Valupptakt som tog sig

Igår drog valrörelsen igång med vad som enligt många bedömare kommer att bli huvudfrågan i valrörelsen: jobben. Debattörerna kom från hela det politiska spektrat, från den utomordentligt utpräglade politiske amatör som centern skickat, till fullblodsproffset Ylva Johansson som hade flest år i yrket som politiker.

Programledarna började trevande men tog sig efterhand precis som debatten, som utspelades i Malmö hamn. Det man kan klart säga är att den ideologiska delen dominerades av vänsterpartiet och sverigedemokraterna. De sistnämnde hade skickat en representant, Mattias Karlsson, som närmast förde till torgs klassiskt liberala idéer snarare än någon politik som syftade till att "stänga gränser". Karlsson påpekade bland annat det märkliga i att svenska ungdomar åker till Norge för att arbeta samtidigt som arbetskraft plockas in för jobb här att utföra det som tidigare gått under beteckningen ungdomsjobb, som skogsplantering och dylikt. En rätt praktisk syn på arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraten Karlsson motsatte sig även olika behandling på arbetsmarknaden av det slag som regeringen står för med olika slag av kvotering och instegsjobb. Det är inte konservativt att stå för en sådan politik. Annars var det vänsterpartiets Ali Esbati som orsakade största utbrottet från regeringssidan när han benämnde jobb som RUT-avdraget skapat som tjänstefolk. Poängen var givetvis att staten subventionerar tjänster i de rikas hemmiljöer. Ideologiskt motbjudande enligt de flesta men nog det enda medlet att komma åt jobb som utförs svart i hemmet. Vänsterpartiets hårdnackade motstånd mot RUT är nog för att utesluta dem från medlemskap i en rödgrön regering.

I egen sak

Ett nytt handelsavtal mellan Europeiska unionen och USA har dykt upp på dagordningen. Enligt vissa
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ttip-kan-innebara-bnp-okning_3720622.svd
skulle ett förverkligande av detta ge en kraftig ökning av såväl USA:s som EU:s ekonomi.

Frågan är väl om en värld uppbyggd efter en nyliberal ordning är att eftersträva. Avtalet skall bland annat innebära rätt för företag att dra nationer inför en särskild domstol. Farhågor finns redan om att amerikanska investerare den vägen ska sätta stopp för vad europeiska stater gemensamt uppnått på miljölagstiftningens område.

Författare till ovanstående artikel representerar Stockholms handelskammare, vars skiljedomstolsinstitut lär få mycket att göra om den ny-auktoritära modell som TTIP står för genomförs. Företrädare från yttersta högern som först river ned och ställer till elände och sedan erbjuder ett tvistlösningssystem i utbyte: nej tack!

Stadsfestival i gamla hjulspår

En renoverad stadsfestival lanserades i Luleå förra året. Erfarenheterna från det som kallades Luleåkalaset, en för sent återuppstånden skapelse som i sin tur byggde vidare på Sjöslaget från 90-talet och dess inspiration från Stockholms Vattenfestival, borde ha manat till bättre eftertanke. I strikt mening förhåller det sig så att någonting i stil med bayerska Oktoberfest inte går att införa på norra Europas breddgrader. Ändå fortsätter festivalarrangörerna med samma urvattnade koncept som egentligen mest går ut på att folk ska äta gryllig mat från gatukök, dricka öl på inhägnade områden och lyssna till ett ganska dåligt musikutbud.

Ska jag säga något positivt så är det väl att bluestältet rustats upp och att banden där höll en hyfsad nivå. Varken för stort eller för litet. Men det går att göra mycket mer. Varför inte integrera de fasta kulturinstitutionerna på ett bättre sätt i arrangemanget. Inspiration för upplägget torde gå att hämta från andra Bottenviksstäder som Vasa och Uleåborg. Kulturnatten som sedan ett par år tillbaka arrangeras är en lovvärd satsning men borde gå att förlägga till i början av augusti istället för som idag i september.

Stadsfestivalerna framstår i mycket som dinosaurer från 90-talet. De har möjligen sitt existensberättigande för kommunledningar på orter som Luleå och Piteå i syfte att säkra väljarunderlaget i brist på bättre idéer att utveckla verksamheten? Vill dessa behålla kreativiteten på orten på sikt krävs helt andra grepp än idag. Luleå har ännu ingen jazz-scen, vilket är ett symptom snarare än ett problem. De styrande kanske borde fundera över detta eftersom demokratins status brukar sammankopplas jazzens ställning. Det är väl också en form av mångfald.

Finallagen klara

Det blir Tyskland mot Argentina i VM-finalen i fotboll. Brasilien, vars finalplats var ett krav från hemmapubliken, åkte på en av de värsta utskåpningarna i VM:s historia för ett hemmalag. Sverige besegrade Kuba med 8-0 på 30-talet, vilket är något av ett rekord. Fast jag är inte förvånad. Redan första matchen mot Kroatien visade på brister i brassarnas försvar. Jag var med andra ord inte imponerad då och tänkte stilla att vänta tills ni får möta tyskarna.

Jag höll på tyskarna i semin men i finalen håller jag på Argentina. Och då särskilt för att Messi är förtjänt av VM-guld. Matchen om 3:e pris blir en intressant historia med ett revanschsuget Brasilien och inte med Neymar så att fall med Thiago Silva tillbaka. Tyvärr är jag rädd för att det går till straffsparkar igen.

Dags att öppna surströmmningsburken?

Idag funderar jag främst kring två saker. Almedalsveckan givetvis, men också alla dessa ungdomsförbundare, dessa apparatchiks som partierna stampar fram ur sina plantskolor för vidare karriär inom organisationen. En gång i tiden hade ungdomsförbunden drag av idealism och nytänkande inom de politiska rörelserna. Numera är de sinsemellan ganska lika varandra där de unga kvittrar som de gamla sjunga. Engagemang inom SSU, MUF, CUF, KDU eller Vänstern tas för en självklar karriärväg mot toppen, inte som ett sätt för personlig utveckling. Fokus ligger snarare på att lära sig argumentara, allt i enlighet med den rådande ordningen som säger att det är ytan som räknas.

En gång i tiden var jag nära att bli dragen till en MUF-tillställning av en tjej som fått för sig att jag var moderat. Hon var då nyligen omvänd kommunist som hoppat över till vad som då var den andra ytterligheten inom den etablerade partipolitiken. Den gången räddade jag mig ur situationen genom att säga att jag höll på centern, något som var bara delvis sant. Den kursomläggning som påbörjades inom moderaterna från omkring 1980 av Gösta Bohman utefter den liberalkonservativa ideologin tilltalade även mig. Sannolikt gäller det många av de som bestämmer idag. När socialdemokraterna kom åter till makten 1982 kände också de av opinionsvindarna. Hade det inte varit för ett bakåtsträvande och fortfarande starkt LO under 1980-talet hade förmodligen Sverige sett annorlunda ut idag.

För närvarande är det svårt att förutse ideologins återkomst till svensk politik. Med två stora partier som tävlar om att vara statsbärande snarare än vad som ska göras i framtiden blir politiken inte bara tråkig utan också utan funktion. Jag kan inte se annat än att bronsmatchen mellan MP och SD är vad som kommer göra valrörelsen intressant. Det för in på Almedalsveckan som är en tillställning som verkar växa ohämmat. I stort sett hela tyckar-Sverige ska dit. De lokala turistentreprenörerna gnuggar händerna. Samtidigt hörs missnöje från gotlänningar som beklagar sig över det rikspolitiska ointresset för regionen under resten av året. Det blir allt svårare att sticka ut med något originellt. När Gudrun Schyman brände monopolpengar för några år sedan stal hon en stor del av showen i Almedalen. Nu är kanske dags att göra som någon gjorde på 60-talsbandet Tages sista spelning på Nalen: öppna surströmmingsburken. Och en gång för alla avsluta denna årliga tvångsmässiga ritual.

Partiet utan regionpolitik

Inte för att jag vet om Fredrik Reinfeldt i år som under andra år som statsminister firar midsommar tillsammans med kollegor på EU-nivå. Det hör väl till ämbetet att sköta dylika åligganden, även på ett sätt som nog många uppfattar som ett minskat intresse för vad som bör åtgärdas på hemmaplan. En fråga som drunknat i andra på områdena ekonomi, välfärd, jobb, valfrihet, försvaret och skolan är regeringens hållning i regionfrågan. Denna som nu utretts i över femtio år utan att komma så mycket längre framåt måste anses som en blind fläck på de nya moderaternas karta. När frågan om ökat regionalt ansvarstagande kommit upp på dagordningen har Fredrik Reinfeldt i princip försvarat sitt icke-engagemang med att han inte tycker sig höra något intresse för kraftsamling i regionerna. Utfallet av den moderata regionpolitiken har därför inte blivit mycket mer än en permanentering av regionförsöken i Västra Götaland och Skåne, tillåtelse för Halland och Gotland att bli regionkommuner samt löften för ett antal andra regioner att få samma status. De övriga har fått eller får bilda samverkansorgan om kommunerna i länet är överens. De sistnämnda handhar frågor som kultur, transporter och regional utveckling. Det märkliga med denna politik är att förslaget spretar åt olika håll. Ett gammalt moderatkrav har varit att avveckla landstingen och inordna dess hälso- och sjukvårdsuppgifter i staten (länsstyrelsen). Så har man gjort i Finland. Där har det för övrigt också ansetts självklart att organisera de nya regionerna efter ett mera bärkraftigt befolkningsunderlag. Följaktligen finns där utöver Åland fem län. Med de gamla landskapen som grund finns landskapsförbunden eller samkommuner som har ungefär samma uppgifter och organisation som de svenska samverkansorganen. I Mats Sjöstrands regionutredning som kom i slutet av 2012 finns förslag som pekar i riktning mot att byta ut landstingens nuvarande ansvarsområden mot samverkansorganens nuvarande. Förslag finns även om att fusionera antalet länsstyrelser till hälften av dagens, något som dock inte ledde till några regeringsförslag. Fredrik Reinfeldts politiske förebild Tony Blair inledde sitt regerande i Storbritannien 1997 med en gedigen decentraliseringsreform för örikets riksdelar. Något i den vägen har vi inte sett här trots att vår gamla riksdel redan visat vägen till en tänkbar ordning. Jag vägrar tro att vår nuvarande regering påverkats i sina beslut av det landsbygds- och regionförakt som sedan några år administreras av Stockholms Handelskammare. Allt enligt modell där huvudstaden är den enda noden mot omvärlden, och som det övriga landet ska falla på knä inför.

Sveriges hatradio

Radions P1 brukar stå på hemma hos mig på de tidiga eftermiddagarna. Under hela våren har programmen haft en slagssida åt "analyser" av Sverigedemokraterna i allmänhet och dess sympatisörer i synnerhet. På ett sätt som alltmer kommit att gränsa mot svenskhat. Under maj månad har radioanalyserna spätts på med manshat och karlars påstådda våldsamhet mot kvinnor. Det är inte utan att det känns ganska otrevligt stundtals med dylikt, särskilt med tanke på att den betalda licensavgiften tänkes gå till opartisk granskning. Radiojournalistikens sympati för vänster- och miljöpartiet gör det hela begripligt men inte försvarligt. Är det inte intressant också att analysera vilka som sympatiserar med dessa partier. Och vilka som sympatiserar med FI? Här råder en bred åsiktskorridor.

Dags att sluta tala om block

Gårdagens stora SCB-undersökning av väljarsympatierna kunde väl knappast ha kommit mer fel två dagar efter Europaparlamentsvalet. Jag har svårt att tänka mig att trettiofem procent ställer sig bakom socialdemokraterna efter att de i söndagsvalet tangerat sitt sämsta resultat någonsin som en statsvetare i valstudion uttryckte det. När det drar ihop till riksdagsval kommer en helt annan granskning att ta vid, vänsterpartiernas politik kommer att synas på ett helt annat sätt och inte minst de tre ledare som gör sina första valrörelser. Extra märkligt kändes det dock att kommentatorerna till undersökningen valde att tala om block och hur det borgerliga blocket har det minsta sympatiunderlaget på mycket länge. Är fortfarande Sverigedemokraterna en sjuk avvikelse som bortses från? Och existerar det alls ett vänsterblock med tre partier till vänster om socialdemokraterna? Jag kan inte se annat än att Europaparlamentvalet gett en fingervisning om hur det traditionella två-blocks-system som rått under många år i den svenska riksdagen kommer att lösas upp efter valet i höst. Det är en fullt realistisk möjlighet med inte mindre än tio partier i riksdagen efter att väljarna har fått säga sitt.

