Det fanns en tid före Göran Persson

Idag läser jag i den lokala pressen om den dystra nyheten att 110 lärare blivit övertaliga i Bodens kommun. Mellan raderna framgår emellertid att det finns hopp ändå för dessa då neddragningarna bland annat ska bero på friskoleetableringar. Kompetenta lärare ska normalt heller inte behöva oroa sig för sin sysselsättning, något som friskolornas existens bidrar till.

Ändå väcker kommunens åtgärd förstämning, vilken den inte borde göra. Det fanns nämligen en tid före Göran Persson som kommunaliserade skolan då lärare kunde ta med sig yrkesår och status och flytta dit det passade på grund av jobbtillgången eller annat. Så är det inte idag när det i extremfallet kan bli så att en duktig lärare med livslång erfarenhet i yrket måste stå tillbaka för en barnskötare som bara jobbat ett år när kommunen ska rationalisera. Det fanns som sagt en tid före Göran Persson.

En förvarning om att Maud Olofsson får sparken?

De senaste dagarna har en sakkunnig hos näringsministern börjat positionera sig för jobbet som kommunalråd i Övertorneå. En icke alltför vågad gissning är att detta har att göra med att Maud Olofssons tid som chef för näringsdepartementet går mot sitt slut. Ett annat sätt att se på det hela är att den sakkunnigas projektanställning helt enkelt inte sträckte sig över mer än två år. Centern är ju av tradition ett parti som gillar projektanställningar.

Det är högst osäkert vad Linda Ylivainio uträttat annat än att vara ung. Med sådana meriter är det inte speciellt taktiskt att stanna för länge på samma ställe. För då kan det ju komma fram om man verkligen duger till någonting, vilket inte verkar vara på tapeten i det här fallet.

Att dessutom ett parti som länge slagit vakt om miljön har en företrädare som "veckopendlar" till den lilla by mer än 100 mil från Stockholm som hon härstammar från kan inte vara särskilt klimatsmart. Så ni övertorneåbor som eventuellt tror ni får in en fot i regeringskansliet med hjälp av denna mobila pratkvarn: tänk er för en gång så att ni inte blir lurade igen.

Dagens feministiska drapa

Enligt statistik från Medlingsinstitutet så är det fortfarande så att kvinnors löner släpar efter männens. Så fort det blir tal om siffror istället för ideologiska färgade analyser i namn av till exempel genusvetenskap så tilldrar sig utredningar av det här slaget större intresse.

Icke desto mindre handlar det här också om ideologi. I den ständigt återkommande statistiken om de dåliga kvinnolönerna ges egentligen bara samma svar som alltid. Jag brukar då tänka på annat som inte frågeställarna tar upp i sammanhanget. Som till exempel om fler kvinnor än män har arbete och att det är vanligare att kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn med dess sämre löner överlag men med tryggare anställningsvillkor generellt sett. Samt slutligen det faktum att kvinnor gärna vill bestämma men inte ta ansvar i samma utsträckning, vilket kort sagt betyder att färre kvinnor än män vill bli chefer, något som också påverkar lönebilden.

En av de bästa kommentarerna jag läst på en artikel var en i samband med fi:s övningar då partiet bildades. Den löd: "det finns många män i toppen, men många i botten också". Så när kommer egentligen den dag då statsfeministerna börjar räkna in hur många män som är beroende av transfereringssystemen?

En stilla fundering

I vissa fall är det lämpligt att tänka efter lite före. Som ifråga om den kvinna från Ukraina som säger sig bli trakasserad i Kalix där hon har sin affär. Om det hon säger stämmer om hur en del kalixbor beter sig mot henne är det förfärligt. Om det hon säger inte är sant eller överdrifter är det dock värre.

Det finns en del som talar för det sistnämnda. Interiören i affären som visades i det lokala nyhetsprogrammet såg inte direkt inbjudande ut. Möjligen går kanske inte försäljningen så bra för innehavaren på grund av detta. Vad är då bättre än att påstå det finns de som inte gillar affärsidkaren, vilket skulle motivera en flyttning av verksamheten till Luleå.

Det här med att lite diffust påstå sig vara utsatt utan att peka ut någon speciell brukar gå hem i medierna. Lite märkligt är emellertid att inte vare sig myndigheter eller politiker på plats velat ta i ärendet. Om så journalisterna tar det sagda för sanning så ger det definitivt en hel del gratis reklam åt rörelsen.

Av kommentarna till den tidningsartikel som uppmärksammade denna historia framgick att många men inte alla hade rätt negativa erfarenheter av Kalix. Den fråga som om igen måste ställas är därför varför först och främst folkföreträdare på orten är så tysta?

Får man ha synpunkter på svensk musikexport?

Artisten Robyn är något av en guldkalv för svensk musikindustri. Som barn till två etablerade skådespelare hade hon med sig hemifrån kunskapen hur man gör sig ett namn. Under flera år har Robyn haft stora framgångar som artist och det är defintivt inte fel att tala om henne som en av den svenska musikexportens allra största framgångar.

Ändå kan det vara värt att påminna om begreppet "The long tail" i sammanhanget som myntades av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wired. Enligt denna som ska likna en efterfrågekurva så trängs ett fåtal aktörer till vänster i diagrammet medan till höger kurvan snabbt planar ut. Därför menar Anderson kan värdet på småsäljande produkter vara lika stort som värdet på storsäljarnas, varför det i den elektroniska tidsåldern med låga lagerhållningskostnader kan löna sig att satsa på produkter i en smal nisch.

Resonemanget angår i allra högsta grad musikbranschen och då i synnerhet de artister som kanske bär upp nationalstoltheten mer eller mindre på bekostnad av mera smal utgivning. I alla fall är det lätt att tycka att megastjärnornas tid borde vara förbi när det ändå finns så många duktiga artister som inte tar så stort utrymme i offentligheten.

Vem är alkoholist?

En "kristen" bekant till mig berättade en gång om en släkting till honom som var alkoholist. Med begreppet avsåg han något annat än vad jag gjorde, nämligen att personen ifråga drack sprit. Egentligen inget mer.

Det här trängde sig ändå på efter läsningen av gårdagens DN-debattare där antalet kvinnliga alkoholister sägs ha ökat stort enligt en rapport som Folkhälsoinstitutet står bakom. Alldeles oavsett vilka kriterier Folkhälsoinstitutet använder sig för att definiera alkoholism så är det rätt skrämmande att en statlig myndighet alls rör sig med uttryck av dylik art.

Såvitt jag vet så måste det anses tveksamt om alkoholism är en sjukdom. Behandlingen kan i varje fall inte bestå i annat än att den som dricker för mycket själv slutar med missbruket eller tar ner sin konsumtion till en måttlig nivå. Att då staten går ut med att tala om alkoholister är inget annat än peka finger åt en samhällsgrupp.

Ett varningsord i tiden

Lars Gyllenhaal, författare till några böcker med militärhistorisk anknytning och med gedigna kunskaper om Ryssland, varnar i en ny bok för "den ryska björnen". Han pekar bland annat på tilltagande nationalism i landet och svenskt ointresse för utvecklingen.

Det ryska angreppet på Georgien eller konflikten mellan länderna borde ge honom rätt. Ändå är frågan om det här inte rör sig om en god portion rysskräck i stil med de varningsord som levererades av Sven Hedin 1912.

De skärmytslingar som ryssarna ställer till med mot andra stater där det bor ryssar bor kallas inom fackprosan för irredentism. Detta är en väl känd metod som används för att motivera förstoring av det egna territoriet.

Omvärlden är naturligtvis medveten om detta och det enda som på sikt lär komma ut av dessa ryska aggressioner är att landet isolerar sig ännu mer. Jag har därför så väldigt svårt att tro att Ryssland skulle utgöra något större hot. Till detta kommer en korrumperad statsmakt, sjunkande befolkningstal! och en ekonomi vars export i allt större utsträckning inriktas på råvaruproduktion. Än så länge är då jag inte speciellt rädd för ryssen.

Regeringen förlänger dödskampen

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth låter idag meddela att den tidigare aviserade sänkningen av presstödet till två dagstidningar inte blir av, officiellt med motiveringen att man nu tror sig kunna få med EU-kommissionen på ett beslut i den riktningen.

Förslaget är en tvärvändning från tidigare och därtill kryddat med vänsterargument om att slå vakt om mångfald. Frågan är då vari denna består. Inte kan det väl vara all form av överflödesjournalistik som florerar inte minst utanför storstäderna, och som har det allt svårare att överleva i en värld där det gäller att finna sin plats mellan periferins krav på vederhäftig samhällsinformation och att leva upp till kärnans förväntningar.

Alldeles frånsett det ekonomiskt orimliga i att fortsätta distribuera papperstidningar och direktreklam hem i brevlådor till alla landets invånare så strider det sannolikt mot intentionerna bakom bredbandsutbyggnaden. Det förefaller inte troligt att det i framtiden ska gå att få annat än viktigare pappersförsändelser hemsända när övrigt material går att komma åt på annat sätt.

Den borgerliga offentlighet som Jürgen Habermas skrivit om och som bör vara ett ideal i en öppen samhällsdiskussion genomgår för närvarande en förändring. Allt fast förflyktigas för att tala med Marx. Låt oss hoppas regeringen tar till sig detta inför nästa utspel om mediepolitiken för det här förlänger bara dödskampen för ett föråldrat system.

Jante-lagens sista utpost?

Det har kommit statistik som visar att inom regionen Norrbotten råder stor blygsamhet att ta i anspråk avdragsgilla hushållsnära tjänster. I Västerbotten som ofta får gälla som referenspunkt för Norrbotten i de mest skilda sammanhang är intresset betydligt större.

Expertisen på området talar om att stressade storstadsmänniskor är mer benägna att ta i anspråk de hushållsnära tjänsterna på grund av tidsbrist och mer pengar över. Men om man använder Västerbotten i jämförelse med Norrbotten så duger inte denna förklaring. Umeå är knappast så mycket mer storstad än Luleå till exempel.

Själv har jag inte jättemycket pengar över och lider kanske inte av tidsbrist i någon större omfattning. Ändå skulle jag kunna tänka mig att leja bort det förhatliga däckbytandet på bilen varje år. Vad beträffar städning och trädgårdsskötsel så tilltalar mig dessa sysslor mer, undantaget kanske flyttstädning som inte inträffar så ofta för mig.

Det är många häruppe som i likhet med figurerna i Björn-Erik Höijers romaner tycker sig kunna klara av det mesta själv. Ute i stugorna i landets översta del finns allt ifrån egna bibliotek till industrier. Att då inte klara av en sak som att städa själv anses inte sällan som höjden av oförmögenhet. Samtidigt finns i motståndet mot att leja ut arbeten som man skulle kunna göra själv en helt del förakt mot vad som traditionellt uppfattas som kvinnogöra och uppfattningar om att vissa saker ska en karl klara av själv. Rätt konservativa attityder med andra ord.

Möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster är egentligen bara ett pragmatiskt sätt att göra arbeten inom en svart sektor vita. Den skapar dessutom fler arbetstillfällen. Det vore tråkigt om detta positiva inte gick hem i Norrbotten och istället utmärker regionen som Jante-lagens sista utpost.

Höst med Roland Johnson

Mobbning är ett rätt töjbart uttryck. I värsta fall kan det användas av offret för att själv bli förövare. Skälet till detta tror jag är att mobba som handling inte faller under brottsbalken. Om mobbning blir olaglig tror jag uttryckets diffusa karaktär kommer att avta. Samtidigt är det ju så att vi i Sverige redan har mobbning inskriven i lagen som icke godtagbar verksamhet. Jag tänker då närmast på lagen om hets mot folkgrupp. I andra fall kan det vara svårt att identifiera gärningsmannen eller gärningsmännen i dylika ärenden just på grund av dålig precisering av begreppets innebörd.

Igår drog Norrbottens-Kurirens insändarredaktör upp riktlinjerna för vad som ska engagera länsbefolkningen under hösten. För detta ändamål valdes ett inlägg av läkaren Anders Mansten ut. Denne lokale bråkmakare har åtminstone själv utmålat sig som mobbad, ja till och med gjort politisk karriär av detta. Som yrkesman är han om man ska gå efter doktorsguiden inte så värst uppskattad. Någon ekonomisk nöd verkar det heller inte gå på honom av inkomstuppgifter att döma.

