Avslutningen på friidrotts-EM aktualiserade frågan om fusket inom idrotten. Inte för att det blev något dopingsmästerskap, men att två gamla storstjärnor så småningom erkände att de använt kokain gav ämnet förnyad substans.
Att Patrik Sjöberg åkte dit kanske inte förvånade jättemånga. Däremot höjdes det säkert på många håll på ögonbrynen när Sven Nylander också erkände, engagerad som han var inom Ren Idrott. Av allt att döma handlar det knappast om något missbruk i något av fallen. Det faktum att båda två representerat idrotten i Göteborg gör dock deras handlande oacceptabelt.
Diskussionen om Sjöberg och Nylander dopat sig under sina aktiva idrottskarriärer lär efter detta tillta. Sannolikt går det aldrig att reda ut det faktiska förhållandet. Vi får lita till att de talar sanning.
En som intresserat sig för fusket inom idrotten är författaren Per Olov Enquist. Boken Sekonden från 1971 handlar om släggkastaren Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som använde en för lätt slägga. Enquist skyller fusket på "utvecklingen", och sonen-sekonden vill att det ska stå "han förbättrade resultaten" på faderns gravsten.
Som den självstränge övernorrlänning och västerbottning Enquist alltid varit låg det givetvis nära till hands att ta till marxistiska förklaringsmodeller, speciellt i en tid då dylika teorier var inne. Om inte annat så för att reagera mot sin egen uppfostran, uppväxt och bakgrund.
Den fråga som emellertid aldrig får lämnas obesvarad är när det individuella ansvarstagandet kommer in. Är en person som har mycket synpunkter på andras vandel verkligen alla gånger att anse som oförvitlig själv? Går moralism och ansvar att förena?
torsdag, augusti 17, 2006
måndag, augusti 14, 2006
Vad har hänt med Norrbottens-Kuriren?
För någon vecka sedan kom siffror som visade på att nya jobb i Norrbotten inte gått till unga utan snarare till arbetstagare i åldern 55-64. Nyheten var av det slaget att den uppmärksammades i riksmedia. Särskilt mycket eko gav emellertid inte dessa uppgifter i regionen där man nu alltmer sluter sig inåt och inte vill ta åt sig av kritik.
Det är allvarligt att talibanstrukturerna i Norrbotten på detta sätt befästes genom att de yngre inte släpps fram. Förr om åren fanns det ett organ som stod upp för de liberal-demokratiska värderingarna gentemot de socialistiskt orienterade bossar följde upp den långa tradition av inlärd hjälplöshet som hämmat länets utveckling.
Det här var på den tiden Norrbottens-Kuriren hade en redaktionsledning med ett mera vidsynt perspektiv. Idag är det navelskåderi och kråkvinkel på tillvaron som gäller.
Följden har blivit att politikerna ligger ett steg före de som ska granska dem. Och att charlataner av allehanda slag etablerar sig på olika håll. Idag hade tidningen ett alldeles för stort reportage om stiftelsen Verklighetens Center som slagit sig ned i Vuollerim.
Allt på en gång så att säga. För det här borde ha följts upp tidigare redan före det att ett samhällsprogram uppmärksammat sekten. Nu riskerar det hela att spela bondfångarna i händerna genom granskning som blir till reklam.
Kuriren satsar visst på ungdomarna kommer någon att säga och hänvisar till nöjessidorna. Det är bara det att de grabbar och tjejer som skriver om musik och film agerar enligt principen "lita inte på någon över trettio". Är det därför medelåldern stiger i Norrbotten?
Det är allvarligt att talibanstrukturerna i Norrbotten på detta sätt befästes genom att de yngre inte släpps fram. Förr om åren fanns det ett organ som stod upp för de liberal-demokratiska värderingarna gentemot de socialistiskt orienterade bossar följde upp den långa tradition av inlärd hjälplöshet som hämmat länets utveckling.
Det här var på den tiden Norrbottens-Kuriren hade en redaktionsledning med ett mera vidsynt perspektiv. Idag är det navelskåderi och kråkvinkel på tillvaron som gäller.
Följden har blivit att politikerna ligger ett steg före de som ska granska dem. Och att charlataner av allehanda slag etablerar sig på olika håll. Idag hade tidningen ett alldeles för stort reportage om stiftelsen Verklighetens Center som slagit sig ned i Vuollerim.
Allt på en gång så att säga. För det här borde ha följts upp tidigare redan före det att ett samhällsprogram uppmärksammat sekten. Nu riskerar det hela att spela bondfångarna i händerna genom granskning som blir till reklam.
Kuriren satsar visst på ungdomarna kommer någon att säga och hänvisar till nöjessidorna. Det är bara det att de grabbar och tjejer som skriver om musik och film agerar enligt principen "lita inte på någon över trettio". Är det därför medelåldern stiger i Norrbotten?
fredag, augusti 11, 2006
Kampen mot terrorn
I sista stund, som det verkar, har flera terrordåd kunnat avvärjas. De som skulle straffas var resenärer med flyg mellan Storbritannien och USA. Vad nu dessa har att göra med den politik som de för stämpling till attentat uppenbarligen ondgör sig över.
Jag tillhör dem som har svårt att se någon logik i detta sätt på vilket det öppna samhället angrips. Med andra ord: terrorismen är inte någon ideologi i vanlig mening. Den betraktar inte alla individer som möjliga anhängare till sina olika rörelser, utan har snarare sektstatus.
Visst är det så att terrorismen är sprungen ur någon form av armod, vanmakt eller mindervärdeskänslor. Det vill säga problem som måste diskuteras i syfte att finna lösningar på dem. Dåden i sig är dock intet annat än kriminella handlingar.
