Harrens dag

Det går att tävla i fiske också. I helgen gällde det att dra upp största harren på något av de fyra ställen där tävlingen anordnades. Jag lyckades med att få en knappt godkänd fisk på 30 cm som vägde 275 gram.

Segraren fick en firre på närmare halvkilot, på samma ställe där jag fiskade, dvs. i Kamlunge. Vädret var växlande, ömsom regn, ömsom sol, något jag tror ökar huggvilligheten hos fisken. En 28 cm lång harr kastade jag tillbaka då den inte höll måttet. Prisbordet var väl tilltaget. Som en bland de sista fångstmännen fick jag pris, en murikka av fin kvalitét. Sedan pågick prisutdelningen nästan en timme med lottdragning av sådant som "blivit över".

En känga till arrangemanget var att deltagare och publik, förutom halstrad sik och annat intag fick ta del av Radio Norrbottens undermåliga underhållning i form av gissningslekar på musikstycken som varken var retro, inne eller ens nostalgiska. Lägg ned denna institution som inget annat ägnar sig åt än plågsamma ljudförsök.

Fördelen med att vara med i EU

Det har visat sig vara förbundet med vissa positiva tendenser att inneha medlemskap i Europeiska unionen. Det pekar om inte den lyckliga utgången för sjukvårdspersonalen från Bulgarien som släpptes ur Libyen efter åtta år i fångenskap där. Sedan 2004 har EU:s diplomater agerat i frågan.

Därtill fick president Sarkozys hustru möjlighet att visa upp sina diplomatiska talanger, vilka följdes upp av ett besök av maken i Tripoli i förhandlingarnas slutskede. Frågan är väl ändå om inte anonyma tjänstemän från Bryssel ska ha mest beröm i ärendet.

En annan nation som nog skulle ha nytta av EU är Turkiet även om jag tycker att detta land bör kvarbli utanför. Storsegern för AKP i valet tas som intäkt för att turkarna valt en väg som pekar i riktning i mot ökad västorientering. Andra talar om en dold islamsk agenda. Sorgligt nog talar nästan ingen om det faktum att valvinnaren vunnit en förkrossande seger, med påföljden att landet närapå kan kallas enpartistat numera, inte en demokrati?

Semestersabotörerna

De dyker upp sommartid, kanske redan i maj. Ni vet de som tror sig vilja meddela omvärlden lösningen på alla världens problem: semestervikarierna. Klassikern är den om att cancergåtans lösning är nära förestående, tätt följd av alzheimersjukdomens utrotning.

En del av dessa är inte ens unga längre, utan hämtas in till riksmedierna utifrån från landsorten. Tidigare har jag skrivit om en skribös på DN som ansåg sig kompetent att döma i ett ärende som rörde forskningsfusk. I år har samma person fått genomslag i kvällstidningsformat i landets största morgontidning med "nyheten" om att bensinpriset kan komma att stiga till 20 kr/litern.

Vad ska man säga om sådant? När blir det egna kändisskapet viktigare än bra journalistik? Hur allvarligt är det att nivån på medierna sjunker kraftigt under somrarna? Ska vi bara koppla bort och ta med jämnmod att bra kvalité i nyhetsrapportering är sällsynt en kort del av året? Tycker inte det. Det finns nämligen oroväckande tendenser i denna utveckling. Samtidigt är det numera ett faktum att alltfler svenskar förlägger sin semester utanför den folkhemsheliga juli månad. Det borde med andra ord gå att upprätthålla en smidigare övergång mellan juni till augusti vad beträffar mediematerialets hantering.

Barentskampen avgjord

Måste säga att jag är lite skeptiskt lagd till gränsöverskridande samarbeten. Visst är det bra att de finns, men dessvärre har de en tendens att dra till sig mindre kompent folk. De har så att säga något över sig av skyddad verksamhet. Ändå är det bra att de finns. Och i nordligaste Europa existerar något av identitetsgemenskap mellan de fyra länderna även om ryssarna inte riktigt kommit med på vagnen ännu.

I helgen avgjordes Barentskampen i friidrott, med många duktiga deltagare från Finland, Norge och Sverige. Dock inga från Ryssland som också inräknas i Barentsregionen. Jag var funktionär hos kastarna och fick bland annat uppleva en rafflande duell i spjut mellan finländaren Seppo Hirvonen och svenske Daniel Ragnvaldsson. Den senare avgick med segern efter att ha kastat över 70 meter i sista kastet. Kan tillägga att jag höll noga reda på spjutens väg genom luften efter vad som hände i Rom i fredags. Ingen blev träffad.

Lokalpressen var lite dålig på att rapportera från arrangemanget. Sedvanliga reportage om värvningscirkusarna inom vinteridrottslagen får större utrymme, liksom motor och fotboll ända ned på gärsgårdsserienivå. Det vore önskvärt om sportsidorna började ägna de individuella idrotterna större intresse även om klassen på dessa för närvarande inte är så hög i nordligaste Sverige. Då kanske det en dag kommer fram en norrbottnisk Carolina Klüft med allt vad det innebär av inspiration för unga idrottsutövare.

Svensk modernism

Tog mig för en tid sedan för att läsa boken Svensk litterär modernism, avsedd som en stridsstudie av Peter Luthersson. Den förhärskande föreställningen om hur modernismen kom till uttryck i svensk litteratur är att Pär Lagerkvist är pionjärgestalten. Karl Vennberg, Erik Lindegren och de övriga fyrtiotalisterna ska ha hakat på.

Luthersson gör upp med denna cementerade uppfattning, bland annat mot bakgrund av utvecklingen på kontinenten. En del nya namn kommer fram i hans genomgång av artiklar i Svenska Dagbladet mellan 1909-1930. Verkligen intressant men Luthersson når knappast ut med sig budskap. Jag läser och läser och väntar mig någon form av slagfärdig sammanfattning av materialgenomgången men blir varje gång besviken då det närmar sig klimax.

Med reservation för att sättet att skriva på som skulle kunna vara "typiskt lundensiskt", och som jag inte vet särskilt mycket om eftersom jag studerat på annat håll, så är denna så kallade pamflett ett enda stort misslyckande.

Peter Luthersson har varit utsatt för svår mobbning för sitt sätt att hantera orden: denna tänker jag inte bidra till. Men nog borde det gå att kräva mer för utgivning än att det är förläggaren för förlaget Atlantis som ges utrymme. Kanske är Luthersson en bra chef. Penn- och tangentbordsprodukter avsedda för bokmarknaden bör han dock lämna i skrivbordslådan.

Tokigt, tokigt Tännsjö

Den främste representanten för den utilitaristiska filosofin i Sverige Torbjörn Tännsjö slår ett slag för ensamstående mödrars rätt att inseminera på DN Debatt. Hans resonemang bygger på att olika intressen står mot varandra inför det som senare ska bli åtminstone något i närheten av en familj.

Tännsjös utgångspunkt är väl så långt det går att komma från kristdemokratisk-konservativ syn på hur samlevnad ska se ut. Det är väl också därför hans inlägg tagits in som en sommarprovokation.

Hans rekommendation är att kvinnan/föräldern har rätt till sina barn, något jag tycker inte går att förena med ansvarstagande. Visst är det så som filosofen säger att barn till ensamstående mammor i någon mening är "oäkta" men detta uttryck begagnas ej längre. Snarare är det på det viset att mannen/föräldern plockats bort ur diskussionen, med oöverskådliga påföljder. Det här var riktigt tokigt Tännsjö.

Kan Norrbotten utvecklas till en puritansk diktatur?

Något jag är rätt stolt över är att häxprocesserna på 1600-talet aldrig nådde till det som då var Västerbottens län. Visst fanns här ansatser till "trolldomsoväsen", men aldrig av ett sådant slag att de ledde till att oskyldiga dräptes.

När det talas om puritanskt styre tänker nog de flesta på Cromwells diktatur i Storbritannien. Åtminstone jag läste då aldrig om denna i skolan förrän på universitetet. Cromwell och de svenska häxprocesserna kan sägas ha det gemensamt att de representerar avarterna av lutherdomen. Från början religiös tolerans ledde till intolerans av sällan skådat slag.

Trots de stolta traditioner vi har på området så finns en risk att Norrbotten skulle kunna utvecklas till en form av puritansk diktatur, eller i alla fall en härd för dylika tankar. Vad jag tänker på är den ställning feministiska och miljöpolitiska tankar har häruppe. Bakom dessa finns avantgarde som ser sig som överdomare i frågor som rör dessa.

Det finns också de som tillämpar beprövade tekniker i syfte att ta över statsapparaten, eller i varje fall försöker nästla sig in i den. Bengt Ankarloo som skrev sin doktorsavhandling över ämnet häxprocesserna menar att dessa var en konsekvens av en slags krock mellan dåtidens lokalsamhälle och statsmakt. Idag har vi en liknande diskussion om en förvisso inte lika omvälvande men ändock reformering av samhället i form av ny regionindelning.

I en sådan situation finns det anledning att vara vaksam mot alla tendenser som går att knyta till häxeri och individuellt skuldbeläggande. Låter vi det gå för långt är det oftast försent.

Vad kan vi förvänta oss av Portugal?

Sedan 1 juli är Portugal ordförandeland i EU. Viktiga uppgifter under det närmaste halvåret blir att förvandla det nya unionsfördraget till hanterbar text och att hålla möten med Afrika och Brasilien. Många hoppas också på att portugiserna ska kunna driva på i förhandlingarna mellan unionen och Turkiet.

När det gäller toppmötet med Afrikanska Unionen så kommer det förmodligen att handla om att till varje pris undvika beröring med Zimbabwe-diktatorn Mugabe. Inte på sju år har EU hållit möte med Afrika. Detta mycket på grund av att senast det var på gång en sammankomst så ställdes denna in just på grund av att flera ledare från EU inte ville synas på samma bild som Mugabe. En konflikt i sammanhanget är att Afrikanska Unionen krävt att alla deras medlemsländer ska bjudas in till det planerade mötet.

Vad Portugal kan uträtta med ordförandeklubban i hand är svårt att säga. Dess ledare José Socrates hör väl inte till de mer bemärkta bland de europeiska ledarna. Landet har en svag ekonomi är blev sent en demokrati och kom med i EU först 1986. Inte så mycket att förvänta alltså men kanske vi heller inte kommer att få uppleva några besvikelser.

Välkommen debatt

Till de största tillskyndarna av en kristdemokratisk politik hör väl knappast jag. Ändå måste det sägas att gårdagens debatt på rikstinget innehöll vissa poänger. Kraven på sänkt abortgräns från många motionärer satte frågan i fokus om det går att välja i alla situationer.

Ämnet aborter rör upp många känslor varje gång den kommer upp på dagordningen. Den lösning svensk lagstiftning på området fastnat för står väl närmast för en kompromiss mellan praktisk hantering av problemet och reaktion på ett mångårigt skuldbeläggande av kvinnan.

Det som kallas fri abort är heller inte något särskilt något fritt eftersom rätten till denna undantar den ena parten från del i beslutet. Mannen har gjorts till en gallgeting i sammanhanget. Kanske borde detta fria val förses med konsekvensetisk märkning istället för rätt till sig själv?

Behövs mer romantik kring denne person?

Det har satts upp en operaföreställning om "lappmarkspredikanten" Laestadius. Lokal för framträdandet är en gammal ladugård på Kengis bruk utanför Pajala. Kärvt ska det tydligen vara när det handlar om en person som väl knappast är förknippad med överdådighet.

Norrbottens-Kurirens recensent sticker i sedvanlig ordning inte av utan gör ett refererat av arrangemanget. Mer vågad är konkurrenttidningen NSD som inte utelämnar fakta om Laestadius roll som tidig hantlangare åt rasbiologer och vad som följt i spåren av hans verksamhet i form av syndakataloger och biblisk fundamentalism.

Några årtionden efter Laestadius död splittrades rörelsen i en östlig och en västlig variant, den ena ansågs öppen, den andra mer sluten mot omvärlden. Som gränsöverskridande projekt är laestadianismen intressant eftersom den vann sympatisörer i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Norge.

