Partiledarutfrågningarna fortgår...

De rullar på med utfrågningarna av partiledarna. Igår var det Fredrik Reinfeldts tur att förklara sin politik. Före det har vi fått ta del av Göran Hägglunds säljande humor, Göran Perssons tillkämpade engagemang för något han inte tycks tro på, Lars Ohlys försvar av en föråldrad ideologi i en ny tid och Maud Olofssons kvickhet. Reinfeldt höll en lägre profil än alla dessa i syfte att minimera risken för tabbar, och lyckades faktiskt rätt bra med det.

Utfrågningarna följs upp med telefonväkteri. Jag har inte tagit del av hur alla de förhörda partiledarna klarade sig i detta men noterade i alla fall att Lars Ohly gjorde bra ifrån sig. Hans trygga röst fram på kvällstimmen gjorde sig bra i radiomediet. Men så är ju denna kanal för kommunikation en favorit hos vänsterfolket.

Värt att notera är de frågor som ställs till partiledarna. Det verkar nämligen nästan som om en del av dem utförs på uppdrag av motståndarsidan. Särskilt Fredrik Reinfeldt verkade utsatt för detta. Många av frågeställarna fick också skruvas bort under ivriga protester. Det gav inget bra intryck och är kanske ett tecken i tiden på att telefonväkterier är en programform som överlevt sig själv.

Nu återstår bara folkpartiledaren och ett språkör. Det kan bli ganska intressant att lyssna på dessa. En gissning är att Leijonborg kommer att grillas hårt ifråga om partiets politik om hårdare tag och större krav. Miljöpartiets representant kommer sannolikt att ställas mot väggen rörande hållningen i regeringsfrågan. Är ministerposter ett krav eller inte?

Göran har sagt...

Ett dilemma för ledarskribenterna på landsortstidningarna är att finna ett tilltal mellan kråkvinkelperspektivet och storstadstidningarnas för resten av landet normerande agenda. Det här gäller såväl socialistiska som borgerliga organ, men med den avgörande skillnaden att de förstnämnda har klar benägenhet att hemfalla åt auktoritetsdyrkan.

Medan sålunda borgerliga ledarsidor utanför huvudstaden sålunda ofta bara "skriver av" sina dito Stockholmsförebilder, så är det viktiga för s-skribenterna vem som har sagt vad. Symptomatiskt för detta är den krönikör i Norrländska Socialdemokraten som tidigare i veckan refererade till Göran Persson när hon redogjorde för arbetslöshetspolitikens inriktning.

Egna resonemang lyser med sin frånvaro. Det är han som bestämmer som vi ska följa. Men personkulten på s-tidningarna är ingalunda fenomen som begränsar sig till den nuvarande s-ledningen. Anne-Marie Lindgren som också skriver i NSD utgår från Olof Palme i en ledare den 14 augusti. Om denne kan sägas mycket men särskilt auktoritär var han inte.

Stora problem och små

I skuggan av den svenska valrörelse som handlar om bidrag eller jobb pågår en humanitär katastrof. Ja det där med humanitär katastrof har nästan blivit en klyscha, men på annat sätt kan man inte karaktärisera det som pågår i västra Sudan.

USA och Storbritannien har föreslagit att FN ska skicka trupper till Darfur, något som inte uppskattats av Khartoum-regimen. Resolutionsutkastet betraktas av Sudans regering som ett sätt att sätta landet under förmyndarskap. Därför ser det ut som om den tandlösa fredsstyrka under befäl av Afrikanska unionen som finns på plats i regionen får fortsätta sin verksamhet ensam.

Det verkar nämligen utsiktslöst att FN:s säkerhetsråd skulle kunna skicka en fredsstyrka utan Sudans medgivande. Detta med tanke på att landets regering deklarerat att varje stat som stöder förslaget kommer att betraktas som fiender till Sudan. Kina med sina stora oljeintressen i landet lär därför lägga in sitt veto mot en FN-styrka.

Situationen verkar alltså låst. Alltmedan det i Sverige diskuteras huruvida gamla ska få ha med sig husdjur på äldreboendena. Finns det EU-regler om sådant?