Från roten till det onda - terrorismens orsaker - har av allt att döma brittisk säkerhetspolis, underrättelsetjänst och polis arbetat sig fram till de som planerade att spränga tio passagerarplan i luften över Atlanten.
Om det här hade gjorts till en politisk fråga, vilket säkert hade skett om det handlat om Sverige, är det troligt att uppsåtet lyckats: att sprida skräck. Rasismen och misstänksamheten hade ökat till rekordnivåer, med konsekvenser för världsordningen jag knappt vågar tänka på.
Jag tillhör dem som har svårt att se någon logik i detta sätt på vilket det öppna samhället angrips. Med andra ord: terrorismen är inte någon ideologi i vanlig mening. Den betraktar inte alla individer som möjliga anhängare till sina olika rörelser, utan har snarare sektstatus.
Visst är det så att terrorismen är sprungen ur någon form av armod, vanmakt eller mindervärdeskänslor. Det vill säga problem som måste diskuteras i syfte att finna lösningar på dem. Dåden i sig är dock intet annat än kriminella handlingar.
Från roten till det onda - terrorismens orsaker - har av allt att döma brittisk säkerhetspolis, underrättelsetjänst och polis arbetat sig fram till de som planerade att spränga tio passagerarplan i luften över Atlanten.
Om det här hade gjorts till en politisk fråga, vilket säkert hade skett om det handlat om Sverige, är det troligt att uppsåtet lyckats: att sprida skräck. Rasismen och misstänksamheten hade ökat till rekordnivåer, med konsekvenser för världsordningen jag knappt vågar tänka på.
tisdag, augusti 08, 2006
Menar han allvar?
Per T Ohlsson, ledarskribent på Sydsvenskan, har nästan alltid något intressant att säga i sina söndagskrönikor. Men ibland träffar han riktigt fel, ungefär som om han från sin skånska utsiktspunkt betraktar det rikssvenska skeendet som synonymt med utvecklingen i världen.
Den 25/6 kallar han till exempel Leif Lewin "högst respekterad statsvetare i Uppsala". Alltså mannen som jag från min tid i lärdomsstaden mest minns som en driftkucku och vars originalitet består i att kunna skriva för att synas. Nåja, den gode Per T har väl rätt att missta sig någon gång.
Allvarligare är dock att en redaktörskollega till honom, Mats Bergstrand - en av landets verkliga dolda makthavare genom redaktörskapet för DN Debatt - slagit sig ihop med ovannämnde Lewin och en annan pajas, numera avdankade politikern och landshövdingen Anders Björck. Detta i form av en bok, När verkligheten sparkar bakut. Ett koncentrat av innehållet i denna finns att läsa i Tvärsnitt.
Det är kloka synpunkter herrarna har att framföra men det mesta har man hört förr. Varför gör då Mats Bergstrand sällskap med representanter för den politiska respektive den vetenskapliga makten? Kanske för att åstadkomma någon form av åsiktskanon. Det är i varje fall så jag med åren kommit att uppfatta intentionen med det forum han ansvarar för.
Den 25/6 kallar han till exempel Leif Lewin "högst respekterad statsvetare i Uppsala". Alltså mannen som jag från min tid i lärdomsstaden mest minns som en driftkucku och vars originalitet består i att kunna skriva för att synas. Nåja, den gode Per T har väl rätt att missta sig någon gång.
Allvarligare är dock att en redaktörskollega till honom, Mats Bergstrand - en av landets verkliga dolda makthavare genom redaktörskapet för DN Debatt - slagit sig ihop med ovannämnde Lewin och en annan pajas, numera avdankade politikern och landshövdingen Anders Björck. Detta i form av en bok, När verkligheten sparkar bakut. Ett koncentrat av innehållet i denna finns att läsa i Tvärsnitt.
Det är kloka synpunkter herrarna har att framföra men det mesta har man hört förr. Varför gör då Mats Bergstrand sällskap med representanter för den politiska respektive den vetenskapliga makten? Kanske för att åstadkomma någon form av åsiktskanon. Det är i varje fall så jag med åren kommit att uppfatta intentionen med det forum han ansvarar för.
lördag, augusti 05, 2006
Borgerligt från Norrbotten
Valrörelsen och det därpå följande valet är ju årets stora begivenhet. Helt i klass med fotbolls-VM, OS och friidrotts-EM. Nej kanske inte riktigt så kul. Men för alla de som suktar efter makten och vi som valt den utomstående iakttagarens roll är det en höjdpunkt.
I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.
Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.
Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.
Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.
Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.
I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.
Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.
Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.
Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.
Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.
onsdag, augusti 02, 2006
Hur har västvärlden påverkat arabvärlden?
Det råder inget tvivel om att kulturer knappast lever isolerade från varann. Istället konfronteras de ständigt och korsbefruktas, till gagn för deras respektive utveckling och förkovran.
Den mest studerade och debatterade kulturjämförelsen är den mellan västerländskt och islamskt/arabiskt. Det är inte ovanligt i våra dagar att vi får höra att den sistnämnda var en mera högtstående civilisation än den förstnämnda under medeltiden fram till renässansen.
Men är det hela sanningen? Vad ligger till exempel bakom den långa traditionen av bildfientlighet inom islam? Och dagens kitschiga porträttframställningar? På något sätt verkar det som om arabvärlden i mångt och mycket fastnat för den oproportionerliga och inte sällan naiva konst som var vanlig i Europa under senantiken.
Vissa framhåller dock den förfinade ornamentik baserad på stiliserad och repetitiv rytm med vilken det eviga gärna åkallas inom islam. Allt för att det gudomliga överskrider människans föreställningsvärld och därför gör figurativ avbildning till en sorts förnedring.