Arvet efter Maud

Igår var jag på öppet möte med centern i Luleås Stadshus. Partiets chefekonom Martin Ådahl gästade föreställningen. Deltog gjorde också några företagare, en forskare och naturligtvis en drös med centerpartister med lokal och regional förankring. Något som frapperade från början till slut var hur opåverkade de församlade verkade inför det faktum att centern håller på att försvinna från den politiska kartan. Ämnet för kvällen var nu inte partiets framtid, utan mera näringslivets förutsättningar i Norrbotten. Martin Ådahl, vars yrkeshemvist jag aldrig lyckats klura ut riktigt, visade prov på rätt dåliga kunskaper om den norrbottniska ekonomin. Och då hjälpte det föga att Håkan Ylinenpää, som ägnar sig åt forskning inom entreprenörskap vid Luleå Tekniska Universitet, stämde upp de generaliserande beskrivningar av Norrbotten som Ådahl ägnade sig åt. Framtiden för honom i norr tycktes bestå av gruvor och turism. Att dessa verksamheter också är ganska konjunkturberoende verkade inte bekymra honom nämnvärt eftersom ju turism hör hemma inom den så omhuldade tjänstesektorn. Tänket utgår givetvis från den Stureplansfilial Ådahl tillhör och som han som parhäst till Annie Lööf hoppas kunna använda som förebild för en politik för Sverige. Frågan är om det är en eftersträvansvärd strategi. Maud Olofsson gick 2002 till val på ett närmast vänsterbetonat program, "Sverige håller på att klyvas regionalt och socialt". När inte de dryga fem procent detta gav i utdelning räckte, valde Maud att släppa in de nyliberala nomadstammar som avvisats av moderaterna och folkpartiet, i partiet. Så kunde centern lyfta i 2006 års val och Maud Olofsson bli vice statsminister. Men glädjen blev kortvarig, och de besynnerliga idéer som plockades bort ur förslaget till nytt partiprogram tidigare, tycks leva sitt eget liv i partiet även om de inte uttrycks officiellt längre. Jag tror att centerns grundproblem ligger i att ha fått ett ledarskap som ser uppdraget i första hand som ett jobb. Ett steg i karriären på väg till nästa arbetsgivare (som betalar bättre). Engagemang och glöd saknas och framförallt kunskap om partiets historia och traditioner. I övrigt gick turistföretagaren Gunnar Selberg till attack mot entreprenörskapsforskaren Ylinenpää för att sitta på dubbla stolar och inte åstadkomma så mycket. Ylinenpää passade dessutom på att döma ut offentligt stöd till näringsverksamhet samtidigt som han forskar och äskar pengar av regering och forskningsråd till sina egna projekt. C-veteranen Torsten Stridsman dryftade den klassiska frågan om gränsdragning ifråga offentligt engagemang i näringsverksamhet. Auditoriets samlade bedömning att det finns så mycket "diskrepanser" ändå i ekonomisk verksamhet att statens hand måste få finnas till hands i dylika fall förvånande mig något. Vem ska egentligen föda vem kan man fråga sig. Tilltron till staten i norra Sverige är fortsatt god.

En gapfyllande roll

Luleå Tekniska Universitet söker en doktorand i "entreprenörskap och innovation". I platsannonsen efterfrågas en som kan fokusera på offentlig finansiering av entreprenörer. Offentliga finansiärer sägs ha en "gapfyllande roll" för utveckling av konkurrenskraft m m. Detta gap - varmed kan översättas till en tugga av den statliga kakan - lanserades i en avhandling av en forskare i ett lågstatusämne vid LTU, benämnt policyanalys. Det var efter genomläsningen av denna för många år sedan jag en gång för alla bestämde mig för att ta allt vad forskning heter vid småhögskolor med den största nypa salt. I Luleå, ja även i andra delar av Bruksnorrbotten, ses fortfarande staten eller det offentliga som garanten för såväl överlevnad som tillväxt. Därför är det både pinsamt och beklagligt att denna attityd gör sig gällande ändå upp på forskandets nivå. Frågan är om den inte också strider mot bättre vetande på ett sätt som inte kan ursäktas med att för gamla källor och fel underlag använts i analyserna. Nyligen skrev Ny Teknik med utgångspunkt i en studie från Riksrevisionen om hur den statliga riskkapitalfinansieringen inte når de nystartade företag som är i mest behov av stöd, och att det mesta går till redan etablerade företag. Enligt Riksrevisionen är dessutom det statliga riskkapitalsystemet svåröverskådligt och har för många aktörer. Ifråga om näringsverksamhet måste konstateras att detta är ett mindre lyckat arrangemang. Får det hela fortsätta att utvecklas finns snart bara bidragsjägare kvar av det svenska näringslivet, med politiker för ögonen men inga kunder alls i åtanke. Ett förslag: gör om hela innovationsstödsystemet till en stiftelse. Omvandla sedan denna till en innovationsbank.

Nynazismen som levebröd

Det finns föga som talar för att det finns en politisk kultur eller speciell jordmån för nazism att gro och frodas i Sverige. Inte ens under de svåraste förhållanden som ekonomisk konjunkturnedgång som på 30-talet med åtföljande massarbetslöshet som följd. Bereds plats för nazismen här är den av det strukturella slaget, en situation som kan uppstå av allmän rotlöshet till följd av stora folkomflyttningar, något som kan bli konsekvensen av oreglerad invandring. Det här är ett perspektiv som lyser med sin totala frånvaro i debatten. Istället lämnas utrymme åt diverse isolerade opinionsbildare med nazistspöket som lockbete. Som senast för någon dag sedan i TV4 där någon historiker fick lägga ut texten om "socialt marginaliserade [svenska] män". Som om hela landet skulle inbegripa osynliga breivikare vars personliga politiska program vore i stånd att explodera när som helst. Tyvärr måste jag nog säga att dessa forskare som dyker upp med ojämna mellanrum med sina narrspeglar utgör en större fara för ett totalitärt maktövertagande i Sverige än utanförskapsindivider. Ska en kamp föras kan inte den egna skuggan vara den främsta motståndaren. Efterlyses således: empirisk forskning som gör slut på de överblivna föreställningarna om den nazistiska faran i landet. De som vill analysera sina bakgrundsförhållanden gör lämpligast i att utföra dessa på hemmaplan.

Trofim Lysenko på besök i Umeå - igen

En företrädare för ett rätt nytt forskningsämne, benämnt epigenetik, hävdar med några andra i en studie att livsstil påverkar över generationerna. I vanlig ordning när det handlar om allra senaste forskningsrön, krävs det en del egen forskning och förmåga till överblick av mottagaren av resultaten, för att kunna avgöra bärkraften i dessa. Forskaren som citeras i en DN-artikel har tidigare varit verksam vid Umeå Universitet. Tidigare här på bloggen har jag skrivit om forskare i Umeå som hävdar att bland annat hälsan hos personer i sextonårsåldern sätter avtryck i hur dessa lyckas senare i livet. Christer Malm, också verksam i Umeå och en gång tiden mycket duktig löpare, menar sig ihop med sitt forskarlag kunna spåra dopningspreparat i kroppen långt bak i tiden. Ja det går väl att diskutera spektakulära inslag på det vetenskapliga området som vore det fråga om allmänna kuriositeter, men när de börjar gå i en riktning och dessutom härröra från ett och samma lärosäte måste en klocka ringa. Har självaste Trofim Lysenko visat sig i staden vid Kvarken? Ni vet Stalins favoritforskare som menade att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Eller har den gammaltestamentliga tesen om att ärva fädernas gärningar intill sjunde led dragits ut ur de västerbottniska kapellen och klätts ut på akademin? Jag lutar åt den sistnämnda förklaringen.

Tankar ett supervalår

Det drar ihop sig till två val snart för svenskarna. Först till Europaparlamentet, sedan i höst till riksdagen. Som opinionen svänger i landet så har vi av allt att döma att se fram mot en situation i riksdagen som knappast har sitt like sedan allmänna rösträttens införande. Om Sverigedemokraterna lyckas med sin ambition att dra till sig "konservativa socialdemokrater", kommer det inte ens att gå att konstruera en stor majoritetskoalition av socialdemokraterna och moderaterna. Ett möjligt och kanske även i viss mån lämpligt scenario som jag skisserat på tidigare. Kriget om mitten handlar mer om vem som ska ta plats i kanslihuset än om ideologiska skiljaktigheter. Och i ett läge där det politiska arbetet bör inriktas på att lösa för landet allvarliga problem blir bråk och kiv i samband med en valrörelse bara löjliga, särskilt mot bakgrund av att det tunga artilleriet läggs ned dagen efter valdagen. Men nu ser det ut som om Sverigedemokraterna sätter stopp för en koalition av "tysk" modell, genom att inrikta sig på S-sympatisörer. Fredrik Reinfeldt har satt sin heder i pant att inte ta i SD ens med tång. Skulle det visa sig att Alliansen inte blir större än det som ska föreställa ett rödgrönt block, är min gissning Reinfeldt aviserar sin avgång redan på valkvällen. Frågan blir då om hans efterträdare har en mer konciliant inställning till SD, och efterfrågar deras stöd utan regeringstaburetter i utbyte? Jag tror det kan bli så. Och modellen kan inspireras med exempel från Norge. I så fall lär någon eller några från de övriga regeringspartierna lämna regeringen, och dessa kan i sin tur bilda en nytt block med MP, ett blågrönt block. Backar Socialdemokraterna igen lär diskussionen om ledaren ta fart igen, och återigen visa på att partiet är detroniserat som ledande politisk kraft i Sverige. Det enda som är säkert är att den 22 september kommer den bäste förhandlaren bland partiledarna att påbörja sin vandring mot statsministerposten.

En maktens narr har talat

Gårdagens stora debattämne var lanseringen av betänkandet om kommunaliseringen av skolan. Regeringens utredare har varit pensionerade statsvetarprofessorn Leif Lewin. När utredningar av det här slaget tillsätts brukar det heta att uppdragsgivaren ställer frågor, under det att uppdragstagaren försöker ge svaren. Men i det här fallet liknar slutsatserna mera en föreställning, med föga inslag av argument för eller mot det ena eller det andra eller ens några konkreta råd. Ett smörgåsbord av argument serverade till beslutsfattarna har nämnts som en passande beskrivning på projektet. Gränsdragningar angående kompetenser och redan kända konstateranden verkar känneteckna betänkandet om man ska utgå från Lewins artikel i DN. Genom åren har Lewin gjort sig känd som följsam mot makten på så vis att han ofta intagit hovnarrens roll i förhållande till denna. Vem minns inte hans utspel inför EMU-omröstningen 2003 då han deklarerade att han skulle rösta nej. Som om detta skulle göra honom till mannen på gatan istället för innehavare av den ärevördiga professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala Universitet. I lördags pekade Per-Arne Andersson från Sveriges kommuner och landsting på brister i utredningen och framhävde särskilt personliga åsikter och subjektivt urval som en belastning. För de allra flesta som utgår från sin egen självtillräcklighet kommer inga regeringsutredninguppdrag ifråga. Här har dock gjorts ett undantag.

