I väntan på en ny regering

Den senaste tiden har det varit lite tyst kring den borgerliga alliansen. Kanske var det därför vi i förra veckan genom DN/Temos novembermätning kunde konstatera att skillnaden mellan blocken krymt ordentligt. Det var särskilt moderaterna som drabbats av ett tapp, medan socialdemokraterna ryckt upp sig.

Vad beträffar det senare så har det med all sannolikhet spelat in att sossarna kongressat. Detta eftersom s- kongressen får ett mycket stort genomslag, inte bara medialt. Under några dagar dominerar det statsbärande partiet den inrikespolitiska scenen. Samtidigt företas en intern kraftsamling.

Jag tror inte de borgerliga behöver vara särskilt oroliga över opinionssiffrorna. Och att de legat lågt den senaste tiden är bara bra. Det finns nämligen en risk att folk tröttnar på dem i förtid om de har för stor framgång med sitt budskap. Sedan kan en borgerlig valseger "i förskott" leda till att (s) kan gå i opposition innan de förlorat. Och det har varit en lyckad taktik för dem tidigare.

Så den trianguleringsstrategi främst företrädd av moderaterna som den borgerliga alliansen hittills begagnat sig av bör man fortsätta med. Dock inte på ett sådant sätt att valet vinns för tidigt. På en punkt förtjänar de borgerliga emellertid kritik. Genusforskningen ska visst lämnas i orubbat bo med motiveringen att forskningen ska vara "fri". Det är bara det att genusvetenskap inte är det, utan i högsta grad politisk.

Hoppas detta ställningstagande inte beror på feghet inför det politiskt korrekta. Eller än värre, att det skulle ligga någon form av egenintresse bakom. Som till exempel medelålders medelklasskvinnors sysselsättningar.

Tveksam skidpremiär

För er som inte vet det så är skidåkning kultur här i Norrbotten. Visserligen är det vanligare idag att det står två skotrar uppställda på gårdarna än att två par skidor står lutade mot husväggarna. Vilket var fallet för sådär en tjugofem-trettio år sedan.

Det var dock inte mycket till premiär för åkning förra helgen. Så mycket snö som på bilden är det långt till än så länge. I Luleå regnar det idag och den åkbara snö som fanns att tillgå i söndags fanns i Boden i form av konstsnö med visst tillskott av ett tunt lager natursnö. Situationen kan dessbättre ändras ganska snabbt. I Gällivare finns det visst gott om snö inför de tävlingar som ska genomföras där i morgon och på söndag. Kanske blir det en sväng ditupp.

På morgonen har jag varit och lyssnat på ett föredrag om regionernas tillstånd. Läget för Norrbotten var inte så dystert som det vanligen brukar framställas av de som använder statistik för att bedöma denna regions framtidsförutsättningar. Vad som inte kom fram bland alla tabeller, diagram och figurer var i hur stor utsträckning påstått framgångsrika företag använder sig av regionala utvecklingsmedel i sina balansräkningar, alltså de som är tänkta att fungera som motorer i regionala ekonomier.

Som föredragshållaren från ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, sa så arbetar han/de på uppdrag av regeringen. Då går det väl att förmoda att kreativ bokföring tillämpas i syfte att visa på hur lyckad politiken varit. Dessvärre är det en dålig strategi eftersom stöd på sikt har en tendens att övergå till bidrag maskerade till plusposter.

Hur stort är Europa?

Den kanske mest brännande frågan för EU rör unionens utvidgning. Var gränsen ska dras i öster och sydöst är vad som debatteras. Eftersom nationsgränserna särskilt i östra Europa till följd av 1900-talets storkrig inte i särskilt stor utsträckning sammanfaller med geografiska, naturliga gränser är det hela lite komplicerat.

Vad beträffar sydöstutvidgningen handlar det mest om Turkiet ska tas med i unionen eller inte. Var Bottnakarlen står i den frågan har redan klargjorts: Turkiet bör stå utanför EU. Det innebär inte att Turkiet ska utestängas från exempelvis ekonomiskt utbyte med unionen. Däremot finns det flera skäl som talar emot politisk integration av landet. I särskilt hög grad tänker jag då på den roll som Turkiet kan spela som pådrivare av den positiva utveckling i riktning mot demokrati som börjar skönjas i den arabisk/islamska världen. Den uppgiften sköter turkarna bäst genom att stå utanför EU.

Hur långt Europa ska sträcka i sig åt öst är dock en kvarstående fråga. En gräns som ibland nämns är floden Dnepr. Problemet med denna är att den går rakt genom två länder, Vitryssland och Ukraina. Ändå är det just här som skiljelinjen mellan västlig och östlig kristendom brukas dras. Här ska också gå någon form av språkgräns.