Räkna inte ut Göran Persson

Ja han var ju i stan i torsdags. Det ser ut som om det kan vara GP:s sista besök här som statsminister. Den långtgående trenden i väljarundersökningarna pekar nämligen på att socialdemokraterna får lämna regeringskansliet senare i höst. Visserligen verkar de borgerliga ha slarvat bort den verkliga valvinnarfrågan fastighetsskatten, men samtidigt hade det forna arbetarpartiet i sitt valmanifest ingenting att komma med till alla de som inte har ett jobb att gå till. Inte ens sysselsättning, bara lite godis i form av villkorade höjningar av bidragsnivåer.

Kraften i vad detta kan ha för effekt på de som är osäkra eller drar sig för att gå och rösta ska inte underskattas. Resultatet av den mätning från SIFO som kom idag säger kanske en del om vad löften av dylikt slag kan ge för utslag. Det kommer handla mycket om taktik fram till valdagen när slaget om soffliggarna ska vinnas. Här tror jag att Göran Persson som den yrkespolitiker ut i fingernaglarna han är kan komma att fira stora triumfer.

Mot honom ska ställas ett borgerligt alternativ som är mer enigt än någonsin tidigare. Jag noterar också att de färdiga skandalerna har börjat plockas fram vid lämpligt tillfälle. Tidigare i veckan fick vi veta att Mona Sahlin fixat jobb åt dottern sin på svenska ambassaden i Washington. Igår lanserades "nyheten" att en kd-politiker falskeligen utgett sig för att vilja jobba för socialdemokraterna i valrörelsen. Mer är att vänta.

Alldeles frånsett allt detta ser jag utsikterna till en borgerlig valseger som goda. Förutsättningen är förstås att fyrklövern inte klantar till det något förskräckligt på sluttampen. Märkligast med denna valrörelse är ändå att borgerlig sämja står mot röd-grön röra. Det är detta man bör fokusera på när spurten börjar dras upp. Får dessutom sjukvårdspartiet mer än 12 procent i valkretsen i Norrbotten går det verkligen att börja tala om socialistisk kannibalism.

Valrörelsemellanstick

Igår besökte Göran Persson Luleå. Han ledsagades av kommunalrådet Karl Petersen (s) in i Stadshuset innan han senare på kvällen promenerade över till stadsparken för att valtala inför en skara trogna lyssnare.

Frågan vi ställer oss är om Kalle P agerade konstitutionellt korrekt när han bjöd in sin partichef som föreståndare över en offentlig institution? Eller om en borgerlig statsminister hade fått besöka kommunhögkvarteret i en s-styrd kommun under en valturné?

Jag besvarar då båda frågorna med ett nej.

Nu ska han bli byråkrat

Mikael Niemi, skidåkare, älgjägare och författare, gjorde för några år sedan succé med seriefigursromanen Populärmusik från Vittula. År 2000 var boken årets mest omtalade, och det fanns de som menade att Niemi lyckats med bedriften att placera Pajala på världskartan.

Utifrån Mikael Niemis författarkarriär har nu länsstyrelsen i Norrbottens län utlyst en så kallad idétävling, "Kultur och näringsliv i samverkan". Landshövdingen, Niemi själv och några andra regionala och lokala aktörer ska bedöma projektidéer från förslagsställare från Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner. Ett vinnande förslag ska utses och genomföras.

Det här är så långt det går att komma från idealet om ett fritt närings- och kulturbegrepp. En auktoritet, statsmaktens förlängda arm i riket - landshövdingen, uppmanar till diskussion. Som moderator fungerar den intellektulle som ställt sig i maktens tjänst. När meningsutbytet slutligen gått till ända ska Perssons nickedocka med tillhjälp av andra byråkrater kora sin egen kulturfavorit - allt i det goda syftet att främja regionens utveckling.

Själv skulle jag dock hellre kalla det en variant på Maos kulturrevolution.

Sörgårdsidyllen

Anders Wijkman, europaparlamentariker för kristdemokraterna och tillika ett av detta partis mera upplysta företrädare, skriver på Brännpunkt om frånvaron av svenskt engagemang i frågor som rör EU. "Paradoxen är...", skriver Wijkman, "...att samtidigt som listan av gränsöverskridande problem växer tenderar den politiska debatten i vårt land att snävas in och bli än mera fokuserad på typiskt nationella frågor."