Helt klart är det så att Mansten har en konflikt med Norrbottens läns landsting som Kuriren med hjälp av honom vill sätta åt. Men Mansten har på andra ställen där han varit också hamnat i konflikter. Det är nog inte obefogat att tala om honom som en som lätt hamnar i bråk. I valet 2006 blev han trots vissas förhoppningar inte någon krysskung. Inte heller verkar turerna kring hans mellanhavanden med landstinget röna någon större uppmärksamhet utomläns.

Tillbaka till mobbningen. Handlar det om en offentlig myndighet som ger sig på enskilda eller grupper så det givetvis fråga om mobbning. Men hur är det när massmedier, av en del betitlade som fria, ger sig på enskilda? Om exempelvis en tidning med mindre kompetent personal använder sig av personer i privilegierad samhällsställning i syfte att definiera ut åsikter som gör att deras egen roll som regissörer av det offentliga samtalet hotas, är inte det också mobbning?

Som utbildad statsvetare reagerar jag ofta på personfixeringen inom den massmediala bevakningen av politiken såväl på riks- som lokal nivå. Att hänga upp sig på att landstingsrådet i Norrbotten på något sätt skulle vara orsaken till myndighetens problem är som att en läkare skulle behandla symptomen istället för orsakerna till sjukdomen. Tyvärr går det kanske inte att kräva mer av företrädarna för den lokala kråkvinkeljournalistiken. Under senare tid har jag dessvärre tyckt mig märka en förgrovning av språket i pressen häruppe. Igår ville till exempel NSD:s ledarskribent "hänga regeringen i deras eget rep" och idag hade Kuriren som förstasidespuff att Telia "kapar personal".

Inget nytt kanske för de som i likhet med mig själv varit hemifrån och fått höra andra förvånas över den tvärsäkerhet i diverse ting som kännetecknar "norrbottningen". Sist av allt vill jag som den konsult jag är ändå ge ett råd: ge Mansten en blogg istället så kanske han kan utvecklas istället för att odla offerrollen å egna och andras vägnar i all oändlighet.

På årsdagen av en yttrandefrihetsskandal

För exakt ett år sedan gavs jag möjlighet att kritisera ett forskningsprojekt där jag självt något ofrivillig ingick. Det visade sig vara ett stort misstag att göra detta eftersom tidningen som publicerade det hela i tre steg valde att spela ut mig mot den forskning som bedrivits.

Det började med att en journalist med näringslivet som specialområde ringde upp mig och frågade om han fick publicera det jag redan skrivit i ett inlägg skickat till tidningens insändarredaktion. Vad som sedan skedde var att min kritik förvrängdes i en artikel som forskaren fick bemöta med argumentet att hon enligt egen utsago haft hög svarsfrekvens på sina intervjufrågor. Som slutkläm fick kvinnan ifråga köra över mig i en artikel inne i tidningen som vore hon en anställd där i namn av ett genmäle. Ingen möjlighet gavs mig att bemöta vad som hävdades i detta svar, vilket givetvis var syftet med detta ovanliga tilltag.

Vad som skedde var alltså:

1) Att min inledande kritik refuserades för att sedan,

2) förvrängas till ett lovligt byte för beskyllningar av akademiskt rövarsnack, samt slutligen

3) att min heder togs ifrån mig in det avslutande genmäle som föga troligt var författade av forskaren själv.

På olika sätt har jag försökt få upprättelse för detta, bland annat genom att peka på den politiska verksamhet forskaren varit inblandad i. Dessvärre har Norrbottens-Kuriren mer varit intresserad av den mystiska status forskaren innehar genom att hon också är läkare. Sådant som att någon ställer frågor om man får ont i halsen när man pratar, eller om man saltar maten före man äter den, eller varför överhuvudtaget en äldre kvinna söker upp yngre människor och inte jämnåriga som intervjuobjekt är inte någonting som intresserar dessa grävande reportrar.

Vad som spelat in i den här historien är förstås att jag uttalat mig om hur tidningen sköter sitt journalistiska uppdrag här på bloggen, men också hur det kan gå om någon sköter detta bättre en de som är satta eller i alla fall tror sig satta att hålla koll på vad som sker i de den närmaste omgivningen.

Det ska tilläggas att Norrbottens-Kuriren har väl aldrig varit känd som någon tidning som stått för de där lite djupare tankarna. En släkting till mig (som för övrigt fyller år idag) brukar säga att den utmärker sig som den mest rabiata i P 1:s tidningskrönika. Ideologiskt är den konservativ, vilket ställer till problem eftersom konservatismen är mera att likna vid en attityd än en ideologi. Jag kan därför inte annat än rekommendera de som önskar uttala sig via detta organ att göra det på andra sätt än mig eftersom kompetensen saknas (eller göms undan) och profileringen av innehållet är otydlig. I alla fall motiverar dylikt inte något presstöd.

... och en "sparkad " chef som kom tillbaka

Turbulensen inom psykiatrin i Norrbottens läns landsting visar inga tecken på att mattas. Tidigare fick verksamhetschefen för psykiatrin på Sunderby sjukhus Rolf Adolfsson sparken. Nu är han snart tillbaka på i stort sett samma tjänst.

Konstigt vore väl det eftersom det sägs råda skriande brist på psykiatriker vid ifrågavarande landsting och Adolfsson är just utbildad psykiatriker. Vad som inte står i artikeln är vilken lön den återanställde chefen kommer att få. Kanske handlade det mest om att skaffa sig en bättre förhandlingsposition när denne valde att vara lite obekväm?

Olika tolkningar av skottlossning...

En man i en by utanför Piteå har skottskadat en tjuv. Många i hans närmaste omgivning såg handlingen som lovlig eftersom han ansågs ha rätt att skydda sin egendom. Regionala insatsstyrkan var snabbt på plats. Mannen som avlossade skottet greps men släpptes rätt snart.

Denna milisliknande avdelning som kallas regionala insatsstyrkan var också på plats i höstas när larmet gick om en man som sköt med gevär på en ö i Luleå skärgård. Såvitt vad gick att förstå så handlade det då inte om några personskador. Däremot skulle mannen visst lida av psykiska problem och transporterades efter gripandet till en vårdavdelning.

Utöver skillnaden mellan hur respektive civilsamhälle reagerade på dessa båda händelser så inställer sig frågan vilken av dem som var allvarligast. Att någon som tas för frisk och är förankrad i bygden tar lagen i egna händer och använder sin jaktkunskap på människor, eller en förvirrad människa ansedd för farlig på grund av tidigare kontakt med psykiatrin?

Den intressanta kommunismen

Idag funderar vi över en ny utkommen bok om den så kallade Enboms-affären. Journalisten Thomas Bresky har skrivit om ämnet. Särskilt mycket nytt verkar inte komma fram, utöver kända fakta som kan kategoriseras i tre huvudpunkter: 1) Att huvudmannen i affären, Fritiof Enbom, var en rätt obetydlig figur som sökte ett slags martyrskap i spionrollen genom att brodera ut med berättelser om sin verksamhet. 2) Att de övriga i härvan förmodligen fick för hårda straff på grund av det McCarthy-liknande åsiktsklimat som rådde i Sverige under femtiotalets första år, och 3) att det ännu röner ett mycket stort intresse från omvärlden när kommunismen längst norrut i vårt land avhandlas.

Det som går att fråga sig rörande denna sistnämnda punkt är varför det är så. Kulturfolk, författare, redaktörer, en del politiker med flera ställer gärna upp på skådespelet. Det kommande verkar inte så intressant. Även i andra avseenden är det förgångna ständigt på tapeten i nordligaste Sverige. Det finns de som gärna ser sjuttiotalet som en kulturell storhetsperiod för Luleå exempelvis. Och nittiotalet med dess offer-gärningsmannafilosofi har heller inte gått ur skallen på flera som återfinns inom de mest skilda yrken från chefer på hög nivå till poeter. Det är sådant här som ger en mindre stad ett rätt sunkigt intryck.

Han ska göra norrlänningar av ett stympat Norrland

En mycket omdiskuterad fråga på senare år har handlat om inrättandet av en ny tredje nivå mellan stat och kommun i Sverige istället för landstingen. I Norrbottens län har gjorts flera misslyckade försök i ärendet, och nu har det hela kommit så långt att en politisk församling av ett stympat Norrland ska processas fram.

Jan-Åke Björklund anses vara mannen bakom regionen Västra Götaland, en politisk nivå som vissa menar inte har särskilt stor legitimitet hos befolkningen där. Och problemet med alla regionala församlingar är just detta att de mest verkar vara projekt för yrkespolitiker och inte för medborgarna i första hand.

Det återstår nu att se om det på det sätt som är tänkt går att skapa norrlänningar så att säga ovanifrån. Lyckas det lär det dessvärre inte bli särskilt folkligt förankrat eftersom vad som fordras är en rörelse underifrån. Och än så länge har jag inte sett till någon sådan.

Stora stygga björnen

Ett flertal björniakttagelser har gjorts där jag helst brukar bedriva min träning. Det är klart att man blir lite oroad av dylikt, särskilt som det i helgen när jag var ute och sprang hördes knak och brak inifrån skogen.

Det kan ju förstås ha varit bärplockare eller älg i farten, men jag skulle ändå uppskatta om ansvarig myndighet länsstyrelsen tog tag i problemet. För ett problem är det i och med att Ormberget frekventeras av rätt mycket folk alltifrån skolklasser till skidåkare vintertid.

Björnen är till skillnad från den ofta missförstådde ensamvargen definitivt ett farligt djur. Vid vistelse i skogen i andra ärenden än björnsafari går det att komma inpå djuret, och känner sig detta då hotat kan de gå riktigt illa.

Jag tillhör de som ställer sig alltmer skeptisk till kött- och nöjesjakten och istället menar att de i jakt bevandrade och intresserade hellre kan ägna sig åt skyddsjakt eller annan form av viltvård. Därför måste länsstyrelsen på något sätt se till att skaffa undan björnen eller björnarna från det område där den eller de vistas för tillfället eftersom djuren kommit alldeles för nära mänskligt bebyggda trakter, även kallade kulturområden.

Högkonjunktur - ändå befolkningsflykt

Det har börjat komma intressant halvårsstatistik angånde tillståndet i den region där jag för närvarande bor. Igår gick det att konstatera att arbetslösheten här är mycket låg. Dock sades nästan ingenting om utanförskapet som enligt vissa källor kan vara uppåt 30 procent. Regeringen har antagligen lagt denna valvinnande fråga på hyllan eftersom den förmodligen inte kommer att kunna göra så mycket mer åt det under mandatperioden. Och oppositionen ser ju på det faktum att en del måste vara utlämnade åt staten för sin överlevnad som att sparka på de svaga.

I dagsläget verkar således utanförskapet vara en död fråga. Om inte den sittande regeringen eller kommande regeringar vill ta tag i arbetslinjen igen med allt vad det innebär av rehabiliteringsåtgärder och dylikt så står vi sannolikt inför en scenario att införa någon form av medborgarlön åt de som inte passar in. Det måste nämligen vara något sjukt i världens friskaste land att år efter år bevilja uppenbart arbetsföra förlängd sjukersättning.

Mot de positiva siffrorna om arbetslösheten står dagens om utflyttningen från Norrbottens län. Trots högkonjunktur har regionen negativ befolkningsförändring. Så frågan blir då givetvis vad som händer når de konjunkturkänsliga råvaruproducerande industrierna börjar gå dåligt? Massflykt från området norr om Skellefteälven? Tanken är inte djärv. I ett läge där många börjar bli less på att hålla underutvecklade regioner under armarna ser det riktigt illa ut på sikt. Troligt är att EU kan komma att sträcka ut en hjälpande hand, men det lär inte räcka långt.

Min första politiska diskussion med några sosseföreträdare hade jag inför valet 1985, första gången då jag fick rösta. Jag konstaterade redan då att regionalpolitiken misslyckats. Dessvärre står sig detta argument än idag.

Attityderna: Norrlandsegenskaper 3

I början av 90-talet tog länstyrelsen i Norrbottens län fram en rapport som pekade på de största hindren för regionens utveckling. Dessa var en allmänt negativ attityd bland befolkningen till utbildning och serviceyrken, samt bristande stolthet över sin region.