För den idékritiskt orienterade måste ändå perioden från denne persons framträdande fram till dess att väckelsens avarter började avslöjas bit för bit betraktas som en sorglig parentes. Mycket går att lära av den men att göra romantiska teman av den är dödfött. Mest undrar jag över varför laestadianismen kvarblev inom statskyrkan. Är frihet så farligt?

Merkel räddade EU-fördraget?

På Brännpunkt idag ger Fredrik Reinfeldt Angela Merkel tacken för att det blev enighet kring ett EU-fördrag efter hårda nattmanglingar in på midsommardagen. Hela arbetet med en ny konstitution tog ju en tankepaus sedan holländarna och fransmännen sagt nej i folkomröstningar.

Ordet konstitution har bytts ut mot fördrag i helgens förhandlingar. Flagga, hymn och motto har lämnats åsido, därtill har man arbetat på ett nytt namn på utrikesministerns jobb. Polen var svåra ett få med på det hela efter deras kritik mot röstviktningen i ministerrådet. Även Storbritannien har trilskats som inte vill ha med något om grundläggande rättigheter i det som kanske till slut blir en grundlag.

Reinfeldt berömmer sig själv och får beröm för att han tagit strid för att EU inte sätter upp nya kriterier på medlemskap. Huruvida det ska anses som Merkels förtjänst att uppgörelsen kom i hamn den här gången är för tidigt att säga. Däremot är hon på god väg att etablera sig som Europas ledande politiker. En händelse som ser ut som en tanke är dock att svenske statsministern fick ägna midsommarhelgen, den svenskaste av högtider, åt att jobba. Den europeiska högtiden infaller annars idag, Johannes Döparens dag.

Forum för fårskallar

Något som kallas Luleå sommarbiennal pågår för närvarande. Förlagan är väl Venedigs arrangemang inom konstområdet. Mycket till parallell mellan dessa kan väl knappast dras. Luleåkopiatörerna har dock lokalt fått en del uppmärksamhet kring ett så kallat performancearrangemang.

I en patetisk och tillkämpat sentimental recension skriver NSD:s kulturskribent om det hela. En utställning med fårskallar och politisk enmansteater riktad mot USA får reportern på plats att utbrista att ingen "kan gå därifrån oberörd".

Hela historien har föregåtts av en fejkad debatt kring en myndighets nej till konstnärens planer på att slå sönder fårskallarna offentligt. Vad detta skulle syfta till eller visa eller ställa i fokus vet jag inte. Det var då inte värt att nämna i varje fall.

När detta skrivs läser jag att fårskallekonstnären är misstänkt för våld mot tjänsteman efter en fyllefest. Starten på biennalen kunde knappast ha blivit sämre och saken blir inte bättre av att kommunen med kommunalrådet Petersen var på plats i onsdags och sanktionerade invigningen.

Ännu ett exempel på att Luleå fortsätter i den kulturella tradition som går under beteckningen det tokudda. Idag är det midsommarafton och jag hade tänkt ägna denna högtid åt att fiska. En verksamhet som ger avkoppling från alla knäppheter man omges av.

Svenska bloggar utvärderade

Företaget Primelabs har gått igenom den svenska bloggvärlden under de första fyra månaderna i år. Resultaten de kommit fram till innehåller en del nyttig information. Som till exempel att det bloggas mest om politik.

För att få vara med undersökningen har krävts att man automatiskt låtit bloggsökmotorn Twingly leta upp om något nytt skrivits. Twingly kopplar samman bloggar med traditionella medier.

Utredningen är ett stort steg på vägen mot en vetenskaplig granskning av bloggarna i Sverige. Fortfarande är det dock anknytningen till de stora mediedrakarna som verkat styrande. I verkligheten finns det kanske mer än tre gånger så många bloggar än de som studerats. Sannolikt skulle en genomgång av alla dessa ge underlag för helt andra slutsatser.

Ej heller är det ännu här som i USA där bloggarna i stor utsträckning påverkade utgången i förra presidentvalet. Kanske blir det aldrig så i Sverige, ett land som helt enkelt är för litet för dylika verksamheter. För mycket information når från mun till mun istället. Men en kritisk konstruktiv röst i det offentliga samtalet, det kommer Sverigebloggarna nog alltid att vara.

Pensionärsriket

Vid sidan av den offentliga propagandan om att det går bra för Norrbotten pågår en utveckling av allt annat än positivt slag. Den allvarligaste delen av denna rör befolkningsminskningen i inlandet i synnerhet och i länet i allmänhet. Ett annat stort problem rör den stigande medelåldern i regionen.

Även om det inte är helt rätt att prata om talibankultur så visst är det så att gubbarnas åsikter tillmäts allt för mycket vikt häruppe. Mest frapperande är detta på Norrbottens-Kurirens ledarsida där för några år sedan plockades in en skribent från Ångermanland som går i pension i sommar vid 67 års ålder. Som alla vet ger två års extra jobb efter 65 bra mycket mer i pensionskuvertet.

Att låta folk gå på övertid på det här sättet är typiskt för attityden gentemot unga i Norrland. Konsekvensen blir att dessa försvinner från länet, och det är gräddan som sticker först. Kuriren brottas med sjunkande upplagesiffror, det skylls på ökad konkurrens från andra medier, men närmare sanningen ligger nog det faktum att man hamnat lite på sidan av.

I längden blir det lite avslaget för läsarna med en hållning som går ut på att vara ett horn i sidan på socialdemokratin. Att vi fått en ny regering med ett parti i spetsen som är på väg att bli statsbärande verkar ha gått redaktionsledningen förbi. Följaktligen kan konkurrenten NSD vara mer givande att läsa trots tidningens föråldrade lösningar på nya problem.

Det är inte en orimlig tanke att Kuriren går i graven eller övergår till att vara en lokaltidning för Lule älvdal. Min vision är att vi får fyra mindre tidningar i Norrbotten istället för som nu två stora drakar, allt för att tillgodose det allt viktigare lokalsamhällets krav på samhällsupplysning.

Ett vettigare förhållningssätt till torsken

Förra året under fotbolls-VM gjorde Sverige sig bemärkt genom en rätt pinsam form av jakt på torskar. Sedan regeringsskiftet har de styrande börjat ägna sig åt ett mera vettigt sätt att förhålla sig till ordet. I tisdags beslutade EU:s jordbruks- och fiskeministrar om en handlingsplan för den vattenlevande beteckningen av torsken.

Enligt egen utsago menar jordbruksminister Erlandsson att hårt svenskt arbete ligger bakom skärpta kontroller och ett nytt regelverk, även om han inte nämner att målsättningen att följa det internationella havsforskningsrådets rekommendationer inte uppnås på långa vägar. ICES har nämligen ställt sig bakom fiskestopp i det östra torskbeståndet under 2007 och 2008.

För de som tror på Europasamarbete är detta ett lyckat exempel. För de som nostalgiskt blickar bakåt mot fotbollssommaren 2006 då det fanns de som trodde att Sverige är en moralisk stormakt som någon fortfarande lyssnar på betyder det inte mycket. Vilken tur att det finns mer än en sorts torsk.

Varför talar ingen om Finland i regionfrågan?

Ansvarskommitténs förslag om regionändringar är ute på remiss. Titt som tätt kommer synpunkter från diverse opinionsbildare på dessa. Vad som är i det närmaste frånvarande i debatten är den finska regionreform som trädde ikraft 1998 och som minskade antalet län där från 12 till 6.

Det verkar nästan som om den forna stormakten har lite svårt att se ett lillebrorsland som föregångare på området. Det som just nu diskuteras till genomförande i Sverige - men som möter stort motstånd från främst höger men också vänster - är ganska likt vad finnarna lyckades med för ganska många år sedan.

Ibland pratas det om finnarna som ett konservativt folk. I regionfrågan tillhör dock snarare svenskarna stockarna i sammanhanget. Vi ska inte vara säkra på att det händer någonting alls framöver trots utlovad handling inte minst från kommunministern.

Rätt underligt är att läsa debattörer som vill slå vakt om regionindelningen i form av län med hänvisning till att dessa skulle stå för något evigt och oföränderligt. I allt väsentligt är det en felsyn eftersom vi har landskapen till dylika syften. Deras gränser går i motsats till länens aldrig att dra om.

Till detta kan läggas att det finns verkligt få svenska regioner där den regionala identiteten är riktigt stark ur ett internationellt eller europeiskt perspektiv. Sverige är förmodligen en av de mest utpräglande enhetsstaterna i världen, låt vara att minoriteter tillväxt i styrka under många år nu.

Inte bara forskningsfusk

Alltmer har vi fått lära oss att forskare inte utgör någon yrkesgrupp som står över alla andra. Såväl som i andra sammanhang fuskas det inom forskningen. Men inte bara det. Forskning används också till att torgföra lögner i syfte att bättra på imagen hos en verksamhet.

Luleå Tekniska Universitet har en nyhetssida där den ena sensationen efter den andra rörande nya forskningsresultat läggs ut. Igår var det dags att plocka fram en gammal sådan, närmare bestämt den om forskaren som "räddade en art från utrotning". Hela historien är dock ett falsarium från början till slut.

Det skulle föra för långt att här gå in på alla felaktigheter som framförs i artikeln. Jag har också sökt göra Norrbottens-Kuriren uppmärksam på ärendet utan att lyckas. Så mycket kan sägas att: 1) hotet mot siklöjans fortvaro är inte över, 2) modellen som "räddade" siklöjan inte härrör från LTU, 3) ingen tillgänglig forskning refererar till denna avgörande insats för naturresursen ifråga, samt 4) forskningsresultatet som framför en praktisk rekommendation bygger på en amerikansk forskares förslag om hur allmänningar ska styras.

Vad som alltså borde vara en banbrytande upptäckt är alltså inget annat än lögner och brist på originalitet. Är sådant något att uppröras över, det handlar ju bara om vad som tagits fram vid ett av landets mindre kända lärosäten? Jo det tycker jag. I längden skadar dylikt all forskning, eller skämmer ut högskolor i periferin på så vis att dessa på sikt avvecklas.

Vissa tar semester redan nu...

...eller i varje fall från att skriva självbespeglande artiklar i sin tidning. Jag läser Norrbottens-Kuriren varje dag den kommer ut. Dock betalar jag inte för den, något jag är glad över i betraktande över tidningens utveckling.

När tidningens ansvarige utgivare meddelar att han tar paus från sitt krönikeskrivande dyker en tanke osökt upp i mitt huvud. Nämligen den tid då svenskarna var ett arbetande folk och hur man i lokalpressen oroades över hur mycket folk det är på stan redan klockan 3 en fredag.

Det var alltså inte bara vad de gör på banken efter tre som någon journalist på 80-talet uppmärksammande. Skulle samma artikel skrivas idag skulle ingen reagera. Jag brukar undvika att göra ärenden i stan under rusningstid. Förr gick det bra om man undvek de sena fredagseftermiddagarna. Men idag? Stan är full av folk redan klockan 11 som börjat helgfirandet. Inte så få av de som är där verkar falla under det inom svensk samhällsforskning tämligen nymyntade begreppet utanförskapet.

Alla har inte hamnat utanför på grund av egen förskyllan. Men tyvärr har nästan en ungdomsgeneration varit på väg att gå förlorad tack vare en del flumprofeter som agiterat för att ha kul istället för att arbeta. Därför är det en extra dålig markering från en person i offentlig ställning när han meddelar att han tar ledigt när sommaren börjar. Vi har ju trots allt bara fem veckors lagstadgad semester i det landet. Å andra sidan ska vi inte hoppas för mycket på en pitepilt i chefsställning. De brukar inte få gjort så mycket.

Maktkamp i Ukraina

Alldeles i Europas utkant, närmare bestämt i Ukraina, utspelar sig en maktkamp mellan landets president och landets premiärminister. Det går att diskutera huruvida floden Dnepr eller Uralbergen ska anses som Europas bortre gräns i öster. På något sätt känns det som om Ukraina, vars namn går att härleda ur det slaviska ordet för gräns, är ett område som skiljer europeiskt från asiatiskt, eller i varje fall europeiskt från ryskt.