Bakslag för minister med sunkiga idéer

Amnesty International meddelar att man avser verka mot kriminalisering av aktiviter som bland annat den svenska sexköpslagen förbjuder. Maria Arnholm, folkpartist och jämställdhetsminister, är förvånad och fler med henne. Arnholm har hyllats som minister som efterträdare till Nyamko Sabuni, vilken av Dagens Nyheters ledarredaktion ansågs ha ett tomt bord på sitt ministerrum. Jag har inte sett skiftet av minister som något positivt. Saknade Sabuni arbetsuppgifter så har Arnholm fyllt dessa med dammigt material. Vad jag menar är att den politik Arnholm står för är av det mera sunkiga slaget. Vad som var progressiv politik 1975 är det nödvändigtvis inte idag nästan 40 år senare. Hur familjerna vill beskattas eller sköta sitt inre arbete i form av föräldraförsäkring har jag svårt att se som något som motverkar eller bestraffar jämställdhet eller kvinnor. Eller att "fri abort" med den nivå av jämställdhet vi nått idag i Sverige skulle vara något självklart. Kanske behövs det mer elaka politiker som lyckas få gehör för sina förslag på grund av sin personlighet. Men då vore det också önskvärt med idéer som ligger mera i tiden. Sverige uppfattas av en del som världens modernaste land; mera troligt är emellertid av vi håller på att hamna vid sidan av utvecklingen när det handlar om att angripa samhällsproblem. Åtminstone i beaktande av hur våra grannländer ser på oss. Det går heller inte att komma ifrån av svensk politik skapar rätt mycket problem. Möjligen ligger däri förklaringen till det överdrivna antalet poster för förtroendevalda i landet.

Skulle han inte sluta del 1

Tidigare har jag fäst uppmärksamheten på att Karl-Gösta Bergström från Ryssbält skulle lägga ned sin karriär som journalist. Av beslutet märks emellertid ej mycket. KGB fortsätter att dyka upp i twittersammanhang, som moderator av debatter eller i sin invanda roll som intervjuvare bland annat. Man får förmoda att jobbskatteavdragets kraftiga storlek för 65-plussare i någon mån inverkar på dessa självvalda verksamheter. Frågan bör dock ställas (inte minst till regeringen) om syftet med skattelättnader för de halvpensionerade var att de skulle utgöra en belastning för andra yrkeskunniga. K-G Bergström gör gott i att avveckla sina engagement i offentligheten.

Annas oändliga äventyr

Anna Odell har firat triumfer under senhösten med sin film om en återträff med sin gamla klass. Och det är väl bara att gratulera. Hon fortsätter i denna längs den väg hon började att följa i sitt konstprojekt om maktstrukturer inom vården. Den källa hon öser ur är närmast bottenlös. Överallt i miljöer där två eller fler människor förekommer har det en tendens att uppstå hierarkier. Vanligare är dock att de reproduceras inom vården eller skolan. Kanske som en konsekvens av den asyl-liknande karaktär dessa institutioner har. I en illa fungerande organisation drabbas därför enskilda individer extra hårt. Mobbning inträder. Det är svårt att sia om hur långt Anna Odell kan nå med sin dramatik, kanske kan hon rentav vara en ny Lars Norén i vardande. Det är lite tyst inom den genre Norén använt sig ifråga om mänsklighetens avigsidor, efterföljare av dignitet lyser med sin frånvaro. Låt oss hoppas på mer i den här konstarten i framtiden.

Folkhälsofanatiker i farten

Några läkare inom Norrbottens läns landsting är rejält uppretade över att de tvingas ställa frågor kring allmänt hälsotillstånd till sina patienter. Med all rätt hävdar de att resurser måste tas från de som är sjuka och att hälsoenkäterna endast tjänar friska som vill ha bekräftelse på sitt sunda leverne. Återigen visar folkhälsoideologin - för det är den som ligger bakom - sin problematiska karaktär. Folkhälsa tillämpad på detta vis tjänar varken patienterna eller vårdutförarna, frågan är istället om den är rentav skadlig. Därtill kommer den totalitära inramning som hänger samman med alla personer som ska kartläggas. Att det ska vara så svårt att överlämna till individen ansvaret för sin hälsa och sitt eget välbefinnande är svårt att förstå. Norrbottens läns landsting har två extra överflödiga råd vid sidan av de två ordinarie, varav ett är så kallat folkhälsoråd. Det går med utgångspunkt i detta att spekulera i hur politiken än en gång ställt till det.

Bristande juridisk kompetens i Nordsverige?

Två domstolsutslag vid förvaltningsrätten och tingsrätten i Luleå respektive Umeå har väckt uppmärksamhet de senaste månaderna. I det första fallet, gällande beslutet att datoranvändare ska betala TV-avgift, kommer målet att gå vidare till kammarrätten och är ännu inte avgjort. I det andra har det gått vidare till hovrätten och delvis avgjorts där men för den skull knappast gjort tingsrättens utslag mycket klarare. Såväl tingsrätt som hovrätten för övre Norrland är belägen i Umeå. Rörande fallet med TV-avgifterna så är kammarrätten i Sundsvall nästa instans. Det ska bli intressant att se hur långt detta ärende kommer att drivas och hur juridiken ställer sig till en fråga som inte politiken lyckats lösa, trots att en utredning föreslog att TV-avgiften ska ersättas av en skatt istället för nuvarande system.

Småpartiernas dilemma

I Svenska Dagbladet skrivs uppskattande om centerns senaste förslag till ny företagar- och jobbpolitik, något som partiet inom ramen för Allianssamarbetet knappast lär få gehör för. Moderaterna har hittills inte velat stöta sig med fackföreningsrörelsen och lär inte heller framgent göra det. Centern vill ha bättre villkor för företagande och utveckla verksamheterna i övergången mellan olika jobb. Det är nog många som är inne på samma linje som centern i de här frågorna, men i likhet med de andra partierna med omkring fem procent i väljarstöd så lockar de inte fler sympatisörer för det. KD inom vård- och omsorg, FP inom skolan och den högre utbildningen och V ifråga om vinster i välfärden är exempel på politikområden där respektive partis ideologiska program har en klar folkmajoritet bakom sig. Ändå uteblir stödet i opinionen. Ifråga om centern handlar det kanske också om att partiet har problem med populariteten hos sina företrädare. Att ledaren själv inte har många dagar ute i produktionen och samtidigt vill öka lönediskrimineringen är ingen säljande politik. Likaså att partiet knutit till sig en avregleringsivrare som ekonomisk-politisk talesperson är heller inte något som ligger särskilt rätt i tiden. Utgången av valet i Norge utgör möjligen en fingervisning om hur det kommer att gå i Sverige nästa år.

Socialdemokratins roll icke utredd

En opera har uppförts i trakterna kring Boden med den så kallade Enbomaffären som underlag. Med detta som utgångspunkt tog jag mig an Tomas Breskys bok i ämnet, som i sig bland annat ska ha legat till grund för föreställningen. Inte för att jag varit där som publik, men något verkar ha gått förbi en del teaterbesökare. Nämligen att det inte var "borgarna" som låg bakom det hela. Statsåklagare Ryhninger (Rolf Degerlund i uppsättningen) har fått representera ondskan i pjäsen, en svensk Joe McCarthy, "högerns man" om man så vill. Den mer sannolika tråd som Bresky inte följer upp ordentligt, är att det hela var ett politiskt drama regisserat av det socialdemokratiska partiet från början till slut, i vilket Ryhninger var verktyget. Ganska omgående efter att Fritiof Enbom på en julmåltid lagt fram sina "bekännelser" för sin hyresvärd så hamnade ärendet hos försvarsminister Torsten Nilsson. Först därefter vidtog det polisiära arbetet. Historien som Bresky berättar, alltifrån det storpolitiska spelet bakom, till Enboms förvirrande vittnesmål, påminner inte så lite om en rättsskandal mera i närtid. Enbomaffären liknar i mångt och mycket turerna kring Sture Bergwall. Också i det sistnämnda fallet fanns det intressen bakom som ville sätta Sverige på kartan och visa att vad som händer i övriga världen minsann händer här också; främst handlade det förmodligen om att åstadkomma genombrott för svensk psykologisk forskning. Här finns en grannlaga uppgift att ta sig an för intresserade forskare och journalister i ämnet. Vilken roll hade alltså socialdemokratin för Enbomaffärens tillkomst?

Den ideologilösa svenska partipolitiken

Almedalsveckan har avslutats och lagt svensk politik i sommardvala. Det var väl ganska lite som stack ut bland arrangemangen, kanske mest som en konsekvens av att ett eller högst två partier i Sverige idag för en ideologiskt utformad argumentation.

Jan Guillou fäster uppmärksamheten på denna harighet inom svensk debatt i Aftonbladet genom att agera konsult åt Stefan Löfvén från sin vänsterutgångspunkt. Andra av de gamla stötarna som tycker att vänstern tiger och borde att massor att säga är till exempel Ulf Lundell. Och det är bara att hålla med. Varför är vänstern så tyst trots en tung ideologisk arsenal att vässa sina argument med?

Taktik har ersatt strategi är nog det enkla svaret på frågan. Guillou är också inne på detta och hänvisar till kampen om marginalväljarna, alltså de som avgör valet. Kärnväljarna som tänker efter såväl två eller tre gånger innan de en börjar fundera på om de ska byta parti är inte intressanta i denna verksamhet. Likväl är dessa de som bär upp respektive parti och kanske vad mera modiga partiledare skulle kunna luta sig mot i mera djärva utspel. Men rädslan vägleder för närvarande svensk politik som är blockerad på de flesta former av ideologisk debatt. Fortsätter det längs samma väg fram till valet är en samlingsregering enda alternativet, eller åtminstone en storkoaltion, något jag föreslog redan inför förra valet.

Northland, Saab och Trustor

Lugnet har tillfälligt infunnit sig ifråga om turerna kring Northland Resources förehavanden i den östligaste delen av Sveriges inland. Om någon produktion kommit igång där är fortfarande okänt. Det känns i alla fall som om det bara är en tidsfråga innan nya problem med finansieringen av projektet börjar om på nytt.

Det var en något märklig konstruktion av finansiärer som dök upp senast och räddade det hela från konkurs. Det är inte så lite som situationen börjar påminna hur det gick till i Saab under några år. Den nog förmodligen bästa ekonomibloggaren i landet Mattias Lundbäck har dragit paralleller mellan Northland och Saab, ja till och med Trustor.

Föga troligt är det att det kommer ut något konstruktivt av den senaste rekonstruktionen utöver att det vinns lite tid. Intressant är att LKAB finns med som intressent, kanske mest dock som ett sätt för staten att döva sitt dåliga samvete. Mitt tips är att gruvbrytningen i Pajala senast vid årsskiftet är lagd i malpåse på obestämd tid. För den som vill rota i och skriva om detta ytterligare misslyckade gruväventyr i regionen finns onekligen en djup fond att hämta material ur.

I spillrorna av Rörelseimperiet

Skrev i mitt föregående inlägg att kooperationen har en del att ta ifrån i syfte att balansera upp ett negativt resultat. Nu visar det sig dock att det realiserbara värdet på dessa inte ens uppgår till en miljard. Detta enligt Dagens Industri.

Så de som ska få fart på Coop igen står för minst sagt en akut utmaning av det större slaget. Min gissning är att ledningen kommer att plocka in proffs som ska få skutan på rätt köl som inte lär blygas för att ta betalt för sina tjänster. Den enda säkra utgången av detta är att allt vad som påminner om medlemsägande kommer att avvecklas. Kanske vore det också det bästa då hela idén med solidariskt ägande och livsmedelshandel för länge sedan är död. Ett alternativ till fortsatt medlemsägt skulle kunna vara att de regionala föreningarna fortsätter på egen hand. Utan amatörerna på central nivå.

Maktspel i kooperationen

KF är sedan ett par år illa ute. Trots försäljningar av tillgångar har förlusterna rakat i höjden. Som första åtgärd tar den nya ledningen till att sälja av det som inte har med dagligvaruhandel att göra. På så sätt ska plusresultat uppnås. Konstigt vore väl annars då det rör sig om belopp i miljardklassen.

Konsumenföreningarna, som äger KF och av vilka vissa går riktigt bra samt på något sätt också fortfarande är bärare av kooperationens grundidé, har genom åren ställt upp för KF. Deras sammanlagda fordran på KF ska visst vara uppe i en miljard.

Nu ska enligt KF:s nya ledning konsumenföreningarna knytas hårdare till paraplybolaget. För mig låter detta förfarande lite väl likt det som ordföranden Anders Sundström ägnade sig åt som VD i Folksam då han var med om lägga beslag på Sparbanksstiftelsernas aktier i Swedbank som dessa kommit över genom att delta i en nyemission där Folksam lånat ut pengar till stiftelserna för aktieköpen och sedan tagit ifrån dem ifrån dem när aktiekursen i Swedbank rasat. På så viss slapp Folksam ta risk med egna pengar men syftet var glasklart, nämligen att utnyttja människors godtrogenhet gentemot "Rörelseägda företag".

