Det besynnerliga forskningsprojektet i Norrland

Fredagens huvudledare i DN behandlade ämnet om överetableringen av myndigheter i Sverige. Först på listan över vilka som bör läggas ned sattes Statens Folkhälsoinstitut i Östersund. Under sommaren har denna flyttat fram positionerna ifråga om larmrapporter rörande hälsan hos svenskarna. Mest framträdande bland dessa var uppgiften om att 400 000 barn har missbrukande föräldrar.

Ni får säga vad ni vill men jag menar att detta är ett gravt missvisande påstående. När missbrukar en förälder egentligen? Och var går gränsen för att detta skulle påverka barns hälsa?

Statens Folkhälsoinstitut etablerades i Östersund som kompensation för de jobb som försvann när garnisonen avvecklades i staden. Den har inte så lite sovjetiskt över sig och tanken med den verkar synnerligen inriktad på att lägga livet tillrätta hos folk snarare än att bidra till upplysning. I Luleå där jag växte upp och fortfarande bor härjade en kvinna som med folkhälsoargumentet också ville styra i andra familjer än sin egen, dock med den moralistiska uppfattningen att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Prussiluskan i konkret gestalt med andra ord. Utan framgång försökte jag göra lokala medier uppmärksamma på dennas verksamhet, men det slutade bara i att en av de presstödsberoende blaskorna lät kvinnan köra över mig i ett så kallat genmäle på ett sätt som knappast sett sin like.

Det är klart att det inte känns bra av sådant. Men vad historien kanske lär oss är att ett starkare civilsamhälle än det som finns i Luleå kanske hade satt stopp för detta besynnerliga forskningsprojekt på ett tidigt stadium. Definitivt tror jag att Luleå valdes som studieobjekt just av den anledningen att här är det lättare att ta till och införa statligt sanktionerade lösningar på diverse samhällsfrågor och problem. På tal om Statens Folkhälsoinstituts framstötar så ligger dess förklaring sannolikt i att det är beläget i Norrland som alltmer börjar verka som Sverige som det en gång var. Folkhemmet i dess klassiska tappning omhuldas här fortfarande på många håll. Och dessvärre var det också härifrån de stolliga idéerna om häxorna fördes ut över resten av landet en gång i tiden.

För en tid framåt kommer jag på denna blogg ägna mycket tid åt att ifrågasätta och kritisera den nysovjetism som jag tycker börjar gripa kring sig i den landsdel som jag härstammar från. Målet är således inte bara att Statens Folkhälsoinstitut ska läggas ned, utan också att norrlänningarna börjar ta tillbaka styrseln över sitt eget öde. Om folk uppe i norra Sverige fortsätter att vaggas in i tron att staten framgent alltid kommer att vara alla goda gåvors givare så är jag rädd för att det hela kommer att ta en ände med förskräckelse.

Leif Lewin - forskningens Mick Jagger

John Lennon kunder konsten att fabricera slagkraftiga argument och omdömen. Ett av dessa var det om Mick Jagger - mannen med tusen ansikten. Inom svensk forskning skulle detta kunna transponeras till en annan person, statsvetarprofessorn emeritus Leif Lewin.

Denne har inte samma kraftiga stämma men väl en förmåga tolka samtiden förstärkt med en hantering av svenska språket som inte står många efter. Kanske är det enda anledningen till att omvärlden ännu lyssnar till honom. För genom åren har Lewin hunnit gå över idéanalys via public choice på 80-talet till ideologisk urvattningslära på 90-talet.

Idag vill Lewin återupprätta fakultetsstyret. Inte för att jag vet hur han ställt sig till forskningsråden som kölhalas i debattartikeln tidigare, men det verkar så i tiden pricksäkert att ge sig på dessa att det knappast kan handla om en uppfattning någon haft hela tiden.

Problemet med forskningsråden kontra fakultetsstyre är givetvis att den idylliska tillvaro då professorerna hade förmåga att styra över forskningen inte finns längre i Sverige. Studenter, forskare och antal lärosäten har ökat explosionsartart sedan 50-talet. Därtill är enprofessorshierarkierna på många håll en existerade realitet, vilket motiverar en viss politisk styrning.

Lewin får för mig gärna besjunga det bästa ur ett svunnet tillstånd, om så bara för en dag. Men att alls tro att lösningen på frågan om kvaliteten i svensk forskning ligger i att stärka de enskilda universitetens ställning vore tillmäta de befintliga lärosätena alltför stor kompetens.

Vad händer när inte hemvändarna återvänder längre?

I helgen hade jag tänkt mig en kortare resa inåt landet med bland annat fiske och en löpartävling på programmet. För närvarande är tidningarna fulla med annonser om evenemang med anknytning till de som använder semestern till att återse sin uppväxtmiljö.

Landsbygden lever upp med andra ord. Eller är det dödsryckningar? I större delen av den svenska glesbygden framträder ett mönster. En mil utanför större tätorter förtvinar livet. Värst drabbat är inlandskommuner med ensidigt näringsliv. Problemet är känt sedan länge men är nu akut då ungdomarna försvinner därifrån i allt hastigare takt.

När så äldreomsorgen omsätter mest pengar på orten finns snart inte en kommun mer.

Ofrivillig professor

I anslutning till mitt förra inlägg så har jag vissa funderingar kring den förda politiken under den senaste 10-15 årsperioden. Ty det var ju så att industrisamhället av många sågs som något förlegat, något vi håller på lämna bakom oss. Daniel Bells idéer om det post-industriella samhället där relationer mellan människor betyder mer än känslokall produktion av varor slog igenom med full kraft. En del yrkesvägledare avrådde till och med sina elever att välja inriktning mot industriarbete eftersom jobb inom denna sektor var på utgående.

Det visar sig nu att denna analys var att förväxla orsak och verkan. I ett bokavsnitt går professorn i ekonomisk historia Nils-Gustav Lundgren till frontalangrepp mot uppfattningen att den nya ekonomin, även kallad upplevelsesektorn eller kunskapssamhället med mera skulle utgöra framtiden. Lundgren menar att dennas andel av sysselsättning och förädlingsvärde inom det svenska näringslivet väger lätt i förhållande till industriell produktion av varor och tjänster i allmänhet och råvaruhantering i synnerhet. I alla fall vad beträffar Norrbottens utveckling.

Det är inte svårt att hålla med om detta. Svårare är dock att förstå varför ovanstående nu kommit till denna insikt efter att under många år ha propagerat för att det viktigaste är att ha kul, vilket många direkt förknippat med att det första man ska göra när man stiger upp på morgonen är att knäppa på datorn. Lundgren går även till angrepp mot sin egen arbetsplats Luleå Tekniska Universitet vars verksamheter han ser som ersättningsjobb för det uteblivna Stålverk 80. Som ofrivillig professor klagar han sannolikt ändå inte över lönen på drygt en halv miljon om året. Snacka om att kacka i eget bo.

Hela grejen handlar givetvis inte om något annat än politisk korrekthet. Flumprofeterna som satte nöje före arbete kan möjligen göra avbön för sina tidigare åsikter. Lite mera nära i tiden ligger problemet med att avslöja den förre IT-guru som ska lyfta Norrbotten till nya höjder med sitt redan misslyckade koncept. Kommer lokalmedia att lyckas med detta? Knappast eftersom det hotar arbetstillfällen som kommer till skänks utan egna initiativ.

Han är inte värd att gå på semester

Almedalsveckan, detta arrangemang då politiker och journalister ska formera sig inför sommarledigheten, har just avslutats. Jag har tidigare dömt ut detta som ointressant på grund av dess förfall från idealistiskt-folkligt möte till maktjippo där alla måste vara på plats för att inte missa något.

Det här med att gå på semester, och framförallt att vara värd att gå på semester, har jag funderat en del över. Riksdagsledamöterna har ju som bekant tre månaders ledighet. Regeringen får dock ställa in sig på att jobba under semesteruppehållet på någon sorts lågvarv. Det går alltid att diskutera denna ordning. Många, såväl regeringen som riksdagsledamöterna, laddar nog snarare batterierna inför höstsäsongen. Annat är förhållandet med majoriteten av landets presstödsberoende journalister.

En som definitivt inte är värd att gå på semester i år är Norrbottens-Kurirens ansvarige utgivare Mats Ehnbom. Förutom att han är kapten på en skuta som sakta med säkert sjunker mot botten sedan Store Sture Bergman från Lillpite försvunnit till Västerbottens-Kuriren i syfte att få gehör för sina storsinta planer där så är Ehnbom inget att annat än en sluten variant av sin företrädare. Förra hösten när jag i ett inlägg dristade mig att kritisera ett tvivelaktigt forskningsprojekt spelade Kuriren ut mig i tre steg mot den läkarinna som stod bakom detta.

Det började med att insändarnissen på tidningen refuserade ett skrivet inlägg från mig och stoppade det i händerna på en allt annat än kompetent journalist som ringde upp mig och återgav min kritik på förvrängt sätt. Som final på hela affären tog blaskan till det sällsynta greppet att låta läkarinnan köra över mig i rollen som engångsvikarierande journalist i ett "genmäle".

Jag tror nu inte för en sekund att kvinnan det är fråga om hade skrivit detta själv. Ej heller är det nödvändigt att ägna så mycket mer tid åt det här "projektet". Det är en rätt udda historia som går ut på att Luthers tes om "arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd" omsätts till vetenskap med tillskott av inte så litet lägga livet tillrätta. I Pajala där civilsamhället är starkare än i Luleå där den här kvinnan härjat ignorerades hon. Tyvärr en effekt i en stad där man under långliga tider haft problem med att vara så stora att man inte ser sig själv.

Jag försökte föra en dialog med byråkraten Ehnbom om det här men möttes bara med tystnad. Ej heller fick jag bemöta påhoppet från medicinkvinnan och/eller maken till denna som var rätt obehaglig och nästan gjorde mig illa till mods trots att den viktigaste regeln i den hippokratiska läkareden går ut på att inte skada patienterna.

När jag bodde i de södra delarna av vårt land var jag en gång inblandad i en debatt med en fullfjädrad akademiker, ej heller det en särskilt angenäm upplevelse. Men tidningen ERGO lät mig ändå få besvara ett personligt påhopp från den som tjänstgjorde som doktorandombudsman på universitetet i staden. I översta Norrland tyngt av slutetenhet lät sig icke detta göras för där är tiga guld. Något märkligt kan tyckas med tanke på att riksmedierna i flera fall legat före lokaljournalistiken ifråga om att peka på missförhållanden där.

Intressant ska bli hur denna hanterar den här mannen som väl egentligen borde vara körd vid det här laget men som fått en nystart efter regeringsskiftet. Idag går i alla fall jag på semester i tre veckor. Och det är jag faktiskt värd.

Gäckande storgädda

Det här med fiskehistorier är väl egentligen rätt onödigt att ta upp. Men jag gör ändå ett försök. På midsommardagen gav jag mig ut på vinst och förlust på jakt efter lite gädda i anslutning till där ett vattendrag rinner ut i havet. Och döm av min förvåning då jag på första kastet med favoritdraget pite-reptil får en gädda av det större slaget på kroken.

Särskilt lång blev inte kampen med denna. Eftersom jag försummat att byta lina slet sig den rackaren rätt snabbt med både drag och tafs från den sköra tråden. De senaste dagarna har jag återvänt till samma plats i syfte att bärga denna storgädda men utan resultat.

Det är möjligt att den inte överlevt med draget kvar i munnen eller att någon annan fiskat upp den. I så fall borde reviret ha övertagits av någon annan herre på täppan. Det sistnämnda verkar inte ha skett eftersom jag inte haft ett enda hugg där på mina återfärder till turstället. Den här veckan som är den andra i juli brukar traditionellt för min del vara den sista som ägnas åt gäddfiske. Sedan blir vattnen för igenvuxna och gäddorna lata i solskenet. Men en gång till ska jag i alla fall försöka utmana denna gammelkrokodil.

Löpsäsongen så långt

Vårsäsongen ifråga om min löpning blev lyckad såtillvida att jag satte personligt på både halvmaran och milen. I Stockholm Marathon där jag ovan ses helt fokuserad på uppgiften gick det inte lika bra. Efter att ha startat i tretimmarstempo med en placering omkring 500 efter första 10 km stabiliserade jag mig omkring 600-700 mellan 20-25 km. Sedan gick det mest utför. Tappade placeringar i stort sett ända in i mål och slutade 1088. Det blev en hel del gång mot slutet med vätskekontroller som kändes som befrielser från det jobbiga kutandet.