Hjälten från orangea revolutionen Viktor Jusjtjenko har fått sitt rykte fläckat något efter att ha bedrivit hårdför politik mot parlamentet där hans rival Janukovytj har ett starkt stöd. För närvarande vill Jusjtjenko utlysa nyval tidigare än planerat, något som ses som avtalsbrott av Janukovytj och hans anhängare.

Krisen i Ukraina blottlägger en hel del av problemen med öva sig i demokratiska arbetssätt. Ur västlig synvinkel är närmast frågan om Ukraina ska orientera sig mot Ryssland där utvecklingen knappast går åt rätt håll. Det finns en del påtryckningsmedel att använda för de som vill se en positiv tendens i fallet med detta land men det bästa vore nog om förändringar till det bättre kunde komma inifrån utan inblandning utifrån.

Den osolidariska avtalsrörelsen

Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.

För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.

Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.

Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.

Befolkningsminskning trots högkonjunktur

En del, däribland jag, bekymrar sig en del över regionala förhållanden. En region som idag ofta omtalas som att det råder högtryck där är Norrbotten. Ändå kom för en kort tid sedan dyster befolkningsstatistik. Befolkningen minskar för andra mätningen i rad om man undantar flyktingmottagandet.

Ett annat problem som är högst markant i regionen är utanförskapet. Omkring en tredjedel av arbetskraften har inte ett riktigt jobb att gå till. Gruvor som säljer lätt förädlade råvaror som aldrig förr i alla ära: jobb finns inte åt alla. Många har gömts undan i studier, sjukskrivningar och pensioneringar. Resursslöseriet är enormt.

Det går att diskutera orsaker till detta. Ett huvudproblem som jag lär återkomma till är svårigheten att etablera en medelklass i Norrbotten. Det vill säga en slags borgerlighet som inte har penningtjänandet främst för ögonen men ändå besitter kompetens. Som det är idag flyr många begåvningar länet på grund av dåliga utvecklingsmöjligheter.

Mest framträdande i hela problematiken är den långa tradition av bidragsberoende som finns häruppe. Den gör sig gällande på områden som sträcker sig långt utanför offentliga verksamheter. Med handen på hjärtat är det inte särskilt många som kan kalla sig entreprenörer där ekonomin för närvarande sägs gå som tåget.

Möte med en underskattad president

Svenske statsministern har varit i USA och träffat presidenten och Kalifornien-guvernören Schwarzenegger. Ännu en gång har vi tvingats uppleva att en inflytelserik person i landet uttryckt sin uppskattning om USA:s ledare.

I samtalen med George W Bush visade Fredrik Reinfeldt engagemang i klimatfrågan, något som numera delas av presidenten. Det är nu dags att sluta raljera om dennes ointelligens och istället inse att USA har en överlägsen konstitution såtillvida att en president inte kan sitta längre än åtta år.

I Sverige kan en regeringschef - av vissa enligt Grundlagen försedd med statschefliga funktioner - sitta i princip hur länge som helst. Göran Persson, en man med många kvalifikationer, men icke desto mindre ovan att finna sig i situationer där han inte får bestämma, kunde avsättas tack vare stöd från kretsar som gick långt utanför väljaropinonen. Att han sedan avgick från ordförandeposten i sitt parti under tumultartade former skadade dock inte landet, utan bara den rörelse han har så mycket att tacka för.

Ställ gärna Göran Persson, som aldrig tog någon akademisk examen trots att han slirade på sanningen om detta i konfrontation med fakta, mot George W Bush med både Harvard- och Yale-examen. Fundera sedan en stund över vilken definition av intelligens vi egentligen rör oss med här i Sverige.

Sparka er nya medarbetare TV4

Under nittiotalet växte det fram en programform i TV som gick ut på att sitta i soffor och kivas med varandra. Några hårda debatter uppstod därför sällan. Ingen ställer väl till med storbråk när man sitter mjukt tillsammans.

Ett annat grepp var att plocka in konsulter i olika ämnen. Mest känd inom politik är förmodligen statsvetaren Stig-Björn Ljunggren från Hamrånge-Uppsala, som var ett stående inslag i TV4:s tyckarpaneler i många år.

Samma kanal har nu engagerat prästen Ma Oftedal som konsult i relationsfrågor. Om henne finns mycket att säga men knappast något positivt. Det finns en lång artikel om Oftedal på Wikipedia för den som är intresserad. Mest kommer då jag ihåg denna gudskvinna för att ha brutit tystnadsplikten efter samtal med Lundell 1987.

Alla som kommer till tals i TV behöver inte tas på allvar, men att anlita en förvisso lätt omgjord men ändå högst suspekt individ till medarbetare är inte bra. Dina synder är inte förlåtna Ma.

Nu ska Ögren avsättas

Det har väl knappast undgått några av Norrbottens-Kurirens läsare att tidningen just nu är i färd med att avsätta landstingsrådet Kent Ögren. Tidningens insändar- och debattavdelning har gått ihop med tidningens ledarsida i syfte att uppnå detta mål.

Frågan är om så mycket kommer att bli bättre om man lyckas i sitt uppsåt. Trappor ska städas uppifrån heter det ju, men vem kommer i så fall istället för Ögren? Ett annat avdankat kommunalråd eller en mindre lyckad landstingspolitiker?

Istället för att angripa symptomen borde Norrbottens-Kuriren med flera lokaltidningar runtom i landet angripa orsakerna till dessa. Dessa har att göra med den regionalt organiserade politiken. Länen i den form de har idag är för små för att handha viktiga uppgifter såsom vård.

I längden blir det ganska tröttsamt att läsa om personfixerad politik. Den riskerar också i längden att bli kontraproduktiv. Ögren kan gå stärkt ur det hela om han inte störtas. Detsamma gäller för övrigt Obol-mannen Bo Johansson som det är knäpptyst kring nu. Rätt som det är kan denne dyka upp som bonde med skägg på en gård utanför Gällivare, förslagsvis intervjuad av någon journalist på DN mitt framför näsan på lokala skribenter som framlever sina dagar mätt på framgång efter ett mindre journalistpris.

På Ögren går det att ha synpunkter. Den här gången har han retat upp folk med att kalla privata läkare för ett otyg. Han ingår också i en lång tradition av norrbottniska politiker som haft problem med flaskan. Men, som sagt, Ögren är inte problemet utan symptomet.

Politisk eurovisionsschlager?

Så har den ännu en gång avgjorts, Eurovision Song Contest, som den numera heter. Segrade gjorde Serbien, en nation som under 90-talet var något av en Europas gökunge. Därför var det positivt ur ett politiskt perspektiv att ett land med en trist historia bakom sig får framträda som representant för europeisk musik. Kanske kan det bättra på imagen.

Det var östeuropeisk dominans för hela slanten. Anledningen är förstås att forna sovjetstater och andra ockuperade länder under kalla kriget tar igen förlorade år. Den musik de företräder överlag utgör förståeligt nog mera exempel på förbättringar av den sorts schlager som var vanlig i väst under 70- och 80-talen. ABBA:s musik tolererades i öst under kalla kriget, och det är väl därifrån man börjat sin resa tillbaka till friheten i detta sammanhang.

Mest politisk i sin röstning var Ryssland. De från rysk synvinkel snälla staterna fick höga poäng. För Sverige gick det som bekant dåligt. Frontmannen i The Ark jämrade sig efteråt över att Europa inte var redo för dem. Men snarare torde det ha handlat om att många genomskådade dem som en småländsk/regional variant av Queen.

Nästa år talas det om att Palestina ska få vara med. Gränsen för Europa mot omvärlden flyttas i så fall ännu mer. Det är högst diskutabelt om Georgien och Armenien kan räknas till Europa, lika som om alla småstater utan egen statstradition som deltog i år verkligen borde räknas som deltagarländer.

Alternativ till den svenska välfärdsstaten

Många äldre socialdemokrater pratar gärna om den tid när klassmärket syntes i munnen. En viktig uppgift för folkhemska företrädare genom åren har därför varit att upprätthålla en god och för alla överkomlig tandvård.

Sedan länge är denna politik nu övergiven. En ordentlig tandreparation kan ruinera ekonomin för en mindre bemedlad person. Samtidigt överlåts i allt mindre utsträckning ansvaret för tandhälsan åt andra än individen själv. Att säga åt en person att borsta tänderna oftare och att äta mindre snask betraktas idag av många som en kränkning.

Det visar sig att lösningen på krisen för den svenska tandvården ligger i öster, något Norrländska Socialdemokraten uppmärksammat i en artikel. Även om svenskar inte kan komma i åtnjutande av samma vård som finnar ifråga om offentligt utförd vård så finns det privata alternativ där som ligger långt under den prisnivå svenska landsting erbjuder.

Jag har efter en tandundersökning erbjudits ett i mitt tycke alldeles för högt pris på en reparation. Därför överväger jag nu att åka till Torneå för att låta en privat klinik utföra denna. I Sverige måste jag vänta till långt in i juni innan jobbet ska utföras. Finsk tandvård ska visst kunna ordna tid redan dagen efter beställningen, som sagt till klart lägre priser.

Ska landstinget fortsätta med sin prispolitik på tandvård kommer förmodligen alltfler svenskar att överge dem som kunder. Med den antagliga påföljden att den svenska välfärdsstaten demonteras ytterligare. Inte ens de murar gentemot omvärlden som socialminister Göran Hägglund vill bygga när han vill förhindra svenskar från att få offentlig vård utomlands lär kunna bromsa utvecklingen.

Klassegoisterna

LKAB:s gruvarbetare har återgått till jobbet efter två dagars vild strejk. Den direkta anledningen är att bolaget meddelat att man vill återuppta förhandlingarna. Strejk kan med andra ord bryta ut på nytt eftersom arbetsgivaren och arbetstagarna står långt från varandra.

Orimliga krav på femton procents löneförhöjning har framförts. Detta att jämföra med centrala avtalsnivåer som ligger kring fyra procent. Sedan har konflikten en del nostalgi över sig. Det var 1969 som en storstrejk i Malmfälten framkallade vågor över landet som troddes bära fröet till en nationell revolution inom sig. Mera konkret handlade det om krav på bättre arbetsförhållanden. Protesterna mot ett nytt ackordssystem ledde då i förlängningen till månadslön för gruvarbetarna.

Den vilda strejken har inte alls fått samma sympati från omvärlden som -69. Idag råder helt andra förhållanden. Många reagerade nog negativt på kraven när det framkom vilka löner gruvarbete betalas med. Inte minst kanske i jämförelsen med underbetalda vårdbiträden med lika fysiskt krävande arbeten med bara något över hälften i lön av sina manliga klasskamrater.

Tvådagarsepisoden i Malmfälten lär bara förstärka bilden av den norrbottniske inlandsmannen som en klassegoistisk machotyp. Blir det en fortsättning på konflikten lär de göra bort sig ännu mer. Ändå kan det vara på sin plats att säga något om orsaken till det hela.

LKAB går just nu ohyggligt bra. Det är då naturligt att företagets medarbetare vill ha mer av kakan. Sedan har vi det där med direktörs- och bonuslöner. Det var ju inte så länge sedan en ekonomisk idé av många sågs som ett fullt konkurrenskraftigt alternativ till kapitalismen. Vill vi ha tillbaka dylika tankar gör vi nog säkrast i att fortsätta med orimliga chefslöner. Den direktörsdyrkande högerman till ledarskribent på Norrbottens-Kuriren som resonerar i termer av att dessa kostar bra mycket mindre än vad strejken kostat verkar således snarare befinna sig ute i rymden än i verkligheten.

Löneökningar är alltid inflationsdrivande. Men ska redan välbeställda grupper ha ännu mer än majoriteten av löntagargrupperna så tröttnar till sist dessa på att hålla igen och avtalsparterna tappar kontrollen över lönebildningen.

Vilken väg väljer Sarkozy?

Så är det klart att Europas starkaste statschef de närmaste fem åren kommer att heta Nicolas Sarkozy. Med ett högt valdeltagande gick fransmännen och fransyskorna till valurnorna. Omkring 85 procent av de röstberättigade ville säga sitt om sitt lands näste president.