Ifråga om kulturell och annan utveckling har västvärlden sprungit ifrån arabvärlden från 1300-talet och framåt. Det har sedan varit, som Bernard Lewis påtalat, upp till "Islam" att förhålla sig till det som skett. Minst lika intressant vore kanske också att diskutera i vilken utsträckning det arabisktalande området är att betrakta som influerat av romersk förfallen kultur.
Den mest studerade och debatterade kulturjämförelsen är den mellan västerländskt och islamskt/arabiskt. Det är inte ovanligt i våra dagar att vi får höra att den sistnämnda var en mera högtstående civilisation än den förstnämnda under medeltiden fram till renässansen.
Men är det hela sanningen? Vad ligger till exempel bakom den långa traditionen av bildfientlighet inom islam? Och dagens kitschiga porträttframställningar? På något sätt verkar det som om arabvärlden i mångt och mycket fastnat för den oproportionerliga och inte sällan naiva konst som var vanlig i Europa under senantiken.
Vissa framhåller dock den förfinade ornamentik baserad på stiliserad och repetitiv rytm med vilken det eviga gärna åkallas inom islam. Allt för att det gudomliga överskrider människans föreställningsvärld och därför gör figurativ avbildning till en sorts förnedring.
Ifråga om kulturell och annan utveckling har västvärlden sprungit ifrån arabvärlden från 1300-talet och framåt. Det har sedan varit, som Bernard Lewis påtalat, upp till "Islam" att förhålla sig till det som skett. Minst lika intressant vore kanske också att diskutera i vilken utsträckning det arabisktalande området är att betrakta som influerat av romersk förfallen kultur.
lördag, juli 29, 2006
Jämställdhet i förskolan?
En sommardebatt har uppstått efter en artikel i DN om hur gamla könsrollsmönster ska brytas. "Gamla könsrollsmönster", det doftar gott av 70-tal kring denna term. Anna Ekström som skrivit artikeln utgår från de slutsatser delegationen för jämställdhet i förskolan nått fram till.
Jämställdheten - eller utifrån feminism raffinerat genustänk - ska nu alltså genomsyra de båda människokönen ner på förskolenivå. Ekströms utspel togs upp av Isobel Hadley-Kamptz i Expressen igår, samt även av fp:s Birgitta Ohlsson i SVT24. Isobel anser att pojkarna är de stora förlorarna i den rådande könsrollsordningen.
Men tänk om utfallet beror på något helt annat än det faktum att pojkar och flickor uppfostras olika? Som till exempel att det dröjer så länge i den skolhierarkiska klättringen innan män dyker upp som mentorer för eleverna.
Att göra något åt denna snedfördelning är en viktigare uppgift för jämställdhetsarbetet i förskolan än att låta vägen till vuxenlivet kantas av ett förlängt moderskap.
Jämställdheten - eller utifrån feminism raffinerat genustänk - ska nu alltså genomsyra de båda människokönen ner på förskolenivå. Ekströms utspel togs upp av Isobel Hadley-Kamptz i Expressen igår, samt även av fp:s Birgitta Ohlsson i SVT24. Isobel anser att pojkarna är de stora förlorarna i den rådande könsrollsordningen.
Men tänk om utfallet beror på något helt annat än det faktum att pojkar och flickor uppfostras olika? Som till exempel att det dröjer så länge i den skolhierarkiska klättringen innan män dyker upp som mentorer för eleverna.
Att göra något åt denna snedfördelning är en viktigare uppgift för jämställdhetsarbetet i förskolan än att låta vägen till vuxenlivet kantas av ett förlängt moderskap.
onsdag, juli 26, 2006
...och ytterligare några sommarfunderingar
Att Norrbotten i Bottnakarlens ögon utgör något av en förstorad version av hur den svenska rikspolitiken utförs hoppas jag ha framgått. Inte för att allt politiskt liv roterar kring vad som försiggår häruppe, men det faktum att regionen en gång kom till genom att ett streck drogs genom den mera naturgivna region som benämndes Västerbotten före 1810, har sannolikt gjort den till ett lämpligt objekt för diverse experiment.
Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.
En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.
Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!
Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.
Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.
Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.
En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.
Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!
Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.
Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.
söndag, juli 23, 2006
...mera sommarfunderingar...
Ibland lyckas det att göra verkliga fynd på bibliotekens utförsäljningar. Jag hittade en bok av Herbert Tingsten, Idéer och genier, i en låda på Luleå Stadsbibliotek. I en samling essäer går 1900-talsgiganten igenom personer som lämnat avtryck inom litteraturen. Två tredjedelar av boken ägnas åt engelska författare, resten åt franska prestationer.
Den ådra Tingsten visar upp i denna skrift från 1953 härrör från boken Idékritik, som gavs ut 1941, alltså ett par år före avfallet från socialdemokratin. Politiska ideologier dissekeras här obarmhärtigt, som till exempel anarko-syndikalisten Georges Sorels våldsläror. Men även litteraturkritiken är vass i en tid före dekonstruktion och postmodernistisk analys var uppfunna.
Vad som ändå kanske fastnar mest är slutklämmen i inledningsessän "Den napoleonska legenden". Tingsten diskuterar jämförelser mellan Napoleon och Hitler och Mussolini och frågar: "Skall det inte lyckas att bygga upp en Hitlerlegend och en Mussolinilegend, sedan de konkreta, omedelbara intrycken av gemenhet och grymhet försvunnit?"
Ord att tänka på nu när Europa uppträder oenat i samband med att Mellanösternkonflikten eskalerar.
