Som en hälsingegård i Sarek

Ibland tar sig ambitionerna på små orter att placera sig på världskartan - kosta vad det kosta vill - rätt egendomliga uttryck. Som till exempel för en månad sedan då jag läste en artikel i lokaltidningen som satsade fullt ut på en helt otippad kandidat till nobelpriset i litteratur. Det hjälpte inte att redaktörskan själv på kulturavdelningen bara någon dag efter publiceringen och naturligtvis efter det att fransmannen le Clézio fått priset försökte undanskymma detta skott från höften som small högt men nästan ingen lade märke till.

Det är sant att en enda aldrig så obetydlig person idag kan utföra ting som påverkar resten av världen. I realiteten inträffar det dock sällan. Det är dessutom frapperande att det är inom vänstern där globaliseringshatet frodas som mest som detta arbetssätt utnyttjas mest frekvent. Ibland med åsyftat resultat, ibland inte. En lokal tidning i en mycket perifer del i ett perifert land som bara en gång om året står i centrum för omvärldens intresse kan knappast kora en nobelpristagare i förväg på ett sätt som skulle märkas i ett större sammanhang. Om det skulle lyckas skulle det ändå inte väcka mer uppmärksamhet än en hälsingegård i Sarek.

Rör inte min a-kassa

En av de största felbedömningarna gjorde regeringen när den gav sig på a-kassan i syfte att öka arbetsutbudet. Det är sannolikt att en stor del av det tapp i opinionen efter valet som man råkade ut för och som bestått tills nu har sitt upphov i denna åtgärd.

Till skillnad från socialförsäkringarna är a-kassan ett trygghetssystem som ska träda in vid arbetslöshet, alltså mellan två jobb och inte vid sjukdom. Jag tror det gjorde många förbannade att bli bestraffade på detta vis av regler som heller inte är speciellt generösa ekonomiskt.

Det är glädjande att regeringen tagit till sig av kritiken och börjat filosofera mer över trygghetssystemens uppbyggnad och syfte. Utöver sänkningar av avgiften till kassan borde en akut fråga också vara att ta bort begränsningen i rätten att deltidsstämpla.

Luleå kommuns hemvändartrams

Under visst buller och bång hade Luleå kommun anordnat ett event i Scandinavium i Göteborg förra veckan i syfte att "locka hem" utflyttade ortsbor. Metoderna för kampanjen fick en del kritik men dessa intresserar inte mig så mycket.

Det var så tidigare att kommunen riktade marknadsföringen mot potentiella återflyttare som flyttat till Stockholm, och ett av argumenten då vill jag minnas var att det tar 7 minuter att förflytta sig en sträcka i Luleå som tar 40 minuter i Stockholm. Dessutom var det också fråga om någon slags bjudresa som inte var riktigt accepterad.

Jag vet inte om Stockholmssatsningen slog fel ut men det verkar i varje fall som om kommunen flyttade fokus mot Göteborg istället efter varslen där. Jobben skulle finnas "på närmare" håll. Resonemangen är i vilket fall rätt underliga. Varför rikta in sig just på de som bott i kommunen tidigare istället för de konkurrensfördelar orten erbjuder? Och inte passerar man väl så värst vidare mycket över en sträcka på 7 minuter i Luleå i jämförelse med en längre Stockholm. Nej, grabbar och tjejer på utvecklingskontoret: tala om vad ni är bra på istället för att hänge er åt 70-talsnostalgi och stålverksinspirerat drömmeri så kan ni dra hit folk också från annat håll.

Vågar Håkansson gå i svaromål?

Förra lördagen gick jag till attack mot NSD:s chef angående ett uttalande från honom att hans tidning inte mottar presstöd. Detta är ju fel eftersom såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen bara i Norrbotten får distributionsstöd. Han påstår därutöver att distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte alls stämmer med bland annat Konkurrensverkets bedömning.

Det stämmer som Lennart Håkansson skriver att distributionsstödet bara utgör en del av tidningsföretagens kostnader för distributionen och att samdistributionen delvis har till syfte att åstadkomma bättre miljö. Ändå finns det ett motsägelsefullt drag i att fortsätta med tidningsdistributionen inte minst av den sistnämnda anledningen.

Vi får se om Håkansson vågar gå i svaromål i veckan på en artikel jag sänt in till hans tidning. Den innehåller en del intressanta perspektiv på förhållandet att alls frakta omkring tidningar och vad det innebär att alltmer reklam och annonser fyller ut dessa.

En trevlig kille

DN har idag en artikel med författaren och historikern Peter Englund. Av någon anledning är denne något av en favorit inte bara hos landets största morgontidning, utan också i flera andra medier.

Med tiden när jag blivit alltmer beläst har jag i allt mindre utsträckning kommit att imponeras av Peter Englund. Det han skriver är visserligen läsvärt men icke desto mindre heller inte särskilt originellt. Hans förmåga att dammsuga källorna på historiska fakta och omvandla dessa till mera populärt utformad text är då åtminstone för mig numera något som närmast går på tomgång. Metoden är med andra ord avslöjad.

Ofta med Englund är det så att hans proletära bakgrund kommer upp. Med tanke på den tämligen spikraka karriär han haft så är väl denna en rätt ointressant upplysning. Det är nästan ibland så att man undrar om den ibland rätt eländesbeskrivna verklighet han stammar från är falsk. Hur ska annars hans strömhopp från vänsterengagemang till det militära via universitetet till FRA och en doktorsexamen vid Uppsala Universitet och påföljande succé som författare och ledamot i Svenska Akademien förklaras? Är inte den här killen rätt överbeskyddad på något vis?

Arbetskraften och den nya huvudnivån

Det jublas högt i Kiruna över beslutet att bygga en ny nivå i gruvan. Brytning ska vara säkrad till 2050. Redan talas om problem med att hitta arbetskraft till projektet. Med det nya djupet i gruvan nås nivåer där järnmalmen är i det närmaste ren.

Frågan är ändå om glädjen är så värst vidare översvallande. På 70-talet hade den definitivt varit det, men idag när många ungdomar helst väljer en annan karriär än den inom industrin med dess hårda villkor och ofta auktoritära organisationer så är det mera troligt att det är en generationsfråga hur man reagerar på nyheten.

I ett annat gruvprojekt på tapeten, det i Pajala och Kolari, står det redan fullt klart att invandrad arbetskraft till regionen kommer att behövas. Samtidigt är framtiden osäker både i Kiruna och gränskommunerna eftersom en global konjunkturnedgång skulle sätta järnmalmspriserna under hård press. En sak är i alla fall definitivt säker. De som länge varit arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade kommer inte att komma ifråga för de nya gruvjobben.

P-O och hans kompis Göran

Det har inte varit helt lätt att avgöra var landshövding Per Ola Eriksson står i regionfrågan. Tradionellt har ju regionalt självstyre varit en profilfråga för just hans eget parti centern. Nu visar det sig att han är emot planerna på en storregion av Norr- och Västerbotten samt delar av Västernorrland. Anledningen till detta är att han fruktar att varumärket Norrbotten genom en sådan åtgärd suddas ut.

Med andra ord låter det som om Eriksson företräder en konservativ hållning i frågan. Ett annat sätt att se det på är att hans inflytande på utvecklingen är försumbart. För detta talar bland annat att han varit i kontakt med sin före detta regeringschef från tiden på 90-talet då centern ingick i "koalition" med socialdemokraterna. I detta samarbete hade Eriksson en nyckelroll och fick därför landshövdingeposten i Norrbotten som förläning.

Att alltfler funktioner flyttas från Luleå till Umeå talar för att Norrbotten och Västerbotten är på väg att gå ihop till ett län. Nästa steg blir att avveckla landstingen och möjligen att ge mer makt åt kommunerna från dessa.

Sökes: folkföreträdare som klarar uppdraget

Eftersom jag gett mig in i debatt med NSD:s ansvarige utgivare om presstödet till tidningsföretagen i Norrbotten så tänkte jag hålla mig kvar i regionen lite till. Jag har nämligen funderat en del över representationen i riksdagen från valkretsen. Det är ju så att de i dagsläget är nio stycken (tio med Peter Eriksson från miljöpartiet som inte röstats in av norrbottningarna men som ändå bor här). Sex sossar, en vardera till moderaterna och centern och en vänsterpartist.

Den fråga som kvalitén på denna representation väcker är om det nu äntligen inte är dags för en ordentlig reform av valsystemet. Ska vi inte har majoritetsval så kan det ändå vara skäl att dra ned antalet ledamöter i riksdagen. Anledningen är följande: när jag läser vad riksdagsledamöterna skriver i lokalpressen så är det som att höra på några som läser upp för befolkningen därhemma vad deras partiledning tycker. Deras engagemang i politiska frågor på riksplanet verkar ingen ta någon större notis om. Någon av representanterna har dessutom gått direkt till riksdagsuppdraget från arbetslöshet.

Om vi minskar antalet ledamöter i riksdagen från 349 till säg 199 skulle vi få en annan sorts politiker. Finska folkföreträdare har tidigare observerat hur amatörmässigt upplagda de svenska folkföreträdarnas motioner är. Och eftersom många andra verksamheter, såväl offentliga som privata, rationaliserar, varför skulle inte politiken kunna göra det också?

Ekdals berättelse

Idag noterar jag att Niklas Ekdal står för en liknande analys som min egen ifråga om Mona Sahlins framtid vid en eventuell valförlust för sossarna 2010. Han uttrycker sig visserligen något kryptiskt i ärendet och gissar på att Thomas Bodström blir den som efterträder om förutsägelsen slår in.

Ekdal motiverar Bodström som den som kommer efter Sahlin med att denne format en mer lockande medieberättelse om sig själv, ställd inte minst i relation till konkurrenten Nuder. Politik är storytelling fastslår Bodström. Han glömmer då att de nya moderaterna kommit långt i att lägga beslag på den svenska politikens berättelse. Något utrymme ges därför knappast för (s)-politiker att ta tillbaka vad de förlorat i första taget.

Felet med (s)-politiken - om det går att tala om ett sådant - är att den numera följer "the politics of difference" eller skillnadens politik. Det var därför det "skulle" bli en kvinna efter Göran Persson och det är därför det förmodligen blir en invandrare efter henne. Jag tror denne kommer att heta Luciano Astudillo. Minns var ni läste detta.

Virrig rapportering

Ansträngningarna från de båda lokaltidningarna på min hemort att till varje pris skilja sig från varann tar sig alltmer kuriösa uttryck. Den ena framhärdar i att kalla den för mordet utanför Gällivare häktade 50-åringen för "den misstänkte" och inget mer. Den andra har publicerat namn och bild på denne.

För tidningschefen på NSD är det här en jättehändelse redan, större än det mesta som inträffat i regionens kriminalhistoria. Med en sådan omdömesförmåga är det kanske inte så konstigt att han också påstått att hans tidning inte får presstöd (vilket inte stämmer).

Intressant i det här mordärendet är för övrigt att den som polisen gripit kallas för jägaren i Expressen och redan är föremål för personlig granskning där. Dit tror jag aldrig lokalmedierna når. Inte heller lär de ge någon förklaring till detta skedda eftersom de först och främst inriktar sig att förmedla och kommentera.

Leijonborgs baby

Igår kom den sedan länge aviserade forskningspropositionen. Det har tagit ett tag värka fram den för ansvarige ministern ifråga Lars Leijonborg. Därtill har den fått förstärkning från näringsdepartementet i form av speciella innovationskontor som ska inrättas vid ett antal lärosäten.

Propositionen har en del brister, några av dem redogör Svenska Dagbladet för. På det stora hela taget måste ändå sägas att den är ett lyckat arbete inte minst i relation ställd till tidigare sosseproppar på området från Carl Thams tid och framåt. Leijonborg har visat såväl kunnighet som intresse för uppgiften

Mer återstår dock att göra. Eftersom jag anar en mer långtgående strategi bakom politiken så kanske det ändå vore bäst att vänta och se. Bara en sådan sak att kvalitetskriterier införs är en stor framgång. Klart negativt är emellertid att utbildningsministern inte gjort sig fri från uttrycket forskning i världsklass.

Det är nämligen ett problem att röra sig med detta eftersom det lätt missbrukas vid lärosäten som definitivt inte ägnar sig åt dylikt. Varför inte hellre tala om på vilka områden ett speciellt lärosäte är framstående?