Egentligen kunde det väl inte har sagts bättre och kärnfullare. Med tiden begravdes dessa upplysningar i en 10-15 årig tilltro till vad kunskapssamhället (oklart definierat) troddes kunna utveckla ekonomin och samhället. Det är troligt att bakom rapportern stod någon i Norrbotten uppväxt som varit hemifrån och fått lite vidare perspektiv, men kanske inte mottagits som han eller hon borde. Till skillnad från de flesta andra hör jag till de som är inne på att utveckling hör intensivt samman med att gå från det kända till det okända och slutligen hem igen. Att flytta från ett ställe till ett annat är med andra ord att stanna på halva vägen, vilket kan förklara inflyttades benägenhet att ta till sig så mycket av livsstilen på nya orter om de inte rör på sig snart igen.

Det må vara något hegelskt över mitt resonmenang. Den regionala identifieringen varierar också kraftigt mellan Norrlandslandskapen. Jag brukar skilja mellan kultur- och industriregioner i Norrland. Till de förstnämnda räknar jag Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Hälsingland. Till de andra Norr- och Västerbotten inklusive Lappland och Medelpad. Om de någonsin kan komma att uppträda samfällt med kraft låter jag dock vara osagt.

Abrahamssons blinda öga : Norrlandsegenskaper 2

Det finns nog en tumregel för att motverka en negativ utveckling av vad det slag vara månde. Och det är att ta fram det enbart positiva så att spiralen inte börjar gå nedåt. Olov Abrahamsson använder denna teknik idag på sin tidnings ledarsida (NSD).

Faran med det är givetvis att det goda syftet övergår i något helt annat nämligen hemmablindhet. Visst ska man ta vara på det positiva men att helt blunda och avfärda kritiken om ett "bidrags-Norrland"är helt enkelt inte riktigt rättvist. Faktum är att ju längre norrut i landsdelen man kommer, desto mer utpräglat är det statliga inflytandet. Därtill är Norra Norrland en stödregion inom EU av rätt stort format.

Utanförskapet i nordligaste Norrland är också betydande plus att här också finns en utbredd mentalitet med djupa rötter i Jante-lagen. Att slå sig för bröstet och bara tala om hur bra man är inget bra sätt att motverka problem. Strategin bör istället vara att koncentrera sig på bristerna och komma tillrätta med dessa, dvs. främst övertro till staten och negativa attityder till entreprenörskap och företagande samt serviceyrken. Mer om detta imorgon.

Väx upp för...! : Norrlandsegenskaper 1

Mjöfjärden är en mindre, lite avsides by utanför Råneå i nordligaste Norrland. Här har i helgen hållits "en tävling" som gick ut på att snöskotrar skulle köra från den ena sidan av fjärden till den andra.

Alldeles frånsett det okloka i att föra fram fordon avsedda för att gå på land och alldeles frånsett att inga resultat redovisades från tävlingen så kan jag tänka mig att denna form av verksamhet är något sörlänningar har verkligt roligt åt i den nordliga delen av landet.

Skotern har ju blivit något av en symbol för livet i Norrland. Ganska orättvist eftersom här utövas en hel del utvecklande intressen också såsom segling, olika former av idrotter samt friluftsliv i största allmänhet.

Vad jag kunde se var en bekant från lumpartiden med i vuxenleken kring Mjöfjärden som tidningen rapporterade om. Samma kalv då som nu är det enda jag kan konstatera av sammanhanget. Varför inte ta och växa upp någon gång istället?

Rysslands stormaktsambitioner

Ryssland har tågat in i den georgiska provinsen Sydossetien bland annat med motiveringen att där pågår folkmord. I realiteten har provokationer från båda sidor under en längre tid pågått. Ryssland har försett invånarna i de separatistiska provinserna med ryska pass och georgierna har möjligen slagit på en västvänlig linje som gränsar till fjäsket.

Det står ändå rätt klart att det lilla Georgien lär få omvärldens sympatier. Anfallet är kanske inte helt olikt det på Finland 1939 av sovjetstaten. Också då handlade det inledningsvis om en provins. Något som också spelar in är att det går en nybyggd oljepipeline genom landet som ryssarna vill sätta en kran på. I grunden döljer sig kanske ändå mest Rysslands förlorade ställning som stormakt. Inte sedan 1600-talet har landet varit så svagt utrikes.

Varför så rädda för sverigedemokraterna?

Några representanter för sverigedemokraterna befinner sig för närvarande på turné i övre Norrland. I Umeå blev stämningen bland de så kallade motdemonstranterna hätsk. I Skellefteå, Piteå och Luleå gick det lugnare till. Förr i tiden var det politiska engagemanget i industristäder större, men så är vänstern idag allt mindre en inriktning för det arbetande folket.

Det är inte ens fel att två träter brukar det heta. Istället för att bemöta sd:s nattståndna idéer och ge dem delvis rätt så förs nu debatten på gatan mellan två ytterlighetsfraktioner. I det tomrum som sossarna lämnat öppet frodas diverse schatteringar ihopsatta av politiskt avslutade ideologier som knappast för samtalet framåt.

Värst är ändå den räddhågsna lokalpressen som inte vågar ta i frågan på allvar. Att kalla sd för rasister är bara kontraproduktivt och ökar förmodligen bara risken för att partiet tar ett mandat i valkretsen i nästa val. Störst skuld i sammanhanget har ändå alla avlönade lokalpolitiker som tiger som muren till och med när deras jobb hotas.

Ett klick för Norrbottens-Kuriren

En resa inåt landet häromveckan väckte vissa tankar. Nämligen, om vi till varje pris ska hålla liv i hela Sverige. Ett alltmer upprepat mantra är att det endast är värt att satsa på glesbygd en mils radie utanför tätorter. Frågan är dock dessvärre fel ställd.

Det finns ingen lag som säger på vilka orter livet ska upprätthållas. Om exempelvis en driftig entreprenör tror att han eller hon kan leva på sin näringsverksamhet i den veritabla obygden så ska han eller hon få göra det. Må det då vara inom tradionell industriell råvaruproduktion eller upplevelseindustrin.

Vissa macholiberaler (för vilka orden service och hantverk är bannlysta) har en tendens att börja moralisera över vad som är rätt och fel näringsfång. Detta ska vi inte diskutera. Frågan är hur och om staten kommer in i det hela.

Staten är också den hjälpande hand som gör att den stora majoriteten av landets landsortstidningar kan fortsätta sina verksamheter. Helt klart står att denna form av sysselsättning i dagsläget är allvarligt hotad främst på grund av konkurrens från andra sätt att föra ut information än för bara 10-15 år sedan. Jag märker av detta i mitt deltidsyrke genom skillnaden mellan att distribuera tidningar i ett område med relativt ung befolkning och många med utländsk härkomst och hur det är där det bor fler äldre och folk som bott längre tid i Sverige. I det sistnämnda området är läsandet av papperstidningar fortfarande vanligt medan ungdomar och invandrare mer eller mindre överger prenumerationerna.

Det här fordrar givetvis ett bemötande på något sätt från de intressen som på detta sätt ser sin existens hotad, och greppet har blivit att hänvisa till unika besök på tidningarnas webbupplagor. Och då ser det genast bättre ut. Att för den skull till priset av lite reklamexponering läsarna fortfarande håller fast vid sina lokala avisor är dock missvisande. Journalistiken är de facto i allvarlig kris och stagnerar lokalt av andra skäl som går tillbaka just på problemet med moraliserande perspektiv på samhällsdebatten och kanske också rädsla. Ett annat problem är navelskådande, vilket gick att läsa i en spalt av en mångårig nöjesrecensent igår som valde att bevista Storsjöyran istället för en lokal stadsfest. Inte för att jag märkte någon större skillnad mot för hur han brukar beskriva festligheter men nog är det väl alltid bra att röra på sig.

Det besynnerliga forskningsprojektet i Norrland

Fredagens huvudledare i DN behandlade ämnet om överetableringen av myndigheter i Sverige. Först på listan över vilka som bör läggas ned sattes Statens Folkhälsoinstitut i Östersund. Under sommaren har denna flyttat fram positionerna ifråga om larmrapporter rörande hälsan hos svenskarna. Mest framträdande bland dessa var uppgiften om att 400 000 barn har missbrukande föräldrar.

Ni får säga vad ni vill men jag menar att detta är ett gravt missvisande påstående. När missbrukar en förälder egentligen? Och var går gränsen för att detta skulle påverka barns hälsa?

Statens Folkhälsoinstitut etablerades i Östersund som kompensation för de jobb som försvann när garnisonen avvecklades i staden. Den har inte så lite sovjetiskt över sig och tanken med den verkar synnerligen inriktad på att lägga livet tillrätta hos folk snarare än att bidra till upplysning. I Luleå där jag växte upp och fortfarande bor härjade en kvinna som med folkhälsoargumentet också ville styra i andra familjer än sin egen, dock med den moralistiska uppfattningen att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Prussiluskan i konkret gestalt med andra ord. Utan framgång försökte jag göra lokala medier uppmärksamma på dennas verksamhet, men det slutade bara i att en av de presstödsberoende blaskorna lät kvinnan köra över mig i ett så kallat genmäle på ett sätt som knappast sett sin like.

Det är klart att det inte känns bra av sådant. Men vad historien kanske lär oss är att ett starkare civilsamhälle än det som finns i Luleå kanske hade satt stopp för detta besynnerliga forskningsprojekt på ett tidigt stadium. Definitivt tror jag att Luleå valdes som studieobjekt just av den anledningen att här är det lättare att ta till och införa statligt sanktionerade lösningar på diverse samhällsfrågor och problem. På tal om Statens Folkhälsoinstituts framstötar så ligger dess förklaring sannolikt i att det är beläget i Norrland som alltmer börjar verka som Sverige som det en gång var. Folkhemmet i dess klassiska tappning omhuldas här fortfarande på många håll. Och dessvärre var det också härifrån de stolliga idéerna om häxorna fördes ut över resten av landet en gång i tiden.

För en tid framåt kommer jag på denna blogg ägna mycket tid åt att ifrågasätta och kritisera den nysovjetism som jag tycker börjar gripa kring sig i den landsdel som jag härstammar från. Målet är således inte bara att Statens Folkhälsoinstitut ska läggas ned, utan också att norrlänningarna börjar ta tillbaka styrseln över sitt eget öde. Om folk uppe i norra Sverige fortsätter att vaggas in i tron att staten framgent alltid kommer att vara alla goda gåvors givare så är jag rädd för att det hela kommer att ta en ände med förskräckelse.

Leif Lewin - forskningens Mick Jagger

John Lennon kunder konsten att fabricera slagkraftiga argument och omdömen. Ett av dessa var det om Mick Jagger - mannen med tusen ansikten. Inom svensk forskning skulle detta kunna transponeras till en annan person, statsvetarprofessorn emeritus Leif Lewin.

Denne har inte samma kraftiga stämma men väl en förmåga tolka samtiden förstärkt med en hantering av svenska språket som inte står många efter. Kanske är det enda anledningen till att omvärlden ännu lyssnar till honom. För genom åren har Lewin hunnit gå över idéanalys via public choice på 80-talet till ideologisk urvattningslära på 90-talet.

Idag vill Lewin återupprätta fakultetsstyret. Inte för att jag vet hur han ställt sig till forskningsråden som kölhalas i debattartikeln tidigare, men det verkar så i tiden pricksäkert att ge sig på dessa att det knappast kan handla om en uppfattning någon haft hela tiden.

Problemet med forskningsråden kontra fakultetsstyre är givetvis att den idylliska tillvaro då professorerna hade förmåga att styra över forskningen inte finns längre i Sverige. Studenter, forskare och antal lärosäten har ökat explosionsartart sedan 50-talet. Därtill är enprofessorshierarkierna på många håll en existerade realitet, vilket motiverar en viss politisk styrning.

Lewin får för mig gärna besjunga det bästa ur ett svunnet tillstånd, om så bara för en dag. Men att alls tro att lösningen på frågan om kvaliteten i svensk forskning ligger i att stärka de enskilda universitetens ställning vore tillmäta de befintliga lärosätena alltför stor kompetens.

Vad händer när inte hemvändarna återvänder längre?

I helgen hade jag tänkt mig en kortare resa inåt landet med bland annat fiske och en löpartävling på programmet. För närvarande är tidningarna fulla med annonser om evenemang med anknytning till de som använder semestern till att återse sin uppväxtmiljö.

