Den galne entreprenören

Eftersom det i Norrbotten finns en tradition av ständigt dåligt företagsklimat, brukar det ibland tas till manifestationer som syftar till att ändra på detta förhållande. En mentordag ska nu hållas på temat att entreprenören egentligen är ett missförstått geni, dvs. förklarad galen av omgivningen.

Det finns många goda viljor som slåss om utrymmet för att ta fram fler entreprenörer. ALMI, "företagskuvöser", universitetet, länsstyrelsen, kommuner och landsting, med flera. De enda som väl inte märks i denna hallelujakör är företagarna själva som arbetar i nätverk istället för i politiska projekt kommenderade ovanifrån.

Greppet att ställa en diagnos på entreprenören är att börja i fel ända av problemet. Som Kellgren sa äga man icke geni bara för det man är galen. Istället för att ta fram det negativa hos "patienten" borde vikten läggas vid originella idéer. Är det verkligen så farligt att sticka ut?

Har de lurat oss hela tiden?

Lagom till sommaren fick medierna ett riktigt brottsfall av internationellt säljande kaliber att gotta sig åt. Det hade alla ingredienser som en kriminalhistoria i den högre skolan brukar kunna leverera. Det var bara det att det utspelade sig i verkligheten.

Vad som till en början var ett mystiskt försvinnande utvecklades till något helt annat. Helt i strid med vad de flesta trodde i början, men mera i linje med vad statistiken säger om brott av dylik art så riktas nu misstankarna mot föräldrarna.

Om dessa stämmer har föräldrarna under lång tid legat steget före medierapporteringen, men till slut blivit upphunna av verkligheten. Man kan fråga sig varför det blivit så. Är det möjligen så att deras sociala bakgrund gjort omgivningen blind för hur det faktiskt kan förhålla sig? Kan läkare göra annat än gott är den fråga alltfler måste börja ställa sig.

När liberaler låter som kommunister

Lyssnade till debatten om psykiatrins framtida inriktning på folkpartiets landsmöte. Och det var frapperande att höra vilken vänsterkantring argumenten hade. Inte ett uns av den kravliberalism partiet beskyllts för under senare år.

De enda debattpositioner som kunde avhöras var den mellan om mer resurser ska ges till psykiatrer eller psykologer, alltså till piller eller terapi. Att psykiatrin till stora delar kan anses som en profession med tydligt antiliberala drag verkade inte föresväva ombuden.

Modern psykiatri har sina rötter i kontinental vetenskaplig tradition. Med 1900-talshistorien i åtanke, borde inte denna ha diskrediterat sig själv genom tänkare som Charcot, Freud och Heidegger? Landsmötets beslut om att endast "tillräkneliga" ska kunna dömas till straff är ett steg i socialistisk riktning, ovärdigt ett parti som kallar sig liberalt.

Politik som att heja på sitt favoritlag

Försvarsministern avgick. Han kunde inte ta konsekvensen av en politik som dränerar hans departement på resurser. Rätt så. Men det handlar också om en konflikt mellan de gamla moderaterna (försvarsvänner) och de nya (mjuk makt).

Det finns flera sätt att se på saken. Ett är att se på regeringen endast som uttryck för sina personliga favoriter. En familjemedlem som ska försvaras. Detta perspektiv skulle kunna kallas underideologiskt.

Många i det oideologiska partiet kristdemokraterna tillämpar detta förhållningssätt till politiken, men dessvärre också en del ledarskribenter. Istället för Sverige mot Danmark är det borgarna mot sossarna som gäller. Allt övrigt oväsentligt.

Ifråga om politiska analyser är detta arbetssätt förödande. Inga krav kan någonsin ställas på att regeringar ska utföra det de föresatt sig. I och med att ens favorit sitter på regeringstaburetten kan ingenting vara fel. Favoriten, må det handla om Sverige eller ett parti, är ju alltid bäst.

