Alla dessa småregeringar runtom i landet

Det har naturligtvis skapats irritation, frustration och besvikelse inom socialdemokratin att makten förlorats på riksnivån. Men runtom i landet bestämmer fortfarande partiet i rätt många kommuner och landsting. Inte minst är detta fallet i Norrbotten där (s) ökade mycket tack vare att landshövdingen Per-Ola Eriksson bjöd in regeringen till sitt län i juni valåret.

Hur kan det då se ut i en kommun där sossarna har egen majoritet? Att Norrländska Socialdemokraten sluter upp bakom styret i Luleå samtidigt som man råskäller på regeringen är väl egentligen inte att förvåna. Ändå är det intressant att läsa vad de skriver.

Idag skrivs det om något som heter Luleå Energikontor, som började som ett EU-projekt 1997 på regionnivå och därefter omvandlades till ett bolag med länets fjorton kommuner som delägare. Syftet med verksamheten ska vara gott, naturligtvis, och det handlar förstås om hållbar utveckling. Vad kontorets anställda åstadkommit - de är f.n. fyra stycken - utöver att berika sig själva och kartlägga ett antal företag är svårt att säga. I gruppen ingår för övrigt Ulrika Lundberg som hoppat mellan olika sysslor i kommunen och även om jag inte missminner mig anmälts för jäv av moderaten Gustaf Groth för några år sedan.

Är det sådant här som rörelsen har tänkt använda för att behålla makten i kommunerna, ja då sitter många av deras mandat på det lokala planet löst. Det är egentligen inget att beklaga. I Luleå har sossarna "alltid" regerat. Kanske kan samarbetet med Bodens kommun också hjälpa till att bryta dödläget. I Boden är man nämligen inne på andra mandatperioden av icke-socialistiskt styre. Moderaterna och socialdemokraterna är jämstarka där.

Myten om en avpolitiserad styrelse

En av den nya regeringens första åtgärder efter maktskiftet var att göra verklighet av löftet om att avpolitisera högskolornas och universitetens styrelser. Luleå Tekniska Universitet har skickat in sitt förslag till utbildningsdepartementet på hur deras nya styrelse ska se ut.

Från officiellt håll hävdar man att denna blir utan politiker, något som är svårt att se i betraktande av ledamöterna. Vem vill i till exempel Anders Sundström, föreslagen ordförande med akademisk titel fil.mag. h.c., se en icke-politiker? Eller i landstingsdirektören Elisabeth Holmgren se något annat än en fullfjädrad makthavare utan ansvar?

Övriga ledamöter plockas från akademier och näringsliv, bland annat den av lokalpressen utkorade "påläggskalven" på Ericsson Gunilla Nordström, med rötter i Luleå. Det är för tidigt att säga om detta är ett exempel på ett steg i rätt riktning för att återställa förtroendet för universiteten. Jag skulle dock ge de på departementet rådet att fundera lite över vilka som valts ut. En misslyckad minister kanske får styra i ett misslyckat universitet.

Megalomani av första graden

Norrbottens läns landsting söker en "processledare/marknadsförare". Syftet med tjänsten är att finna någon som kan marknadsföra regionens attraktiva sidor. I ingressen till platsannonsen konstateras dock att: Norrbotten har medvind. Det är högkonjunktur och befolkningsökning. Här finns framtidstro och kanske mest av allt: en tro på att allt som en gång syntes omöjligt nu är möjligt.

Mot denna bakgrund förefaller det något märkligt att leta efter någon som kan framhäva regionens fördelar. Om ekonomin i Norrbotten går som tåget, vad ska vi då med mera snackartjänster till? Dessutom är bilden något skev. Sant är att vissa sektorer inom länets näringsliv upplever en dundrande högkonjunktur. Men det är inom så kallat traditionella områden, dvs. basindustrierna. Detta driver på andra näringsgrenar. Och vad beträffar folkökningen så är den rätt ringa och kan skrivas på flyktingmottagandets konto. Fortfarande söker sig rätt få till vårt län.

Vad som är problemet i Norrbotten och resten av vårt land är väl knappast näringslivet utan det utanförskap som råder på arbetsmarknaden. De som är mellan 16 och 64 år och inte har någon sysselsättning och de som söker jobb och studerar ligger för närvarande strax under tjugo procent på riksnivån. För Norrbotten uppgår denna siffra enligt inofficiella siffror till omkring trettio procent. Det är inget problem för den som är frisk och har rätt kompetens att klara sig idag. Inte heller för alla de som av olika anledningar inte passar in inom den privata sektorn men ändå kan leva gott på grund av högkonjunkturen (läs administrativ personal inom kommuner, landsting och staten).

Frågan är alltså hur vi får tillbaka en stat eller gemensam sektor som utmärker sig i form av kompetens istället för allmänt sysselsatta med hjälp av skattemedel. Kanske bör näringslivet släppa ifrån sig förmågor åt det hållet men då krävs andra lönenivåer. Vad sägs sägs om att introducera andra mått på status än pengar? Även om väl knappast landstingen av idag kan sägas vara representativa för hur skattemedel bäst hanteras så pekar tjänsteinrättningar av det slag jag här tagit upp på att megalomani råder på den regionala politiska nivån.

Längre inåt landet

Där Torneälven för över cirka hälften av sitt vatten till Kalixälven ligger Tärendö. Dess älv är en av de få äkta bifurkationerna i världen, dvs. ett vattendrag mellan två floder som ligger långt från mynningarna. Tärendö har i vinter hamnat på världskartan av en annan anledning genom ortens skidlöfte Charlotte Kalla.

Pajala kommun, till vilken gamla Tärendö kommun fördes 1971, har sett om sitt hus och gjort Kalla till ambassadör för kommunen. Det man hoppas på är givetvis att Charlotte stannar kvar om inte på hemorten så i alla fall i sin gamla klubb. Det sistnämnda är nog svårt att hoppas på. Redan nu är hon nog utsatt för locktoner från andra storklubbar, inte minst hårdsatsande Piteå Elit.

Tärendö är vackert beläget där inte bara två floder möts, utan också i korsningen mellan svenskt, samiskt och finskt. Förr om åren användes ön i mitten av älven som festplats och var ett populärt mål för många midsommarfirande..

Visst vore det roligt om Charlotte Kalla kunde bli Norrbottens svar på Carolina Klüft, utöver initialöverensstämmelsen. Det är dock svårare för en skidåkare att etablera sig i världseliten än det är för en friidrottare i mångkamp. Det brukar sägas att det tar några år efter övergången från junior till senior att nå den högsta toppen.

Kultur som fernissa del 2

Så här på kvällskvisten några timmar innan jobbet börjar tänkte jag spinna vidare något på temat kultur som fernissa. Jag har nämligen läst den på Atlantis förlag utgivna boken Tyskarna och civilisationens bräcklighet av Norbert Elias. Hur kunde det folk som vi framför andra förknippar med kultur hänge sig åt en politisk ideologi av så lågt slag?

Elias ger flera svar på frågan. Sociolog som han är finner han klassperspektivet intressant att arbeta med och noterar att borgarklassen sent släpptes in av det härskande adelskiktet till en maktägande position i staten. När detta så skede så fick den borgerliga medelklassen anpassa sina moraliska och humanistiska ideal till adelns, inte tvärtom eller att en kompromiss mellan dessa och oföränderliga arv och traditioner som aristokratin värnade om nåddes.

Följden blev bland annat en kvarvarande våldskultur i Tyskland, manifesterad genom duellen som var en seglivad företeelse i landet. Tyskland som nation hade också ett mindervärdeskomplex genom att ständigt ha åkt på stryk i krig av mer centraliserade stater genom åren. För Tysklands utveckling utgjorde trettioåriga kriget något av en mardröm medan 1600-talet för Frankrikes, Englands, och Nederländernas del utgjorde en av de mest lysande epokerna i deras historia. Kontrasten mot engelsmännens liv i "splendid isolation" är slående.

Det har sagts att 68-vänstern i den form den tog i Västtyskland var ett fadersuppror mot den förkrigstida äldre generation som ännu fanns kvar och som inte gjort upp med det förgångna. Samtidigt var våldsverkarna ur den unga generationen själva med några få undantag sprungna ur medelklassen och inte alls några genuina arbetarrevolutionärer. Fallet Tyskland visar med all önskvärd tydlighet att 40-talistgenerationen inte var den första som fick vara ung och rebell utan den sista som måste vara gammal och traditionell.

Norrbottens-Kuriren vs Bo Johansson

Som en prestation i klass med ett olympiskt guld slog idag Norrbottens-Kuriren upp händelsen att två journalister på tidningen fått en guldspade av Föreningen Grävande Journalister. Visserligen var journalister på radioprogrammet Kaliber också nominerade för granskningen av Obol-historien men vann pris i sin klass för ett annat avslöjande. Återstod då för juryn att utdela priset för Obol-avslöjandet åt Kuriren. Så kan i alla en kritisk läsning av utmärkelsen läsas.

Nu tar jakten på huvudpersonen Bo Johansson över för de grävande journalister som av allt att döma fortsättningsvis lämnar spaden hemma för geväret. Det hela kan ju trots allt utvecklas till en ganska penibel historia för lokalmedierna. Hur kunde man missa en man född och uppväxt i närområdet som lyckats dupera så många ? Kanske är det inte det lättaste att bedöma hur en person egentligen är. Själv har jag erfarenhet av Johansson som aktiespekulant i början av 90-talet då han jobbade på dåvarande Föreningsbanken. Jag hade då ingen anledning att tro att han var skum eller ohederlig på något vis. Tvärtom gav han ett kunnigt och mycket sympatiskt intryck som placeringsrådgivare. Med tiden har han framstått som någon annan.

Ikväll visas i TV-programmet Uppdrag Granskning en förmodligen mer nyanserad bild av hela Obol-affären. Det är verkligen på sin plats eftersom det börjar bli rätt rörigt att hålla reda på alla trådar i härvan. Till Norrbotten invandrade Tomas Bresky kanske lyckas med detta.

En kulturmanifestation

Det har varit svenskt jazzfirande i Luleå i helgen. Ett otal svenska band och musikkonstellationer har fått möjlighet att visa upp sig på en scen som inte alltid kanske satsat på denna musikform. Radions P2 har sänt direkt från konserterna. Huvudnumren igår var Norrbotten Big Band och Nils Landgren.

Den sistnämndes framträdande höll på att förstöras av en flicka som började bedriva feministisk agitation från scenen. Publiken accepterade ibland motvilligt kutymen på jazzkonserter att applådera efter individuella prestationer.

Att skriva om musik är ett av de bästa sätten att visa upp sig intellektuellt menade bortgångne sociologen Pierre Bourdieu. Lokala skribenter lär inte missa tillfället att ta vara på detta. Om de kan något om jazzmusiken som sådan är en annan sak. Kanske är det viktigaste bara att få gå ut och ta en öl.

Jag noterar att SVT sänt en dokumentär om egendomlige teatermannen Staffan Westerberg, som anklagats för att ha förstört en hel barngeneration med programmet Vilse i pannkakan. Varför TV-ledningen väljer att ge utrymme åt denne ställer jag mig frågande till, likaså varför någon ger sig på något sådant som studieobjekt. Kanske är det så att man måste ägna sig åt det tokudda om det inte går att märkas på annat sätt.

Efter Persson

Den politiska person som varit mest på den senaste veckan är förre statsministern. I några avsnitt av sparkade SVT-journalisten Eric Fichtelius har Göran Persson fått ge uttryck för sina åsikter kring regerandet. En del nytt har kommit fram men det mesta av uppmärksamheten koncentreras kring vad han hävt ur sig om politiska motståndare och kollegor.

Okänt är hittills vem han ansett vara bäst lämpad att efterträda honom. Klart står för mig att Persson nog länge varit less på att styra. Kanske har han inte kunnat hitta någon kronprins/kronprinsessa. Med Sahlin har i alla fall arvslinjen återupprättats. Hon var ju Carlssons flicka.

Ändå undrar jag om inte Mona Sahlin i stil med Karin Söder, Maria Leissner och Ulla Hoffman måste ses som en nödlösning. Det hela hänger på hur hon förmår etablera sig som representant för rörelsen de kommande åren. Förlorar socialdemokraterna 2010 hänger hon löst.

I alla händelser är det tveksamt om så mycket tid bör ägnas åt det parti som förut ansetts statsbärande trots att det bara vid två tillfällen uppnått egen knapp majoritet vid val. De sista åtta åren har socialdemokraterna därtill varit beroende av två mindre partier som släpptes in i regeringskansliet. Det handlar idag om ett parti med stöd av trettiofem procent, i huvudstaden ernåddes bara tjugofem. Vägen tillbaka till makten verkar längre än någonsin.