Några bortförklaringar till det skedda har jag givetvis. Som till exempel kraftig förkylning endast två veckor före loppet. Sedan är det möjligt att jag startade i för hårt tempo. Den viktigaste förklaringen till debaclet var nog ändå vätskebrist. Mot kvällen hade jag en schackningsperiod där jag kände mig rätt borta. Det kändes som om jag kunde dricka hur mycket som helst utan att ge i från mig något. Men så var det ju också 27 grader varmt.

I sommar blir det några kortare lopp. I höst lär det bli några längre lopp med Lidingö som grande finale. Jag har inte beslutat ännu om jag ska springa Berlin Marathon som går samma helg. Ett alternativ vore att avstå från det sistnämnda till Lidingö och springa Åland Marathon i slutet av oktober istället som förvisso ska vara ett riktigt blåsmaraton. På Timbros hemsida finns nu min rapport "Thomas Szasz och psykiatrin". Den kan läsas som ett alternativ till den vidlyftiga användningen av begreppet psykiskt sjuk ifråga om svårförklarliga våldsdåd.

Eko-konsumismen

Enligt statistik råder stor efterfrågan på så kallad ekologisk mat. Så stor faktiskt att producenterna har svårt att hänga med. Denna livsmedelsform har med andra ord blivit en anledning till konsumism som väl miljörörelsen knappast ställer upp på?

För några år sedan var det inne att ondgöra sig över "gen-mat" ända tills någon kom på att det är gener i all mat. Nu var ju måltavlan genmodifierad mat, men det verkade inte många av aktivisterna känna till.

Ifråga om eko-maten råder ett motsatt förhållande. Här får konsumenterna en varudeklaration om att de verkligen gör gott genom att handla ekologiskt. Frågan är bara hur sovjetiskt det blir med tiden om fler och fler ska handla idealistiskt i form av eko- och kravmärkt. Jag har nämligen svårt att se ekomärkningen av varor som särskilt förenlig med personliga preferenser.

Mannen som aldrig blev finansminister

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros lägger idag skulden för riksbankens räntehöjning på regeringen. Skattesänkningar ska ha eldat på inflationen och lagt grunden för reallönesänkningar för första gången på många år.

Måste erkänna att jag inte riktigt förstår resonemanget. Om folk får mer kvar i plånboken borde väl detta kompensera för inflationen. Sedan är väl huvudförklaringen till denna snarare den inhemska avtalsrörelse som Östros eget parti väl knappast hållit tillbaka i kombination med ökade råvarupriser som bestäms på en global marknad.

Hela analysen vittnar mest om desperation hos en som aldrig blev finansminister under en chef som föredrog att hålla sina medarbetare kort. En annan fråga i sammanhanget är om anledningen till att herr Östros aldrig nådde fram till doktorsexamen i nationalekonomi utan stannade vid en lic. helt enkelt kommer till tydligt uttryck här.

Början till slutet för landstingen?

Det ska det bli möjligt för olika vårdgivare att skicka journaler mellan varandra på elektronisk väg. Tidigare har det varit ett krångel exempelvis när en patient flyttat från ett landsting till ett annat och måste skriva under handlingar för att andra läkare ska kunna ta del av journaluppgifterna.

Jag kan tänka mig att det ligger en del revirbeteende bakom den gamla ordningen som landstingen gärna slagit vakt om. Hela konstruktionen med regionala politiska församlingar som huvudmän för vården i landet har ju aldrig varit speciellt lyckad.

Kanske är det nu på gång att de kommunallagar från 1862 som ligger till grund för dagens landsting är på väg att skrotas i och med att denna ärendehantering blir en statlig istället för en regional verksamhet. Det vore i så fall inget att beklaga. Själva idén med regionen som grund för politiken bör vi akta oss för i Sverige.

VM i storsinthet?

Är det någon som minns snacket om kärnvapenfria zoner? I början av 80-talet då kalla kriget var inne i sin sista intensiva fas fanns det så kallade idealister som tävlade om att utropa alltifrån hela världen till den egna tomten till dylika zoner.

Nu vill en storsint företrädare för ett bensinbolag i Piteå göra hans kommun till en moralisk frizon. Precis som om resten av världen snurrade kring denna. Jag har tidigare noterat hur toleransnivån på denna ort är allt annat än hög. När några udda politiker i fullmäktige övergick sverigedemokraterna bemöttes dessa inte med argument utan med gatans parlament i form av trotskijistiska rättvisepartiet.

Och när ett förvisso ett hemskt dåd inträffade i staden, ja då bildades det ett "manligt nätverk" mot kvinnovåld. Grejen var hur stor som helst där uppe men i omnejdens ögon drog man nästan på munnen åt det hela. Baksidan av medaljen med att agera moralisk stormakt är naturligtvis intoleransen. Detta är nog det största problemet på mindre orter.

Förmodligen övervärderad börs

I snart ett år har det gått knackigt för kurserna på Stockholmsbörsen. Emellanåt ägnar jag mig åt kommentarer åt det ekonomiska eller finanspolitiska skeendet trots att min kunskap på området är förvärvad som autodidakt snarare än expert. Frågan är väl ändå om inte börsbedömningar ska liknas vid en konst hellre än en vetenskap, något som bland annat skulle kunna förklaras av att så många amatörer lyckas i sitt värv samtidigt som också en del läkare ägnar sig åt dylik verksamhet i brist på respekt för sin yrkesutövning.

Igår nådde i alla fall Stockholmsbörsen årslägsta. Därmed är den tillbaka på samma nivå som sommaren för 2006. Det var ungefär tidpunkten för när riksbankens räntehöjningar i syfte att kyla av ekonomin började slå igenom. Ändå fortsatte börsen upp i ytterligare ett år.

Jag tar detta till intäkt för att Stockholmsbörsen förmodligen varit övervärderad och nu börjar stabilisera sig på sin mera korrekta nivå. Det finns inte mycket som talar för att den kommer att fara iväg uppåt snabbt. Det går inte att tala om köpläge enligt expertisen. Skenande råvarupriser, för generösa löneavtal och följdverkningarna av debatten kring klimatförändringarna har säkert gjort sitt till, men den huvudsakliga förklaringen till situationen idag står att finna i överdrivna förväntningar. Närmast är väl frågan är om fastighetsmarknaden också kommer att påverkas i samma riktning.

När ska Svenskans ledarredaktion sluta gulla med centern?

Salig Gunnar Hedlund brukade finurligt replikera på frågor om vari hans partis ideologi egentligen bestod med svaret centerideologin. Och sant är väl detta: centern är det kanske mest pragmatiska av riksdagspartierna. En del vill trots det koppla partiprogrammets upplägg till filosofen Rousseau, vilket är ett inte helt oävet projekt.

När moderaterna gjorde sin mitteninbrytning blev högerliberalismen ledig, något som centerpartisterna tog fasta på. Samma rörelse innebar även att utrymme gavs för ett parti med mer utpräglad konservatism på programmet, vilket kristdemokraterna utnyttjade. I likhet med centern sladdar dock kd i opinionen, ett faktum som inte kan förklaras av annat än att dessa partier har en för svag ideologisk profil. Detta tar sig uttryck i en politik där det är svårt att gå från ord till handling.

På Svenskans ledarsida läggs skulden för Alliansens dåliga opinionssiffror på moderaterna. En sanning skribenterna försöker dunka in är att Maud Olofsson försetts med en grimma av sina moderata regeringskollegor. Hur det verkligen är med detta får framtiden utvisa. Händer det inte mer på området regelförenklingar de närmaste två åren är det upp till Olofsson själv att avgöra om hon ska avgå på grund av dåligt manöverutrymme eller ett misslyckande med sitt uppdrag.

I nöden prövas vännerna. Ingen av de centerpartister som gått ut hårt och lanserat sig själva som frihetsvänner eller liberaler röstade mot FRA-lagen. I likhet med många gånger förr smakade makten mer än principen.

Sommar med Roland Johnson

Så här lagom till midsommar har sommarsysselsättningen för Norrbottens-Kurirens debattredaktör Roland Johnson dragit igång. En tävling benämnd "Fiske-DM" drar igång i helgen där vinnarna i fem olika klasser ska koras i slutet av augusti.

Det går inte att förvänta sig att en ansvarig för debatten på en liten lokaltidning ska komma i närheten av den förmåga att tolka av stämningen som finns hos exempelvis Mats Bergstrand på DN. Ändå finns det anledning att fundera över varför säsongen 2007/08 på Kurirens Fria Ord varit den sämsta sedan jag börjat läsa ledar- och debattsidor på allvar år 2000.

Att debattredaktören har en förkärlek för personpolitik framgår av ett yttrande av honom i fredagens tidning där det ofta uthängda landstingsrådet ställs som ansvarig för att vilja avskaffa Norrbotten. Vilket inte är riktigt sant eftersom denne bara vill ha ett större landsting som förmodligen aldrig blir av. Länet Norrbotten vill av förståeliga skäl konservativa Norrbottens-Kuriren har kvar. I frågan bedriver tidningen en allt annat än progressiv politik som förhindrar ett nödvändigt samgående mellan de nuvarande länen Norrbotten och Västerbotten.

Att läsa om Fiske-DM är smått roande sysselsättning. Inte sällan väger fångsten mer än "fångstmännen" hur det nu kan komma sig. Något man ska passa sig för är att rikta kritik mot överhetspersoner i denna blaska, vilket emellertid inte hindrat Johnson från att ta in inlägg riktade mot samma yrkesgrupp ur vilken en tvivelaktig forskare fick köra över mig oemotsagd som vikarierande journalist på Kuriren. Fallet torde vara unikt.

Många är de synpunkter som får komma till tals på debattsidorna, men frågan är hur farliga dessa egentligen när de som skriver oftast gömmer sig bakom signaturer. I dessa fall är det snarare tidningen ifråga som står för åsikten, eller mera precist, debattredaktören.

Fiskeskrönor kan vi stå ut med men inte att förvägra någon rätten att bemöta ett personligt påhopp. Om det därtill samtidigt skall anses som fullt legitimt att tycka till om läkare på en bedömningssajt, tyder i alla fall det mesta på att varje form av ideologisk hållning saknas. Därför håller Norrbottens-Kuriren långsamt på att gräva sin egen grav.

Ett nej kan också vara ett ja

Med irländarnas nej till Lissabonfördraget tar arbetet med att utveckla EU:s beslutsförmåga en paus. Åtminstone enligt de som vill se det hela som en process. Från att ha varit hårt drabbat av svält och massutvandring under 1800-talet, inbördeskrig under början av 1900-talet, har på senare år landet utvecklats till en keltisk tiger.

Det är med andra ord lite Norge över Irland. Kanske kan det förklara nejet. Också irländarna har långt fram i tiden ingått i ett annat imperium, det brittiska. För Norge handlade det om att kvarbli inom Kalmarunionen under dansk överhöghet innan Sverige fick den norska nationen som kompensation för förlusten av Finland.

Att rösta nej och vara emot är nästan alltid en reaktion mot att besluten fattas över huvudet och att delaktigheten i dessa är dålig. Så och här. Vi känner till fenomenet inte minst från Sverige där EU-motståndet är starkast i Jämtland (för övrigt en norsk provins innan 1658). Folkomröstningar blir då ett sätt att visa sin besvikelse, inte en handling för eller mot en speciell politik eller ett fördrag.

Ibland talas det optimistiskt om att EU innebär ett regionernas Europa istället för Europas regioner. Den svenska EU-debatten överförd på irländsk-norska förhållanden skulle kunna tala för att ett nej blir ett ja i framtiden. Med tiden har svenskarna blivit lite mindre skeptiska till EU kanske inte enbart på dess fördelar för jordbruks- och regionalpolitiken.

Bollen ligger hos centern nu

Efter att tre borgerliga riksdagsledamöter, två från folkpartiet och en från moderaterna, deklarerat att de tänker rösta nej till utökad övervakning, ligger bollen i frågan nu hos centern. Detta av två anledningar: 1) Partiet profilerade sig i valet som det mest liberala och fick gensvar därefter. 2) Det krävs ytterligare en röst för att fälla regeringsförslaget, och som det ser ut nu måste denna komma från just centern.