Inom sporten går det här an men inom politikanalys är det förödande, och visar på i grunden auktoritärt förhållande till makten. Att regeringsmakt inte är något självändamål står inte klart för alla, särskilt om man jobbat för länge på distans på en landsortstidning.

Varför så upprörda av lite kitsch?

En repris på fjolårets upprörda demonstrationer kring Muhammed-teckningarna i en dansk tidning gick nyligen i Pakistan. Nu var det Nerikes Allehanda, en konstnär samt vår statsminister som var måltavlan.

För att gå till botten med problemet måste vi börja fundera över varför vissa reagerar som de gör. Inte för att jag sett bilden av Muhammed som rondellhund, men jag antar att den inte står för konst av något högre slag. Varför finns det alltså de som är så lättprovocerade?

Det är väl ingen ens som minns vad de danska teckningarna föreställde längre. Det var kitsch helt enkelt. Skoj för stunden men knappast så mycket mer. Nej försök att ha lite roligt att det hela istället. Ecce Homo-utställningen i Uppsala var en parentes i konsthistorien, något som skulle göras bort. För mig står Jesus för något helt annat, men för andra för ytterligare något. Jag respekterar det.

Varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen?

Semestrarna har tagit slut. Många som gått och hållit tillbaka vreden under sommarledigheten är tillbaka i gammal god form. Skrev häromveckan om Bo Rothstein, "the lonesome cowboy" och hans otillfredsställelse med tillståndet inom den akademiska världen.

Han har nu fått mothugg av sin kanske främste vedersakare. Ifråga om allmänt vetenskaplig hederlighet råder milsvid skillnad mellan Eva Lundgren och Bo Rothstein. Media kommer dock att gilla upplägget-dramaturgin. Det feministiska offret mot den akademiske patriarken. Fortsättning följer garanterat.

För egen del har jag reagerat på den här debatten utifrån ett annat perspektiv. Nämligen, varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen? Det talas vackert om forskningens frihet, möjlighet att utbyta idéer och kritik, horisontella organisationer och framtagande av ny kunskap. I verkligheten frodas vid akademierna inte sällan narcissism och vendettor av ganska obehagligt slag. Gud nåde den som ifrågasätter fel person.

Speciellt verkar det här gälla kvinnliga forskare, men fenomenet sträcker sig även långt in i mansleden. Vetenskapen har övertagit kyrkans forna roll. Kritiker blir kättare. I längden är detta ohållbart och leder bara till att universiteten utvecklas till skyddade verkstäder. Men utan bråkstakar och rabulister kommer vi ingenstans.

Efterlyses alltså: högre i tak på det vetenskapliga samtalet.

Slutet för den borgerliga offentligheten

Förra veckans stora snackis var vad det kommer att innebära att Norrbottens två största dagstidningar får samma ägare. Kommer NSD och Norrbottens-Kuriren att som hittills fortsätta att konkurrera om läsarna med olika politisk färg på ledarsidorna som främsta säljargument? Eller kommer två tidningar att bli en på sikt?

Mycket talar för det sistnämnda även om exempel finns om att inga fusioner blir följden när ägaren blir gemensam. Därtill kan läggas att det finns många sossekramare häruppe som vill fortsätta läsa husbondens röst i form av påbud som går ut från rörelsens innersta. Vad jag menar är att borgerliga ledarsidor rent kvalitativt är överlägsna socialistiska diton.

Norrbottens-Kurirens högste chef skjuter i vanlig ordning mygg med haubits, och avfärdar de som han menar argumenterar i konspiratorisk riktning när de säger att i framtiden kommer det bara att finnas en stor dagstidning i Norrbotten. Ingen dold agenda här alltså. Men vad är argumentet mot att inte denna utveckling kommer att förverkligas? Att det spelas med öppna kort? Knappast.

Knäckfrågan är snarare om det finns ett intresse hos en ägare att hålla sig med ledarsidor av olika politisk kulör. Som jag ser det råder inte detta förhållande. Att en tidning går i graven av de två eller båda går upp i en ny torde bli den logiska konsekvensen med en gemensam ägare. Sedan går det ju givetvis att diskutera vidare huruvida grunden för den "borgerliga offentligheten" ryckts undan i och med de senaste tio-femton årens kommunikationsrevolution.

