Vad bör göras?

I det tysta sker nu förhandlingar mellan allianspartierna om ministerposter, politikens upplägg och regeringsförklaringens utformning. Det finns en uttänkt strategi för vad de borgerliga ska ta sig till, och det vi har att förvänta oss är en rad åtgärder de närmaste månaderna. Jag misstänker vi kommer att få uppleva något liknande det som skedde i Storbritannien 1997 när Tony Blair tillträdde. Fredrik Reinfeldt har ju för övrigt i honom sett en förebild.

Det återstår dock att se om de nya moderaterna förmår axla manteln som Sveriges statsbärande parti. Otroligt är inte att moderaternas popularitet kommer att fortsätta öka en tid. Sedan inträder så småningom vardagslunken, med allt vad det innebär av attacker från en revanschsugen opposition. Den verkliga utmaningen för alliansen kommer skulle jag tippa under den andra halvan av mandatperioden.

Av allt att döma var det jobben som avgjorde valet. De borgerliga erbjöd arbete och möjlighet att växa av egen kraft istället för pengar på nåder av staten. För det fick de mycket kritik eftersom fokus hamnade på de försämringar i A-kassan som föreslogs. Det har från allianshåll talats om att reformera AMS, men inte förutom från centerhåll om ändringar i arbetsrätten.

Men för att komma åt arbetslösheten måste arbetsrätten i dess nuvarande utformning diskuteras. För att få fler i arbete är det nämligen en absolut nödvändighet att det blir lättare att anställa och avskeda. Det finns ingen rättvisa i att hålla fast vid principen sist in, först ut, och den borgerliga arbetsmarknadspolitiken blir en halvmesyr om man tror att det skapas fler jobb genom att enbart försämra för de som inte har jobb i tron att hungriga vargar jagar bäst. Ett fortsatt regeringsinnehav efter fyra år hänger på denna uppgift.

Det är då frågan om socialdemokratin hunnit formera om sig för att kunna återta initiativet i svensk politik. Bo Rothstein menade igår på DN Debatt att borgarnas valseger var en seger för socialdemokraternas samhällsmodell. Fel folk men rätt politik således. Eller har denne mångårige kritiker av feminism och forskningens politisering slutligen kommit ut som sosse?

Snack i Studio ett

Eftervalsanalyserna duggar tätt i dessa dagar. Studio ett hade idag samlat ihop två statsvetare och s-veteranen Bo Krogvig till en översyn av partipolitiken ur ett europeiskt perspektiv. Den snacksaligaste av dem, Hans Agne, använde uttrycket "trovärdig" inte mindre än två gånger.

Ett missgrepp som även en kristdemokrat skulle kunna falla på. Här kan vi dock ställa större krav eftersom det rör sig om en vetenskapsman. Klart är i alla fall att Gudrun Schyman och Helle Klein med sina sätt att ta plats genom gutturala ljud i denne person har sin läropojk.

Skillnaden är bara den att medan Schyman och Klein agerar på påpud av Lenin respektive Partiet så gör Agne det med gudomligt uppdrag. En ny kraft i politiken?

Om kommunala frälsare

Japp, så var det klart. Statsministern har lämnat in sin avskedsansökan och de borgerliga tar över. Det var nog det bästa som kunde hända. Ett spörsmål att begrunda de närmaste åren är om det ska ställas extra stora krav på den nya regeringen, med hänvisning till hur borgerliga politiker brukar uppträda i opposition och dessas allmänna regeringsovana.

Må det bli hur som helst med den saken. Jag tycker då nu att det finns betydligt bättre utsikter till att påverka politiken sedan socialdemokraterna fått lämna ifrån sig makten. Så ser det ut på riksplanet. Men lokalt då? Hur är kontakten mellan väljare och valda ute i kommunerna?

Det finns ett fenomen som uppträtt allt tydligare på senare år, nämligen vad jag skulle vilja kalla kommunala frälsare. Alltså politiker som står över partikivet och uppträder mera som ett slags borgmästare. I kommunvalen i Norrbotten framträdde flera sådana, och i Fagersta i Västmanland återfinns kanske den mest uppmärksammade, vänsterpartisten Stig Henriksson vars parti uppnådde nästan sextio procent.

I kommunerna jobbar man på ett annat sätt än i rikspolitiken. Uppgörelser över den traditionella blockgränsen är inte ovanliga. Kommunens bästa är för ögonen, makten oftast inget mål i sig. Det är också betydligt större risk att medborgarna träffar sitt kommunalråd än sin statsminister. Den kommunale politikern är i regel en pragmatiker.

Det finns skäl att fundera över detta. Till att börja med går det att diskutera om inte skilda valdagar vore att föredra. Det skulle ge ett annat fokus på de frågor som ligger närmare väljarna. Självklart är det en ordning som socialdemokratin motsätter sig eftersom personlig kompetens då hamnar i centrum, och det aldrig varit det partiets bästa gren.