Landsbygden lever upp med andra ord. Eller är det dödsryckningar? I större delen av den svenska glesbygden framträder ett mönster. En mil utanför större tätorter förtvinar livet. Värst drabbat är inlandskommuner med ensidigt näringsliv. Problemet är känt sedan länge men är nu akut då ungdomarna försvinner därifrån i allt hastigare takt.

När så äldreomsorgen omsätter mest pengar på orten finns snart inte en kommun mer.

Ofrivillig professor

I anslutning till mitt förra inlägg så har jag vissa funderingar kring den förda politiken under den senaste 10-15 årsperioden. Ty det var ju så att industrisamhället av många sågs som något förlegat, något vi håller på lämna bakom oss. Daniel Bells idéer om det post-industriella samhället där relationer mellan människor betyder mer än känslokall produktion av varor slog igenom med full kraft. En del yrkesvägledare avrådde till och med sina elever att välja inriktning mot industriarbete eftersom jobb inom denna sektor var på utgående.

Det visar sig nu att denna analys var att förväxla orsak och verkan. I ett bokavsnitt går professorn i ekonomisk historia Nils-Gustav Lundgren till frontalangrepp mot uppfattningen att den nya ekonomin, även kallad upplevelsesektorn eller kunskapssamhället med mera skulle utgöra framtiden. Lundgren menar att dennas andel av sysselsättning och förädlingsvärde inom det svenska näringslivet väger lätt i förhållande till industriell produktion av varor och tjänster i allmänhet och råvaruhantering i synnerhet. I alla fall vad beträffar Norrbottens utveckling.

Det är inte svårt att hålla med om detta. Svårare är dock att förstå varför ovanstående nu kommit till denna insikt efter att under många år ha propagerat för att det viktigaste är att ha kul, vilket många direkt förknippat med att det första man ska göra när man stiger upp på morgonen är att knäppa på datorn. Lundgren går även till angrepp mot sin egen arbetsplats Luleå Tekniska Universitet vars verksamheter han ser som ersättningsjobb för det uteblivna Stålverk 80. Som ofrivillig professor klagar han sannolikt ändå inte över lönen på drygt en halv miljon om året. Snacka om att kacka i eget bo.

Hela grejen handlar givetvis inte om något annat än politisk korrekthet. Flumprofeterna som satte nöje före arbete kan möjligen göra avbön för sina tidigare åsikter. Lite mera nära i tiden ligger problemet med att avslöja den förre IT-guru som ska lyfta Norrbotten till nya höjder med sitt redan misslyckade koncept. Kommer lokalmedia att lyckas med detta? Knappast eftersom det hotar arbetstillfällen som kommer till skänks utan egna initiativ.

Han är inte värd att gå på semester

Almedalsveckan, detta arrangemang då politiker och journalister ska formera sig inför sommarledigheten, har just avslutats. Jag har tidigare dömt ut detta som ointressant på grund av dess förfall från idealistiskt-folkligt möte till maktjippo där alla måste vara på plats för att inte missa något.

Det här med att gå på semester, och framförallt att vara värd att gå på semester, har jag funderat en del över. Riksdagsledamöterna har ju som bekant tre månaders ledighet. Regeringen får dock ställa in sig på att jobba under semesteruppehållet på någon sorts lågvarv. Det går alltid att diskutera denna ordning. Många, såväl regeringen som riksdagsledamöterna, laddar nog snarare batterierna inför höstsäsongen. Annat är förhållandet med majoriteten av landets presstödsberoende journalister.

En som definitivt inte är värd att gå på semester i år är Norrbottens-Kurirens ansvarige utgivare Mats Ehnbom. Förutom att han är kapten på en skuta som sakta med säkert sjunker mot botten sedan Store Sture Bergman från Lillpite försvunnit till Västerbottens-Kuriren i syfte att få gehör för sina storsinta planer där så är Ehnbom inget att annat än en sluten variant av sin företrädare. Förra hösten när jag i ett inlägg dristade mig att kritisera ett tvivelaktigt forskningsprojekt spelade Kuriren ut mig i tre steg mot den läkarinna som stod bakom detta.

Det började med att insändarnissen på tidningen refuserade ett skrivet inlägg från mig och stoppade det i händerna på en allt annat än kompetent journalist som ringde upp mig och återgav min kritik på förvrängt sätt. Som final på hela affären tog blaskan till det sällsynta greppet att låta läkarinnan köra över mig i rollen som engångsvikarierande journalist i ett "genmäle".

Jag tror nu inte för en sekund att kvinnan det är fråga om hade skrivit detta själv. Ej heller är det nödvändigt att ägna så mycket mer tid åt det här "projektet". Det är en rätt udda historia som går ut på att Luthers tes om "arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd" omsätts till vetenskap med tillskott av inte så litet lägga livet tillrätta. I Pajala där civilsamhället är starkare än i Luleå där den här kvinnan härjat ignorerades hon. Tyvärr en effekt i en stad där man under långliga tider haft problem med att vara så stora att man inte ser sig själv.

Jag försökte föra en dialog med byråkraten Ehnbom om det här men möttes bara med tystnad. Ej heller fick jag bemöta påhoppet från medicinkvinnan och/eller maken till denna som var rätt obehaglig och nästan gjorde mig illa till mods trots att den viktigaste regeln i den hippokratiska läkareden går ut på att inte skada patienterna.

När jag bodde i de södra delarna av vårt land var jag en gång inblandad i en debatt med en fullfjädrad akademiker, ej heller det en särskilt angenäm upplevelse. Men tidningen ERGO lät mig ändå få besvara ett personligt påhopp från den som tjänstgjorde som doktorandombudsman på universitetet i staden. I översta Norrland tyngt av slutetenhet lät sig icke detta göras för där är tiga guld. Något märkligt kan tyckas med tanke på att riksmedierna i flera fall legat före lokaljournalistiken ifråga om att peka på missförhållanden där.

Intressant ska bli hur denna hanterar den här mannen som väl egentligen borde vara körd vid det här laget men som fått en nystart efter regeringsskiftet. Idag går i alla fall jag på semester i tre veckor. Och det är jag faktiskt värd.

Gäckande storgädda

Det här med fiskehistorier är väl egentligen rätt onödigt att ta upp. Men jag gör ändå ett försök. På midsommardagen gav jag mig ut på vinst och förlust på jakt efter lite gädda i anslutning till där ett vattendrag rinner ut i havet. Och döm av min förvåning då jag på första kastet med favoritdraget pite-reptil får en gädda av det större slaget på kroken.

Särskilt lång blev inte kampen med denna. Eftersom jag försummat att byta lina slet sig den rackaren rätt snabbt med både drag och tafs från den sköra tråden. De senaste dagarna har jag återvänt till samma plats i syfte att bärga denna storgädda men utan resultat.

Det är möjligt att den inte överlevt med draget kvar i munnen eller att någon annan fiskat upp den. I så fall borde reviret ha övertagits av någon annan herre på täppan. Det sistnämnda verkar inte ha skett eftersom jag inte haft ett enda hugg där på mina återfärder till turstället. Den här veckan som är den andra i juli brukar traditionellt för min del vara den sista som ägnas åt gäddfiske. Sedan blir vattnen för igenvuxna och gäddorna lata i solskenet. Men en gång till ska jag i alla fall försöka utmana denna gammelkrokodil.

Löpsäsongen så långt

Vårsäsongen ifråga om min löpning blev lyckad såtillvida att jag satte personligt på både halvmaran och milen. I Stockholm Marathon där jag ovan ses helt fokuserad på uppgiften gick det inte lika bra. Efter att ha startat i tretimmarstempo med en placering omkring 500 efter första 10 km stabiliserade jag mig omkring 600-700 mellan 20-25 km. Sedan gick det mest utför. Tappade placeringar i stort sett ända in i mål och slutade 1088. Det blev en hel del gång mot slutet med vätskekontroller som kändes som befrielser från det jobbiga kutandet.

Några bortförklaringar till det skedda har jag givetvis. Som till exempel kraftig förkylning endast två veckor före loppet. Sedan är det möjligt att jag startade i för hårt tempo. Den viktigaste förklaringen till debaclet var nog ändå vätskebrist. Mot kvällen hade jag en schackningsperiod där jag kände mig rätt borta. Det kändes som om jag kunde dricka hur mycket som helst utan att ge i från mig något. Men så var det ju också 27 grader varmt.

I sommar blir det några kortare lopp. I höst lär det bli några längre lopp med Lidingö som grande finale. Jag har inte beslutat ännu om jag ska springa Berlin Marathon som går samma helg. Ett alternativ vore att avstå från det sistnämnda till Lidingö och springa Åland Marathon i slutet av oktober istället som förvisso ska vara ett riktigt blåsmaraton. På Timbros hemsida finns nu min rapport "Thomas Szasz och psykiatrin". Den kan läsas som ett alternativ till den vidlyftiga användningen av begreppet psykiskt sjuk ifråga om svårförklarliga våldsdåd.

Eko-konsumismen

Enligt statistik råder stor efterfrågan på så kallad ekologisk mat. Så stor faktiskt att producenterna har svårt att hänga med. Denna livsmedelsform har med andra ord blivit en anledning till konsumism som väl miljörörelsen knappast ställer upp på?

För några år sedan var det inne att ondgöra sig över "gen-mat" ända tills någon kom på att det är gener i all mat. Nu var ju måltavlan genmodifierad mat, men det verkade inte många av aktivisterna känna till.

Ifråga om eko-maten råder ett motsatt förhållande. Här får konsumenterna en varudeklaration om att de verkligen gör gott genom att handla ekologiskt. Frågan är bara hur sovjetiskt det blir med tiden om fler och fler ska handla idealistiskt i form av eko- och kravmärkt. Jag har nämligen svårt att se ekomärkningen av varor som särskilt förenlig med personliga preferenser.

Mannen som aldrig blev finansminister

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros lägger idag skulden för riksbankens räntehöjning på regeringen. Skattesänkningar ska ha eldat på inflationen och lagt grunden för reallönesänkningar för första gången på många år.

Måste erkänna att jag inte riktigt förstår resonemanget. Om folk får mer kvar i plånboken borde väl detta kompensera för inflationen. Sedan är väl huvudförklaringen till denna snarare den inhemska avtalsrörelse som Östros eget parti väl knappast hållit tillbaka i kombination med ökade råvarupriser som bestäms på en global marknad.

Hela analysen vittnar mest om desperation hos en som aldrig blev finansminister under en chef som föredrog att hålla sina medarbetare kort. En annan fråga i sammanhanget är om anledningen till att herr Östros aldrig nådde fram till doktorsexamen i nationalekonomi utan stannade vid en lic. helt enkelt kommer till tydligt uttryck här.

Början till slutet för landstingen?

Det ska det bli möjligt för olika vårdgivare att skicka journaler mellan varandra på elektronisk väg. Tidigare har det varit ett krångel exempelvis när en patient flyttat från ett landsting till ett annat och måste skriva under handlingar för att andra läkare ska kunna ta del av journaluppgifterna.

Jag kan tänka mig att det ligger en del revirbeteende bakom den gamla ordningen som landstingen gärna slagit vakt om. Hela konstruktionen med regionala politiska församlingar som huvudmän för vården i landet har ju aldrig varit speciellt lyckad.

Kanske är det nu på gång att de kommunallagar från 1862 som ligger till grund för dagens landsting är på väg att skrotas i och med att denna ärendehantering blir en statlig istället för en regional verksamhet. Det vore i så fall inget att beklaga. Själva idén med regionen som grund för politiken bör vi akta oss för i Sverige.

VM i storsinthet?

Är det någon som minns snacket om kärnvapenfria zoner? I början av 80-talet då kalla kriget var inne i sin sista intensiva fas fanns det så kallade idealister som tävlade om att utropa alltifrån hela världen till den egna tomten till dylika zoner.

Nu vill en storsint företrädare för ett bensinbolag i Piteå göra hans kommun till en moralisk frizon. Precis som om resten av världen snurrade kring denna. Jag har tidigare noterat hur toleransnivån på denna ort är allt annat än hög. När några udda politiker i fullmäktige övergick sverigedemokraterna bemöttes dessa inte med argument utan med gatans parlament i form av trotskijistiska rättvisepartiet.

Och när ett förvisso ett hemskt dåd inträffade i staden, ja då bildades det ett "manligt nätverk" mot kvinnovåld. Grejen var hur stor som helst där uppe men i omnejdens ögon drog man nästan på munnen åt det hela. Baksidan av medaljen med att agera moralisk stormakt är naturligtvis intoleransen. Detta är nog det största problemet på mindre orter.