När EU:s utvidgning diskuteras ska det självklart handla om vilka länder som ska vara med. Det bör emellertid inte glömmas bort frågan vad som egentligen utgör Europa. Här kan sådant som geografi och religion spela roll. För även om det såvitt jag kan se aldrig kommer att uppstå något europeiskt folk, så finns det något som vi kan definiera som Europa.

Sveriges slugaste kvinna

Om någon händelsevis uppmärksammat inläggen under rubriken Kulturdebatt i Dagens Nyheter så stod där häromveckan att läsa en text av litteraturvetaren och genusprofessorn Ebba Witt-Brattström. En intressant sådan som tar upp de problem som humanioran möts av i det svenska samhället. Det är bara ett problem. Witt-Brattström har inte skrivit texten själv. I fysisk mening kanske, men inte andligen. I alla fall är det min adaptivt omedvetna reaktion.

Witt-Brattström skäller på den svenska högskolepolitiken och jämrar sig över svenska studenters dåliga kunskaper. Men detta är att bita den hand som föder en. Att Witt-Brattström kan slänga sig med titeln professor är just en konsekvens av dessa båda fenomen. Vilka som bekant i sin tur utgör konsekvenser av den politiska styrningen av universitet och högskolor.

Egentligen bör man kanske hålla sig för god att kommentera inlägg av dylikt slag. Vi känner redan Ebba. Och många minns väl kanske ännu hennes avhopp från fi. Som skedde inte bara i rätt ögonblick, utan i exakt rätt ögonblick. Hon var den första att lämna det skepp som börjat sjunka och blev nog därmed egentligen den enda av fi-aktivisterna som gått stärkt ut äventyret. En sådan strategi kan bara förklaras av en alldeles säregen form av kvinnlig slughet.

Längre fram ska jag kora Norrlands slugaste kvinna, och därefter eventuellt även Norrbottens och Luleås dito. Nu när statsfeminismen äntligen är på tillbakagång i landet går det att våga sig på ett sådant uppdrag.

En säregen sång?

En syster till min farfar hade ett speciellt sätt att gnola på gamla väckelsesånger och psalmer. Även bland andra gummor som tillhörde en generation som idag har dött ut praktiserades en egenartad sångteknik. De var hemmahörande i Kalixtrakten och uppväxta under den tid då socknen motsvarade vad vi idag kallar kommunen. Det var före det fanns bilar och följaktligen en tid då kyrkans placering så att säga var liktydig med huvudstadens belägenhet. Socknen var för den tidens invånare närmast identifierbar med vad hela landet är för oss idag.

Det sätt att sjunga på de gamla gummorna i det gamla Nederkalix socken utvecklat och möjligen ärvt från tidigare generationer lever såvitt jag vet inte kvar. Och ingen beklagar väl egentligen detta. Nya sångformer har tillkommit helt enkelt därför att de gamla inte längre behövdes. Finns äldre sångsätt och dialekter från förr kvar så gör det de i en mera utvecklad form. Detta kan vi nog alla uppskatta.

Vad som däremot inte bör uppskattas är att gamla så kallade sångtekniker blir föremål för forskning. Inom den religiösa väckelse som benämnes laestadianismen lär det ha använts ett sångsätt som av någon anledning betraktas som säreget. Denna är nu föremål för en doktorsavhandling. Alltså, vad som för en kustbo som mig själv är en företeelse det går att småle åt, något som det möjligen går att återvända till på äldre dagar i minnets form om framtidstron börjat svikta, är för en del något att hänföra till vetenskaplig verksamhet.

Det finns egentligen bara ett område i Sverige där förhållandena anses så unika att sådant som på andra håll anses för vara knappast mera än oväsentliga banaliteter subventioneras av staten. Den kultur som håller på att skapas av krafter utgående från den finsktalande minoritet, hemmahörande i Tååårrrnedaaalen, är med andra ord en bluff. Till de som delar ut pengar till alla former av legitimering av denna falska odling säger jag bara: ni är lurade!

En lärdom att dra

Det ser ut som om upploppen i Frankrike bedarrat för den här gången. Nu blir det en fråga för samhällsanalytiker att reda ut varför ännu en variant på franska revolutionen kunde uppstå och hur liknande företeelser kan förhindras i framtiden. Redan finns dock många förklaringar och botemedel föreslagna.

Företagsledaren Anders Fogelström, bosatt i Paris, gjorde en analys på Brännpunkt igår. Samhällets integrerande mekanismer och symboler har försvunnit och kvar finns bara polisen, konstaterar han bland annat. Det är sant. Vad som också är sant är att de gängse politiska ideologierna har så svårt att fånga upp ungdomar. Islamisering framstår därför som ett alternativ.