Den ådra Tingsten visar upp i denna skrift från 1953 härrör från boken Idékritik, som gavs ut 1941, alltså ett par år före avfallet från socialdemokratin. Politiska ideologier dissekeras här obarmhärtigt, som till exempel anarko-syndikalisten Georges Sorels våldsläror. Men även litteraturkritiken är vass i en tid före dekonstruktion och postmodernistisk analys var uppfunna.
Vad som ändå kanske fastnar mest är slutklämmen i inledningsessän "Den napoleonska legenden". Tingsten diskuterar jämförelser mellan Napoleon och Hitler och Mussolini och frågar: "Skall det inte lyckas att bygga upp en Hitlerlegend och en Mussolinilegend, sedan de konkreta, omedelbara intrycken av gemenhet och grymhet försvunnit?"
Ord att tänka på nu när Europa uppträder oenat i samband med att Mellanösternkonflikten eskalerar.
torsdag, juli 20, 2006
En sommarfundering...
Förra årets kanske mest uppmärksammade utredning gällde granskningen av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Att Uppsala Universitet uppdrog åt två forskare att ta sig an denna uppgift var en direkt konsekvens av TV-dokumentären Könskriget och det faktum att det ärevördiga lärosätet mer eller mindre blivit utskämt.
Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.
Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.
Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.
En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.
Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.
Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.
Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.
Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.
Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.
En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.
Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.
Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.
måndag, juli 17, 2006
Var är den regionala vinkeln?
Norrbotten har under de två senaste veckorna haft besök av artister som väl inte kan sägas tillhöra frontlinjen inom dagens musik. Mer elakt sagt har det handlat om föredettingar. John Fogerty har spelat på havsbadet i Piteå, Smokie och på Status Quo på "udden" i Luleå, samt gamle Stones-gitarristen Mick Taylor på Flakasand utanför Morjärv.
Det har skrivits en del om dessa uppträdanden i lokalpressen, vilket jag ser som positivt om det inte vore för att något saknas i recensionerna: intervjuerna. När visserligen gamla men ändock rock'n roll-legender som Fogerty och Taylor hittar hit upp vore det väl ändå önskvärt att någon journalist tog sig före att prata med någon av artisterna. Men icke. Istället får vi läsa om musikupplevelsen på grundval av lite nätsurf före eller efter konserten av den utsända reportern med tillägg av några korta kommentarer. Det vill säga ett hantverk som behärskas av tusen och åter tusen skribenter runt om i landet.
I sammanhanget ska nämnas att nestorn på musik- och underhållningsområdet i Norrbotten Rolf Nilsén inte skriver för tillfället på grund av sjukdom. Rolf Nilsén har en diger katalog av intervjuer med storheter inom nöjesområdet på sitt konto. Men det hindrar ju inte att yngre förmågor åtminstone försöker sig på att närma sig objekten. Att bara skriva som ett eko från storstadsrecensenterna imponerar då inte på mig. Bättre då att sikta på att finna en regional vinkling genom att gå i clinch med artisterna.
Det har skrivits en del om dessa uppträdanden i lokalpressen, vilket jag ser som positivt om det inte vore för att något saknas i recensionerna: intervjuerna. När visserligen gamla men ändock rock'n roll-legender som Fogerty och Taylor hittar hit upp vore det väl ändå önskvärt att någon journalist tog sig före att prata med någon av artisterna. Men icke. Istället får vi läsa om musikupplevelsen på grundval av lite nätsurf före eller efter konserten av den utsända reportern med tillägg av några korta kommentarer. Det vill säga ett hantverk som behärskas av tusen och åter tusen skribenter runt om i landet.
I sammanhanget ska nämnas att nestorn på musik- och underhållningsområdet i Norrbotten Rolf Nilsén inte skriver för tillfället på grund av sjukdom. Rolf Nilsén har en diger katalog av intervjuer med storheter inom nöjesområdet på sitt konto. Men det hindrar ju inte att yngre förmågor åtminstone försöker sig på att närma sig objekten. Att bara skriva som ett eko från storstadsrecensenterna imponerar då inte på mig. Bättre då att sikta på att finna en regional vinkling genom att gå i clinch med artisterna.
fredag, juli 14, 2006
Att hamna på världskartan
En ort som spelar en särskild roll i Europas historia är Avignon i Provence i sydöstra Frankrike. Här residerade påvarna 1309-1377 under deras så kallade babyloniska fångenskap. Det finns flera anledningar till att det blev så. Viktigaste faktorn var dock att påvedömet under denna tid var försvagat och beroende av världsliga makthavare.
Den franske kungen Filip IV (den sköne) hade troligen genom en konflikt om kyrkoskatten tagit kontroll över den katolska kyrkan i början av 1300-talet. Han lyckades övertala påven Clemens V att flytta sitt residens till Avignon som hade ett på sätt och vis centralt läge i det dåtida Europa. Mellan 1335 och 1364 byggdes ett palats åt påvarna i Avignon.
Avignon är ett tydligt exempel på hur små, rätt obetydliga orter kan hamna i fokus när otydliga maktförhållanden råder mellan nationalstaten och andra institutioner. I vår tid har vi märkt av detta bland annat när EU:s aktörer mötts på ställen som Maastricht och Schengen.
tisdag, juli 11, 2006
Strategin har övergått i taktik
Valrörelsen har nu gått in i det skede där taktiken tagit greppet över långsiktigheten. Även en så idéorienterad skribent som Per T Ohlsson har lämnat strategin för tankar placerade i nuet. För socialistiska ledarsidor handlar det nu om att visa på att regeringspolitiken trots allt duger.