Östmans enmansshow snart över

Det var Andy Warhol som sa att i framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter. Det påståendet har inte gällt i svensk politik de senaste 10-15 åren. Inte heller inom journalistiken i den översta delen av Sverige.

Norrbottens-Kuriren annonserar efter en ny politisk redaktör eftersom den nuvarande på posten går i pension i sommar. Det har varit mycket enmansshow på tidningens ledarsida sedan han tillträdde. Mycket name-dropping också, helt tvärtemot den tendens jag skrev om i gårdagens inlägg. Personfixeringen har varit markant, mest frapperande i form av favoriserande gubbsjuka av två kvinnliga politiska blåbär från Norrbotten.

Mest ihågkommen kommer nog Bo Östman bli för sitt frontkrig mot landstinget. Inget ont i det för detta är en ifrågasatt institution. Ändå hade jag gärna efterfrågat lite mera "hjärna" bakom analyserna. Som till exempel den Maciej Zaremba gjorde i en artikelserie om landstingen: "här är tjänstemän politiker och politiker tjänstemän", något som fångar problemet i ett nötskal.

Det brukar bli tomt efter personer som dominerat. Så blev fallet på NSD:s ledarredaktion efter det att Lotta Gröning försvann till Stockholm som debattredaktör. Idag står politikavdelningen på Norrlands största dagstidning mest för amatörism. Det går inte att lita på det man läser. Jag retade mig ofta på Grönings sätt att skriva åt sina läsare istället för att lämna utrymme för egna tankar, men har efter att ha sett vad som kommit efter henne fått göra vissa omvärderingar.

Med Östmans tillbakadragande sker förhoppningsvis slutet på en epok. Jag vet inte hur mycket hans eget sätt att arbeta är uttryck för hur det blivit på tidningen. På Norrbottens-Kuriren trampas det för tillfället mycket vatten. Skrivits har det mycket om Obol men ändå på något sätt ingenting. Med spänning inväntas beskedet om vem som ska få en mindre guldspade. På kultursidan härskar huliganismen. De skickligare skribenterna har svårare att märkas.

När ideologin betyder allt men personen intet

Några statsvetare anförda av (s)-veteranen Thomas Persson vid Uppsala Universitet menar i en debattartikel i DN att Göran Perssons presidentlika ledarstil är en myt. Argumenten för detta är att förre statsministern inte varit en särskilt flitig regeringsombildare och att han plockat in ministrar med tidigare erfarenhet av tunga partipolitiska uppdrag som statsråd i en utsträckning som inte avviker speciellt gentemot tidigare regeringar.

Min fråga är om dessa mått verkligen är användbara för att visa att en viss personkult knappast uppstått kring Perssons person. Det "påstås", hävdar artikelförfattarna, att Persson varit en mästare i att plocka in svaga ministrar utan vare sig parlamentarisk eller partipolitisk erfarenhet. Men är politisk bakgrund per definition uttryck för självständighet och autonomi?

I bakgrunden till talet om Persson som en som omger sig med nollor ligger givetvis föreställningen om en svensk variant av en annan socialistisk ledares sätt att härska. Hur korrekt den än må vara så borde det gå att efterlysa forskningsmetoder som också tar hänsyn till individen utöver idén om det goda styret.

En europé har kommit hem

Det har tvivlats en del på statsministerns utrikespolitiska kompetens. Ändå har han ännu inte hunnit göra bort sig i stil med sin företrädare som hyllade en diktatur när han använde sig den av somliga uppskattade metoden att tala utan manus.

Fredrik Reinfeldt har varit och besökt sin förebild i Storbritannien Tony Blair och funnit att hans parti kan bli grönt utan att tillväxten minskas. Det har länge pratats om moderaterna som det enda parti utan en miljöpolitik. Sant är i alla fall att det är en fråga om länge försummats av det ledande regeringspartiet.

Statsministern gick också ut stenhårt inför EU-toppmötet om klimatpolitiken och satte upp som mål att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till 2020 i relation till 1990 års nivå, förutsatt att andra i-länder utanför EU ställer upp på detta.

Anders Isaksson skriver i DN att Reinfeldt med detta håller på att finna en ny berättelse. Jag vet inte om han med detta menar att en ny variant av folkhemskapitalism håller på att ta form, men helt klart är att en europé har kommit hem. Nu återstår att se om denna fortsätter i samma hjulspår sedan 1812 då Sverige spelat moralisk stormakt på den utrikespolitiska arenan.

Varför tiger Svenskan?

Maud Olofsson, näringsminister, har fått dåligt betyg av tidningen Chef. Hon sägs gå på magkänsla istället för att förankra sina beslut. Ofta går det bra men ibland blir det helt galet. Som exempelvis när hon sa att Hitler gjorde en del dumma saker.

Göran Hägglund, socialminister och den mest apolitiske ministern i regeringen, får bra betyg. Omdömesgill och lyssnar på andra innan han fattar beslut. EU-minister Cecilia Malmström får också gott omdöme för sin sakliga ledarstil.

Nu ska väl inte för stora växlar dras på hur politiska ledare sköter sig. Att basa över en politisk organisation är något helt annat än att styra ett företag eller en avdelning på en vanlig statlig verksamhet. Ändå är det märkligt att inte kommentatorsglada Svenska Dagbladets ledarredaktion reagerat på granskningen.

Centerns partiledare - av elaka journalister kallad nötskrikan sedan några år - är just nu något av en favorit hos denna. PJ Anders Linder med ett förflutet som timbroit och fortfarande i viss mån kopplad till näringslivet borde väl ha något att säga?

Entreprenör men inte fri

Anna Azárate, mångårig medarbetare på Norrbottensteatern, lämnar sitt jobb för att bli frilans. Hon känner sig enligt uppgift som entreprenör och tycker det är en ynnest att få vara fri.

Politiskt är Anna - såklart - vänster. Dessutom har hon rört sig i feminismens huvudfåra. Alltså en högst ordinär bakgrund för en kulturarbetare.

Det som ställer till det är om det är att stå fri om man omfattar sådana åsikter. Knappast. Vad som skett är förmodligen att en person gjort sig oumbärlig på jobbet och jobbar som konsult på den gamla arbetsplatsen. Entreprenör, OK, men fri, nej, nej, nej...

Att belöna sig själva

Norrbottens-Kuriren ger sig inte. Idag framhärdar chefen Mats Ehnbom i att tidningen har rätt att ta åt sig äran av det så kallade Obol-scoopet. Hela grejen börjar bli en långkörare nu och faktiskt lite generande mot bakgrund av att P1:s Kaliber också nominerats till Guldspaden för sitt reportage om Obol. Kaliber-reportrarna gjorde en intervju med Obols frontman Bo Johansson drygt en vecka före det att Kuriren började publicera sina artiklar.

Jag har inte blivit riktigt klar över när eller om hela/delar av denna sänts. Att både Kuriren och Kaliber skulle ha jobbat helt oberoende av varann med fallet förefaller dock osannolikt. Kan man tänka sig att länken mellan de båda helt enkelt hetat Bo Johansson? Men varför blir då både Kaliber och Kuriren aktuell för Guldspaden.

Skulle gissa att de inte tycker sig ha fått ett rättmätigt erkännande på Kuriren angående händelseutvecklingen i frågan. Återigen blir norrbottningar satta åt sidan. Det är ändå fel att hänvisa till vilken arbetsinsats som gjorts för att komma åt avslöjandena. Kuriren måste finna sig i att man arbetar på en konkurrerande marknad och att man precis som företag som försöker kapa hem en order ibland måste finna sig i att stupa på mållinjen eller i bästa fall få ett tröstpris.

Extra tråkigt vore om den här affären ledde till ett återfall i en mindre positiv tradition häruppe, nämligen att spridda ut vanföreställningar. Det gjordes av lokala (s)-politiker på sjuttiotalet ifråga om Stålverk 80. På nittiotalet gick det många skrönor om orsakerna till att Sunderby Sjukhus byggdes. Kanske går Norrbottens-Kuriren miste om en Guldspade den här gången på grund av att det inte fanns någon journalist som stack ut tillräckligt mycket.

Robert Schuman och Europatanken

Den man som främst förknippas med enhetstankar om Europa på 1900-talet är utan tvekan Robert Schuman, född i Luxemburg men uppväxt i Elsass-Lothringen som blev franskt efter 1919 under namnet Alsace-Lorraine. Schuman var tysk genom blodet men valde fransk nationalitet efter det att Frankrike återtagit Alsace-Lorraine.

Schuman menade att en kulturell enhet måste ligga till grund för ett europeiskt samarbete. Han fick 1958 Karlspriset som utdelas av den tyska staden Aachen till de som bidragit till Europaidén och europeisk fred till minnet av Karl den store, en gång kejsare över dagens Tyskland och Frankrike. Året efter fick han tillsammans med Karl Jaspers Erasmuspriset, för att ha lämnat viktiga bidrag på det kulturella, sociala eller socialvetenskapliga området.

Om Schumans politiska karriär finns i övrigt mycket att orda. Mest känd för eftervärlden har han dock blivit som "Europas fader", en titel som han bestods med acklamation när han tjänade som första president för Europaparlamentet. Den 9 maj 1950 ligger till grund för Kol- och stålunionens bildande som är föregångare till dagens EU. Den dagen tog Schuman initiativ till samarbete med tyskarna avseende kontrollen över kol- och stålproduktionen i fredssyfte. Senare har detta blivit känt som Schumandeklarationen och dagen som Europadagen.

Krantz omogna utbrott

Det rör på sig i regionfrågan. Förra veckan kom så Ansvarskommitténs slutbetänkande även om dess rekommendationer varit kända en tid. Svenska Dagbladet gav dagen före lanseringen av utredningen utrymme åt minst sagt lillgamle folkpartibroilern och doktorn i ämnet Tobias Krantz att vädra sina åsikter om kommitténs förslag, som ville förpassa det hela till papperskorgen.

Som den nationalstatskramare Krantz är ser han inga demokrativinster med större regioner. Ej heller skulle de bli effektivare. Detta på grund av ett för tamt förslag som inte ger regionerna några tunga ansvarsområden vid sidan av vården. För det leder "till risk för vidgade regionala klyftor i landet". Skillnader i regionalt skatteunderlag skulle slå igenom på kvaliteten inom exempelvis den högre utbildningen och infrastrukturen.

Jaha, var ska man börja då? Är det så fel då att koncentrera ett mjukt område som hälso- och sjukvården till större regioner? Inte minst i Norrland är ju dessutom sjukvårdspartier starka som regionala krafter. Och den regionala utvecklingen kan väl knappast betecknas som ett betydelselöst ansvarsområde längre med tanke på vilka enorma summor som disponeras genom EU:s strukturfonder?

Nej, sådana här kalvaktiga utbrott för diskussionen ingenstans. Det är nu bara att hoppas att Mats Odell tar tag i denna långutredda fråga tämligen snart och sätter igång med en välbehövlig regionreform. Han skulle kunna ta stöd av sin statsminister som säger sig ha Tony Blair som förebild och som inledde sin premiärministertid med en långtgående decentraliseringsreform.

Konsumtionssamhället slår knut på sig själv

Det mest lokala i politiken idag är förmodligen kommunernas sopsorteringsstationer. Jag vet inte i hur stor utsträckning där odlas någon medborgaranda, men om man ska tro vissa filosofer på området så står och faller framtiden med hur dessa fungerar och utvecklas.

Cirka 35 meter från min lägenhet är mitt lokalsamhällescentrum belagt. Jag har någon gång pratat med någon på stället. En kvinna sa att hon plockat mycket av det som kastats bland grovsoporna. Detta är inte att förvåna. Under de par år jag bott här har jag lagt märke till att det som slängs bland de "hårda" soporna blir av bättre och bättre kvalité. Folk slänger i allt större utsträckning sådant som de är less på, inte det som gått sönder eller bara är omodernt.

Samtidigt som vissa medborgare fortsätter att leva i nuet inom konsumtionssfärens ramar så håller det på att växa fram en återvinningsbransch som kan stå på egna ben utan moralistiska pekpinnar från något miljöavantgarde. I östra Tyskland ligger man långt framme på området. När jag besökte gamla hansastaden Stralsund för några år sedan noterade jag att flera unga företagare valt att satsa på kretsloppskonsumenterna. Ett fint ord för dylikt finns redan: retro.

Kultur som fernissa del 1

Ja det ska ju handla om kultur på den här bloggen också. Eller närmare bestämt denna gång om kultur som yta över människans destruktiva natur. I en essä i DN argumenterar Tor Wennerberg utifrån en bok av Frans de Waal för att vi inte ska ställa människans "onda" natur mot dennas "goda" kultur. I Noam Chomskys efterföljd menar han att människans moral är medfödd.