Samtidigt kom idag kritik mot Alliansens näringspolitik som sägs ge färre företag, något som Maud Olofsson måste ta till sig av. I annat fall är hon på väg att långsamt fasa ut sig från politiken. Den 18 juni då beslutet om övervakningssamhället ska fattas kan bli en minnesvärd dag för hennes parti, ja faktiskt i klass med den gången Fälldin godtog Barsebäck 2 trots löfte om att inte dagtinga om kärnkraften.

Igår när statsministern uttalade sig om FRA-lagen fick jag nästan intrycket att det inte var någon särskilt prioriterad fråga. Det här var ju från början ett sosseförslag som sedan blev Alliansregeringens och motades bort från riksdagen. Också då gick miljöpartiet och vänsterpartiet i spetsen för den frihetliga linjen.

Inte bara gubbvälden

En ny tidning i formatet något av en Metro för glesbygden har börjat ges ut där jag bor. Den är en blandning mellan annonsblad och nyhetstidning, med ett tema i ett aktuellt ämne och andra artiklar.

Jag vet inte om det här är framtiden för det fall presstödet helt skulle avvecklas. I senaste veckonumret av Extra hävdas i alla fall att "gubbväldet" hämmar Norrbottens utveckling. Tankar och åsikter av dylikt slag är varken nya eller originella. Däremot missvisande, inte minst på grund av att gum- eller tantväldena grasserar minst lika flitigt inom regionen.

Som första sanningsägare i frågan har redaktionen på gratisbladet plockat in före detta ledarskribenten på NSD, Lotta Gröning. Lite konstigt kan man tycka eftersom Lotta nog aldrig kom högre upp i sin karriär än när hon höll till i det gubbgrabbiga Norrbotten.

Problemen för regionen ifråga är nog varken några välden med ankytning till kön, utan att ungdomarna sticker härifrån, med påföljd av medelåldern stiger. Rätt märkligt faktiskt (ja det tål att upprepas) mitt under dundrande högkonjunktur.

Universitetet tiger som muren

Återigen har det kommit eländesstatistik om Haparanda. Det är lite märkligt att denna kommun gång på gång hamnar i strykklassen i undersökningar över tillståndet där. Sedan "ljuv musik" uppstod mellan kommunalrådet Sven-Erik Bucht och Ingvar Kamprad och den sistnämnde beslutade att förlägga ett av sina varuhus där har denna ort blivit en av de mest intressanta i norra Sverige.

En utredning framtagen vid Luleå Tekniska Universitet tidigare i år av bland andra ekonomihistorikern Nils-Gustav Lundgren försöker förklara varför Haparanda har så höga ohälsotal. Anledningen ska vara att finska invandrare som jobbat i södra Sverige väljer att bosätta sig i Haparanda efter pensioneringen eftersom inkomster intjänade utomlands beskattas hårdare i Finland. Genom att bosätta sig på en gränsort med gynnsammare skatteregler slår dessa "finska sörlänningar" två flugor i en smäll. Lägre skatt och ändå närhet till hemlandet (Torneå är som bekant Haparandas systerstad).

Nu är jag inte så säker på att detta är hela förklaringen till eländestalen för Haparanda. Om dessa skulle bero på speciella "gränseffekter" borde rimligen samma negativa statistik gälla för andra gränskommuner som Övertorneå och Pajala, men där sticker inte ohälsotalen ut på samma sätt. Kanske är det därför universitetet tiger som muren: man har helt enkelt inte presterat en tillräckligt bra rapport som kan fungera som ett korrektiv till den negativa bild som ges av Haparanda av politiker och journalister.

Störst, bäst och vackrast?

En rekordstor meteorit har hittats i Norrbotten. Närmare bestämt i det som kallas Tornedalen. Fyndet är emellertid inte det första i området, något som inte hindrar upphittarna att tala om det största i Sverige och ett av de största i Europa.

Forskningen på området är inne på att meteoritnedslaget härrör från en explosion för närmare 100 000 år sedan. Det sannolika är därför att fler stenar kan hittas utanför svenska delen av Torne älvdal, i Finland, Norge och eventuellt också Ryssland.

En utomjordisk sten skulle kunna en region mer uppmärksammad. I takt med att fler fynd görs är dock det troliga att meteroritfyndet utanför Kitkiöjärvi förbleknar i jämförelse. Den största stenen av alla är sannolikt inte hittad ännu.

En meteoritsvärm tar ingen hänsyn till den gräns mellan Sverige och Finland som är själva förutsättningen för de som kallar sig tornedalingar, vilket är rätt intressant. Om naturens krafter fick bestämma skulle det vara svårare att se sig själv som störst, bäst och vackrast.

Att nå ut med sitt skrivande

Bokläsande var inte någon prioriterad sysselsättning när jag växte upp. Det berodde varken särskilt mycket på mig själv eller omgivningen. Några mer kända författare fanns i alla falla knappast i min närhet om man undantar Torbjörn Säfve.

Numera finns det i alla fall några som ser sig själva mer som idealister som sedan ett antal år driver ett bokförlag i stan, Black Island Books. Förlaget är inriktat så kallad smal utgivning, och finansieringen av denna verkar ske med hjälp av bidrag och tiggeri från främst myndigheter. En snabb genomgång av författarnamnen ger dock vid handen att det knappast handlar om några skribenter det går någon särskild nöd på. Medelåldern bland dem är också hög, något som knappast tillför det litterära klimatet i Luleå nytt blod.

En mycket högbetald professor-rektor ska närmast komma med en historieskildring på förlaget. Och tidigare har en äldre kvinnlig akademiker skrivit en regional historia, som för övrigt utspelar sig på samma ställe där en representant för en lokal företagarklan skruvat i hop en berättelse som av en händelse utspelar sig i anslutning till en redan mycket omskriven restaurang.

Varför nu alls uppmärksamma detta. Jo, i Skellefteå finns ett bokförlag som bygger på principen att författarna ska står för produktionskostnaden medan förlaget står för lansering, kontakter och handledning. Målsättningen med samarbetet mellan författare och förlag är där att författaren ska ha tjänat in produktionskostnaden när halva upplagan är såld. En mera marknadsorienterad eller entreprenöriell syn på författarskap med andra ord.

Om denna skillnad i hur man bäst når ut med sina kulturella strävanden på något sätt ligger bakom att Västerbotten fått fram författare som Martin Lönnebo, Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren går givetvis inte med säkerhet att svara på. Klart tycks i alla fall stå att i det som kallas Norrbotten idag inte kommer fram några nya förmågor på skrivandets område som väcker särskilt mycket uppmärksamhet utanför staketet. Det är symptomatiskt att den störste från regionen på området, Eyvind Johnson, ägnade större delen av sitt författarskap åt att skriva av sig sin uppväxtmiljö.

Om globala hot förr och nu

Förra året innebar som tidigare sagt genombrottet för debatten om det globala klimathotet. Detta var emellertid inte det första hot som påståtts leda till världens undergång. Ända från Augustinus dagar har diverse predikanter mässat om det nära förestående sammanbrottet om vi inte bättrar oss i tid. Fenomenet i sig är med andra ord inte alls nytt.

Bara från min egen livstid minns jag då ett par undergångsprofetior som varit i svang. Den första, som hade sin storhetsperiod när det kalla kriget gick in i sitt slutskede, tog sikte på det faktum att världsfreden aldrig var hotad. På den tiden var det inte ovanligt att folk planerade för sin överlevnad på samma sätt som många idag resonerar när de vill installera bergvärme. Genom att gräva privata skyddsrum på tomten skulle fullgott skydd undan ett kärnvapenkrig uppnås.

Mot slutet av 1980-talet var det många som talade om freonet som vidgade ozonhålet och hotade att bränna ihjäl mänskligheten. Men som precis som i fallet med tredje världskriget blev det inget allvar av det hela. Många är de idag som inte minns detta. Några kanske minns hysterin kring fågelinfluensan alldeles nyligen, samt även andra diverse hot mot folkhälsan som passerat revy under åren.

Om dessa exempel borde många erinra sig lite bättre innan klimathotet rentav börjar göra det svårt att planera för framtiden överhuvudtaget. Den försommar som långsamt skrider fram i landet ger knappast skäl för antagandet att vi går mot värmedöden, och så sent som i början av april låg snötäcket över riket lika utbrett som det var två månader tidigare. Dessutom: på Valborg gick det att åka skidor på Ormberget där jag brukar träna. Säg när gick det för sig senast?

Dubbelkommando översta Norrland

Hur vänster går det egentligen att bli? Det är den fråga jag ställer efter ha läst samma artikel på kultursidan i såväl vänster- som högerblaskan i den region som lite föraktfullt kan kallas översta Norrland. I denna tillåts "vänsterguran" Naomi Klein breda ut sig. Av någon anledning betecknas hon som en hjältinna inom rörelsen mot globalisering och kapitalism hur nu denna kan se ut.

Fadäsen, för nog är det väl en sådan, beror förmodligen på det för årstiden vanliga fenomenet sommarvikarien. Det är den period på året när vi kan få läsa om allt från att cancergåtans lösning är nära förestående till att polarisarna är borta om tio år. Alternativt rör det sig om två lokala tidningsdrakar som håller på att tappa styrseln eller helt enkelt på detta vis annonserar ut att ett samgående mellan de båda är nära förestående.

I ideologiskt avseende om det nu går att resonera utifrån ett sådant perspektiv är dubbelartikeln intressant även om som värst många förmodligen inte läst den. Jag träffar nämligen på många häruppe som i de små frågorna intar en liberal hållning men när det kommer till större problem nästan alltid graviterar åt vänster. Rödhögern förnekar sig aldrig.

Kommunal anställningspolitik

Hemkommen från en dryg veckas resa vari ingick även en mindre lyckad avslutning i Stockholm Marathon tänkte jag härmed bistå med några funderingar. Det var nämligen så att jag läste en artikel i DN om hur uppfattningarna kan skilja sig åt mellan kommunerna ifråga sommarjobben för ungdomarna. I Piteå får alla sextonåringar sommarjobb av kommunen medan på Lidingö ses det som ungdomarnas eget ansvar att skaffa sig jobb.

Det går att ha synpunkter på detta i att lämpa över på individen att "ta sig själv i kragen". Ändå är det typiskt att det i en kommun utrustad med en rätt etablerad bruksanda råkar förhålla sig så att det offentliga ska ordna det även efter skolan. I den kommun jag själv växte upp fixades det också jobb åt ungdomarna. Jag deltog i så kallad sommarpryo ett år. Därefter skaffade jag mig feriejobb på egen hand.

Visst är det bra om inte ungdomen försummas av statsmakterna, men i fallet med hur vissa kommuners sida agerar ifråga om sommarjobben så är nog risken snarare överhängande att vuxenblivandet skjuts på framtiden för de grupper som gynnas. De jobb som de kommunanställda ungdomarna utför, röjning av sly och dylikt, är ju dessutom av sådant slag att de måste utföras i vilket fall. Behovet finns med andra ord. Att slippa söka jobb en sommar efter grundskolan må gå an. I utsätta ungdomen för selektiv socialistisk anställningspolitik ännu längre är dock inget annat än kontrakproduktivt.

Brev från rörelsen

Sanna Rayman (SvD) har uppmärksammat att LO skickar ut brev med uppmaning till mobbning av en av de endast två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen Norrbotten (vänsterblocket där har åtta ledamöter).

Jag bor själv i samma område som den andre riksdagsmannen och har därför också fått ett LO-brev. De förslag som kritiseras ska visst påminna om idéer framförda av fackorganisationen tidigare, vilket är logiskt eftersom mobbarens taktik inte sällan går ut på att lasta andra för sina egna brister.

Men det intressanta är kanske inte innehållet i det budskap den kanske mäktigaste organisationen inom rörelsen har att framföra, utan att påverkansvägen ska gå via borgerliga riksdagsledamöter. Trots sex ledamöter i ryggen anmodas väljarna vända sig till företrädare av vilka de flesta inte ens röstat på. Är verkligen vänsterrepresentationen från Norrbottensvalkretsen så svag?