Socialismen är inte död, men för närvarande verkar den inte tilltala de breda befolkningslagren som i forna tider. Anledningen är givetvis främst att socialistiska organisationer har en inbyggd logik att fjärma sig från sina medlemmar. Precis som Robert Michels påvisade i början av förra seklet. Och Frankrike är väl om något ett land där elitism varit kännetecknande för styret.

Den lärdom som måste dras av de franska oroligheterna är att de kan inträffa i princip i vilket annat land som helst i världen. Det är inte för inte som de bästa analyser av maktförhållanden som gjorts har utförts på franska institutioner, härmed påminnes bara om Bourdieus och Foucaults arbeten. Huvudorsaken till detta är förstås att här har alltsedan 1789 maktens mekanismer var särskilt sofistikerade. Ja sannolikt ännu tidigare.

Det är tur att de extrema varianterna av socialismen, mera konkret uttryckta under samlingsnamnet kommunism, är försvagade idag. Annars hade vi eventuellt stått inför en veritabel situation av präriebrand över Europa i form av en ny vänsterförvirring.

Apropå upplysning

Senaste numret av den läsvärda tidskriften Axess ägnas åt temat "dämpad upplysning". Per Bauhn, filosofiprofessor i Kalmar, argumenterar för sambandet mellan frihet och förnuft, självklart i polemik mot upplysningskritikerna, även kallade postmodernisterna.

Bauhn hävdar att upplysningskritikerna begår ett felslut när de tolkar faktapåståenden som värdepåståenden. Faktapåståenden är antingen sanna eller falska, medan om värdepåståenden brukar sägas att de är giltiga eller ogiltiga. Faktapåståendets sanning eller falskhet är icke-relativ. Värdepåståendets sanning är relativ till någon normativ utgångspunkt, exempelvis den om universella mänskliga rättigheter.

Resonemanget följer ett mera klassiskt universitetsideal, och utgår kanske främst från David Humes påpekande av det problematiska i att härleda ett "bör" från ett "är". Jag måste dock säga att Bauhn tar lite lätt på problemet när han i sin artikel i tur och ordning avfärdar de så kallade upplysningskritikerna. Vi vet ju nämligen att förnuftet missbrukats i namn av bland annat tvångssteriliseringar, atombomber och överhuvudtaget politik från ovan. På vissa samhällsområden såsom kriminalvården och mentalvården är det tveksamt om det skett några framsteg alls, något som Foucault pekat på i sina studier.

Mina, och även andras, personliga erfarenheter av vilket mottagande universitetsfolket ger intresse för upplysningskritiken är närmast en nedlåtande attityd. Det hela brukas "hanteras" på så vis att ämnet hänvisas till något "praktiskt". Är intresseområdet politisk filosofi sker vanligen kränkningen genom att föreslå litteratur av den bombastiske Richard Rorty (en person jag har svårt att ta på allvar).

Det farligaste som finns är när den akademiska friheten börjar användas till att forskarna får spegla varandra i sig själva och när argument börjar bemötas med mobbning och pejorativa tillmälen. Då har man verkligen eldat på under den postmodernistiska brasa som inte vill ha några auktoriteter överhuvudtaget.

I want to be a företagare

I staden där sista vågorna efter proggromantiken börjat ebba ut, är man för tillfället i färd med att inrätta en så kallad ungdomsgalleria. Som är en omskrivning för en skola för de som vill bli företagare. Bakom detta står Innovation Norrbotten, som leds av en föga lyckad företagare. Det hela betalas förstås av staten.

Det är inte utan att tankarna går till ett populärt TV-program där mobbningen satts i system. I sanningens namn skall dock sägas att musikbranschen är mycket speciell och kanske inte särskilt mycket går ut eget entreprenörskap. Det gör det fria företagandet. Därför är det fel att låta unga människor, och äldre också för den delen, underkasta sig bedömningar av vad de tror de kan tjäna pengar på. Varför ska det finnas grindvakter mellan företagaren och marknaden?

Det här är ännu ett "projekt" som drar ett löjets skimmer över Luleå. Och riksradion var ganska snabb på att sätta tänderna i det. En retorisk fråga som inställer sig är om vi inte fått ännu en verksamhet på halsen som syftar till att förlänga barndomen. Jag vill nämligen minnas att någon av de ungdomar som deltagit i en liknande utbildning berättade hur hon efteråt utvecklats, att hon vågade ta kontakt med andra företagare och arbetsgivare osv. Det vill säga sådant som normalt måste klaras av helt på egen hand utan handledning. Vad göra sedan när gåsmor är borta?