Förmodligen övervärderad börs

I snart ett år har det gått knackigt för kurserna på Stockholmsbörsen. Emellanåt ägnar jag mig åt kommentarer åt det ekonomiska eller finanspolitiska skeendet trots att min kunskap på området är förvärvad som autodidakt snarare än expert. Frågan är väl ändå om inte börsbedömningar ska liknas vid en konst hellre än en vetenskap, något som bland annat skulle kunna förklaras av att så många amatörer lyckas i sitt värv samtidigt som också en del läkare ägnar sig åt dylik verksamhet i brist på respekt för sin yrkesutövning.

Igår nådde i alla fall Stockholmsbörsen årslägsta. Därmed är den tillbaka på samma nivå som sommaren för 2006. Det var ungefär tidpunkten för när riksbankens räntehöjningar i syfte att kyla av ekonomin började slå igenom. Ändå fortsatte börsen upp i ytterligare ett år.

Jag tar detta till intäkt för att Stockholmsbörsen förmodligen varit övervärderad och nu börjar stabilisera sig på sin mera korrekta nivå. Det finns inte mycket som talar för att den kommer att fara iväg uppåt snabbt. Det går inte att tala om köpläge enligt expertisen. Skenande råvarupriser, för generösa löneavtal och följdverkningarna av debatten kring klimatförändringarna har säkert gjort sitt till, men den huvudsakliga förklaringen till situationen idag står att finna i överdrivna förväntningar. Närmast är väl frågan är om fastighetsmarknaden också kommer att påverkas i samma riktning.

När ska Svenskans ledarredaktion sluta gulla med centern?

Salig Gunnar Hedlund brukade finurligt replikera på frågor om vari hans partis ideologi egentligen bestod med svaret centerideologin. Och sant är väl detta: centern är det kanske mest pragmatiska av riksdagspartierna. En del vill trots det koppla partiprogrammets upplägg till filosofen Rousseau, vilket är ett inte helt oävet projekt.

När moderaterna gjorde sin mitteninbrytning blev högerliberalismen ledig, något som centerpartisterna tog fasta på. Samma rörelse innebar även att utrymme gavs för ett parti med mer utpräglad konservatism på programmet, vilket kristdemokraterna utnyttjade. I likhet med centern sladdar dock kd i opinionen, ett faktum som inte kan förklaras av annat än att dessa partier har en för svag ideologisk profil. Detta tar sig uttryck i en politik där det är svårt att gå från ord till handling.

På Svenskans ledarsida läggs skulden för Alliansens dåliga opinionssiffror på moderaterna. En sanning skribenterna försöker dunka in är att Maud Olofsson försetts med en grimma av sina moderata regeringskollegor. Hur det verkligen är med detta får framtiden utvisa. Händer det inte mer på området regelförenklingar de närmaste två åren är det upp till Olofsson själv att avgöra om hon ska avgå på grund av dåligt manöverutrymme eller ett misslyckande med sitt uppdrag.

I nöden prövas vännerna. Ingen av de centerpartister som gått ut hårt och lanserat sig själva som frihetsvänner eller liberaler röstade mot FRA-lagen. I likhet med många gånger förr smakade makten mer än principen.

Sommar med Roland Johnson

Så här lagom till midsommar har sommarsysselsättningen för Norrbottens-Kurirens debattredaktör Roland Johnson dragit igång. En tävling benämnd "Fiske-DM" drar igång i helgen där vinnarna i fem olika klasser ska koras i slutet av augusti.

Det går inte att förvänta sig att en ansvarig för debatten på en liten lokaltidning ska komma i närheten av den förmåga att tolka av stämningen som finns hos exempelvis Mats Bergstrand på DN. Ändå finns det anledning att fundera över varför säsongen 2007/08 på Kurirens Fria Ord varit den sämsta sedan jag börjat läsa ledar- och debattsidor på allvar år 2000.

Att debattredaktören har en förkärlek för personpolitik framgår av ett yttrande av honom i fredagens tidning där det ofta uthängda landstingsrådet ställs som ansvarig för att vilja avskaffa Norrbotten. Vilket inte är riktigt sant eftersom denne bara vill ha ett större landsting som förmodligen aldrig blir av. Länet Norrbotten vill av förståeliga skäl konservativa Norrbottens-Kuriren har kvar. I frågan bedriver tidningen en allt annat än progressiv politik som förhindrar ett nödvändigt samgående mellan de nuvarande länen Norrbotten och Västerbotten.

Att läsa om Fiske-DM är smått roande sysselsättning. Inte sällan väger fångsten mer än "fångstmännen" hur det nu kan komma sig. Något man ska passa sig för är att rikta kritik mot överhetspersoner i denna blaska, vilket emellertid inte hindrat Johnson från att ta in inlägg riktade mot samma yrkesgrupp ur vilken en tvivelaktig forskare fick köra över mig oemotsagd som vikarierande journalist på Kuriren. Fallet torde vara unikt.

Många är de synpunkter som får komma till tals på debattsidorna, men frågan är hur farliga dessa egentligen när de som skriver oftast gömmer sig bakom signaturer. I dessa fall är det snarare tidningen ifråga som står för åsikten, eller mera precist, debattredaktören.

Fiskeskrönor kan vi stå ut med men inte att förvägra någon rätten att bemöta ett personligt påhopp. Om det därtill samtidigt skall anses som fullt legitimt att tycka till om läkare på en bedömningssajt, tyder i alla fall det mesta på att varje form av ideologisk hållning saknas. Därför håller Norrbottens-Kuriren långsamt på att gräva sin egen grav.

Ett nej kan också vara ett ja

Med irländarnas nej till Lissabonfördraget tar arbetet med att utveckla EU:s beslutsförmåga en paus. Åtminstone enligt de som vill se det hela som en process. Från att ha varit hårt drabbat av svält och massutvandring under 1800-talet, inbördeskrig under början av 1900-talet, har på senare år landet utvecklats till en keltisk tiger.

Det är med andra ord lite Norge över Irland. Kanske kan det förklara nejet. Också irländarna har långt fram i tiden ingått i ett annat imperium, det brittiska. För Norge handlade det om att kvarbli inom Kalmarunionen under dansk överhöghet innan Sverige fick den norska nationen som kompensation för förlusten av Finland.

Att rösta nej och vara emot är nästan alltid en reaktion mot att besluten fattas över huvudet och att delaktigheten i dessa är dålig. Så och här. Vi känner till fenomenet inte minst från Sverige där EU-motståndet är starkast i Jämtland (för övrigt en norsk provins innan 1658). Folkomröstningar blir då ett sätt att visa sin besvikelse, inte en handling för eller mot en speciell politik eller ett fördrag.

Ibland talas det optimistiskt om att EU innebär ett regionernas Europa istället för Europas regioner. Den svenska EU-debatten överförd på irländsk-norska förhållanden skulle kunna tala för att ett nej blir ett ja i framtiden. Med tiden har svenskarna blivit lite mindre skeptiska till EU kanske inte enbart på dess fördelar för jordbruks- och regionalpolitiken.

Bollen ligger hos centern nu

Efter att tre borgerliga riksdagsledamöter, två från folkpartiet och en från moderaterna, deklarerat att de tänker rösta nej till utökad övervakning, ligger bollen i frågan nu hos centern. Detta av två anledningar: 1) Partiet profilerade sig i valet som det mest liberala och fick gensvar därefter. 2) Det krävs ytterligare en röst för att fälla regeringsförslaget, och som det ser ut nu måste denna komma från just centern.

Samtidigt kom idag kritik mot Alliansens näringspolitik som sägs ge färre företag, något som Maud Olofsson måste ta till sig av. I annat fall är hon på väg att långsamt fasa ut sig från politiken. Den 18 juni då beslutet om övervakningssamhället ska fattas kan bli en minnesvärd dag för hennes parti, ja faktiskt i klass med den gången Fälldin godtog Barsebäck 2 trots löfte om att inte dagtinga om kärnkraften.

Igår när statsministern uttalade sig om FRA-lagen fick jag nästan intrycket att det inte var någon särskilt prioriterad fråga. Det här var ju från början ett sosseförslag som sedan blev Alliansregeringens och motades bort från riksdagen. Också då gick miljöpartiet och vänsterpartiet i spetsen för den frihetliga linjen.

Inte bara gubbvälden

En ny tidning i formatet något av en Metro för glesbygden har börjat ges ut där jag bor. Den är en blandning mellan annonsblad och nyhetstidning, med ett tema i ett aktuellt ämne och andra artiklar.

Jag vet inte om det här är framtiden för det fall presstödet helt skulle avvecklas. I senaste veckonumret av Extra hävdas i alla fall att "gubbväldet" hämmar Norrbottens utveckling. Tankar och åsikter av dylikt slag är varken nya eller originella. Däremot missvisande, inte minst på grund av att gum- eller tantväldena grasserar minst lika flitigt inom regionen.

Som första sanningsägare i frågan har redaktionen på gratisbladet plockat in före detta ledarskribenten på NSD, Lotta Gröning. Lite konstigt kan man tycka eftersom Lotta nog aldrig kom högre upp i sin karriär än när hon höll till i det gubbgrabbiga Norrbotten.

Problemen för regionen ifråga är nog varken några välden med ankytning till kön, utan att ungdomarna sticker härifrån, med påföljd av medelåldern stiger. Rätt märkligt faktiskt (ja det tål att upprepas) mitt under dundrande högkonjunktur.

Universitetet tiger som muren

Återigen har det kommit eländesstatistik om Haparanda. Det är lite märkligt att denna kommun gång på gång hamnar i strykklassen i undersökningar över tillståndet där. Sedan "ljuv musik" uppstod mellan kommunalrådet Sven-Erik Bucht och Ingvar Kamprad och den sistnämnde beslutade att förlägga ett av sina varuhus där har denna ort blivit en av de mest intressanta i norra Sverige.

En utredning framtagen vid Luleå Tekniska Universitet tidigare i år av bland andra ekonomihistorikern Nils-Gustav Lundgren försöker förklara varför Haparanda har så höga ohälsotal. Anledningen ska vara att finska invandrare som jobbat i södra Sverige väljer att bosätta sig i Haparanda efter pensioneringen eftersom inkomster intjänade utomlands beskattas hårdare i Finland. Genom att bosätta sig på en gränsort med gynnsammare skatteregler slår dessa "finska sörlänningar" två flugor i en smäll. Lägre skatt och ändå närhet till hemlandet (Torneå är som bekant Haparandas systerstad).

Nu är jag inte så säker på att detta är hela förklaringen till eländestalen för Haparanda. Om dessa skulle bero på speciella "gränseffekter" borde rimligen samma negativa statistik gälla för andra gränskommuner som Övertorneå och Pajala, men där sticker inte ohälsotalen ut på samma sätt. Kanske är det därför universitetet tiger som muren: man har helt enkelt inte presterat en tillräckligt bra rapport som kan fungera som ett korrektiv till den negativa bild som ges av Haparanda av politiker och journalister.

Störst, bäst och vackrast?

En rekordstor meteorit har hittats i Norrbotten. Närmare bestämt i det som kallas Tornedalen. Fyndet är emellertid inte det första i området, något som inte hindrar upphittarna att tala om det största i Sverige och ett av de största i Europa.

Forskningen på området är inne på att meteoritnedslaget härrör från en explosion för närmare 100 000 år sedan. Det sannolika är därför att fler stenar kan hittas utanför svenska delen av Torne älvdal, i Finland, Norge och eventuellt också Ryssland.

En utomjordisk sten skulle kunna en region mer uppmärksammad. I takt med att fler fynd görs är dock det troliga att meteroritfyndet utanför Kitkiöjärvi förbleknar i jämförelse. Den största stenen av alla är sannolikt inte hittad ännu.

En meteoritsvärm tar ingen hänsyn till den gräns mellan Sverige och Finland som är själva förutsättningen för de som kallar sig tornedalingar, vilket är rätt intressant. Om naturens krafter fick bestämma skulle det vara svårare att se sig själv som störst, bäst och vackrast.

Att nå ut med sitt skrivande

Bokläsande var inte någon prioriterad sysselsättning när jag växte upp. Det berodde varken särskilt mycket på mig själv eller omgivningen. Några mer kända författare fanns i alla falla knappast i min närhet om man undantar Torbjörn Säfve.