Ofrivillig brottsling

Den här rubriken fastnade jag för förra veckan. Den som avses, en "psyksjuk", har tydligen av redaktionen på tidningen ifråga bara genom sin diagnos ansetts vara av brottslig natur. Inlåsning är normaltillståndet för sådana åtminstone om man går efter medielogiken ifråga om dylika individer. Jag har tidigare skrivit om fallet. Här pekas visserligen inte någon ut, men en stor skugga faller över alla som kan räknas in i gruppen psyksjuka. Per definition är dessa livsfarliga enligt svensk såväl lokal- som kvällspress.

Frågan är hur händelser av det här tragiska slaget - för det finns ju fler exempel - bäst ska hanteras. Att namnge och hänga ut är ingen bra idé. Ej heller att rikta in sig på grupper. Faktum är att vi för närvarande befinner oss i ett läge där psyksjuka, vilka dessa nu egentligen är enligt medierapportörerna, mer och mer får fungera som samhällets syndabockar. Utvecklingen är med andra ord allvarligt oroande.

Vården ska givetvis ha sin släng av sleven. Dessvärre tycks kraven på denna i dessa ärenden mer inrikta sig på övervakning och straff istället för behandling. Och hamnar vi där skickas patienterna med psykiska problem snarare ut i ett rättsligt ingenmansland som inte alls lär komma tillrätta med problemen. Det är bara att konstatera, att när det handlar om psykiska sjukdomar, har människan en klar tendens att sluta tänka förnuftigt.

Överdimensionerat Europa

Att kommentera Eurovision Song Contest är kanske inte den mest intellektuella verksamhet. Ändå ger antalet deltagande länder upphov till vissa funderingar. Inte mindre är 43 stycken deltog i omröstningen igår.

Finns det verkligen så många i Europa? Och det Ryssland som deltar, är det verkligen landet hitom eller bortom Ural? För att inte tala om Azerbadjan och Armenien dit inte ens Alexander den stores trupper nådde.

Montenegro gav Serbien 12 poäng, vilket skulle vara som att Skåne ger Sverige en tolva. Ni kanske anar vartåt jag vill komma. Många av de länder som fick vara med i tävlingen är inte att räkna som nationer i egentlig mening. Alldeles för många av dem är nämligen resultatet av sönderfallna imperier, på sin höjd vagt definierade folkgrupper. Detta att tänka på för alla som ser en östeuropeisk dominans ur gårdagens resultat. Ryssland är dock att gratulera.

De inbillade sjuka

Riksteaterns maratonturné med Molières fantastiskt roliga pjäs om den inbillade sjuke med Claes Malmberg i huvudrollen var tyvärr något jag missade. Förvisso har jag sett TV-uppsättningen från 70-talet med Sven Lindberg, säkert minst lika bra den.

Ämnet är klassiskt och med all sannolikhet lika gammalt som mänskligheten. I ena rollen läkaren/medicinmannen som har bot mot allt. I den andra patienten som finner på olika krämpor med en oändlig kreativitet. De båda är varandras förutsättningar.

Diagnoshysterin är ett stort problem även idag där vi aldrig haft fler läkare och ett utanförskap bland arbetsföra av vilka många går hemma och klättrar uppåt väggarna i brist på vettiga arbetsuppgifter. I en sådan situation frodas såväl hypokondrier som överdiagnostisering.

I min barndom fanns det fortfarande läkare som vågade säga: det här är en frisk pojke. Idag är det desto vanligare att läkarna söker finna fel på sina patienter istället för att glädjas åt att folk är friska. Och svenskarna ska visst vara världens friskaste folk; ändå tjatas det ständigt om nedskärningar i vården och otillräckliga resurser.

Skälet är naturligtvis att det går att göra pengar på sjukdomar. Människors ohälsa är en lukrativ bransch. Ingrid Carlberg har i boken Pillret visat hur makten över psykiatriska diagnoser ingår i en järntriangel mellan forskare, läkare och läkemedelsindustrin. Helt klart råder inget tvivel om att din eventuella hälsa utmanas av rätt så starka intressen.

Larmar och gör sig till

Ett tragiskt våldsdåd som ser ut att ha familjeanknytning har inträffat i närheten av där jag bor. Det är lite märkligt att se hur olika lokaltidningarna reagerat på händelsen. Den ena avisan skriker ut det skedda i form av rubriker om en psyksjuk som släppts lös. Den andra, som tidigare näpsts av Pressens Opinonsnämnd för att hängt ut en person med diagnos och allt, intar en närmast underdånig attityd i ärendet.

Jag vet inte om det är en normal mänsklig reaktion att uppträda på det här viset beroende på om någon myndighet agerat eller inte. Från min utgångspunkt tyder det i varje fall på någon form av bristande ansvarskänsla i kombination med en diffus uppfattning om vari yttrandefriheten består. Om det här är typiskt norrbottniskt låter jag vara osagt. Dåligt återgiven verklighetsbeskrivning är det då under alla omständigheter.

Kd-kvinnornas självmål

Förra veckans icke-nyhet nummer 1 var förmodligen två kd-kvinnors krav på att kemiskt kastrera sexförbrytare. Förslag av den här typen dyker upp då och då, oftast som utslag av högerpopulism. Det händer dock att åsikter av dylikt slag kommer från vänsterhåll. Jag minns särskilt den miljöpartiriksdagsman som i slutet av 80-talet ville förse fångar på permission med giftampuller som skulle lösas ut om de rymde.

Det är ingen slump att ett sådan här propå kommer från representanter för kristdemokraterna. Partiet har i och med moderaternas mittensväng alltmer kommit att profilera sig som ultrahögern i svensk politik. Utifrån en sådan ideologisk ståndpunkt är det lätt att ta till demonisering som strategi istället för rehabiliteringsåtgärder mera påminnande om en upplyst liberal kristendomstolkning.

Den springande punkten här är givetvis om dessa familjekramande kd-politiker också vill kastrera den numera världsbekante patriarken i Österrike. Tror inte det. Därför tystades detta självmål ned ganska snabbt.

Vad är Norrbotten?

Mitt intresse för byggnadskonsten ledde mig in på ämnet gårdar. Eftersom jag är uppväxt med uppfattningen att äldre hus i mitt närområde benämnes Norrbottensgårdar så gjorde jag en sökning på detta ord. Jag hittade många Norrbottensgårdar till salu, men ingen beskrivning av vad en Norrbottensgård egentligen är.

Först efter att har sökt på "Västerbottensgård" så hittade jag en beskrivning på Västerbottens museums hemsida över vad en Norrbottensgård är. För en Norrbottensgård är nämligen inget annat än en Västerbottensgård.

Det var ju nämligen så att landskapet Västerbotten utgjordes av hela kustregionen på västra sidan av Bottenviken. Efter delningen av länet Västerbotten uppkom efter hand landskapet Norrbotten, men detta har aldrig existerat officiellt. Inte så konstigt då att Norrbottensgården helt enkelt inte finns eller är en efterhandskonstruktion.

En tes jag brukar driva är att någon regional identitet knappt existerar inom det område som idag benämnes Norrbotten. Maten i synnerhet, till exempel, brukar fungera som identifikationssymbolen framför andra i regionerna. Men några livsmedel som går att knyta till Norrbotten existerar inte, precis som det heller inte finns någon för regionen typisk gårdsform.

Pitepalt känner vi till, Kalixlöjrom likaså. Tornedalskorv är en känd produkt. Och bland klädesplaggen kan nämnas Lovikkavanten. För orter kända produkter alltså, men inga regionalsymboler som blivit inarbetade. Det landskapsvapen som togs fram på 90-talet i form av fyra älvar mot blå bakgrund känner knappt någon till. Västerbottningarna däremot, är bra mycket mer förbundna med sitt vapen med renen omgiven av stjärnor. De har också en synnerligen riksbekant matsymbol genom Västerbottensosten.

Min fråga är nu: är det inte till Västerbotten vi egentligen ska höra?

Chans till förändring

Den burmesiska regimens hantering av cyklonkatastrofen ger onekligen tillfällen till förändring i landet. Särskilt nu med anledning av att de styrande trots situationen beslutat sig för att genomföra omröstningen om en ny grundlag. Folkets dom kan bli hård. Det brukar den bli i samband med folkomröstningar om de som sitter vid makten misskött sig.

Mycket talar dock emot att valet kommer att genomföras fritt och rättvist, och en allmän bedömning är att anledningen till att regimen inte vill släppa in utländska hjälparbetare är att dessa kan komma att spela en roll som förnekats utländska valobservatörer.

Hur som helst undergrävs statsmaktens legitimitet om inte de som bestämmer förmår ge sina undersåtar skydd. Det är ett faktum som gällt i alla tider och som möjligen aktualiseras nu i Burma efter cyklonens härjningar där.

En svart dag i den svenska riksdagen

Under ett par år har vi fått vänja oss vid att medierna frossat i rubriker som handlat om vad de som benämnts psyksjuka ställt till med. De direkta effekterna av dessa kom till sitt slutgiltiga uttryck i Sveriges riksdag idag där det beslutades om en ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården, kallad öppen psykiatrisk tvångsvård.

Denna går ut på att de som bedöms som i behov av vård visserligen slipper bli intagna, men ändå för att slippa inlåsning måste uppfylla vissa villkor. Dessa kan röra sig om förbud att vistats på en viss plats, tvångsmedicinering eller skyldighet att hålla kontakt med en viss person. Det säger sig självt att det enda sättet att värja sig mot anklagelser att inte hålla sig till dylika regler blir en inkvisitiorisk modell där patienten måste svära sig fri från vad som kan läggas honom eller henne till last.

Jag tvekar inte att säga att det här är så nära man kan komma en Nürnberglag. Grunden för den har som sagt lagts av den stämning som piskats upp av tabloidpressen. Gör gärna tankeexperimentet att psyksjuka byts ut en viss folkgrupp och ni förstår vart jag vill komma. De som blir föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård upphör att vara ett rättssubjekt.

Intressant var att läsa protokollet från riksdagsdebatten igår. Frihetens talan fördes av ledamöter från vänsterpartiet och miljöpartiet. Folkpartiets Tobias Krantz, för övrigt aspirant på titeln som Sveriges äldsta 37-åring, kom med följande bisarra ordvrickning på frågan från Elina Linna (v) om hur ökat tvång kan öka kvaliteten inom vården: " Jag har svårt att se varför Vänsterpartiet med argumentet att man inte vill ha mer tvång avvisar denna proposition. Tvärtom borde man välkomna detta. Det öppnar en möjlighet för mindre tvång." Att tänka på för de som möjligen tror sig rösta på en liberal i nästa val.

Det finns mera negativt att säga om denna reform. En ändring i sekretesslagen upphäver tystnadsplikten och gör patienternas sjukdomshistoria till allmän egendom genom att även andra myndigheter än de inom vården får ta del av den. Så här går det att bära sig åt mot en grupp i samhället år 2008 i ett land som beskrivits som världens modernaste.

En liten framgång för Maud Olofsson

Regeringens satsning på hushållsnära tjänster fick utstå mycket spott och spe när den lanserades. Skadeglädjen blev inte mindre av att den tycktes dra till sig få ansökningar inledningsvis. Nu vid deklarationstidens utgång visar det sig emellertid att beräkningen om 45000 ansökningar överskridits.

Det har också framkommit att inte så få av dessa härrör från låginkomsttagare. Majoriteten av de som ansökt om avdrag för hushållsnära tjänster är dessutom kvinnor. Det här måste ses som en framgång för Maud Olofsson som i valrörelsen blev något av en galjonsfigur för denna reform. Olofsson har det lite tungt för närvarande i arbetet med att åstadkomma förenklingar för företagandet, så det här måste vara välkomna nyheter.

Sveriges sämsta arbetsgivare?

Vårdstrejken rullar vidare med fler och fler anställda indragna i konflikten. Det intressanta är kanske inte så mycket huruvida de strejkandes krav är rimliga eller ej. De flesta håller nog med om att yrken inom vården måste uppskattas mer lönemässigt än vad fallet är idag.

Problemet är nog snarare motpartens agerande. Det har kommit fram att landstingen kallat in personal till skyddsarbete när inga patienter funnits på avdelningarna. Även strejkbrytare har använts.

