största men tillsammans med president Jusjtjenkos Vårt Ukraina verkar Timosjenko få majoritet.

Annars är den stora sprickan mellan den västvänliga axeln Jusjtjenko-Timosjenko och den östvänliga linjen företrädd av Viktor Janukovitj numera överbryggad. Den sistnämnde har åtminstone officiellt intagit en EU-positiv och Europavänlig hållning. Amerikanska PR- och valexperter ska ligga bakom sidbytet.

Om inte Ukraina längre är det gränsland som namnet på landet står för, vad är det då? Förmodligen något annat. Ett ställe där trianguleringsstrategin misslyckats. Janukovitj förvandling till en västvänlig politiker är ett desperat försök att behålla makten.

En mångordig krönika

Idag ges Linda Ylivaino, av Norrbottens-Kurirens lätt gubbsjuke ledarskribent utnämnd till politiskt stjärnskott, stort utrymme i tidningen att försvara sina hemresor från Stockholm för offentliga medel.

Särskilt mycket till argumentation för agerandet är det inte. Mera handlar det om egenhändigt utformat skryt om vilken viktig person hon är samt en del pajkastning. Vad den här flickan åstadkommit i sitt liv, och om hon någonsin haft sin försörjning utanför den med skatter bekostade sektorn, förblir okänt.

När man läser dylikt är det som att åter hamna på läge noll. Ännu en broiler som aldrig haft ett hederligt arbete. Ännu en yngre förmåga som slagit igenom, inte för det han eller hon uträttat, utan som politisk artist. Jag vill minnas att Ylivainio studerat i Umeå, medverkat som tyckare i TV-program före den nuvarande karriären. Men vad står människan egentligen för?

Oövervägt Littorin

Det som fick mest uppmärksamhet i regeringens budget var att en begränsning för deltidsarbetslöshet ska införas. Förslaget vittnar om dålig verklighetskontakt och spär på fördomarna om högerpolitik.

Hade Littorin och Borg varit lite klokare hade de tagit kontakt med fackföreningsrörelsen om detta. Deltidsarbetande är ingen grupp som belastar statsutgifterna särskilt mycket, och för många står inga andra anställningar till buds eftersom arbetsrättslagstiftningen lägger hinder i vägen.

Ska deltidsarbetslösa kunna klara sig själva utan understöd måste denna ändras. En lag om heltidsanställning vore därför önskvärd. I det korta perspektivet kan regeringen använda A-kassan till att öka arbetsutbudet och minska utanförskapet; i det långa loppet är detta ogörligt om man inte ger sig på ändringar i arbetsrätten. Det blir bara en halvmesyr av det hela annars.

Den nya moderaterna blir aldrig ett arbetarparti om fixeringen vid A-kasseförsämringar fortsätter. Det måste till en flexiblare arbetsrätt i kombination med dessa. I annat fall är risken överhängande att det bara blir fyra år vid makten, varefter en som det ser ut idag oreformerad socialdemokrati tar över igen utan nya lösningar på nya samhällsproblem.

Den galne entreprenören

Eftersom det i Norrbotten finns en tradition av ständigt dåligt företagsklimat, brukar det ibland tas till manifestationer som syftar till att ändra på detta förhållande. En mentordag ska nu hållas på temat att entreprenören egentligen är ett missförstått geni, dvs. förklarad galen av omgivningen.

Det finns många goda viljor som slåss om utrymmet för att ta fram fler entreprenörer. ALMI, "företagskuvöser", universitetet, länsstyrelsen, kommuner och landsting, med flera. De enda som väl inte märks i denna hallelujakör är företagarna själva som arbetar i nätverk istället för i politiska projekt kommenderade ovanifrån.

Greppet att ställa en diagnos på entreprenören är att börja i fel ända av problemet. Som Kellgren sa äga man icke geni bara för det man är galen. Istället för att ta fram det negativa hos "patienten" borde vikten läggas vid originella idéer. Är det verkligen så farligt att sticka ut?

Har de lurat oss hela tiden?