Kanske är det där vi ska börja. Läs Habermas bok.

Friidrotts-VM igång

Sent i går kväll/natt drog friidrotts-VM igång. För Sveriges kanske största hopp Carolina Klüft började det bra, personliga rekord i de inledande grenarna och vittring på Europarekordet.

Att Klüft tar medalj om inga olyckor inträffar får nog anses klart. Andra kandidater är Stefan Holm, Susanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohamed. Den sistnämnde är svensk långdistanslöpnings första stjärna sedan Gärderud. Tidigare i sommar knäckte han dennes klassiska svenska rekord från OS i Montreal 1976.

Inatt avgjordes också herrarnas maraton, med kenyansk seger. Många löpare hade det tungt i värmen och ett antal kollapsade. Ingen svensk ställde upp, vilket säger något om tillståndet inom grenen på hemmaplan. Vi kunde ändå glädjas åt ålandsfödde Janne Holmén som sprang in som nia i den hårda konkurrensen.

Rothsteins väg mot rättshaverismen

Många fick nog morgonkaffet i vrångstrupen när de fick läsa Bo Rothsteins förslag om att lägga ned Uppsala Universitet igår på DN Debatt. Som någon skrev ska väl utspelet inte tas på allvar, utan betraktas som ett retoriskt trick.

Ändå kan det vara värt att fundera över Rothstein som debattör. Som sådan är han nästan alltid en frisk fläkt, men med åren har jag alltmer kommit att undra över om hans frånvaro av lojaliteter åt några håll överhuvudtaget är en belastning för honom. Tidigare i våras ondgjorde sig Rothstein över hur vissa journalister använde sig av forskningsresultat som han menade var framtagna av honom själv. Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd friade Karin Bojs på DN som var en av Rothsteins måltavlor bland annat med motiveringen att återgivningen av forskningsresultaten byggde läsning av de vetenskapliga arbetena (som inte var Rothsteins egna).

Det kan nog vara en korrekt tolkning, för Rothstein är ingen forskare i världklass. Däremot så "selv nok", som bara en nordbo kan bli. Jag vet också att Göteborgsstatsvetarna gillar att se på sig själva ensamma cowboys som rider mot solnedgången. Men den cowboy det här är fråga om har barrikaderat sig och skjuter vilt mot allt som rör sig. Han har också tidigare uttalat sig kritiskt mot Uppsala Universitet och menat att detta ligger i "Sydnorrland". Precis som vi häruppe är ursprunget till de problem upsaliensarna inte förmår hantera själva.

Ifråga om fallen med rektorn som tog två olydiga professorer i örat och sociologiprofessorn Eva Lundgren har jag inget att invända mot Rothstein. Här skulle han behöva mer stöd från mera räddhågsna kollegor. Till exempel statsvetaren Jörgen Hermansson i Uppsala som presterade en utmärkt granskning av Lundgrens forskning men var för feg för att rekommendera avpolletering av den sistnämnda.

Norrbottens främste författare?

Det är lite svårt att avgränsa regioner ibland. I synnerhet för de som inte vill röra med sig begrepp som bygd till förmån större sammanslagna områden. För det är ju trots allt så att i Sverige har vi en svag regional tradition. Inte minst gäller detta den nordligaste landsändan.

Norrbottens län inrättades 181o med motiveringen att underlätta utvecklingen och administrationen av det vidsträckta området. Umeå landshövdingedöme delades och den nya residensstaden blev till en början Piteå. Vad många inte vet är att beslutet fattades av dåvarande envåldskungen och upplyste despoten Gustav IV Adolf tvärtemot rekommendationer från sin regering samt kammarkollegiet och statskontoret.