I svensk strejkhistoria har vi fått lära oss att detta var typiskt för hur "bolagen" hanterade konflikter. Demonstrationståget i Ådalen föregicks av en sympatistrejk till förmån för strejkande vid Marmaverken i Hälsingland där strejbrytare anställts. Här handlar det emellertid om en offentlig arbetsgivare som behandlar sina anställda på ett värre sätt än bolagshögern.

För egen del har jag aldrig varit direkt inblandad i strejkhandlingar. Däremot i arbetsnedläggelse med fackets tysta medgivande någon gång när det av någon anledning var oroligt på SSAB i Luleå. Aldrig var det då tal om att kalla in brytare eller fula tricks som att fejka skyddsarbete. Arbetsgivare och anställda var förvisso inte bästa kompisar, men man visste var man hade varann och respekterade motpartens intresse som regel.

Utvecklingen inom vårdkonflikten lär komma att fästa uppmärksamheten på det lämpliga i att landstingen finns kvar i framtiden som huvudman för vården. Det bästa vore ju förstås om staten fick ombesörja denna uppgift framgent, dock med betydande inslag av komplement från privata alternativ. Det är inte det lättaste att komma med några förklaringar till varför anställda inom vården behandlas som de gör av sin arbetsgivare landstinget. En orsak kan naturligtvis vara att det är en kvinnodominerad verksamhet, med allt vad det innebär från samarbetssvårigheter i största allmänhet till förväntningar på att utförande av vård är något som i sig bär inom sig förväntningar på att man ska ställa upp och inte klaga.

Mellan tummen och pekfingret

Läste ett kåseri igår om hur det kunde ha gått om gränsen mellan Sverige och Ryssland dragits vid Kalix älv istället för vid Torne älv efter fredsslutet 1809. Förutsatt att Finland inte fått någon självständighet 1917 hade det kanske blivit så att Kalix fått namnet Kalixgrad istället.

Det som avhandlas är naturligtvis Lenins omtalade resa genom Sverige och Finland över Haparanda revolutionsåret. Denne ska möjligen ha haft vissa idéer om Norrbotten efter att ha passerat genom regionen.

Lenins tågresa förändrade visserligen historiens riktning. Ändå tycker jag det är bra mycket intressantare att diskutera motiven bakom färden från Schweiz till Ryssland. Det var nämligen så att underrättelsetjänsten i det wilheminska Tyskland i Lenin mycket korrekt såg en farlig bråkstake. Och eftersom Tyskland vid tidpunkten låg i krig med Ryssland låg det en inte så liten potential i att förpassa Lenin till fiendelandet där han kunde skapa oro.

Som bekant blev Lenins resa i ett plomberat tåg genom Tyskland början på 1900-talshistorien. Den lärdom som kan dras av hur denne revolutionär kom till makten kan inte bli annan än att han snarare var en bricka i ett större spel än någon stor ledare. En inflytelserik ideolog möjligen, men definitivt inte någon stor statsman.

En återupprepning av 1994 lär inte inträffa

När nu lugnet efter ett särintresses enda heldag i Sverige börjat infinna sig kan det vara på sin plats med några analyser. Särskilt lätt att utmejsla några progressiva idéer ur "arbetarrörelsens" agitation på första maj är det emellertid inte.

Den strategi Mona Sahlin verkar satsa på inför kommande val om drygt två år är att använda sig av den framgångsrika strategi som praktiserades i nostalgivalet 1994. För förmodligen sista gången lyckades då socialdemokraterna nå röstetal i nivå med de som var vanliga under välfärdsårens glansdagar. Idag ser ingenting ut att kunna återföra partiet till fyrtiofemprocentsnivåer annat än ett införande av ett majoritetsvalssystem.

Opinionsläget för dagen pekar dock på motsatsen. När regeringens politik börjar få genomslag, med allt vad denna innebär av Europaanpassning och i övrigt ett avvecklande av Bullerbyn och den svenska sörgårdsidyllen med dess brist respekt för individuella rättigheter, kommer Mona Sahlins argument att väga lätt. Jag har också sagt det förr och jag säger det igen: misslyckas Mona 2010 lär hon åka. Då finns nämligen en uppenbar risk att den debatt som aldrig blev av i samband med att hon tillträdde som partiledare att koka över.

Endast om SVT börjar visa "Skärgårdsdoktorn" i samband med valet finns det anledning till oro för Alliansregeringen.

Dags att lägga ner nu

Idag är det första maj, för många känd som arbetarnas helgdag. Den firas till minne av Haymarketmassakern 1886 då anarkistiska arbetare strejkade för åtta timmars arbetsdag och en sammandrabbning med polisen inträffade. Fyra demonstranter dömdes och hängdes för att ha kastat en bomb mot polisen. Efteråt har det talats om domen som ett justitiemord.

Med tiden blev som bekant första maj allt mindre en dag för oppositionella att uttrycka sig. Särskilt egendomlig kom den att te sig i de länder som slog in på kommunismens väg. Vad det var det skulle demonstreras mot när makten redan tillhörde arbetarklassens ledare var rätt svårt att avgöra. Även här hemma i Sverige verkade det alltmer märkligt att demonstrera mot sig själva. Därför drar högtiden inte längre folk som förr.

För mig får gärna de som tycker sig tillhöra arbetarrörelsen fortsätta att demonstrera på första maj. Men dagen ska inte få fortsätta vara arbetsfri. Klasskampen är död och helgen är idag knappast något mer än en chans för partifolk att dra in lite ob-ersättning. Arbete som sådant ska vi dock fortsätta att hylla, men inte i form av arbetsnedläggelse till förmån för ett särintresse. Det är alldeles för mycket 1900-tal över ett sådant arrangemang.

Regionalpolitik utklädd till försvarspolitik

Beskedet om att flygflottiljen i Luleå och jägarbataljonen i Arvidsjaur förmodligen kommer att läggas ned har fått Norrbottenspolitikerna att stå upp som en man. Men inte som regionalpolitiker, utan som försvarspolitiker.

Att hela det politiska spektrat från vänsterpartister till moderater skulle omfatta samma åsikter i försvarsfrågan förefaller inte troligt. Vad det handlar om är förstås att rädda jobben, alltså regionalpolitik.

Det hela har drag av nostalgi över sig och är talande för självsynen bland de politiska företrädarna i Norrbotten. Man vet vad man har men inte vad man får. Detta är inte bra. Tänk om någon vågade säga att regementsnedläggningarna istället är början på något nytt, som exempelvis blev fallet i Östersund när denna ort avvecklades som garnisonsstad.

Någon statlig myndighet utlokaliserad till Luleå kan kanske krävas, men i övrigt finns det ingen anledning att förvänta sig att det allmänna ska rädda jobben. Och definitivt inte att samma jobb ska fortsätta att utföras på samma sätt i all evighet. De förmodade regementsnedläggningarna i Norrbotten är med andra ord en unik chans att skapa en ny modell för regional utveckling. Så ta chansen politiker och visa att det finns nordsvenskar som litar till annat än statens förmåga.

Att organisera vård

En bild säger mer än tusen ord är en sliten fras. I mitt närområde finns en vårdcentral som jag inte har så goda erfarenheter av. Kanske är vidstående bild talande för tillståndet där. Vid åsynen av skyltarna som hänvisar till den går tankarna till något mera sunkigt, tillbaka till barndomens sjuttiotal då den gängse normen var att offentliga vårdåtaganden var överlägsna andra alternativ på området.

Skyltarna till "läkarstationen" och "folktandvården" står dessutom snett. Utanför bild finns apotekets skylt som ger ett betydligt fräschare intryck. Som bekant är apoteken än så länge en statlig angelägenhet, medan de regionalt organiserade landstingen står som huvudman för vården.

Det här är inte en lyckad lösning. Inom landstingen, speciellt det jag själv måste tillhöra, verkar organisationsproblem och dåliga villkor för de anställda vara legio. För att inte tala om hur patienterna drabbas. Något som pockar på förändring för våra regionreformatörer är därför ändra på denna situation. Att landstingen får fortsätta förestå vården ser jag inte längre som en framkomlig väg.

I den svenska samhällsorganisationen har traditionellt socknen haft en tung roll. Alltifrån kristendomens införande i landet var det kyrkan som tog hand om som det hette barmhärtighetsinrättningarna. När sjukvården började utvecklas blev det så att de efter 1862 landstingen fick överta dessa viktiga samhällsfunktioner. Idag kan vi se att detta inte var bra. Därför är argumentet att kommunen ska få ombesörja åtminstone primärvården en inte särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den högtspecialiserade vården bör staten få på sitt gebit. Men bevare oss från landstingen som vårdgivare i framtiden.

Lyft blicken ifråga om försvaret

Igår slog nyheten om ytterligare bantningar av försvaret ned som en så kallad bomb. Reaktionerna har dock blivit häftigast från de orter som kommer att påverkas av eventuella beslut om nedläggningar.

Ifråga om försvaret kan man gott kosta på sig att vara nationalist, men kom då ihåg att Sverige i allt större utsträckning deltar i fredsoperationer utomlands inom ramen för EU eller under NATO:s överinseende. Det är inte längre Sveriges gränser som ska skyddas, utan EU:s i första hand. Och då har vi ingen fiende nära in på oss som en del påstår.

Finland har inte rustat ned efter det kalla kriget. Det kan bli så att vårt östra grannland går med i NATO före Sverige, och därmed blir finnarna i likhet med norrmännen gränsvakter mot den rysskräck som fortfarande hålls vid liv. Ett troligare scenario är ändå på sikt att såväl NATO som Finland drar ned på försvarsresurserna i en del av världen där krigande hör till historien.

I vilket fall finns inga regionalpolitiska att ta hänsyn till i den här frågan. Jag har tidigare varit inne på att de regionala högskolorna på sätt och vis ersatt nedlagda regementen. Detta är något som lokala och regionala företrädare talar tyst om när de ropar i högan sky över hur deras orter kommer att drabbas.

Vägen till Vita Huset ligger öppen för McCain?

Hillary Clinton tog hem primärvalet i Pennsylvania i natt. Därmed är hon med i matchen ytterligare en tid. Obama har emellertid ännu greppet om kampen, men frågan är nu om det är så särskilt intressant längre vem som blir demokraternas presidentkandidat.

Duellen mellan Clinton och Obama har redan gått så långt och verkat så uppslitande att den slutlige förlorare som ska mana de som stött honom eller henne under kampanjen på partikonventet senare i år kommer att framstå som ett skämt då. Det demokratiska partiet är kluvet mitt itu. Det här röjer vägen för John McCain i november.

Även om min personlige favorit är Barack Obama så ser det ut som om det blir republikanskt i Vita Huset ytterligare fyra år. Obama är också den som förmodligen skulle ha mest att sätta emot McCain i presidentvalet. Men tyvärr befarar jag att hans parti, inte för första gången, klantat bort innehavet av presidentämbetet i brist på en självklar kandidat till detta.

...och tröttsamma upprepningar på sura sidan

I brist på liberalt upplysta idéer ser det inte mycket bättre ut på vänsterkanten i Norrbotten. Ledarskribenten på Norrländska Socialdemokraten har nämligen gett sig på jakt efter "storfuskarna". Inte mindre än sju gånger används uttrycket skattesmitare i krönikan, ord sammansatta med skatte- ytterligare ett otal gånger.

Det är de som undanhåller svenska staten pengar som är föremålet för skribentens aggresion, inte mycket dock av analys av varför stålarna håller till utomlands istället för i Sverige. Och inte mycket heller till diskussion kring varför ägda pengar ska beskattas. Hela resonemanget avslutas med en sedvanlig sur kritik mot regeringen som jagar bidragsfuskare istället för "storfuskare". Gjorde inte förra regeringen det också?

Mera ensidighet i kråkvinkelbladet...

Länsrätterna ska enligt förslag från utredaren Sten Heckscher bantas ned från dagens 23 till 10. På vissa håll har detta tagit fram det mest förenklade sätt att se på problemet hos den lokala journalistiken. Två jurister vid länsrätten i Luleå ges utrymme att kampanja för sin arbetsplats inne bland de artiklar som skrivs av Norrbottens-Kurirens anställda skribenter. Precis som om de hade ett engångsvikariat på tidningen.