På samma sätt riskerar alltså nu konsumentföreningarna att användas i ett annat maktspel, med samma person i huvudrollen. Det är dessa som blir brickorna när de i mina ögon rätt så amatörmässiga ledarna i KF-koncernen ska organisera om. Tyvärr blir nog de långsiktiga konsekvenserna av detta ytterligare ett grundskott mot tanken om hur en ideellt utformad organisation ska skötas, som om det inte räckte med alla bolagsskandaler.

 Finns det något värre än sossar som ska leka kapitalister? Knappast.

Svenska revolutionen

För ett par år sedan uppmärksammade jag hur upplopp i Frankrike liknande den typ som utspelat sig i Stockholmsområdet de senaste dagarna kunde kopplas samman med den revolutionära tradition de har där. En frustrerad klass av medborgare som känner sig utanför samhället som ger sig lös på egendom som "den borgerliga staten" skyddar. Med stöd av intellektuellt tankegods av den typen är det realistiskt att tänka sig ett scenario där samhällets funktioner rubbas på allvar.

När människor intervjuvas ute i förorterna är det skrämmande att höra vilket lågt tilltroende de har till samhällets institutioner. Klart är att många av dem kan användas för ganska grumliga politiska syften. Det här tror jag är något regeringen med Fredrik Reinfeldt inte fått fått riktigt klart för sig. Att ligga lågt med den politiska aspekten av problemet och stärka polisen är en kortsiktig lösning.

Jag tror det är en belastning att förgrundsgestalterna i regeringen har sin huvudinriktning på ekonomi och marknadsföring. De som inte har eller får ett jobb har givetvis ingen nytta av jobbskatteavdrag. Och de som av en del rekommenderas studera utan motivation för detta är heller inte hjälpta. Särskilt som många studier på senare år visat att utbildning inte är det självklara vägen till karriär.

De oroligheter som pågått nattetid i flera dagar nu kan blir riktigt besvärande för regeringen Reinfeldt. Batonger är inte lösningen på dem. Brittiska myndigheter varnar för Sverige, och kanske kommer omvärlden att börja fråga sig vad  de duktiga svenskarna misslyckats med när det blivit så stökigt här också.

Oberörd redaktör

I veckan som gick var Mats Ehnbom, ansvarig utgivare på en tidning i Norrbotten, något av en huvudperson i Uppdrag Granskning. Han fick förklara sig varför hans tidning hängde ut musikern Stefan Gunnarsson som främlingsfientlig och intolerant fastän Gunnarsson bara uttryckt sig kritiskt om flyktingmottagandet i Boden.

Uppenbart är att journalisterna denna gång sökte efter en avvikare som gick att stämpla med det allmer södertrasade tillmälet rasist. Ehnbom hävdade i programmet att journalisten ifråga gav en korrekt återgivning av vad Gunnarssom står för, och att det ungefär är som det är.

I lördags gick att läsa Mats Ehnboms krönika i Norrbottens-Kuriren men inte ens en bisats där om hans figurerande i ett riksmedium. Lite märkligt måste man säga eftersom det inte är första gången hans avisa sticker ut på ett sätt som påminner mera om övervintrad stalinism snarare än öppen dialog.

Mats Ehnbom om någon uppfyller Isaiah Berlins kriterium på en igelkott. Vet allt men tar inte in kritik.

Konsultproblematik

I samma takt som makt och ansvar flyttas ut från offentligheten uppstår mera diffusa arenor för politiskt agerande. Det har visat sig att vissa avdankade politiker fått en mer framgångsrik karriär som konsult än före "pensioneringen". Fenomenet är känt utomlands sedan långt tidigare och på många håll i omvärlden finns regler i syfte att stävja dylika beteenden.

DN föreslår möjlighet att kräva karantänsbestämmelser på området. Frågan är dock om inte diskussionen borde inriktas mer på vad som ska ske mellan de politiska uppdragen. Borde inte fler av dem helt enkelt få uppsöka Arbetsförmedlingen och göra egen verklighet av den arbetslinje så många av dem förespråkar?

En del företeelser tär långsamt ned förtroendet för det demokratiska styrelsesättet. När inte de som ska förvalta systemet längre visar prov på anständighet, varför ska då de styrda göra det? Och varför återgår numera nästan inga bland de mest kända politikerna i hederligt arbete när uppdraget är slut?

Svart dag för löpningen

Bomberna i samband med målgången vid Boston Marathon var inte bara en attack mot idrotten i allmänhet och löpningen i synnerhet utan också en attack på det öppna samhället. Johan Esk tycker att det är märkligt att den här typen av aktioner inte oftare riktas mot idrotten. Det går också att fundera på det hela utifrån ett mera principiellt perspektiv. Jag är nämligen inne på att just löpningsidrotten med dess erkänt starka koppling till individuell frihet retar de som vill ha en annan världsordning. Därtill är löpningen demokratisk på så vis att det egentligen bara krävs träning och skor (enligt vissa inte ens skodon) som yttre förutsättningar att bygga en talang och motivation på. Långdistanslöpningen är dessutom relativt befriad från dopningsproblematiken.

Arrangörer av större löparevent i Sverige höjer nu säkerhetsnivån i samband med tävlingarna. Tills det är dags är det bara att hoppas på att den värsta stormen blåst över. Kanske är det bästa att inte ge det hela alltför stor uppmärksamhet och invänta utredningen som klarlägger sabotörernas ärende.

Yrkesman med smort munläder blir råd

Enligt de flesta tillängliga bedömarna blir Niklas Nordström, Nacka, nytt kommunalråd i Luleå. Han gjorde raketkarriär inom SSU som följdes av snöplig förlust på mållinjen mot Björn Rosengren ifråga om ordförandeposten för partiet i Norrbotten tills den på sig själv osäkre Göran Persson slutligen tvärstoppade Nordströms maktambitioner mot den absoluta toppen.

Det är inte ofta jag står på Göran Perssons sida men den gången gjorde jag det även som icke partisympatisör. Kanske läste Persson från sitt inre av en praktstreber följandes endast minsta motståndets lag i form av ett hot mot sig själv vad vet jag. Niklas Nordström avväpnades i alla fall på tunga uppdrag.

Käften brukar har lätt för att gå på denne man som mest påminner mig om 90-tal när han sätter igång nuförtiden. Om han är något mer än en Duracell-kanin lär snabbt visa sig när han ska styra en organisationen som stundtals kan vara ganska trög. I annat fall blir han inte långvarig i jobbet.

Om den norrbottniska vänsterns aggressivitet

Knappt hade väl elektronikmontören Simon Fors hot mot Svenska Dagbladets ledarskribent börjat glömmas bort innan nästa övertramp gjordes av en ungdomsvänsterledare i Norrbotten. Något bra försvar för något av agerandena har jag inte hört från ledande håll. I det sistnämnda fallet verkat det ha handlat om en som grottat ned sig i Lenins våldsläror.

Att V I Lenin fortfarande högaktas på sina håll i Ryssland må vara försvarligt. Men att det i Norrbotten som väl ändå kan sägas vara en del av Sverige finns de som finner inspiration ur dennes teori och vill omsätta denna i praktik är inget annat än ganska märkligt.

Eller är det? Tidigare här på bloggen har jag skrivit om området norr om Skellefte älv som ett "Västryssland", inte minst på grund av det faktum av att ryska intressen in på 1500-talet, alltså långt efter Nöteborgsfreden 1323, hävdade överhöghet över området. En annan aspekt mera förankrad i nutid tar fasta på det förhållandet att Norrbotten i likhet med dagens Ryssland är råvaruberoende.

Där råvaror utgjort basen i ekonomin har sällan demokratin haft det särskilt lätt. Svordomar, hot och stora idéer har fått ersätta saklig argumentation, kompromiss och pragmatiska arbetssätt. Sanningen gäller i såväl oljestater som gruvregioner. Vänsteraggressionen är symptomet på detta.

Fyra myter och en ledarskribent

På Norrländska Socialdemokraterns ledarsida valde i veckan dess skribent Olov Abrahamsson att återigen rota bland gammalt material ur den socialdemokratiska mytologin. Ett favoritämne genom åren har varit att en sossepropp i början av 80-talet räddade de norrbottniska basindustrierna, något som ska ligga till grund för att malm, stål- och pappersindustrierna i regionen går för högtryck idag. Vad sagan inte förtäljer är om de nödvändiga omstruktureringarna inom främst SSAB lagt grunden för en verksamhet som tidigare var att beteckna som en social inrättning snarare än ett företag. Eller hur den internationella efterfrågan på råvaror och halvfabrikat lyft krisindustrierna när politikerna agerat åskådare.

En sida av myntet av det norrbottniska framgångsexemplet som inte granskats ordentligt ännu är hur problemen med transporter och elförsörjning ställer till det för näringsverksamheter i en avlägsen del av Sverige. De faktiska kostnaderna för dessa visavi konkurrenterna förblir en gåta. Och då duger det inte att komma dragandes med att staten ensam ska stå för fiolerna till en Norrbotniabana. Projektet känns på något sätt som skrivet i stjärnorna utifrån detta angreppssätt. Visar det sig till exempel att basindustrierna i Norrbotten är subventionerade på ett eller annat sätt vore bättre att säga det nu än att prata om ekonomisk kompensation av olika slag. Och att transportproblemet inte började i och med Northland-krisen visade för övrigt nyligen historikern Kjell Lundholm i en artikel.

Den fjärde myten som Abrahamsson framhåller är den om betydelsen av Luleå Tekniska Universitet för regionen. Sant är att bara etableringen av en statlig verksamhet på en ort för med sig många positiva effekter. Men att det skulle bedrivas någonting i stil med forskning och utbildning där som får särskilt mycket uppmärksamhet i omvärlden är inget annat än en förvanskad sanning. Frågan är istället om verksamheten vid LTU mera har karaktären av beredskapsarbeten för mindre kompetenta akademiker än ett inrättning där forskningsgenombrotten avlöser varandra. Det är också sedan tidigare känt att många ungdomar som inte får jobb definerats om till studenter, vilket ytterligare förvärrar högskolornas kreativa bokföring.

Regeringen har gett upp

Det går inte att göra något konkret åt varken utanförskap eller arbetslöshetsnivån. På annat sätt går inte att tolka dagens utspel från moderaterna om att göra det möjligt att studera längre med studiemedel. För det handlar nämligen inte om som det officiellt heter att underlätta för karriärbyte senare i livet. Regeringen - med moderaterna i spetsen - har nu helt enkelt spårat in på samma väg som socialdemokraterna före valförlusten. Arbetslösa och utanförstående flyttas runt i olika kategorier i syfte att förbättra statistiken.

Vård och utbildning är två av de områden som de icke-sysselsatta kan passera i karriären istället för att ha ett riktigt arbete. Frågan är om det ens hjälper som konstgjord andning för den som hamnat utanför. Jobbcoachernas hospitalisering av arbetssökandeproblematiken torde därtill inte åstadkomma mycket positivt i konstruktiv väg, särskilt i åtanke att många av dessa saknar såväl kompetens och har som främsta mål att öka på innehållet i den egna plånboken.

Förslagen om att höja pensionsålder och få folk att jobba längre är nog så medelklassigt som det kan bli. Klart att en kroppsarbetare i snitt kan jobba kortare med samma sorts sysslor än en som sitter på ett kontor hela livet. Trots detta är sjukskrivningstalen inom "hjärnans yrken" inte obetydliga heller som jag tolkar det.

Tiden fram till valet kommer mycket att handla om att säkra makten för Alliansfolket. Därför vore det bra om näringsliv och fack kunde komma framåt på egen hand i de här frågorna. Förhandling är förmodligen en bättre väg än en ytterligare uppspjälkning av arbetslöshetsstatistiken.

Forskning på högstadienivå i Umeå

Läser om en studie som kommer fram till att slappa 16-åringar skaffar sig för tidiga sjukdomar i medelåldern. Jag vet inte (och jag bryr mig egentligen inte heller så mycket), men att döma av en av de inblandade i "forskningsprojektet" så bygger hela slutsatsen på samma utfrågning av respondenter som någon gång bott i Luleå och som jag uppmärksammat i olika sammanhang några gånger.