Jag vill minnas att jag läst någon gång att folkpartiet varit särskilt drivande bakom utbyggnaden av de mindre högskolorna. På många håll vid dessa bedrivs då definitivt inte någon världsledande forskning, utan snarare handlar det där ofta om att hjulet uppfinns på nytt. Nästa steg måste därför bli att högskolor och universitet profilerar sig på det de verkligen är bra på. Detta kan givetvis komma att innebära att en hel del dödkött måste rensas bort.

EU är inte så dumt ibland

Europaparlamentet har antagit nya regler för bemanningsföretag. Principen blir nu att personal från ett bemanningsföretag ska ha samma villkor som arbetsplatsens fast anställda.

Detta bemanningsdirektiv ska även gälla när personal hyrs ut över en nationsgräns. För alla som någon gång jobbat på ett ställe som uthyrd och kunnat konstatera att killen eller tjejen som gör samma jobb har mer betalt är detta välkommet.

Frågan är nu hur detta kommer att påverka bemanningsbranschen. Denna har ju fullkomligen exploderat i Sverige och är på gång att ersätta de misslyckade arbetsförmedlingarna som mera har funktionen av registratur och disciplinerande myndighet. Ett tips är att en tid av självsanering tar vid inom verksamheter där det i många fall varit fråga om att utnyttja arbetskraft.

Bocken till trädgårdsmästare

För omkring tio är sedan förde jag en rätt tuff debatt i studenttidningen ERGO i Uppsala med doktorandsombudsmannen Per Löwdin. Denne hade då under lång tid i sin kolumn i tidningen harmats över dåvarande utbildningsministern Carl Thams reform inom forskarutbildningarna som syftade till att strukturera och förbättra förhållandena för doktoranderna. I princip skulle det inte ta längre än fyra år att skriva en avhandling.

Löwdin gjorde sig till banérförare för kritiken mot den nya ordningen. Bland annat sades att den skulle ge upphov till nya problem i form av "skuggdoktorander" som skulle komma att hamna utanför systemet som oavlönade livegna vid institutionerna. I korthet så hotades den akademiska friheten enligt denna uppfattning.

Allteftersom mina studier skred fram gav jag allt mindre för denna akademiska frihet. Att inte säga rätt saker vid rätt tillfälle eller till fel personer kunde vara ödesdigert för den framtida karriären. Inom samhälls- och humanvetenskapen där jag la min tid som student fanns dessutom inte experimentet som prövoform utan forskningens utveckling var hänvisad till seminariet. Det visade sig det fanns de som behärskade denna arena till fulländning, "seminariefuxar", som Henrik Berggren på DN brukar kalla dem. Inte sällan var dessa sådana som knappast märktes alls i andra sammanhang, nästan som vissa artister.

Den akademiska friheten är därtill en patriarkal ordning. Äldsten bestämmer och är en man. Det finns visserligen kvinnor som tar sig fram i denna värld som inte är feminister, men de som gör det använder oftast manliga härskartekniker. Inte sällan tillhör dessa allra värsta sorten. Undantag finns givetvis.

När jag debatterade med Löwdin hade han inte mycket att sätta emot mina argument. Faktum var att han inte brydde sig om dem. Jag var ju bara student och han en dubbeldoktor (vad nu samhället kan ha för nytta av en sådan). ERGO:s redaktion var dock snäll nog att låta mig bemöta en beskyllning från vederbörande, något som inte alltid inträffar när personer med stöd av fina titlar häver ur sig personangrepp.

Häromdagen var jag in på ERGO:s hemsida och läste Löwdins kolumn eftersom han ännu inte gått i pension. Det visar sig nu att han går den mobbades ärenden. På ett rätt känslosamt sätt redogörs för hur doktorander kunde "dödas" vid ett seminarium eller på annat sätt osynliggöras. Det är inte fel att peka på dylika problem men det är fel att samma personer kritiserar det system de gjort karriär inom. Löwdin är bocken i trädgården.

Sedan jag lämnade den akademiska världen har svensk statsvetenskap som jag ägnade mig åt avslöjats för att vara provinsiell och självtillräcklig. Den står sig dåligt internationellt så jag är egentligen bara glad i nuläget att det inte blev någon akademisk karriär när det ändå bara handlar om att vistas i en skyddad verkstad.

Till sist: Per Löwdin har en hemsida där han bland annat skriver om sitt intresse för mountainbike. Vad jag kan se har han inte klippt sig ännu. Det kanske är dags att göra det nu. Och skaffa sig ett ordentligt jobb.

Vådan av ett trippelkommando

I vanlig ordning var jag nog lite för snäll när jag tidigare kommenterade den nya regionala TV-kanalen. Eftersom den har samma ägare som de två tidningar som håller på att fusioneras och använder samma nyhetsflöde som dessa, handlar det ju om inget annat än ett trippelkommando. Vådan av det lär uppenbara sig i form av fler som struntar i att inhämta information visa skriven text. Men det behöver inte alls bli så om TV-kanalen blir en flopp.

Det hemska dådet utanför Gällivare som tagit upp stort intresse i såväl lokal- som riksmedierna innebar att SVT24 Norrbotten omedelbart hamnade i hetluften tillsammans med de textförmedlande nyheterna. Frågan är nu om riksmedierna sköter den löpande nyhetsförmedlingen i ärendet bättre. Något bra svar kan jag inte ge eftersom jag är rätt trög i mitt intresse för händelser av allehanda slag. Tar man exemplet Expressen, ligger då dessa inte efter lokalmedierna i flödet. Kvällstidningen behöver heller inte lika mycket ord för att beskriva vad som sker, vilket är rätt typiskt.

Entreprenör i politisk korrekthet

DN skriver om Bi Puranen och hennes bolag som genom avtal med Försvaret tillförskansat sig mångmiljonbelopp på ett sätt som kan strida mot lagen om offentlig upphandling. Bakgrunden var att ÖB ville förändra personalens inställning i vissa frågor och ta fram en gemensam värdegrund för de anställda.

Att valet på den konsult som skulle utföra uppdraget föll på en forskare som varit verksam vid svensk politisk korrekthets absoluta epicentrum Umeå Universitet var därför inte så konstigt. Utöver att Försvaret tagit hjälp av en entreprenör i denna bransch så ställs också frågan om det Bi Puranen ägnat sig åt verkligen är forskning eftersom myndigheten använt sig av ett undantag i lagen om offentlig upphandling som säger att forskning kan direktupphandlas.

På bloggen Militära reflektioner redogörs för en hel del i ämnet, bland annat hur Puranen själv berikat sig på projektet men också hur Försvarets personal klagat över åsiktsregistering och tröttsamma frågor i det enkätmaterial de fått fylla i.

När jag öppet ventilerade en del fakta i målet som inte har så få likheter med ovanstående verksamhet rörande en annan forskarinnas förehavanden på orten där jag bor, backades denna upp av lokaltidningen i en artikel där min person ringaktades och andra som ignorerat kvinnan ifråga sorterades ut som besvärliga kunder. Tillvägagångsättet var ett klassiskt akademiskt sätt att bemöta kritik på men det förstod inte de okunniga reportrarna alternativt användes som en metod att bestraffa den som stack ut på fel sätt bland byhålorna i Norrbotten.

Det sägs ibland om Norrland att utvecklingen där stannat någonstans på 1940-talsnivå. Det må vara hur som helst med detta. Nu är det upp till regeringen att ta krafttag med frågan om vad som är att betrakta som forskning. Sedan tidigare vet vi att den under ett antal år hämmats av politisering. Det står nu också definitivt klart att den drabbats av kommersialisering och kanske också religion genom Bi Puranens arbete som schaman åt Försvarsmakten.

Två författare

Det senaste året har det kommit två nya "självbiografiska" böcker av två väl etablerade författare från nordligaste Sverige. Det krävs onekligen en hel del självdistans för de som ägnar sig åt skönlitterär verksamhet för att ge sig i kast med ett dylikt projekt.

Därför kan det vara intressant med en jämförelse av hur Bengt Pohjanen respektive Per Olov Enquist tar sig an problemet. Det ska sägas att jag inte läst någon av böckerna, men väl en del annat av den sistnämnde. Den förstnämnde är jag ändå rätt bekant med genom att han var en följetong i regional- och lokalmedier så gott som hela 80-talet både vad beträffar liv som verk. Dessutom har jag träffat honom en gång i hans egen ortodoxa kyrka i Överkalix.

Bengt Pohjanen börjar sin bok med "jag". Något sådant finner jag inte hos Enquist. Även andra kapitel i Pohjanens självbiografi inleds i första person. Bara utifrån detta tycker jag mig kunna fastslå Enquists överlägsenhet som författare i relation till sin nordligare bebodda kollega. Men så är han ju också ett stort namn på kontinenten medan Pohjanen mera är av det mera provinsiella slaget.

En fråga som vi om och om måste ställa oss varför det kunde uppstå en triangel av författarmiljöer i Skellefteområdet som gav oss Lidman-Lindgren-Enquist under det att längre norrut så skapas det mest förmågor som ingen kommer ihåg särskilt länge eller bara uppfyller fördomar om befolkningen där. Förhåller det sig möjligen så att det enda kreativa gränsområdet i regionen låg just i Skelleftetrakten, belägen där finska bosättare mötte svenska innan kolonisatörer från Mälardalen i all hast tog över i området norr därom?

Desperat tidningschef

En av mina favoritekonomer är österrikaren Josef Schumpeter. Det var han som formulerade den teori om ekonomisk utveckling som säger att radikala innovationer leder till nedbrytning av existerade strukturer. Han kallade detta kreativ förstörelse. Ett klassiskt exempel på kreativ förstörelse var introduktionen av ljudfilmen. För vissa av stumfilmens stjärnor innebar detta slutet på karriären, dock inte för vår egen Greta Garbo vars karaktäristiska engelska uttal gav ny skjuts åt hennes karriär.

Ett annat exempel på radikala innovationer som leder till kreativ förstörelse bevittnar vi dagligen i form av omstöpningen av den mediala kommunikationen. Idag var det "premiär" för det nya regionala TV-kanalen, något som slogs upp som huvudnyhet i Norrlands-Kuriren (jag har alltså gett den nya tidningen ett namn, återkommer till detta längre ned). Den bygger tydligen på någon sorts samarbete mellan tidningar och tv och i centrum för verksamheten står nyhetsförmedling.

I nästan något som kan liknas vid desperation följer en av redaktörerna upp detta koncept längre fram i sin tidning efter en inledande självgod artikel på sidan 2. Syftet med annonsen i den egna tidningen för den egna tidningen är att visa hur man bräckt konkurrenttidningen ifråga om unika besök på sin hemsida. Ändå sitter medarbetarna på dessa numera under samma tak. Är det någon som inte tror att det påverkar en långt gående konvergens rörande innehållet i de båda? Inte jag i alla fall som läsare bevittnar ett dubbelkommando.

En förklaring till detta grepp för att överleva i ett alltmer föränderligt medieklimat ges av Norrlands-Kurirens andra redaktör som i en spalt talar om att ha skapat fler journalistjobb medan utvecklingen går åt andra hållet i övriga landet. Lite knepigt då känns det onekligen att ansiktena utåt på den nya kanalen innehåller idel kända namn. Nytt format uppenbarligen men gammalt innehåll. Se där vad LAS-kulturen kan ställa till det.

Dags att kalla tillbaka Göran Persson?

Så har hon då äntligen kommit ut på allvar, folkhälsoministern. Sverige ska bli en moralisk stormakt på området folkhälsa. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst Maria Larssons debattartikel i lokaltidningen.

Som så ofta förr när det handlar om kristdemokraterna är det omsorgen om andra som fungerar som ledstjärna för de politiska utspelen. Spjutspetsen i argumentationen är en tvivelaktig rapport från Folkhälsoinstitutet som säger att hundratusentals svenska barn lever med missbrukande föräldrar. Länsstyrelserna har fått i uppdrag att "utvärdera" insatser till landets kommuner. Speciella länssamordnare finansieras för att på detta sätt lägga livet tillrätta som "viktiga motorer i regionen".

Det är alltså inte lite som ministern tänkt ut med stöd av Statens Folkhälsinstitut, denna arbetsplats förlagd i Jämtland som en konsekvens av att Östersund avvecklades som garnisonsstad. Maria Larsson med bakgrund i småländska bibelbältet från orten Gnosjö som ofta hyllas förebild för civilsamhället där man tar hand om varandra istället för att staten ska göra't: hur har du kommit till dina slutsatser? Överger alla folkvalda sina ideal när de hamnar i maktställning eller är det så här ditt parti verkligen tycker?