Norrbottens län är alltså att betrakta som rätt märklig konstruktion, något som därtill förstärks av det faktum att något landskap med samma namn inte existerar officiellt. Ändå talas det om speciella norrbottensförfattare. Det finns en bra sida i ämnet med utdrag från olika verk av dessa. Men man får lätt uppfattningen att det rör sig om författare från Norrbotten snarare än skribenter som har eller har haft en verksamhet i regionen. Ett undantag utgör Bengt Pohjanen.

Pohjanen hämtar råmaterial till sitt författarskap ur den bygd som benämnes Tornedalen. I ett större sammanhang sett har väl Pohjanen inte lyckats särskilt bra, kanske för att han har en tendens att ta i alldeles för mycket. Om han har hittat hem nu med sin självbiografi där han sägs befästa "sin ställning som Norrbottens främste författare" låter jag vara osagt. Till vardags skriver han i alla fall krönikor i Haparandabladet.

Det här med att samla författare under beteckningar endast med vaga förankringar i verkligheten anser jag är en rätt dödfödd verksamhet. Jag har till exempel svårt att se Eyvind Johnson som speciellt representativ för Norrbotten. Hans böcker är mera idéorienterade och i den mån de alls handlar om regionen rör de Boden med omnejd och uppbrott och utveckling därifrån.

Försöken att kategorisera speciella norrbottensförfattare bör således uppges. Regionbegreppet lär för övrigt inte existera länge till, vilket inte torde sörjas av andra än de som ständigt uppehåller sig vid stortänk på livets alla områden.

Alltid ett pyramidspel - på kort sikt

Det har varit svajigt på börsen länge nu, faktiskt ända sedan i februari. Så de senaste veckornas negativa trend borde inte komma som överraskning för någon. Raset under sensommaren har dock av allt att döma drivits på av kreditoro i USA.

För det är ju nämligen så att evig uppgång aldrig består. Förr eller senare planar kurvorna ut på finans- och fastighetsmarknaderna - eller desto vanligare - dyker nedåt. Därför är dylika verksamheter alltid pyramidspel i det korta perspektivet.

Ett hjälpmedel, kanske det bästa, för att förutsäga nedgångar på värdepappersmarknaderna är Keynes-Minskys finansiella instabilitetshypotes. Detta säger att det finns en gräns för värdeökningarna som infaller då låntagarna inte längre har råd att betala räntorna. Hur låg räntesatsen än är och hur liten kontantinsatsen än behöver vara när man lägger upp sitt lån så kommer det alltid till en punkt då pengarna tar slut. Något sådant sker just nu i USA, i vilken omfattning är inte klart ännu. Till detta kommer att räntan följer prisutvecklingen-inflationen. Därför har en del ekonomer börjat prata om räntebanan, dvs. om utlovade räntehöjningar.

I detta till synes upprepade kretslopp är det viktigt med fullständig information. Vid finanskrisen 1990 miste Sverige sin oskuld som nyblivet litet land i en öppen ekonomi där den internationella marknadens utveckling betydde mer än i det slutna folkhemsriket. I samband med IT-kraschen i början av 2000-talet skedde samma sak inom en bransch vars potential kraftigt överskattats.

För de som intresserar sig för börsrörelser så gives nu köptillfällen och även möjligheter till att tjäna pengar på nedgången om man försäkrat sig mot denna. Bostadspriserna lär fortfarande vara på väg upp i landet, men detta kan ändras hastigt om oron fortsätter. De som av en eller annan anledning måste sälja sin nyinvesterade bostad kan få anledning till besvikelse om problemen på finansmarknaden visar sig bära inom sig en fastighetsbubbla.

Ett välkommet utspel

Nyutnämnde universitetskanslern Anders Flodström gör sig idag till talesman för utbildningsministerns visioner om svenska universitet i världsklass. Inte mer än fem ska det få finnas i syfte att uppnå den kritiska massa som erfordras för detta ändamål. Master- och doktorandstudierna ska förläggas vid dessa medan högskolorna får ta hand om grundutbildningarna.