Föreställ att något liknande hade kunnat ske exempelvis vid en industrinedläggning någonstans. Varför fick inte några fackliga företrädare skriva "ett öppet brev till politikerna" när beslutet om Seskarösågens nedläggning kom på annat ställe än på insändarsidan? Tydligen är det någon gammaldags överhetsmoral som är vägledande för Norrbottens-Kurirens redaktion. Jurister och läkares ord väger tyngre än andras, precis som om det var lagen eller Gud som talade till folket. Själv fick jag ingen möjlighet att bemöta en överkörning som detta kråkvinkelblad publicerade av en läkarinna vars forskning jag framförde kritik mot i augusti i samma blaska.

Mer än bara ett sandlådekrig

Förra veckan visade Sveriges Television dokumentären "Fördärvet". Den handlade om ett av de mest uppmärksammade, men absolut inte det första, fallen av tvivelaktig forskning. Var och en som någon gång vågat ifrågasätta en känslig universitetslärares forskning vet att om det görs på fel sätt eller i fel sammanhang så kan man verkligen få fan för det. De som hävdar att universitetsidén går ut på kritiskt tänkande och kunskapssökande befinner sig förmodligen någonstans uppe i det blå när de orerar om dylikt.

Fallet med Christopher Gillberg som lanserade DAMP-begreppet i början av 80-talet är ändå bra mycket mer än bara ett sandlådekrig. För många som fått diagnosen har DAMP snarare fungerat som en stämpel eller ett sätt att ha någonting att skylla ifrån sig på än någonting att bli hjälpt av. Sociologen Eva Kärvfe och läkaren Leif Elinder som begärde ut material från Gillbergs forskning fick efter dom i Kammarrätten rätt att ta del av forskningsresultaten, något som aldrig skedde eftersom några medarbetare till Gillberg förstörde de 12-27 år gamla forskningsjournalerna innan Kärfve & Elinder skulle påbörja sin granskning.

Något som frapperar i den här affären är hur Gillberg och hans uppbackare reagerat på kritiken. De talar om sig själva som utsatta för en häxprocess från sina vedersakare, vilket är ett bakvänt resonemang eftersom det är de som försetts med DAMP-diagnosen som stämplas som avvikare av Gillbergs forskning. Annars skulle inte DAMP användas som ett skällsord. Precis som cp användes på skolgården i min generation så är de nya psykiatriska diagnoserna intet annan än ytterligare några i raden av begrepp att definiera ut de som sticker ut.

Kollegial konkurrens

Dagens ironi står Bo Rothstein för som vill utsätta polisens verksamhet för konkurrens. Tydligen är det inte entreprenadlösningar som Rothstein förspråkar utan konkurrens mellan flera olika poliskårer, lokala, regionala och nationella. Medborgarna ska kunna vända sig till den organisation de har mest förtroende för sägs det i artikeln.

Annars var det lätt att tro att härmed avsågs en ytterst långtgående variant av nattväktarstat där även våldsmonopolet kan läggas i privata händer. Det var det alltså inte. Rothstein vill också att polisernas verksamheter ska granskas efter mönster från den akademiska världen, så kallad peer review.

Frågan är väl bara om det är mer av akademiska arbetssätt polisen behöver när det i artikeln också påstås att svenska universitet är tröga organisationer (medhålles). Snarare är det väl så att det redan finns lyckade exempel på statliga verksamheter vars service medborgarna är nöjda med och kan fungera som förebild för polisen och andra myndigheter. Jag kan dock hålla med om att polisens verksamhet behöver bli mera forskningsanknuten och avkopplad från Polishögskolan. Mer akademiska strider utanför universiteten betackar vi oss dock från.

Bilen som ett med människan

Så smått har jag börjat komma en bit med träningen inför Stockholm Marathon. Idag sprang jag upp till gränsen för när en mara egentligen börjar, dvs. vid 32 km. Efter denna sträcka har många gått in i väggen. Längre än så springer jag aldrig på träning eftersom det tar på kroppen för mycket. Tävling är speciellt, då gäller det att höja sig ett snäpp och orka lite mer.

På de här tidiga vårpassen har jag lärt mig att den finns en viss sort av bilister som inget annat kan kallas än idioter. Eftersom det inte går att springa ända ut till vägkanten på grund av den snö som finns kvar där ännu så finns det de som av ren elakhet uppmärksammar detta och tar sikte på mig och passerar endast en hårsmån ifrån en. Det ska sägas att den stora majoriteten av bilister uppvisar en mycket stor hänsyn till oss löpare, men så finns det någon procent av dessa som borde plockas av körkortet. Förr eller senare inträffar det en olycka relaterad till denna form av prickkörning. Och då lär debatten släppas lös med full kraft i vanlig svensk ordning.

Jag kräver inte att löparna ska lindas in i bomull eller förses med speciella privilegier. Men det borde vara varje bilists plikt att lätta lite på gasen när en cyklist, gångtrafikant, inlinesåkare eller löpare nalkas. Det finns förresten en omfattande terapikörning som inte verkar ta någon ände. Folk ger sig ut och kör bil för att få utlopp för sin rastlöshet. Att förflytta sig från punkten A till B och sedan tillbaks har blivit ett högst naturligt förkommande självändamål. Det är inte hållbart i längden, varken miljömässigt eller för den personliga utvecklingen. För egen del har jag aldrig kört längre än den rätt vanliga sträckan 2000 mil på ett år trots ihärdiga försök att verkligen nyttja bilens transportmöjligheter fullt ut.

Ett lyckat utbyte

Igår var jag på min första teaterföreställning på flera år. Norrbottensteatern har spelat Vem är rädd för Virginia Wolf under våren, av Edvard Albee. Pjäsen var ett relationsdrama i Strindbergs anda, och sägs ha inspirerat Lars Norén till sina uppsättningar.

I rollen som den lätt hunsade och frustrerade George sågs teaterchefen själv, Erik Kiviniemi bördig från slagfältsorten Oravais i landskapet Österbotten. Kiviniemi är även känd från TV:s långkörare Rederiet och han är med i Jehovas Vittnen. Det sistnämnda utan att påverka honom i hans yrkesutövning är den officiella skrivningen. Detta låter jag vara osagt men i alla fall har han sannolikt bidragit till att rycka upp Norrbottensteatern under sina år som chef. Ett uttalande jag läste idag av honom att teaterbranschen är rätt flummig och därför behöver struktur måste anses vara rätt otypiskt för teaterchefers sätt att tänka och uttrycka sig.

Nu återvänder Erik Kiviniemi till Vasa med nya erfarenheter i bagaget. Jag har läst någonstans att han är en god löpare även om jag inte hittat några resultat av honom. Helt klart är det här en bottnakarl och givetvis hoppas vi på fler utbyten av det här slaget över Bottenviken.

Ännu en psyksjuk misstänkt

Såg just slutet av "Debatt" som bland annat handlade om brott och straff, men också hur kriminalvården snarare bryter ned intagna och gör dem omöjliga att fungera ute i samhället efter avtjänat straff. Samma ämne behandlades i Uppdrag Granskning igår. Jag tillhör dem som tror att straff kan göra människor bättre om fängelsetiden ägnas åt vettig rehabilitering i form av meningsfullt arbete. Individualprevention är ju också det ena motivet till varför fängelser används enligt vedertagen straffrätt.

Det är intressant att de att straffdömda idag väljer att träda fram offentligt. Detsamma gäller en annan grupp i samhället, de psykiskt sjuka som ju är också offer för disciplinering och kontroll inom de vårdformer som tillämpas på dem. Samtidigt används beteckningen psyksjuk på ett ganska godtyckligt sätt i syfte att "lyfta ut" besvärliga fall från brottsutredningar, senast idag i det mycket omskrivna så kallade Rödebyfallet.

I takt med att alltfler samhällsgrupper "kommer ut" med sina problem och sin läggning hyser jag goda förhoppningar om att det kanske i en framtid inte längre går att stämpla avvikare och behandla dem så illa som skett i nästa alla tider. Det handlar inte främst om att vi ska ta lätt på brottslighet, utan om att det egna ansvaret ska ligga till grund för utförda handlingar.

Triangulering av sossarna som kommer att gå hem?

Det är rätt trångt i den politiska mitten för närvarande. Det har det varit sedan triangulering började tillämpas i Sverige av moderaterna för några år sedan. Efter Mona Sahlins tillträde som partiledare har socialdemokraterna också försökt göra inbrytningar i mittfältet, med mindre framgångar. Skälet till dessa misslyckanden är att moderaterna verkligen lyckats etablera sig där, bland annat genom att ta över traditionella socialdemokratiska kärnfrågor.

Som jag noterade häromdagen så kan en viss darrighet iakttas hos det parti som bestämmer på näringsdepartementet. Regelkrånglet ska minska men än så länge händer det lite på området. Det har tror jag sossarna har tagit fasta på när de lanserar en egen politik för att öka företagandet. Visserligen mindre inriktad på skattelättnader än regeringen tänkt sig, men samtidigt smidigare för de som vill ta steget från löntagare till att starta eget. Alla föds inte till företagare men alla kan bli det tycks strategin bakom s-förslagen vara.

Det talas mycket om hur krångligt det är att vara entreprenör i Sverige idag. Samtidigt är det ju också så att yrkeskategorin företagare kan vara ganska kverulant; inte sällan riktas gnället mot skatter och regler, men mindre mot de fördelar systemet ger dem. Men det är klart, mycket kan ändras till det bättre om entreprenörskapet kringgärdades av mindre byråkrati. Dessutom skulle det skapa konkurrens på mera lika villkor.

En brist i regeringspolitiken är således inte bara att det går trögt att utföra de omsnackade visionerna, utan också att den är alltför inriktad på de som redan är företagare. En konsekvens av detta kan bli att socialdemokraterna lyckas med en inbrytning i mitten genom att appelera till de som vill förverkliga sina idéer istället för att göra som föregående generationen gjort.

Maud Olofssons ödesstund närmar sig

Inför valet 2006 profilerade sig centern hårt som småföretagarnas parti och kanske också som det mest liberala partiet. Partiledarens tal om ivriga bävrar var något som fler tog till sig än motade bort. Mycket på grund av detta blev centern det parti som fick förestå näringsdepartementet efter valsegern för alliansen.

Efter det att regeringsuppdraget vidtog har det gått tyngre för centern. Det har talats om mera snack än verkstad från Maud Olofssons sida och några tidigare åtgärder i syfte att underlätta näringsverksamhet kapades från företagarhåll.

Det är något över Maud Olofsson som påminner om en av hennes företrädare, nämligen Torbjörn Fälldin. Också denne gick ut alldeles för hårt i en enda fråga före valet, vilket tog på honom såväl politiskt som psykiskt och fysiskt under de år han hade regeringsansvar. Fälldin blev i regeringsställning svagare än vad han egentligen var på grund av upphängningen på kärnkraften.

Nu på tisdag ska det komma enklare regler för företag, men såvitt jag kan se rör det inte om att lägga fram konkreta förslag. Istället handlar det om att ett "regelråd" ska granska förslag som myndigheter, departement och enskilda bidragit med. Det hela har något "fälldinskt" över sig, dvs. att vinna tid. Dessutom är regelrådet en konstitutionellt knepig konstruktion som Göran Pettersson (m) skriver på sin blogg.

Kan inte Maud Olofsson visa handlingskraft i småföretagarfrågorna ganska snart misstänker jag att hennes tid som politiker håller på att rinna ut. Hon kan visserligen få sitta kvar som minister och partiledare mandatperioden ut, men sedan är det slut om inget börjar hända snarast.

Det finns många exempel på statsråd som inte fått gjort så mycket i maktställning, men Maud Olofssons öde kan bli att hon på ett amatörmässigt sätt profilerade sig som småföretagarnas vän utan att kunna vara det. Jag befarar att hon inte kommer att klara av uppgiften på egen hand, utan måste få hjälp från finans- och/eller justitiedepartementet.

Mugabes sista strid?

Efter utgången av såväl parlaments- som presidentvalet i Zimbabwe ser det ut som om Robert Mugabes dagar vid makten är räknade. Frågan är bara om han kommer att släppa ifrån sig den frivilligt.

Det har varit oroande att höra hur Mugabe tidigare resonerat om sina jordockupationer med hänvisning till att han bara vill rädda landet från britterna och de vita farmarna som dess fiender. Ord som onekligen för tankarna i en viss ideologisk riktning.