Det här exemplet sätter fingret på ett annat problem, nämligen hur det kan bli med en regeringskoalition. I regel anses dessa dyrare att driva än en med bara ett parti eftersom varje parti har en tendens att "öppna eget". Konsekvensen av detta är också den typ av utspel som här beskrivs. Hade Göran Persson suttit vid makten betvivlar jag att något dylikt hade kunna ske. För första gången sedan han avgick saknar jag någon som kunde satt stopp för detta kristdemokratiska moralprojekt i tid.

Nyttan av att vara uppväxt i en gränsregion

Matti Ahtisaari fick i år Nobels fredspris. Han är uppväxt i Viborg som är "huvudstad" i den gränsregion som heter Karelen och som finnar/svenskar och ryssar tvistat om herraväldet över i flera hundra år. Det är mycket tack vare Ahtisaari som det kunnat åstadkommas fred i Aceh-provinsen bland annat.

På något sätt är det typiskt att områden som varit föremål för stridigheter är i stånd att fostra duktiga och kompetenta diplomater. Att leva med dubbla identiteter formar onekligen förmågan att hantera konflikter.

Ett annat typiskt exempel på detta är Robert Schuman som var uppväxt i Alsace-Lorraine/Elsass-Lothringen som tyskar och fransmän länge stred om. Idag räknas Schuman som EU:s egentlige arkitekt med sina tankar om fred på kontinenten.

Det är något liberalt över dessa personer eftersom att vara liberal är att vara kluven som Gunnar Helén sa. På något sätt handlar det mycket om förmågan att ta in argument från flera ståndpunkter ifråga om fredsmedling. Låt oss ta vara bättre på egenskaper av det här slaget.

Läkaryrket som underhållning

Det finns många som betraktar 50-talet i ett ljust skimmer då harmoni rådde på i stort sett alla områden trots att den historiska forskningen levererat motsägelser till denna bild på punkt efter punkt.

Ändå finns det kanske somt från denna epok som är värt att uppskatta högre än vad man gör idag. Som ifråga om till exempel den högre utbildningen. Det här var nämligen den tid innan politiken tog över fakultetsstyret vid lärosätena. Det gick för sig att akademiska lärare kunde säga åt studenter att de helt enkelt var olämpliga för yrket. Skulle någon lektor, docent eller professor säga något sådant idag skulle han eller hon få DO på sig direkt.

Nu inleder SVT en serie "doktor Åsa", med en före detta dokusåpakändis i huvudrollen. Av upplägget och trailern för serien framgår att det handlar mer om underhållning än något egentligt vårdbehov. Med sjukdomar förhåller det sig nämligen så att profitmöjligheterna är näst intill outtömliga. Skälet är främst människors oro, men också den bikt och avlösning som läkaryrket ger utrymme för när prästernas samhällsfunktion försvunnit.

Jag måste säga att det är rätt märkligt att just public service hoppat på ett sådant här projekt. Å andra sidan har ju tidigare kommunal sponsring till bland annat melodifestivalerna avslöjats. Ett annat problem är att personen ska spela så stor roll när kvinnor ska uppträda i rollen som husläkare för en bredare allmänhet. Ett trevligt yttre får vika för kompetensen.

Från studietiden minns jag att det fanns inte så få som satsade på läkarbanan endast på grund av den status yrket ger. För andra fanns lösningen på de egna problemen i i läkarrollen. Några ville mest tjäna pengar men de som ville göra ett bra jobb övervägde ändå.

Det var ingen guldålder heller för läkarutbildningen på 50-talet. Men kan vi hitta tillbaka till att utbilda fler av den sortens läkare som bara i stort sett genom ett ögonkast kunde avgöra om en person var frisk eller inte vore mycket gjort. I vilket fall är det olyckligt om de som folk söker sig till när de är sjuka skulle utnyttja dem för kommersiella ändamål eller egenterapi.

(S)lugt grepp

Olof Palme sa en gång att när centern blir tillräckligt litet så kan vi gå ihop med dem. Detta tror jag Mona Sahlin kan ha haft i åtanke när hon gått i allians med miljöpartiet. Numera befinner sig koalitionspartnern ungefär på samma ställe på den politiska skalan som det centerparti som Palme ville sluka i början av 1980-talet.

Internt är skuggkoalitionen inte populär. Ännu. Det är inte säkert att Sahlin är rätt person att få gehör för den, men med tiden lär den gillas även av de som sågar den idag. Än så länge är det inte troligt att (s) gett upp tanken på att få regera ensamt också i framtiden. Miljöpartisterna får se upp.

Viktigt principbeslut i landstingsfullmäktige

Dagens sammanträde i fullmäktige i Norrbottens läns landsting behandlade bland annat frågan om avgift för den nya vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård. Beslutet blev att inga avgifter ska tas ut för några former av tvångsvård.

Beslutet är viktigt ur principiellt hänseende eftersom blotta sunda förnuftet säger att ingen som måste göra någonting under tvång ska behöva betala för det. Dessvärre innehöll debatten som föregick detta ingen diskussionen kring lagen öppen psykiatrisk tvångsvård som bara har någon månad på nacken. Detta är sorgligt eftersom den försätter de patienter som ska utsättas för den medicinmännens godtycke, som i form av en slags inkvisitionsdomstol kan kräva av dessa att svära sig fria från vissa beteenden som om de intagit alkohol, vistats på en viss plats eller haft kontakt med en viss person.

Förklaringen till varför denna föga upplysta lag kunde antas kan bero på Grundlagens svaga ställning i svensk lagstiftningsarbete och frånvaro av en författningsdomstol. I andra länder har den redan prövats, med dåligt resultat. För egen del kan jag bara återigen hänvisa till den rapport på Timbro där jag kritiserar vårdformen.

Hur djup är krisen?

Idag blev det återigen en nattsvart avslutning på Stockholmsbörsen. Detta efter ett inledande ras som följdes av en återhämtning till följd av en konsekvent upplagd räntesänkning. Ganska snart var dock glädjen över riksbankens åtgärd över.

Så här har det sett ut nu senaste tiden. Oron på finansmarknaden har inte kunnat stävjas med vare sig stimulanspaket eller penningpolitiska åtgärder. Kräftgången på värdepappersmarknaden har bara fortsatt. Och till råga på allt kom nya varsel på Volvo idag.

Kan det vara så att det finns ett underliggande problem som helt enkelt går ut på att den högkonjunktur vi bevittnat finansierats med krediter. Folk har konsumerat för lånade pengar.

Som vanligt när det är fråga om global ekonomisk oro eller kris dyker det upp diverse belackare som lägger skulden på "nyliberalismen". Men denna är till skillnad från sin motpart keynesianismen ansvarsfull ekonomisk politik som inte söker överbrygga kriser tillfälligt.

Återstår att se nu blir hur långtgående verkningarna blir av att lånta medel använts till att köpa sådant det eventuellt inte funnits täckning för. Det är då under alla omständigheter inte något utttyck för liberalism satt sätta sig i skuld först och sedan skylla ifrån sig och ropa på mamma staten när det inte gått som man tänkt sig.

Byråkraten Krantz

Tobias Krantz har hört av sig till SvD:s ledarredaktion angående en felskrivning. Vad folkpartiet vill ha är inte ett integritetsråd som påståtts utan en integritetsinspektion.

Det hjälps inte tyvärr herr Krantz. Tidigare ville du ju skapa en effektivare förvaltning genom att lägga ned myndigheter; nu vill du ersätta en gammal med en ny. I texten som citeras låter Tobias Krantz mera som byråkrat än en radikal liberal. Har han redan börjat positionera sig för jobbet som generaldirektör för den nya myndighet som föreslås?

Det finns ingen anledning för regeringen att fortsätta den gamla regeringens linje ifråga om myndighetsväsendet. Det vore endast att fylla nytt vin i gamla läglar. Nej som jag sagt tidigare: stärk rättighetsskyddet.

Piteborna sålde ut... till HSB

I Hem & Hyras senaste nummer läser jag att Allmännyttiga bostadsföretaget Pitebo sålde ut mest lägenheter i Norrland från oktober 2007 till maj 2008. Särskilt omvälvande kan dessa avyttringar inte ha varit då kooperativt organiserade HSB var köparen.

Luleå är i likhet med Piteå en bruksort med starka band till socialdemokratin. Där har emellertid kommunen vågat sälja ut lägenheter till ett privat bostadsföretag. Tidigare har jag noterat hur det skrivits om Piteå kommun som "tar hand" om sina ungdomar och ger alla dessa sommarjobb. Detta i kontrast till Lidingö kommun som ser jobbsökande som en del i vuxenblivandet och därför inte alls tillhandahåller några öronmärkta sommarjobb.

Jag måste, trots att jag själv en sommar arbetat som kommunanställd ungdom, säga att jag graviterar mer åt Lidingö-modellen än Piteå-modellen. Att tidigt lära sig att arbeta upp personliga kontakter på arbetsmarknaden är något alla måste gå igenom. Och om åtminstone hälften av hyresbostadsbeståndet i en kommun ägs av någon annan än denna, förslagsvis då privata aktörer, borde heller inte några allvarligare problem uppstå.

Hyckleri av Krantz

Folkpartiet föreslår i ett program inrättandet av en integritetsmyndighet. Lite konstigt känns det dock att den grupp som tagit fram detta letts av riksdagsledamoten Tobias Krantz. För några år sedan rasade nämligen denne mot myndighetsraseriet och föreslog själv nedläggningar och sammanslagningar av flera myndigheter. Hur kunde det bli så här? Siktar han måhända på att bli välbetald chef för den nya myndigheten?

Fler myndigheter är inte vad som behövs. Ej heller en integritetsombudsman som sossarna och centern föreslår. Nej det är rättighetsskyddet som måste stärkas genom en grundlag som begränsar lagstiftning av typen FRA-modell. Överhuvudtaget bör regeringen ägna mer kraft åt att göra upp med den kompromisslagomkultur som alltför länge kännetecknat det svenska beslutsfattandet.

Att kunna toppa laget

För varje dag som går står det alltmer klart att en fusion mellan de två tidningsdrakarna i Norrbotten är förestående. Innehållet i artiklar som behandlar samma ämne konvergerar alltmer och allt oftare inträffar det som tidigare betraktades som olycksfall i arbetet: exakt samma artiklar finns att läsa i båda tidningarna samma dag på kultursidan!

Om två ska bli en får det dock inte bli så att bara den ena blir kvar. Då dör nämligen båda. Martin Jönssons analys av problemen på den skånska dagstidningsmarknaden säger det mesta. Här lutar det åt att tre tidningar blir en organisation.

Av två tidningar måste det alltså bli en bättre. Därför är uppsägningar ofrånkomliga. Bara de bästa journalisterna får bli kvar. Utöver det krävs en arbetskraftsinvandring för att skapa en avisa som är självbärande utan presstöd, samt en helt annan attityd till nymedias utveckling bara under de senaste åren. Frågan handlar alltså om att kunna toppa laget.

Bloggen efter proggen

Utöver mina aktiviteter i huvudstaden som jag beskrev igår så var jag på event där skribenten Carl Rudbeck presenterade sina tankar om borgerligt-liberal kultursyn i dagens kulturklimat. Som antaganonist till hans idéer hade förläggaren Svante Weyler anlitats. Weyler talade mot Rudecks mera pluralistiska förhållningssätt till kulturen utifrån den värdeobjektiva föreställningen om att det finns en kultur för folket. Vad individerna själva skulle kunna tänkas göra för kulturella val var hos denne av underordnad betydelse.

Det här fick mig att tänka på 70-talets proggrörelse som visserligen var både nationell och exkluderande mot andra musikformer men samtidigt pluralistisk såtillvida att allt som producerades räknades. "Du kan om du bara vill", löd stridsropet. Och visst var det många proggare som ville mer än de kunde, vilket avmärktes inte minst ifråga om kvalitén på det som framfördes.

Någonting liknande tycker jag vi upplever idag inom det som kan kallas bloggrörelsen. Vem som helst får vara med. Bloggosfären är dock global med nationella förtecken, vilket gör att det går att tala om en utveckling av proggens mera anti-inriktade ideologi. Märkligt kändes det därför att sitta och lyssna till ett meningsutbyte där den debattör som ofta beskyllts för kulturförakt på grund av sina öppna kultursyn egentligen stod upp för just proggens grundidé: du räknas.