Jag noterar avslutningsvis att inget regimskifte verkar vara för handen i landets sannolikt minst lyckade politiska församling, landstingsfullmäktige i Norrbottens län. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om detta eftersom vi går mot en sjukvård som organiseras i statlig form. Kvar att syssla med blir kanske regionala utvecklingsfrågor, kultur, utbildning och transport.

Inom tio år tror jag Norrbottens läns landsting står som huvudman för Luleå Tekniska Universitet. Det lämpligaste vore nämligen att ansvaret för en politisk institution en gång för alla blir tydligt. Regionutveckling kan bli en paradgren för de mindre högskolorna. Men då måste landstingspolitikerna skärpa sig.

Sista striden är här?

Den 6 november 1881 höll en 32-årig skräddare det första socialistiska anförandet i Sverige på ämnet "Vad vilja socialisterna?". Han hade under sin gesällvandring i Tyskland tagit intryck av arbetarrörelseorganisationen där och ville bilda en svenska socialdemokratisk rörelse.

August Palm startade 1885 tidningen Social-Demokraten men tvangs redan året efter lämna över redaktörskapet till Hjalmar Branting efter en schism. Han fick många fiender eftersom han förutom att tala om de sociala orättvisorna även kritiserade kriget och kungahuset. År 1889 blev han fängslad för att ha spridit antimilitärisk propaganda.

Samma år bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Resten av berättelsen om detta är åtminstone i den officiella historieskrivningen en framgångssaga. Vi kan få anledning att kraftigt revidera denna bild under de kommande decennierna. Det finns flera anledningar till detta. Den främsta är att socialdemokraterna inte längre sätter arbetet i centrum, den näst främsta att partiets företrädare successivt i allt mindre utsträckning sysslat med arbete.

Själva idén med en svensk arbetarrörelse är därmed död. Ideologierna har för övrigt haft en undanskymd betydelse i årets valrörelse. Kanske är det inte en tillfällighet att ingen av de borgerliga partiledarna haft modet att angripa den kommunistiska ideologi som företräds av det parti som idag kallar sig vänsterpartiet. Olika förpackningar av politik konkurrerar mot varann istället. De nya moderaternas ideologi har jag då fortfarande inte blivit riktigt klok på ännu.

Bäst då att låta idéerna hamna i bakgrunden. Det här har socialdemokratin vunnit på i de senaste valen, men nu har verkligheten hunnit i kapp dem. Det är inte alls otroligt att partiet rentav kan komma att försvinna som en följd av detta, för att sedan återuppstå i en annan skepnad.

Mäster Palm rehabiliterades så småningom av rörelsen och står idag staty på norra Bantorget. Det är kanske en sådan person som skulle kunna ge en injektion till svensk politik. Han eller hon behöver nödvändigtvis inte vara socialist men någon form arbetsprov skulle nog inte skada för de som ger sig in i politiken. Det gäller företrädare i alla partier.

Affären som slog över i sin motsats

Valrörelsen har tagit en olustig vändning sedan en bomb påträffats intill folkpartiets valstuga i Malmö. Sannolikt har denna förberedelse till attentat ett samband med dataintrångsaffären som uppdagades förra veckan.

Händelseutvecklingen i denna historia är ett klassiskt exempel på hur en skandal kan få en rekyleffekt på grund av dålig hantering från de som skulle kunna tjäna på den. Med talet om ett svenskt Watergate och liknelsen av Lars Leijonborg vid en våldtäktsman slarvade sossarna bort en möjlig valseger.

Historien är också ett exempel på hur illa det kan gå när det inte finns en organisation som kan täcka upp. Inom folkpartiet som främst är ett ideologiskt parti tillerkänner man individen huvudrollen. Det förutsätts att denne ska kunna svara för sig, med påföljden att han eller hon ryker ganska snabbt när misstag inte kan förklaras. Så har också skett i och med partisekreterarens avgång och andra personer som satts i karantän.

Socialdemokraterna och dess fackliga grenar har landets starkaste politiska organisation. Ändå lyckades det inte för dem att plocka poäng ur något rätt allvarligt. Det kan bero på att de själva redan har nog smutsiga fingrar, men också på att de leds av fel folk.

Tidigare har jag skrivit om Katrineholms-Stalin, han som inte tål motsägelser och tycker om att lägga pussel. Vid en borgerlig valseger är det risk för att vi får uppleva en partikupp om inte Persson frivilligt stiger åt sidan. Jag tror mig nämligen veta att det mullrar i leden under tyrannen.

Stålverk 80 och Norrbotniabanan

Innan de borgerliga vann valet 1976 rådde det politisk enighet om att lägga Stålverk 80-projektet i Luleå på is . Efteråt när socialdemokraterna tappat makten försökte man göra gällande att det var borgarna som tagit ifrån norrbottningarna jobben och industrisatsningen.