Nej, lägg ned denna infantiliseringsförstärkande och kostnadskrävande satsning. Det är sant att det behövs fler företag i Norrbotten. Men att göra som ovan beskrivet är att börja i fel ända av problemet. För att ge företagandet i Norrbotten, och Västerbotten också, en skjuts har jag tidigare pläderat för ett drastiskt förslag. Nämligen: inför platt skatt i de två nordligaste av Sveriges län. Detta är vill jag påstå den rakaste vägen ut ur vanmakt och beroende av staten. Före det bör man dock titta närmare på varför Finland lyckas bättre än Sverige att få långsiktig utdelning på de medel som avsätts till regional utveckling. För det handlar verkligen om politik.

Franska revolutionen

De upplopp som började i Paris förorter i veckan har nu spridit sig till andra franska städer. Av detta går det att dra slutsatsen att det handlar om något mer än ett problem som kretsar kring allmänt bråkiga ungdomar. Det hela började ju med att polisen ska ha jagat in två afrikanska pojkar i en transformatorstation där de dött. Situationen är därmed skrämmande lik den som uppstod efter det att en jury friat de vita poliser misshandlat Rodney King (en misshandel som filmades). Kravallerna rasade i södra Los Angeles och kunde under sämre omständigheter ha spritt sig över resten av USA.

Det fanns alltså i Los Angeles liksom i Frankrike en tändande gnista. Den underliggande orsaken till såväl upploppen på 90-talet i USA som de i dagarna i Frankrike var/är dock frustration och hopplöshet. Arbetslöshet och kriminalitet var/är utbrett på båda ställena. I de franska förorterna handlar det om andra generationens invandrare som inte fått en plats i det franska samhället och reagerar med våld mot omgivningen.

Frankrike har en lång tradition av revolutioner. Det som nu sker i landet borde därför passa som hand i handsken för marxist-leninistiska strategers intentioner. För vad saknar väl de ungdomar som löper amok annat än en ideologisk överbyggnad för sitt handlande. Som förkroppsligas i en stark ledare.

Det finns anledning att ta denna för revolution så gynnsamma jordmån på allvar. Den finns ju också i Sverige och upplopp har inträffat och skulle kunna inträffa fler gånger också här. Märkligt är emellertid att så få europeiska revolutionärer intresserat sig för sprängkraften i dylika oroligheter. Men det kan ju bero på att även marxism-leninismen i någon mån kan kallas rasistisk.

Sista striden utkämpad

Göran Persson höll tal på s-kongressen igår. Likt en gammaldags kyrkoherde drog han upp den filosofiska utgångspunkten för sin politik: solidaritet med nästan. Sedan övergick han till att tala sig varm för den svenska offentliga sektor som inte fungerar. Och om det gröna folkhem som varit en död idé hos honom i många år. Regeringen har nu som mål att Sverige ska ta sig ur oljeberoendet till 2020.

I samma veva som Persson pläderade för en nationellt orienterad energi- och bränslepolitik så hann han också med att delge kongressen sin funderingar kring den svenska jordbrukspolitiken. I något som liknas vid ett globalt och frihandelsvänligt perspektiv menade Persson att svenska jordbruksprodukter i framtiden kommer att få konkurrera med varor från utlandet. Kanske ska vi plantera energiskog i det öppna landskap som inte längre kommer till användning när det svenska jordbruket utsätts för konkurrens. Jaha. Vi ska alltså göra oss beroende av livsmedelsproduktion utifrån samtidigt som oljeberoendet ska avskaffas. Vilken logik finns i detta resonemang?

Förutom detta var det nog Perssons angrepp på USA och "guvernörens" hantering av orkankatastrofen i New Orleans som tilldrog sig uppmärksamhet. Enligt urgammal politisk logik ger sig den ledare som har problem på hemmaplan på en främmande stat i syfte att lägga dimridåer kring sina egna misslyckanden. Denna gång dock bara med ord. Frågan om är taktiken går hem hos många andra än de redan frälsta. På 60- och 70-talet när denna typ av argument flitigt begagnades var den gångbar. Men idag när folk är mycket mer beresta, språkkunniga och dessutom konsumenter av andra medier än de svenska, så är det föga troligt att så många går på myten om USA som helvetet på jorden.

Det var en partiledare i utförsbacken vi såg i går. Under sitt tal uppmanade han sin församling en gång att applådera, en annan gång återföll han i den svårighet att avhålla sig från skratt som framkallades hos honom då regeringsförklaringen lanserades. Tankarna var nog på annat håll såvitt han inte insåg något komiskt i sin politik. Det är slående vilka likheter Persson företer med Olof Palme för ganska exakt tjugo år sedan. Då liksom nu var/är det fråga om en person med politik som yrke, trött i förtid, inte längre engagerad. Som utkämpat sin sista strid och på väg att bli förlorare.