Det blir inte lätt att genomföra de här tankarna. Vid de unga akademierna lär regionala företrädare backa upp den position dessa tilldelats under tio-femton års tid av vidlyftig och föga verklighetsförankrad utbildningspolitik. Ingenting är omöjligt men tankarna går onekligen till hur det skulle vara att vända en oljetanker.

Särskilt svårt lär det bli att hantera det faktum att de campus som byggts upp runt om i landet kanske inte kommer att fylla den funktion de ursprungligen var tänkta för. På något sätt fick de fungera som ersättning för regementsnedläggningarna, dock utan att svara mot något egentligt behov. De nya högskolorna blev snarare avstjälpningsplatser för karriärister av allehanda slag som varken passade in vid de etablerade lärosätena eller tyckte det var för ansträngande att satsa på att bli bra gymnasielärare. Till detta ska läggas en stor massa från mycket kompetenta personer till inget annat än sysselsatta studenter och lärare.

"Rör inte vårt universitet" läste jag på ett 1-majplakat i våras. Så långt har det alltså gått att högre utbildning för en del är en alltigenom politisk angelägenhet. Ändå bör vi erinra oss att akademierna har en tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Förhoppningen framgent är att utbildningspolitiken återfinner sin forna roll istället för att förkorta vuxendomen för ytterligare en generation.

Harrens dag

Det går att tävla i fiske också. I helgen gällde det att dra upp största harren på något av de fyra ställen där tävlingen anordnades. Jag lyckades med att få en knappt godkänd fisk på 30 cm som vägde 275 gram.

Segraren fick en firre på närmare halvkilot, på samma ställe där jag fiskade, dvs. i Kamlunge. Vädret var växlande, ömsom regn, ömsom sol, något jag tror ökar huggvilligheten hos fisken. En 28 cm lång harr kastade jag tillbaka då den inte höll måttet. Prisbordet var väl tilltaget. Som en bland de sista fångstmännen fick jag pris, en murikka av fin kvalitét. Sedan pågick prisutdelningen nästan en timme med lottdragning av sådant som "blivit över".

En känga till arrangemanget var att deltagare och publik, förutom halstrad sik och annat intag fick ta del av Radio Norrbottens undermåliga underhållning i form av gissningslekar på musikstycken som varken var retro, inne eller ens nostalgiska. Lägg ned denna institution som inget annat ägnar sig åt än plågsamma ljudförsök.

Fördelen med att vara med i EU

Det har visat sig vara förbundet med vissa positiva tendenser att inneha medlemskap i Europeiska unionen. Det pekar om inte den lyckliga utgången för sjukvårdspersonalen från Bulgarien som släpptes ur Libyen efter åtta år i fångenskap där. Sedan 2004 har EU:s diplomater agerat i frågan.

Därtill fick president Sarkozys hustru möjlighet att visa upp sina diplomatiska talanger, vilka följdes upp av ett besök av maken i Tripoli i förhandlingarnas slutskede. Frågan är väl ändå om inte anonyma tjänstemän från Bryssel ska ha mest beröm i ärendet.

En annan nation som nog skulle ha nytta av EU är Turkiet även om jag tycker att detta land bör kvarbli utanför. Storsegern för AKP i valet tas som intäkt för att turkarna valt en väg som pekar i riktning i mot ökad västorientering. Andra talar om en dold islamsk agenda. Sorgligt nog talar nästan ingen om det faktum att valvinnaren vunnit en förkrossande seger, med påföljden att landet närapå kan kallas enpartistat numera, inte en demokrati?

Semestersabotörerna

De dyker upp sommartid, kanske redan i maj. Ni vet de som tror sig vilja meddela omvärlden lösningen på alla världens problem: semestervikarierna. Klassikern är den om att cancergåtans lösning är nära förestående, tätt följd av alzheimersjukdomens utrotning.