Fråge- (och svarsmaterialet) är enormt och det går givetvis att hitta på lite av möjligt ur det. Speciellt när det är fråga om läkare som ser sjukdomar i alla riktningar näsan vänder sig. Vad jag dock inte kan begripa är den här fixeringen vid ungdomstiden. Den pessimististiske filosofen Schopenhauer är visserligen inne på att kvinnors intellektuella utveckling avstannar mellan 16 och 18 års ålder ungefär och männens något tiotal senare. Men är det skäl att döma ut unga från livet?

Över allt detta svävar förstås det heliga folkhälsargumentet. "Insatser" ska in tidigt i syfte att leda in ungdomen på glid på den rätta vägen. I botten skvalpar pengarna som ska motiveras av behovet av ännu mera forskning. Ibland går det att undra vad som egentligen är problemet och om ansvaret alltid är samhällets. Vad är forskning och vad är prat?

Presshatet då?

Det har gått någon vecka sedan termen näthat definitivt inympades i det svenska språket. Tolv kvinnor eller apostlar medverkade i ett TV-program av reportern Nicke Nordmark. Dessa hade få utstå en hel del visade det sig. Ändå finns det skäl att förhålla sig skeptisk till den martyrbild som manades fram i inslaget.

Någon definierbar avsändare bakom hoten och glåporden fanns inte utan istället var det hela ihopsaxat till en diffus fiende som under veckans gång fått epitetet den vite arbetslöse arge mannen. Det här sättet frammana ondskan på finns det många exempel på genom historien, ett förhållningssätt eller en strategi som fått de mest fasansfulla konsekvenser.

Det finns ett drag av ängslighet över uppmärksamheten kring rasism och kvinnoförtryck. Och när ovan nämnda journalist dessutom också bekymrade sig över vad som skrivs i privata mail i ämnet så är vi inne på de stalinistiskt-totalitära tankegångar som möjligen kan ha influerat denne och som förskaffat Luleå så dåligt rykte genom åren.

Vad som heller inte kommit fram särskilt bra i efterdebatten av den här frågan är vilken betydelse det haft att kvinnorna själva agerat utifrån ganska centrala maktplattformar i medie-Sverige. På den gamla goda tiden då det var sport bland journalister att trycka dit någon utan andra möjligheter att försvara sig än i pappersblaskan och skratta gott åt tilltaget med kollegorna på lunchen frodades något som kanske skulle kunna kallas presshatet. Är det dit en del vill att vi ska tillbaka?

Vindsröjning hos lågstatusakademiker

Sällan står väl Sverige så ensamt i forskningssammanhangen som i efterdyningarna av Nobelfesten. Denna årliga tilldragelse då vi för att tala med Knut Ahnlund "för en dag förvandlas från periferi till världens centrum". Därför måste det kännas extra motigt för forsknings-Sverige när TV-programmet Vetenskapens värld börjat intressera sig för fenomenet forskningsfusk, ett initiativ som fått kraftig respons enligt vad redaktionen kunde meddela igår.

En annan sida av forskningen som måhända inte har med ohederlighet att göra är de verksamheter på akademierna som helt enkelt inte håller måttet. Desperationen ligger då nära till hands ge sig ut i vildsinta spekulationer som ligger närmare politiken än vetenskapen. Några lågstatusakademiker gav sig för en tid sedan ut i debatten om "ekonomisk demokrati", vilket intet annat var än ett försök att paketera om det gamla löntagarfondsförslaget.

Att denna märkliga idé återigen plockas upp på nytt kan näppeligen förklaras med annat än brist på annat att komma med i konstruktiv väg. Det ursprungliga löntagarfondsförslaget var inte nu inte så tokigt med utdelning av företagsvinster direkt till löntagarna utan facklig inblandning. Men att blanda in demokrati i utförandet av näringsverksamheter har jag ingen som helst förståelse för.

Istället för staten

Folkpartibasen i Norrbotten Jens Sundström (ej släkt) gjorde igår ett intressant utspel. Sundström råder norrbottningarna att tro på konkurshotade Northland Resources planer på gruvbrytning i Pajala och köpa aktier i bolaget. Även om jag för egen del ej är tilltalad av propån så tål förslaget att tänka på.

Norrbotten har en lång tradition av att staten gått in som ägare och aktör i diverse projekt som haverat eller hållit på att gå överstyr. Sökande efter trygghet och ängslan över risktagande har ofta präglat dessa former av beslut. Så när Jens Sundström ser det privatägda bolaget som det vettiga alternativet till att exempelvis LKAB går in som ägare i syfte att säkra brytningen är han inne på rätt spår.

Sedan är det en annan femma att gruvdrift och annan råvaruindustri präglas av mycket stor känslighet för konjunktursvängningar. Vad som ena året kan verka som högtryck i produktionen kan det andra ha övergått djupaste depression. På börsen är råvaruaktier i regel en angelägenhet för de snabba klipparna. Av den anledningen är gruvaktier ingenting för mig.

Det verkligt intressanta den närmaste tiden blir hur lokala media ska förhålla sig till utvecklingen ifråga om gruvbrytningen i Pajala. Kunskapen hos de "näringslivsjournalister" med pite-Nordlund i spetsen som bevakar det hela är inte direkt överväldigande. Frågan är väl ens om det handlar personer som kan stava sig igenom eller ta till sig innehållet i en vanlig bolagsrapport.

Vem vill bli ingenjör?

Svenskt Näringsliv har vaknat till liv med lite nya inlägg om den högre utbildningspolitiken. För en tid sedan ville organisationen reducera möjligheten till studiemedel på utbildningar med humanistisk inriktning. Det var nästan så det gick att se hur de på nytta inriktade näringslivsföreträdarna myste när de fick ställa ingenjörsidealet ovan de onyttingar som kanske bara ville skaffa sig lite klassisk bildning. Frågan idag är väl närmast om Svenskt Näringsliv ännu återhämtat sig från detta klavertramp eller ens ändrat attityd i frågan.

Resurstilldelningssystemet bör i alla fall göras om menar debattörerna med ex-minister Tobias Krantz i spetsen. Men vad jag kan se torde den fyrapunktersmodell som föreslås snarare göra medelsbestämningen än mer snårig. Det nuvarande systemet ska kompletteras med komponenter som i större utsträckning väger in faktorer som etableringen på arbetsmarknaden och utbildningarnas kvalitet. De eventuella paralleller som kan dras med hur det kommunala utjämningssystemet lappats och lagats sedan det sjösattes verkar inte avskräcka i det här fallet. På något vis är det som om Svenskt Näringsliv fallit offer för samma tendens som uppenbarar sig i offentliga organisationer inom vård och utbildning rent generellt, nämligen att administrationen får växa ohämmat. Vad som borde vara enkelt och okomplicerat blir till en kostsam verksamhet istället för en effektiv resursfördelning. På annat sätt kan jag inte tolka rörigheten i den förelagda propån.

Det finns skäl att fundera över hur mycket i det här som är uttryck för den politik Tobias Krantz inte fick förverkliga som högskoleminister. Han fick i praktiken sparken av Jan Björklund efter valet och ersattes av statssekreterare Peter Honeth som ansvarig för forskning och högskolor på Utbildningsdepartementet. Jan Björklund har en plan för grund- och gymnasieskolan men ifråga om den högre utbildningen väntas det fortfarande på någon som kan peka ut färdriktningen. Förmodligen är det rätt väg att börja med resurstilldelningssystemet. När jag började läsa på högskolan ungefär samtidigt som det nuvarande resurstilldelningssystemet infördes tyckte många inklusive mig själv att det var märkligt att lärarna fick tillämpa en modell där så många som möjligt släpptes igenom. Att kvalitén fick stryk med denna ordning var ju alldeles uppenbar. Lösningen på dilemmat ligger måhända i att studenterna i framtiden får mera gehör för sina åsikter om den utbildning de väljer att investera i.

Avslöjande avgång

Minister Sabuni ska lämna sitt uppdrag. Statsvetare Bjereld i Göteborg ser beslutet som ovanligt, något jag inte håller med om mot bakgrund hur det gick till när Lars Leijonborg avgick i syfte att bereda väg för sin efterträdare Tobias Krantz i god tid före valet.

Nyamko Sabuni har bland annat kallats orädd i kommentarerna under dagen. Själv har jag dock aldrig sett det på det viset. Däremot vet jag att många haft en del överdriven respekt för henne. Hon har av allt att döma vetat vad hon velat. Som en kuriositet kan nämnas att finska nyhetsprogramment Uutiset ikväll gav Sabuni nära nog hjältestatus för sina insatser att ge finskan förvaltningsområden i Sverige. Ett faktum som kanske borde lyftas fram bättre.

Annars säger väl proceduren med avgång och efterträdarens inskolning en del om arbetsordningen i regeringen. Ett ministeruppdrag har ganska lite att göra med möjligheten till ansvarsutkrävande från väljarnas sida. Det är ett jobb helt enkelt. Åtminstone verkar FP-ledningen se det så.

Ska högskolor driva fabriker?

Polariseringen mellan tillämpad forskning och grundforskning är något som den akademiska världen förmodligen får hållas med även framgent. Det finns dock en fara med att nyttoidealet drivs allt för långt om politik och näringsliv lägger näsan i blöt. Häromdagen läste jag att Luleå Tekniska Universitet - visserligen med bidrag från Energimyndigheten - avser säkra driften av en biobränsleanläggning i Piteå.

Chemrec vid Smurfit Kappa har varit något av en flopp, inrättad i sann piteanda med syfte att ta fram ekologiskt hållbara drivmedel som ska rädda världen. Det heter visserligen att forskning ska bedrivas men samtidigt att det inte är företagekonomiskt motiverat att investera mer pengar i anläggningen.

Går det att gömma regionalpolitik bakom forskning? Ja kanske om högskolan står för drift och underhåll men inte äger anläggningarna. Precis som i det här fallet. En annan sida av myntet är givetvis att den gröna ideologin används som murbräcka, något som klingar ljuvt i många folkvaldas öron. Faktum kvarstår: hur lång tid får det egentligen ta från forskning till färdig produkt på marknaden och varför är intresset från entreprenörernas sida så lågt i de här sammanhangen?

Vem har rätt?

Några debattörer har ilsknat till över att Socialstyrelsen vill upprätta ett osundhetsregister. Frågor om livsstil i samband med läkarbesök ska ligga till grund för detta. Primärvården ska ha "rapporteringsskyldighet" till ett patientregister på nationell nivå enligt Socialstyrelsens förslag.

Visst är det bra med initierad kritik mot systemet, men om man läser längre ned i artikeln framgår det att läkarna bakom den också önskar att folkhälsan ska förbättras. Och att detta auktoritära begrepp kan innefatta lite av varje framgår tydligt när uttrycken "acceptabel arbetsmiljö, skolor med goda resurser och välfungerande bostadsområde" används inom det. Vem har debattörerna tänkt ska besluta om och definiera deras innebörd? Är det måhända de själva också?

Hälsofascism är ett uttryck som ibland kommer till användning om våra dagars livsstilsideal. Om vägen dit nås via korrigering av beteendet eller på politisk väg via så kallade bakgrundsfaktorer är egentligen ganska egalt. Att gömma sin politiska åsikt bakom en profession är i sammanhanget lika fel.

Givetvis ska ingen livsstilsregistrering få förekomma men min erfarenhet är att det är en bra mycket farligare situation med så många av dessa medicinens tjänare som ser sig själva som marinerade i godhet. Enda boten mot fenomenet tror jag är valfrihet och konkurrens i största möjliga utsträckning inom vården. På så vis utvecklas även demokrati och ansvarsutkrävande i samhället.

Färdplan saknas

Igår kom betänkandet från den senaste regionutredningen. Den stora nyheten var att antalet länsstyrelser föreslås minskas från 21 till 11. Frånsett Västra Götaland, Skåne och Stockholms län är de svenska länen en skapelse från 1634 fram till 1810, alltså före industrialismen då det snabbaste sättet att ta sig fram var medelst häst. Att inte mycket hänt på området med tanke på de ändrade förutsättningarna är inget annat än en gåta. Likaså att landstingsorganisationen trots sin låga legitimitetsgrad hos medborgarna i kombination med tunga huvudsakliga uppgifter fått fortleva.