Så sant. Valrörelsen verkar komma att handla om vård-skola-omsorg, skatter, arbete och företagande. Typiskt nationella frågor alltså. Freden, miljösamarbetet, gemensamma marknadens vidare utveckling, kampen mot den internationella brottsligheten, unionens relationer till omvärlden, samt uppbyggnaden av en utrikes- och säkerhetspolitik verkar få en mera undanskymd roll.

Frågan är varför det är så här? Wijkman pekar ut två förklaringar. Ett: frånvaron av partiledare av Olof Palmes eller Carl Bildts snitt med ena benet utanför Sverige. Två: den belastning vänster- och miljöpartiet utgör på den nuvarande regeringspolitiken. Båda två vill ju att Sverige ska lämna EU, varför en uppenbar splittring i frågor som rör denna endast kan döljas genom att hålla tyst.

Det här är ingen anledning för de borgerliga att också hålla en låg profil. Frågan är dessutom vem som skulle kunna bli utrikesminister i en annan regering än dagens? Maud Olofsson har visst uttryckt önskemål om att få bekläda detta ämbete. Sedan skulle ju förstås Wijkman själv kunna komma ifråga. Eller varför inte en comeback av Carl Bildt? Eller siktar han mot att bli EU-kommissionär i framtiden?

Kan fusk någonsin rättfärdigas?

Avslutningen på friidrotts-EM aktualiserade frågan om fusket inom idrotten. Inte för att det blev något dopingsmästerskap, men att två gamla storstjärnor så småningom erkände att de använt kokain gav ämnet förnyad substans.

Att Patrik Sjöberg åkte dit kanske inte förvånade jättemånga. Däremot höjdes det säkert på många håll på ögonbrynen när Sven Nylander också erkände, engagerad som han var inom Ren Idrott. Av allt att döma handlar det knappast om något missbruk i något av fallen. Det faktum att båda två representerat idrotten i Göteborg gör dock deras handlande oacceptabelt.

Diskussionen om Sjöberg och Nylander dopat sig under sina aktiva idrottskarriärer lär efter detta tillta. Sannolikt går det aldrig att reda ut det faktiska förhållandet. Vi får lita till att de talar sanning.

En som intresserat sig för fusket inom idrotten är författaren Per Olov Enquist. Boken Sekonden från 1971 handlar om släggkastaren Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som använde en för lätt slägga. Enquist skyller fusket på "utvecklingen", och sonen-sekonden vill att det ska stå "han förbättrade resultaten" på faderns gravsten.

Som den självstränge övernorrlänning och västerbottning Enquist alltid varit låg det givetvis nära till hands att ta till marxistiska förklaringsmodeller, speciellt i en tid då dylika teorier var inne. Om inte annat så för att reagera mot sin egen uppfostran, uppväxt och bakgrund.

Den fråga som emellertid aldrig får lämnas obesvarad är när det individuella ansvarstagandet kommer in. Är en person som har mycket synpunkter på andras vandel verkligen alla gånger att anse som oförvitlig själv? Går moralism och ansvar att förena?

Vad har hänt med Norrbottens-Kuriren?

För någon vecka sedan kom siffror som visade på att nya jobb i Norrbotten inte gått till unga utan snarare till arbetstagare i åldern 55-64. Nyheten var av det slaget att den uppmärksammades i riksmedia. Särskilt mycket eko gav emellertid inte dessa uppgifter i regionen där man nu alltmer sluter sig inåt och inte vill ta åt sig av kritik.

Det är allvarligt att talibanstrukturerna i Norrbotten på detta sätt befästes genom att de yngre inte släpps fram. Förr om åren fanns det ett organ som stod upp för de liberal-demokratiska värderingarna gentemot de socialistiskt orienterade bossar följde upp den långa tradition av inlärd hjälplöshet som hämmat länets utveckling.

Det här var på den tiden Norrbottens-Kuriren hade en redaktionsledning med ett mera vidsynt perspektiv. Idag är det navelskåderi och kråkvinkel på tillvaron som gäller.

Följden har blivit att politikerna ligger ett steg före de som ska granska dem. Och att charlataner av allehanda slag etablerar sig på olika håll. Idag hade tidningen ett alldeles för stort reportage om stiftelsen Verklighetens Center som slagit sig ned i Vuollerim.