En kommun med problem

En chef på Luleå kommun har avslöjats för svindel för andra gången. Första gången slapp chefen undan polisanmälan i utbyte mot avsked och avtal om återbetalning. Det har nu uppdagats att chefen lurat kommunen på ytterligare pengar genom skenanställningar. Lönerna som betalats ut har hon själv tagit om hand tyder det mesta på.

Luleå kommun gjorde inte denna upptäckt själv. Istället var det mamman till chefens före detta sambo som påpekade det hela för kommunen. Det kan tyckas vara tjatigt, men jag och många andra undrar nu, hade detta kunnat hända i ett privat företag? Jag betvivlar det scenariot. I synnerhet när man betänker att personen ifråga lurat sin arbetsgivare tidigare, samt kört rattfull och blåst a-kassan på pengar. Och, vad gick de som anställde henne efter när de besatte chefsstolen? Knappast några kriterier som används ute i det gängse arbetslivet tydligen.

En liten fråga kan bli till en stor. Den ovan nämnda kan tyckas vara ett fall enbart för tjänstemän, en isolerad fadäs som inte har att göra med politiken. Men det är fel. Till skillnad från förhållandet på riksnivå är det inte uttryckligen förbjudet med politiskt styre på inom förvaltningen på kommunnivån. Därmed står det klart var ansvaret för ytterst ligger för svindelskandalen på Luleå kommun: hos den (s) - styrda ledningen.

Jag frågar mig än en gång: varför hörs det så sällan om liknande historier från näringslivet? Inte har det väl att göra med att offentliga verksamheter blivit en samlingsplats för de som inte passar in någon annanstans?

Fågelskräck i Europa

De senaste veckorna vi skrämts upp av uppgifter om att fågelinfluensan nått Europa. Redan har paralleller till digerdöden börjat dras, och argument framförs om att åtgärder måste vidtas. Omöjligt är emellertid inte att läkemedelsindustrin ligger bakom detta skräckscenario, något som läkaren Göran Sjönell poängterar i Svenska Dagbladet den 23/10. "Om så är fallet är det ju en genial affärsidé att via riskbedömningar göra friska människor potentiellt sjuka i en framtid och medicinera dem för denna eventualitet", skriver Sjönell bland annat.

För ett par år sedan skrev Maciej Zaremba en artikel i DN, som jag dessvärre inte kan länka till, om dilemmat om hur vi västerlänningar förhåller oss till nödställda i fattigare länder. Artikeln var föranledd vill jag minnas av ebola-epidemins utbrott i Afrika. Zarembas slutsats var att vi inte bryr oss så mycket om vad som händer befolkningen fattiga länder så länge det inte påverkar oss själva.

Av detta följer att det uppstått en slags solidaritet med länder varifrån källan till fågelinfluensan kan spåras. Vi är beredda att hjälpa dem så att eländet inte kommer hit. Samtidigt går det att sätta frågetecken för om det verkligen rör sig om en potentiell pandemi. Smittan har gått från djur till människa, det är sant. Men då har det rört sig om enstaka individer som varit i intensiv kontakt med fåglar. De tio år som viruset funnits hos fåglar har det inte gått från människa till människa en enda gång. Faran ligger därför främst i att det kan mutera.

Jag är ingen virolog som kan ge mig in spekulationer om detta. Däremot vågar jag påstå att fågelinfluensan som medialt fenomen uppvisar stora likheter med en annan sjuka, nämligen den om galna kor. Och i det fallet är det väl idag högst tveksamt om masslakt och kassering av kött verkligen var nödvändigt.

Samtal med Alexander Lukas

Alla som läst Kalle Anka minns väl Alexander Lukas, Kalles mallige kusin. Han som gjorde arge Kalle ännu argare och indignerad. Vi som försöker samtala med andra "etablerade" journalister och politiker känner oss ibland som Kalle när vi inte möts av annat än tystnad.

Sveriges malligaste morgontidning - det är Guillou som gett DN denna beteckning - har förutom sin kompetenta ledarredaktion en så kallad politikavdelning. Under de senaste två veckorna i samband med anklagelserna mot fi-Tiina om plagierad forskning har en person på denna avdelning bland annat ägnat sig åt döma i frågan om huruvida Rosenberg använt fotnot i anslutning till text som verkar vara plockad från andra forskare.

Personen ifråga är själv ingen forskare. Dock minns jag själv henne mest från min tid i Uppsala som den skribent som öste galla över det bostadsområde där bland annat jag bodde då. Subjektiv har därför inte förvånande rapporteringen om fi-aktiviteterna varit, exempelvis frågades det den 13/10 " är Sverige inte redo för en lesbisk feministisk politiker?".