Moderaterna har länge velat avveckla landstingen men samtidigt försvarat den nuvarande länsorganisationen. Eller helt enkelt varit ointresserad av förändringar. Sedan tidigare är det känt att utredaren Mats Sjöstrand förhållit sig negativ till de kommunala samverkansorganen i länen som på flera håll tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna. I utredningen föreslås nu att landstingen får ta över denna uppgift och att samverkansorganen avvecklas. Tanken kan verka god men det är den inte. Risken är överhängande för en sammanblandning med landstingens fortsatta? funktion som huvudman för hälso- och sjukvården, något som kan ge stödverksamhet till diverse utvecklingsprojekt formen av behovsprövad vård till klienter.

Det bästa vore med lite finsk sisu i den svenska hanteringen av regionfrågan. Finland har på kort tid rätt nyligen avvecklat den ursprungligen svenska länsorganisationen i sitt land på ett sätt så man kan tro att idén till deras handlande härrör från de svenska regionutredningarna. Svenskarna tänker, finländarna gör något verkar det som. Dessutom tillämpas öster om Bottniska viken en modell benämnd landskapsförbund liknande den svenska med samverkansorgan som kan betraktas som en självklar institution där. Svenska landskapsförbund med landskapen här som utgångspunkt skulle kunna bli en riktigt intressant konstruktion med en helt annat legitimitet än landstingen. Hur skulle inte till exempel Lappland kunna bli en region som inlandsbefolkningen kan förvalta?

Det kanske går att spekulera i vad som komma skall ifråga om den framtida regionala indelningen under rubriken "Sju statliga regionala områden" för några andra myndigheter i betänkandets sammanfattning. Nyckelordet här liksom annorstädes i den tjocka luntan är ökad effektivitet. Någon egentlig färdplan för hela projektet är dock inte förhandenvarande. Utredarna fegar också  ifråga om länsgränserna, förmodligen som en konsekvens av att ett klart ställningstagande skulle stöta för många. Riktigt trist med vetskapen om att en så svag och villrådig minister har ansvar för frågan.

Botten är nådd

Igår kom det några till nedslående opinonsundersökningar för de revisorslösa partierna centern och kristdemokraterna. Den ena placerade båda partierna under fyra procent, men inte nog med det: i den andra hamnade båda under tre procent!

Det kan med andra ord inte bli så mycket sämre. Samtidigt är det lite konstigt att det inte går bättre. Partierna är föregångare vad beträffar interndemokrati. Senaste partiledarvalet i KD bjöd på en spännande uppvisning direkt från rikstinget där två tydliga alternativ stod mot varandra. Sådant ser man sällan i Sverige. Centerstämman senast hade tre kandidater som valberedningen vaskat fram. Jämför det med betongpartierna S och M som vanligen tar fram sitt ledarskap ur sina innersta kabinett.

De partier som idag försöker hålla en ideologisk linje har det inte lätt. Och de två stora, numera huvudsakligen pragmatiska partierna - som jag tyckte kunde ha bildat en stor koalition efter förra års val - kivas mest om småsaker. Många tycker nog också att de mindre ideologiska partierna har en bra politik. Är det då politikerna det är fel på?

Den här mannen mötte jag gående mot strömmen i något ärende i höstas när löparna lämnade Lidingöloppet. En händelse som ser ut som en tanke? Att någon rätt okänd med tjänstemannajournalistbakgrund ska kunna lyfta centern med sin kompetens verkar i alla fall osannolikt, Per Gudmundsson får ursäkta. Men egentligen ligger väl problemet inte där. C och KD har nog rätt folk men kanske inte på rätt plats i partierna, och kanske är inte tidpunkten riktigt inne för en mittenregering.

Allmänt tros det nu att KD får hjälp av broder fyra procent i nästa val, främst då från kristna moderater som kommer att taktikrösta. Denna utsträckta hand kan inte centern, eller för den delen folkpartiet heller, förlita sig på. Mitt tips är att Annie Lööf får gå under nästa år för att ersättas av Eskil Erlandsson alternativt Anna-Karin Hatt. Då finns också förutsättningar för en annan politik än den som för närvarande går ut på att förvaltning och spontan ordning ska skapa ett bättre land.

En duma i Norrbotten?

För vilken gång i ordningen det är vet jag inte. Men nu föreligger ett nytt förslag på en annan form av regionalt åtagande i Norrbotten. "Kommunerna", som det sägs, är överens om att ansöka om bildandet av en regionkommun. Målet är att  förstärka landstingets budget med regionala utvecklingsmedel som länsstyrelsen idag hanterar, inte minst de som kommer via EU:s strukturfonder.

För oss som följt den här frågans utveckling under åren är det lätt att se initiativen på regional nivå som funktioner av politiken på nationell nivå. Bra utredningar och engagerade politiker har i regel utmynnat i vettiga förslag och idéer, medan trötta intetsägande upprepande rapporter har resulterat i en regional röra av det värre slaget. Under ett par år på 00-talet försökte landstingsledningen i Norrbotten med stöd av sina tjänstemän lansera ett kommunalt samverkansorgan där representationen på olika sätt undandrogs demokratiska principer. Sedan följde de storregionala planerna som på varje försök föll på att de norrländska regionerna var inbördes oense.

Vad mer makt till landstinget i Norrbotten kommer att innebära är inte svårt att förutse. Tankarna går onekligen till den ryska duman. Det behövde inte vara så eftersom vi har ett grannland med en betydligt mer progressiv hållning i regionfrågan där landstingen inte är något problem. I Finland ombesörjs de regionala utvecklingsfrågorna av landskapsförbunden och länsstyrelserna har reformerats två gånger på kort tid.

Tilläggas ska att moderaterna är emot den här förmodligen från norskt håll inspirerade lösningen på regional ansvarsfördelning. Det blir med andra ord ingenting den här gången heller. Frågan som måste ställas i sammanhanget vad alla turer i frågan kostat, vilka konsekvenser det fått för politikens legitimitet. I en utredning 2004 kunde jag konstatera att den regionala identiteten i Norrbotten/Västerbotten är av det ganska svaga slaget, åtminstone sett till historisk förankring. Att då alls tänka i banor av att utöka makten på regional nivå förefaller minst sagt besynnerligt.

Piteå vs Luleå

I år, innan oktober månads utgång, har det gått att åka skidor på Ormberget i Luleå. Anledningen är tillräcklig kyla i kombination med en ny anläggning för tillverkning av snö med hjälp av kanoner.

Piteborna har valt en annan modell och satsat på övertäckt sparad snö i syfte att lägga ut tidigt på säsongen innan natursnön lägger sig. Trots hög snösmältningsprocent över sommaren finns det över så det räcker av varan för att anordna tävlingar där under alla omständigheter om en månad.

I Finland ligger man långt framme ifråga om erfarenheter gjorda på området att använda sparad snö. Detsamma söderut i Sverige rörande konstsnötillverkning. Varför det segats så länge med den här typen av initiativ häruppe är svårt att säga. En intressegrupp, "Ormbergets vänner", var av allt att döma orsaken till att det slutligen började hända saker på skidfronten i Luleå. Nytt spår med elljus anpassad för tävlingar av yppersta världsklass och konstsnöspår står redan klart, och nytt stadion med skjutvall, läktare med mera närmar sig invigning. Förmodligen till kostnader som bara till väldigt liten del motsvaras av vad hockeyn fått av kommunen. För att inte tala om de positiva folkhälsoaspekter projektet kommer att ge.

Det ska bli intressant att se vad som kommer ut av denna "stadskamp", sparad eller tillverkad snö, vad är bäst? Det kan tyckas att folk i nordligaste Sverige får nog av snö ändå, varför den ska tillverkas. Sanningen är väl bara den att det finns ett stort behov och en efterfrågan på att förlänga snösäsongen någon månad, något som är något helt annat än att sommarförvara skidåkningen.

Bråk mellan ledarsidorna

Det finns fortfarande vissa tumregler att hålla sig till i det offentliga samtalet. Åtminstone om ambitionen är att verka i pappersmedia. Som till exempel att ledarsidorna håller sig på sin kant.

Vad jag kan se är denna princip på väg att luckras upp, åtminstone i Norrbotten. Olov Abrahamsson på NSD ondgjorde sig för en tid sedan på Norrbottens-Kurirens inlånade skribent Bo Östman och dennes nattståndna idéer. Och säkert annat i denna tidning som jag missat.

Men i en bloggruta i sin egen tidning käbblas det vidare mellan han som skriver i Norrbottens-Kuriren och Olov Abrahamsson. Vad det kan bero på vet inte jag, för inte är väl krubban tom så det inte finns något att skriva om?

Om pappers-gammelmedia ska överleva krävs det nog lite "höjd" i artiklarna. Inbördes kiv på byanivå gagnar knappast upplysta diskussioner. Då är sannerligen bloggarna ett alternativ.

Låt ekonomerna jobba inom vården

På DN Debatt i söndags ventilerades det unkna förslaget att låta sysselsatta inom fas 3 jobba inom vård och omsorg. Till och från dyker dylika propåer upp, och det känns ibland som om samhällsutvecklingen inte nått så långt när utspel av det här slaget läggs fram.

Samtidigt är jag inte speciellt förvånad. Jag minns från böckerna i nationalekonomi på universitetet att omsorgsyrken var några där flacka utbuds- och efterfrågekurvor låg långt ned i koordinatsystemen. Priset på denna typ av tjänster borde därför bli lågt enligt vetenskapen på området.

Därav att åsikterna att omsorg av människor kan utföras av hustomtar istället för utbildad personal med avtalsenligt framförhandlad lön. Men man kanske också borde fråga sig hur det går dithän att vissa yrkesgruppers arbete ringaktas, i praktiken klassas ned till tjänstehjonets nivå. Har det måhända att göra med att ekonomerna saknar praktik i sin utbildning? I så fall skulle det inte skada med jobb inom just vård- och omsorgssektorn för denna yrkesgrupp.

Som ett brev på posten

Regeringen har varit på besök i landets nordligaste region och deklarat att man avser satsa på att underlätta för transporter i syfte att få ut malm ur länet. En investering i miljardklassen kompletteras med en 200-miljonerssatsning på forskning inom gruvnäringen.

Det är nästan som om tiden vridits tillbaka till tiden före 1970-talet då det i många makthavares ögon rådde likhetstecken mellan Norrbotten och landets råvaruförsörjningspool vad beträffar vattenkraft, skog och malm. Inte förvånande ramlar det nu också in farhågor om att offentliga jobb kommer att försvinna i kölvattnet av flaggade indragningar av tjänster inom bland annat lantmäteri. Som om det fortfarande vore en sanning att statens kaka är säker.

Idag redovisade SSAB som har en halvfabrikatanläggning i Luleå kraftigt försämrade siffror. I morgon lär därför dagspressen basunera ut att jobb ska bort. Men jag tror ingen behöver oroa sig den här gången heller. Sedan järnverket drog igång sin produktion efter kriget har ingen tvingats sluta där på grund av arbetsbrist. Då är regeringens syn på Norrbotten ur ekonomisk synpunkt mera anledning till bekymmer.

Centern som under ledning av Annie Lööf verkar ha övergett landsbygds-, region- och glesbygdsfrågorna för att istället profilera sig som nyliberal sekt verkar inte heller bry sig om utvecklingen. Således finns lite att hoppas på som motvikt till de stockholmsorienterade nya Moderaterna som heller inte driver den aktiva arbetsmarknadspolitiken med något större engagemang.

PR-trick eller idiotisk idé?

Det ska byggas en skidhall i Piteå. Seriositeten i projektet stöds av att tre kapitalstarka entreprenörer på orten ställt sig bakom det med kapital.