Finanskrisen och sörgårdsidyllen

Rätt nyligen hemkommen från Stockholm efter Lidingölöpande, diverse pubinventerande, Dramatenbesök bland annat funderar jag i ikväll kring den globala finanskris som seglat upp och vars omfattning ännu inte går att bedöma. En professionell historiker som Peter Englund noterade redan 2005 att vi bör vara på vår vakt nästa gång någon försöker få oss att tro att detta är något helt nytt som inte har sin like från tidigare. Englunds artikel behandlar Tulpansvindeln i Holland på 1630-talet som inte skiljer sig väsentligt från andra spekulationsbubblor som kommit längre fram i historien. Dessa bygger på samma orealistiska tro att vinster ökar exponentiellt.

Bo Rothstein har sin egen förklaring till finanskrisen som han ser som ett i första hand amerikanskt problem. Vi i den svenska sörgårdsidyllen lider inte av sådant som amerikanerna med vårat sociala skyddsnät och fina skolsystem där begåvningarna sållas bort för att det finns elever som tar så mycket tid i anspråk från "undervisningen" eftersom lärarna måste ägna sig åt att ge dessa den fostran de aldrig fått hemma. Ändå börjar väl såvitt jag vet SMS-lånen främst bland unga bli ett besvärliga att hantera här hemma i Sverige också.

Hela den här tankegången med att nyliberala ekonomer (rätt diffust uttryck för övrigt som används som skällsord på ett ganska otäckt sätt rätt ofta) som sägs tiga så det dånar (vilket "de" inte gör) och som predikar minimalstat, låga skatter, inkomstskillnader samt svaga regleringar är ofullständig. Finns det inte skäl att tro att Clintons "progressiva" politik som bland annat syftade till att underlätta lån till låginkomsthushåll är en del av boven i dramat? Och hur det egentligen här där hushållens skuldsättning ökat kraftigt sedan 90-talet? Vad är det som säger att vi inte får en light-variant av amerikanernas problem trots alla försäkringar om bankernas soliditet och stabilitet. Förra finanskrisen som också jag drabbades av förorsakades snarare av att svenskarna alltför länge varit isolerade från omvärlden och inte kunde hantera en ny situation. Låt därför bli att klamra fast vid en redan misslyckad idé.

Små människor med stora idéer

I tisdags invigdes vindparken i den så kallade Markbygden i Piteå kommun. Markbygden är känt som ett riktigt blåshål, och än så länge är bara två snurror uppförda, men på sikt ska det här bli Europas största vindkraftpark är det tänkt.

Småskalighet brukar inte tilltala människor som bor i glest bebyggda trakter och väl egentligen inte gör så mycket väsen av sig i större sammanhang. När det väl ska bli något handlar det oftast just som i det här fallet om att vara störst. Ändå finns lyckade exempel i Piteå på vindkraften av mera måttligt slag. Men ska man vara störst så ska man...

Det här kan, som så ofta varit fallet ifråga om industrisatsningar i nordligaste Sverige, sluta i ett enda stort bakslag. Det är populärt med vindkraft idag eftersom tekniken förbättrats. Samtidigt utvecklas tekniken ständigt inom andra el- och energikällor, varför pitebornas jätteprojekt är högst riskabelt.

En annan stor satsning som verkar bli av i norra Sverige är gruvbrytningen i Pajala och Kolari kommuner. När konjunkturen vänder och malmen blir billigare kan denna vara borta rätt snabbt; den arbetskraft som ska användas där raggas förresten i Skåne bland annat läste jag häromdagen. Föga troligt är därför att detta projekt kommer att göra så mycket åt utanförskapet i denna region. Gruvbolaget Northland Resources lär inte anställa långtidsarbetslösa.

Ett det tredje jätteprojekt på tapeten häruppe är Norrbotniabanan, som en del menar kommer att lyfta hela övre Norrland till oanade höjder. För egen del ställer jag mig tveksam till att denna verkligen blir av, i alla fall inte med hjälp av offentliga medel enbart. Den gängse synen på dessa tre projekt handlar i grunden om samma sak: små människor med stora idéer.

Sten Levander och psykopaterna

Igår var det dags igen för psykiatriprofessorn Sten Levander att uttala sig om psykopaterna på de svenska kriminalvårdsanstalterna. Denne är verksam inom den extrem-freudianska skola som säger att allt beteende har en förklaring, varför de som begått brott inte alls ska ha något straff utan vård, vård, vård. Släpp inte ut någon utan att han eller hon först fått vård är stridsropet. Ty då fortsätter de bara som förr.

Det heter visserligen att de som sitter i fängelse kriminalvårdas. Tanken bakom detta är individualprevention: gör inte om det. Ett allmänpreventivt syfte föreligger även så signalen till andra ska bli att inte göra något liknande. Det här är något som ofta kommer bort i diskussionen kring brott och straff, nämligen att det sistnämnda kan ses som en form av rättighet istället för de förklaringar de medicinska själadoktorerna tillhandahåller.

Jag har svårt att se något progressivt i Levanders psykiatriska diagnoser. Straffet såsom det tog sig uttryck före modern tid hade mera karaktären av skådespel än anpassning till samhället. Inte för att det blev mycket bättre sedan med den disciplin och kontroll som tillämpades i fängelsemiljön. Alternativet, att binda upp brottslingen till en psykiatrisk diagnos, måste ändå anses sämre. Då ges aldrig utrymme för någon att börja ett nytt liv.

De heliga tjänsteåren

Häromveckan befann jag mig på biblioteket för att leta bland gamla tidningsartiklar. Omkring tjugofem år tillbaka i tiden sträckte sig mitt sökande.

Vad som då var påfallande var att träffa på bekanta namn i lokaltidningen. Jag menar sådana som förekommer på sidorna än idag. Mest tänker jag på den "nöjesreporter" som skrivit mest om musik och som var inblandad något bråk en sen krogkväll för någon tid sedan.

Det förhåller sig nämligen så att tjänsteår värderas väldigt högt i en del sammanhang. Särskilt blev jag varse om det när jag slog upp den aktuella lokaltidningen igår. Dennas verksamhet ska visst flytta, vilket resulterade i en orgie från berörda skribenter i att tala om svunna tider och tjänsteår. Framtiden var det dock tyst om.

Att det inte går för sig att tala om samgåendet mellan de två tidningarna med Luleå som utgivningsort har jag redan konstaterat i ett tidigare inlägg. Det hindrar emellertid inte att fundera över vad det ska bli av dagstidningsmarknaden imorgon.

På bruksorter värderas antal arbetade år på samma arbetsplats högt. För egen del har jag aldrig varit längre än fyra år på samma ställe. En tidning borde definitivt inte vara något bruk där livslång anställning premieras. Inte heller ska staten understödja dylikt då det bidrar till allmän försumpning av det offentliga samtalet.

Ohotad kulturentreprenör

Kulturskribenten Carl Rudbeck brukar felaktigt tillskrivas uttrycket "Rambo istället för Rimbaud". Vad Rudbeck snarare var ute efter var att de konstformer som verkligen är beständiga nog lär överleva attackerna från Rambo. I framtiden lär det därför inte bli ett val mellan de båda utan hellre då en symbios av dem.

Igår såg jag Bruno K Öijer på TV, denne egensinnige estradpoet som är aktuell med en ny diktsamling. Även om jag inte delar hans politiska uppfattning så kan jag konstatera att han inte behöver oroa sig för att försvinna mellan alla valmöjligheterna och kommersiellt förankrat kulturutbud.

Bruno K slängde bort ett stipendium på några tusen på tunnelbanan i början av sin karriär. Säg den kulturutövare som lever på statssubventioner som skulle göra något liknande idag! Att det går att vara vänster och skapa sig ett namn som kulturentreprenör känner alla till, men hur många av dessa är det egentligen som lever som de lär?

Tre nollor

Läste häromdagen att Företagarnas VD Anna-Stina Nordmark Nilsson varit på visit i Övertorneå och invigt en tillväxtenhet på kommunen där. Hon önskade kommunen och näringslivet lycka till, samt konstaterade att det är människorna som avgör om det blir framgångsrikt.

Ord som väl ingen säger emot. Frågan är då bara vilken roll Nordmark Nilsson spelar som direktör i en paraplyorganisation över företag som står på egna ben. Förmodligen ingen förutom som en stor utgiftspost i näringsidkarnas egen fackförening. Det var ju nämligen så att denna dam tog med sig sin höga lön från sin karriär inom landstinget till det nya jobbet på Företagarna. Däremellan fanns ett misslyckat inhopp som chef på Vägverket.

En annan nolla med alldeles för hög lön heter Eva Nordmark. Hon tillhörde de fackpampar som efter avtalsrörelsen "förhandlade" sig till löner som måste ha fått deras klienters inflationsjusteringar att kännas som ett öppet hån. Eva skriver också krönikor i Norrländska Socialdemokraten. Intressant att veta vore hur stor eventuell ersättning för dessa är och hur de tas upp i deklarationen av vederbörande.

För att avsluta det hela tänkte jag även ge en känga åt min egen fackordförande Louise Adelborg. Inte heller hon bidrar med något utöver att lyfta för tung lön. Eftersom JUSEK utgörs av medlemmar som på det stora hela taget själv förhandlar om sin lön så behövs inget dödkött i toppen. Därför är det nu dags med en ordentlig översyn av detta egendomliga system av konstgjorda förhandlare.

Vart går pengarna?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har kunnat slå fast att ökade statsbidrag inte ger fler anställda inom kommunernas kärnverksamheter, dvs. skola och omsorg. Pengarna går istället till att anställa lägre tjänstemän inom den kommunala administrationen.

Det här är väl egentligen inte att förvåna, för vem vill jobba med skrikiga ungar och besvärliga åldringar idag? Inte många. Hellre då ett prydligt kontor som arbetsplats, låt vara med rätt diffusa uppgifter att utföra. Hur vore det om kommunerna, och även landstingens uppdrag blev lite tydligare definierade så att behoven framgår på ett bättre sätt?

Norrbottensmedierna och den offentliga lögnen

I Det Nya Riket skrev Strindberg om den förkärlek svenskarna har för den offentliga lögnen. Det vill säga när alla utåt står upp för en åsikt men mellan skål och vägg tycker eller vet något helt annat. Bloggarna anses med rätta stå för en uppluckring av denna märkliga princip genom att ge uttryck för uppfattningar som går ut på att säga saker alla egentligen vet.

I fallet med den process som syftar till ett samgående mellan Norrbottens två större morgontidningar pågår för närvarande ett ihärdigt blånekande på alla påståenden som går ut på att NSD och Norrbottens-Kuriren ska bli en tidning i framtiden. Trots alltfler gemensamma funktioner.

Den ende som offentligt och som med hög trovärdighet gått ut med sanningen om denna affär är journalisten Lars Pekka. Det finns ingen anledning att tro att han har fel även om han av lokalmedierna reducerats till en udda figur som numera ägnar sig åt att skriva insändare.

Utvecklingen mot ökad koncentration av papperstidningsmarknaden i landet har några år på nacken nu. Jag skulle tro att vi inom en inte alltför avlägsen tid har en stor morgontidning i regionen med namnet Norrbottens-Posten eller något liknande. Tidningens själ och ideologiska utgångspunkt ledarsidan är då förmodligen uppdelad i en borgerlig och en socialistisk avdelning. Ungefär som Tidningen Ångermanland idag.

Institutionslivets baksida

DN har uppmärksammat att en tredjedel av Sveriges demenssjuka "behandlas" med anti-psykotiska mediciner. Den som följt med debatten har kunnat notera att denna vård inte varit till för de drabbade, utan i första hand för personalen. Medicineringen kan därför snarare ses som disciplinåtgärder på olydiga eller som det också heter oroliga patienter.

Inom psykiatrin har detta fenomen länge varit känt, mera känt under namn som kemisk lobotomi i form av övermedicinering. Det är sant att psykosmedicinerna har viss effekt på symptom som går att koppla till demensjukdomar och psykiska sjukdomar. Ändå används de i syfte att skapa dräglig arbetsmiljö för de anställda, med vilket menas att de sjuka helt enkelt drogas ned.

Medicinerna har när de ges i alltför höga doser svåra biverkningar som i värsta fall kan leda till döden. Om det redan fanns många äldre som är rädda för att bli gamla och livet på institution så var det här bensin på brasan. De som inte har anhöriga, vare sig de vårdas inom psykiatrin eller äldrevården, kan nog inte hoppas på mer än att det även i fortsättningen ges utrymme för artiklar och reportage som uppmärksammar samhällets utsatta.