Allt på en gång så att säga. För det här borde ha följts upp tidigare redan före det att ett samhällsprogram uppmärksammat sekten. Nu riskerar det hela att spela bondfångarna i händerna genom granskning som blir till reklam.

Kuriren satsar visst på ungdomarna kommer någon att säga och hänvisar till nöjessidorna. Det är bara det att de grabbar och tjejer som skriver om musik och film agerar enligt principen "lita inte på någon över trettio". Är det därför medelåldern stiger i Norrbotten?

Kampen mot terrorn

I sista stund, som det verkar, har flera terrordåd kunnat avvärjas. De som skulle straffas var resenärer med flyg mellan Storbritannien och USA. Vad nu dessa har att göra med den politik som de för stämpling till attentat uppenbarligen ondgör sig över.

Jag tillhör dem som har svårt att se någon logik i detta sätt på vilket det öppna samhället angrips. Med andra ord: terrorismen är inte någon ideologi i vanlig mening. Den betraktar inte alla individer som möjliga anhängare till sina olika rörelser, utan har snarare sektstatus.

Visst är det så att terrorismen är sprungen ur någon form av armod, vanmakt eller mindervärdeskänslor. Det vill säga problem som måste diskuteras i syfte att finna lösningar på dem. Dåden i sig är dock intet annat än kriminella handlingar.

Från roten till det onda - terrorismens orsaker - har av allt att döma brittisk säkerhetspolis, underrättelsetjänst och polis arbetat sig fram till de som planerade att spränga tio passagerarplan i luften över Atlanten.

Om det här hade gjorts till en politisk fråga, vilket säkert hade skett om det handlat om Sverige, är det troligt att uppsåtet lyckats: att sprida skräck. Rasismen och misstänksamheten hade ökat till rekordnivåer, med konsekvenser för världsordningen jag knappt vågar tänka på.

Menar han allvar?

Per T Ohlsson, ledarskribent på Sydsvenskan, har nästan alltid något intressant att säga i sina söndagskrönikor. Men ibland träffar han riktigt fel, ungefär som om han från sin skånska utsiktspunkt betraktar det rikssvenska skeendet som synonymt med utvecklingen i världen.

Den 25/6 kallar han till exempel Leif Lewin "högst respekterad statsvetare i Uppsala". Alltså mannen som jag från min tid i lärdomsstaden mest minns som en driftkucku och vars originalitet består i att kunna skriva för att synas. Nåja, den gode Per T har väl rätt att missta sig någon gång.

Allvarligare är dock att en redaktörskollega till honom, Mats Bergstrand - en av landets verkliga dolda makthavare genom redaktörskapet för DN Debatt - slagit sig ihop med ovannämnde Lewin och en annan pajas, numera avdankade politikern och landshövdingen Anders Björck. Detta i form av en bok, När verkligheten sparkar bakut. Ett koncentrat av innehållet i denna finns att läsa i Tvärsnitt.

Det är kloka synpunkter herrarna har att framföra men det mesta har man hört förr. Varför gör då Mats Bergstrand sällskap med representanter för den politiska respektive den vetenskapliga makten? Kanske för att åstadkomma någon form av åsiktskanon. Det är i varje fall så jag med åren kommit att uppfatta intentionen med det forum han ansvarar för.

Borgerligt från Norrbotten

Valrörelsen och det därpå följande valet är ju årets stora begivenhet. Helt i klass med fotbolls-VM, OS och friidrotts-EM. Nej kanske inte riktigt så kul. Men för alla de som suktar efter makten och vi som valt den utomstående iakttagarens roll är det en höjdpunkt.

I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.

Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.

Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.

Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.

Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.

Hur har västvärlden påverkat arabvärlden?

Det råder inget tvivel om att kulturer knappast lever isolerade från varann. Istället konfronteras de ständigt och korsbefruktas, till gagn för deras respektive utveckling och förkovran.

Den mest studerade och debatterade kulturjämförelsen är den mellan västerländskt och islamskt/arabiskt. Det är inte ovanligt i våra dagar att vi får höra att den sistnämnda var en mera högtstående civilisation än den förstnämnda under medeltiden fram till renässansen.