De som uppskattar skidåkning borde jubla över planerna men det gör inte jag. För mig är nämligen skidåkning i den nordligaste delen av landet något som utövas utomhus och ingen annanstans. För den som vill börja säsongen innan natursnön kommer finns numera möjligheten i såväl Piteå som Luleå att åka på kortare spårslingor av sparad eller konstgjord snö oftast redan i oktober,

Tillskyndarna av skidtunneln i  Piteå hoppas på turister från Mälardalen. Som om de inte kunde bygga en anläggning där då när de ändå inte får se det norrbottniska landskapet. För att uttrycka det mer konkret: det är tveksamt om det finns en potential i att förlägga skidåkningen inomhus på genuina vinterorter. Utöver detta kan pekas på den ekonomiska aspekten och påminna om exemplet Torsby som har en skidtunnel sedan ett par år som har svårt att bära sig pengamässigt.

På något sätt känns det som för mycket hockeytänk över allt och kanske också bristande känsla över vad nordligt belägna orter har att erbjuda och som kan locka dit turister. Dessbättre tror jag dock att Hilding Holmqvist och de andra är inte så korkade att de vill satsa på det här fullt ut. Frågan är nog snarare om inte hela grejen är någon form av PR-trick från deras sida

Presschef med egen agenda

Valrörelsen har så smått börjat. För några av riksdagspartierna handlar det om ödesval. I första hand gäller det KD men även C och i mindre utsträckning FP är illa ute. Samt V på vänsterkanten.

Taktiken från förra valet då Moderaterna kastade köttben med politiska frågor till småpartierna i Alliansen verkar komma att tillämpas också 2014. På annat sätt går det inte att tolka Johan Ingerös vredgade uttalande om påståendet att KD redan gjort upp med Moderaterna om pensionärsskatten. Vi ska naturligtvis tro att detta är ett sätt för kristdemokraterna att profilera sig.

Frågan som borde ställas är dock varför Göran Hägglund låter sin presschef gå ut och agera partiledare på detta vis? Med tanke på Ingerös debattgrodor i andra sammanhang vid andra tillfällen och dennes något vingliga väg från Folkpartiet till Kristdemokraterna tyder upplägget på ett något klantigt val bland medarbetarna i KD-ledningen. Johan Ingerö kan bli den som skickar Kristdemokraterna ur riksdagen om partiets ledarskap blir för otydligt.

Enpartistat, nja

I takt med att det blivit enklare att publicera sig har det uppstått en uppsjö av skribenter som skriver bra och korrekt svenska. Detta innebär inte att det skrivna kan ges ett motsvarande faktaunderlag alla gånger. Rätt ofta går det att finna rätt ytligt ihopskruvade artiklar som visar på såväl bristande kunskaper som avsaknad av moralisk kompass hos skribenterna.

I SvD skrevs häromveckan ett blogginlägg om "Folkrepubliken Norrbotten" av en som tydligen vikarierar på tidningen eftersom han veterligen är anställd som ledarskribent på Norrbottens-Kuriren dagligdags. Redan tidigt kunde jag notera brister i dennes skribentskap då han hade svårt att skilja sitt bloggande från att författa ledare.

Blogginlägget i SvD gällde den senaste SSU-skandalen i Piteå, som leder till påstående om "rött Norrbotten" och folkrepublik. Nu är det ju så att Piteå (och Luleå också för den delen) mera är att beteckna som klassiska enpartistäder av svenskt snitt. S har regerat där sen allmänna rösträttens införande ungefär. Skäll gärna på sossarna men de har i alla fall en form av interndemokrati.

Ju längre åt nordöst man kommer i Sverige, desto rödare på riktigt blir det, helt enligt Stein Rokkans begreppsliga karta över Europa. Samtidigt som nationalkänslan stiger längre norrut så blir benägenheten för kommunism starkare i östlig riktning.

Så den som dömer ut hela Norrbotten som ett Nordkorea har inga större kunskaper om de politiska ideologiernas sammansättning där. Under flera år har dessutom S-väldena i kommunerna i regionen utmanats av diverse allianser. Drömmar om Per-Albins och Erlanders tid är inte samma sak som stalinism.

Till Annies försvar

Näringsministern har det tungt i dagarna i spåren av avslöjandena av de överdrivna representationskostnaderna på Tillväxtverket och annan vidlyftig hantering av skattemedel. Och idag kom det fram att Regeringens öronmärkta miljoner till kvinnligt företagande via Tillväxtverket inte går att utvärdera: dokumentation saknas.

Till Annie Lööfs försvar ska dock sägas att det var under Maud Olofssons tid som det här projektet drogs igång. Det fråntar henne inte från ansvar, men visar kanske en brist på en alltför "grön" politiker. Det är alltid ett problem för en ny partiledare hur han eller hon ska förhålla sig till den tidigare förda politiken. Det Maud Olofsson lämnade efter sig var ingen lättstyrd skuta.

Annie Lööf har nu chansen att göra upp med kvarlevande tendenser inom centern att driva näringspolitik med hjälp av bidrag. Ska kvinnor eller andra påstått svaga grupper gynnas i sitt företagande ska det ske med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter. Men bäst vore förstås om det offentliga i det längsta håller fingrarna borta från ingripanden i näringsverksamheter.

Förändringar i politbyrån

I Norrländska Socialdemokraten har man börjat spekulera i vem som ska bli nästa kommunalråd. För det är nämligen inte fråga om valet ska vinnas utan vem bland de egna som tar över styret i Luleå. Inte så lite likt som det var på sovjettiden där maktspelet av intresse på högsta nivå pågick i politbyrån.

Det finns dock några faktorer som kan göra att det inte blir intern S-lösning vem som får bli kommunstyrelsens ordförande efter 2014. Dessa är:

1. Ökad återinvandring till inlandet på grund av gruvboomen där och/eller invandring från andra delar av världen till Luleå. På så sätt kan röstläget med ens svänga i motsatt favör för S, låt säga från 50 till 40 procent. Det torde inte vara ett särskilt kontroversiellt konstaterande att invandringen från små kommuner i  inlandet gett en slagsida åt vänstersidan i Luleås kommunfullmäktige. Sammaledes att impulser söderifrån kan ge en injektion av mer frihetliga idéer.

2.) Ett borgerligt alternativ kliver fram, gärna i samarbete med V enligt en "Boden-modell" utan den bångstyrige Börje Lööw. Problemet med detta alternativ är att den borgerliga sidan inte har någon riktig frontman eller frontkvinna samt att en viss uppgivenhet finns inför S-dominansen.

3.) En präktig kommunskandal. Kanske någon med anknytning till ett halvt kommunägt sportbolag eller någon annan företeelse där röran av offentligt och privat/ideellt drivits för långt. På andra håll i landet och regionen har dylikt kraftigt reducerat underlaget för det lokala maktbärande partiet. Frågan är väl om grävande journalister på orten vill, vågar och får ställa frågor som kan utmana existensen av heliga kor.

Lagom till valet fyller hockeysupportern Karl Petersen folkpensionär. Det låter lite för bra att en politisk karriär avslutas med utträdet ur arbetslivet, och det är det. Men alldeles för få reagerar på att makt kan korrumpera, att olika särintressen inom samma parti inte är samma sak som olika politiska partier och ideologier. Det blir så när politik urartat till en fråga om hålla medborgarna på humör med Turkietresor, platt-TV-apparater och besök på lokala stormarknader.

Självklart ska vi ha en saluhall

Frågan har dryftats vad Luleå ska göra med sitt gamla posthus. Förslaget att göra det till en saluhall är alldeles utmärkt. En förlaga till projektet finns i Kalmar som har ett jämngammalt posthus ritat av samma arkitekt som står bakom gamla Luleå posthus. Saluhallen i Kalmar har visat sig vara en mycket lyckad satsning.

Knepigt nog har det muttrats om att underlaget för en saluhall i Luleå är för litet. Den egendomliga tanken att förlägga ett Vetenskapens Hus i byggnaden har också framförts. Som om det inte räckte med det redan välbesökta Teknikens Hus ute på Porsön och som att lilla Luleå skulle ha en chans att marknadsföra sig utöver detta inom ett så brett området som vetenskap.

Närodlat och lokalproducerat är sannolikt modellen för en saluhall i Luleå. Men helst utan inblandning av hushållningssällskap, kommun, länsstyrelse eller miljöfundamentalister. Allt vore klart för att sätta igång. Vad väntar aktörerna på?

Sjukskrivning en klassmarkör

En sociolog från Umeå lägger ut texten i DN om klassdebatten. Om Stefan Svallfors från Överkalix tidigare forskning vet jag inte så mycket mer än att han gjort sig ett namn som försvarare av välfärdsstaten i den form den frusit ned efter andra världskriget. Med andra ord rör det sig om någon som iklätt sig prästens roll i syfte att legitimera en politisk företeelse som av honom själv och några till givits helig status.

Svallfors karaktäriseras givetvis som vänster, men jag har svårt att se det radikala eller progressiva i att motsätta sig utvecklandet av välfärdstjänster på ett sätt som borde höra till en upplyst verksamhet. Också reagerar jag över att denne professor har "inte en sjukdag" sedan han sökte sig till universitetet i Norrland. Det är en sak att vara sjuk och ha ett jobb som inbegriper tungt kroppsarbete, en annan att ha ett jobb där ingen frågar efter en när man är borta. Med vissa "jobb" finns det helt enkelt ingen koppling till att vara sjuk.

Kanske är sjukskrivningar en utomordentlig klassmarkör, fast inte i den negativa mening som en del debattörer vill framhålla. Frågan som måste ställas är varför inte alla sjuka kan jobba.

Tjänsten före kompetensen

Pär Ström har slutat blogga. Den enligt min mening bästa bloggen i det här landet har därmed upphört att dateras upp. Som jag tolkat Pär lägger han ned Genusnytt inte för att han har slut på idéer, utan för att han tror sig ha övervunnit de värsta avarterna av feminism och att vi nu kan gå in i ett annat rike, jämställdismens. Bloggen finns kvar för den som vill läsa och toppas av ett program för jämställdismen i punktform. Man får förmoda att den kommer att läsas av många under lång tid framöver.

Häromdagen kom igen statistik som visar på löneskillnader mellan män och kvinnor. Och i vanlig ordning är skillnaderna nästan försumbara när statistiken viktas branschvis. Jag har för länge sedan slutat att ta in dessa av den anledningen att de inte tar hänsyn till de som befinner sig helt utanför och är hänvisade till olika former av bidrags- och barmhärtighetslösningar. Och där är männen i klar majoritet. Summa summarum: om inkomster över hela fältet räknas in är jag inte så säker på att män "tjänar mer" än kvinnor.

Direktörs- och professorsfeministerna är mer intresserade av ojämställdheten inom näringsliv och akademi, som om det vore ett mål i sig att ansvarsfulla uppdrag blott och bart vore en fråga om att komma i åtnjutande av en speciell tjänst. Men att få en betydelsefull position är inte samma sak som att ha ett jobb bara med mer lön och ansvar. Det märkliga i sammanhanget är att det var först när löner, ersättningar och utdelandet av akademiska titlar började rusa som feministerna började höra av sig med sina krav på halv makt och hel lön. Har detta ett samband med att det från det hållet sällan hörs några knorranden om kvalitetsförfallet på högskolorna och bonusraseriet i näringslivet?

Där är Niklas Jonsson!

I helgen sprang jag Luleå Stadsmara. Jag lyckades inte ta mig under 1.30 men låg endast 8 sekunder över målet. Tävlingen är numera en klassiker med över trettio år på nacken.

En som också deltog, fast på milen, var före detta skidstjärnan Niklas Jonsson. Tidigare här på bloggen har jag frågat mig var han hållit hus under problemen på finansmarknaden. Jonsson har bland jobbat med försäljning av finansiella produkter och spått alldeles galet hur djup och allvarlig krisen var/är.

Nu har alltså livstecknen visat sig från denne bankman. Han springer fort också, ligger på någonstans kring 35 minuter på 10 km, vilket inte är dåligt för en 40-plussare. Men så är han väl också i besittning av en grundkondition som få av oss andra motionslöpare. I senvintras var Niklas Jonsson även med i långloppet på skidor Dundret Challenge.

Idrotten är bra att återvända till när det går knackigt på andra håll. Men vill Niklas Jonsson och Per Elofsson vinna folkets sympati för sina insatser bör de nog söka sig till ett annat gebit än inom den spekulativa föga produktiva finansvärlden. Ett öde i stil med det den penningtörstige Gunde Svan ställt till för sig själv är väl ändå inte att föredra?