Det här innebär inte att sossarnas gamla beprövade trick att gå i opposition i regeringsställning inte kommer att begagnas igen. Taktiken var ett vinnande koncept inte minst i valrörelsen -85 då regeringen Palme på sluttampen knäckte en övermodig Ulf Adelsohn. Av detta lärde sig de borgerliga mycket.
Att (s) för tillfället uppför sig och försvarar sin egen politik är dock bedrägligt beteende. Jag går egentligen nu bara och väntar på att någon lämplig fråga ska komma upp på dagordningen som regeringsblocket kan utnyttja för att skylla på någon annan. Algblomningen till exempel.
Det är väl kanske egentligen inget egenvärde i att byta regering men som jag ser det är fyra år till med Göran Persson direkt skadlig för landet. Därtill finns det ju nu för första gången på flera år ett dugligt alternativ att rösta på.
Till sist är det nu bara att hoppas på att Gudrun Schyman genom sitt grundlagsvidriga utspel om att straffbeskatta män som jobbar på fel ställe definierat ut sig själv från politiken. Män av vilka många i rask takt riskerar att förlora jobbet på grund av att de jobbar inom konkurrensutsatt verksamhet. Alltså sådana som på sikt kanske inte ens kan uppvisa en diskriminerad lön.
Det här innebär inte att sossarnas gamla beprövade trick att gå i opposition i regeringsställning inte kommer att begagnas igen. Taktiken var ett vinnande koncept inte minst i valrörelsen -85 då regeringen Palme på sluttampen knäckte en övermodig Ulf Adelsohn. Av detta lärde sig de borgerliga mycket.
Att (s) för tillfället uppför sig och försvarar sin egen politik är dock bedrägligt beteende. Jag går egentligen nu bara och väntar på att någon lämplig fråga ska komma upp på dagordningen som regeringsblocket kan utnyttja för att skylla på någon annan. Algblomningen till exempel.
Det är väl kanske egentligen inget egenvärde i att byta regering men som jag ser det är fyra år till med Göran Persson direkt skadlig för landet. Därtill finns det ju nu för första gången på flera år ett dugligt alternativ att rösta på.
Till sist är det nu bara att hoppas på att Gudrun Schyman genom sitt grundlagsvidriga utspel om att straffbeskatta män som jobbar på fel ställe definierat ut sig själv från politiken. Män av vilka många i rask takt riskerar att förlora jobbet på grund av att de jobbar inom konkurrensutsatt verksamhet. Alltså sådana som på sikt kanske inte ens kan uppvisa en diskriminerad lön.
fredag, juli 07, 2006
På nordfronten intet nytt
Återigen har vi gått in i den period som benämnes nyhetstorkan. Det händer inte så mycket heller på det lokala eller regionala planet. Många politiska aktörer vässar dock tänderna inför valrörelsen som drar igång på allvar i augusti.
Därför finns det tid över till andra sysselsättningar. I helgen har jag varit och fiskat i inlandet. Det blev inte någon större fångst, endast en harr på 31 cm klarade sig över minimimåttet för att få behålla den. Resten var småfiskar med längder från 10 till 27 cm.
Värt att notera är att polisen i Luleå verkar ha intagit en mjukare attityd till brottsligheten i stan. Senast meddelades det att man medlat mellan två gäng som levt rövare och bland annat skjutit på varann. Nu ska det visst vara slut på bråken.
Annars upplever vi dagligen i medierapporteringarna vad som skulle kunna beskrivas som semestervikariernas välde. Med ideliga fantastiska nyheter, felstavningar och felskrivningar. Nåja, det få man ta. Jag väntar då än ett tag på cancergåtans lösning.
måndag, juli 03, 2006
Med båt längs floden Rhen
Floden Rhen utgjorde länge tillsammans med Donau gräns mellan Romarriket och barbarerna. Resan längs mellersta Rhen börjar i Mainz och slutar i Köln, en dagsutflykt som tar närmare tolv timmar. Båten stannar på många ställen, mest vid små stadsbyar som ligger vackert utplacerade utefter vattendraget.
Mainz är huvudstad i delstaten Rheinland-Pfalz och uppväxtort för Gutenberg bland annat. En bit upp efter floden vidtar det berömda sagolandskapet med medeltidsborgar och vinodlingar i de branta bergssluttningarna.
Mest kända motivet är naturligtvis Lorelei-klippan där enligt folktro sirenen Lorelei lockade förbipasserande sjömän i döden. Nästa stora stad är Koblenz. Många stiger av här, något jag förstår anledningen till när utsikten i fortsättningen blir något tristare i form av industrier och dylikt. Strax efter Koblenz passeras i alla fall Urmitz, som var den plats där Julius Caesar gick över Rhen första gången år 55 före Kristus.
Västtysklands huvudstad Bonn åker vi förbi innan Kölnerdomens silhuett efter en lång dags resa dyker upp mot horisonten. Där båten angör är en samlingsplats för fotbollssupportrar, varav många några dagar senare ser Sverige spela 2-2 mot England. Själv hade jag dessvärre ingen biljett till den matchen.
onsdag, juni 28, 2006
Snart drar bataljen igång
Det som för ett år sedan såg ut som klar borgerlig valseger är idag är inte självklart givet. Det är för närvarande, som det heter, dött lopp mellan blocken. Ändå känns det på något sätt som om de borgerliga har kopplat greppet.
Arbetslösheten och skolan blir valfrågor. I dessa har socialdemokraterna med dess stödpartier misslyckats. Lägg därtill en statsminister som nu i några års tid haft tankarna på andra håll. Han pendlar mellan att uppträda grinig och maktfullkomlig eller helt enkelt ointresserad. Han kan vinna valet ytterligare en gång men det spelar ingen roll för en person som hela sitt yrkesverksamma liv ägnat sig åt maktutövning. Persson är less.