Besvärande statistik för högskolorna

Sedan det stått klart att mer utbildning inte är kungsvägen till tillväxt och fler jobb så droppar det statistik in som är minst sagt besvärande för många lärosäten. Idag konstateras att en miljard blivit över av takbeloppen som delas ut som statliga anslag till högskolorna eftersom dessa inte har nog med studenter.

Det är inte bara mindre högskolor - av elaka tungor kallade plusgymnasier och utbildningsfabriker - som dominerar listan över de som går miste om stora belopp på grund bristande studievilja. Även Stockholms Universitet och KTH finns med på denna.

Systemet med att anslag delas ut utifrån studentintresse är i grunden tveksamt. Universitetskanslern har ändå en poäng i att regeringen har en chans att öka kvaliteten i utbildningarna genom att höja tilldelningen per student så att takbeloppen utnyttjas. Det bästa vore dock om det gick att finna på något sätt att höja standarden genom att ta hänsyn till de utfall som utbildningarna ger upphov till. Mera konkret uttryckt: jobben.

Det fanns en tid före Göran Persson

Idag läser jag i den lokala pressen om den dystra nyheten att 110 lärare blivit övertaliga i Bodens kommun. Mellan raderna framgår emellertid att det finns hopp ändå för dessa då neddragningarna bland annat ska bero på friskoleetableringar. Kompetenta lärare ska normalt heller inte behöva oroa sig för sin sysselsättning, något som friskolornas existens bidrar till.

Ändå väcker kommunens åtgärd förstämning, vilken den inte borde göra. Det fanns nämligen en tid före Göran Persson som kommunaliserade skolan då lärare kunde ta med sig yrkesår och status och flytta dit det passade på grund av jobbtillgången eller annat. Så är det inte idag när det i extremfallet kan bli så att en duktig lärare med livslång erfarenhet i yrket måste stå tillbaka för en barnskötare som bara jobbat ett år när kommunen ska rationalisera. Det fanns som sagt en tid före Göran Persson.

En förvarning om att Maud Olofsson får sparken?

De senaste dagarna har en sakkunnig hos näringsministern börjat positionera sig för jobbet som kommunalråd i Övertorneå. En icke alltför vågad gissning är att detta har att göra med att Maud Olofssons tid som chef för näringsdepartementet går mot sitt slut. Ett annat sätt att se på det hela är att den sakkunnigas projektanställning helt enkelt inte sträckte sig över mer än två år. Centern är ju av tradition ett parti som gillar projektanställningar.

Det är högst osäkert vad Linda Ylivainio uträttat annat än att vara ung. Med sådana meriter är det inte speciellt taktiskt att stanna för länge på samma ställe. För då kan det ju komma fram om man verkligen duger till någonting, vilket inte verkar vara på tapeten i det här fallet.

Att dessutom ett parti som länge slagit vakt om miljön har en företrädare som "veckopendlar" till den lilla by mer än 100 mil från Stockholm som hon härstammar från kan inte vara särskilt klimatsmart. Så ni övertorneåbor som eventuellt tror ni får in en fot i regeringskansliet med hjälp av denna mobila pratkvarn: tänk er för en gång så att ni inte blir lurade igen.

Dagens feministiska drapa

Enligt statistik från Medlingsinstitutet så är det fortfarande så att kvinnors löner släpar efter männens. Så fort det blir tal om siffror istället för ideologiska färgade analyser i namn av till exempel genusvetenskap så tilldrar sig utredningar av det här slaget större intresse.

Icke desto mindre handlar det här också om ideologi. I den ständigt återkommande statistiken om de dåliga kvinnolönerna ges egentligen bara samma svar som alltid. Jag brukar då tänka på annat som inte frågeställarna tar upp i sammanhanget. Som till exempel om fler kvinnor än män har arbete och att det är vanligare att kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn med dess sämre löner överlag men med tryggare anställningsvillkor generellt sett. Samt slutligen det faktum att kvinnor gärna vill bestämma men inte ta ansvar i samma utsträckning, vilket kort sagt betyder att färre kvinnor än män vill bli chefer, något som också påverkar lönebilden.

En av de bästa kommentarerna jag läst på en artikel var en i samband med fi:s övningar då partiet bildades. Den löd: "det finns många män i toppen, men många i botten också". Så när kommer egentligen den dag då statsfeministerna börjar räkna in hur många män som är beroende av transfereringssystemen?

En stilla fundering

I vissa fall är det lämpligt att tänka efter lite före. Som ifråga om den kvinna från Ukraina som säger sig bli trakasserad i Kalix där hon har sin affär. Om det hon säger stämmer om hur en del kalixbor beter sig mot henne är det förfärligt. Om det hon säger inte är sant eller överdrifter är det dock värre.

Det finns en del som talar för det sistnämnda. Interiören i affären som visades i det lokala nyhetsprogrammet såg inte direkt inbjudande ut. Möjligen går kanske inte försäljningen så bra för innehavaren på grund av detta. Vad är då bättre än att påstå det finns de som inte gillar affärsidkaren, vilket skulle motivera en flyttning av verksamheten till Luleå.

Det här med att lite diffust påstå sig vara utsatt utan att peka ut någon speciell brukar gå hem i medierna. Lite märkligt är emellertid att inte vare sig myndigheter eller politiker på plats velat ta i ärendet. Om så journalisterna tar det sagda för sanning så ger det definitivt en hel del gratis reklam åt rörelsen.

Av kommentarna till den tidningsartikel som uppmärksammade denna historia framgick att många men inte alla hade rätt negativa erfarenheter av Kalix. Den fråga som om igen måste ställas är därför varför först och främst folkföreträdare på orten är så tysta?

Får man ha synpunkter på svensk musikexport?

Artisten Robyn är något av en guldkalv för svensk musikindustri. Som barn till två etablerade skådespelare hade hon med sig hemifrån kunskapen hur man gör sig ett namn. Under flera år har Robyn haft stora framgångar som artist och det är defintivt inte fel att tala om henne som en av den svenska musikexportens allra största framgångar.

Ändå kan det vara värt att påminna om begreppet "The long tail" i sammanhanget som myntades av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wired. Enligt denna som ska likna en efterfrågekurva så trängs ett fåtal aktörer till vänster i diagrammet medan till höger kurvan snabbt planar ut. Därför menar Anderson kan värdet på småsäljande produkter vara lika stort som värdet på storsäljarnas, varför det i den elektroniska tidsåldern med låga lagerhållningskostnader kan löna sig att satsa på produkter i en smal nisch.

Resonemanget angår i allra högsta grad musikbranschen och då i synnerhet de artister som kanske bär upp nationalstoltheten mer eller mindre på bekostnad av mera smal utgivning. I alla fall är det lätt att tycka att megastjärnornas tid borde vara förbi när det ändå finns så många duktiga artister som inte tar så stort utrymme i offentligheten.

Vem är alkoholist?

En "kristen" bekant till mig berättade en gång om en släkting till honom som var alkoholist. Med begreppet avsåg han något annat än vad jag gjorde, nämligen att personen ifråga drack sprit. Egentligen inget mer.

Det här trängde sig ändå på efter läsningen av gårdagens DN-debattare där antalet kvinnliga alkoholister sägs ha ökat stort enligt en rapport som Folkhälsoinstitutet står bakom. Alldeles oavsett vilka kriterier Folkhälsoinstitutet använder sig för att definiera alkoholism så är det rätt skrämmande att en statlig myndighet alls rör sig med uttryck av dylik art.

Såvitt jag vet så måste det anses tveksamt om alkoholism är en sjukdom. Behandlingen kan i varje fall inte bestå i annat än att den som dricker för mycket själv slutar med missbruket eller tar ner sin konsumtion till en måttlig nivå. Att då staten går ut med att tala om alkoholister är inget annat än peka finger åt en samhällsgrupp.

Ett varningsord i tiden

Lars Gyllenhaal, författare till några böcker med militärhistorisk anknytning och med gedigna kunskaper om Ryssland, varnar i en ny bok för "den ryska björnen". Han pekar bland annat på tilltagande nationalism i landet och svenskt ointresse för utvecklingen.

Det ryska angreppet på Georgien eller konflikten mellan länderna borde ge honom rätt. Ändå är frågan om det här inte rör sig om en god portion rysskräck i stil med de varningsord som levererades av Sven Hedin 1912.

De skärmytslingar som ryssarna ställer till med mot andra stater där det bor ryssar bor kallas inom fackprosan för irredentism. Detta är en väl känd metod som används för att motivera förstoring av det egna territoriet.

Omvärlden är naturligtvis medveten om detta och det enda som på sikt lär komma ut av dessa ryska aggressioner är att landet isolerar sig ännu mer. Jag har därför så väldigt svårt att tro att Ryssland skulle utgöra något större hot. Till detta kommer en korrumperad statsmakt, sjunkande befolkningstal! och en ekonomi vars export i allt större utsträckning inriktas på råvaruproduktion. Än så länge är då jag inte speciellt rädd för ryssen.

Regeringen förlänger dödskampen

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth låter idag meddela att den tidigare aviserade sänkningen av presstödet till två dagstidningar inte blir av, officiellt med motiveringen att man nu tror sig kunna få med EU-kommissionen på ett beslut i den riktningen.

Förslaget är en tvärvändning från tidigare och därtill kryddat med vänsterargument om att slå vakt om mångfald. Frågan är då vari denna består. Inte kan det väl vara all form av överflödesjournalistik som florerar inte minst utanför storstäderna, och som har det allt svårare att överleva i en värld där det gäller att finna sin plats mellan periferins krav på vederhäftig samhällsinformation och att leva upp till kärnans förväntningar.

Alldeles frånsett det ekonomiskt orimliga i att fortsätta distribuera papperstidningar och direktreklam hem i brevlådor till alla landets invånare så strider det sannolikt mot intentionerna bakom bredbandsutbyggnaden. Det förefaller inte troligt att det i framtiden ska gå att få annat än viktigare pappersförsändelser hemsända när övrigt material går att komma åt på annat sätt.

Den borgerliga offentlighet som Jürgen Habermas skrivit om och som bör vara ett ideal i en öppen samhällsdiskussion genomgår för närvarande en förändring. Allt fast förflyktigas för att tala med Marx. Låt oss hoppas regeringen tar till sig detta inför nästa utspel om mediepolitiken för det här förlänger bara dödskampen för ett föråldrat system.

Jante-lagens sista utpost?

Det har kommit statistik som visar att inom regionen Norrbotten råder stor blygsamhet att ta i anspråk avdragsgilla hushållsnära tjänster. I Västerbotten som ofta får gälla som referenspunkt för Norrbotten i de mest skilda sammanhang är intresset betydligt större.

Expertisen på området talar om att stressade storstadsmänniskor är mer benägna att ta i anspråk de hushållsnära tjänsterna på grund av tidsbrist och mer pengar över. Men om man använder Västerbotten i jämförelse med Norrbotten så duger inte denna förklaring. Umeå är knappast så mycket mer storstad än Luleå till exempel.

Själv har jag inte jättemycket pengar över och lider kanske inte av tidsbrist i någon större omfattning. Ändå skulle jag kunna tänka mig att leja bort det förhatliga däckbytandet på bilen varje år. Vad beträffar städning och trädgårdsskötsel så tilltalar mig dessa sysslor mer, undantaget kanske flyttstädning som inte inträffar så ofta för mig.

Det är många häruppe som i likhet med figurerna i Björn-Erik Höijers romaner tycker sig kunna klara av det mesta själv. Ute i stugorna i landets översta del finns allt ifrån egna bibliotek till industrier. Att då inte klara av en sak som att städa själv anses inte sällan som höjden av oförmögenhet. Samtidigt finns i motståndet mot att leja ut arbeten som man skulle kunna göra själv en helt del förakt mot vad som traditionellt uppfattas som kvinnogöra och uppfattningar om att vissa saker ska en karl klara av själv. Rätt konservativa attityder med andra ord.

Möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster är egentligen bara ett pragmatiskt sätt att göra arbeten inom en svart sektor vita. Den skapar dessutom fler arbetstillfällen. Det vore tråkigt om detta positiva inte gick hem i Norrbotten och istället utmärker regionen som Jante-lagens sista utpost.