Om Nicolas Sarkozy har sagts att han verkar i Napoleons och de Gaulles efterföljd. Det vill säga i den tradition som ser på Frankrike som destinerad för en speciell roll i världen. Som det numera ser ut så är denna tid förbi för evigt.

Därför är klokt att Sarkozy intagit en försonligare hållning mot USA än sina företrädare. En traditionell europé är han tvivelsutan dock. Under Sarkozys ledning lär det bli nej till turkiskt medlemskap i EU.

De som tror Frankrikes näste president blir en fransk version av Reinfeldt är kommer att bli besvikna. Det liberalkonservativa draget hos honom är för starkt markerat. Men han ska ju heller inte leda någon regering utan vara hela folkets ledare. Det hade behövts att han gjort om sitt parti om det alls skulle gå att tala om lätt genomförbar politik.

Så kallad arbetarkultur del 1

Sveriges Television har ägnat två kvällar åt dramatik åt någon som ska kallas företrädare för arbetarklassen. Det är visst dåligt bevänt med författare som verkar i den stolta tradition av litteratur som finns i vårt land.

Anledningen är förstås att det blir allt mindre vanligt att de som skriver själva har erfarenhet av arbete. På sin höjd kan föräldrarna har varit arbetare, med vilket menas då anslutna till LO-kollektivet någon gång i sitt liv. Detta torde i alla fall gälla den dramatiker vars pjäs om "Arbetarklassens sista hjältar" visades på kvällen den första maj.

Peter Birro och hans bror är väl mest kända för att ha figurerat i diverse talkshows där de var för sig varit duktiga på att riva ned gapflabb från publiken. Om deras litterära alster vet jag inte särskilt mycket annat än att den förstnämnde någon gång i början av 90-talet skrev en bok i komprimerat format om att festa i största allmänhet. Valborg betydde förmodligen mer än första maj.

Om dramauppsättningen kan sägas att det väl inte handlade om nya grepp direkt. Det var en hel den Norén. Av det som bekom arbetarklassen eller arbete kändes det mesta som gamla inlånade klyschor. Sämst var emellertid eftersnacket med avdankade festprissen-dramatikern och skådespelarna Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt som också hade "arbetarbakgrund".

Är det sånt här som ska hålla liv i den svenska arbetarkulturen framgent finns det anledning att vara allvarligt bekymrad. Förslagsvis kan det vara på sin plats att omdefiniera själva begreppet. Enligt en undersökning jag läste för inte så länge sedan identifierar sig betydligt större grupper än de med kollektivavtal som arbetare. Kanske är det så att arbetarlitteratur i den form vi vant oss vid helt enkelt inget annat var än en parentes.

Första maj och bruksandan

Där jag bor finns det en stor arbetsplats som i över fyrtio år mera var något av en socialbyrå än en industri. Inte förrän i mitten av 80-talet började järnverket gå med vinst, mycket till följd av rationaliseringar och kanske också en bättre stålkonjunktur.

Många av de som tog jobb där var inlandets pojkar. Inte minst sedan de teknologiska innovationer som heter traktor och motorsåg eliminerat otaliga arbetstillfällen i skogskommunerna. Det enda som fanns att tillgå för många var att flytta till Luleå, Västerås och Södertälje där industrierna skrek efter arbetskraft och faktiskt också var upp hit och raggade folk.

De som hamnade på de nya industriorterna blev många gånger socialdemokratins kärnväljare. Samlade på samma ställe och med likartade arbetsuppgifter och rätt jämlika löner efter skatt kom de att utgöra politiska krafter helt i enlighet med marxistisk teori.

När nu inte denna variant av ekonomiskt system visade sig vara överlägset kapitalismen så har bruksandan - för så kan mentaliteten på många orter med en stor industri kallas - blivit en belastning. Man vet vad man har men inte vad man får har varit ledordet eller att gå i pappas fotspår. Alltså helt förödande inställningar i ett samhälle som behöver fler nya företag.

I år gör (s) ett stort nummer på 1:a maj av att A-kassan ska återställas vid en valseger. Precis som om lösningen på att de gamla arbetena försvinner vore att hålla fast vid ett föråldrat försäkringssystem. Visserligen finns de som fortfarande börjar på bruken i 20-årsåldern och stannar där till pensionen, men på det stora hela taget räcker inte dessa till att utgöra partiets kärnväljare längre.

Inte heller räcker det med att tjänstemännen läggs till denna grupp. Sossarna måste med andra ord bryta in i mitten om man vill vinna 2010. Lyckas partiet sno arbetsrätten från centern kanske det går att lyckas med detta.

Dags att skriva om historien Putin

Det har varit oroligheter i Estland de senaste dagarna. Anledningen till dessa är att estniska myndigheter beslutat att flytta ett krigsmonument med soldatgravar som står som en symbol över Sovjetunionens seger över Nazityskland. Eller som esterna fått lära sig under nästan ett halvsekel av ockupation, "fascismens utdrivande ur landet".

För många ester är monumentet en kvarvarande maktyttring från Sovjetepoken, numera administrerad från Ryssland. Den stora ryska minoriteten i landet tycker överlag annorlunda och det är bland denna oroligheterna utspelats. Emellertid finns det en annan sida av problematiken som inte belysts tillräckling.

År 1936 restes nämligen ett monument väster om staden Narva till minne över den svenska segern över ryssarna där 1700. Uppresandet av bronslejonet hade svenskt bistånd, bland annat närvarade vår nuvarande kungs far Gustav Adolf vid invigningen av det. Kritik riktades dock mot handlingen i Sverige som gick ut på att svenskarna uppehöll sig i det förgångna istället för att stödja den då unga estniska republiken.

Så är det väl egentligen med alla historiska minnesmärken. Ändå kan jag inte undanhålla mig från att stilla fundera över det öde bronslejonet rönte. När ryska trupper rullande in i Estland våren 1944 sköts monumentet helt sonika sönder. Mot bakgrund av traditionell sovjetisk/rysk historieskrivning kring andra världskriget är då frågan: var svenskarna också fascister eftersom segermonumentet från 1700-talets början inte fått resas på nytt?

Idag finns det väl ingen anledning upprätta denna staty på nytt. Sverige med dess efterkrigstida högskattestat blev inget alternativ för de länder som frigjorde sig från kommunismen 1989-91. Det enda som står riktigt klart är att vårt land nog ändå utgör ett tillgängligare alternativ än den väg Ryssland slagit in på. Flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn borde därför fungera som en utgångspunkt för en ny rysk historieskrivning snarare än en provokation.

Konsten att ljuga med statistik

Miljöpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst analysera så kallade fördelningseffekter av förslagen (inte utfallen) till skatteförändringar och utgiftsförändringar i vårbudgeten. Slopandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten samt begränsningen av pensionssparavdraget har stått i utredningens fokus. Slutsatsen är att de rika får mest, vilket fått partiets kryptosocialistiske partiledare att utropa "traditionell högerpolitik".

Hur en sådan ser ut vet jag inte riktigt. Vi får väl gå tillbaka tillbaka sådär en sjuttio-åttio år i tiden för få en uppfattning om hur högerpolitik tagit sig uttryck rent konkret. På den tiden fanns det inte så mycket välstånd att fördela. Peter Eriksson bygger sina konstateranden på en uppdelning av befolkningens inkomster i tio delar. Det vedertagna sättet internationellt är annars att dela upp denna i fem delar.

Inkomstskiktet från 1-197 900 kr rymmer således fyra delar. Under denna årsinkomst går det knappast att leva på det man får ut. I dessa måste alltså ingå deltidsarbetande av olika slag, förmodligen många studenter. Ingen av dessa utsatta grupper, som förmodligen har en hög genomströmning på folk, får en ökad nettoinkomst över 1000 kr, vilket ändå är en hög siffra procentuellt med tanke på skattuttagets del av inkomsten.

Den grupp som pekas ut som rik är den med över 434 701 i bruttoinkomst. Denna får 8900 kr i nettoinkomst enligt prognosen. I antal torde den inte vara stor men inom den ryms många av rörelsens kelgrisar såsom generaldirektörer, politiskt tillsatta chefer inom stat, kommun och landsting och även de verkliga gökungarna i sammanhanget: övertidsarbetande inom byggsektorn. Av någon anledning ligger brytpunkten för grupp 10 just någonstans kring vad många av Byggnads medlemmar tjänar. En slump?

Anders Borg verkade något stukad i konfrontationen med dessa uppgifter. Kanske på grund av att han själv ofta använt sig av RUT:s uppgifter i opposition. Det är också möjligt att dessa inte kommer att visa sig stämma när förslagen slår igenom i praktiken. Fastighetsskatten är ju exempelvis inte bara något som villaägare betalar, utan också indirekt hyresrättsinnehavare, av vilka många rent inkomstmässigt skulle kunna betraktas som fattiga.

Två tunga tidningar

För oss som jobbar med tidningsdistribution är bara halva helgen arbetsfri. I lördags var dessutom Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten extra tunga, vilket innebär ett visst merarbete. Visserligen utgår vikttillägg sådana dagar men bäst vore det med lätta tidningar.

Det skrivs mycket, och som det är idag kan vem som helst bli sin egen redaktör genom den innovation som kallas blogg. Papperstidningens successiva bortdöende är ändå ännu inte för handen. Mycket detta på grund av att det blivit lättare och billigare att göra en tidning. För Norrbottens vidkommande tror jag det på sikt kommer att innebära att det kommer att ges ut fler men mindre tidningar i framtiden.

Identifikationen med länet är nämligen bra mycket svagare här än vad den är med lokalsamhällena. Därför kan jag tänka mig att tidningar i form av papper eller på nätet för Östra Norrbotten, Kalix älvdal, Malmfälten, Luledalen kan komma att bli verklighet i framtiden. Kanske kommer de att tryckas på samma tryckeri men med olika redaktioner.

Det finns många bra journalister, det är inte tu tal om annat. Men ett problem på många håll är ändå den så kallade kretsloppsjournalistiken. Det vill säga skribenter som återvänder till samma ämne utan att utvecklas. Många artiklar utgörs också röriga referat. Ifråga om det sistnämnda så tror jag en av anledningarna till detta kan vara småortskomplex. Det vill säga skribenter utan lokal identifikation som tror att de skriver i storstadstidningen.

Vem blir Frankrikes näste president?

Imorgon är det ju presidentval i Frankrike. De två kandidater som ska göra upp i slutomgången senare ska utses. För närvarande står det mellan fyra stycken eftersom populistiske Jean-Marie Le Pen spurtat om centerkandidaten Francois Bayrou i opinionsmätningarna.

Ett tag tippades socialisternas Ségolène Royal som vinnare. Allteftersom valet närmat sig har dock högerns Nicolas Sarkozy hållits för slutlig vinnare. Royal, officersdotter och i mycket en försvarare av traditionell fransk arbetsmarknadspolitik, står mot en högerman av klassiskt snitt som står för hårda tag snarare än liberala reformer.

Det mest troliga är att det kommer att stå mellan dessa två. Skulle Royal segra så har vi att se fram emot en situation där EU:s båda kärnländer leds av kvinnor. Onekligen något att fundera över för de som hävdar att Sverige är världens mest jämställda land, men ändå ännu inte sedan Ulrika Eleonora haft kvinnlig stats- eller regeringschef. Feminismens fel?

Bättre budget Borg

Vårbudgeten har lagts som väl ingen missat. Innehållet i den har läckt ut redan tidigare. Regeringen gör vad den föresatt sig att göra även om den än så länge kör mjukt. En del gnäll om ökade klyftor, om vilka som är förlorare respektive vinnare har avhörts från vänsterhåll. Men då handlar det om sådant som inte görs. Regeringen ökar skillnaderna mellan medborgarna genom att inte utföra vissa saker. Märkligt sätt att resonera.

Så talar en opposition som tappat initiativet i politiken. För så var det under de två senaste borgerliga regeringarna. Vänstern hade som det heter problemformuleringsprivilegiet. Anders Borg har kritiserats för att ha hamnat på defensiven i den efterföljande riksdagsdebatten. Att han hade svårt att bemöta missnöjet från oppositionen. Med säg när hade vi senast en finansminister under fyrtio år?