De individer i jägar- och samlarsamhället som visade störst förmåga att samarbeta och hjälpa andra, reproducerade sig i mycket större utsträckning än de som såg till den egna nyttan enligt de Waal. Baksidan av detta var att människor på detta sätt var partiska för den egna gruppen, vilket stärkte solidariteten inåt men ökade fientligheten mot utomstående. Det här har motsagts av bland annat Peter Singer som menar att människorna tenderar att utvidga sin moraliska cirkel utanför den egna gruppen till att omfatta hela mänskligheten.

Det exempel som talar för kultur som fernissa är givetvis Tyskland, kulturfolket framför andra som sjönk ned i djupaste barbari under tolv intensiva år. Norbert Elias har studerat den tyska civilisationens bräcklighet i en bok som jag inte börjat läsa ännu men ska återkomma till. Nietzsche var i alla fall inne på liknande tankegångar när han gjorde åtskillnad mellan apolliniska och dionysiska driften, den förstnämnda klar och ren, den sistnämnda extatisk och formlös.

Bland de som hävdar att medfödd moral och språkförmåga leder till normlöshet tål detta att tänka på. Samtidigt är det värt att poängtera att det aldrig går att klara sig utan auktoriteter. Alla kan inte vara ironiker även om det är en rätt schysst syssla.

Att cementera tänkandet

Svensk forsknings största pajas, tillika innehavaren den ärevördiga professuren i statskunskap och vältalighet i Uppsala sedan puberteten, har slagit till igen på DN Debatt. Denna gång hävdar Leif Lewin med sin forskargrupp i släptåg att borgerligt styre i en kommun innebär att mindre stöd ges åt handikappade och att det i Norrlandslänen ges mer stöd än i övriga landet.

Det här ett något märkligt sätt att gripa an ett problem. Ungefär som om sociala rättigheter på något sätt går att jämställa med juridiska rättigheter. Fel blir det också när man använder termen vårdkrävande som något statiskt som inte går att påverka. Istället är det så att vissa kräver mer än andra, ungefär som fågelungen i boet som skriker högst.

Lewin et al. är visserligen inne på att det finns en annan kravkultur i Norrbotten än i Småland, vilket skulle förklara de höga handikappstöden i Norrland. Därifrån hamnar han för minst tusende gången i Robert Putnams bok om demokratin i Italien, och menar att Sverige är ett exempel på ett uppochnedvänt Italien där det sociala kapitalet är mindre utvecklat i norr. Helt utan föregående undersökning!

Den här typen av "forskning" bidrar endast till att cementera tänkandet. Den har också drag av koketteri och en vilja att synas snarare än att ta fram nya kunskaper. Vad är det egentligen redaktör Bergstrand vill åstadkomma med att ta in sådana här inlägg? Att utdela den slutgiltiga dödskyssen åt Lewin?

La donna è mobile

Näringslivschefen i Kalix ska sluta sitt jobb. Hon tillträdde så sent som för drygt ett år sedan. På senaste tiden har hon synts nästan dagligen i lokalpressen. Så vänner av uppmärksamhet har redan förstått att något var i görningen.

Ett nytt jobb som programchef för nya strukturfonden övre Norrland väntar Jeanette Nilsson, vilket hon enligt egen uppgift rekryterades till via ett "head-hunting-företag". Tidigare har Nilsson varit någon slags chef på en annan snackinrättning benämnd North European Office.

Det är svårt att bli klok på vad en sådan här person egentligen åstadkommit annat än att utveckla sig själv. Kring den nya arbetsgivare hon hamnat hos ligger också dimridåer. Från Nuteks sida talar man sig visserligen ofta varm för företagen och kritiserar gärna "konstgjord andning" till desamma. Samtidigt är myndighetens huvuduppgifter inriktade på att medelst stöd/bidrag hjälpa de som inte klarar av entreprenörskapet själva.

Marknaden för de som varken passar in i näringslivet eller politiken är lukrativ. Många är de som hoppar runt mellan olika jobb inom denna bransch där utfall och resultat inte går eller inte får mätas. Den som ska basa över EU-medlen 2007-2013 är därtill civilingenjör. Är det verkligen en lämplig utbildning för att hantera en budget på långt över miljarden?

Dödsstöten åt Rånerännet

Det verkligt lokala kan ibland säga väldigt mycket om det stora hela. I ett litet samhälle tre mil norr om Luleå anordnas sedan 1994 en skidtävling som kallas Ranrennet. Således har denna uppnått samma ålder som Stiftelsen Råne älvdal, vars början blev så tragisk i och med forsränningsolyckan detta år.

Besöksnäringen är vad stiftelsen valt att satsa på. Det finns också en ekonomisk förening, Malmens väg, med anknytning till älvdalen. Men vad jag kunde se då jag var och fiskade där i somras så är hela projektet dött. Inte bara [ädel]fisken lyste med sin frånvaro. Folktomt var det också. Någon vilja att ens kränga fiskekort fanns knappast. Om någon fiskepolis kommer, sa de på OK i Råneå, så säg till att du försökt köpa ett kort men att inget fanns. Sedan får du köpa ett på plats om tillfälle uppkommer. Onekligen något att påminna om för tjuvfiskare.

Så här ser det ut på många håll i glesbygd där goda viljor samlas för att försöka många gånger med tillhjälp av offentliga medel skapa utveckling. Inledningsvis går det bra men så tunnas engagemanget ut för att inte uppstå igen förrän nya friska pengar ger kraft åt nya projekt. Inom statsvetenskapen finns det ett udda ämne som kallas policyanalys där en del forskare bland annat ägnar sig åt att studera dylika fenomen, för att oftast bara komma till samma slutsatser som alla redan vet, dock utan konstruktiva rekommendationer.

I år tror jag Ranrennet drog mindre åkare än någonsin, delvis på grund av kylan. Men också på grund av att älvdalen är döende (åk upp till Mårdsel och titta hur det ser där ut en vacker sommarkväll). Kanske kan de malmfyndigheter som ett kanadensiskt bolag ska leta efter i Södra Prästholm ge en injektion till bygden. I så fall är det dags att börja fundera över om det inte är på sin plats att överge alla tankar om att det ska vara kul att bo på ett visst ställe istället för att det finns ett vitalt näringsliv på orten. Med andra ord att hänföra sådana idéer till kategorin idiotiskt flum.

En smäll på fingrarna för landstinget

En person som kan kallas alltifrån bråkstake till rättshaverist har fått stöd av JK efter att ha anmält Norrbottens läns landsting. Bakgrunden var en historia där läkaren Anders Mansten gjorde ett uttalande i media som hans arbetsgivare gav en varning för.

Det var fel av landstinget att göra detta, ansåg JK. Åtgärden fick en snöbollseffekt som slutade i att Mansten löstes ut från sin arbetsplats på grund av ohörsamhet. Sedan en tid sitter han i landstingsfullmäktige på folkligt mandat och är en fortsatt oroskälla för den allt annat än välstyrda regionala institutionen.

Fallen och affärerna Mansten - de är många - sätter fingret på ett problem som fordrar en snar lösning. När Ansvarskommittén kommer med sitt slutbetänkande och ska följas upp i form av beslut av kommunminister Odell är det i alla fall min förhoppning att landstingen läggs ned, eller åtminstone fråntas ansvaret för vårduppgifterna.

Ska landstingen alls finnas kvar, låt dem då syssla med kultur, utbildning transporter och kanske regional utveckling. Vad som helst men inte något så viktigt som vård. Förslagsvis kan de regionala högskolorna överlåtas på dem samtidigt som man ger dessa precisare arbetsuppgifter. Genomför så slutligen en hårdgallring i landstingens administrationer.

Bildt håller linjen

Ända sedan han började med politik - och det var mycket tidigt - så var det på det utrikes planet intresset låg. När han blev partiledare 1986 hade han redan börjat profilera sig som europavän. Enhetsakten som gjorde att EG så småningom blev EU var ett tåg Carl Bildt hoppade på före någon annan svensk politiker.

Vid det lite speciella framträdande när den till regeringsdeklarationen parallella utrikesdeklarationen lästes upp slog Bildt fast att en aktiv roll för Sverige inom EU står i centrum för regeringens utrikespolitik. Krav ska ställas på att alla europeiska länder som uppfyller villkoren för att bli medlemmar i unionen ska få bli det, kompletterad med en stärkt klimatpolitik i EU.

Just den här sortens politiker som länge odlat en linje eller en idé och verkligen vill förverkliga den, har länge varit en bristvara i Sverige. Nu har de börjat dyka upp igen, även om de inte är för många heller i den nya regeringen. Skolminister Jan Björklund är det tydligaste exemplet på en som vet vad han vill. Sedan finns det ju förstås andra, mest moderater som än så länge bidar sin tid i rädsla för att stöta sig med den socialdemokratiska staten i staten.

Schyman har fått pippi

En dokumentär nyligen om (fi) var knappast avslöjande, utan snarare beklagande. Partiet? hade sågats sönder och samman framställdes det som redan innan valet. Därför valde programmakarna att göra en snäll vinkling av hela förloppet från uppkomst till valfiasko.

Ändå var det som kom fram rätt avslöjande. Flera av aktörerna verkar ha varit lesbiska utan preferenser åt det hållet. Icke-beblandning med karlar verkar istället ha utgångspunkten för deras läggning. Sedan var det historien med Ebba Witt-Brattström som Petra Östergren mycket riktigt påpekar tarvar ett eget program. Viktigast av allt kom en utländsk journalist med på ett möte med Gudrun Schyman: - Hur kommer det sig att det ni säger får så stor uppmärksamhet i Sverige? Det är ju redan känd kunskap.

Till detta kan läggas att "kunskapen" är en del av den svenska statsideologin. Av vilket följer att något feministiskt parti inte behövs. De som ändå valde att göra politisk satsning kan därför betecknas som en salig blandning av snedseglare, sysslolösa och personkränkta utan fast förankring inom det gängse organisationslivet.

Gudrun Schyman utgör kvintessensen av detta, och tidigt utnämnde jag (fi) till hennes eget parti, vänsterpartiet feministerna. Hon var också den enda av fiorna som klarade av anstormningen från kritiska journalister. Icke desto mindre är hon nu arbetslös, dock medlem i republikanska föreningen. I denna roll har hon hävdat att Pippi Långstrump borde sättas på kronan istället för kungen. Är det inte det som kallas anarki?

Pseudodebatt?

Det anordnades debatt i torsdags kring det faktum att Norrländska Socialdemokraten engagerat några av sina journalister till att skriva ett reklamblad. I centrum för det hela stod Norrbottens-Kurirens kulturhuligan och kulturredaktör Marianne Söderberg. Hon menade det var ett trendbrott att på en tidning ordinarie skribenter skriver texter i annonsbilagor.

Trendbrott, nja. Det här fenomenet är väl rätt uppenbart vid det här laget. Inbäddad journalistisk är väl också en variant på detta. Luleå Tekniska Universitet har därtill givit ut ett skryt- och lögnblad där lärosätets pressansvariga regerar som en matrona över en drös med studenter som skött grovarbetet (återkommer till detta) i form av textskrivande.

Frågan är därför inte vad journalister eller skribenter ska syssla med, utan vad deras tjänster går att använda till. Det finns många historier om hur stora författare tvingats ägna sig åt "brödskrivande" såväl före som efter kändisskapet. Att skriva sker faktiskt också utifrån andra förutsättningar än kulturskribenters.

En onödig film

Det förekommer att populära böcker översätts till film för de som händelsevis inte är lika lagda för att vända blad som att enbart blicka mot en fyrkant. Sällan blir dylika försök särskilt lyckade. Filmen Populärmusik från Vittula floppade, kanske därför att folk redan var less på temat när den kom.

Med filmatiseringen av Emma Hambergs (ett berg av ham?) Linas kvällsbok kan det möjligen bli annorlunda. Efter att ha sett några trailers från filmen är jag dock beredd att döma ut den. Dessutom har jag haft koll på författarinnan ett tag. Hon började som serietecknare, fortsatte sedan med sin vågade stil på den litterära scenen. Ett allmänt intryck av henne var att hon tillhörde de där flickorna som talar med mamma i telefon varje kväll och därmed underhåller någon slags tillkämpad självständighet hos sig själv.

I det jag sett av filmen om Lina för kvinnorna ordet, männen är töntiga, passiva, druckna eller säger bara dumma saker. Precis som de var i 70-tals-feministen Carin Mannheimers serie Svenska hjärtan. Vem minns inte hur annars tuffe Sten Ljunggren fick spela den harige äkta mannen allt under det att Solveig Ternström var den som drev på radhuspromiskuiteten.