Höst med Roland Johnson

Mobbning är ett rätt töjbart uttryck. I värsta fall kan det användas av offret för att själv bli förövare. Skälet till detta tror jag är att mobba som handling inte faller under brottsbalken. Om mobbning blir olaglig tror jag uttryckets diffusa karaktär kommer att avta. Samtidigt är det ju så att vi i Sverige redan har mobbning inskriven i lagen som icke godtagbar verksamhet. Jag tänker då närmast på lagen om hets mot folkgrupp. I andra fall kan det vara svårt att identifiera gärningsmannen eller gärningsmännen i dylika ärenden just på grund av dålig precisering av begreppets innebörd.

Igår drog Norrbottens-Kurirens insändarredaktör upp riktlinjerna för vad som ska engagera länsbefolkningen under hösten. För detta ändamål valdes ett inlägg av läkaren Anders Mansten ut. Denne lokale bråkmakare har åtminstone själv utmålat sig som mobbad, ja till och med gjort politisk karriär av detta. Som yrkesman är han om man ska gå efter doktorsguiden inte så värst uppskattad. Någon ekonomisk nöd verkar det heller inte gå på honom av inkomstuppgifter att döma.

Helt klart är det så att Mansten har en konflikt med Norrbottens läns landsting som Kuriren med hjälp av honom vill sätta åt. Men Mansten har på andra ställen där han varit också hamnat i konflikter. Det är nog inte obefogat att tala om honom som en som lätt hamnar i bråk. I valet 2006 blev han trots vissas förhoppningar inte någon krysskung. Inte heller verkar turerna kring hans mellanhavanden med landstinget röna någon större uppmärksamhet utomläns.

Tillbaka till mobbningen. Handlar det om en offentlig myndighet som ger sig på enskilda eller grupper så det givetvis fråga om mobbning. Men hur är det när massmedier, av en del betitlade som fria, ger sig på enskilda? Om exempelvis en tidning med mindre kompetent personal använder sig av personer i privilegierad samhällsställning i syfte att definiera ut åsikter som gör att deras egen roll som regissörer av det offentliga samtalet hotas, är inte det också mobbning?

Som utbildad statsvetare reagerar jag ofta på personfixeringen inom den massmediala bevakningen av politiken såväl på riks- som lokal nivå. Att hänga upp sig på att landstingsrådet i Norrbotten på något sätt skulle vara orsaken till myndighetens problem är som att en läkare skulle behandla symptomen istället för orsakerna till sjukdomen. Tyvärr går det kanske inte att kräva mer av företrädarna för den lokala kråkvinkeljournalistiken. Under senare tid har jag dessvärre tyckt mig märka en förgrovning av språket i pressen häruppe. Igår ville till exempel NSD:s ledarskribent "hänga regeringen i deras eget rep" och idag hade Kuriren som förstasidespuff att Telia "kapar personal".

Inget nytt kanske för de som i likhet med mig själv varit hemifrån och fått höra andra förvånas över den tvärsäkerhet i diverse ting som kännetecknar "norrbottningen". Sist av allt vill jag som den konsult jag är ändå ge ett råd: ge Mansten en blogg istället så kanske han kan utvecklas istället för att odla offerrollen å egna och andras vägnar i all oändlighet.

På årsdagen av en yttrandefrihetsskandal

För exakt ett år sedan gavs jag möjlighet att kritisera ett forskningsprojekt där jag självt något ofrivillig ingick. Det visade sig vara ett stort misstag att göra detta eftersom tidningen som publicerade det hela i tre steg valde att spela ut mig mot den forskning som bedrivits.

Det började med att en journalist med näringslivet som specialområde ringde upp mig och frågade om han fick publicera det jag redan skrivit i ett inlägg skickat till tidningens insändarredaktion. Vad som sedan skedde var att min kritik förvrängdes i en artikel som forskaren fick bemöta med argumentet att hon enligt egen utsago haft hög svarsfrekvens på sina intervjufrågor. Som slutkläm fick kvinnan ifråga köra över mig i en artikel inne i tidningen som vore hon en anställd där i namn av ett genmäle. Ingen möjlighet gavs mig att bemöta vad som hävdades i detta svar, vilket givetvis var syftet med detta ovanliga tilltag.

Vad som skedde var alltså:

1) Att min inledande kritik refuserades för att sedan,

2) förvrängas till ett lovligt byte för beskyllningar av akademiskt rövarsnack, samt slutligen

3) att min heder togs ifrån mig in det avslutande genmäle som föga troligt var författade av forskaren själv.

På olika sätt har jag försökt få upprättelse för detta, bland annat genom att peka på den politiska verksamhet forskaren varit inblandad i. Dessvärre har Norrbottens-Kuriren mer varit intresserad av den mystiska status forskaren innehar genom att hon också är läkare. Sådant som att någon ställer frågor om man får ont i halsen när man pratar, eller om man saltar maten före man äter den, eller varför överhuvudtaget en äldre kvinna söker upp yngre människor och inte jämnåriga som intervjuobjekt är inte någonting som intresserar dessa grävande reportrar.

Vad som spelat in i den här historien är förstås att jag uttalat mig om hur tidningen sköter sitt journalistiska uppdrag här på bloggen, men också hur det kan gå om någon sköter detta bättre en de som är satta eller i alla fall tror sig satta att hålla koll på vad som sker i de den närmaste omgivningen.

Det ska tilläggas att Norrbottens-Kuriren har väl aldrig varit känd som någon tidning som stått för de där lite djupare tankarna. En släkting till mig (som för övrigt fyller år idag) brukar säga att den utmärker sig som den mest rabiata i P 1:s tidningskrönika. Ideologiskt är den konservativ, vilket ställer till problem eftersom konservatismen är mera att likna vid en attityd än en ideologi. Jag kan därför inte annat än rekommendera de som önskar uttala sig via detta organ att göra det på andra sätt än mig eftersom kompetensen saknas (eller göms undan) och profileringen av innehållet är otydlig. I alla fall motiverar dylikt inte något presstöd.

... och en "sparkad " chef som kom tillbaka

Turbulensen inom psykiatrin i Norrbottens läns landsting visar inga tecken på att mattas. Tidigare fick verksamhetschefen för psykiatrin på Sunderby sjukhus Rolf Adolfsson sparken. Nu är han snart tillbaka på i stort sett samma tjänst.

Konstigt vore väl det eftersom det sägs råda skriande brist på psykiatriker vid ifrågavarande landsting och Adolfsson är just utbildad psykiatriker. Vad som inte står i artikeln är vilken lön den återanställde chefen kommer att få. Kanske handlade det mest om att skaffa sig en bättre förhandlingsposition när denne valde att vara lite obekväm?

Olika tolkningar av skottlossning...

En man i en by utanför Piteå har skottskadat en tjuv. Många i hans närmaste omgivning såg handlingen som lovlig eftersom han ansågs ha rätt att skydda sin egendom. Regionala insatsstyrkan var snabbt på plats. Mannen som avlossade skottet greps men släpptes rätt snart.

Denna milisliknande avdelning som kallas regionala insatsstyrkan var också på plats i höstas när larmet gick om en man som sköt med gevär på en ö i Luleå skärgård. Såvitt vad gick att förstå så handlade det då inte om några personskador. Däremot skulle mannen visst lida av psykiska problem och transporterades efter gripandet till en vårdavdelning.

Utöver skillnaden mellan hur respektive civilsamhälle reagerade på dessa båda händelser så inställer sig frågan vilken av dem som var allvarligast. Att någon som tas för frisk och är förankrad i bygden tar lagen i egna händer och använder sin jaktkunskap på människor, eller en förvirrad människa ansedd för farlig på grund av tidigare kontakt med psykiatrin?

Den intressanta kommunismen

Idag funderar vi över en ny utkommen bok om den så kallade Enboms-affären. Journalisten Thomas Bresky har skrivit om ämnet. Särskilt mycket nytt verkar inte komma fram, utöver kända fakta som kan kategoriseras i tre huvudpunkter: 1) Att huvudmannen i affären, Fritiof Enbom, var en rätt obetydlig figur som sökte ett slags martyrskap i spionrollen genom att brodera ut med berättelser om sin verksamhet. 2) Att de övriga i härvan förmodligen fick för hårda straff på grund av det McCarthy-liknande åsiktsklimat som rådde i Sverige under femtiotalets första år, och 3) att det ännu röner ett mycket stort intresse från omvärlden när kommunismen längst norrut i vårt land avhandlas.

Det som går att fråga sig rörande denna sistnämnda punkt är varför det är så. Kulturfolk, författare, redaktörer, en del politiker med flera ställer gärna upp på skådespelet. Det kommande verkar inte så intressant. Även i andra avseenden är det förgångna ständigt på tapeten i nordligaste Sverige. Det finns de som gärna ser sjuttiotalet som en kulturell storhetsperiod för Luleå exempelvis. Och nittiotalet med dess offer-gärningsmannafilosofi har heller inte gått ur skallen på flera som återfinns inom de mest skilda yrken från chefer på hög nivå till poeter. Det är sådant här som ger en mindre stad ett rätt sunkigt intryck.

Han ska göra norrlänningar av ett stympat Norrland

En mycket omdiskuterad fråga på senare år har handlat om inrättandet av en ny tredje nivå mellan stat och kommun i Sverige istället för landstingen. I Norrbottens län har gjorts flera misslyckade försök i ärendet, och nu har det hela kommit så långt att en politisk församling av ett stympat Norrland ska processas fram.

Jan-Åke Björklund anses vara mannen bakom regionen Västra Götaland, en politisk nivå som vissa menar inte har särskilt stor legitimitet hos befolkningen där. Och problemet med alla regionala församlingar är just detta att de mest verkar vara projekt för yrkespolitiker och inte för medborgarna i första hand.

Det återstår nu att se om det på det sätt som är tänkt går att skapa norrlänningar så att säga ovanifrån. Lyckas det lär det dessvärre inte bli särskilt folkligt förankrat eftersom vad som fordras är en rörelse underifrån. Och än så länge har jag inte sett till någon sådan.

Stora stygga björnen

Ett flertal björniakttagelser har gjorts där jag helst brukar bedriva min träning. Det är klart att man blir lite oroad av dylikt, särskilt som det i helgen när jag var ute och sprang hördes knak och brak inifrån skogen.

Det kan ju förstås ha varit bärplockare eller älg i farten, men jag skulle ändå uppskatta om ansvarig myndighet länsstyrelsen tog tag i problemet. För ett problem är det i och med att Ormberget frekventeras av rätt mycket folk alltifrån skolklasser till skidåkare vintertid.

Björnen är till skillnad från den ofta missförstådde ensamvargen definitivt ett farligt djur. Vid vistelse i skogen i andra ärenden än björnsafari går det att komma inpå djuret, och känner sig detta då hotat kan de gå riktigt illa.

Jag tillhör de som ställer sig alltmer skeptisk till kött- och nöjesjakten och istället menar att de i jakt bevandrade och intresserade hellre kan ägna sig åt skyddsjakt eller annan form av viltvård. Därför måste länsstyrelsen på något sätt se till att skaffa undan björnen eller björnarna från det område där den eller de vistas för tillfället eftersom djuren kommit alldeles för nära mänskligt bebyggda trakter, även kallade kulturområden.

Högkonjunktur - ändå befolkningsflykt

Det har börjat komma intressant halvårsstatistik angånde tillståndet i den region där jag för närvarande bor. Igår gick det att konstatera att arbetslösheten här är mycket låg. Dock sades nästan ingenting om utanförskapet som enligt vissa källor kan vara uppåt 30 procent. Regeringen har antagligen lagt denna valvinnande fråga på hyllan eftersom den förmodligen inte kommer att kunna göra så mycket mer åt det under mandatperioden. Och oppositionen ser ju på det faktum att en del måste vara utlämnade åt staten för sin överlevnad som att sparka på de svaga.

I dagsläget verkar således utanförskapet vara en död fråga. Om inte den sittande regeringen eller kommande regeringar vill ta tag i arbetslinjen igen med allt vad det innebär av rehabiliteringsåtgärder och dylikt så står vi sannolikt inför en scenario att införa någon form av medborgarlön åt de som inte passar in. Det måste nämligen vara något sjukt i världens friskaste land att år efter år bevilja uppenbart arbetsföra förlängd sjukersättning.