Sista västryssen

Den här vändan med västryssar hade jag tänkt avsluta med Maud Olofsson. Anledningen är att hon enligt min mening är den mest lämpliga kandidaten till landshövdinge- eller regionrådsposten över det nya kommande länet bestående av Västerbotten och Norrbotten.

Regionutredaren Mats Sjöstrand är i varje fall inne på att en fusion av Västerbotten och Norrbotten bör ske. Och det finns god anledning att tro att han kommer att få sin vilja igenom i denna en av våra mest segslitna och utdragna politiska frågor. Annat är det med storregionen av Norrland som kräver en samordning som inte finns mellan landstingen. De regionala samverkansorganen med de gamla landskapen som grund gillar inte Sjöstrand.

De sistnämnda tycker däremot jag är en bra idé. De kommer att handha frågor förslagsvis med anknytning till regional utveckling, transport och kultur. Ungefär som de finska landskapsförbunden med andra ord. Om Maud vill ha uppdraget tycker jag det ska gå till henne främst på grund av de goda kontakter hon lär ha in i Regeringskansliet. Annat är inte att förvänta sig av Alliansens moder.

Havererad bostadspolitik

På senare tid har det kommit förslag från regeringen om att komma tillrätta med bostadsbristen genom att göra det lättare att hyra ut i andra hand bland annat. Gårdagens inlägg från två liberala debattörer går i samma stil. Modulboenden ska kunna användas som buffertlösningar vid arbetskraftbrist.

Frågan är väl om debattörerna tänkt igenom närmare på vilket sätt detta främjar integrationen - som nämns i sammanhanget - av nya svenskar. Att bo i modul kan knäcka den starkaste av personer och att sätta flera med många gånger en besvärlig livshistoria bakom sig på samma ställe kan inte vara en bra lösning. Annars är det förmodligen med de forskare som gästar Karolinska institutet och som tas till intäkt för att modellen kommer att fungera.

Generellt kan sägas att kommunerna har en dålig beredskap inför folkomflyttningar. I Kiruna och Pajala är modulboenden en del av svaren på de åtgärder som krävs för att möta den arbetskraftsinvandring som för närvarande pågår till dessa orter. En gissning är att detta är det lämpligaste alternativet då högkonjunkturen inom gruvnäringen kan vända tvärt nedåt med kort varsel. Och i händelse av detta är det inte roligt att stå med tomma nybyggda bostäder i vad kan återgå till att bli avfolkningsorter.

Nybyggandet är annars den stora knäckfrågan för våra politiker att ägna sig åt. Hur göra det billigare så att fler har råd att bo i de nyproducerade bostäderna. På Tankesmedjans Liberalernas hemsida läser jag till exempel lite funderingar kring byggnadsarbetarnas alldeles för höga löner, som om några är starkt bidragande orsaker till de höga boendekostnaderna. I det perspektivet känns ovan nämnda inlägg från chefen själv på smedjan ifråga som ganska motsägelsefullt, ja till och med rätt dåligt ideologiskt förankrat.

Tältprojektet 2.0

Ett gäng teaterintresserade ska sätta upp en föreställning på Hertsön i Luleå. Det låter lite som en uppgraderad version av Tältprojektet som turnerade på 70-talet, och jag tror att faktiskt det var på Hertsön som proggarna stannade till med sin konsert 1977.

Min egen erfarenhet och minnesbild av den progressiva vågen var många duktiga band och musiker men samtidigt en stundtals rätt så jobbig intolerans mot de som avvek från den rätta vägen. Det är också möjligt att proggrörelsen kvävde en svensk hårdrocksvåg i sin linda då det på den tiden var så att all musik måste passa in i en förutbestämd mall.

Idag känns det inte särskilt aktuellt med tältteater. Tankarna går mer till cirkus i sammanhanget, och inte så lite nostalgi för den delen heller. Inom väckelserörelsen har man fortsatt med tältverksamhet genom åren. Betraktat ur det perspektivet kanske denna form av vänsteraktivitet har sitt existensberättigande.

Månadens västryss: Björn Wahlström

Resan med att utse västryssar nalkas sitt slut. Jag har valt att utse gamle industrimannen Björn Wahlström till april månads representant. En del trodde nog att denne var riktig storfräsare inom näringslivet;  för egen del har jag nog mera tyckt han påminna om en gråsosse med starka brukspatronella inslag.

Wahlström har en egen akademi om vars verksamhet jag vet rätt lite. Norrbottensakademien känns lite som en förstorad variant på en dialektförening som inte kommer att överleva när stiftarna av den är borta. Kanske kommer Wahlströms gärning att få ett liknande eftermäle, vad vet jag.

Annars var det som hårdför VD och styrelseordförande i statliga bolag som SSAB, LKAB och Nordea som Wahlström gjorde sitt mest märkbara avtryck. Styrelserna möblerades om under Wahlströms ledning på ett sätt som påminner lite om hur Stalin hanterade politbyrån inledningsvis.

Detroniseringen av Erik Pensérs företagsimperium då Wahlström tvingade finansmannen att sälja detta och på detta kort konstatera att "han är slut" visade sig dock vara felprognos. Ett år senare ungefär var Björn Wahlström slut och Erik Pensér har numera gjort comeback. Ibland kan tvärsäkerhet vara ödeläggande.

Inget Strindbergsår på Norrbottensteatern

I Sverige har man för vana att minnas hur länge det gått sedan diverse bemärkta personer avlidit. Det är väl ingen som tror att det är själva bortgången som jubileras. Helt enkelt är det väl bara så det ska högtidlighållas den som äras bör.

När det nu förlupit hundra år sedan August Strindberg gick ur tiden firas det ordentligt. I radio, TV och tidningar sänds och skrivs om dokumentärer, teateruppsättningar och dramatiseringar om författarens liv. Dock inte på Norrbottens-teatern. Här är det fortfarande mot (Stockholm) som gäller. Och eftersom Strindberg mest bodde i Stockholm (men dock inte alls var något typisk 08 med nutida mått mätt) så får han förstås nobben av landets äldsta regionteater.

Jag har roat mig med att kolla in Västerbottens-teaterns utbud och där förekommer Strindberg i alla fall. Så... varför inte ens göra ett försök? Vad jag kan se har Norrbottens-teatern på något sätt kört fast. Om publiktillströmningen vet jag lite, men den kan inte vara omfattande ens när hockeyn gör uppehåll. Någonting ur Strindbergs repertoar borde ha gått att sätta upp eftersom den var så omfattande. Något av kammarspelen?

Nyttoidioti på Svenskt Näringsliv

Det är många som vill vara med och säga sitt om det högre utbildningen inte minst. I söndags redogjorde P J Anders Linder för en bubbla vars brisering förmodligen närmar sig med stormsteg.

Frågan om nytta kontra utbildning/forskning som egenvärde är hur gammal som helst. Det finns belägg för dess existens åtminstone från Platons dagar. En organisation som gått i bräschen för den förstnämnda ståndpunkten är Svenskt Näringsliv.

I somras upprörde Svenskt Näringsliv många genom att föreslå sämre möjligheter att studera med studiemedel från CSN för de som valt inriktningar med humanistisk profilering. Och igår hävdade en representant från nämnda särintresse apropå kritiskt tänkande och vetenskaplig metod som lärs ut vid universiteten att "det är inte säkert att dessa förmågor i sig är vad som efterfrågas i arbetslivet". Debattartikeln är undertecknad av en "högskolepolitisk expert".

Kompetensen om hur högskolorna bör bedriva sitt arbete finns förmodligen hos lärosätena själva och sköts bäst utan större inblandning från näringsliv och politiker. De flesta är dock överens om att dagens resurstilldelningssystem måste göras om. De som använder nyttan som paroll inom utbildningsväsendet framhåller att detta måste kopplas till hur snabbt studenterna får jobb efter examen.

Problemet med detta angreppssätt är att diskussionen om arbetets innehåll går upp i rök. Du ska ha ett jobb. Punkt. Ingenting om bore-out-problematiken eller andra infallsvinklar på "tomt arbete" som håller på att växa fram bland forskare inom arbetssociologi får plats i denna analys.

Avslutningsvis ägnar jag en tanke åt de som ägnar sig åt jaga de onyttingar som ifrågasätter invanda tankesätt på arbetsplatserna. Vad är det för fel lägga några år av sitt liv på att skaffa sig lite klassisk bildning istället för att bara inhämta kunskaper med kort hållbarhetstid?

Sju år som bloggare

Det är nu sju år sedan jag började blogga. Första inlägget ägnade jag en tanke åt den enligt min mening främste estradpoeten, Bruno K Öijer. En Poetry Slam-föreställning gav uppslaget.

Öijer framförde sina poem i form av en märklig talsång på 80-talet, för att under 90-talet mera övergå till viskningar och slutligen på senare tid som det verkar helt sluta med att estradera sina verk. Numera ser jag Bruno K Öijer som politisk aktivist, en verksamhet han förvisso ägnat sig åt redan tidigt i karriären då han slängde ut ett stipendium på några tusen i tunnelbanan.

Det var nog ett misstag av Öijer att hoppa på den vänsterinriktning som också kallas "skillnadens politik" (fritt översatt från engelskan). Poesi behöver inte vara världsfrånvänd, men att binda upp sig för hårt mot en viss rörelse och använda den som ledstång bryter på sikt ned den kreativa förmågan. Därmed inte sagt att han kan göra en insats.

Något man hör alldeles för lite från i våra dagar är den frihetliga vänstern. På något sätt är det som att formanpassning lägger en hämsko på det politiska samtalet. Och det gäller över hela fältet. Den ideologiska utvecklingen får andra ägna sig åt, akademiker, journalister, fria debattörer med flera. Allt medan yta och mediarelationer upptar allmer av de valda folkföreträdarnas tid på bekostnad av grundläggande kunskaper i politisk filosofi.

Nederlag för svenska högerjurister

Den för svenska staten fördelaktiga domen i Europadomstolen i fallet med forskaren som vägrade lämna ut material från sin verksamhet, innebar också ett nederlag för Centrum för rättvisa, som av dess stiftelseurkund att döma nog kan sägas stå till höger på den politiska skalan. Som det verkar var förhoppningen med att driva ärendet med Christopher Gillbergs forskning till Europadomstolen att visa på hur orättvist denne behandlats i Sverige.

Nu blev det inte alls så och det i dubbel mening. Det var av allt att döma fel av Gillberg och hans forskargrupp att underlåta offentlighet åt det material som andra forskare och andra intresserade måste ha möjlighet att ta del av vilka skäl det än må vara fråga om. Av domen framgår också att domstolen underkänner Gillbergs argument för att vägra lämna ut sitt forskningsmaterial. Gillberg var inte läkare åt de som ingick i undersökningen, ej heller representerade han dessa eller deras föräldrar, fastslår domstolen.

När nu alltså Centrum för rättvisa på detta vis fastslagits motarbeta forskningsetiska principer av instanser på både svensk och europeisk nivå kanske frågan bör ställas hur det kunde bli så. Handlar det bara om något så enkelt som en högerauktoritär ideologisk uppfattning att vissa grupper i samhället måste underkastas blind lydnad, i det här fallet en läkare med sin tystnadsplikt. Eller är helt enkelt CFR en otidsenlig institution, inte riktigt i takt med tiden? I veckan föreslog en utredning att Sverige bör återinföra tillräknelighetskrav för att straff ska kunna utdömas för begångna brott. En konsekvens av detta blir att rättsspsykiatrisk vård avskaffas som strafform. Med detta vill jag naturligtvis antyda att vi bevittnar en europeisering av svensk rätt som kanske pågår lite i det tysta, och, som kanske Centrum för rättvisa och en del andra inte riktigt har koll på.

I fallet med tillräknelighetskravets återinförande kommer det att ställas större krav på juristerna samtidigt som rättspsykiatrin får ta ett steg tillbaka, det sistnämnda ingenting att beklaga. Gillbergdomen lär också ge kalla fötter åt andra som anser sig på det ena eller andra sättet stå över omgivningen. En norrländsk variant, låt vara av det lite mer udda slaget, av gillbergsk forskningmetodik har jag skrivit om här.