I kommande budgetar lär mer nödvändiga förändringar komma att genomföras. Den som lades i måndags hade enligt min mening ännu alldeles för mycket av vänsteranstrykning genom "satsningar" på olika politikområden. Varför exempelvis en extra satsning på psykvård mellan 2008 och 2009? Det är ju som att tanka en bil med en motor som skurit ihop. Är det inte dags att en gång för alla inse att psykiatrisk vård bedrivs på ett galet sätt.

I TV:s Agenda fick Borg sitta och svara på den retoriska frågan varför villkoren för arbetslösa ska försämras. Precis som om arbetslösa är en fixerad grupp i samhället utrustad med något slags handikapp. Sanningen är ju den att arbetslös är man inte hela livet. Arbetslöshet är ett övergångsskede, oftast början på något nytt, sällan slutet på något.

Kulturprofitörerna

Det anordnas samtal mellan mångåriga radiomedarbetaren Kerstin Wixe och författaren Yngve Ryd någonstans i Sverige i en kulturlokal. Inträdet är 100 kr, för ungdomar 50.

En sådan här tillställning kan väl aldrig gå ihop ekonomiskt varför summan får antas vara symbolisk. Eller är den det? Vill den istället säga något om den status författaren eller kulturarbetaren har eller anses ha?

Greppet med att ta betalt för sina framträdanden med det underliggande syftet att marknadsföra sina böcker är såvitt jag vet ett nytt påfund. Bruket med att mer kända författare signerar böcker i utbyte mot att boken köpes är dock äldre men ärligare.

För egen del skulle jag aldrig komma på tanken att betala ur egen ficka för att se någon udda författare sitta och snacka. Skulle någon det?

Att rädda USA

Per T Ohlson på Sydsvenskan tillhör landets vassaste skribenter. Ofta tar han i sina krönikor fasta på internationella tendenser där Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet kommit till korta. Förebilden är naturligtvis USA, världens äldsta moderna demokrati, undantaget möjligen England.

På senare tid har jag alltmer börjat fundera över om Ohlsons försök att överföra amerikansk politik på Europa och annorstädes verkligen är rätt väg att gå. I söndagens krönika går han till angrepp mot den anti-amerikanism som råder idag på många håll. Måltavlan är givetvis den nuvarande presidenten, som enligt honom möjligen är den sämste landet haft.

Det är sant att USA och amerikanska modeller på många sätt räddat inte bara Europa och andra delar av världen från katastrofer. Första gången vi blev ordentligt varse om att allt som kommer därifrån kanske inte är av godo var i samband med Vietnamkriget. På sextiotalet växte dessutom den medborgarrättsrörelse fram som avslöjade arvet från slaveriet, med lynchningar och diskrimineringar som överlevande företeelser in i sen tid.

Europa är och kommer alltid att vara "den gamla världen". Därför är det problematiskt att applicera amerikanska modeller på kontinenten/världsdelen. Huruvida Bush gjorde rätt som invaderade i Irak med syftet att undanröja hotet från massförstörelsevapen och upprätta demokrati eller komma åt olja är en komplicerad fråga. Klart är att man inte lyckats vinna freden efter kriget. Något nytt Västtyskland blir av allt att döma Irak inte men heller inget Vietnam.

En rätt lindrig affär i jämförelse

Idag har medierna hårdbevakat rättegången mot folkpartisterna som anklagas för dataintrång. Ett annat förhör som inte fått lika stor uppmärksamhet är det av förra utrikesministern Laila Freivalds för hennes eventuella roll i stängningen av en webbsida som upprätthölls av sverigedemokraterna.

Freivalds hävdade med bestämdhet att hon inte beordrat någon stängning, bara att ansvarig tjänsteman fått i uppdrag att "informera" om det utrikespolitiska läget och fråga webbhotellet om de kände till den aktuella hemsidans innehåll.

Det här låter som en halvsanning, ett sätt att fasa ut frågan. Förre statsministern har också blandat sig i leken genom att först kritisera tjänstemannen, sedan Freivalds. Något av en klassisk (s)-maktstrategi således. Jag visste inte men han som...

Den här affären fick allvarliga konsekvenser såtillvida att den ledde till Freivalds avgång (även om det egentliga skälet till denna var tsunamihanteringen). Än allvarligare är dock att det går att sitta i KU-förhör och vittna utan edsförfarande. Dessutom: nog är väl folkpartiskandalen rätt lindrig jämfört med det här.

Amatörernas afton

Ikväll ska Plannja Basket göra det andra försöket att ta hem SM-bucklan. Det första i fredags misslyckades ju till följd av alldeles för många missar av hemmalaget i Pontushallen.

Några andra som misslyckades var lokalradions reportrar. Det var så att SVT24 istället för att sända basketen kablade ut Davis Cup-tennis. Basketfinalen sändes med fördröjning till mångas ilska. Därför begagnade jag mig av Norrbottensradion för att avhöra upplösningen.

Ganska snabbt gick det dock att komma underfund med att kommentatorerna inte hade något grepp om matchen. De gick inte att få ordentliga upplysningar om ställningen i matchen, om matchklockan, om spelets gång, anfall och försvar osv. Intrycket var att det satt två beredskapsarbetare på läktaren. Inte ens ett genuint intresse verkade finnas.

Tidigare har jag här kritiserat Radio Norrbotten. Med detta vill jag återupprepa kravet: lås in dem och släng bort nyckeln.

Vilken väg tar Svenska kyrkan?

Påsken firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Dessa brukar sammankopplas med i tur och ordning, katolicism, lutherdom och ortodox kristendom. På senare år, i synnerhet sedan kyrkan skiljts från staten, har Svenska kyrkan visat en öppnare attityd gentemot andra varianter av kristendomen än lutherdomen.

Det har satsats mycket på musikframträdanden, eller om man så vill, kultur. I söndags var jag på en konsert med Luleå Domkyrkas motettkör. De framförde bland annat ett sakralt verk av Joseph Haydns bror Michael, Missa Sanctae Crucis. Det blev rätt tungt att lyssna på detta på latin framförda verk, och tankarna gick till de katolska mässor som inte är speciellt lätta att ta sig igenom.

Nu i och med att Svenska kyrkan inte längre kallas statskyrka - även om vissa band till staten kvarstår - går det att börja fundera över vad som kan komma att hända med denna i framtiden. Kan det bli så att katolska företrädare börjar kasta sina blickar på ett objekt som verksamheten går att utöka med? Med detta vill jag inte utfärda en varning, bara ställa frågan om det är möjligt att den svenska folkkyrkan går att betrakta som en enda stor fri församling.

Alla dessa småregeringar runtom i landet

Det har naturligtvis skapats irritation, frustration och besvikelse inom socialdemokratin att makten förlorats på riksnivån. Men runtom i landet bestämmer fortfarande partiet i rätt många kommuner och landsting. Inte minst är detta fallet i Norrbotten där (s) ökade mycket tack vare att landshövdingen Per-Ola Eriksson bjöd in regeringen till sitt län i juni valåret.

Hur kan det då se ut i en kommun där sossarna har egen majoritet? Att Norrländska Socialdemokraten sluter upp bakom styret i Luleå samtidigt som man råskäller på regeringen är väl egentligen inte att förvåna. Ändå är det intressant att läsa vad de skriver.

Idag skrivs det om något som heter Luleå Energikontor, som började som ett EU-projekt 1997 på regionnivå och därefter omvandlades till ett bolag med länets fjorton kommuner som delägare. Syftet med verksamheten ska vara gott, naturligtvis, och det handlar förstås om hållbar utveckling. Vad kontorets anställda åstadkommit - de är f.n. fyra stycken - utöver att berika sig själva och kartlägga ett antal företag är svårt att säga. I gruppen ingår för övrigt Ulrika Lundberg som hoppat mellan olika sysslor i kommunen och även om jag inte missminner mig anmälts för jäv av moderaten Gustaf Groth för några år sedan.

Är det sådant här som rörelsen har tänkt använda för att behålla makten i kommunerna, ja då sitter många av deras mandat på det lokala planet löst. Det är egentligen inget att beklaga. I Luleå har sossarna "alltid" regerat. Kanske kan samarbetet med Bodens kommun också hjälpa till att bryta dödläget. I Boden är man nämligen inne på andra mandatperioden av icke-socialistiskt styre. Moderaterna och socialdemokraterna är jämstarka där.

Myten om en avpolitiserad styrelse

En av den nya regeringens första åtgärder efter maktskiftet var att göra verklighet av löftet om att avpolitisera högskolornas och universitetens styrelser. Luleå Tekniska Universitet har skickat in sitt förslag till utbildningsdepartementet på hur deras nya styrelse ska se ut.

Från officiellt håll hävdar man att denna blir utan politiker, något som är svårt att se i betraktande av ledamöterna. Vem vill i till exempel Anders Sundström, föreslagen ordförande med akademisk titel fil.mag. h.c., se en icke-politiker? Eller i landstingsdirektören Elisabeth Holmgren se något annat än en fullfjädrad makthavare utan ansvar?

Övriga ledamöter plockas från akademier och näringsliv, bland annat den av lokalpressen utkorade "påläggskalven" på Ericsson Gunilla Nordström, med rötter i Luleå. Det är för tidigt att säga om detta är ett exempel på ett steg i rätt riktning för att återställa förtroendet för universiteten. Jag skulle dock ge de på departementet rådet att fundera lite över vilka som valts ut. En misslyckad minister kanske får styra i ett misslyckat universitet.

Megalomani av första graden

Norrbottens läns landsting söker en "processledare/marknadsförare". Syftet med tjänsten är att finna någon som kan marknadsföra regionens attraktiva sidor. I ingressen till platsannonsen konstateras dock att: Norrbotten har medvind. Det är högkonjunktur och befolkningsökning. Här finns framtidstro och kanske mest av allt: en tro på att allt som en gång syntes omöjligt nu är möjligt.

Mot denna bakgrund förefaller det något märkligt att leta efter någon som kan framhäva regionens fördelar. Om ekonomin i Norrbotten går som tåget, vad ska vi då med mera snackartjänster till? Dessutom är bilden något skev. Sant är att vissa sektorer inom länets näringsliv upplever en dundrande högkonjunktur. Men det är inom så kallat traditionella områden, dvs. basindustrierna. Detta driver på andra näringsgrenar. Och vad beträffar folkökningen så är den rätt ringa och kan skrivas på flyktingmottagandets konto. Fortfarande söker sig rätt få till vårt län.

Vad som är problemet i Norrbotten och resten av vårt land är väl knappast näringslivet utan det utanförskap som råder på arbetsmarknaden. De som är mellan 16 och 64 år och inte har någon sysselsättning och de som söker jobb och studerar ligger för närvarande strax under tjugo procent på riksnivån. För Norrbotten uppgår denna siffra enligt inofficiella siffror till omkring trettio procent. Det är inget problem för den som är frisk och har rätt kompetens att klara sig idag. Inte heller för alla de som av olika anledningar inte passar in inom den privata sektorn men ändå kan leva gott på grund av högkonjunkturen (läs administrativ personal inom kommuner, landsting och staten).

Frågan är alltså hur vi får tillbaka en stat eller gemensam sektor som utmärker sig i form av kompetens istället för allmänt sysselsatta med hjälp av skattemedel. Kanske bör näringslivet släppa ifrån sig förmågor åt det hållet men då krävs andra lönenivåer. Vad sägs sägs om att introducera andra mått på status än pengar? Även om väl knappast landstingen av idag kan sägas vara representativa för hur skattemedel bäst hanteras så pekar tjänsteinrättningar av det slag jag här tagit upp på att megalomani råder på den regionala politiska nivån.

Längre inåt landet

Där Torneälven för över cirka hälften av sitt vatten till Kalixälven ligger Tärendö. Dess älv är en av de få äkta bifurkationerna i världen, dvs. ett vattendrag mellan två floder som ligger långt från mynningarna. Tärendö har i vinter hamnat på världskartan av en annan anledning genom ortens skidlöfte Charlotte Kalla.