Lagom till sommaren fick medierna ett riktigt brottsfall av internationellt säljande kaliber att gotta sig åt. Det hade alla ingredienser som en kriminalhistoria i den högre skolan brukar kunna leverera. Det var bara det att det utspelade sig i verkligheten.

Vad som till en början var ett mystiskt försvinnande utvecklades till något helt annat. Helt i strid med vad de flesta trodde i början, men mera i linje med vad statistiken säger om brott av dylik art så riktas nu misstankarna mot föräldrarna.

Om dessa stämmer har föräldrarna under lång tid legat steget före medierapporteringen, men till slut blivit upphunna av verkligheten. Man kan fråga sig varför det blivit så. Är det möjligen så att deras sociala bakgrund gjort omgivningen blind för hur det faktiskt kan förhålla sig? Kan läkare göra annat än gott är den fråga alltfler måste börja ställa sig.

När liberaler låter som kommunister

Lyssnade till debatten om psykiatrins framtida inriktning på folkpartiets landsmöte. Och det var frapperande att höra vilken vänsterkantring argumenten hade. Inte ett uns av den kravliberalism partiet beskyllts för under senare år.

De enda debattpositioner som kunde avhöras var den mellan om mer resurser ska ges till psykiatrer eller psykologer, alltså till piller eller terapi. Att psykiatrin till stora delar kan anses som en profession med tydligt antiliberala drag verkade inte föresväva ombuden.

Modern psykiatri har sina rötter i kontinental vetenskaplig tradition. Med 1900-talshistorien i åtanke, borde inte denna ha diskrediterat sig själv genom tänkare som Charcot, Freud och Heidegger? Landsmötets beslut om att endast "tillräkneliga" ska kunna dömas till straff är ett steg i socialistisk riktning, ovärdigt ett parti som kallar sig liberalt.

Politik som att heja på sitt favoritlag

Försvarsministern avgick. Han kunde inte ta konsekvensen av en politik som dränerar hans departement på resurser. Rätt så. Men det handlar också om en konflikt mellan de gamla moderaterna (försvarsvänner) och de nya (mjuk makt).

Det finns flera sätt att se på saken. Ett är att se på regeringen endast som uttryck för sina personliga favoriter. En familjemedlem som ska försvaras. Detta perspektiv skulle kunna kallas underideologiskt.

Många i det oideologiska partiet kristdemokraterna tillämpar detta förhållningssätt till politiken, men dessvärre också en del ledarskribenter. Istället för Sverige mot Danmark är det borgarna mot sossarna som gäller. Allt övrigt oväsentligt.

Ifråga om politiska analyser är detta arbetssätt förödande. Inga krav kan någonsin ställas på att regeringar ska utföra det de föresatt sig. I och med att ens favorit sitter på regeringstaburetten kan ingenting vara fel. Favoriten, må det handla om Sverige eller ett parti, är ju alltid bäst.

Inom sporten går det här an men inom politikanalys är det förödande, och visar på i grunden auktoritärt förhållande till makten. Att regeringsmakt inte är något självändamål står inte klart för alla, särskilt om man jobbat för länge på distans på en landsortstidning.

Varför så upprörda av lite kitsch?

En repris på fjolårets upprörda demonstrationer kring Muhammed-teckningarna i en dansk tidning gick nyligen i Pakistan. Nu var det Nerikes Allehanda, en konstnär samt vår statsminister som var måltavlan.

För att gå till botten med problemet måste vi börja fundera över varför vissa reagerar som de gör. Inte för att jag sett bilden av Muhammed som rondellhund, men jag antar att den inte står för konst av något högre slag. Varför finns det alltså de som är så lättprovocerade?

Det är väl ingen ens som minns vad de danska teckningarna föreställde längre. Det var kitsch helt enkelt. Skoj för stunden men knappast så mycket mer. Nej försök att ha lite roligt att det hela istället. Ecce Homo-utställningen i Uppsala var en parentes i konsthistorien, något som skulle göras bort. För mig står Jesus för något helt annat, men för andra för ytterligare något. Jag respekterar det.

Varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen?

Semestrarna har tagit slut. Många som gått och hållit tillbaka vreden under sommarledigheten är tillbaka i gammal god form. Skrev häromveckan om Bo Rothstein, "the lonesome cowboy" och hans otillfredsställelse med tillståndet inom den akademiska världen.

Han har nu fått mothugg av sin kanske främste vedersakare. Ifråga om allmänt vetenskaplig hederlighet råder milsvid skillnad mellan Eva Lundgren och Bo Rothstein. Media kommer dock att gilla upplägget-dramaturgin. Det feministiska offret mot den akademiske patriarken. Fortsättning följer garanterat.

För egen del har jag reagerat på den här debatten utifrån ett annat perspektiv. Nämligen, varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen? Det talas vackert om forskningens frihet, möjlighet att utbyta idéer och kritik, horisontella organisationer och framtagande av ny kunskap. I verkligheten frodas vid akademierna inte sällan narcissism och vendettor av ganska obehagligt slag. Gud nåde den som ifrågasätter fel person.

Speciellt verkar det här gälla kvinnliga forskare, men fenomenet sträcker sig även långt in i mansleden. Vetenskapen har övertagit kyrkans forna roll. Kritiker blir kättare. I längden är detta ohållbart och leder bara till att universiteten utvecklas till skyddade verkstäder. Men utan bråkstakar och rabulister kommer vi ingenstans.

Efterlyses alltså: högre i tak på det vetenskapliga samtalet.

Slutet för den borgerliga offentligheten

Förra veckans stora snackis var vad det kommer att innebära att Norrbottens två största dagstidningar får samma ägare. Kommer NSD och Norrbottens-Kuriren att som hittills fortsätta att konkurrera om läsarna med olika politisk färg på ledarsidorna som främsta säljargument? Eller kommer två tidningar att bli en på sikt?

Mycket talar för det sistnämnda även om exempel finns om att inga fusioner blir följden när ägaren blir gemensam. Därtill kan läggas att det finns många sossekramare häruppe som vill fortsätta läsa husbondens röst i form av påbud som går ut från rörelsens innersta. Vad jag menar är att borgerliga ledarsidor rent kvalitativt är överlägsna socialistiska diton.

Norrbottens-Kurirens högste chef skjuter i vanlig ordning mygg med haubits, och avfärdar de som han menar argumenterar i konspiratorisk riktning när de säger att i framtiden kommer det bara att finnas en stor dagstidning i Norrbotten. Ingen dold agenda här alltså. Men vad är argumentet mot att inte denna utveckling kommer att förverkligas? Att det spelas med öppna kort? Knappast.

Knäckfrågan är snarare om det finns ett intresse hos en ägare att hålla sig med ledarsidor av olika politisk kulör. Som jag ser det råder inte detta förhållande. Att en tidning går i graven av de två eller båda går upp i en ny torde bli den logiska konsekvensen med en gemensam ägare. Sedan går det ju givetvis att diskutera vidare huruvida grunden för den "borgerliga offentligheten" ryckts undan i och med de senaste tio-femton årens kommunikationsrevolution.

Kanske är det där vi ska börja. Läs Habermas bok.

Friidrotts-VM igång

Sent i går kväll/natt drog friidrotts-VM igång. För Sveriges kanske största hopp Carolina Klüft började det bra, personliga rekord i de inledande grenarna och vittring på Europarekordet.

Att Klüft tar medalj om inga olyckor inträffar får nog anses klart. Andra kandidater är Stefan Holm, Susanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohamed. Den sistnämnde är svensk långdistanslöpnings första stjärna sedan Gärderud. Tidigare i sommar knäckte han dennes klassiska svenska rekord från OS i Montreal 1976.

Inatt avgjordes också herrarnas maraton, med kenyansk seger. Många löpare hade det tungt i värmen och ett antal kollapsade. Ingen svensk ställde upp, vilket säger något om tillståndet inom grenen på hemmaplan. Vi kunde ändå glädjas åt ålandsfödde Janne Holmén som sprang in som nia i den hårda konkurrensen.