Jag har sökt uppmärksamma såväl politikavdelningen som allmänna redaktionens chef Pia Skagermark (nej hon var inte skådespelerska på 60-talet) på det olämpliga i detta. Samt att politikavdelningens kontaktman Henrik Brors slagit ned på ett annat ytterlighetsparti som kandiderar till riksdagen, junilistan. Ingen som helst reaktion.

Vill inte musslan öppna sig så är det upp till en själv att dra egna slutsatser. Fortsätter DN att bedriva politikrapportering enligt ett förlegat mönster från 70-talet kan inte tidningen sägas verka i en liberal och frisinnad anda. Detta uppenbarligen eftersom feministiskt initiativ särbehandlas samtidigt som junilistan skinnflås av den skribentduo som DN anställt.

Utbildning till varje pris

I tisdagens ledare i Norrländska Socialdemokraten prisar politiske chefredaktören Olov Abrahamssom socialdemokratisk utbildningspolitik. Krigsåret 1940 gick bara var tionde pojke eller flicka i motsvarigheten till dagens gymnasium, skriver Abrahamsson. Tage Erlander och den dåvarande s-regeringen satte på 1950-talet upp som mål att minst femtio procent av en årskull ska gå vidare till gymnasiet, ett mål som med råge är uppnått idag.

I slutet av 1990-talet "överförde" förre utbildningsministern Thomas Östros Erlanders gamla mål till högskolan, fortsätter Abrahamsson. Det var ett djärvt mål då menar ledarskribenten "men nu har även Östros målsättning blivit verklighet". Enligt Högskoleverket går ungefär hälften av de som slutar gymnasiet vidare till universitet och högskolor.

Ledaren andas inte så lite skryt och självgodhet, samt bristande verklighetsförankring. För det första är det tveksamt huruvida det är lämpligt att jämställa gymnasiestudier med universitetsstudier. För det andra, vilket framgår av Högskoleverkets statistik, går femtio procent av de som slutar gymnasiet vidare till universitet. De som inte klarar av gymnasiet av olika skäl faller bort ut resonemanget. Många av dessa kanske helt enkelt inte passar för, eller är intresserade av, en utbildning som mer eller mindre tvingar dem att bli akademiker. Därvid gör man inte minst den så kallade arbetarklassen en björntjänst.

En annan sida av myntet är ekonomisk. De som studerar på universitet måste i allmänhet låna pengar för att klara uppehället. Den bistra sanningen idag är att inte så få akademiker är hänvisade till arbetslöshet efter examen. Är det att stiga från mörkret till ljuset? Sannerligen inte eftersom marknaden för utbildning också kan mättas.

Resultatet av den högre utbildningspolitiken är en konsekvens av en långvarig socialistisk strategi som går ut på att regeringspartiet sedan elva år tillbaka vill bestämma över det mesta inom den statliga sektorn, universiteten inte undantagna. Ofta kompletteras denna med argument hämtade från den ekonomiska begreppsvärlden.

Detta märks inte minst när Luleås tekniska universitets betydelse för Norrbotten och dess näringsliv diskuteras. Och det är sant, placerar man en verksamhet som går loss på en miljard i budget någonstans, visst ger det kringeffekter. Det är emellertid okänt i hur hög grad detta lärosäte givit ett bidrag till tillväxten i regionen i form av avknoppade företag, dvs. verksamheter som verkligen ger ett bidrag till utvecklingen.

Jag skulle vilja råda alla socialdemokrater som är intresserade av utbildningspolitik att återvända Rickard Sandler och hans idéer om folkbildningen. Ni ska då finna att denna syftar till något helt annat än att bestämma över andra, nämligen egenmakt.

På jakt efter den sanne europén - avslutning

Att använda sig av citat av politiker när man ägnar i sig åt vetenskaplig verksamhet är vanligen inte populärt. Den praktiska handlingsmänniskan skall hållas åtskild från intellektuelle lyder grundregeln. Ändå går det inte att komma ifrån att det är just den förstnämnde som skapar historia. Eller som Oswald Spengler uttryckte det: "I historien om Västerlandets tänkande kan kanske Napoleons namn uteslutas, men i den verkliga historien hade kanske Arkimedes med sina vetenskapliga upptäckter mindre betydelse än den soldat som slog ihjäl honom vid stormningen av Syrakusa."

Faktum är också att maktens män (nästan alltid är de ju och har varit män de som bestämmer och har bestämt) genom tiderna leverat de mest bevingade orden. Från modern tid minns vi inte minst Churchills yttranden, men också vår egen Olof Palme med sitt "politik är att vilja". Men det uttrycket hade han snott från Mussolini.