Skulle tro att det här fenomenet med att förstora upp kvinnorna i serie- och filmdramer bottnar i någon slags insikt om att de i sina rollgestaltningar - bra eller dåligt? - aldrig kommer förbi den norm som Strindberg satt sina uppsättningar. I varje fall inte på den svenska teaterscenen. Ändå finns det ingen bättre utgångspunkt för en jämställdhetsdiskussion än dennes relationsdramer, vilket många fortfarande har svårt att acceptera.

Den 28:e medlemsstaten

Stödet för norskt medlemskap i EU på hemmaplan har ökat. Inom en längre tid kanske vi får uppleva att unionen får en 28:e medlemstat. Sedan väntar vi bara på Schweiz och Island bland de västeuropeiska länderna.

Nu står förvisso Norge inte helt utanför unionen. EU:s lagar gäller delvis inom nationen, man är med i Schengen och tullfrihet gäller där förutom på livsmedelsområdet. Och liksom monarkierna Sverige, Storbritannien och Danmark har landet egen valuta.

Skulle Norge gå med bli det än krångligare med kanske ytterligare två språk att hålla reda på. Detta trots att det går att förmoda att danska, svenska, nynorsk och bokmål kan förstås av alla som talar minst ett av språken.

Just språkfrågan tror jag kommer att segla högt upp på dagordningen inom EU ganska snart. Behovet av ett lingua franca är stort. Tyske filosofen Jürgen Habermas har redan kommit fram till att det bör bli engelskan. Så gott så.

Bravo Maud Olofsson!

En företeelse som vuxit fram under många år nu är de kommunala företagarna. På många håll i landet är det inte ovanligt med bruket att chefen för det största företaget är kommunalrådet självt, i och med att kommunen ägnar sig åt att bedriva näringsverksamhet.

Det här har ställt till problem på flera håll. Mest uppmärksammat har fallet med förre elitskidåkaren Tommy Limby blivit. Limby bedrev sedan många år skiduthyrningsverksamhet tills Orsa kommun som han hyrde lokalerna av kom på att de skulle göra samma sak. Följaktligen chockhöjde kommunen hyran för att bli av med honom.

Maud Olofsson har nu tagit tag i detta dilemma och aviserar en ny lag som ska komma tillrätta med snedvridande konkurrens som tränger under företagsamhet och ger negativa samhällsekonomiska effekter. Verksamheter av samhällelig vikt som bereder exempelvis ungdomar och handikappade arbete ska inte drabbas, men stat, kommuner och landsting ska hålla sig till det offentliga kärnområdet, fastslår Olofsson.

Det här är en bra riktningsvisare för näringspolitiken under de kommande åren. Maud Olofsson visar naglarna, vilket förhoppningsvis kommer att leda till att offentliganställda chefer slutar se sig själva som verkställande direktörer, att det fria företagandet ges fler chanser, samt att staten får in kosing som kan användas på ett bättre sätt än hittills.

En kulturföreträdare

Det vore en överdrift att säga att Luleå lever upp till ryktet som kulturhuvudstad. Visst satsas det på kultur, men de där riktiga kulturpersonligheterna saknas om man undantar några gatuoriginal. Därför är det roligt att den siste bland de förstnämnda gjort sig mödan att besöka den forna hemstaden.

Den proletära bakgrund som kulturskribenten på Norrbottens-Kuriren försöker pådyvla Torbjörn Säfve är dock falsk. Visserligen är han på mödernet av arbetarklass. Pappa var emellertid polis. Historien om Säfves uppväxtmiljö på Malmudden och vad som därefter följde knarrar därför betänkligt.

Jag har ingenting emot Torbjörn Säfve. Det skulle tvärtom vara något mycket positivt om han återvände. Han är en hårt arbetande man och väljer alltid att stå utanför det politiskt korrekta. Han är inte vänster eller höger utan bara intresserad av det han gör. Det enda som skulle gå att lägga honom till last är möjligen hans lidelse för syndromet att slå på för stort. Men det ingår i förvisso i jobbet, som främste företrädare för kulturen i Norrbotten.

Majoriteten inom minoriteterna

SVT ägnade i lördags sitt inte alltför underhållande program TEMA åt att det var 62 år sedan Röda Armén befriade koncentrationslägret Auschwitz. Då om inte förr avslöjades de nazistiska grymheterna för en hel värld.

Ändå ställer jag mig tvekande till om det finns skäl att högtidlighålla minnet av de fasansfulla upptäckterna av fångläger i Tyskland i slutskedet av andra världskriget, och dessutom att stava utrotningen som aldrig blev någon utrotning med stor bokstav.

Det fanns ju fler än en grupp av människor som drabbades av den intoleranta och rasistiska politik som nazisterna bedrev. Förutom motståndare inom det egna partiet drabbades tyska kommunister hårt. Avrättningar var inte ovanliga. Romer och handikappade ansågs för vara mindervärdiga element som skulle bort. Morden på de sistnämnda legitimerades av barmhärtighetskäl genom att visa upp dem på filmer ur ofördelaktiga vinklar. Till dem räknades även psykiskt sjuka.

Så är det något som ska minnas så är det hur den politik som genomförde detta såg ut. Vilka värderingar verkställarna hade bör också granskas. Sedan är det ju så att det aldrig blir bra när offren själva ska agera eftervärldens domare. Det finns flera bra böcker i genren, bland annat Eugen Kogons SS-staten. Den är skriven av en person som upplevde det hela inifrån trots att han var tysk. I Kogons skildring framträder koncentrationslägrens uppbyggnad med saklighet befriad från övertydliga effekter.

I framtiden tror jag vi mer och mer kommer att diskutera vad som orsakade detta. Själv lutar jag åt att det krig som föregick nazismen, det första världskriget, kommer att växa fram som den viktigaste förklaringsfaktorn. Åtminstone vad beträffar våldet som ett sätt att lösa problem, personliga eller politiska. Detta kan som bekant drabba vem som helst även om det finns högriskgrupper.

Skriftspråket på väg ut?

På DN Debatt idag skriver pensionerade fonetik- och lingvistikprofessorn Sven Öhman om att läs- och skrivkonsten är på väg att tyna bort. Röststyrda datorer och ljudböcker uppmuntrar till en muntlig kultur. Han talar också om en kris för grammatiken.

Språket såsom det används människor emellan har blivit normen istället för grammatiken. Varje talande person har blivit sin egen språkpolis. Ingen får komma och säga att det är fel att säga "vart" istället för "var" eller "typ" som förkortning av en längre beskrivning, som jag tolkar professorn.

Visst är det så att folk överlag har blivit sämre på att uttrycka sig, inte bara på svenska. Samtidigt har dator- och teknikutvecklingen medfört att utbudet av skriven text blivit tillgänglig för många fler än tidigare. Och användningen av möjligheten att skicka SMS har sannolikt inneburit att den skriftliga språkanvändningen förbättrats.

Jag förmodar att Öhman med sin artikel upprörs mer över grammatikföraktet inom forskningen än bland vanligt folk. Därmed missar han något väsentligt. Hur vore det om någon bland de som kallar sig arbetarrörelsen skulle ta upp denna tråd och ta fasta på det förhållandet att språket i många sammanhang tenderar att bli ett klassmärke?

Kulturens Hus besiktigat

Redan i fredags gjorde jag ett snabbt besök på Kulturens Hus i Luleå. Biblioteket där jag nog kommmer att förekomma mest som kund visade sig vara en öppen och rogivande lokal med relativt små mobila bokhyllor. Stora möjligheter till Internetanvändning fanns också, vilket väl inte är helt fel i informationssamhället.

Idag när jag var där var det mindre folk. Den var då inte för stor denna lokal som kan få fungera som ett själens läkehus - ja det var så Eric Benzelius d.y. kallade Uppsala Universitetsbibliotek i början av 1700-talet. Tänk vad många biblioteken hjälpt bara genom att finnas till.

Ändå hade jag tänkt lägga in en viss kritik mot själva inredningen. Jag noterade nämligen att trä dominerade som byggnadsmaterial. Och tänka sig, faktiskt såg det nästan lite slitet ut redan. Är det möjligen förre statsministerns gröna drömmar som spökat här? Vad var det som gjorde att man beslutade sig för detta material inte bara i golv utan också i trappor.

Visst fanns det också material i sten som till exempel i disken framför garderoben utanför konsertlokalen. Men trät dominerar. Kanske ger det en annan atmosfär än den gängse. Fortsättning följer i denna fråga.

Kvinnornas Europa

Långt bortom talet om strukturer som hindrar kvinnor från att komma fram till ledande positioner i samhället sker en rentav häpnadsväckande utveckling. Vill det sig kommer såväl Frankrike som Tyskland att styras av kvinnor inom något år. I Finland är som bekant Tarja Halonen president sedan en tid.

Det här är länder som brukar betecknas som behängda med traditionellt konservativa politiska kulturer, inte minst av oss svenskar. Om kvinnor kommer fram där, vad har vi då gjort för fel som endast har en kvinna på vice statsministerposten? Vad har åratal av statsfeminism inte lyckats åstadkomma som andra länder uppenbarligen är på väg att gå i land med utan tillhjälp av dylik ideologisk agitation?

Vågar man påstå att den svenska jämställdhetspolitikens misslyckande helt enkelt beror på att den för mycket tagit hänsyn till ytterlighetsversioner av feminism där jämställdhet inte är ett mål, utan ett slagträ för att ge igen för vad som gjorts i det förgångna? Hämnd istället för rättvisa alltså.

Det ser inte bra ut överallt. USA kan visserligen ha en kvinnlig president om några år men i det annars liberala och öppna Storbritannien och auktoritära Ryssland ser det inte lika bra ut vad beträffar kvinnor på poster i den allra högsta toppen i politiken. Men även där och på andra håll går det åt rätt håll. Det enda som är säkert är att feminismen har lite med detta att göra.

Vältajmat maktskifte

I förrgår lämnade av allt att Göran Persson döma politiken för gott. I går lanserades så slutligen efterträdaren (ej hans egen kandidat). En händelse som ser ut som en tanke med andra ord.

Det officiella överlämnadet av makten över det detroniserade statsägande parti som kallas socialdemokratin sker annars i mars på ett konvent. Men fram tills dess klarar sig rörelsen knappast i ett ledarlöst tillstånd utan att ta skada.

Jag vet inte om datumet för valberedningens offentliggörande av sin kandidat är beslutat sedan länge för att sammanfalla med den avgående styresmannens tillbakadragande. I alla fall verkar det hela rätt vältajmat på något sätt.

Göran där är du

Idag uppträdde Göran Persson i sin sista partiledardebatt. Jag såg den inte men han ska ha varit rätt grinig och vrång, samt allmänt upptagen vid att personkritisera regeringen. Så här har vi vant oss att se honom länge nu. Tydligt är att han aldrig skulle klara av oppositionsrollen. Det är därför han som förste socialdemokratiske partiledare måste sluta som en förlorare.

Göran Persson har aldrig kunnat spela andra fiolen under sin karriär. En tid innan Göran Persson blev skolminister var han riksdagsman, något han inte ska ha trivats bra med eftersom det fick bestämmas för lite. Han studerade vid högskolan i Örebro men avlade aldrig någon examen. När GP blev statsminister grillades han av journalister om detta eftersom han hävdat någonting i stil med motsatsen.

Tage Erlander var överliggare vid Lunds Universitet men tog i alla fall examen till slut. Göran Persson kunde kanske ha blivit en ny Tage Erlander vad beträffar lång regeringstid. Både Göran och Tage tillträdde ämbetet som landets ledare vid ungefär samma ålder. Men den förstnämnde hade ingen ATP-fråga rädda sig kvar med, ej heller ett föga demokratiskt valsätt till en övre kammare. Överhuvudtaget hade GP dåligt med idéer.

Hans gröna drömmar då?, säger kanske någon. Javisst, men frågan är om han någonsin trodde särskilt mycket på dem. Och trodde han någonsin på samarbetet med miljöpartiet och vänstern? Antagligen inte. Planen när detta inleddes 1998 var sannolikt att åtminstone miljöpartiet skulle slukas av (s), så att partiet på sikt skulle återgå till de 45-50%-nivåer man hade på det femtiotal där GP alltid befunnit sig mentalt.