Pajala kommun, till vilken gamla Tärendö kommun fördes 1971, har sett om sitt hus och gjort Kalla till ambassadör för kommunen. Det man hoppas på är givetvis att Charlotte stannar kvar om inte på hemorten så i alla fall i sin gamla klubb. Det sistnämnda är nog svårt att hoppas på. Redan nu är hon nog utsatt för locktoner från andra storklubbar, inte minst hårdsatsande Piteå Elit.

Tärendö är vackert beläget där inte bara två floder möts, utan också i korsningen mellan svenskt, samiskt och finskt. Förr om åren användes ön i mitten av älven som festplats och var ett populärt mål för många midsommarfirande..

Visst vore det roligt om Charlotte Kalla kunde bli Norrbottens svar på Carolina Klüft, utöver initialöverensstämmelsen. Det är dock svårare för en skidåkare att etablera sig i världseliten än det är för en friidrottare i mångkamp. Det brukar sägas att det tar några år efter övergången från junior till senior att nå den högsta toppen.

Kultur som fernissa del 2

Så här på kvällskvisten några timmar innan jobbet börjar tänkte jag spinna vidare något på temat kultur som fernissa. Jag har nämligen läst den på Atlantis förlag utgivna boken Tyskarna och civilisationens bräcklighet av Norbert Elias. Hur kunde det folk som vi framför andra förknippar med kultur hänge sig åt en politisk ideologi av så lågt slag?

Elias ger flera svar på frågan. Sociolog som han är finner han klassperspektivet intressant att arbeta med och noterar att borgarklassen sent släpptes in av det härskande adelskiktet till en maktägande position i staten. När detta så skede så fick den borgerliga medelklassen anpassa sina moraliska och humanistiska ideal till adelns, inte tvärtom eller att en kompromiss mellan dessa och oföränderliga arv och traditioner som aristokratin värnade om nåddes.

Följden blev bland annat en kvarvarande våldskultur i Tyskland, manifesterad genom duellen som var en seglivad företeelse i landet. Tyskland som nation hade också ett mindervärdeskomplex genom att ständigt ha åkt på stryk i krig av mer centraliserade stater genom åren. För Tysklands utveckling utgjorde trettioåriga kriget något av en mardröm medan 1600-talet för Frankrikes, Englands, och Nederländernas del utgjorde en av de mest lysande epokerna i deras historia. Kontrasten mot engelsmännens liv i "splendid isolation" är slående.

Det har sagts att 68-vänstern i den form den tog i Västtyskland var ett fadersuppror mot den förkrigstida äldre generation som ännu fanns kvar och som inte gjort upp med det förgångna. Samtidigt var våldsverkarna ur den unga generationen själva med några få undantag sprungna ur medelklassen och inte alls några genuina arbetarrevolutionärer. Fallet Tyskland visar med all önskvärd tydlighet att 40-talistgenerationen inte var den första som fick vara ung och rebell utan den sista som måste vara gammal och traditionell.

Norrbottens-Kuriren vs Bo Johansson

Som en prestation i klass med ett olympiskt guld slog idag Norrbottens-Kuriren upp händelsen att två journalister på tidningen fått en guldspade av Föreningen Grävande Journalister. Visserligen var journalister på radioprogrammet Kaliber också nominerade för granskningen av Obol-historien men vann pris i sin klass för ett annat avslöjande. Återstod då för juryn att utdela priset för Obol-avslöjandet åt Kuriren. Så kan i alla en kritisk läsning av utmärkelsen läsas.

Nu tar jakten på huvudpersonen Bo Johansson över för de grävande journalister som av allt att döma fortsättningsvis lämnar spaden hemma för geväret. Det hela kan ju trots allt utvecklas till en ganska penibel historia för lokalmedierna. Hur kunde man missa en man född och uppväxt i närområdet som lyckats dupera så många ? Kanske är det inte det lättaste att bedöma hur en person egentligen är. Själv har jag erfarenhet av Johansson som aktiespekulant i början av 90-talet då han jobbade på dåvarande Föreningsbanken. Jag hade då ingen anledning att tro att han var skum eller ohederlig på något vis. Tvärtom gav han ett kunnigt och mycket sympatiskt intryck som placeringsrådgivare. Med tiden har han framstått som någon annan.

Ikväll visas i TV-programmet Uppdrag Granskning en förmodligen mer nyanserad bild av hela Obol-affären. Det är verkligen på sin plats eftersom det börjar bli rätt rörigt att hålla reda på alla trådar i härvan. Till Norrbotten invandrade Tomas Bresky kanske lyckas med detta.

En kulturmanifestation

Det har varit svenskt jazzfirande i Luleå i helgen. Ett otal svenska band och musikkonstellationer har fått möjlighet att visa upp sig på en scen som inte alltid kanske satsat på denna musikform. Radions P2 har sänt direkt från konserterna. Huvudnumren igår var Norrbotten Big Band och Nils Landgren.

Den sistnämndes framträdande höll på att förstöras av en flicka som började bedriva feministisk agitation från scenen. Publiken accepterade ibland motvilligt kutymen på jazzkonserter att applådera efter individuella prestationer.

Att skriva om musik är ett av de bästa sätten att visa upp sig intellektuellt menade bortgångne sociologen Pierre Bourdieu. Lokala skribenter lär inte missa tillfället att ta vara på detta. Om de kan något om jazzmusiken som sådan är en annan sak. Kanske är det viktigaste bara att få gå ut och ta en öl.

Jag noterar att SVT sänt en dokumentär om egendomlige teatermannen Staffan Westerberg, som anklagats för att ha förstört en hel barngeneration med programmet Vilse i pannkakan. Varför TV-ledningen väljer att ge utrymme åt denne ställer jag mig frågande till, likaså varför någon ger sig på något sådant som studieobjekt. Kanske är det så att man måste ägna sig åt det tokudda om det inte går att märkas på annat sätt.

Efter Persson

Den politiska person som varit mest på den senaste veckan är förre statsministern. I några avsnitt av sparkade SVT-journalisten Eric Fichtelius har Göran Persson fått ge uttryck för sina åsikter kring regerandet. En del nytt har kommit fram men det mesta av uppmärksamheten koncentreras kring vad han hävt ur sig om politiska motståndare och kollegor.

Okänt är hittills vem han ansett vara bäst lämpad att efterträda honom. Klart står för mig att Persson nog länge varit less på att styra. Kanske har han inte kunnat hitta någon kronprins/kronprinsessa. Med Sahlin har i alla fall arvslinjen återupprättats. Hon var ju Carlssons flicka.

Ändå undrar jag om inte Mona Sahlin i stil med Karin Söder, Maria Leissner och Ulla Hoffman måste ses som en nödlösning. Det hela hänger på hur hon förmår etablera sig som representant för rörelsen de kommande åren. Förlorar socialdemokraterna 2010 hänger hon löst.

I alla händelser är det tveksamt om så mycket tid bör ägnas åt det parti som förut ansetts statsbärande trots att det bara vid två tillfällen uppnått egen knapp majoritet vid val. De sista åtta åren har socialdemokraterna därtill varit beroende av två mindre partier som släpptes in i regeringskansliet. Det handlar idag om ett parti med stöd av trettiofem procent, i huvudstaden ernåddes bara tjugofem. Vägen tillbaka till makten verkar längre än någonsin.

Östmans enmansshow snart över

Det var Andy Warhol som sa att i framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter. Det påståendet har inte gällt i svensk politik de senaste 10-15 åren. Inte heller inom journalistiken i den översta delen av Sverige.

Norrbottens-Kuriren annonserar efter en ny politisk redaktör eftersom den nuvarande på posten går i pension i sommar. Det har varit mycket enmansshow på tidningens ledarsida sedan han tillträdde. Mycket name-dropping också, helt tvärtemot den tendens jag skrev om i gårdagens inlägg. Personfixeringen har varit markant, mest frapperande i form av favoriserande gubbsjuka av två kvinnliga politiska blåbär från Norrbotten.

Mest ihågkommen kommer nog Bo Östman bli för sitt frontkrig mot landstinget. Inget ont i det för detta är en ifrågasatt institution. Ändå hade jag gärna efterfrågat lite mera "hjärna" bakom analyserna. Som till exempel den Maciej Zaremba gjorde i en artikelserie om landstingen: "här är tjänstemän politiker och politiker tjänstemän", något som fångar problemet i ett nötskal.

Det brukar bli tomt efter personer som dominerat. Så blev fallet på NSD:s ledarredaktion efter det att Lotta Gröning försvann till Stockholm som debattredaktör. Idag står politikavdelningen på Norrlands största dagstidning mest för amatörism. Det går inte att lita på det man läser. Jag retade mig ofta på Grönings sätt att skriva åt sina läsare istället för att lämna utrymme för egna tankar, men har efter att ha sett vad som kommit efter henne fått göra vissa omvärderingar.

Med Östmans tillbakadragande sker förhoppningsvis slutet på en epok. Jag vet inte hur mycket hans eget sätt att arbeta är uttryck för hur det blivit på tidningen. På Norrbottens-Kuriren trampas det för tillfället mycket vatten. Skrivits har det mycket om Obol men ändå på något sätt ingenting. Med spänning inväntas beskedet om vem som ska få en mindre guldspade. På kultursidan härskar huliganismen. De skickligare skribenterna har svårare att märkas.

När ideologin betyder allt men personen intet

Några statsvetare anförda av (s)-veteranen Thomas Persson vid Uppsala Universitet menar i en debattartikel i DN att Göran Perssons presidentlika ledarstil är en myt. Argumenten för detta är att förre statsministern inte varit en särskilt flitig regeringsombildare och att han plockat in ministrar med tidigare erfarenhet av tunga partipolitiska uppdrag som statsråd i en utsträckning som inte avviker speciellt gentemot tidigare regeringar.

Min fråga är om dessa mått verkligen är användbara för att visa att en viss personkult knappast uppstått kring Perssons person. Det "påstås", hävdar artikelförfattarna, att Persson varit en mästare i att plocka in svaga ministrar utan vare sig parlamentarisk eller partipolitisk erfarenhet. Men är politisk bakgrund per definition uttryck för självständighet och autonomi?

I bakgrunden till talet om Persson som en som omger sig med nollor ligger givetvis föreställningen om en svensk variant av en annan socialistisk ledares sätt att härska. Hur korrekt den än må vara så borde det gå att efterlysa forskningsmetoder som också tar hänsyn till individen utöver idén om det goda styret.

En europé har kommit hem

Det har tvivlats en del på statsministerns utrikespolitiska kompetens. Ändå har han ännu inte hunnit göra bort sig i stil med sin företrädare som hyllade en diktatur när han använde sig den av somliga uppskattade metoden att tala utan manus.

Fredrik Reinfeldt har varit och besökt sin förebild i Storbritannien Tony Blair och funnit att hans parti kan bli grönt utan att tillväxten minskas. Det har länge pratats om moderaterna som det enda parti utan en miljöpolitik. Sant är i alla fall att det är en fråga om länge försummats av det ledande regeringspartiet.

Statsministern gick också ut stenhårt inför EU-toppmötet om klimatpolitiken och satte upp som mål att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till 2020 i relation till 1990 års nivå, förutsatt att andra i-länder utanför EU ställer upp på detta.

Anders Isaksson skriver i DN att Reinfeldt med detta håller på att finna en ny berättelse. Jag vet inte om han med detta menar att en ny variant av folkhemskapitalism håller på att ta form, men helt klart är att en europé har kommit hem. Nu återstår att se om denna fortsätter i samma hjulspår sedan 1812 då Sverige spelat moralisk stormakt på den utrikespolitiska arenan.

Varför tiger Svenskan?

Maud Olofsson, näringsminister, har fått dåligt betyg av tidningen Chef. Hon sägs gå på magkänsla istället för att förankra sina beslut. Ofta går det bra men ibland blir det helt galet. Som exempelvis när hon sa att Hitler gjorde en del dumma saker.

Göran Hägglund, socialminister och den mest apolitiske ministern i regeringen, får bra betyg. Omdömesgill och lyssnar på andra innan han fattar beslut. EU-minister Cecilia Malmström får också gott omdöme för sin sakliga ledarstil.

Nu ska väl inte för stora växlar dras på hur politiska ledare sköter sig. Att basa över en politisk organisation är något helt annat än att styra ett företag eller en avdelning på en vanlig statlig verksamhet. Ändå är det märkligt att inte kommentatorsglada Svenska Dagbladets ledarredaktion reagerat på granskningen.