Från den del av Europa som betecknas som den nordligaste har i synnerhet en person utmärkt sig som producent av minnesvärda ord. Ragnar Lassinantti som var landshövding i Norrbotten mellan 1966 och 1982 ägde denna egenskap inte främst för att han strävade efter makten, utan för att han helt enkelt var en mycket kunnig och beläst person. Lassinantti var innan han blev landshövding riksdagsman, men också radioman och skribent. Det finns en bok, Synpunkter och skildringar, som tar fasta på hans gärning i de sistnämnda två rollerna.

Det som slår en vid läsningen av Lassinantti förutom språkbehandlingen är hur slätt dagens folkföreträdare står sig vid sidan av honom. Hade vi haft fler av hans kaliber idag skulle det inte ha behövts så många politiker. Detta är någonting som står helt klart. I uppslagsböckerna brukar det stå om honom att han var en förkämpe för Nordkalotten. Han brukade för utomstående beskriva denna region som bestående av "tre riken, fyra språk och fem stammar".

Om Ragnar levat i dag skulle han ha fått omdefiniera sin karaktäristik av situationen på Nordkalotten. Sedan är det ju på sin plats att fundera över vilka han avsåg med den femte stammen. Var det sagofolket kvänerna som börjat återkomma som faktisk realitet i nygammal tappning de senaste åren? Eller var det människor från hans egen hembygd som talar en ålderdomlig finsk dialekt, av vissa kulturpersonligheter upphöjd till ett språk. Kanske uttalade han sig bara profetiskt om den femte stammen, utan att göra anspråk på en korrekt verklighetsbeskrivning.

För mig är Ragnar Lassinantti en kraft som hade kommit väl till pass i dagens europapolitik. Han kom från en gränsregion och var en autodidakt som arbetade sig upp från enkla förhållanden. Det fanns inte tillstymmelse till likhet mellan honom och dagens broilrar som ger sig in i politiken när de är omkring femton och inte utvecklas mycket efter de fyllt trettio.

Jag vill med detta inte hävda att det var bättre förr och att man ska förhålla sig okritisk till makten. Men efter att igår ha lyssnat till den politiske nollan och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i TV:s Agenda och i drygt tio år åhört svenska statsvetares föga originella analyser kan jag inte annat än återvända till forna tider. Det är väl ändå inte ikondyrkan?

Tralaus soppa

I en artikel i senaste numret av tidningen Axess går Johan Tralau - springpojke åt den samhällsgrupp som skulle kunna kallas de riktiga forskarna - till attack mot Tiina Rosenberg, före detta fi-aktivist. Han anklagar henne för plagiat genom att visa på snarlikhet mellan texten i boken Byxbegär som hon själv skrivit och boken Kvinnor i manskläder av forskarna Dekker och van de Pol. Rosenberg har vare sig använt citationstecken eller fotnot för att visa att text hon skrivit uppenbarligen härrör från andra forskare, enligt Tralau.

Tralaus påståenden bygger på en recension i Tidskrift för litteraturvetenskap från år 2000 av Ingeborg Nordin Hennel. Anklagelsen om forskningsfusk är således gammal. Två frågor inställer sig dock: 1) Är det inte också en form av plagiering eller fusk att lyfta fram andras resultat i debattartiklar? Detta är ju nämligen vad Tralau gör och fått uppmärksamhet för. 2) Hur kunde Tiina Rosenberg bli professor när det sedan länge stått klart att hon inte hållit sig till spelreglerna inom den akademiska världen?

Svaret på den sistnämnda frågan är förstås politik. Det ska också nämnas att Rosenberg fått oväntat stöd från historieprofessorn Dick Harrison som i Expressen menat att fenomenet inte är ovanligt, dvs. att forskare anklagas för plagiat. Debatten fick en fortsättning genom Tommy Möller som i samma tidning påstod att Harrison tog för lätt på problemet.

Åsiktsutbyten av det här slaget är nödvändiga. Det behöver föras en ordentlig diskussion om forskningens kvalité vid våra universitet och högskolor. Nu är det bara att hoppas att debatten på riksnivå sprider sig ut i regionerna där de så kallade bygdeprofessorerna huserar, dvs. de som på grund av utebliven konkurrens från den nära omgivningen verkar mer eller mindre frånkopplade från det övriga forskarsamhället.

En ordentlig genomlysning av dessa institut skulle vara väl så mycket värt som en soppa kokad på redan kända förhållanden om en tvivelaktig forskare. Om inte annat så för att åstadkomma en ordentlig revision av vad pengar till vetenskapen egentligen har att tillföra samhällsekonomin.