Till historien kommer inte Göran Persson att gå som någon stor ledare. Det är tveksamt om han uträttade så mycket mer än en sanering av Sveriges budget, vilket var viktigt då det skedde. Till försvar för honom kan nämnas att det nog aldrig var tänkt att han skulle bli statsminister. Han var den lite bortkomne från landet som i och för sig tog chansen när Carlssons flicka Sahlin avsattes innan hon tillträtt. Frågan är därför om socialdemokratin längre är en dynastisk folkrörelse.

Tidsdokument från 1970

SVT visade ikväll konserten med Miles Davis från Isle of Wight från 1970. Nog var väl detta ett tidsdokument från det år "Amerika var som brutalast". Bakgrunden till det hela gavs av de idag levande musiker som var med vid tillfället kring den oberäknelige demondirigenten.

Det samspelta gänget framförde egna improvisationer samtidigt till någon slags förening. Av eftervärlden har musikformen givits namn av fusion. Efter trettioåtta minuter gick Davis av scenen efter att ha framfört ett enda stycke, "Call it what you want", med sina medmusiker.

Keith Jarrett som var med den här gången har senare sagt att det var fantastiskt att få spela med Miles Davis just då, något som jag underförstod som att han fått vara med om något som aldrig mer kommer igen. Det är möjligt att en liknande musikupplevelse inte kommer att äga rum i framtiden.

Kulturhus - egenvärde eller nytta?

I helgen har det varit invigning av Kulturens Hus i Luleå. Ett nytt bibliotek och av många efterlängtade konsertsalar tillhör de blivande attraktionerna. Redan har dock hörts kritik mot att det inte går att ha teater eller balett- och operaföreställningar i lokalerna. Riksteatern kommer inte till Luleå.

Det har framställts som om kulturhuset är något som det kämpats för i femtio år. Det är sant. Men det har också hänt saker genom åren. Norrbottensteaterns gamla scen i Hermelinsskolans aula har restaurerats, ett teaterhus har byggts och en bra konsertlokal finns sedan ett antal år ute på högskoleområdet.

Så frågan är förstås vad vi ska med huset till? Kommer det måhända att bli ytterligare ett i raden av socialistiska skrytbyggen? En del talar för detta. Något som är helt säkert är att kulturhuset kommer att bli det ultimata testet på om man bidrar till regional utveckling genom att bygga bra hellre än att eftersträva att det ska finnas jobb för de som ska bo i ett visst område.

Det sägs från en del håll att det måste finnas ett visst utbud i form av service, kultur och bostäder om folk ska stanna kvar ute i periferin. Säkert ligger det mycket i det. Men detta får inte komma i första hand, ty konsumtion av vad det slag det vara månde måste vara en funktion av arbete. Kultur har således inget egenvärde men heller inget avgjort nyttovärde.

Den egoistiska svenska modellen

I måndags inleddes förhandlingarna i Vaxholmsmålet i EU-domstolen. Frågan är om utländska företag ska tvingas teckna svenska kollektivavtal när de verkar här. Principiellt handlar det om den svenska modellen såsom vi vant oss vid den kommer i konflikt med den fria rörligheten för tjänster inom unionen.

Byggnads satte ju det lettiska företaget i blockad och skrek åk hem åt arbetarna. För detta fick de sympati från andra fackförbund. Klassolidariteten har onekligen sina sidor. Vad värre är, är att den nya svenska regeringen ställt sig på de svenska klassegoisternas sida.

Som skäl till denna undfallenhet har angetts att man inte åter vill stöta sig med fackföreningsrörelsen efter A-kassestriden och den stundande avtalsrörelsen. Men det kan också handla om feghet. Det är viktigt att våga ta fajten i de avgörande slagen. Vad händer om Byggnads förlorar i Luxemburg? Då står Sverige där med stängda gränser mot omvärlden.

För många länder som lidit under kommunismens ok i många år är det enda konkurrensmedel som står till buds lägre löner, priser på tjänster och varor. Varför inte unna dem den rätten? Orättvis utsugning säger kanske någon, men då ska vi komma ihåg att kostnadsläget i fattiga länder i regel är lägre än i rika. Det var bland annat genom hårt arbete som många svenskar fick det bättre när de emigrerade från ett då mycket fattigt land. Detsamma gällde de som flyttade från fattiga regioner till rikare inom landet.

Vad finns det egentligen för anledning att hålla fast vid en modell som utestänger snarare än inkluderar? Och hur kan Reinfeldt, Borg och Littorin som tidigare uttalade liberaler i dylika fall ge efter för en reaktionärt orienterad löntagarorganisation?

Det finns en risk att Mona Sahlin gör den här frågan och andra till partiets till nästa val. Då blir det bara fyra år vid makten.

Vackra och intelligenta

TV håller på och visar serien om Sveriges finansdynasti, Wallenbergarna. Familjen som länge sagt sig leva efter devisen att vara men inte synas har nu öppnat åtminstone en del av de privata arkiven för offentlighetens ljus.

Det är ingen tvekan om vem som bestämmer över denna rörelse och till vilken samhällsform den kan räknas. Patriarken Peter är den som fått föra ordet under de inledande två avsnitten, ackompanjerad av gamla inslag med och om pappa Marcus. De yngre idag levande förmågorna har varit något i skymundan.

Men det är ändå ingenting mot vad Wallenbergarnas kvinnor varit. De har nämligen inte varit alls i denna officiella historia. Man behöver inte vara feminist för att tycka att det är något galet med detta. I Expressen igår fick vi i alla fall veta att det funnits många starka kvinnor i släkten. De var dessutom intelligenta och vackra enligt en av familjens maktlösa matriarker.

Frågan är emellertid om det räcker som förklaring till varför kvinnorna varit och fortfarande är frånvarande i denna för världen unika och mäktiga ägarkonstellation i ett land. Jämställdhet behöver inte bli regel men i alla fall ett mål. Även inom näringslivet.

Sluta upp med de lokala utmärkelserna

På åttiotalet utsågs under några år årets svensk. Efter ett tag lade man av med detta, kanske för att det inte gick så bra för en del av pristagarna. Hans Holmér fick en gång utmärkelsen, Reefat El-Sayed den en annan gång.

Utmärkelseriet har nu åter tagit fart, möjligen som en konsekvens av en internationell trend. Maud Olofsson har kammat hem en del i denna verksamhet. Och i TV har det blivit för vana att varje år utse årets tonåring, jag menar årets idol.

Det här är något som man tagit fasta på ute i periferin. Jag vet inte hur gammal utmärkelsen årets pitebo är. Årets norrbottning är då av yngre datum. Vid millennieskiftet utsågs dessutom årtusendets respektive århundradets norrbottning. Framröstad av endast några hundra fick demonpredikanten Lars Levi Laestadius det förstnämnda priset.

En valobservatör skulle nog ta sig för pannan om han eller hon fick i uppgift att bedöma legitimitetsgraden hos popularitetspristagarna. Det behövs nämligen bara att ett lite större antal byfinnar går ihop satsar på sin kandidat så är priset hans eller hennes. Precis på samma sätt som en del författare kan sälja många böcker genom att bygden ställer upp för butiken.

Nej, lägg av med de lokala utmärkelserna. Det är alldeles för mycket Markurells i Wadköping över det hela. Och fundera gärna över varför det finns författare som får använda handicap på bokmarknaden. Och varför det finns kritiker som gläds åt att någon kan cykla utan stödhjul i dessa sammanhang.

Så blev längdskidåkningen en kontinental sport

Länge var det så inom längdskidåkningen att det hörde till sporten att tävlingarna skulle dra ut på tiden. Individuella starter var vanliga och i de i vilka gemensam start användes var start och mål nästan alltid placerade på skilda orter. Särskilt det sistnämnda gjorde tävlingarna svårarrangerade.

En topp för dessa tävlingsformer nåddes mellan åren 1975 och 1985. Sedan började först skatestilen och sedan mer komplicerade vallningstekniker förändra skidåkningen. Den nordiska/ryska dominansen bröts och kontinentaleuropéer blev allt vanligare i prislistornas högre delar.

Längskidåkningen blev en arenasport under 1990-talets gång. Sprintlopp och gemensamma starter i de längre loppen är något vi fått vänja oss vid. Femmilen som kunde avgöras av såväl vädret och vallningen som speciella tåg längs banorna, är mest ett minne blott. Följaktligen har stora europeiska cykelnationer framträtt bland skidelitens åkare.

Dock. Norrmännen håller stånd mot utvecklingen med sin klassiska femmil i Holmenkollen varje år. Detsamma gäller de sturiga dalsmasarna med sitt varvningsfria Vasalopp, och för all del också italienarna med sjuttiokilometersäventyret benämnt Marcialonga. Största hoten mot dessa kulturbevarare är nog snarast alltmer bristande tillgång på snö.

Mellan två utredningar

Så här års ägnar sig många publicistiska organ åt att sammanfatta årets händelser. Prislösa utmärkelser delas ut av olika slag, och ju länge ut i periferin dessa verksamheter sträcker sig, ju mera får de drag av kopieringsteknik och osjälvständighet över sig.

Jag hade istället tänkt att ägna några rader två viktiga utredningar så här vid den gregorianska kalenderns nyår. Den ena är redan färdig, den andra kommer med sitt slutbetänkande i början av 2007. Jag har inte läst hela psykiatrisamordningens utredning, men vad jag hittills kunnat finna genom att glutta i den så är den ett mycket ambitiöst arbete. Frågan är dock om den kommer att leda till så värst mycket, utöver utökade tvångsåtgärder och mera kontroll av psykiskt sjuka.

Det är nämligen det krav samhället överlag ställer på psykiatrin. Allt ackompanjerat av media som tryckt in begreppet "vansinnesdåd" i folkmedvetandet. Tänk om "fylledådens" verkningar skulle behandlas med samma uppmärksamhet. Då hade vi sannolikt inte fått läsa om något annat. Men det handlar ju om kultur.

Ansvarskommitténs snart färdiga utredning rör den svenska samhällsorganisationen. En ny regionindelning och landstingens framtid är vad som är på gång ur denna. Också här är frågan om så mycket kommer att hända. Vem vågar stiga fram och ta ansvar för de nödvändiga förändringar som kommer att åsamka smärta hos många? Situationen för de regionalt organiserade landstingen är väl närmast akut. I nuläget finns ingen annan utväg än att staten tar över ansvaret för sjukvården. Sedan är det upp till denna att börja med att se över administrationen, som idag hos landstingen närmast verkar ha till uppgift att sysselsätta till praktiskt arbete skygga individer.

Landstingen kan få finnas kvar men låt dem då få syssla med de regionala utvecklingsuppgifter som idag handhas av länsstyrelserna. Och varför inte låta de bli huvudmän för många mindre regionala högskolor som expanderat genom 90-talets huvudlösa utbildningspolitik, och som på många håll rör sig med verksamheter av rätt diffus karaktär, eftersom forskningsresultaten håller dålig klass.

Göran Hägglund är en trevlig person som behöver stöd från flera håll för att ge sig på problemet psykiatrin. Fredrik Reinfeldt kan gå i sin förebild Tony Blairs fotspår genom att i början av sin mandatperiod gå i spetsen för en ordentlig regionreform. Det är i varje fall på tiden att någon gör det.

Traditionell obstinat plakat agitation

Torne älvdalsområdet kan väl knappast betecknas som ett där den mänskliga progressionen nått särskilt långt. Det har sina förklaringar, av vilka en är laestadianismens förtryckande anti-intellektualism.

På senare tid har en företagares skyltningskonst uppmärksammats även utanför regionen. Det handlar om en man vars tankegångar knappast ger några generella direktiv för handlandet. Med andra ord, Mikael Styrmans agitation går knappast att placeras ideologiskt någonstans.

Varför används annars både uttrycken "sosse-Stasi" och "nationalsocialdemokraterna" om det forna regeringspartiet? Det måste vara svårt att kombinera nazism och kommunism, och det tror jag inte ens ett mycket pragmatiskt parti som socialdemokraterna klarar av.

Det här liknar väl mest någon som svingar yxan hela varvet, utan att egentligen såra någon allvarligt. På något sätt bekräftar Styrmans aktiviteter bara bilden av vad folk vill läsa om oss uppe i norr. Ska han fortsätta med sin verksamhet rekommenderar jag honom att starta en blogg. Det är både billigare och mer i tiden. Men vi vill kanske ha kvar plakatpolitiken?

Idag skriver Kent Asp på DN Debatt om hur svenska dagstidningar drastiskt minskat valbevakningen. Att detta skulle kunna bero på bloggarna och annan form av alternativ samhällskritik verkar dock inte föresväva medieprofessorn. Det var nämligen länge sedan politiken ingick i symbios med tredje statsmakten. Folk är inte dumma.