Maria Stevens som fick sin make dödad av Mugabes krigsveteraner 2000 är bekymrad över tystnaden från landets härskare. Ju längre tystnad, desto värre säger hon. Enligt Maria Stevens är den till för att skapa osäkerhet och göra folk nervösa så att militär och polis ska få en anledning att ingripa. Vitas farmer har också attackerats igen nyligen.

Om det här är Mugabes sista strid går inte med säkerhet att säga. Särskilt lång tid som Zimbabwes ledare lär i varje fall inte återstå för honom. Karln är vid det här laget rätt gammal och det parti han leder hotas av implosion när han träder tillbaka av naturlig eller annan anledning. Det bästa vore därför om han fick gå nu och sluta den politiska karrären som en loser.

Angående inkomster och förmögenheter

De båda tidningsdrakarna i Norrbotten slår idag upp med uppgifter om inkomster och förmögenheter hos topparna inom diverse verksamhetsområden och kommuner. Som vanligt när det gäller ämnen som är något svåra att ta sig an så innehåller artiklarna lite av analys, mera av konstateranden som det ska vara upp till läsarna att ta ställning till. Döm själv, som det hette på 90-talet.

Det här med att granska löner och inkomster är en lite sur sysselsättning. Den som ägnar sig åt dylikt kan lätt få en avundsjukestämpel på sig. Ändå kan jag inte hålla mig från några kommentarer. Jag noterar till exempel att den som tjänar näst mest i Luleå heter Rolf Tomas Lejon (när han gick på gymnasiet hette han Sundström i efternamn). Närmare tre miljoner har denne bankman och "socialdemokrat" dragit ihop under 2006. Sedan har vi "rabulisten" och läkaren Anders Mansten som hade högst inkomst i Kalix. Man kan fråga sig hur denne kunnat ta in så mycket som ägnar så mycket tid åt skriva debattartiklar, ja i praktiken använder lokaltidningarnas insändarsidor som sin blogg. Jag gissar att en del, men inte hela, förklaringen till att Mansten höstat in så mycket som 2.7 miljoner har att göra med det han fick när landstinget löste ut honom från sin tjänst där.

Mikael Renberg är näst rikast i Norrbotten efter Åse Anjou. Näringslivsfolket ligger överlag högt i fråga om inkomster och förmögenheter men är när det gäller inkomster från anslagsberoende verksamheter finns exempel på oförtjänt höga löner. Som till exempel Sture Bergman, f.d. ansvarig utgivare på Norrbottens-Kuriren, som inte lyckades bryta tidningens kräftgång vad beträffar dåliga upplagesiffror utan att hänvisa till unika besök till webbupplagan. Den sanning som säger att de som lyckas bäst inom offentligt finansierade verksamheter är de mest misslyckade står sig således, något som också stämmer mest in på den som deklarerade den högsta inkomsten i länet. Över fem miljoner tjänade Anders Sundström under 2006. Om hans meritlista behöver icke mycket mera ordas. I övrigt hänvisar jag till en kommande artikel på min hemsida i detta ämne, "De giriga uppkomlingarna".

Bojkotta Ehnboms lotteri

Något som kanske inte är så känt är att material inskickade till tidningsredaktioner ibland kan användas på ett sätt som de som skickat in det inte från början hade tänkt sig. Särskilt har detta aktualiserats sedan var och en kunnat bli sin egen yrkesfotograf i och med utvecklingen av digital- och mobilkameror.

I en så kallad enspaltare efterlyser lokaltidningsredaktören i Luleå bilder till sin tidning. Bilder som ska belönas efter bedömning. Ni som eventuellt kommer att gå på detta eller redan gjort det kan känna er lurade. Istället för att skicka in era alster ska ni ta betalt för dem. Låt er med andra ord inte luras. Detsamma gäller alla ni duktiga skribenter som skriver inlägg och kommentarer på artiklar. Begär någon krona för det ni skickar in.

Han som sa det var det

När Bo Södersten fick en efterträdare som riksakademikerpatriarken omkring så där 1994, skedde det ungefär samtidigt som det svenska debattklimatet gick från att ha varit ansvarsorienterat till att bli offer- och gärningsmannaorienterat. Den här perioden sträckte sig ungefär tio år framåt i tiden. Av en händelse från genombrottet för Internet till bloggarnas intåg i landet.

Bo Rothstein, statsvetarprofessor, ondgör sig på Brännpunkt över de forskare som protesterar mot Forum för levande historias satsning på upplysning om kommunismens brott. Skälet är att dessa är inkonsekventa eftersom de inte hängt på hans polemik mot politiserad forskning.

Frågan är då om Rothstein själv utifrån sin upphöjda position som innehavare av "August Röhss professur i statsvetenskap" har någon som helst skuld i det hela. Det är lätt att inte tro att så är fallet. Jag är dock av en annan uppfattning efter att ha läst de böcker som förde honom fram till professuren. Till exempel Vad bör staten göra?, som på bästa Astrid Lindgren-vis framställer den svenska välfärdsmodellen som den bästa att leva i. Han som sa det var det.

Presstöd under attack

Enligt ett regeringsförslag som nu går ut på remiss ska driftsstödet till de svenska dagstidningarna förändras. Förlorare på det blir storstadstidningar som Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet, något som fått Svenskans ledarskribent PJ Anders Linder att muttra över ett annalkande hot från ett monopol på dagstidningsmarknaden i huvudstaden (läs DN).

Som vanligt är det intressantare att fundera över vad Linder inte skriver än vad han skriver. Med resursstarka Schibsted som ägare lär nog Svenskan överleva decimeringen av presstödet. Det lär heller inte finnas någon framtid i att återgå till rollen som ständigt missförstådd för Stockholms näst största morgontidning.

Vinnare på regeringsförslaget är dagstidningarna i "landsorten" som får ett ökat stöd. Jag hade gärna velat veta vad PJ tycker om det eftersom dessa inte har någon miljardkoncern i ryggen.

Företag i kuvös

Under visst buller och bång invigdes i veckan företagskuvösen ute på Porsön utanför Luleå. Den är belägen i det så kallade skrynkelhuset i samma område. Dessvärre är denna byggnad inte förknippad med några större succér i företagsekonomiskt hänseende.

Den här gången är det tänkt att företagen ska växa likt plantor i växthus, skyddade från omvärlden. Därav också namnet på satsningen "incubator". Verksamhetens upplägg är emellertid inte särskilt originellt. Vi känner till liknande sedan tidigare. Potentiella entreprenörer ska vara kunder istället för säljare. Företagskuvösen ska ta hand om dessa och hjälpa dem med kontakter och finansiering, kartläggning av marknaden samt "coachning". Om sökanden anses lämplig som företagare vill säga.

Det är nästan lite skrämmande att läsa vad som står på företagskuvösens hemsida. Tankarna far lätt iväg till Idol-juryns mobbning och den gamla disciplinskolan. "Aurorum Business Lab kräver att man är engagerad!", är kravet som ställs på disciplerna. Som om det vore någonting som måste talas om för en som vill ägna sig åt eget entreprenörskap.

Jag skulle kunna skriva "skrota hela projektet bums" eller något i den stilen eftersom jag bara på finansiärerna och namnen på de inblandade ser att det inte handlar om några aktörer med erfarenhet av genuint entreprenörskap. En fråga till dessa om de överhuvudtaget känner någon som driver verksamhet och klarar av att leva på detta skulle förmodligen ge de mest genanta svar. Bara en sådan sak som att tala om att lägga ett företag i kuvös precis som om idén med det vore sjuk skvallrar om vad det hela egentligen handlar om: ett vårdåtagande i syfte att skapa ett behov genom att ta ifrån individen initiativkraften.

P.S. Bland minglarna på invigningen syntes en bankansvarig som när jag gick på gymnasiet sprang runt och bedrev socialistisk agitation på skolan. Hans pappa var då rektor där, också en storsosse. Ridå.

Ensidigt i lokalmedierna om Styrmans nätavgifter

Att Ekfors Kraft och dess VD under en längre tid haft problem med myndigheter är väl ingen större hemlighet. Nu har han också fått problem med medierna. Nyligen blev det klart att Styrmans höjning av nätavgifterna för år 2000 är olagliga. I lokalmedierna, såväl i pappers- som etermedier, framställdes det hela dock utifrån kundernas perspektiv som nu ska få igen pengar, precis som om det handlade om någon tidig form av skatteåterbäring. Att domen mot Styrman bygger på ett beslut eller en rekommendation av en myndighet med det något krångliga namnet Energimarknadsinspektionen gör att den kan få svårt att vinna laga kraft.

Det här är ännu ett exempel på journalistik som inte går ut i verkligheten eller försöker sätta sig in i faktiska förhållanden. Kanske finns inte alls kompetensen för ett sådant uppdrag. I en av lokaltidningarna delas varje år ut ett företagarpris. Förra året gick detta till en rätt anonym före detta flygvärdinna och VD för ett piteföretag. I år gick priset till en företagare som bland annat ska ha vunnit framgång genom att bygga i trä. Det luktar således lång väg av politisk korrekthet av dessa utmärkelser. Detta sammantaget med lokalmedias version av hur det förhåller sig med Styrmans nätavgifter gör att Norrbotten fortsätter att vara företagarnas skräck att hålla till i.

Förnyat samarbete över kanalen

Sedan tågförbindelsen under Engelska kanalen invigdes har det varit dåligt med större samarbetsprojekt mellan Frankrike och Storbritannien. Eurostar har dessutom haft ekonomiska problem. Att få lönsamhet i undervattensbanan visade sig vara svårare än tänkt.

När president Sarkozy besöker Storbritannien lär försvarsfrågorna stå i fokus. Frankrike driver på hårt för ett europeiskt försvar, och förhoppningen är väl att försöka blidka britterna som är mer återhållsamma i denna fråga. Länderna väntas också göra ett gemensamt utspel om hur internationella institutioner som Världsbanken och IMF ska arbeta framgent.

Utgången av statsbesöket kommer att bli intressant, inte minst mot bakgrund av det råkurr som uppstod mellan de anglosaxiska stormakterna USA och Storbritannien kontra kontinentala stater som Frankrike och Tyskland i samband med Irak-invasionen. För närvarande är relationerna mellan den franske presidenten och Angela Merkel frostiga. Kan det vara så att Frankrike är på väg att återta en ledarroll i europeisk politik?

Skum utmärkelse

Idag noterar jag lite senkommet att Norrbottens-Kurirens kulturredaktör har fått Norrbottensakademiens Skum-pris. Det är fritt för tolkningar vad detta är även om det förmodligen har att göra med en samisk konstnär.

Bottnakarlen gratulerar givetvis i efterhand till utmärkelsen eftersom den gått till en rätt suspekt person. Nu är det bara att hoppas att det inte går inflation i belöningar dylikt slag så att staketet mot omvärlden blir ännu högre.

Tyst om norrbottensjournalisternas självvärdering

I en annons lite desperat inkastad före ett planerat möte ställer Publicistklubbens sektion i Norrbotten några frågor. Att såväl toleransnivån som öppenheten i regionen vad beträffar åsiktsutbytet för närvarande är rekordlåg torde det inte råda några tvivel om. Inte heller kan det väl påstås att kompetensen hos de som ska vara mediatorer mellan folk och makthavare är särskilt hög. Var det därför pressombudsmannen kom eller var inbjuden till mötet?

Det var i tisdags ovanstående skulle ha skett. Ingenting om mötet har dock stått att läsa i tidningarna. Kanske är man på redaktionerna mer upptagna med vad som verkar vara deras nya policy, dvs. underhållning och politisk korrekthet. Under sådana arbetsförhållanden frodas inga rebeller eller fritänkare.

Tystnad kan ibland vara talande sägs det. Ändå hade det varit intressant att får höra åtminstone något från vad som framkom på mötet i Kulturens Hus. Till exempel om journalistkåren i Norrbotten dras med liknande problem som inom andra yrkesgrupper i regionen, läs att det är samma folk som kommer till tals eller märks hela tiden.

Intressant om bibliometri

En sanning som blir mer och mer uppenbar är att det råder ett stort gap mellan påstådd kvalité inom svensk forskning och hur den egentligen står sig internationellt. Det är inte det lättaste att mäta standarden på vad universitetens institutioner producerar. Därför litar många till den självdefinierade kvalitén på forskningen, som inte sällan befinner sig på långt avstånd från korrekt beskrivning av verkliga förhållanden.