Centerns partiledare - av elaka journalister kallad nötskrikan sedan några år - är just nu något av en favorit hos denna. PJ Anders Linder med ett förflutet som timbroit och fortfarande i viss mån kopplad till näringslivet borde väl ha något att säga?

Entreprenör men inte fri

Anna Azárate, mångårig medarbetare på Norrbottensteatern, lämnar sitt jobb för att bli frilans. Hon känner sig enligt uppgift som entreprenör och tycker det är en ynnest att få vara fri.

Politiskt är Anna - såklart - vänster. Dessutom har hon rört sig i feminismens huvudfåra. Alltså en högst ordinär bakgrund för en kulturarbetare.

Det som ställer till det är om det är att stå fri om man omfattar sådana åsikter. Knappast. Vad som skett är förmodligen att en person gjort sig oumbärlig på jobbet och jobbar som konsult på den gamla arbetsplatsen. Entreprenör, OK, men fri, nej, nej, nej...

Att belöna sig själva

Norrbottens-Kuriren ger sig inte. Idag framhärdar chefen Mats Ehnbom i att tidningen har rätt att ta åt sig äran av det så kallade Obol-scoopet. Hela grejen börjar bli en långkörare nu och faktiskt lite generande mot bakgrund av att P1:s Kaliber också nominerats till Guldspaden för sitt reportage om Obol. Kaliber-reportrarna gjorde en intervju med Obols frontman Bo Johansson drygt en vecka före det att Kuriren började publicera sina artiklar.

Jag har inte blivit riktigt klar över när eller om hela/delar av denna sänts. Att både Kuriren och Kaliber skulle ha jobbat helt oberoende av varann med fallet förefaller dock osannolikt. Kan man tänka sig att länken mellan de båda helt enkelt hetat Bo Johansson? Men varför blir då både Kaliber och Kuriren aktuell för Guldspaden.

Skulle gissa att de inte tycker sig ha fått ett rättmätigt erkännande på Kuriren angående händelseutvecklingen i frågan. Återigen blir norrbottningar satta åt sidan. Det är ändå fel att hänvisa till vilken arbetsinsats som gjorts för att komma åt avslöjandena. Kuriren måste finna sig i att man arbetar på en konkurrerande marknad och att man precis som företag som försöker kapa hem en order ibland måste finna sig i att stupa på mållinjen eller i bästa fall få ett tröstpris.

Extra tråkigt vore om den här affären ledde till ett återfall i en mindre positiv tradition häruppe, nämligen att spridda ut vanföreställningar. Det gjordes av lokala (s)-politiker på sjuttiotalet ifråga om Stålverk 80. På nittiotalet gick det många skrönor om orsakerna till att Sunderby Sjukhus byggdes. Kanske går Norrbottens-Kuriren miste om en Guldspade den här gången på grund av att det inte fanns någon journalist som stack ut tillräckligt mycket.

Robert Schuman och Europatanken

Den man som främst förknippas med enhetstankar om Europa på 1900-talet är utan tvekan Robert Schuman, född i Luxemburg men uppväxt i Elsass-Lothringen som blev franskt efter 1919 under namnet Alsace-Lorraine. Schuman var tysk genom blodet men valde fransk nationalitet efter det att Frankrike återtagit Alsace-Lorraine.

Schuman menade att en kulturell enhet måste ligga till grund för ett europeiskt samarbete. Han fick 1958 Karlspriset som utdelas av den tyska staden Aachen till de som bidragit till Europaidén och europeisk fred till minnet av Karl den store, en gång kejsare över dagens Tyskland och Frankrike. Året efter fick han tillsammans med Karl Jaspers Erasmuspriset, för att ha lämnat viktiga bidrag på det kulturella, sociala eller socialvetenskapliga området.

Om Schumans politiska karriär finns i övrigt mycket att orda. Mest känd för eftervärlden har han dock blivit som "Europas fader", en titel som han bestods med acklamation när han tjänade som första president för Europaparlamentet. Den 9 maj 1950 ligger till grund för Kol- och stålunionens bildande som är föregångare till dagens EU. Den dagen tog Schuman initiativ till samarbete med tyskarna avseende kontrollen över kol- och stålproduktionen i fredssyfte. Senare har detta blivit känt som Schumandeklarationen och dagen som Europadagen.

Krantz omogna utbrott

Det rör på sig i regionfrågan. Förra veckan kom så Ansvarskommitténs slutbetänkande även om dess rekommendationer varit kända en tid. Svenska Dagbladet gav dagen före lanseringen av utredningen utrymme åt minst sagt lillgamle folkpartibroilern och doktorn i ämnet Tobias Krantz att vädra sina åsikter om kommitténs förslag, som ville förpassa det hela till papperskorgen.

Som den nationalstatskramare Krantz är ser han inga demokrativinster med större regioner. Ej heller skulle de bli effektivare. Detta på grund av ett för tamt förslag som inte ger regionerna några tunga ansvarsområden vid sidan av vården. För det leder "till risk för vidgade regionala klyftor i landet". Skillnader i regionalt skatteunderlag skulle slå igenom på kvaliteten inom exempelvis den högre utbildningen och infrastrukturen.

Jaha, var ska man börja då? Är det så fel då att koncentrera ett mjukt område som hälso- och sjukvården till större regioner? Inte minst i Norrland är ju dessutom sjukvårdspartier starka som regionala krafter. Och den regionala utvecklingen kan väl knappast betecknas som ett betydelselöst ansvarsområde längre med tanke på vilka enorma summor som disponeras genom EU:s strukturfonder?

Nej, sådana här kalvaktiga utbrott för diskussionen ingenstans. Det är nu bara att hoppas att Mats Odell tar tag i denna långutredda fråga tämligen snart och sätter igång med en välbehövlig regionreform. Han skulle kunna ta stöd av sin statsminister som säger sig ha Tony Blair som förebild och som inledde sin premiärministertid med en långtgående decentraliseringsreform.

Konsumtionssamhället slår knut på sig själv

Det mest lokala i politiken idag är förmodligen kommunernas sopsorteringsstationer. Jag vet inte i hur stor utsträckning där odlas någon medborgaranda, men om man ska tro vissa filosofer på området så står och faller framtiden med hur dessa fungerar och utvecklas.

Cirka 35 meter från min lägenhet är mitt lokalsamhällescentrum belagt. Jag har någon gång pratat med någon på stället. En kvinna sa att hon plockat mycket av det som kastats bland grovsoporna. Detta är inte att förvåna. Under de par år jag bott här har jag lagt märke till att det som slängs bland de "hårda" soporna blir av bättre och bättre kvalité. Folk slänger i allt större utsträckning sådant som de är less på, inte det som gått sönder eller bara är omodernt.

Samtidigt som vissa medborgare fortsätter att leva i nuet inom konsumtionssfärens ramar så håller det på att växa fram en återvinningsbransch som kan stå på egna ben utan moralistiska pekpinnar från något miljöavantgarde. I östra Tyskland ligger man långt framme på området. När jag besökte gamla hansastaden Stralsund för några år sedan noterade jag att flera unga företagare valt att satsa på kretsloppskonsumenterna. Ett fint ord för dylikt finns redan: retro.

Kultur som fernissa del 1

Ja det ska ju handla om kultur på den här bloggen också. Eller närmare bestämt denna gång om kultur som yta över människans destruktiva natur. I en essä i DN argumenterar Tor Wennerberg utifrån en bok av Frans de Waal för att vi inte ska ställa människans "onda" natur mot dennas "goda" kultur. I Noam Chomskys efterföljd menar han att människans moral är medfödd.

De individer i jägar- och samlarsamhället som visade störst förmåga att samarbeta och hjälpa andra, reproducerade sig i mycket större utsträckning än de som såg till den egna nyttan enligt de Waal. Baksidan av detta var att människor på detta sätt var partiska för den egna gruppen, vilket stärkte solidariteten inåt men ökade fientligheten mot utomstående. Det här har motsagts av bland annat Peter Singer som menar att människorna tenderar att utvidga sin moraliska cirkel utanför den egna gruppen till att omfatta hela mänskligheten.

Det exempel som talar för kultur som fernissa är givetvis Tyskland, kulturfolket framför andra som sjönk ned i djupaste barbari under tolv intensiva år. Norbert Elias har studerat den tyska civilisationens bräcklighet i en bok som jag inte börjat läsa ännu men ska återkomma till. Nietzsche var i alla fall inne på liknande tankegångar när han gjorde åtskillnad mellan apolliniska och dionysiska driften, den förstnämnda klar och ren, den sistnämnda extatisk och formlös.

Bland de som hävdar att medfödd moral och språkförmåga leder till normlöshet tål detta att tänka på. Samtidigt är det värt att poängtera att det aldrig går att klara sig utan auktoriteter. Alla kan inte vara ironiker även om det är en rätt schysst syssla.

Att cementera tänkandet

Svensk forsknings största pajas, tillika innehavaren den ärevördiga professuren i statskunskap och vältalighet i Uppsala sedan puberteten, har slagit till igen på DN Debatt. Denna gång hävdar Leif Lewin med sin forskargrupp i släptåg att borgerligt styre i en kommun innebär att mindre stöd ges åt handikappade och att det i Norrlandslänen ges mer stöd än i övriga landet.

Det här ett något märkligt sätt att gripa an ett problem. Ungefär som om sociala rättigheter på något sätt går att jämställa med juridiska rättigheter. Fel blir det också när man använder termen vårdkrävande som något statiskt som inte går att påverka. Istället är det så att vissa kräver mer än andra, ungefär som fågelungen i boet som skriker högst.

Lewin et al. är visserligen inne på att det finns en annan kravkultur i Norrbotten än i Småland, vilket skulle förklara de höga handikappstöden i Norrland. Därifrån hamnar han för minst tusende gången i Robert Putnams bok om demokratin i Italien, och menar att Sverige är ett exempel på ett uppochnedvänt Italien där det sociala kapitalet är mindre utvecklat i norr. Helt utan föregående undersökning!

Den här typen av "forskning" bidrar endast till att cementera tänkandet. Den har också drag av koketteri och en vilja att synas snarare än att ta fram nya kunskaper. Vad är det egentligen redaktör Bergstrand vill åstadkomma med att ta in sådana här inlägg? Att utdela den slutgiltiga dödskyssen åt Lewin?

La donna è mobile

Näringslivschefen i Kalix ska sluta sitt jobb. Hon tillträdde så sent som för drygt ett år sedan. På senaste tiden har hon synts nästan dagligen i lokalpressen. Så vänner av uppmärksamhet har redan förstått att något var i görningen.

Ett nytt jobb som programchef för nya strukturfonden övre Norrland väntar Jeanette Nilsson, vilket hon enligt egen uppgift rekryterades till via ett "head-hunting-företag". Tidigare har Nilsson varit någon slags chef på en annan snackinrättning benämnd North European Office.

Det är svårt att bli klok på vad en sådan här person egentligen åstadkommit annat än att utveckla sig själv. Kring den nya arbetsgivare hon hamnat hos ligger också dimridåer. Från Nuteks sida talar man sig visserligen ofta varm för företagen och kritiserar gärna "konstgjord andning" till desamma. Samtidigt är myndighetens huvuduppgifter inriktade på att medelst stöd/bidrag hjälpa de som inte klarar av entreprenörskapet själva.

Marknaden för de som varken passar in i näringslivet eller politiken är lukrativ. Många är de som hoppar runt mellan olika jobb inom denna bransch där utfall och resultat inte går eller inte får mätas. Den som ska basa över EU-medlen 2007-2013 är därtill civilingenjör. Är det verkligen en lämplig utbildning för att hantera en budget på långt över miljarden?

Dödsstöten åt Rånerännet

Det verkligt lokala kan ibland säga väldigt mycket om det stora hela. I ett litet samhälle tre mil norr om Luleå anordnas sedan 1994 en skidtävling som kallas Ranrennet. Således har denna uppnått samma ålder som Stiftelsen Råne älvdal, vars början blev så tragisk i och med forsränningsolyckan detta år.