Numera finns det i alla fall några som ser sig själva mer som idealister som sedan ett antal år driver ett bokförlag i stan, Black Island Books. Förlaget är inriktat så kallad smal utgivning, och finansieringen av denna verkar ske med hjälp av bidrag och tiggeri från främst myndigheter. En snabb genomgång av författarnamnen ger dock vid handen att det knappast handlar om några skribenter det går någon särskild nöd på. Medelåldern bland dem är också hög, något som knappast tillför det litterära klimatet i Luleå nytt blod.

En mycket högbetald professor-rektor ska närmast komma med en historieskildring på förlaget. Och tidigare har en äldre kvinnlig akademiker skrivit en regional historia, som för övrigt utspelar sig på samma ställe där en representant för en lokal företagarklan skruvat i hop en berättelse som av en händelse utspelar sig i anslutning till en redan mycket omskriven restaurang.

Varför nu alls uppmärksamma detta. Jo, i Skellefteå finns ett bokförlag som bygger på principen att författarna ska står för produktionskostnaden medan förlaget står för lansering, kontakter och handledning. Målsättningen med samarbetet mellan författare och förlag är där att författaren ska ha tjänat in produktionskostnaden när halva upplagan är såld. En mera marknadsorienterad eller entreprenöriell syn på författarskap med andra ord.

Om denna skillnad i hur man bäst når ut med sina kulturella strävanden på något sätt ligger bakom att Västerbotten fått fram författare som Martin Lönnebo, Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren går givetvis inte med säkerhet att svara på. Klart tycks i alla fall stå att i det som kallas Norrbotten idag inte kommer fram några nya förmågor på skrivandets område som väcker särskilt mycket uppmärksamhet utanför staketet. Det är symptomatiskt att den störste från regionen på området, Eyvind Johnson, ägnade större delen av sitt författarskap åt att skriva av sig sin uppväxtmiljö.

Om globala hot förr och nu

Förra året innebar som tidigare sagt genombrottet för debatten om det globala klimathotet. Detta var emellertid inte det första hot som påståtts leda till världens undergång. Ända från Augustinus dagar har diverse predikanter mässat om det nära förestående sammanbrottet om vi inte bättrar oss i tid. Fenomenet i sig är med andra ord inte alls nytt.

Bara från min egen livstid minns jag då ett par undergångsprofetior som varit i svang. Den första, som hade sin storhetsperiod när det kalla kriget gick in i sitt slutskede, tog sikte på det faktum att världsfreden aldrig var hotad. På den tiden var det inte ovanligt att folk planerade för sin överlevnad på samma sätt som många idag resonerar när de vill installera bergvärme. Genom att gräva privata skyddsrum på tomten skulle fullgott skydd undan ett kärnvapenkrig uppnås.

Mot slutet av 1980-talet var det många som talade om freonet som vidgade ozonhålet och hotade att bränna ihjäl mänskligheten. Men som precis som i fallet med tredje världskriget blev det inget allvar av det hela. Många är de idag som inte minns detta. Några kanske minns hysterin kring fågelinfluensan alldeles nyligen, samt även andra diverse hot mot folkhälsan som passerat revy under åren.

Om dessa exempel borde många erinra sig lite bättre innan klimathotet rentav börjar göra det svårt att planera för framtiden överhuvudtaget. Den försommar som långsamt skrider fram i landet ger knappast skäl för antagandet att vi går mot värmedöden, och så sent som i början av april låg snötäcket över riket lika utbrett som det var två månader tidigare. Dessutom: på Valborg gick det att åka skidor på Ormberget där jag brukar träna. Säg när gick det för sig senast?

Dubbelkommando översta Norrland

Hur vänster går det egentligen att bli? Det är den fråga jag ställer efter ha läst samma artikel på kultursidan i såväl vänster- som högerblaskan i den region som lite föraktfullt kan kallas översta Norrland. I denna tillåts "vänsterguran" Naomi Klein breda ut sig. Av någon anledning betecknas hon som en hjältinna inom rörelsen mot globalisering och kapitalism hur nu denna kan se ut.

Fadäsen, för nog är det väl en sådan, beror förmodligen på det för årstiden vanliga fenomenet sommarvikarien. Det är den period på året när vi kan få läsa om allt från att cancergåtans lösning är nära förestående till att polarisarna är borta om tio år. Alternativt rör det sig om två lokala tidningsdrakar som håller på att tappa styrseln eller helt enkelt på detta vis annonserar ut att ett samgående mellan de båda är nära förestående.

I ideologiskt avseende om det nu går att resonera utifrån ett sådant perspektiv är dubbelartikeln intressant även om som värst många förmodligen inte läst den. Jag träffar nämligen på många häruppe som i de små frågorna intar en liberal hållning men när det kommer till större problem nästan alltid graviterar åt vänster. Rödhögern förnekar sig aldrig.

Kommunal anställningspolitik

Hemkommen från en dryg veckas resa vari ingick även en mindre lyckad avslutning i Stockholm Marathon tänkte jag härmed bistå med några funderingar. Det var nämligen så att jag läste en artikel i DN om hur uppfattningarna kan skilja sig åt mellan kommunerna ifråga sommarjobben för ungdomarna. I Piteå får alla sextonåringar sommarjobb av kommunen medan på Lidingö ses det som ungdomarnas eget ansvar att skaffa sig jobb.

Det går att ha synpunkter på detta i att lämpa över på individen att "ta sig själv i kragen". Ändå är det typiskt att det i en kommun utrustad med en rätt etablerad bruksanda råkar förhålla sig så att det offentliga ska ordna det även efter skolan. I den kommun jag själv växte upp fixades det också jobb åt ungdomarna. Jag deltog i så kallad sommarpryo ett år. Därefter skaffade jag mig feriejobb på egen hand.

Visst är det bra om inte ungdomen försummas av statsmakterna, men i fallet med hur vissa kommuners sida agerar ifråga om sommarjobben så är nog risken snarare överhängande att vuxenblivandet skjuts på framtiden för de grupper som gynnas. De jobb som de kommunanställda ungdomarna utför, röjning av sly och dylikt, är ju dessutom av sådant slag att de måste utföras i vilket fall. Behovet finns med andra ord. Att slippa söka jobb en sommar efter grundskolan må gå an. I utsätta ungdomen för selektiv socialistisk anställningspolitik ännu längre är dock inget annat än kontrakproduktivt.

Brev från rörelsen

Sanna Rayman (SvD) har uppmärksammat att LO skickar ut brev med uppmaning till mobbning av en av de endast två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen Norrbotten (vänsterblocket där har åtta ledamöter).

Jag bor själv i samma område som den andre riksdagsmannen och har därför också fått ett LO-brev. De förslag som kritiseras ska visst påminna om idéer framförda av fackorganisationen tidigare, vilket är logiskt eftersom mobbarens taktik inte sällan går ut på att lasta andra för sina egna brister.

Men det intressanta är kanske inte innehållet i det budskap den kanske mäktigaste organisationen inom rörelsen har att framföra, utan att påverkansvägen ska gå via borgerliga riksdagsledamöter. Trots sex ledamöter i ryggen anmodas väljarna vända sig till företrädare av vilka de flesta inte ens röstat på. Är verkligen vänsterrepresentationen från Norrbottensvalkretsen så svag?

Ofrivillig brottsling

Den här rubriken fastnade jag för förra veckan. Den som avses, en "psyksjuk", har tydligen av redaktionen på tidningen ifråga bara genom sin diagnos ansetts vara av brottslig natur. Inlåsning är normaltillståndet för sådana åtminstone om man går efter medielogiken ifråga om dylika individer. Jag har tidigare skrivit om fallet. Här pekas visserligen inte någon ut, men en stor skugga faller över alla som kan räknas in i gruppen psyksjuka. Per definition är dessa livsfarliga enligt svensk såväl lokal- som kvällspress.

Frågan är hur händelser av det här tragiska slaget - för det finns ju fler exempel - bäst ska hanteras. Att namnge och hänga ut är ingen bra idé. Ej heller att rikta in sig på grupper. Faktum är att vi för närvarande befinner oss i ett läge där psyksjuka, vilka dessa nu egentligen är enligt medierapportörerna, mer och mer får fungera som samhällets syndabockar. Utvecklingen är med andra ord allvarligt oroande.

Vården ska givetvis ha sin släng av sleven. Dessvärre tycks kraven på denna i dessa ärenden mer inrikta sig på övervakning och straff istället för behandling. Och hamnar vi där skickas patienterna med psykiska problem snarare ut i ett rättsligt ingenmansland som inte alls lär komma tillrätta med problemen. Det är bara att konstatera, att när det handlar om psykiska sjukdomar, har människan en klar tendens att sluta tänka förnuftigt.

Överdimensionerat Europa

Att kommentera Eurovision Song Contest är kanske inte den mest intellektuella verksamhet. Ändå ger antalet deltagande länder upphov till vissa funderingar. Inte mindre är 43 stycken deltog i omröstningen igår.

Finns det verkligen så många i Europa? Och det Ryssland som deltar, är det verkligen landet hitom eller bortom Ural? För att inte tala om Azerbadjan och Armenien dit inte ens Alexander den stores trupper nådde.

Montenegro gav Serbien 12 poäng, vilket skulle vara som att Skåne ger Sverige en tolva. Ni kanske anar vartåt jag vill komma. Många av de länder som fick vara med i tävlingen är inte att räkna som nationer i egentlig mening. Alldeles för många av dem är nämligen resultatet av sönderfallna imperier, på sin höjd vagt definierade folkgrupper. Detta att tänka på för alla som ser en östeuropeisk dominans ur gårdagens resultat. Ryssland är dock att gratulera.

De inbillade sjuka

Riksteaterns maratonturné med Molières fantastiskt roliga pjäs om den inbillade sjuke med Claes Malmberg i huvudrollen var tyvärr något jag missade. Förvisso har jag sett TV-uppsättningen från 70-talet med Sven Lindberg, säkert minst lika bra den.

Ämnet är klassiskt och med all sannolikhet lika gammalt som mänskligheten. I ena rollen läkaren/medicinmannen som har bot mot allt. I den andra patienten som finner på olika krämpor med en oändlig kreativitet. De båda är varandras förutsättningar.

Diagnoshysterin är ett stort problem även idag där vi aldrig haft fler läkare och ett utanförskap bland arbetsföra av vilka många går hemma och klättrar uppåt väggarna i brist på vettiga arbetsuppgifter. I en sådan situation frodas såväl hypokondrier som överdiagnostisering.

I min barndom fanns det fortfarande läkare som vågade säga: det här är en frisk pojke. Idag är det desto vanligare att läkarna söker finna fel på sina patienter istället för att glädjas åt att folk är friska. Och svenskarna ska visst vara världens friskaste folk; ändå tjatas det ständigt om nedskärningar i vården och otillräckliga resurser.

Skälet är naturligtvis att det går att göra pengar på sjukdomar. Människors ohälsa är en lukrativ bransch. Ingrid Carlberg har i boken Pillret visat hur makten över psykiatriska diagnoser ingår i en järntriangel mellan forskare, läkare och läkemedelsindustrin. Helt klart råder inget tvivel om att din eventuella hälsa utmanas av rätt så starka intressen.

Larmar och gör sig till

Ett tragiskt våldsdåd som ser ut att ha familjeanknytning har inträffat i närheten av där jag bor. Det är lite märkligt att se hur olika lokaltidningarna reagerat på händelsen. Den ena avisan skriker ut det skedda i form av rubriker om en psyksjuk som släppts lös. Den andra, som tidigare näpsts av Pressens Opinonsnämnd för att hängt ut en person med diagnos och allt, intar en närmast underdånig attityd i ärendet.

Jag vet inte om det är en normal mänsklig reaktion att uppträda på det här viset beroende på om någon myndighet agerat eller inte. Från min utgångspunkt tyder det i varje fall på någon form av bristande ansvarskänsla i kombination med en diffus uppfattning om vari yttrandefriheten består. Om det här är typiskt norrbottniskt låter jag vara osagt. Dåligt återgiven verklighetsbeskrivning är det då under alla omständigheter.

Kd-kvinnornas självmål

Förra veckans icke-nyhet nummer 1 var förmodligen två kd-kvinnors krav på att kemiskt kastrera sexförbrytare. Förslag av den här typen dyker upp då och då, oftast som utslag av högerpopulism. Det händer dock att åsikter av dylikt slag kommer från vänsterhåll. Jag minns särskilt den miljöpartiriksdagsman som i slutet av 80-talet ville förse fångar på permission med giftampuller som skulle lösas ut om de rymde.