En högtid med flera betydelser

Så var det då dags att fira julen, den högtid när alla ska göra samma sak vid samma tidpunkt på stora delar av jordklotet. För julen är först och främst en kristen tilldragelse. Den firas på grund av Jesu födelse för omkring 2000 år sedan. Frälsaren är inte lika uppburen i alla länder, helt enkelt på grund av att det finns fler stora religioner än en. Som kommersiell högtid blir dock julen alltmera global.

Det går att dra ut mycket ur ords betydelse. Därför rekommenderas till försiktighet för de som vill ge sig in i dylika företag. Jag tänkte ändå här tillåta mig till viss spekulation. Som jag skrev igår har det svenska ordet jul förkristet ursprung. Att vi benämner den största kristna högtiden med ett ord som inte alls har med Jesus att göra kan ses som typiskt för ett land som ibland kallas världens mest sekulära. I de anglosaxiska länderna är som bekant Kristus med i jul-namnet. Franska Noël och tyska Weinachten har också kristen anknytning, även om tyskarnas jul-ords ursprung diskuterats lite mer.

Spanska Navidad och italienska Natale har att göra med Kristi födelse. Detta bara för att skumma igenom de största europeiska kulturspråken. För många européer, inte minst muslimer, är emellertid inte julen en religiös högtid. Kanske kan detta ge en injektion åt den gamla tradition som numera känns rätt främmande, av den enkla anledningen att vi snart firar jul året runt.

Den självgode chefens betraktelser

På en av mina gamla arbetsplatser fanns det bara två möjligheter att avancera. Antingen att bli chef. Eller också tog man det fackliga spåret. Åtminstone sa den störste proppen ovanför mig på avdelningen så en gång. Trots att han hade sin bänk bredvid mig, och endast var tre år äldre än mig, mötte han aldrig min blick när vi samtalade. Någon gång kallade han mig för "grabben".

Han blev sedermera chef där. Inte på grund av kompetens, utan för att ingen annan ville bli det. Det här är rekryteringsgång inte så ovanlig bland personer som suktar efter att få leda en verksamhet i Norrbotten. Jag har haft att göra med flera personer av det slaget, vars ursprung av någon anledning verkar vara hårt koncentrerat till en mindre stad mellan Luleå och Skellefteå. Om något är detta uttryck för sann bruksanda, och kanske inte heller i så liten grad mindervärdeskomplex.

Men det finns en allvarlig baksida av fenomenet, nämligen att den traditionelle chefen har en tendens att skrämma bort begåvningarna eller den kreativa klassen. Vi märker kanske inte av det nu så mycket, men kommer om inte annat att märka av det när de mogna näringar som för närvarande firar stora triumfer i form av goda resultat i Norrbotten inte längre går så bra. Eller när ingen längre vill jobba i auktoritära organisationer, eftersom Sverige är så negativt inställd till utländsk arbetskraft.

Det brukar bli tyst i klassen när någon framför sådana här sanningar. Men inte så länge. Snart är Norrbottens tidning på den högra sidan av det politiska spektrumet igång igen med sina Sagan om ringen-perspektiv på politiken på ledarsidan, snart upptas jakten på psykiskt sjuka i rubrikform, och, kanske får vi ännu en gång läsa om att kulturministern är nazist i på blaskans kultursida. Nog vore väl det ett hån mot Kurirens duktigare skribenter

Tänk om fler skulle börja inse att vikten av att ha ett arbete är något mera än att bara befinna sig på ett visst ställe mellan två klockslag, och att lösningarna inte alltid finns i det förgångna. Ja tänk om receptivitet och originalitet blev ledstjärnor istället för självupptagenhet. Då skulle det inte behöva gråtas över missade scoop.

I morgon, julafton, tänkte jag hinna med att dryfta olika betydelser av julen. Själva ordet jul fanns före kristendomen infördes i Norden. I andra länder har högtiden andra namn. I många kulturer firas den inte alls.

Bravo Leijonborg!

Efter valet då folkpartiet nästan halverade sitt väljarstöd, har Lars Leijonborg intagit en rätt tam inställning. Dataintrångsaffären har på något sätt låst partiet, och krav har rests på Leijonborgs avgång. Idag på DN Debatt visar han dock åter klorna.

De högskolor vars lärarutbildningar som fått kritik för bristande kvalitet av Högskoleverket måste skärpa sig. Annars åker examinationsrätten för dessa. Ett slut på läraryrkets allmänna statusdegradering och förvandling till jourhavande kompis med mera kan därför skönjas. Särskilt är det examinationsformerna som ska stramas upp.

Nu är det bara att hoppas att det kommer ut konkreta resultat av detta och att regeringen fortsätter kvalitetsarbetet in i övriga delar av den akademiska världen. Utbildnings- och forskningsministern är inne på sådant i slutet av debattartikeln där kritik riktas mot dagens resurstilldelningssystem för högskolorna. Leijonborg menar att detta premierar snabb genomströmning istället för kvalitet, eller annorlunda uttryckt, gymnasifiering av kunskaperna.

Tänk vad ett samtal kan göra mycket

Imorgon hade jag tänkt besöka Haparanda och det omtalade varuhuset där. Staden kom till som en kompensation för förlusten av Torneå efter 1808-1809 års krig med Ryssland. Idag är Haparanda och Torneå så kallade systerstäder, och det är i det sammanhanget vi ska se Ingvar Kamprads beslut att etablera sig där.

I en värld där nationsgränser betyder allt mindre har vi förmodligen att se fram emot att dessa båda städer växer ihop. Många i östra Norrbotten är mer intresserade av att använda Kemi/Tornios flygplats än den som finns ute på Kallax i Luleå. Det har också talats om vårdsamarbete med finnarna, och renhållningen är redan en svensk-finsk angelägenhet vid den nedre delen av gränsälven. Så förflyttas tyngdpunkten i Norrbotten österut.

Jag noterar att före detta Umeåflickan Anna Sjödin fått gå som ordförande för sossarnas ungdomsförbund. Meningen var att vi skulle tro att hon kämpat in i det sista med detta beslut. Anledningen var nog snarare ett direktiv från högsta ort. Mera osjälvständiga, onödiga och ofarliga organisationer än politiska ungdomsförbund torde svårligen gå att uppbringa numera.

Störste svenske hjälten sedan Nordenskiöld och Hedin

Pojkdrömmen uppfylldes slutligen för Christer Fuglesang när han fick följa med Discovery ut i rymden. Han har utöver själva flygfärden fått utföra reparationsarbeten på stationen ISS. Via kameror har vi kunnat följa med hur dessa förlöpt.

Om det var någon som trodde att de stora upptäckternas tid för alltid är förbi, och att vi aldrig mer kommer att celebrera någon som Hedin och Nordenskiöld firades, så kommer Fuglesang att vederlägga detta vid hemkomsten. Jag är rätt säker på att han kommer att uppnå hjältestatus i klass med dessa båda herrar.

Hedins eftermäle solkades ned av hans nazistsympatier på äldre dagar och Nordostpassagen kom aldrig att få någon praktisk betydelse. Hedins upptäcker "avslöjades" dessutom redan tidigt av Strindberg, eftersom en av Karl XII:s karoliner gjort en Asienresa innan honom.

Fuglesang riskerar inte att belastas med något dylikt. Han kan därför hyllas för att ha varit såväl den förste svensken i rymden som den ambitiösaste astronauten hittills.

Pösmunken på DN

Landets så kallade malligaste morgontidning har en signerist på sin ledarsida som till och från gör nedslag i verkligheten i form av korta analyser och kommentarer. Han började, tror jag, på kultursidorna i avisan men gled så småningom, lite omärkligt, över till ledarsidan för ett par år sedan.

Henrik Berggren var för en tid sedan med om att ge ut en bok, i vilken hävdas att svensken är för "statsindividualism", och att detta är ett fenomen som funnits långt före Per Albin. Vi har haft nog av präster, brukspatroner, fäder och annat som kuvat oss i civilsamhället och i familjerna. Därför har vi "valt" en trygghet från staten som är kall och materiell men som inte äter upp individens automoni.

Vad är det han pratar om egentligen? Är det ett negativt frihetsbegrepp under statens hägn? Och hur går det att få det till att Strindberg och CJL Almqvist förfäktade sådana idéer? Berggren är doktor i historia så han behärskar därför verktyget att driva en tes. Denna gång med tillhjälp av Lars Trägårdh.

Hela projektet liknar dock mest av allt något som syftar till att få med allt på en gång. I ideologiskt avseende kan det snarast karaktäriseras som samhällskonservativt på gränsen till reaktion. Berggren håller låda, åhörarna sitter tysta, skrattar till någon gång. Något nytt tillkommer knappast, och frågan är väl om författaren själv någon gång i sitt liv känt att han utvecklats.

Om Berggren är beredd utveckla sitt autonomibegrepp skulle jag kunna tänka mig att ta en diskussion med honom. Jag befarar emellertid att en sådan invit kommer att sluta i att jag får ikläda mig rabulistens roll. Större liberalpatriark i det här landet går svårligen att hitta.

Fel och lögn om Obol-scoopet Sture Bergman

Det har väl inte undgått någon läsare av lokalpressen i Norrbotten att ta del av turerna kring investmentbolaget Obol i veckan. Idag berömmer sig ansvarige utgivaren för Norrbottens-Kuriren Sture Bergman för att hans tidning stått för avslöjandet av oegentligheterna kring Obol. Men detta är en sanning med modifikation, eller om man så vill, en vit lögn.

Istället var det P1:s Kaliber som slutligen lyckades ge uppmärksamhet åt fallet. Efter en intervju med mannen bakom Obol Bo Johansson som sändes i slutet av november så lanserade Kuriren artikelserien om bolaget med start den 2 december. Samma dag började Ekot publicera nyhetsinslagen om Obol.

Vi är nog många som länge undrat om det inte varit något skumt med Obol. Men att något är skumt i sig är aldrig bara skäl nog för att skriva om det. Att Kurirens reportrar haft material liggandes i byrålådan länge är således ingen bedrift. Reaktionen på Ekot-intervjun med Johansson vittnar om att tidningen fortfarande bara kan uppträda som ett eko, även när det rör sig om sådant som försiggår i den nära omgivningen. Tidigare togs ju norrbottningarna på sängen av att det var ett riksmedium som avslöjade Verklighetens center i Vuollerim.

Det skulle nog inte skada med lite mer idéer och framåtblickande perspektiv i Norrbotten idag. På ledarsidan i ovanstående tidning härjar sedan några år en man som väl närmast väl är att betrakta som en slags Bert Karlsson inom sitt yrkesområde. Går det så går det, tycks vara redaktörens motto. I hans persongalleri ryms antingen goda eller onda; hela verksamheten liknar mest en vrång gubbe som går lös på klabbarna i sin vedbod så flisorna yr. När allt är över finns ingenting kvar, bara lämningar av obstinata attityder. Hoppas ingen utomstående läser det.

Medlemskapet som för närvarande hänger på en ö

Det minne jag har från det delade Cypern stammar från 1981 under en skolresa. Vi var på väg mot gränsen mellan öns södra och norra del, för att om möjligt få en skymt av den vackra staden Famagusta, som turkarna då ockuperade. Men en äldre man stoppade oss och förklarade allvarligt och bestämt att ingenting fanns att se närmare stängslet.

Sedan 2004 är Cypern medlem av EU men Turkiet vägrar öppna sina hamnar och flygplatser för landet eftersom den officiella regeringen råder över den grekcypriotiska delen av ön. Frankrike och Tyskland har nu gjort denna fråga till stötesten för Turkiet i medlemsförhandlingarna med EU, vilket sannolikt ingår i en strategi som delas av andra länder i unionen i form av skepsis mot ett muslimskt land.

Europeiska Unionens länder måste finslipa argumenten om de vill att Turkiet inte ska få bli medlem. Man lär knappast anstränga sig för att lösa frågan om Cyperns delning, och närmast ser denna ut att bli en uppgift för FN. Dessutom var det ju grekcyprioterna som Bryssel var missnöjda med när de röstade nej till återförening 2004. Politik är att vilja?

Vad vilja socialdemokraterna?

Ganska snart efter den 17 september började borgerliga ledarskribenter bekymra sig för utgången av nästa val. Det mest troliga är detta skedde som uttryck för någon sorts frustration, som om tolv år av oavbrutet socialdemokratiskt styre helt enkelt måste uppvägas av åtminstone åtta borgerliga regeringsår i följd.

Per T Ohlsson framhåller idag att nya regeringar brukar gå tillbaka i val i mötet med väljarna. De sju mandat i övertag som de borgerliga har är förmodligen inte tillräckligt för att behålla makten efter 2010 om man ser till den kalla statistiken. Därför är det sannolika att alliansregeringen för fortsatt förtroende måste lita till socialdemokraternas ideologiska väg de närmaste åren.