Det skadar därför inte att byta regering. På flera områden är det nödvändigt med reformer, och som det ser ut idag kan inte socialdemokratin genomföra dessa. Men vinna valet vill sossarna givetvis trots Persson.Valrörelsen blir tuff tror jag efter en lugn juli med mediaspektaklet Almedalsvecken. Sedan blir det intressant att se vilka skandaler som kommer att plockas fram i lämpligt ögonblick, alltså som inte är några nyheter men som kan komma att påverka valutgången.
Två alternativ står mot varandra i årets valrörelse. Mitt tips är att de borgerliga tar hem det till slut trots allt på grund av bättre kontinuitet i argumentationen. Dock tror jag inte att moderaterna blir så stora som en del mätningar pekat på. Däremot kan centern komma att spurta starkt framåt valdagen inte bara på grund av en tydligare politik än tidigare, utan också för att folkrörelsepartier brukar komma starkt på slutet.
En stor risk föreligger att kristdemokraterna ramlar ur riksdagen om inte partiet får stödröster från andra borgerliga väljare. Göran Hägglund och hans apolitiska trevliga garde klarar knappast en valrörelse nu när politiken förändrats bort från 90-talets ideologilöshet.
Arbetslösheten och skolan blir valfrågor. I dessa har socialdemokraterna med dess stödpartier misslyckats. Lägg därtill en statsminister som nu i några års tid haft tankarna på andra håll. Han pendlar mellan att uppträda grinig och maktfullkomlig eller helt enkelt ointresserad. Han kan vinna valet ytterligare en gång men det spelar ingen roll för en person som hela sitt yrkesverksamma liv ägnat sig åt maktutövning. Persson är less.
Det skadar därför inte att byta regering. På flera områden är det nödvändigt med reformer, och som det ser ut idag kan inte socialdemokratin genomföra dessa. Men vinna valet vill sossarna givetvis trots Persson.Valrörelsen blir tuff tror jag efter en lugn juli med mediaspektaklet Almedalsvecken. Sedan blir det intressant att se vilka skandaler som kommer att plockas fram i lämpligt ögonblick, alltså som inte är några nyheter men som kan komma att påverka valutgången.
Två alternativ står mot varandra i årets valrörelse. Mitt tips är att de borgerliga tar hem det till slut trots allt på grund av bättre kontinuitet i argumentationen. Dock tror jag inte att moderaterna blir så stora som en del mätningar pekat på. Däremot kan centern komma att spurta starkt framåt valdagen inte bara på grund av en tydligare politik än tidigare, utan också för att folkrörelsepartier brukar komma starkt på slutet.
En stor risk föreligger att kristdemokraterna ramlar ur riksdagen om inte partiet får stödröster från andra borgerliga väljare. Göran Hägglund och hans apolitiska trevliga garde klarar knappast en valrörelse nu när politiken förändrats bort från 90-talets ideologilöshet.
söndag, juni 25, 2006
Angående Norrbottensproblematiken
Det går inte många knop i Norrland har någon sagt. Kanske stämmer det. I alla fall bekräftade den resa jag gjorde uppåt landet senast, och som jag berättade om i förra inlägget, detta. I Umeå var det en liten uppryckning, samtidigt som nedresan gjorde det klart att denna stad härbärgerar en hel del element som i dagligt tal kan kallas drägg.
Norrlänningarna har kanske inte lärt sig att stå på egna ben. Å andra sidan kallas området ibland för Jante-land. Det är farligt att sticka ut för mycket. Särskilt i Norrbotten där jag bor är denna attityd utbredd, förstärkt dessvärre av en religiös inriktning som mer än någon annan väckelserörelse i landet predikat lydnad inför överheten.
Ändå finns här en medvetenhet om problematiken. Det satsas mycket pengar på att skapa nya företagare. Politikerna är tämligen eniga om att det inte är mera storskalighet och statsingrepp som behövs. Men det blir fel i alla fall. Man skulle kunna likna näringslivspolitiken i Norrbotten vid en stor publik som sitter och hejar på ett fotbollslag som inte finns. För så ser det ut på många områden. De riktiga företagarna-kapitalisterna lyser med sin frånvaro.
En händelse som ser ut som en tanke är att regionala institutioner som Luleå Hockey, Bodens fotbollslag och Norrbotten Big Band numera står och faller med importerat material. Som om dessa vore moderna varianter på Potemkinkulisser.
Vad bör då göras? Ja inte hjälper då mer utvecklingsmedel till projekt av allehanda slag. Kanske är lösningen så enkel som att det handlar om att byta regering(ar) häruppe. Lite borgerlighet för att betona det individuella ansvarstagandet mera.
I veckan ska jag försöka få in ett artikel i Norrbottens-Kuriren som behandlar problemet med hur socialdemokratin i länet, som ersättning för förlorat landstingshuvudmannaskap för vården, håller på att inrätta en regional institution där demokratin är avskaffad. Läs den om tillfälle ges!
Norrlänningarna har kanske inte lärt sig att stå på egna ben. Å andra sidan kallas området ibland för Jante-land. Det är farligt att sticka ut för mycket. Särskilt i Norrbotten där jag bor är denna attityd utbredd, förstärkt dessvärre av en religiös inriktning som mer än någon annan väckelserörelse i landet predikat lydnad inför överheten.
Ändå finns här en medvetenhet om problematiken. Det satsas mycket pengar på att skapa nya företagare. Politikerna är tämligen eniga om att det inte är mera storskalighet och statsingrepp som behövs. Men det blir fel i alla fall. Man skulle kunna likna näringslivspolitiken i Norrbotten vid en stor publik som sitter och hejar på ett fotbollslag som inte finns. För så ser det ut på många områden. De riktiga företagarna-kapitalisterna lyser med sin frånvaro.