Det är ingen slump att ett sådan här propå kommer från representanter för kristdemokraterna. Partiet har i och med moderaternas mittensväng alltmer kommit att profilera sig som ultrahögern i svensk politik. Utifrån en sådan ideologisk ståndpunkt är det lätt att ta till demonisering som strategi istället för rehabiliteringsåtgärder mera påminnande om en upplyst liberal kristendomstolkning.

Den springande punkten här är givetvis om dessa familjekramande kd-politiker också vill kastrera den numera världsbekante patriarken i Österrike. Tror inte det. Därför tystades detta självmål ned ganska snabbt.

Vad är Norrbotten?

Mitt intresse för byggnadskonsten ledde mig in på ämnet gårdar. Eftersom jag är uppväxt med uppfattningen att äldre hus i mitt närområde benämnes Norrbottensgårdar så gjorde jag en sökning på detta ord. Jag hittade många Norrbottensgårdar till salu, men ingen beskrivning av vad en Norrbottensgård egentligen är.

Först efter att har sökt på "Västerbottensgård" så hittade jag en beskrivning på Västerbottens museums hemsida över vad en Norrbottensgård är. För en Norrbottensgård är nämligen inget annat än en Västerbottensgård.

Det var ju nämligen så att landskapet Västerbotten utgjordes av hela kustregionen på västra sidan av Bottenviken. Efter delningen av länet Västerbotten uppkom efter hand landskapet Norrbotten, men detta har aldrig existerat officiellt. Inte så konstigt då att Norrbottensgården helt enkelt inte finns eller är en efterhandskonstruktion.

En tes jag brukar driva är att någon regional identitet knappt existerar inom det område som idag benämnes Norrbotten. Maten i synnerhet, till exempel, brukar fungera som identifikationssymbolen framför andra i regionerna. Men några livsmedel som går att knyta till Norrbotten existerar inte, precis som det heller inte finns någon för regionen typisk gårdsform.

Pitepalt känner vi till, Kalixlöjrom likaså. Tornedalskorv är en känd produkt. Och bland klädesplaggen kan nämnas Lovikkavanten. För orter kända produkter alltså, men inga regionalsymboler som blivit inarbetade. Det landskapsvapen som togs fram på 90-talet i form av fyra älvar mot blå bakgrund känner knappt någon till. Västerbottningarna däremot, är bra mycket mer förbundna med sitt vapen med renen omgiven av stjärnor. De har också en synnerligen riksbekant matsymbol genom Västerbottensosten.

Min fråga är nu: är det inte till Västerbotten vi egentligen ska höra?

Chans till förändring

Den burmesiska regimens hantering av cyklonkatastrofen ger onekligen tillfällen till förändring i landet. Särskilt nu med anledning av att de styrande trots situationen beslutat sig för att genomföra omröstningen om en ny grundlag. Folkets dom kan bli hård. Det brukar den bli i samband med folkomröstningar om de som sitter vid makten misskött sig.

Mycket talar dock emot att valet kommer att genomföras fritt och rättvist, och en allmän bedömning är att anledningen till att regimen inte vill släppa in utländska hjälparbetare är att dessa kan komma att spela en roll som förnekats utländska valobservatörer.

Hur som helst undergrävs statsmaktens legitimitet om inte de som bestämmer förmår ge sina undersåtar skydd. Det är ett faktum som gällt i alla tider och som möjligen aktualiseras nu i Burma efter cyklonens härjningar där.

En svart dag i den svenska riksdagen

Under ett par år har vi fått vänja oss vid att medierna frossat i rubriker som handlat om vad de som benämnts psyksjuka ställt till med. De direkta effekterna av dessa kom till sitt slutgiltiga uttryck i Sveriges riksdag idag där det beslutades om en ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården, kallad öppen psykiatrisk tvångsvård.

Denna går ut på att de som bedöms som i behov av vård visserligen slipper bli intagna, men ändå för att slippa inlåsning måste uppfylla vissa villkor. Dessa kan röra sig om förbud att vistats på en viss plats, tvångsmedicinering eller skyldighet att hålla kontakt med en viss person. Det säger sig självt att det enda sättet att värja sig mot anklagelser att inte hålla sig till dylika regler blir en inkvisitiorisk modell där patienten måste svära sig fri från vad som kan läggas honom eller henne till last.

Jag tvekar inte att säga att det här är så nära man kan komma en Nürnberglag. Grunden för den har som sagt lagts av den stämning som piskats upp av tabloidpressen. Gör gärna tankeexperimentet att psyksjuka byts ut en viss folkgrupp och ni förstår vart jag vill komma. De som blir föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård upphör att vara ett rättssubjekt.

Intressant var att läsa protokollet från riksdagsdebatten igår. Frihetens talan fördes av ledamöter från vänsterpartiet och miljöpartiet. Folkpartiets Tobias Krantz, för övrigt aspirant på titeln som Sveriges äldsta 37-åring, kom med följande bisarra ordvrickning på frågan från Elina Linna (v) om hur ökat tvång kan öka kvaliteten inom vården: " Jag har svårt att se varför Vänsterpartiet med argumentet att man inte vill ha mer tvång avvisar denna proposition. Tvärtom borde man välkomna detta. Det öppnar en möjlighet för mindre tvång." Att tänka på för de som möjligen tror sig rösta på en liberal i nästa val.

Det finns mera negativt att säga om denna reform. En ändring i sekretesslagen upphäver tystnadsplikten och gör patienternas sjukdomshistoria till allmän egendom genom att även andra myndigheter än de inom vården får ta del av den. Så här går det att bära sig åt mot en grupp i samhället år 2008 i ett land som beskrivits som världens modernaste.

En liten framgång för Maud Olofsson

Regeringens satsning på hushållsnära tjänster fick utstå mycket spott och spe när den lanserades. Skadeglädjen blev inte mindre av att den tycktes dra till sig få ansökningar inledningsvis. Nu vid deklarationstidens utgång visar det sig emellertid att beräkningen om 45000 ansökningar överskridits.

Det har också framkommit att inte så få av dessa härrör från låginkomsttagare. Majoriteten av de som ansökt om avdrag för hushållsnära tjänster är dessutom kvinnor. Det här måste ses som en framgång för Maud Olofsson som i valrörelsen blev något av en galjonsfigur för denna reform. Olofsson har det lite tungt för närvarande i arbetet med att åstadkomma förenklingar för företagandet, så det här måste vara välkomna nyheter.

Sveriges sämsta arbetsgivare?

Vårdstrejken rullar vidare med fler och fler anställda indragna i konflikten. Det intressanta är kanske inte så mycket huruvida de strejkandes krav är rimliga eller ej. De flesta håller nog med om att yrken inom vården måste uppskattas mer lönemässigt än vad fallet är idag.

Problemet är nog snarare motpartens agerande. Det har kommit fram att landstingen kallat in personal till skyddsarbete när inga patienter funnits på avdelningarna. Även strejkbrytare har använts.

I svensk strejkhistoria har vi fått lära oss att detta var typiskt för hur "bolagen" hanterade konflikter. Demonstrationståget i Ådalen föregicks av en sympatistrejk till förmån för strejkande vid Marmaverken i Hälsingland där strejbrytare anställts. Här handlar det emellertid om en offentlig arbetsgivare som behandlar sina anställda på ett värre sätt än bolagshögern.

För egen del har jag aldrig varit direkt inblandad i strejkhandlingar. Däremot i arbetsnedläggelse med fackets tysta medgivande någon gång när det av någon anledning var oroligt på SSAB i Luleå. Aldrig var det då tal om att kalla in brytare eller fula tricks som att fejka skyddsarbete. Arbetsgivare och anställda var förvisso inte bästa kompisar, men man visste var man hade varann och respekterade motpartens intresse som regel.

Utvecklingen inom vårdkonflikten lär komma att fästa uppmärksamheten på det lämpliga i att landstingen finns kvar i framtiden som huvudman för vården. Det bästa vore ju förstås om staten fick ombesörja denna uppgift framgent, dock med betydande inslag av komplement från privata alternativ. Det är inte det lättaste att komma med några förklaringar till varför anställda inom vården behandlas som de gör av sin arbetsgivare landstinget. En orsak kan naturligtvis vara att det är en kvinnodominerad verksamhet, med allt vad det innebär från samarbetssvårigheter i största allmänhet till förväntningar på att utförande av vård är något som i sig bär inom sig förväntningar på att man ska ställa upp och inte klaga.

Mellan tummen och pekfingret

Läste ett kåseri igår om hur det kunde ha gått om gränsen mellan Sverige och Ryssland dragits vid Kalix älv istället för vid Torne älv efter fredsslutet 1809. Förutsatt att Finland inte fått någon självständighet 1917 hade det kanske blivit så att Kalix fått namnet Kalixgrad istället.

Det som avhandlas är naturligtvis Lenins omtalade resa genom Sverige och Finland över Haparanda revolutionsåret. Denne ska möjligen ha haft vissa idéer om Norrbotten efter att ha passerat genom regionen.

Lenins tågresa förändrade visserligen historiens riktning. Ändå tycker jag det är bra mycket intressantare att diskutera motiven bakom färden från Schweiz till Ryssland. Det var nämligen så att underrättelsetjänsten i det wilheminska Tyskland i Lenin mycket korrekt såg en farlig bråkstake. Och eftersom Tyskland vid tidpunkten låg i krig med Ryssland låg det en inte så liten potential i att förpassa Lenin till fiendelandet där han kunde skapa oro.

Som bekant blev Lenins resa i ett plomberat tåg genom Tyskland början på 1900-talshistorien. Den lärdom som kan dras av hur denne revolutionär kom till makten kan inte bli annan än att han snarare var en bricka i ett större spel än någon stor ledare. En inflytelserik ideolog möjligen, men definitivt inte någon stor statsman.

En återupprepning av 1994 lär inte inträffa

När nu lugnet efter ett särintresses enda heldag i Sverige börjat infinna sig kan det vara på sin plats med några analyser. Särskilt lätt att utmejsla några progressiva idéer ur "arbetarrörelsens" agitation på första maj är det emellertid inte.

Den strategi Mona Sahlin verkar satsa på inför kommande val om drygt två år är att använda sig av den framgångsrika strategi som praktiserades i nostalgivalet 1994. För förmodligen sista gången lyckades då socialdemokraterna nå röstetal i nivå med de som var vanliga under välfärdsårens glansdagar. Idag ser ingenting ut att kunna återföra partiet till fyrtiofemprocentsnivåer annat än ett införande av ett majoritetsvalssystem.

Opinionsläget för dagen pekar dock på motsatsen. När regeringens politik börjar få genomslag, med allt vad denna innebär av Europaanpassning och i övrigt ett avvecklande av Bullerbyn och den svenska sörgårdsidyllen med dess brist respekt för individuella rättigheter, kommer Mona Sahlins argument att väga lätt. Jag har också sagt det förr och jag säger det igen: misslyckas Mona 2010 lär hon åka. Då finns nämligen en uppenbar risk att den debatt som aldrig blev av i samband med att hon tillträdde som partiledare att koka över.

Endast om SVT börjar visa "Skärgårdsdoktorn" i samband med valet finns det anledning till oro för Alliansregeringen.

Dags att lägga ner nu

Idag är det första maj, för många känd som arbetarnas helgdag. Den firas till minne av Haymarketmassakern 1886 då anarkistiska arbetare strejkade för åtta timmars arbetsdag och en sammandrabbning med polisen inträffade. Fyra demonstranter dömdes och hängdes för att ha kastat en bomb mot polisen. Efteråt har det talats om domen som ett justitiemord.

Med tiden blev som bekant första maj allt mindre en dag för oppositionella att uttrycka sig. Särskilt egendomlig kom den att te sig i de länder som slog in på kommunismens väg. Vad det var det skulle demonstreras mot när makten redan tillhörde arbetarklassens ledare var rätt svårt att avgöra. Även här hemma i Sverige verkade det alltmer märkligt att demonstrera mot sig själva. Därför drar högtiden inte längre folk som förr.