När nu dessa är i färd med att välja ny ledare, och att denna förmodligen kommer att heta Mona Sahlin, är det inte utan att tankarna går till hur ett företag - också en rörelse - brukar gå upp och falla ihop. Under uppbyggnadsfasen under Hansson/Erlander nådde partiet 45-50%, under förvaltningsfasen med Palme/Carlsson nåddes siffror kring 40-45%, medan sönderfallet under Persson/Sahlin kommer att rendera i tal mellan 35 och 40 procent.

På annat sätt går det inte att tolka den långsiktiga trenden för detta parti. Jag ser nämligen ingen annan väg för socialdemokraterna än att de fortsätter ut i det ideologiska moraset. De som på nittiotalet kallades förnyare märks knappt ens i debatten idag, om man kanske undantar Jan Nygren. Men inte heller han tycks ha förstått att hans parti inte på många år nu kunnat kallas ensamt statsbärande. Det kanske rent av kan sägas höra 1900-talet till.

Björnes akademi

Det finns olika sätt att göra Norrbotten bemärkt i världen och på andra håll. Något som heter Norrbottensakademin är ett. Denna är av relativt ungt märke, och bildades på initiativ av Björn Wahlström 1988. Wahlström gjorde sig under många år känd som städare i svenskt näringsliv och skaffade sig med åren många fiender. Hans karriär torde ha nått sin topp omkring 1990-91 när han tvingade Erik Penser att sälja sina tillgångar för en krona. Ganska snart efter detta började det gå brant utför för Wahlström sedan han misslyckats som styrelseordförande i Nordbanken.

Björn Wahlström är född och uppväxt i Luleå vilket förklarar intresset och engagemanget för Norrbotten. Den akademi han tillsammans med andra ledamöter upprätthåller, har företrädesvis sin förankring bland i Stockholm boende. Till sin organisation och sitt arbetssätt liknar Norrbottensakademin en annan akademi, också den rätt elitistisk genom många tunga akademiker som ledamöter. Men även kulturlivet finns representerat genom skådespelaren och förre pitebon Lennart Jähkel och luleåfödde regissören Kjell Sundvall. Den som trodde att den sistnämnde tog klivet in i etablissemanget genom hederdoktoratet vid ett universitet nyligen misstar sig således.

Jag måste säga att jag ställer mig rätt skeptisk till regionala institutioner av det här slaget. Inte bara på grund av att endast några få av Norrbottensakademins ledamöter bor i regionen och kopieringen av Svenska Akademiens verksamhetssätt, med utdelande av stipendier och priser som största tilldragelser. Det är idag dags att överge Stockholmsfixeringen och börja rikta blicken utåt från Norrbotten förbi huvudstaden. Det är också dags att börja invänta Norrbottens läns svanesång. Länet som en gång bildades för att det varit svårt att administrera det gamla Västerbottens län under finska kriget 1808-09 och för att underlätta uppodlingen av Sveriges nordligaste del, har egentligen aldrig varit någon succé.

Hur många känner till exempel till hur Norrbottens landskapsvapen ser ut? Också detta var en konstruktion med dålig legitimitet hos befolkningen, upprättat först 1995. Nej, något norrbottniskt landskap har inte funnits sedan medeltiden innan Västerbotten fick ge namn åt regionen på västra sidan av Bottenviken. När nu det på allvar diskuteras att dra en järnvägsräls för snabbtåg genom det egentliga Västerbotten är det slutligen dags att lämna Norrbottens län bakom sig. Kalla gärna det nya länet för Botten.

Sverige och NATO

Maria Leissner drev i sin korta karriär som ledare för folkpartiet hårt frågan att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten, mera känd som NATO, North Atlantic Treaty Organisation. Linjen vann då på 90-talet ingen större uppslutning, helt enkelt kanske för att den inte låg i tiden.

USA:s president Bush vill nu att Sverige och fyra andra länder ska gå med i ett globalt partnerskap med NATO, vilket inget annat är en formalisering av det samarbete som redan idag sker bland annat genom övningar med USA i NATO och insatser med soldater på Balkan och i Afghanistan.

Nicholas Burns, statssekreterare på amerikanska UD, är imponerad av svenskarna och finnarna och säger att "vi vill växa närmare dem". Dörren hålls öppen för medlemskap således. Andra NATO-medlemsländer är dock inte lika positiva till partnerskapsförslaget. En allmän gissning är att det inte kommer att gå igenom.

Så bör då Sverige orientera sig mot NATO? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av hur utrikesminister Bildt måste agera i ärendet. Organisationen är ju i mångt och mycket en kalla krigsprodukt som hade till uppgift att "hålla USA inne, Tyskland nere och Sovjetunionen ute". Sedan dess har som bekant en del hänt.

Vågar alltså Carl Bildt arbeta för ett svenskt medlemskap i NATO på samma sätt som han slogs för EU-medlemskapet? Eller kommer på något sätt kompisskapet med Henry Kissinger att påverka honom i negativ riktning? Det är snart upp till bevis.

Svenskans störste ordkonstnär

Erik Johan Stagnelius föddes på Öland 1793. Han kom således att växa in i den litterära inriktning som kallas romantiken. Denna tog fart efter Napoleons slutliga fall 1815. Redan 1805 hade dock Stagnelius som tolvåring publicerat sin första dikt, På Herr Magister Per Brusenii Promotionsdag, den 22 junii 1805.

Eftervärlden har i någon sorts nyromantisk anda velat se Stagnelius som ett oskolat naturbarn som helt litade till sin förmåga. Pojken som lekte kring Silverbäcken bakom Gärdslösa prästgård där skalden bodde med sin familj innan den flyttade till Kalmar, utgör sinnebilden för denna uppfattning.

Numera råder det enighet om att Stagnelius i likhet med Dante och Shakespeare använde mycket raffinerade tekniker när han utformade sina texter. Jan Olov Ullén kallar de i sin bok om honom för retoriska konstgrepp, och nämner apostroferingen, personifieringen, upprepningen och parallellismen som exempel. Det fråntar inte något av storhet av Stagnelius. Lyssna bara till denna inledning av "Till Föruttnelsen":

Föruttnelse! hasta, o älskade Brud!
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger.

Det finns mycket mer att läsa av detta språkgeni som torde kunna intressera fler än bara litteraturvetare. Gunnar Ekelöf kallade honom för övrigt "så provinsiell, så folkligt svensk" och samtidigt en "byzantinsk uppenbarelse", vars bästa dikter hade "mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet". Stagnelius är helt klart mer än bara dikten Näcken. Läs honom!

Kråkvinkellogik

S i Norrbotten har mobiliserat mot A-kassepolitiken. I brist på egna idéer och frustration över att makten gått förlorad har rörelsen idag inget annat att komma med än obstruktioner.

Det finns ingen hejd på eländet om de föreslagna ändringarna genomförs. Därför "ska vi se till att de mår riktigt dåligt på julafton", som en facklig företrädare uttryckte sig. "De" är naturligtvis regeringen, som vågar ta i den fråga sossarna försummat.

Värsta plumpen står dock en s-ordförande värd att nämnas vid namn för: Britt Westerlund. Hon menar att de ynka två borgerliga ledamöter i riksdagen som Norrbotten har ska sluta upp bakom motståndet mot det så kallade systemskiftet, med motiveringen att länet röstade mot det.

De som valts in i riksdagen på en annan politik än Partiets får alltså inte representera denna, utan ska rätta sig efter piskans slag. En skrämmande inställning till demokratins spelregler således men också uttryck för ren och skär ointelligens eftersom Sverige såvitt jag vet bara har en riksdag.

Sanningar i vrångbilder

En av Norrbottens-Kurirens chefer upprör sig i en krönika över riksmediers hantering av landets nordligaste län. Och visst har vi fått vänja oss vid att bli belastade med stereotypa föreställningar. Favoriten bland dessa är sannolikt den där en väderbiten man i pälsmössa på frågor från en journalist svarar "det är åt helvete", allt under det att en skoter eller flera belyses av en solnedgång tidigt på dagen. Exotik och hjälplöshet i förening.

När väl en gång en föreställning av det här slaget etablerats är det ofta svårt göra sig av med den. Det förväntas av norrlänningar att de ska uppträda i enlighet med dem. Bästa sättet att motverka dylika tendenser går dock knappast över att slå tillbaka. Ty då sjunker ju ytterligare nivån. Ofta har jag dessutom upplevt att det värsta norrlandsföraktet inte odlas av urstockholmare, utan snarare av till storstäderna inflyttade.

Vad som talar till Norrbottens fördel för närvarande är den högkonjunktur som råder i regionen. Och givetvis etableringen av ett varuhus i Haparanda. Den sistnämnda har förmodligen större symbolvärde än ekonomiskt utvecklande värde. Negativt är att en tredjedel av den arbetsföra befolkningen inte har ett riktigt jobb att gå till, samt att länets höga tillväxt har sin motor i traditionella näringar, dvs. starkt konjunkturkänsliga delar av näringslivet genom sitt låga förädlingsvärde.

Ett mer differentierat näringsliv vore därför önskvärt. Det har talats om och utretts kring att Norrbotten missade tåget på 90-talet när IT-boomen tog fart. Ideologiska låsningar angavs bland annat som orsaken till detta. Det trygga fanns i det förflutna ansåg länets politiker. Men var och en med någon som helst skolning i nationalekonomi vet att inget är så riskfyllt som att satsa på råvaror. När, inte om, efterfrågan på dessa går ned, kan det gå riktigt dåligt för Norrbotten. Då står vi där med de offentliga utgifterna som enda tryggheten.

Ett sätt att bemöta den vrångbild av norrbottningen/norrlänningen som inåtblickande och självupptagen som förmodligen skulle förstärkas till följd av ett sådant scenario vore kanske att vidga blicken redan nu. Finns det någon berest forskare som vågar slå larm om det överhängande problemet?

Rädslan för ryssen lever ännu

Att långa historiska processer har ett avgörande inflytande på såväl de som ingår i dem som de iakttar dem utifrån har aktualiserats i frågan om den planerade gasledningen under Östersjön. Gammaldags rysskräck har kommit upp till ytan med full kraft. Ändå ska ledningen dras till Tyskland, dvs. det land som väl som inget annat haft det otalt med ryssarna.

Skälet till den svenska oron är att rysk militär ska åtfölja byggnationen. Bland annat anser sig ryssarna ha rätt att skydda sina medborgare på den tilltänkta underhållsplattform med placering utanför Gotska Sandön. Vidare har det talats om miljöaspekter till följd av de minor och andra stridsmedel som ligger i ledningens väg. Samt om sjunkna fartyg som Estonia.

Argumenten för att Ryssland skulle kunna använda gasprojektet till att bedriva underrättelseverksamhet mot Sverige motiveras av hur de tidigare agerat gentemot Kazakstan och Azerbajdzjan kring plattformar i Kaspiska havet. Vad många dock glömmer är att dessa stater tillhör Rysslands så kallade nära utland. Jämförelsen mellan dessa och Sverige haltar därför något. Frågan bör därför ställas om den svenska oron verkligen är befogad.

En röststark grupp tar till orda

Regeringen har beslutat sig för att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Åtgärden föranledde kraftiga protester från de närmast berörda, institutets anställda.

Motivet till varför denna verksamhet nu får klappa igen är givetvis dess karaktär av ideologiproducent åt socialdemokratin. Chef för Arbetslivsinstitutet har dessutom varit en kusin till Göran Persson vid namn Mikael Sjöberg.

Det riktades kritik mot Sjöberg för detta när han tillsattes men också för att han saknade forskarbakgrund. Att Arbetslivsinstitutet haft medarbetare som kan tala för sig själva och sin forskning har vi dock blivit varse om de senaste veckorna. Professorer som fått kalla fötter när deras försörjning hotats har med visst understöd från bland annat sossedebattörer med eftertryck hävdat att deras forskning håller hög klass. Men som Peter Wolodarski visat med stöd av en kvalitetsanalys av ALI som Statskontoret utfört så är detta grova överdrifter.

ALI:s medarbetare lär emellertid inte behöva ge sig ut på tiggarstråt. Plats för dem finns på de svenska universitet och högskolor som idag alltmer liknar en sysselsättningsindustri. Falske bråkstaken Bo Rothstein har redan beskärmat sig över dem i ett debattinlägg.

När ett företag lägger ned talar ingen längre om ersättningsjobb. Istället ska näringslivet "omstruktureras" på orter som drabbats. När blir högskolorna föremål för strukturåtgärder?