Rothsteins väg mot rättshaverismen

Många fick nog morgonkaffet i vrångstrupen när de fick läsa Bo Rothsteins förslag om att lägga ned Uppsala Universitet igår på DN Debatt. Som någon skrev ska väl utspelet inte tas på allvar, utan betraktas som ett retoriskt trick.

Ändå kan det vara värt att fundera över Rothstein som debattör. Som sådan är han nästan alltid en frisk fläkt, men med åren har jag alltmer kommit att undra över om hans frånvaro av lojaliteter åt några håll överhuvudtaget är en belastning för honom. Tidigare i våras ondgjorde sig Rothstein över hur vissa journalister använde sig av forskningsresultat som han menade var framtagna av honom själv. Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd friade Karin Bojs på DN som var en av Rothsteins måltavlor bland annat med motiveringen att återgivningen av forskningsresultaten byggde läsning av de vetenskapliga arbetena (som inte var Rothsteins egna).

Det kan nog vara en korrekt tolkning, för Rothstein är ingen forskare i världklass. Däremot så "selv nok", som bara en nordbo kan bli. Jag vet också att Göteborgsstatsvetarna gillar att se på sig själva ensamma cowboys som rider mot solnedgången. Men den cowboy det här är fråga om har barrikaderat sig och skjuter vilt mot allt som rör sig. Han har också tidigare uttalat sig kritiskt mot Uppsala Universitet och menat att detta ligger i "Sydnorrland". Precis som vi häruppe är ursprunget till de problem upsaliensarna inte förmår hantera själva.

Ifråga om fallen med rektorn som tog två olydiga professorer i örat och sociologiprofessorn Eva Lundgren har jag inget att invända mot Rothstein. Här skulle han behöva mer stöd från mera räddhågsna kollegor. Till exempel statsvetaren Jörgen Hermansson i Uppsala som presterade en utmärkt granskning av Lundgrens forskning men var för feg för att rekommendera avpolletering av den sistnämnda.

Norrbottens främste författare?

Det är lite svårt att avgränsa regioner ibland. I synnerhet för de som inte vill röra med sig begrepp som bygd till förmån större sammanslagna områden. För det är ju trots allt så att i Sverige har vi en svag regional tradition. Inte minst gäller detta den nordligaste landsändan.

Norrbottens län inrättades 181o med motiveringen att underlätta utvecklingen och administrationen av det vidsträckta området. Umeå landshövdingedöme delades och den nya residensstaden blev till en början Piteå. Vad många inte vet är att beslutet fattades av dåvarande envåldskungen och upplyste despoten Gustav IV Adolf tvärtemot rekommendationer från sin regering samt kammarkollegiet och statskontoret.

Norrbottens län är alltså att betrakta som rätt märklig konstruktion, något som därtill förstärks av det faktum att något landskap med samma namn inte existerar officiellt. Ändå talas det om speciella norrbottensförfattare. Det finns en bra sida i ämnet med utdrag från olika verk av dessa. Men man får lätt uppfattningen att det rör sig om författare från Norrbotten snarare än skribenter som har eller har haft en verksamhet i regionen. Ett undantag utgör Bengt Pohjanen.

Pohjanen hämtar råmaterial till sitt författarskap ur den bygd som benämnes Tornedalen. I ett större sammanhang sett har väl Pohjanen inte lyckats särskilt bra, kanske för att han har en tendens att ta i alldeles för mycket. Om han har hittat hem nu med sin självbiografi där han sägs befästa "sin ställning som Norrbottens främste författare" låter jag vara osagt. Till vardags skriver han i alla fall krönikor i Haparandabladet.

Det här med att samla författare under beteckningar endast med vaga förankringar i verkligheten anser jag är en rätt dödfödd verksamhet. Jag har till exempel svårt att se Eyvind Johnson som speciellt representativ för Norrbotten. Hans böcker är mera idéorienterade och i den mån de alls handlar om regionen rör de Boden med omnejd och uppbrott och utveckling därifrån.