För mig får gärna de som tycker sig tillhöra arbetarrörelsen fortsätta att demonstrera på första maj. Men dagen ska inte få fortsätta vara arbetsfri. Klasskampen är död och helgen är idag knappast något mer än en chans för partifolk att dra in lite ob-ersättning. Arbete som sådant ska vi dock fortsätta att hylla, men inte i form av arbetsnedläggelse till förmån för ett särintresse. Det är alldeles för mycket 1900-tal över ett sådant arrangemang.

Regionalpolitik utklädd till försvarspolitik

Beskedet om att flygflottiljen i Luleå och jägarbataljonen i Arvidsjaur förmodligen kommer att läggas ned har fått Norrbottenspolitikerna att stå upp som en man. Men inte som regionalpolitiker, utan som försvarspolitiker.

Att hela det politiska spektrat från vänsterpartister till moderater skulle omfatta samma åsikter i försvarsfrågan förefaller inte troligt. Vad det handlar om är förstås att rädda jobben, alltså regionalpolitik.

Det hela har drag av nostalgi över sig och är talande för självsynen bland de politiska företrädarna i Norrbotten. Man vet vad man har men inte vad man får. Detta är inte bra. Tänk om någon vågade säga att regementsnedläggningarna istället är början på något nytt, som exempelvis blev fallet i Östersund när denna ort avvecklades som garnisonsstad.

Någon statlig myndighet utlokaliserad till Luleå kan kanske krävas, men i övrigt finns det ingen anledning att förvänta sig att det allmänna ska rädda jobben. Och definitivt inte att samma jobb ska fortsätta att utföras på samma sätt i all evighet. De förmodade regementsnedläggningarna i Norrbotten är med andra ord en unik chans att skapa en ny modell för regional utveckling. Så ta chansen politiker och visa att det finns nordsvenskar som litar till annat än statens förmåga.

Att organisera vård

En bild säger mer än tusen ord är en sliten fras. I mitt närområde finns en vårdcentral som jag inte har så goda erfarenheter av. Kanske är vidstående bild talande för tillståndet där. Vid åsynen av skyltarna som hänvisar till den går tankarna till något mera sunkigt, tillbaka till barndomens sjuttiotal då den gängse normen var att offentliga vårdåtaganden var överlägsna andra alternativ på området.

Skyltarna till "läkarstationen" och "folktandvården" står dessutom snett. Utanför bild finns apotekets skylt som ger ett betydligt fräschare intryck. Som bekant är apoteken än så länge en statlig angelägenhet, medan de regionalt organiserade landstingen står som huvudman för vården.

Det här är inte en lyckad lösning. Inom landstingen, speciellt det jag själv måste tillhöra, verkar organisationsproblem och dåliga villkor för de anställda vara legio. För att inte tala om hur patienterna drabbas. Något som pockar på förändring för våra regionreformatörer är därför ändra på denna situation. Att landstingen får fortsätta förestå vården ser jag inte längre som en framkomlig väg.

I den svenska samhällsorganisationen har traditionellt socknen haft en tung roll. Alltifrån kristendomens införande i landet var det kyrkan som tog hand om som det hette barmhärtighetsinrättningarna. När sjukvården började utvecklas blev det så att de efter 1862 landstingen fick överta dessa viktiga samhällsfunktioner. Idag kan vi se att detta inte var bra. Därför är argumentet att kommunen ska få ombesörja åtminstone primärvården en inte särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den högtspecialiserade vården bör staten få på sitt gebit. Men bevare oss från landstingen som vårdgivare i framtiden.

Lyft blicken ifråga om försvaret

Igår slog nyheten om ytterligare bantningar av försvaret ned som en så kallad bomb. Reaktionerna har dock blivit häftigast från de orter som kommer att påverkas av eventuella beslut om nedläggningar.

Ifråga om försvaret kan man gott kosta på sig att vara nationalist, men kom då ihåg att Sverige i allt större utsträckning deltar i fredsoperationer utomlands inom ramen för EU eller under NATO:s överinseende. Det är inte längre Sveriges gränser som ska skyddas, utan EU:s i första hand. Och då har vi ingen fiende nära in på oss som en del påstår.

Finland har inte rustat ned efter det kalla kriget. Det kan bli så att vårt östra grannland går med i NATO före Sverige, och därmed blir finnarna i likhet med norrmännen gränsvakter mot den rysskräck som fortfarande hålls vid liv. Ett troligare scenario är ändå på sikt att såväl NATO som Finland drar ned på försvarsresurserna i en del av världen där krigande hör till historien.

I vilket fall finns inga regionalpolitiska att ta hänsyn till i den här frågan. Jag har tidigare varit inne på att de regionala högskolorna på sätt och vis ersatt nedlagda regementen. Detta är något som lokala och regionala företrädare talar tyst om när de ropar i högan sky över hur deras orter kommer att drabbas.

Vägen till Vita Huset ligger öppen för McCain?

Hillary Clinton tog hem primärvalet i Pennsylvania i natt. Därmed är hon med i matchen ytterligare en tid. Obama har emellertid ännu greppet om kampen, men frågan är nu om det är så särskilt intressant längre vem som blir demokraternas presidentkandidat.

Duellen mellan Clinton och Obama har redan gått så långt och verkat så uppslitande att den slutlige förlorare som ska mana de som stött honom eller henne under kampanjen på partikonventet senare i år kommer att framstå som ett skämt då. Det demokratiska partiet är kluvet mitt itu. Det här röjer vägen för John McCain i november.

Även om min personlige favorit är Barack Obama så ser det ut som om det blir republikanskt i Vita Huset ytterligare fyra år. Obama är också den som förmodligen skulle ha mest att sätta emot McCain i presidentvalet. Men tyvärr befarar jag att hans parti, inte för första gången, klantat bort innehavet av presidentämbetet i brist på en självklar kandidat till detta.

...och tröttsamma upprepningar på sura sidan

I brist på liberalt upplysta idéer ser det inte mycket bättre ut på vänsterkanten i Norrbotten. Ledarskribenten på Norrländska Socialdemokraten har nämligen gett sig på jakt efter "storfuskarna". Inte mindre än sju gånger används uttrycket skattesmitare i krönikan, ord sammansatta med skatte- ytterligare ett otal gånger.

Det är de som undanhåller svenska staten pengar som är föremålet för skribentens aggresion, inte mycket dock av analys av varför stålarna håller till utomlands istället för i Sverige. Och inte mycket heller till diskussion kring varför ägda pengar ska beskattas. Hela resonemanget avslutas med en sedvanlig sur kritik mot regeringen som jagar bidragsfuskare istället för "storfuskare". Gjorde inte förra regeringen det också?

Mera ensidighet i kråkvinkelbladet...

Länsrätterna ska enligt förslag från utredaren Sten Heckscher bantas ned från dagens 23 till 10. På vissa håll har detta tagit fram det mest förenklade sätt att se på problemet hos den lokala journalistiken. Två jurister vid länsrätten i Luleå ges utrymme att kampanja för sin arbetsplats inne bland de artiklar som skrivs av Norrbottens-Kurirens anställda skribenter. Precis som om de hade ett engångsvikariat på tidningen.

Föreställ att något liknande hade kunnat ske exempelvis vid en industrinedläggning någonstans. Varför fick inte några fackliga företrädare skriva "ett öppet brev till politikerna" när beslutet om Seskarösågens nedläggning kom på annat ställe än på insändarsidan? Tydligen är det någon gammaldags överhetsmoral som är vägledande för Norrbottens-Kurirens redaktion. Jurister och läkares ord väger tyngre än andras, precis som om det var lagen eller Gud som talade till folket. Själv fick jag ingen möjlighet att bemöta en överkörning som detta kråkvinkelblad publicerade av en läkarinna vars forskning jag framförde kritik mot i augusti i samma blaska.

Mer än bara ett sandlådekrig

Förra veckan visade Sveriges Television dokumentären "Fördärvet". Den handlade om ett av de mest uppmärksammade, men absolut inte det första, fallen av tvivelaktig forskning. Var och en som någon gång vågat ifrågasätta en känslig universitetslärares forskning vet att om det görs på fel sätt eller i fel sammanhang så kan man verkligen få fan för det. De som hävdar att universitetsidén går ut på kritiskt tänkande och kunskapssökande befinner sig förmodligen någonstans uppe i det blå när de orerar om dylikt.

Fallet med Christopher Gillberg som lanserade DAMP-begreppet i början av 80-talet är ändå bra mycket mer än bara ett sandlådekrig. För många som fått diagnosen har DAMP snarare fungerat som en stämpel eller ett sätt att ha någonting att skylla ifrån sig på än någonting att bli hjälpt av. Sociologen Eva Kärvfe och läkaren Leif Elinder som begärde ut material från Gillbergs forskning fick efter dom i Kammarrätten rätt att ta del av forskningsresultaten, något som aldrig skedde eftersom några medarbetare till Gillberg förstörde de 12-27 år gamla forskningsjournalerna innan Kärfve & Elinder skulle påbörja sin granskning.

Något som frapperar i den här affären är hur Gillberg och hans uppbackare reagerat på kritiken. De talar om sig själva som utsatta för en häxprocess från sina vedersakare, vilket är ett bakvänt resonemang eftersom det är de som försetts med DAMP-diagnosen som stämplas som avvikare av Gillbergs forskning. Annars skulle inte DAMP användas som ett skällsord. Precis som cp användes på skolgården i min generation så är de nya psykiatriska diagnoserna intet annan än ytterligare några i raden av begrepp att definiera ut de som sticker ut.

Kollegial konkurrens

Dagens ironi står Bo Rothstein för som vill utsätta polisens verksamhet för konkurrens. Tydligen är det inte entreprenadlösningar som Rothstein förspråkar utan konkurrens mellan flera olika poliskårer, lokala, regionala och nationella. Medborgarna ska kunna vända sig till den organisation de har mest förtroende för sägs det i artikeln.

Annars var det lätt att tro att härmed avsågs en ytterst långtgående variant av nattväktarstat där även våldsmonopolet kan läggas i privata händer. Det var det alltså inte. Rothstein vill också att polisernas verksamheter ska granskas efter mönster från den akademiska världen, så kallad peer review.

Frågan är väl bara om det är mer av akademiska arbetssätt polisen behöver när det i artikeln också påstås att svenska universitet är tröga organisationer (medhålles). Snarare är det väl så att det redan finns lyckade exempel på statliga verksamheter vars service medborgarna är nöjda med och kan fungera som förebild för polisen och andra myndigheter. Jag kan dock hålla med om att polisens verksamhet behöver bli mera forskningsanknuten och avkopplad från Polishögskolan. Mer akademiska strider utanför universiteten betackar vi oss dock från.

Bilen som ett med människan

Så smått har jag börjat komma en bit med träningen inför Stockholm Marathon. Idag sprang jag upp till gränsen för när en mara egentligen börjar, dvs. vid 32 km. Efter denna sträcka har många gått in i väggen. Längre än så springer jag aldrig på träning eftersom det tar på kroppen för mycket. Tävling är speciellt, då gäller det att höja sig ett snäpp och orka lite mer.

På de här tidiga vårpassen har jag lärt mig att den finns en viss sort av bilister som inget annat kan kallas än idioter. Eftersom det inte går att springa ända ut till vägkanten på grund av den snö som finns kvar där ännu så finns det de som av ren elakhet uppmärksammar detta och tar sikte på mig och passerar endast en hårsmån ifrån en. Det ska sägas att den stora majoriteten av bilister uppvisar en mycket stor hänsyn till oss löpare, men så finns det någon procent av dessa som borde plockas av körkortet. Förr eller senare inträffar det en olycka relaterad till denna form av prickkörning. Och då lär debatten släppas lös med full kraft i vanlig svensk ordning.

Jag kräver inte att löparna ska lindas in i bomull eller förses med speciella privilegier. Men det borde vara varje bilists plikt att lätta lite på gasen när en cyklist, gångtrafikant, inlinesåkare eller löpare nalkas. Det finns förresten en omfattande terapikörning som inte verkar ta någon ände. Folk ger sig ut och kör bil för att få utlopp för sin rastlöshet. Att förflytta sig från punkten A till B och sedan tillbaks har blivit ett högst naturligt förkommande självändamål. Det är inte hållbart i längden, varken miljömässigt eller för den personliga utvecklingen. För egen del har jag aldrig kört längre än den rätt vanliga sträckan 2000 mil på ett år trots ihärdiga försök att verkligen nyttja bilens transportmöjligheter fullt ut.