Besöksnäringen är vad stiftelsen valt att satsa på. Det finns också en ekonomisk förening, Malmens väg, med anknytning till älvdalen. Men vad jag kunde se då jag var och fiskade där i somras så är hela projektet dött. Inte bara [ädel]fisken lyste med sin frånvaro. Folktomt var det också. Någon vilja att ens kränga fiskekort fanns knappast. Om någon fiskepolis kommer, sa de på OK i Råneå, så säg till att du försökt köpa ett kort men att inget fanns. Sedan får du köpa ett på plats om tillfälle uppkommer. Onekligen något att påminna om för tjuvfiskare.

Så här ser det ut på många håll i glesbygd där goda viljor samlas för att försöka många gånger med tillhjälp av offentliga medel skapa utveckling. Inledningsvis går det bra men så tunnas engagemanget ut för att inte uppstå igen förrän nya friska pengar ger kraft åt nya projekt. Inom statsvetenskapen finns det ett udda ämne som kallas policyanalys där en del forskare bland annat ägnar sig åt att studera dylika fenomen, för att oftast bara komma till samma slutsatser som alla redan vet, dock utan konstruktiva rekommendationer.

I år tror jag Ranrennet drog mindre åkare än någonsin, delvis på grund av kylan. Men också på grund av att älvdalen är döende (åk upp till Mårdsel och titta hur det ser där ut en vacker sommarkväll). Kanske kan de malmfyndigheter som ett kanadensiskt bolag ska leta efter i Södra Prästholm ge en injektion till bygden. I så fall är det dags att börja fundera över om det inte är på sin plats att överge alla tankar om att det ska vara kul att bo på ett visst ställe istället för att det finns ett vitalt näringsliv på orten. Med andra ord att hänföra sådana idéer till kategorin idiotiskt flum.

En smäll på fingrarna för landstinget

En person som kan kallas alltifrån bråkstake till rättshaverist har fått stöd av JK efter att ha anmält Norrbottens läns landsting. Bakgrunden var en historia där läkaren Anders Mansten gjorde ett uttalande i media som hans arbetsgivare gav en varning för.

Det var fel av landstinget att göra detta, ansåg JK. Åtgärden fick en snöbollseffekt som slutade i att Mansten löstes ut från sin arbetsplats på grund av ohörsamhet. Sedan en tid sitter han i landstingsfullmäktige på folkligt mandat och är en fortsatt oroskälla för den allt annat än välstyrda regionala institutionen.

Fallen och affärerna Mansten - de är många - sätter fingret på ett problem som fordrar en snar lösning. När Ansvarskommittén kommer med sitt slutbetänkande och ska följas upp i form av beslut av kommunminister Odell är det i alla fall min förhoppning att landstingen läggs ned, eller åtminstone fråntas ansvaret för vårduppgifterna.

Ska landstingen alls finnas kvar, låt dem då syssla med kultur, utbildning transporter och kanske regional utveckling. Vad som helst men inte något så viktigt som vård. Förslagsvis kan de regionala högskolorna överlåtas på dem samtidigt som man ger dessa precisare arbetsuppgifter. Genomför så slutligen en hårdgallring i landstingens administrationer.

Bildt håller linjen

Ända sedan han började med politik - och det var mycket tidigt - så var det på det utrikes planet intresset låg. När han blev partiledare 1986 hade han redan börjat profilera sig som europavän. Enhetsakten som gjorde att EG så småningom blev EU var ett tåg Carl Bildt hoppade på före någon annan svensk politiker.

Vid det lite speciella framträdande när den till regeringsdeklarationen parallella utrikesdeklarationen lästes upp slog Bildt fast att en aktiv roll för Sverige inom EU står i centrum för regeringens utrikespolitik. Krav ska ställas på att alla europeiska länder som uppfyller villkoren för att bli medlemmar i unionen ska få bli det, kompletterad med en stärkt klimatpolitik i EU.

Just den här sortens politiker som länge odlat en linje eller en idé och verkligen vill förverkliga den, har länge varit en bristvara i Sverige. Nu har de börjat dyka upp igen, även om de inte är för många heller i den nya regeringen. Skolminister Jan Björklund är det tydligaste exemplet på en som vet vad han vill. Sedan finns det ju förstås andra, mest moderater som än så länge bidar sin tid i rädsla för att stöta sig med den socialdemokratiska staten i staten.

Schyman har fått pippi

En dokumentär nyligen om (fi) var knappast avslöjande, utan snarare beklagande. Partiet? hade sågats sönder och samman framställdes det som redan innan valet. Därför valde programmakarna att göra en snäll vinkling av hela förloppet från uppkomst till valfiasko.

Ändå var det som kom fram rätt avslöjande. Flera av aktörerna verkar ha varit lesbiska utan preferenser åt det hållet. Icke-beblandning med karlar verkar istället ha utgångspunkten för deras läggning. Sedan var det historien med Ebba Witt-Brattström som Petra Östergren mycket riktigt påpekar tarvar ett eget program. Viktigast av allt kom en utländsk journalist med på ett möte med Gudrun Schyman: - Hur kommer det sig att det ni säger får så stor uppmärksamhet i Sverige? Det är ju redan känd kunskap.

Till detta kan läggas att "kunskapen" är en del av den svenska statsideologin. Av vilket följer att något feministiskt parti inte behövs. De som ändå valde att göra politisk satsning kan därför betecknas som en salig blandning av snedseglare, sysslolösa och personkränkta utan fast förankring inom det gängse organisationslivet.

Gudrun Schyman utgör kvintessensen av detta, och tidigt utnämnde jag (fi) till hennes eget parti, vänsterpartiet feministerna. Hon var också den enda av fiorna som klarade av anstormningen från kritiska journalister. Icke desto mindre är hon nu arbetslös, dock medlem i republikanska föreningen. I denna roll har hon hävdat att Pippi Långstrump borde sättas på kronan istället för kungen. Är det inte det som kallas anarki?

Pseudodebatt?

Det anordnades debatt i torsdags kring det faktum att Norrländska Socialdemokraten engagerat några av sina journalister till att skriva ett reklamblad. I centrum för det hela stod Norrbottens-Kurirens kulturhuligan och kulturredaktör Marianne Söderberg. Hon menade det var ett trendbrott att på en tidning ordinarie skribenter skriver texter i annonsbilagor.

Trendbrott, nja. Det här fenomenet är väl rätt uppenbart vid det här laget. Inbäddad journalistisk är väl också en variant på detta. Luleå Tekniska Universitet har därtill givit ut ett skryt- och lögnblad där lärosätets pressansvariga regerar som en matrona över en drös med studenter som skött grovarbetet (återkommer till detta) i form av textskrivande.

Frågan är därför inte vad journalister eller skribenter ska syssla med, utan vad deras tjänster går att använda till. Det finns många historier om hur stora författare tvingats ägna sig åt "brödskrivande" såväl före som efter kändisskapet. Att skriva sker faktiskt också utifrån andra förutsättningar än kulturskribenters.

En onödig film

Det förekommer att populära böcker översätts till film för de som händelsevis inte är lika lagda för att vända blad som att enbart blicka mot en fyrkant. Sällan blir dylika försök särskilt lyckade. Filmen Populärmusik från Vittula floppade, kanske därför att folk redan var less på temat när den kom.

Med filmatiseringen av Emma Hambergs (ett berg av ham?) Linas kvällsbok kan det möjligen bli annorlunda. Efter att ha sett några trailers från filmen är jag dock beredd att döma ut den. Dessutom har jag haft koll på författarinnan ett tag. Hon började som serietecknare, fortsatte sedan med sin vågade stil på den litterära scenen. Ett allmänt intryck av henne var att hon tillhörde de där flickorna som talar med mamma i telefon varje kväll och därmed underhåller någon slags tillkämpad självständighet hos sig själv.

I det jag sett av filmen om Lina för kvinnorna ordet, männen är töntiga, passiva, druckna eller säger bara dumma saker. Precis som de var i 70-tals-feministen Carin Mannheimers serie Svenska hjärtan. Vem minns inte hur annars tuffe Sten Ljunggren fick spela den harige äkta mannen allt under det att Solveig Ternström var den som drev på radhuspromiskuiteten.

Skulle tro att det här fenomenet med att förstora upp kvinnorna i serie- och filmdramer bottnar i någon slags insikt om att de i sina rollgestaltningar - bra eller dåligt? - aldrig kommer förbi den norm som Strindberg satt sina uppsättningar. I varje fall inte på den svenska teaterscenen. Ändå finns det ingen bättre utgångspunkt för en jämställdhetsdiskussion än dennes relationsdramer, vilket många fortfarande har svårt att acceptera.

Den 28:e medlemsstaten

Stödet för norskt medlemskap i EU på hemmaplan har ökat. Inom en längre tid kanske vi får uppleva att unionen får en 28:e medlemstat. Sedan väntar vi bara på Schweiz och Island bland de västeuropeiska länderna.

Nu står förvisso Norge inte helt utanför unionen. EU:s lagar gäller delvis inom nationen, man är med i Schengen och tullfrihet gäller där förutom på livsmedelsområdet. Och liksom monarkierna Sverige, Storbritannien och Danmark har landet egen valuta.

Skulle Norge gå med bli det än krångligare med kanske ytterligare två språk att hålla reda på. Detta trots att det går att förmoda att danska, svenska, nynorsk och bokmål kan förstås av alla som talar minst ett av språken.

Just språkfrågan tror jag kommer att segla högt upp på dagordningen inom EU ganska snart. Behovet av ett lingua franca är stort. Tyske filosofen Jürgen Habermas har redan kommit fram till att det bör bli engelskan. Så gott så.

Bravo Maud Olofsson!

En företeelse som vuxit fram under många år nu är de kommunala företagarna. På många håll i landet är det inte ovanligt med bruket att chefen för det största företaget är kommunalrådet självt, i och med att kommunen ägnar sig åt att bedriva näringsverksamhet.

Det här har ställt till problem på flera håll. Mest uppmärksammat har fallet med förre elitskidåkaren Tommy Limby blivit. Limby bedrev sedan många år skiduthyrningsverksamhet tills Orsa kommun som han hyrde lokalerna av kom på att de skulle göra samma sak. Följaktligen chockhöjde kommunen hyran för att bli av med honom.

Maud Olofsson har nu tagit tag i detta dilemma och aviserar en ny lag som ska komma tillrätta med snedvridande konkurrens som tränger under företagsamhet och ger negativa samhällsekonomiska effekter. Verksamheter av samhällelig vikt som bereder exempelvis ungdomar och handikappade arbete ska inte drabbas, men stat, kommuner och landsting ska hålla sig till det offentliga kärnområdet, fastslår Olofsson.

Det här är en bra riktningsvisare för näringspolitiken under de kommande åren. Maud Olofsson visar naglarna, vilket förhoppningsvis kommer att leda till att offentliganställda chefer slutar se sig själva som verkställande direktörer, att det fria företagandet ges fler chanser, samt att staten får in kosing som kan användas på ett bättre sätt än hittills.

En kulturföreträdare

Det vore en överdrift att säga att Luleå lever upp till ryktet som kulturhuvudstad. Visst satsas det på kultur, men de där riktiga kulturpersonligheterna saknas om man undantar några gatuoriginal. Därför är det roligt att den siste bland de förstnämnda gjort sig mödan att besöka den forna hemstaden.

Den proletära bakgrund som kulturskribenten på Norrbottens-Kuriren försöker pådyvla Torbjörn Säfve är dock falsk. Visserligen är han på mödernet av arbetarklass. Pappa var emellertid polis. Historien om Säfves uppväxtmiljö på Malmudden och vad som därefter följde knarrar därför betänkligt.

Jag har ingenting emot Torbjörn Säfve. Det skulle tvärtom vara något mycket positivt om han återvände. Han är en hårt arbetande man och väljer alltid att stå utanför det politiskt korrekta. Han är inte vänster eller höger utan bara intresserad av det han gör. Det enda som skulle gå att lägga honom till last är möjligen hans lidelse för syndromet att slå på för stort. Men det ingår i förvisso i jobbet, som främste företrädare för kulturen i Norrbotten.