En fabricerad s-märkt skribent

I Norrbottens-Kurirens helgreportage intervjuades Lotta Gröning, NSD:s förra politiska chefredaktör. Lotta, som med sitt trygga dalmål och sin framtoning för många av oss framstått som en kvinna av folket utan starkare band till makten, lämnade Norrbotten för ett jobb som debattredaktör på Aftonbladet tidigare i år.

Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.

Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.

Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.

Nej till Turkiet

In i det sista var det tveksamt om Turkiet skulle få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Om allt går som planerat så är landet med i unionen om tio till femton år har det sagts. Och för att bli medlem måste Turkiet bättra sig på ett antal områden: förhållandet till Cypern och kurderna, mänskliga rättigheter, historieskrivningen. Och demokratin förstås.

Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.

Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.

En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.

Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?

Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.

Den borgerliga alliansens autister

Frågan om ersättningsnivån i A-kassan och sjukförsäkringen har varit på tapeten i samband med att de borgerliga försöker snickra ihop en gemensam ekonomisk politik. Dessvärre har den taktik som tidigare tillämpats och som går ut på att alliansens samarbetspartier överlåter sina respektive frågor av mera obekvämt slag till varann tillfälligt övergivits sedan moderaterna inte kunnat hålla fingrarna från ersättningsnivåerna.

Det är precis så socialdemokraterna vill ha det. Det ska framstå som att "högern" sparkar på den som redan ligger. Och sannerligen, ger sig moderaterna ensamt på A-kassan och sjukförsäkringen blir det ingen borgerlig valseger. Varför har det blivit så här då? Svaret stavas sannolikt Anders E Borg, f d knarkliberal och ekonomiskt orakel hos moderaterna. I tidskriften Arena fanns för en tid sedan artikel om Borg som exempel på "moderat re-design".

Borg ska bland annat ligga bakom moderaternas image som "Sveriges nya arbetarparti". Kampanjen har varit lyckad ända tills nu då det börjat framstå som om partiet visar sitt rätta ansikte. Varför ge sig på en ersättning som knappt räcker till existensminimum? Är det inte bättre med morötter, dvs. riktiga jobb istället för piskan? Den nya moderata politiken har kännetecknats av ett i stora delar godtagande av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Men de som inte platsar på arbetsmarknaden ska nu alltså straffas.

För att skapa fler jobb måste alliansen våga mer än den hittills gjort. Mera bestämt handlar det om att göra en översyn av arbetsrätten. För att ställa en fråga: har Sverige råd med en sådan stor arbetslöshet bland nyutexaminerade akademiker samtidigt som det hålls fast vid en föråldrad och trygghetsnarkomanisk regel som först in, sist ut?

För att utmana den idag icke fungerande svenska modellen måste borgerligheten komma med smärtsamma sanningar. Är det möjligt som debattklimatet är idag? Jag tror det. Men vägen dit går inte via autister som Anders E Borg. En sådan strategi visar bara på svagheten i det konservativa sättet att tänka, nämligen att hänge sig åt attityd, inte ideologi.

Om politisk naivitet

Efter en mailväxling med Patrik Boström - Sveriges förmodligen ende älgjagande kulturredaktör - angående en "essä" i hans tidning av särdeles ytligt och okunnigt slag om "demokratins utveckling", måste jag återigen göra konstaterandet att bildningsnivån fortsätter att sjunka och urvattnas hos de som gör anspråk på att vara kulturskribenter.

Vem som författat artikeln, införd i Norrländska Socialdemokraten, är ointressant. Förmodligen är det någon som besitter så kallad generalistkompetens, vilket är illa nog. I alla fall får vi veta att de antika grekiska stadsstaterna förde en politik inriktad på ekonomisk tillväxt. Precis som om detta begrepp var känt då. Vidare att anarkismen är den finaste av sammanslutningar utöver statsbildningarnas på Platons tid plus flera andra röriga och egna tolkningar utifrån det rika material som finns att botanisera bland om man önskar skriva om politisk idéhistoria.

Som bloggare är det nästan genant att läsa sådant. Och egentligen onödigt att kommentera. Men så ser det ut idag. De som skriver - inte bara i lokalpressen - äger alltmer sällan specialistkompetens. Se bara på tidningen Expressens kröniköser som med Ulf Lundells träffande bekrivning ägnar sig åt "verbal graffiti". Den som skriker högst och tar plats får synas. Precis som om livet gick ut på att befinna sig i ständig trotsålder. Vad har felat i uppfostran?

En förklaring till att feminism och anarkism - terrorismens urideologi - får stort utrymme är förmodligen den oförmåga till ansvarstagande hos de styrande som brett ut sig under senare år. Den representativa demokratin som styrelseform knakar därtill i fogarna och lägger alltmer ansvar på individen. Men det är en seger för liberalismen som idé, inte för de som vägrar att bli vuxna.