En händelse som ser ut som en tanke är att regionala institutioner som Luleå Hockey, Bodens fotbollslag och Norrbotten Big Band numera står och faller med importerat material. Som om dessa vore moderna varianter på Potemkinkulisser.
Vad bör då göras? Ja inte hjälper då mer utvecklingsmedel till projekt av allehanda slag. Kanske är lösningen så enkel som att det handlar om att byta regering(ar) häruppe. Lite borgerlighet för att betona det individuella ansvarstagandet mera.
I veckan ska jag försöka få in ett artikel i Norrbottens-Kuriren som behandlar problemet med hur socialdemokratin i länet, som ersättning för förlorat landstingshuvudmannaskap för vården, håller på att inrätta en regional institution där demokratin är avskaffad. Läs den om tillfälle ges!
torsdag, juni 22, 2006
Aldrig mera Connex?
Det har talats mycket om franska multinationella Connex personalpolitik. Desto mindre om företagets förhållande till sina kunder. De bedriver ju kollektivtrafik på entreprenad bland annat åt kommunal- och landstingsägda bolag i Sverige.
När jag åkte tåg från Luleå till Göteborg för ett par veckor sedan hade jag oturen att hamna i samma kupé som ett ungt par som klev på i "universitetsstaden" Umeå. Det tog inte lång stund innan festligheter påbörjats i form av otillåtet öldrickande och störande pratsnack som fick mig att lämna kupén. När jag återvänt och påtalade att klockan passerat 23 och tystnad påbjudits försvann paret ett tag, endast för att återkomma senare och påbörja ett samlag.
Det var droppen. Jag framförde saken för Connex personal och fick en annan kupé. Det var olämpligt menade jag ägna sig åt alkoholförtäring och offentligt kopulerande, dessutom i en kupé där det fanns barn. Någon åtgärd verkar inte ha kommit ur det hela då det enda jag hörde konduktören säga till dräggen var att de fått klagomål. Såvitt jag vet fick de fortsätta resan utan att ställas av tåget.
Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt här. Det finns ju andra sätt att resa på säger någon. Men faktum är att kollektivtrafiken på räls är att betrakta som statlig verksamhet i någon form. Sedan går det ju att diskutera om inte långresande med buss och tåg alltmer anpassas till ett slags reseproletariat.
På hemvägen från Stockholm igår med tåg till Sundsvall och buss därifrån i Connex regi upplevde jag en av de sömnigaste resor jag varit med om. En trött bussvärdinna vars enda insats var att försöka kränga lite godis åt resenärerna är det bestående minnet av färden. Resan hem från Sundsvall tog mer än åtta timmar. Kan Botniabanan göra något åt detta?
När jag åkte tåg från Luleå till Göteborg för ett par veckor sedan hade jag oturen att hamna i samma kupé som ett ungt par som klev på i "universitetsstaden" Umeå. Det tog inte lång stund innan festligheter påbörjats i form av otillåtet öldrickande och störande pratsnack som fick mig att lämna kupén. När jag återvänt och påtalade att klockan passerat 23 och tystnad påbjudits försvann paret ett tag, endast för att återkomma senare och påbörja ett samlag.
Det var droppen. Jag framförde saken för Connex personal och fick en annan kupé. Det var olämpligt menade jag ägna sig åt alkoholförtäring och offentligt kopulerande, dessutom i en kupé där det fanns barn. Någon åtgärd verkar inte ha kommit ur det hela då det enda jag hörde konduktören säga till dräggen var att de fått klagomål. Såvitt jag vet fick de fortsätta resan utan att ställas av tåget.
Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt här. Det finns ju andra sätt att resa på säger någon. Men faktum är att kollektivtrafiken på räls är att betrakta som statlig verksamhet i någon form. Sedan går det ju att diskutera om inte långresande med buss och tåg alltmer anpassas till ett slags reseproletariat.
På hemvägen från Stockholm igår med tåg till Sundsvall och buss därifrån i Connex regi upplevde jag en av de sömnigaste resor jag varit med om. En trött bussvärdinna vars enda insats var att försöka kränga lite godis åt resenärerna är det bestående minnet av färden. Resan hem från Sundsvall tog mer än åtta timmar. Kan Botniabanan göra något åt detta?
måndag, juni 05, 2006
Idrott och politik hör ihop?
I sin söndagskrönika skriver Per T Ohlsson om fotbolls-VM utifrån ett historiskt-politiskt perspektiv. Ända från då det börjades arrangeras VM i Uruguay 1930 går det att lägga politiska aspekter på tävlingen. Frågan är om det inte är att spetsa till det för mycket.
Sedan Arbetet försvann finns bara Sydsvenskan kvar i Malmö. Den kvarvarande tidningen i stan har därför haft den inte alltför lätta uppgiften att leverera politiska analyser som tilltalar också Arbetets gamla läsare. Per T Ohlsson har lyckats bra med detta genom ibland rekommendera regeringen Persson för att den driver liberal politik, ibland de borgerliga för att de gör det.
Vid stora idrottsliga evenemang hör det givetvis till att vara folklig. Att skriva om det som angår alla, eller i vart fall de flesta. Men då gäller det också att politiken för en gångs skull får vika för det gemensamma bästa. Det kan hända att i det stora hela, i historieböckerna, bland politiker och debattörer, så är OS och VM arenor för politik. För det stora folkflertalet och de tävlande står dock den sportsliga prestationen i centrum.