Försöken att kategorisera speciella norrbottensförfattare bör således uppges. Regionbegreppet lär för övrigt inte existera länge till, vilket inte torde sörjas av andra än de som ständigt uppehåller sig vid stortänk på livets alla områden.

Alltid ett pyramidspel - på kort sikt

Det har varit svajigt på börsen länge nu, faktiskt ända sedan i februari. Så de senaste veckornas negativa trend borde inte komma som överraskning för någon. Raset under sensommaren har dock av allt att döma drivits på av kreditoro i USA.

För det är ju nämligen så att evig uppgång aldrig består. Förr eller senare planar kurvorna ut på finans- och fastighetsmarknaderna - eller desto vanligare - dyker nedåt. Därför är dylika verksamheter alltid pyramidspel i det korta perspektivet.

Ett hjälpmedel, kanske det bästa, för att förutsäga nedgångar på värdepappersmarknaderna är Keynes-Minskys finansiella instabilitetshypotes. Detta säger att det finns en gräns för värdeökningarna som infaller då låntagarna inte längre har råd att betala räntorna. Hur låg räntesatsen än är och hur liten kontantinsatsen än behöver vara när man lägger upp sitt lån så kommer det alltid till en punkt då pengarna tar slut. Något sådant sker just nu i USA, i vilken omfattning är inte klart ännu. Till detta kommer att räntan följer prisutvecklingen-inflationen. Därför har en del ekonomer börjat prata om räntebanan, dvs. om utlovade räntehöjningar.

I detta till synes upprepade kretslopp är det viktigt med fullständig information. Vid finanskrisen 1990 miste Sverige sin oskuld som nyblivet litet land i en öppen ekonomi där den internationella marknadens utveckling betydde mer än i det slutna folkhemsriket. I samband med IT-kraschen i början av 2000-talet skedde samma sak inom en bransch vars potential kraftigt överskattats.

För de som intresserar sig för börsrörelser så gives nu köptillfällen och även möjligheter till att tjäna pengar på nedgången om man försäkrat sig mot denna. Bostadspriserna lär fortfarande vara på väg upp i landet, men detta kan ändras hastigt om oron fortsätter. De som av en eller annan anledning måste sälja sin nyinvesterade bostad kan få anledning till besvikelse om problemen på finansmarknaden visar sig bära inom sig en fastighetsbubbla.

Ett välkommet utspel

Nyutnämnde universitetskanslern Anders Flodström gör sig idag till talesman för utbildningsministerns visioner om svenska universitet i världsklass. Inte mer än fem ska det få finnas i syfte att uppnå den kritiska massa som erfordras för detta ändamål. Master- och doktorandstudierna ska förläggas vid dessa medan högskolorna får ta hand om grundutbildningarna.

Det blir inte lätt att genomföra de här tankarna. Vid de unga akademierna lär regionala företrädare backa upp den position dessa tilldelats under tio-femton års tid av vidlyftig och föga verklighetsförankrad utbildningspolitik. Ingenting är omöjligt men tankarna går onekligen till hur det skulle vara att vända en oljetanker.

Särskilt svårt lär det bli att hantera det faktum att de campus som byggts upp runt om i landet kanske inte kommer att fylla den funktion de ursprungligen var tänkta för. På något sätt fick de fungera som ersättning för regementsnedläggningarna, dock utan att svara mot något egentligt behov. De nya högskolorna blev snarare avstjälpningsplatser för karriärister av allehanda slag som varken passade in vid de etablerade lärosätena eller tyckte det var för ansträngande att satsa på att bli bra gymnasielärare. Till detta ska läggas en stor massa från mycket kompetenta personer till inget annat än sysselsatta studenter och lärare.

"Rör inte vårt universitet" läste jag på ett 1-majplakat i våras. Så långt har det alltså gått att högre utbildning för en del är en alltigenom politisk angelägenhet. Ändå bör vi erinra oss att akademierna har en tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Förhoppningen framgent är att utbildningspolitiken återfinner sin forna roll istället för att förkorta vuxendomen för ytterligare en generation.