Mot de positiva siffrorna om arbetslösheten står dagens om utflyttningen från Norrbottens län. Trots högkonjunktur har regionen negativ befolkningsförändring. Så frågan blir då givetvis vad som händer når de konjunkturkänsliga råvaruproducerande industrierna börjar gå dåligt? Massflykt från området norr om Skellefteälven? Tanken är inte djärv. I ett läge där många börjar bli less på att hålla underutvecklade regioner under armarna ser det riktigt illa ut på sikt. Troligt är att EU kan komma att sträcka ut en hjälpande hand, men det lär inte räcka långt.

Min första politiska diskussion med några sosseföreträdare hade jag inför valet 1985, första gången då jag fick rösta. Jag konstaterade redan då att regionalpolitiken misslyckats. Dessvärre står sig detta argument än idag.

Attityderna: Norrlandsegenskaper 3

I början av 90-talet tog länstyrelsen i Norrbottens län fram en rapport som pekade på de största hindren för regionens utveckling. Dessa var en allmänt negativ attityd bland befolkningen till utbildning och serviceyrken, samt bristande stolthet över sin region.

Egentligen kunde det väl inte har sagts bättre och kärnfullare. Med tiden begravdes dessa upplysningar i en 10-15 årig tilltro till vad kunskapssamhället (oklart definierat) troddes kunna utveckla ekonomin och samhället. Det är troligt att bakom rapportern stod någon i Norrbotten uppväxt som varit hemifrån och fått lite vidare perspektiv, men kanske inte mottagits som han eller hon borde. Till skillnad från de flesta andra hör jag till de som är inne på att utveckling hör intensivt samman med att gå från det kända till det okända och slutligen hem igen. Att flytta från ett ställe till ett annat är med andra ord att stanna på halva vägen, vilket kan förklara inflyttades benägenhet att ta till sig så mycket av livsstilen på nya orter om de inte rör på sig snart igen.

Det må vara något hegelskt över mitt resonmenang. Den regionala identifieringen varierar också kraftigt mellan Norrlandslandskapen. Jag brukar skilja mellan kultur- och industriregioner i Norrland. Till de förstnämnda räknar jag Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Hälsingland. Till de andra Norr- och Västerbotten inklusive Lappland och Medelpad. Om de någonsin kan komma att uppträda samfällt med kraft låter jag dock vara osagt.

Abrahamssons blinda öga : Norrlandsegenskaper 2

Det finns nog en tumregel för att motverka en negativ utveckling av vad det slag vara månde. Och det är att ta fram det enbart positiva så att spiralen inte börjar gå nedåt. Olov Abrahamsson använder denna teknik idag på sin tidnings ledarsida (NSD).

Faran med det är givetvis att det goda syftet övergår i något helt annat nämligen hemmablindhet. Visst ska man ta vara på det positiva men att helt blunda och avfärda kritiken om ett "bidrags-Norrland"är helt enkelt inte riktigt rättvist. Faktum är att ju längre norrut i landsdelen man kommer, desto mer utpräglat är det statliga inflytandet. Därtill är Norra Norrland en stödregion inom EU av rätt stort format.

Utanförskapet i nordligaste Norrland är också betydande plus att här också finns en utbredd mentalitet med djupa rötter i Jante-lagen. Att slå sig för bröstet och bara tala om hur bra man är inget bra sätt att motverka problem. Strategin bör istället vara att koncentrera sig på bristerna och komma tillrätta med dessa, dvs. främst övertro till staten och negativa attityder till entreprenörskap och företagande samt serviceyrken. Mer om detta imorgon.

Väx upp för...! : Norrlandsegenskaper 1

Mjöfjärden är en mindre, lite avsides by utanför Råneå i nordligaste Norrland. Här har i helgen hållits "en tävling" som gick ut på att snöskotrar skulle köra från den ena sidan av fjärden till den andra.

Alldeles frånsett det okloka i att föra fram fordon avsedda för att gå på land och alldeles frånsett att inga resultat redovisades från tävlingen så kan jag tänka mig att denna form av verksamhet är något sörlänningar har verkligt roligt åt i den nordliga delen av landet.

Skotern har ju blivit något av en symbol för livet i Norrland. Ganska orättvist eftersom här utövas en hel del utvecklande intressen också såsom segling, olika former av idrotter samt friluftsliv i största allmänhet.

Vad jag kunde se var en bekant från lumpartiden med i vuxenleken kring Mjöfjärden som tidningen rapporterade om. Samma kalv då som nu är det enda jag kan konstatera av sammanhanget. Varför inte ta och växa upp någon gång istället?

Rysslands stormaktsambitioner

Ryssland har tågat in i den georgiska provinsen Sydossetien bland annat med motiveringen att där pågår folkmord. I realiteten har provokationer från båda sidor under en längre tid pågått. Ryssland har försett invånarna i de separatistiska provinserna med ryska pass och georgierna har möjligen slagit på en västvänlig linje som gränsar till fjäsket.

Det står ändå rätt klart att det lilla Georgien lär få omvärldens sympatier. Anfallet är kanske inte helt olikt det på Finland 1939 av sovjetstaten. Också då handlade det inledningsvis om en provins. Något som också spelar in är att det går en nybyggd oljepipeline genom landet som ryssarna vill sätta en kran på. I grunden döljer sig kanske ändå mest Rysslands förlorade ställning som stormakt. Inte sedan 1600-talet har landet varit så svagt utrikes.

Varför så rädda för sverigedemokraterna?

Några representanter för sverigedemokraterna befinner sig för närvarande på turné i övre Norrland. I Umeå blev stämningen bland de så kallade motdemonstranterna hätsk. I Skellefteå, Piteå och Luleå gick det lugnare till. Förr i tiden var det politiska engagemanget i industristäder större, men så är vänstern idag allt mindre en inriktning för det arbetande folket.

Det är inte ens fel att två träter brukar det heta. Istället för att bemöta sd:s nattståndna idéer och ge dem delvis rätt så förs nu debatten på gatan mellan två ytterlighetsfraktioner. I det tomrum som sossarna lämnat öppet frodas diverse schatteringar ihopsatta av politiskt avslutade ideologier som knappast för samtalet framåt.

Värst är ändå den räddhågsna lokalpressen som inte vågar ta i frågan på allvar. Att kalla sd för rasister är bara kontraproduktivt och ökar förmodligen bara risken för att partiet tar ett mandat i valkretsen i nästa val. Störst skuld i sammanhanget har ändå alla avlönade lokalpolitiker som tiger som muren till och med när deras jobb hotas.

Ett klick för Norrbottens-Kuriren

En resa inåt landet häromveckan väckte vissa tankar. Nämligen, om vi till varje pris ska hålla liv i hela Sverige. Ett alltmer upprepat mantra är att det endast är värt att satsa på glesbygd en mils radie utanför tätorter. Frågan är dock dessvärre fel ställd.

Det finns ingen lag som säger på vilka orter livet ska upprätthållas. Om exempelvis en driftig entreprenör tror att han eller hon kan leva på sin näringsverksamhet i den veritabla obygden så ska han eller hon få göra det. Må det då vara inom tradionell industriell råvaruproduktion eller upplevelseindustrin.

Vissa macholiberaler (för vilka orden service och hantverk är bannlysta) har en tendens att börja moralisera över vad som är rätt och fel näringsfång. Detta ska vi inte diskutera. Frågan är hur och om staten kommer in i det hela.

Staten är också den hjälpande hand som gör att den stora majoriteten av landets landsortstidningar kan fortsätta sina verksamheter. Helt klart står att denna form av sysselsättning i dagsläget är allvarligt hotad främst på grund av konkurrens från andra sätt att föra ut information än för bara 10-15 år sedan. Jag märker av detta i mitt deltidsyrke genom skillnaden mellan att distribuera tidningar i ett område med relativt ung befolkning och många med utländsk härkomst och hur det är där det bor fler äldre och folk som bott längre tid i Sverige. I det sistnämnda området är läsandet av papperstidningar fortfarande vanligt medan ungdomar och invandrare mer eller mindre överger prenumerationerna.

Det här fordrar givetvis ett bemötande på något sätt från de intressen som på detta sätt ser sin existens hotad, och greppet har blivit att hänvisa till unika besök på tidningarnas webbupplagor. Och då ser det genast bättre ut. Att för den skull till priset av lite reklamexponering läsarna fortfarande håller fast vid sina lokala avisor är dock missvisande. Journalistiken är de facto i allvarlig kris och stagnerar lokalt av andra skäl som går tillbaka just på problemet med moraliserande perspektiv på samhällsdebatten och kanske också rädsla. Ett annat problem är navelskådande, vilket gick att läsa i en spalt av en mångårig nöjesrecensent igår som valde att bevista Storsjöyran istället för en lokal stadsfest. Inte för att jag märkte någon större skillnad mot för hur han brukar beskriva festligheter men nog är det väl alltid bra att röra på sig.

Det besynnerliga forskningsprojektet i Norrland

Fredagens huvudledare i DN behandlade ämnet om överetableringen av myndigheter i Sverige. Först på listan över vilka som bör läggas ned sattes Statens Folkhälsoinstitut i Östersund. Under sommaren har denna flyttat fram positionerna ifråga om larmrapporter rörande hälsan hos svenskarna. Mest framträdande bland dessa var uppgiften om att 400 000 barn har missbrukande föräldrar.

Ni får säga vad ni vill men jag menar att detta är ett gravt missvisande påstående. När missbrukar en förälder egentligen? Och var går gränsen för att detta skulle påverka barns hälsa?

Statens Folkhälsoinstitut etablerades i Östersund som kompensation för de jobb som försvann när garnisonen avvecklades i staden. Den har inte så lite sovjetiskt över sig och tanken med den verkar synnerligen inriktad på att lägga livet tillrätta hos folk snarare än att bidra till upplysning. I Luleå där jag växte upp och fortfarande bor härjade en kvinna som med folkhälsoargumentet också ville styra i andra familjer än sin egen, dock med den moralistiska uppfattningen att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Prussiluskan i konkret gestalt med andra ord. Utan framgång försökte jag göra lokala medier uppmärksamma på dennas verksamhet, men det slutade bara i att en av de presstödsberoende blaskorna lät kvinnan köra över mig i ett så kallat genmäle på ett sätt som knappast sett sin like.

Det är klart att det inte känns bra av sådant. Men vad historien kanske lär oss är att ett starkare civilsamhälle än det som finns i Luleå kanske hade satt stopp för detta besynnerliga forskningsprojekt på ett tidigt stadium. Definitivt tror jag att Luleå valdes som studieobjekt just av den anledningen att här är det lättare att ta till och införa statligt sanktionerade lösningar på diverse samhällsfrågor och problem. På tal om Statens Folkhälsoinstituts framstötar så ligger dess förklaring sannolikt i att det är beläget i Norrland som alltmer börjar verka som Sverige som det en gång var. Folkhemmet i dess klassiska tappning omhuldas här fortfarande på många håll. Och dessvärre var det också härifrån de stolliga idéerna om häxorna fördes ut över resten av landet en gång i tiden.

För en tid framåt kommer jag på denna blogg ägna mycket tid åt att ifrågasätta och kritisera den nysovjetism som jag tycker börjar gripa kring sig i den landsdel som jag härstammar från. Målet är således inte bara att Statens Folkhälsoinstitut ska läggas ned, utan också att norrlänningarna börjar ta tillbaka styrseln över sitt eget öde. Om folk uppe i norra Sverige fortsätter att vaggas in i tron att staten framgent alltid kommer att vara alla goda gåvors givare så är jag rädd för att det hela kommer att ta en ände med förskräckelse.

Leif Lewin - forskningens Mick Jagger

John Lennon kunder konsten att fabricera slagkraftiga argument och omdömen. Ett av dessa var det om Mick Jagger - mannen med tusen ansikten. Inom svensk forskning skulle detta kunna transponeras till en annan person, statsvetarprofessorn emeritus Leif Lewin.

Denne har inte samma kraftiga stämma men väl en förmåga tolka samtiden förstärkt med en hantering av svenska språket som inte står många efter. Kanske är det enda anledningen till att omvärlden ännu lyssnar till honom. För genom åren har Lewin hunnit gå över idéanalys via public choice på 80-talet till ideologisk urvattningslära på 90-talet.

Idag vill Lewin återupprätta fakultetsstyret. Inte för att jag vet hur han ställt sig till forskningsråden som kölhalas i debattartikeln tidigare, men det verkar så i tiden pricksäkert att ge sig på dessa att det knappast kan handla om en uppfattning någon haft hela tiden.