Men är det hela sanningen? Vad ligger till exempel bakom den långa traditionen av bildfientlighet inom islam? Och dagens kitschiga porträttframställningar? På något sätt verkar det som om arabvärlden i mångt och mycket fastnat för den oproportionerliga och inte sällan naiva konst som var vanlig i Europa under senantiken.

Vissa framhåller dock den förfinade ornamentik baserad på stiliserad och repetitiv rytm med vilken det eviga gärna åkallas inom islam. Allt för att det gudomliga överskrider människans föreställningsvärld och därför gör figurativ avbildning till en sorts förnedring.

Ifråga om kulturell och annan utveckling har västvärlden sprungit ifrån arabvärlden från 1300-talet och framåt. Det har sedan varit, som Bernard Lewis påtalat, upp till "Islam" att förhålla sig till det som skett. Minst lika intressant vore kanske också att diskutera i vilken utsträckning det arabisktalande området är att betrakta som influerat av romersk förfallen kultur.

Jämställdhet i förskolan?

En sommardebatt har uppstått efter en artikel i DN om hur gamla könsrollsmönster ska brytas. "Gamla könsrollsmönster", det doftar gott av 70-tal kring denna term. Anna Ekström som skrivit artikeln utgår från de slutsatser delegationen för jämställdhet i förskolan nått fram till.

Jämställdheten - eller utifrån feminism raffinerat genustänk - ska nu alltså genomsyra de båda människokönen ner på förskolenivå. Ekströms utspel togs upp av Isobel Hadley-Kamptz i Expressen igår, samt även av fp:s Birgitta Ohlsson i SVT24. Isobel anser att pojkarna är de stora förlorarna i den rådande könsrollsordningen.

Men tänk om utfallet beror på något helt annat än det faktum att pojkar och flickor uppfostras olika? Som till exempel att det dröjer så länge i den skolhierarkiska klättringen innan män dyker upp som mentorer för eleverna.

Att göra något åt denna snedfördelning är en viktigare uppgift för jämställdhetsarbetet i förskolan än att låta vägen till vuxenlivet kantas av ett förlängt moderskap.

...och ytterligare några sommarfunderingar

Att Norrbotten i Bottnakarlens ögon utgör något av en förstorad version av hur den svenska rikspolitiken utförs hoppas jag ha framgått. Inte för att allt politiskt liv roterar kring vad som försiggår häruppe, men det faktum att regionen en gång kom till genom att ett streck drogs genom den mera naturgivna region som benämndes Västerbotten före 1810, har sannolikt gjort den till ett lämpligt objekt för diverse experiment.

Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.

En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.

Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!

Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.

Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.

...mera sommarfunderingar...

Ibland lyckas det att göra verkliga fynd på bibliotekens utförsäljningar. Jag hittade en bok av Herbert Tingsten, Idéer och genier, i en låda på Luleå Stadsbibliotek. I en samling essäer går 1900-talsgiganten igenom personer som lämnat avtryck inom litteraturen. Två tredjedelar av boken ägnas åt engelska författare, resten åt franska prestationer.

Den ådra Tingsten visar upp i denna skrift från 1953 härrör från boken Idékritik, som gavs ut 1941, alltså ett par år före avfallet från socialdemokratin. Politiska ideologier dissekeras här obarmhärtigt, som till exempel anarko-syndikalisten Georges Sorels våldsläror. Men även litteraturkritiken är vass i en tid före dekonstruktion och postmodernistisk analys var uppfunna.

Vad som ändå kanske fastnar mest är slutklämmen i inledningsessän "Den napoleonska legenden". Tingsten diskuterar jämförelser mellan Napoleon och Hitler och Mussolini och frågar: "Skall det inte lyckas att bygga upp en Hitlerlegend och en Mussolinilegend, sedan de konkreta, omedelbara intrycken av gemenhet och grymhet försvunnit?"

Ord att tänka på nu när Europa uppträder oenat i samband med att Mellanösternkonflikten eskalerar.

En sommarfundering...

Förra årets kanske mest uppmärksammade utredning gällde granskningen av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Att Uppsala Universitet uppdrog åt två forskare att ta sig an denna uppgift var en direkt konsekvens av TV-dokumentären Könskriget och det faktum att det ärevördiga lärosätet mer eller mindre blivit utskämt.

Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.

Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.

Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.

En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.

Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.

Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.