Så därför alla ledarskribenter: glöm inte bort vad idrotten egentligen går ut på.
Sedan Arbetet försvann finns bara Sydsvenskan kvar i Malmö. Den kvarvarande tidningen i stan har därför haft den inte alltför lätta uppgiften att leverera politiska analyser som tilltalar också Arbetets gamla läsare. Per T Ohlsson har lyckats bra med detta genom ibland rekommendera regeringen Persson för att den driver liberal politik, ibland de borgerliga för att de gör det.
Vid stora idrottsliga evenemang hör det givetvis till att vara folklig. Att skriva om det som angår alla, eller i vart fall de flesta. Men då gäller det också att politiken för en gångs skull får vika för det gemensamma bästa. Det kan hända att i det stora hela, i historieböckerna, bland politiker och debattörer, så är OS och VM arenor för politik. För det stora folkflertalet och de tävlande står dock den sportsliga prestationen i centrum.
Så därför alla ledarskribenter: glöm inte bort vad idrotten egentligen går ut på.
fredag, juni 02, 2006
En reduktion önskvärd
Regional utveckling är ett intressant ämne. En del använder hellre ordet regional tillväxt för att beteckna vad som ska göra näringslivet i ett område konkurrenskraftigare. I Norrbotten, eller närmare bestämt i Luleå, finns en från högskola till tekniskt universitet uppgraderad institution.
I olika sammanhang nämns denna som motor för tillväxten i Norrbotten.
Det finns skäl att ifrågasätta detta argument. Luleå Tekniska Universitet har idag en miljardbudet, vilket inte är detsamma som att omsätta en miljard kronor. Istället handlar det om anslag från staten och "externa finansiärer". Alltså kort och gott kostnader.
Men utgifter till utbildning och forskning kan givetvis leda till tillväxt. Bland annat genom att kunskapsnivån höjs och att forskningen genererar nya företag genom så kallad avknoppning. Vi har dock sett föga av resultat som visar på sambandet mellan tillväxt och satsningen på universiteten. Istället verkar det som om anslagsgivarna dragit på sig en ny kader av röststarka budgetäskare, nämligen befordringsprofessorerna. Dessa ska skiljas från fullmaktsprofessorerna och stolsprofessorerna som inte fått sina titlar genom lektors- och docenttjänster som uppgraderats.
Eftersom befordringsprofessorerna inte fått sina tjänster i konkurrens med andra står två andra komponenter än vetenskap i centrum: makt och pengar. Makten därför att lydnad mot socialdemokratin avkräves som tack för den åtråvärda tjänsten. Pengar därför att befordringsprofessorerna är utlämnade åt att ägna mycket tid åt att jaga pengar till sin forskning, eftersom deras verksamhet inte tas för självklart given.
Numera är det knappast ens ett kontroversiellt påstående att hävda att universitet och högskolor blivit ställen dit folk stoppas som inte går att placera någon annanstans. Det är mot den bakgrunden jag funderar på vad en person med irländsk bakgrund har att tillföra när han idag står och snackar om sin forskning med en landsman. Allt under överinseende av sin handledare som givetvis har intet annat intresse av det hela än att få en ny väpnare att dra ut i strid med.
Det positiva med politik är att dess beslut aldrig gäller längre än tills dess att de förändras. Vad jag skulle hoppas av en borgerlig regering är en formlig reduktion vad beträffar professorsexpansionen vid svenska universitet och högskolor. Som det blivit idag är professors namn på något sätt liktydigt med en pajas. Något måste därför göras.
I olika sammanhang nämns denna som motor för tillväxten i Norrbotten.
Det finns skäl att ifrågasätta detta argument. Luleå Tekniska Universitet har idag en miljardbudet, vilket inte är detsamma som att omsätta en miljard kronor. Istället handlar det om anslag från staten och "externa finansiärer". Alltså kort och gott kostnader.
Men utgifter till utbildning och forskning kan givetvis leda till tillväxt. Bland annat genom att kunskapsnivån höjs och att forskningen genererar nya företag genom så kallad avknoppning. Vi har dock sett föga av resultat som visar på sambandet mellan tillväxt och satsningen på universiteten. Istället verkar det som om anslagsgivarna dragit på sig en ny kader av röststarka budgetäskare, nämligen befordringsprofessorerna. Dessa ska skiljas från fullmaktsprofessorerna och stolsprofessorerna som inte fått sina titlar genom lektors- och docenttjänster som uppgraderats.
Eftersom befordringsprofessorerna inte fått sina tjänster i konkurrens med andra står två andra komponenter än vetenskap i centrum: makt och pengar. Makten därför att lydnad mot socialdemokratin avkräves som tack för den åtråvärda tjänsten. Pengar därför att befordringsprofessorerna är utlämnade åt att ägna mycket tid åt att jaga pengar till sin forskning, eftersom deras verksamhet inte tas för självklart given.
Numera är det knappast ens ett kontroversiellt påstående att hävda att universitet och högskolor blivit ställen dit folk stoppas som inte går att placera någon annanstans. Det är mot den bakgrunden jag funderar på vad en person med irländsk bakgrund har att tillföra när han idag står och snackar om sin forskning med en landsman. Allt under överinseende av sin handledare som givetvis har intet annat intresse av det hela än att få en ny väpnare att dra ut i strid med.
Det positiva med politik är att dess beslut aldrig gäller längre än tills dess att de förändras. Vad jag skulle hoppas av en borgerlig regering är en formlig reduktion vad beträffar professorsexpansionen vid svenska universitet och högskolor. Som det blivit idag är professors namn på något sätt liktydigt med en pajas. Något måste därför göras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)