Problemet med forskningsråden kontra fakultetsstyre är givetvis att den idylliska tillvaro då professorerna hade förmåga att styra över forskningen inte finns längre i Sverige. Studenter, forskare och antal lärosäten har ökat explosionsartart sedan 50-talet. Därtill är enprofessorshierarkierna på många håll en existerade realitet, vilket motiverar en viss politisk styrning.

Lewin får för mig gärna besjunga det bästa ur ett svunnet tillstånd, om så bara för en dag. Men att alls tro att lösningen på frågan om kvaliteten i svensk forskning ligger i att stärka de enskilda universitetens ställning vore tillmäta de befintliga lärosätena alltför stor kompetens.

Vad händer när inte hemvändarna återvänder längre?

I helgen hade jag tänkt mig en kortare resa inåt landet med bland annat fiske och en löpartävling på programmet. För närvarande är tidningarna fulla med annonser om evenemang med anknytning till de som använder semestern till att återse sin uppväxtmiljö.

Landsbygden lever upp med andra ord. Eller är det dödsryckningar? I större delen av den svenska glesbygden framträder ett mönster. En mil utanför större tätorter förtvinar livet. Värst drabbat är inlandskommuner med ensidigt näringsliv. Problemet är känt sedan länge men är nu akut då ungdomarna försvinner därifrån i allt hastigare takt.

När så äldreomsorgen omsätter mest pengar på orten finns snart inte en kommun mer.

Ofrivillig professor

I anslutning till mitt förra inlägg så har jag vissa funderingar kring den förda politiken under den senaste 10-15 årsperioden. Ty det var ju så att industrisamhället av många sågs som något förlegat, något vi håller på lämna bakom oss. Daniel Bells idéer om det post-industriella samhället där relationer mellan människor betyder mer än känslokall produktion av varor slog igenom med full kraft. En del yrkesvägledare avrådde till och med sina elever att välja inriktning mot industriarbete eftersom jobb inom denna sektor var på utgående.

Det visar sig nu att denna analys var att förväxla orsak och verkan. I ett bokavsnitt går professorn i ekonomisk historia Nils-Gustav Lundgren till frontalangrepp mot uppfattningen att den nya ekonomin, även kallad upplevelsesektorn eller kunskapssamhället med mera skulle utgöra framtiden. Lundgren menar att dennas andel av sysselsättning och förädlingsvärde inom det svenska näringslivet väger lätt i förhållande till industriell produktion av varor och tjänster i allmänhet och råvaruhantering i synnerhet. I alla fall vad beträffar Norrbottens utveckling.

Det är inte svårt att hålla med om detta. Svårare är dock att förstå varför ovanstående nu kommit till denna insikt efter att under många år ha propagerat för att det viktigaste är att ha kul, vilket många direkt förknippat med att det första man ska göra när man stiger upp på morgonen är att knäppa på datorn. Lundgren går även till angrepp mot sin egen arbetsplats Luleå Tekniska Universitet vars verksamheter han ser som ersättningsjobb för det uteblivna Stålverk 80. Som ofrivillig professor klagar han sannolikt ändå inte över lönen på drygt en halv miljon om året. Snacka om att kacka i eget bo.

Hela grejen handlar givetvis inte om något annat än politisk korrekthet. Flumprofeterna som satte nöje före arbete kan möjligen göra avbön för sina tidigare åsikter. Lite mera nära i tiden ligger problemet med att avslöja den förre IT-guru som ska lyfta Norrbotten till nya höjder med sitt redan misslyckade koncept. Kommer lokalmedia att lyckas med detta? Knappast eftersom det hotar arbetstillfällen som kommer till skänks utan egna initiativ.

Han är inte värd att gå på semester

Almedalsveckan, detta arrangemang då politiker och journalister ska formera sig inför sommarledigheten, har just avslutats. Jag har tidigare dömt ut detta som ointressant på grund av dess förfall från idealistiskt-folkligt möte till maktjippo där alla måste vara på plats för att inte missa något.

Det här med att gå på semester, och framförallt att vara värd att gå på semester, har jag funderat en del över. Riksdagsledamöterna har ju som bekant tre månaders ledighet. Regeringen får dock ställa in sig på att jobba under semesteruppehållet på någon sorts lågvarv. Det går alltid att diskutera denna ordning. Många, såväl regeringen som riksdagsledamöterna, laddar nog snarare batterierna inför höstsäsongen. Annat är förhållandet med majoriteten av landets presstödsberoende journalister.

En som definitivt inte är värd att gå på semester i år är Norrbottens-Kurirens ansvarige utgivare Mats Ehnbom. Förutom att han är kapten på en skuta som sakta med säkert sjunker mot botten sedan Store Sture Bergman från Lillpite försvunnit till Västerbottens-Kuriren i syfte att få gehör för sina storsinta planer där så är Ehnbom inget att annat än en sluten variant av sin företrädare. Förra hösten när jag i ett inlägg dristade mig att kritisera ett tvivelaktigt forskningsprojekt spelade Kuriren ut mig i tre steg mot den läkarinna som stod bakom detta.

Det började med att insändarnissen på tidningen refuserade ett skrivet inlägg från mig och stoppade det i händerna på en allt annat än kompetent journalist som ringde upp mig och återgav min kritik på förvrängt sätt. Som final på hela affären tog blaskan till det sällsynta greppet att låta läkarinnan köra över mig i rollen som engångsvikarierande journalist i ett "genmäle".

Jag tror nu inte för en sekund att kvinnan det är fråga om hade skrivit detta själv. Ej heller är det nödvändigt att ägna så mycket mer tid åt det här "projektet". Det är en rätt udda historia som går ut på att Luthers tes om "arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd" omsätts till vetenskap med tillskott av inte så litet lägga livet tillrätta. I Pajala där civilsamhället är starkare än i Luleå där den här kvinnan härjat ignorerades hon. Tyvärr en effekt i en stad där man under långliga tider haft problem med att vara så stora att man inte ser sig själv.

Jag försökte föra en dialog med byråkraten Ehnbom om det här men möttes bara med tystnad. Ej heller fick jag bemöta påhoppet från medicinkvinnan och/eller maken till denna som var rätt obehaglig och nästan gjorde mig illa till mods trots att den viktigaste regeln i den hippokratiska läkareden går ut på att inte skada patienterna.

När jag bodde i de södra delarna av vårt land var jag en gång inblandad i en debatt med en fullfjädrad akademiker, ej heller det en särskilt angenäm upplevelse. Men tidningen ERGO lät mig ändå få besvara ett personligt påhopp från den som tjänstgjorde som doktorandombudsman på universitetet i staden. I översta Norrland tyngt av slutetenhet lät sig icke detta göras för där är tiga guld. Något märkligt kan tyckas med tanke på att riksmedierna i flera fall legat före lokaljournalistiken ifråga om att peka på missförhållanden där.

Intressant ska bli hur denna hanterar den här mannen som väl egentligen borde vara körd vid det här laget men som fått en nystart efter regeringsskiftet. Idag går i alla fall jag på semester i tre veckor. Och det är jag faktiskt värd.

Gäckande storgädda

Det här med fiskehistorier är väl egentligen rätt onödigt att ta upp. Men jag gör ändå ett försök. På midsommardagen gav jag mig ut på vinst och förlust på jakt efter lite gädda i anslutning till där ett vattendrag rinner ut i havet. Och döm av min förvåning då jag på första kastet med favoritdraget pite-reptil får en gädda av det större slaget på kroken.

Särskilt lång blev inte kampen med denna. Eftersom jag försummat att byta lina slet sig den rackaren rätt snabbt med både drag och tafs från den sköra tråden. De senaste dagarna har jag återvänt till samma plats i syfte att bärga denna storgädda men utan resultat.

Det är möjligt att den inte överlevt med draget kvar i munnen eller att någon annan fiskat upp den. I så fall borde reviret ha övertagits av någon annan herre på täppan. Det sistnämnda verkar inte ha skett eftersom jag inte haft ett enda hugg där på mina återfärder till turstället. Den här veckan som är den andra i juli brukar traditionellt för min del vara den sista som ägnas åt gäddfiske. Sedan blir vattnen för igenvuxna och gäddorna lata i solskenet. Men en gång till ska jag i alla fall försöka utmana denna gammelkrokodil.

Löpsäsongen så långt

Vårsäsongen ifråga om min löpning blev lyckad såtillvida att jag satte personligt på både halvmaran och milen. I Stockholm Marathon där jag ovan ses helt fokuserad på uppgiften gick det inte lika bra. Efter att ha startat i tretimmarstempo med en placering omkring 500 efter första 10 km stabiliserade jag mig omkring 600-700 mellan 20-25 km. Sedan gick det mest utför. Tappade placeringar i stort sett ända in i mål och slutade 1088. Det blev en hel del gång mot slutet med vätskekontroller som kändes som befrielser från det jobbiga kutandet.

Några bortförklaringar till det skedda har jag givetvis. Som till exempel kraftig förkylning endast två veckor före loppet. Sedan är det möjligt att jag startade i för hårt tempo. Den viktigaste förklaringen till debaclet var nog ändå vätskebrist. Mot kvällen hade jag en schackningsperiod där jag kände mig rätt borta. Det kändes som om jag kunde dricka hur mycket som helst utan att ge i från mig något. Men så var det ju också 27 grader varmt.

I sommar blir det några kortare lopp. I höst lär det bli några längre lopp med Lidingö som grande finale. Jag har inte beslutat ännu om jag ska springa Berlin Marathon som går samma helg. Ett alternativ vore att avstå från det sistnämnda till Lidingö och springa Åland Marathon i slutet av oktober istället som förvisso ska vara ett riktigt blåsmaraton. På Timbros hemsida finns nu min rapport "Thomas Szasz och psykiatrin". Den kan läsas som ett alternativ till den vidlyftiga användningen av begreppet psykiskt sjuk ifråga om svårförklarliga våldsdåd.

Eko-konsumismen

Enligt statistik råder stor efterfrågan på så kallad ekologisk mat. Så stor faktiskt att producenterna har svårt att hänga med. Denna livsmedelsform har med andra ord blivit en anledning till konsumism som väl miljörörelsen knappast ställer upp på?

För några år sedan var det inne att ondgöra sig över "gen-mat" ända tills någon kom på att det är gener i all mat. Nu var ju måltavlan genmodifierad mat, men det verkade inte många av aktivisterna känna till.

Ifråga om eko-maten råder ett motsatt förhållande. Här får konsumenterna en varudeklaration om att de verkligen gör gott genom att handla ekologiskt. Frågan är bara hur sovjetiskt det blir med tiden om fler och fler ska handla idealistiskt i form av eko- och kravmärkt. Jag har nämligen svårt att se ekomärkningen av varor som särskilt förenlig med personliga preferenser.

Mannen som aldrig blev finansminister

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros lägger idag skulden för riksbankens räntehöjning på regeringen. Skattesänkningar ska ha eldat på inflationen och lagt grunden för reallönesänkningar för första gången på många år.

Måste erkänna att jag inte riktigt förstår resonemanget. Om folk får mer kvar i plånboken borde väl detta kompensera för inflationen. Sedan är väl huvudförklaringen till denna snarare den inhemska avtalsrörelse som Östros eget parti väl knappast hållit tillbaka i kombination med ökade råvarupriser som bestäms på en global marknad.

Hela analysen vittnar mest om desperation hos en som aldrig blev finansminister under en chef som föredrog att hålla sina medarbetare kort. En annan fråga i sammanhanget är om anledningen till att herr Östros aldrig nådde fram till doktorsexamen i nationalekonomi utan stannade vid en lic. helt enkelt kommer till tydligt uttryck här.

Början till slutet för landstingen?

Det ska det bli möjligt för olika vårdgivare att skicka journaler mellan varandra på elektronisk väg. Tidigare har det varit ett krångel exempelvis när en patient flyttat från ett landsting till ett annat och måste skriva under handlingar för att andra läkare ska kunna ta del av journaluppgifterna.

Jag kan tänka mig att det ligger en del revirbeteende bakom den gamla ordningen som landstingen gärna slagit vakt om. Hela konstruktionen med regionala politiska församlingar som huvudmän för vården i landet har ju aldrig varit speciellt lyckad.

Kanske är det nu på gång att de kommunallagar från 1862 som ligger till grund för dagens landsting är på väg att skrotas i och med att denna ärendehantering blir en statlig istället för en regional verksamhet. Det vore i så fall inget att beklaga. Själva idén med regionen som grund för politiken bör vi akta oss för i Sverige.