Var är den regionala vinkeln?

Norrbotten har under de två senaste veckorna haft besök av artister som väl inte kan sägas tillhöra frontlinjen inom dagens musik. Mer elakt sagt har det handlat om föredettingar. John Fogerty har spelat på havsbadet i Piteå, Smokie och på Status Quo på "udden" i Luleå, samt gamle Stones-gitarristen Mick Taylor på Flakasand utanför Morjärv.

Det har skrivits en del om dessa uppträdanden i lokalpressen, vilket jag ser som positivt om det inte vore för att något saknas i recensionerna: intervjuerna. När visserligen gamla men ändock rock'n roll-legender som Fogerty och Taylor hittar hit upp vore det väl ändå önskvärt att någon journalist tog sig före att prata med någon av artisterna. Men icke. Istället får vi läsa om musikupplevelsen på grundval av lite nätsurf före eller efter konserten av den utsända reportern med tillägg av några korta kommentarer. Det vill säga ett hantverk som behärskas av tusen och åter tusen skribenter runt om i landet.

I sammanhanget ska nämnas att nestorn på musik- och underhållningsområdet i Norrbotten Rolf Nilsén inte skriver för tillfället på grund av sjukdom. Rolf Nilsén har en diger katalog av intervjuer med storheter inom nöjesområdet på sitt konto. Men det hindrar ju inte att yngre förmågor åtminstone försöker sig på att närma sig objekten. Att bara skriva som ett eko från storstadsrecensenterna imponerar då inte på mig. Bättre då att sikta på att finna en regional vinkling genom att gå i clinch med artisterna.

Att hamna på världskartan

En ort som spelar en särskild roll i Europas historia är Avignon i Provence i sydöstra Frankrike. Här residerade påvarna 1309-1377 under deras så kallade babyloniska fångenskap. Det finns flera anledningar till att det blev så. Viktigaste faktorn var dock att påvedömet under denna tid var försvagat och beroende av världsliga makthavare.

Den franske kungen Filip IV (den sköne) hade troligen genom en konflikt om kyrkoskatten tagit kontroll över den katolska kyrkan i början av 1300-talet. Han lyckades övertala påven Clemens V att flytta sitt residens till Avignon som hade ett på sätt och vis centralt läge i det dåtida Europa. Mellan 1335 och 1364 byggdes ett palats åt påvarna i Avignon.

Avignon är ett tydligt exempel på hur små, rätt obetydliga orter kan hamna i fokus när otydliga maktförhållanden råder mellan nationalstaten och andra institutioner. I vår tid har vi märkt av detta bland annat när EU:s aktörer mötts på ställen som Maastricht och Schengen.

Strategin har övergått i taktik

Valrörelsen har nu gått in i det skede där taktiken tagit greppet över långsiktigheten. Även en så idéorienterad skribent som Per T Ohlsson har lämnat strategin för tankar placerade i nuet. För socialistiska ledarsidor handlar det nu om att visa på att regeringspolitiken trots allt duger.

Det här innebär inte att sossarnas gamla beprövade trick att gå i opposition i regeringsställning inte kommer att begagnas igen. Taktiken var ett vinnande koncept inte minst i valrörelsen -85 då regeringen Palme på sluttampen knäckte en övermodig Ulf Adelsohn. Av detta lärde sig de borgerliga mycket.

Att (s) för tillfället uppför sig och försvarar sin egen politik är dock bedrägligt beteende. Jag går egentligen nu bara och väntar på att någon lämplig fråga ska komma upp på dagordningen som regeringsblocket kan utnyttja för att skylla på någon annan. Algblomningen till exempel.

Det är väl kanske egentligen inget egenvärde i att byta regering men som jag ser det är fyra år till med Göran Persson direkt skadlig för landet. Därtill finns det ju nu för första gången på flera år ett dugligt alternativ att rösta på.

Till sist är det nu bara att hoppas på att Gudrun Schyman genom sitt grundlagsvidriga utspel om att straffbeskatta män som jobbar på fel ställe definierat ut sig själv från politiken. Män av vilka många i rask takt riskerar att förlora jobbet på grund av att de jobbar inom konkurrensutsatt verksamhet. Alltså sådana som på sikt kanske inte ens kan uppvisa en diskriminerad lön.