Knappast en nödvändig filmfestival

Under senare år har det vuxit fram en stark tilltro till filmen som skapare av regional utveckling. I dagarna har det hållits filmfestival i Luleå, ett arrangemang som för övrigt nästan sammanfaller med den filmfestival som hålls i Stockholm.

Därmed är det lite svårt att veta om man i Luleå i vanlig ordning försöker leka storstad, eller om det hela bara handlar om att finna sysselsättningsformer för de som har svårt att sitta stilla. En flitig TV-tittare eller hängiven cineast finner nog inte mycket i festivalens program av intresse annat än en och annan udda produktion.

Den norrbottniska filmindustrins ekonomiska betydelse har utretts av ekonomen Staffan Johansson. Rapporten, som under visst rabalder fick underkänt av uppdragsgivaren landstinget i Norrbotten, visade på att filmens roll som kunskapskälla och åsiktsbildare antagligen betyder mer än de ekonomiska flöden inspelningarna genererar. Ett inte alltför elakt sätt att säga att filmen har en folkbildande funktion snarare än att vara en direkt verkande utvecklingskraft för regionen således.

Icke desto mindre är filmen i hög grad en sysselsättningsindustri. Den regionala filmproduktionen har därtill åkt på ett bakslag genom den dom som slagit fast det felaktiga i att kommuner och landsting satsar pengar i projekt som riktar sig till en publik utanför det egna området. Både billigare och mer utvecklande för den allmänna bildningsnivån vore dock om norrbottningarna blev flitigare bokläsare.

Maktskifte i kongressen?

Den stora utrikespolitiska nyheten idag är att demokraterna fått majoritet i representanthuset. I Sverige framställs detta som om det vore fråga om ett regimskifte i USA, allt förmodligen i syfte att få det att se ut som om George W Bush är den mest hatade presidenten sedan Nixon.

Detta är i grunden uttryck för inget annat än traditionell antiamerikanism. I sin iver att idiotförklara Bush har svenska medier rapporterat att till och med republikanska ledamöter vänt sig mot presidenten. Men är detta då inte en styrka i det amerikanska politiska systemet? Nämligen att utrymme finns för egna ställningstaganden utanför partipiskorna.

Med andra ord ord finns det skäl att ifrågasätta vikten av det maktskifte som tar form i kongressen. Eller i alla fall påståendena om att partierna i USA har samma betydelse som i svensk politik.

Det är dags att rikta blicken mot våra egna folkföreträdare, deras kompetens och vad de uträttar. Ett första steg mot att skärpa till riksdagsledamöterna vore att minska ned dem till 199 stycken och införa majoritetsvalsystem.

Att hävda arbetslinjen

Den senaste två veckorna har knappast varit lugna för arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Men debatten har inte handlat så mycket om det faktum att en och en halv miljon svenskar inte har ett jobb att gå till på vardagarna. Istället har fokus legat på A-kassan, alltså det som en gång var tänkt som en omställningsförsäkring mellan två jobb men som i praktiken omvandlats till en form av medborgarlön.

Inom det parti som förlorade valet har man inte gjort visdom av motgången. Istället fullföljs strategin att hävda att de borgerliga sparkar på de svaga. Detta trots att regeringspolitiken syftar till att hjälpa ur vanmakt alla de som är beroende av andra för sin överlevnad och utveckling.

En inte alltför vågad gissning är att den nuvarande skuggpolitiken från socialdemokratin kommer att fortsätta även efter Göran Perssons avgång. Partiet har nämligen drivit långt ut i idéfattigdomens träsk, ja så långt att en återkomst till makten inom överskådlig tid helt beror på hur de borgerliga lyckas, inte på en egen politik.

Det har sagts att Sven-Otto Littorin har regeringens tuffaste jobb. Ur ett annat perspektiv går det att betrakta som det tacksammaste. Arbetslösheten är idag så hög att den egentligen bara kan bli lägre. Så ser det dukade bordet ut.

Bråkigt - men högt i tak

Moderaterna i Luleå har fått interna problem sedan kryssdrottningen Maria Salmgren med lottens hjälp fått lämna uppdraget som gruppledare. För tillfället regerar Mattias Karlsson partiet i kommunen med stöd av resultatet från provvalet tidigare i år som han vann.

Karlssons falang har stöd av något som kallas Moderathögskolan, medan Salmgren numera bland annat backas upp av den så kallade Aktionsgruppen för väljardemokrati.

Ideologiskt har jag inte kunnat finna några större skillnader mellan fraktionerna. Möjligen är Karlsson & Co mer elitistiskt orienterade. I grund och botten verkar dock striden mest handla om själva jobbet att få bestämma.

I landstinget pågår också en strid om gruppledarskapet för moderaterna. Utgången också för denna är än så länge oviss, men visst går det redan nu att prata om ett parti med högt i tak. Inom det förra statsbärande partiet berömmer man gärna sig själva för ett sådant arbetssätt. Fast det oftast slutar med att VU eller någon som bestämmer avgör det hela.

Dags att bli vuxen Carl Bildt

Sveriges nye utrikesminister har meddelat att han är på väg att avveckla sina ägarskap i Vostok Nafta, vars tillgångar till större delen består av aktier i ryska statliga Gazprom. Vostok Nafta kontrolleras av familjen Lundin hos vilka Carl Bildt hade styrelseuppdrag tills han blev minister.

När Bildt fick förklara sina engagemang i oljeindustrin i lördagens morgonprogram i TV4 tog han lätt på kritiken. Han hänvisade till USA och hur vanligt det är där med politikers intressen i näringslivet. Media fick en hel del av skulden för uppståndelsen kring honom. Inte mycket av det som skrivs i Expressen är sant menade han bland annat.

Nu är det så att amerikanska politiker väljs på helt andra premisser än svenska. Det är föga troligt att Carl Bildt någonsin kommit fram till den position han har idag om de ansvarsutkrävandemöjligheter som kännetecknar majoritetsvalsystemet hade fått råda i Sverige. Vad beträffar medierna så har Bildt ingen överman eller kvinna som domptör av TV-journalister.

Det är alltså en person på väg bort från den politiska scenen vi bevittnar. Det som gick bra på 90-talet går idag att avslöja. Nu väntar vi egentligen bara på en biografi om Carl Bildt. Förslag på författare till denna: Christer Isaksson eller Jonas Gummesson. Eller varför inte personliga favoriten Elisabeth Höglund?

Numera av riksintresse

Under en längre tid har tidningsläsarna i Norrbotten kunnat ta del av Mikael Styrmans problem med myndigheter och politiker. Styrman har bland annat använt sitt företags lokaler och lastbilar som annonspelare mot de övergrepp han anser sig utsatt för. Därtill har han gett ut en tidning.

I veckan fattade så fattade så slutligen riksmedia intresse för Styrmans dilemma. Samtidigt har landshövdingen P-O Eriksson skrivit till regeringen i ärendet. Näringsminister Maud Olofsson har reagerat snabbt på detta och lovat en översyn av den lag som reglerar tvångsförvaltning av elbolag.

Det är nämligen så att Styrmans bolag Ekfors kraft redan är satt under tvångsförvaltning. Konstigt då kanske att övertorneåborna inte får ljus på sina gator. Men Styrman har vägrat lämna ut uppgifter om sitt företag. Därför har han kvar sitt vapen mot kommunen.

Den här konfliktsituationen är av ett synnerligen komplext slag. Med gamla oförätter, personliga motsättningar och allmänt låg tillit som huvudingredienser. Den kommer nog inte att lösas i första taget, men kan nog fungera som utgångspunkt för en diskussion kring alla problem som finns i Norrbotten.

Snö men ingen skidåkning

Det har fallit snö över Norrbotten de senaste dagarna. Men någon skidåkning är inte för handen ännu. Snötäcket är för tunt. Dessutom har jag troligen råkat ut för ett båtbensbrott i samband med att ha åkt rullskidor för första gången på sådär en tjugofem år.

Så nu går jag omkring med gips på ena underarmen. Vill det sig riktigt illa blir det inget Vasalopp på grund av detta missöde. Tolv veckor i gips är det normala vid brutet båtben. Och det är svårt att träna med bara en stav.

För eliten drar säsongen igång den 18-19 november då Världscupen går av stapeln i Gällivare. Fortsätter väderutvecklingen som hittills får arrangörerna inga snöproblem. Annars har det ju varit just underlaget som ställt till det för skidåkarna på senare år.

Det är dock för tidigt att börja prata om effekter av global uppvärmning. Så sent som hösten 2002 gick det att åka den här tiden på året. Det minskade intresset inte minst bland de yngre är ett större hot mot sporten. Skotergenerationen rår möjligen för detta.

Europa och svenskarna

Ludvig Rasmusson skriver i Vår Bostads septembernummer om svenskarnas förhållande till Europa. Studenter och ungdomar vänder kontinenten ryggen, allt färre studerar eller tågluffar där. Tyska och franska har fått stryka på foten för engelskan. Inte på mycket länge har vi varit så dåliga på dessa språk, sammanfattar Rasmusson.

Denna pessimistiska bild behöver bemötas. Är det inte rentav så att Europaintresset består men kanske tar sig andra uttryck? Jag uppfattade aldrig därtill tågluffarkulturen på 80-talet som typisk för att lära känna Europa. Snarare handlade det om att avverka så många städer som möjligt och att träffa många andra i ens egen ålder.

Och hur är det med språkkunskaperna i övriga europeiska länder? Det egna språket och engelskan, men i övrigt så mycket mer? Sedan har vi fenomenet flygluffning som utvecklats till en riktig folkrörelse eftersom den i motsats till Interrailkortet inte exkluderar icke-ungdomar.

Nej, Rasmussons nationalcentrerade analys håller inte. Det är nog snarare så att vi inte länge lyssnar till de som varit utomlands och kommer hem och berättar om vad alla redan sett eller vet. Svenskarna är för övrigt inte mer amerikaniserade än andra västeuropéer.

Politisk polisanmälan?

Radiotjänst (kallas ömsom myndighet, ömsom företag) har fattat beslut om att polisanmäla de tre ministrar som skolkade från TV-licensen. I beslutet deltog Christina Jutterström men också Lars Lindberg, "vd" för Radiotjänst. Var den förstnämnda står politiskt är ingen hemlighet. Desto mindre känt är att den sistnämnde har ett förflutet som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten.

Frånsett att det förefaller märkligt att polisanmäla just ministrar bland alla licensskolkare i landet så reagerade åtminstone jag på att Lindberg först intog hållningen att inga anmälningar var aktuella. För att en dag senare låta helt annorlunda.

Av detta går det bara att dra slutsatsen att Radiotjänst (med placering i Kiruna) är ett redskap för makten. Fredrik Reinfeldt ägnar sig således inte åt ministerstyre när han ifrågasätter "myndighetens" agerande.

Vi kan en gång för alla slutligen också fastslå att det knappast förhåller sig så att det politiska livet kretsar kring vad som sker i nordligaste delen av Sverige. I så fall skulle inte chefen för den utlokaliserade verksamheten på det sätt som skett uppträda som en veritabel sprattelgubbe.

Skandalskrivandets diskreta charm

Det är inte lätt att bli minister. Inte så lätt som kanske en del föreställde sig. In i detalj synas de nya regeringsmedarbetarna, och frågan är om fullständig oförvitlighet är det krav som ställs på dem.

Men det är inte fel att de granskas. Frågan är dock om det ska betraktas som så värst allvarligt att inte ha följt förmodligen världens mest utstuderade skatteregler. Det handlar ju trots allt om hantering av egna pengar. Inte om sådana som redan betalts in till staten.

Jämför därför gärna de senaste dagarnas skandalskriverier med vad som försiggick under den senaste socialdemokratiska regeringen. Och var var Lars Danielsson egentligen annandag jul 2004?

Den borgerliga alliansen med folkpartiet i spetsen har gått ut hårt mot att bekämpa fusket. Så egentligen förtjänar de nya statsråden en hårdare behandling. Men återigen: det handlar inte om pengar som redan är statens.

När drevet avslutats och skandaljournalistiken fått sina byten är det tid att ge plats för nyktra analyser av problem som snarare kräver praktiska lösningar än ideologisk dogmatism. Som till exempel diskussioner kring hur förbättra förhållandena för de som jobbar inom den gängse svartarbetsbranschen genom att sänka skatten.

Lite mer eftertänksamhet och bättre mediehantering hade behövts hos de två statsråd som fick avgå. Sedan spelade det också in att de båda var kvinnor. I det långa perspektivet tror jag inte det skedda och det som fortfarande sker kommer att ha någon betydelse för regeringsarbetet. Snarare mynnar det ut i en förnyad kritik mot högskattestaten.