En del av dessa är inte ens unga längre, utan hämtas in till riksmedierna utifrån från landsorten. Tidigare har jag skrivit om en skribös på DN som ansåg sig kompetent att döma i ett ärende som rörde forskningsfusk. I år har samma person fått genomslag i kvällstidningsformat i landets största morgontidning med "nyheten" om att bensinpriset kan komma att stiga till 20 kr/litern.

Vad ska man säga om sådant? När blir det egna kändisskapet viktigare än bra journalistik? Hur allvarligt är det att nivån på medierna sjunker kraftigt under somrarna? Ska vi bara koppla bort och ta med jämnmod att bra kvalité i nyhetsrapportering är sällsynt en kort del av året? Tycker inte det. Det finns nämligen oroväckande tendenser i denna utveckling. Samtidigt är det numera ett faktum att alltfler svenskar förlägger sin semester utanför den folkhemsheliga juli månad. Det borde med andra ord gå att upprätthålla en smidigare övergång mellan juni till augusti vad beträffar mediematerialets hantering.

Barentskampen avgjord

Måste säga att jag är lite skeptiskt lagd till gränsöverskridande samarbeten. Visst är det bra att de finns, men dessvärre har de en tendens att dra till sig mindre kompent folk. De har så att säga något över sig av skyddad verksamhet. Ändå är det bra att de finns. Och i nordligaste Europa existerar något av identitetsgemenskap mellan de fyra länderna även om ryssarna inte riktigt kommit med på vagnen ännu.

I helgen avgjordes Barentskampen i friidrott, med många duktiga deltagare från Finland, Norge och Sverige. Dock inga från Ryssland som också inräknas i Barentsregionen. Jag var funktionär hos kastarna och fick bland annat uppleva en rafflande duell i spjut mellan finländaren Seppo Hirvonen och svenske Daniel Ragnvaldsson. Den senare avgick med segern efter att ha kastat över 70 meter i sista kastet. Kan tillägga att jag höll noga reda på spjutens väg genom luften efter vad som hände i Rom i fredags. Ingen blev träffad.

Lokalpressen var lite dålig på att rapportera från arrangemanget. Sedvanliga reportage om värvningscirkusarna inom vinteridrottslagen får större utrymme, liksom motor och fotboll ända ned på gärsgårdsserienivå. Det vore önskvärt om sportsidorna började ägna de individuella idrotterna större intresse även om klassen på dessa för närvarande inte är så hög i nordligaste Sverige. Då kanske det en dag kommer fram en norrbottnisk Carolina Klüft med allt vad det innebär av inspiration för unga idrottsutövare.

Svensk modernism

Tog mig för en tid sedan för att läsa boken Svensk litterär modernism, avsedd som en stridsstudie av Peter Luthersson. Den förhärskande föreställningen om hur modernismen kom till uttryck i svensk litteratur är att Pär Lagerkvist är pionjärgestalten. Karl Vennberg, Erik Lindegren och de övriga fyrtiotalisterna ska ha hakat på.

Luthersson gör upp med denna cementerade uppfattning, bland annat mot bakgrund av utvecklingen på kontinenten. En del nya namn kommer fram i hans genomgång av artiklar i Svenska Dagbladet mellan 1909-1930. Verkligen intressant men Luthersson når knappast ut med sig budskap. Jag läser och läser och väntar mig någon form av slagfärdig sammanfattning av materialgenomgången men blir varje gång besviken då det närmar sig klimax.

Med reservation för att sättet att skriva på som skulle kunna vara "typiskt lundensiskt", och som jag inte vet särskilt mycket om eftersom jag studerat på annat håll, så är denna så kallade pamflett ett enda stort misslyckande.

Peter Luthersson har varit utsatt för svår mobbning för sitt sätt att hantera orden: denna tänker jag inte bidra till. Men nog borde det gå att kräva mer för utgivning än att det är förläggaren för förlaget Atlantis som ges utrymme. Kanske är Luthersson en bra chef. Penn- och tangentbordsprodukter avsedda för bokmarknaden bör han dock lämna i skrivbordslådan.