I ett nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift görs ett försök att belysa tillståndet inom svensk statsvetenskap med hjälp av bibliometri. För ändamålet används databaser som säger något om hur ofta olika forskare förekommer i olika tidskrifter eller citeras av andra. Även monografiproduktion används som kvalitetsmått.

Analysen säger en del intressant men något som frapperar är hur få högskolor och forskare dominerar. Samtidigt ger fraktioner, dvs. uppsatser uppdelade på flera skribenter uttryck för att vissa forskare kanske inte är så framträdande. Viktigaste slutsatsen är ändå att svenska statsvetare står sig dåligt internationellt. Av vad som kommer fram är det slående hur sant påståendet är, att svensk statsvetenskap kännetecknas av provinsialism och självtillräcklighet.

Mona har börjat tala

En beprövad taktik bland politiker på riksplanet från Norrbotten har under många år varit att tiga och låta borgerliga politiker ta smällarna för åsikter de inte själva vågat eller kunnat bemöta. År efter år har det varit så undantaget perioder då någon boss eller pamp varit i stånd att tala för hela den socialdemokratiska menigheten.

Något liknande har Mona Sahlin ägnat sig åt sedan hon blev partiledare. Hon har kunnat göra detta på grund av att regeringen fått jobba i motvind med impopulära åtgärder som inte gett vidare bra utdelning. Men nu har det gått dithän att regeringen inhöstat en del framgångar. Att tiga går därför inte längre och Mona har börjat tala.

Tidigare var socialdemokraterna ute och lanserade en skolpolitik som låg ganska nära folkpartiets. Betyg tidigt är inte så dåligt som tidigare hävdats. Någon mitteninbrytning kommer emellertid inte detta utspel att leda till. Folkpartiet kommer att fortsätta dominera skolpolitiken. Mer intressant är då partiets nylanserade linje ifråga om invandringen. Socialdemokraterna vill nämligen tvångsplacera invandrare i landets kommuner i syfte att åstadkomma någon sorts befolkningsutjämning. Ställ detta förslag mot regeringens policy som ställer krav på invandrare och deras anhöriga att de ska ha försörjningen ordnad innan de kommer i hit och vi har en valfråga på gång.

I fortsättningen måste socialdemokraterna fortsätta att komma med alternativ om de alls ska ha en chans att återvinna regeringsmakten 2010. Skyttegravstaktik av norrbottniskt slag kommer inte att vinna gehör i längden. En argumenterande socialdemokrati är en absolut nödvändighet för vitaliteten i det politiska klimatet i landet.

Är Mansten galen?

Landstingsrådet i Norrbotten heter Kent Ögren. Som en sista utväg i att hantera sin organisations främste kritiker, har han åsatt denne en psykiatrisk diagnos. Dylika sätt att argumentera på är alltid uttryck för desperation, men säger också något om hur det står till med demokratin och öppenheten inom Norrbottens läns landsting.

Jag har tidigare skrivit om dessa och jämfört med hur det är/var i Vitryssland respektive Sovjetunionen. Hade Norrbotten varit en stat hade förmodligen Anders Mansten placerats i fängelse eller på en psykiatrisk vårdavdelning som obekväm eller svårhanterlig.

Anders Mansten är en dissident i det ganska slutna och intoleranta debattklimat som råder i Norrbotten. Den skenbart enklaste vägen att tysta honom är därför att förklara honom för galen. Dessvärre är det alldeles för få bland norrbottningarna som inser det allvarliga i utvecklingen, och de som kommer utifrån och först reagerar på tillståndet här brukar resignera med tiden och börja göra de flesta andra, dvs. knyta näven i byxfickan, svära i fikarummet men i valen rösta som de alltid gjort. Med sådana att sätt att vädra sitt missnöje åstadkoms aldrig några förändringar.

Ögren och en partikamrat till honom är starkt drivande i att ett storlandsting ska bildas av ett utökat övre Norrland. Bara det faktum att han är inblandad i processen säger något om graden av seriositet som ska läggas in i projektet. Bortsett från detta behövs inte någon onödig mellannivå mellan kommun och stat i den svenska samhällsorganisationen. Hur många skulle blir förklarade för galna i sådana eventuella verksamheter för inkompetenta demokrater?

Efter hockeyn

Idag ska det avgöras om Luleå Hockey slipper undan kvalserien. Säsongen har varit motig för laget, och måste man kvala bryts en 24-årig tradition, eftersom slutspel nästan blivit en vana under många år nu.

Orsakerna till Luleås kräftgång är flera, och en av dem var på tapeten redan tidigt: Obol-affären. Det är oklart huruvida föreningen inte hängt med i värvningarna på grund av denna. En annan förklaring tar fasta på det faktum att Luleå gått från att vara en utpräglad arbetarstad till en stad med tonvikt på anställda inom tjänsteproduktion. Av detta kan följa att intresset för mera individuellt idrottsutövande ökar.

Detta beklagar jag inte. Om dessutom skidåkningen kan ta utövare från den av många sörlänningar noterade benägenheten hos norrlänningar att köra skoter så är jag dessutom säker på att det allmänna hälsoläget kommer att förbättras. Men i alla fall: hockey är på tillbakagång på ett eller annat sätt hos befolkningen i stan. Sist jag var på en match - i december - noterade jag att många som var där förmodligen kom utifrån på ett eller annat sätt. Och frånsett ungdomarna stod företagsbiljetterna för en stor del av publikantalet.

Det får inte sluta i att Luleå Hockey blir ett regalskeppet Vasa som måste tätas och underhållas till varje pris i syfte att marknadsföra kommunen, regionen eller något dylikt. Det finns ett liv efter Luleå Hockey även om de åker ur eliten, och framför finns det andra idrotter som kan sätta orten på världskartan.

Tsardömet

Många har väl säkert missat att det varit presidentval i Ryssland. Anledningen till detta är att det inte handlat om något val, utan om bekräftelse av politiken under Putins mandatperiod. Ryssarna har fått uppleva hög tillväxt under några år, folkflertalet har fått det bättre än under Jeltsins"lilla oreda", låt vara att de klassiska kännemärkena på rysk inkomstfördelning består: en stor andel av befolkningen har det lika dåligt medan en liten del har det mycket, mycket väl ställt. Någon egentlig medelklass att tala om finns inte i landet.

Nye presidenten är Putins man på posten som tros bli marionett när den gamle presidenten blir premiärminister. Det intressanta att se blir hur folk kommer att se på regeringen i Ryssland när det kommer en konjunkturnedgång, eftersom det sannolika är att succén med ekonomin är det som burit upp den tills nu. För det är ju en gång så: när det går bra för ekonomin i ett land så sitter de styrande för tillfället i regel säkert, eller i alla fall gör de det när det går mycket bra som i fallet med Ryssland. När fallet kommer är det inte osannolikt att Putins regim kommer att störtas från makten.

Att välja bostadsort

En sanning som mer och mer stampats in på senare år är att förutsättningen för att få folk att stanna kvar eller att bo på en viss ort eller i en viss region, är att det inte i första hand ska finnas jobb där. Nej, det första samhällsplanerarna ska tänka på att där finns ett ordentligt och varierat utbud av kultur, bostäder, kommunikationer, service och dylikt. Numera är vi ganska bortskämda med sådant i den övre delen av Norrland i väntan på Norrbotniabanans förverkligande.

Något som talar emot tesen att regionpolitiken bör ta fasta på drägliga förhållanden är att regioner i allmänhet och Norrbotten med dess kommuner i synnerhet tappar befolkning trots påstådd högkonjunktur och stora satsningar bland annat på kultur och bostäder. Att folk väljer att bo på annat håll, företrädesvis då i Stockholms stad eller i dess kranskommuner, som ökar sin befolkning, måste alltså ha andra orsaker.

Landsbygden, om man vill man vill använda denna term, är riktigt illa ute. Inte minst många inlandskommuner håller på att dö sotdöden. Efter gymnasiet sticker ungdomarna därifrån i stort antal och få återvänder. Framtidstron är mer eller mindre bortblåst hos de som överväger att stanna. Inflyttningen är av förståeliga skäl mycket låg, trots högkonjunktur i gruv- och skogsindustri.

De flesta politiker blundar för utvecklingen, och ett grepp att skyla över problematiken har på sina håll blivit att bygga upp Potemkinkulisser. Som i fallet med Charlotte Kalla som bland annat med kommunala ansträngningar förmåddes att stanna i sin moderklubb Tärendö IF. Men Charlotte bor, i likhet med stora delar av svenska skideliten, i Östersund. Och frågan är väl om hon kommer tillbaka till uppväxtorten trots en utlovad tomt. Andra, inte minst akademiker, tycks ständigt befinna sig på resande fot till olika delar av världen. Dessa, inte sällan verksamma på arbetsplatser med miljömål i förgrunden, gör verkligen skäl för påståendet att norrlänningar är självupptagna, men även att de inte är särskilt stolta över sin region. Samt klimatkorkade.

Moderatbandy friskvård?

Det lutar åt att flera sporter ska bli klassade som skattefri friskvårdsförmån i framtiden. Tidigare har utövande av ridning, utförsåkning, segling och inte minst golf varit undantagna. Och konstigt är väl inte det. Inget av intressena ger särskilt mycket puls när de utövas.

Drivande bakom förslaget har en moderatriksdagsman med politiken som livstidsyrke varit. Han säger sig själv inte spela golf, men framhåller att sporten har mest utövare i landet. Det var just detta: är det utövningen i sig av någonting som är det centrala? I så fall tycker jag schackspelande också är friskvård, inte minst för effekterna på hjärnan.

Förklaringar till ideologierna

Har nyligen läst en vid det här laget rätt gammal bok som istället för att analysera ideologier försöker förklara hur de uppkommit. Författaren, Emmanuel Todd, menar att det är i familjestrukturerna vi finner svaren på dessa gåtor.

I länder som Holland, England, Danmark och USA är av tradition den absoluta kärnfamiljen vanlig, med vilket menas att föräldrarna har ett fritt förhållningssätt till sina barn samtidigt som äldste sonen gynnas. Detta sägs bidra till liberalism och omhuldande av kapitalistiska produktionssystem genom att arvet inte splittras upp på flera. Detta gäller inte den egalitära kärnfamiljen som ser på barnen som jämlikar. Denna typ är vanlig i Frankrike, Spanien, delar av Italien, Grekland, Latinamerika, Rumänien, Polen och Etiopien. Här är är av förklarliga skäl anarkismen stark, bland annat med påföljden att länderna har svårt att hålla koll på sin inflation.

I Sverige, Tyskland, Norge, Österrike, Belgien, delar av Frankrike, Skottland, Irland, Japan och norra Spanien m.fl. är den auktoritära familjen vanlig. I denna bestämmer föräldrarna över sina barn samtidigt som dessa inte behandlas jämlikt sinsemellan. Följden har blivit en förkärlek för paternala ideologier som socialdemokrati och katolska partier i dessa länder. Längre österut, i delar av Östeuropa, Ryssland och Kina men också på Kuba, kännetecknas familjelivet av den patriarkala familjen där det inte är ovanligt med tregenerationshushåll och där sönerna/syskonen behandlas jämlikt men strängt. Genom sin kommandokaraktär har denna gynnat uppkomsten av kommunistiska ideologier.

Vidare finns en annan form av storfamilj i de muslimska länderna där fadern i hushållen har en oklar ställning och där bröderna i familjen bestämmer. Detta har förhindrat uppkomsten av ideologier av västerländskt mått överhuvudtaget och svårigheter med att få stater att fungera. Ytterligare familjesystem finns i länder som Indien och i Sydostasien samt Afrika där kommunismen eller militären har varit stark.

Alla dessa beskrivningar är naturligtvis inget annat än idealtyper. Det går inte att säga att så och så är det där därför att familjerna ser ut så där. Dessutom förflyttar sig folk kors och tvärs över jorden på ett helt annat sätt än någonsin tidigare och familjesystemens rigida karaktär tenderar att tunnas ut alltmer. Ändå hade det varit intressant om Todd gått mera in på hur familjetyperna förändrats över tid i Europa inte minst. Och ifråga om hur det är i det område där jag själv bor undrar jag verkligen om inte den rysk-patriarkala familjen traditionellt varit vanligare än den tysk-auktoritära. Eventuellt är detta något som behöver utredas närmare.