Tokigt, tokigt Tännsjö

Den främste representanten för den utilitaristiska filosofin i Sverige Torbjörn Tännsjö slår ett slag för ensamstående mödrars rätt att inseminera på DN Debatt. Hans resonemang bygger på att olika intressen står mot varandra inför det som senare ska bli åtminstone något i närheten av en familj.

Tännsjös utgångspunkt är väl så långt det går att komma från kristdemokratisk-konservativ syn på hur samlevnad ska se ut. Det är väl också därför hans inlägg tagits in som en sommarprovokation.

Hans rekommendation är att kvinnan/föräldern har rätt till sina barn, något jag tycker inte går att förena med ansvarstagande. Visst är det så som filosofen säger att barn till ensamstående mammor i någon mening är "oäkta" men detta uttryck begagnas ej längre. Snarare är det på det viset att mannen/föräldern plockats bort ur diskussionen, med oöverskådliga påföljder. Det här var riktigt tokigt Tännsjö.

Kan Norrbotten utvecklas till en puritansk diktatur?

Något jag är rätt stolt över är att häxprocesserna på 1600-talet aldrig nådde till det som då var Västerbottens län. Visst fanns här ansatser till "trolldomsoväsen", men aldrig av ett sådant slag att de ledde till att oskyldiga dräptes.

När det talas om puritanskt styre tänker nog de flesta på Cromwells diktatur i Storbritannien. Åtminstone jag läste då aldrig om denna i skolan förrän på universitetet. Cromwell och de svenska häxprocesserna kan sägas ha det gemensamt att de representerar avarterna av lutherdomen. Från början religiös tolerans ledde till intolerans av sällan skådat slag.

Trots de stolta traditioner vi har på området så finns en risk att Norrbotten skulle kunna utvecklas till en form av puritansk diktatur, eller i alla fall en härd för dylika tankar. Vad jag tänker på är den ställning feministiska och miljöpolitiska tankar har häruppe. Bakom dessa finns avantgarde som ser sig som överdomare i frågor som rör dessa.

Det finns också de som tillämpar beprövade tekniker i syfte att ta över statsapparaten, eller i varje fall försöker nästla sig in i den. Bengt Ankarloo som skrev sin doktorsavhandling över ämnet häxprocesserna menar att dessa var en konsekvens av en slags krock mellan dåtidens lokalsamhälle och statsmakt. Idag har vi en liknande diskussion om en förvisso inte lika omvälvande men ändock reformering av samhället i form av ny regionindelning.

I en sådan situation finns det anledning att vara vaksam mot alla tendenser som går att knyta till häxeri och individuellt skuldbeläggande. Låter vi det gå för långt är det oftast försent.

Vad kan vi förvänta oss av Portugal?

Sedan 1 juli är Portugal ordförandeland i EU. Viktiga uppgifter under det närmaste halvåret blir att förvandla det nya unionsfördraget till hanterbar text och att hålla möten med Afrika och Brasilien. Många hoppas också på att portugiserna ska kunna driva på i förhandlingarna mellan unionen och Turkiet.

När det gäller toppmötet med Afrikanska Unionen så kommer det förmodligen att handla om att till varje pris undvika beröring med Zimbabwe-diktatorn Mugabe. Inte på sju år har EU hållit möte med Afrika. Detta mycket på grund av att senast det var på gång en sammankomst så ställdes denna in just på grund av att flera ledare från EU inte ville synas på samma bild som Mugabe. En konflikt i sammanhanget är att Afrikanska Unionen krävt att alla deras medlemsländer ska bjudas in till det planerade mötet.

Vad Portugal kan uträtta med ordförandeklubban i hand är svårt att säga. Dess ledare José Socrates hör väl inte till de mer bemärkta bland de europeiska ledarna. Landet har en svag ekonomi är blev sent en demokrati och kom med i EU först 1986. Inte så mycket att förvänta alltså men kanske vi heller inte kommer att få uppleva några besvikelser.