En liknande taktik bedrivs nu av samma parti i fråga om Norrbotniabanan: om borgarna vinner, ingen kustjärnväg. Men här upprepar sig historien bara. Genom lögner och falska ryktesspridningar ska fås att se ut som om (s) ställt sig bakom detta projekt.

Inget kan vara mera felaktigt eftersom Norrbotniabanans förverkligande precis som kärnkraftsavvecklingen är villkorat från socialdemokraternas sida. Därför undrar jag nu om regeringen tror att befolkningen i landets nordligaste del är dum på något vis. Finns det en hemlig valstrategi för övre Norrland?

Om egenkära folkpartister och ansvarslösheten

Sverige saknar för närvarande ledning. Det är det slutsats jag måste dra efter att ha hört Göran Persson i duellen mot Fredrik Reinfeldt. Han har gått i opposition mot sin egen politik samtidigt som han står och skrattar. Oansvaret förkroppsligad således.

Att det egna är det starkaste av alla intressen är ingen hemlighet. Därför finns det skäl att granska representanter för det parti som varit på tapeten mer än något annat den här veckan.

Norrbotten har en representant för folkpartiet i riksdagen som söker stöd för ytterligare en mandatperiod. Hon har i olika sammanhang agerat för "småföretagen", som till exempel lönebidragsberoende postföretaget Kiruna Mail. Samt för en föräldraförsäkring avsedd för dubbelarbetande.

Med kunskap om den här yrkespolitikerns bakgrund är det inte svårt att räkna ut vad förslag av dylikt slag bottnar i. Detsamma gäller den höge militär och folkpartist som ställer upp i valet till kommunfullmäktige i Luleå under parollen "valfrihet till funktionshindrade barn". En jättefin tanke om det inte vore för att det sker utifrån egna utgångspunkter.

Det är sådana här iakttagelser i det lilla som bekräftar en bild i det stora av det parti som fordom var liberalt. Sådant som inte gör att jag kommer att lägga min röst på det.

Mjuka tag från EU:s sida

Irans verksamhet på området anrikning av uran har retat FN i allmänhet och USA i synnerhet. Det står nog klart den syftar till att på sikt framställa kärnvapen, varför oron är befogad. Sanktioner är den föreslagna åtgärden som de mera hårdföra i frågan driver för att komma tillrätta med problemet.

EU har dock valt en mera mjuk linje. "Utrikesministern" Javier Solana håller för närvarande samtal med Iran. Syftet är att få landet att förtydliga sig beträffande ett dokument som man skrivit som svar på ett paket om samarbete som lagts av Kina, Frankrike, Ryssland, USA, Storbritannien och Tyskland.

Europeiska unionen kan kosta på sig detta. Det tjänar ingenting till att representanter för västvärlden unisont ställer upp bakom den hårda linjen med sanktioner och militära ingrepp. Det underblåser bara ytterligare civilisationernas krig och den misslyckade världsordning där ett enda land råder över våldsmonopololet. Ge därför EU en chans.

En onödig bok

I kölvattnet av Da Vinci-kodens segertåg över världen har det blivit populärt att spekulera över alternativa berättelser kring Mannen från Nasaret, även kallad Jesus. En "hypotes" har häromsistens lanserats av exläkaren och exforskaren Lena Einhorn som går ut på att Jesus och aposteln Paulus är samma person.

För egen del har jag inget emot självständiga bibeltolkningar, mest för att jag själv inte är speciellt religiös. Den kanon som kyrkan tidigt fastslog och som bestämde vilka böcker som skulle ingå i bibeln eller den heliga skrift behöver sannerligen ifrågasättas. Men att det nu börjar bli big business kring ett ämne som faktiskt också är en vetenskaplig disciplin finner jag högst tvivelaktigt.

Att religion säljer bra nuförtiden är ingen större hemlighet. Det har inte minst Knutbyhistorierna och deckarförfattarinnan Åsa Larssons böcker om bland annat sektlivet i Torne lappmark visat. Låt oss dock komma undan alla försök som syftar till etablering på parnassen genom lanseringar av konsumtionsvänliga produkter i namn av sanning.

Partiledarutfrågningarna fortgår...

De rullar på med utfrågningarna av partiledarna. Igår var det Fredrik Reinfeldts tur att förklara sin politik. Före det har vi fått ta del av Göran Hägglunds säljande humor, Göran Perssons tillkämpade engagemang för något han inte tycks tro på, Lars Ohlys försvar av en föråldrad ideologi i en ny tid och Maud Olofssons kvickhet. Reinfeldt höll en lägre profil än alla dessa i syfte att minimera risken för tabbar, och lyckades faktiskt rätt bra med det.

Utfrågningarna följs upp med telefonväkteri. Jag har inte tagit del av hur alla de förhörda partiledarna klarade sig i detta men noterade i alla fall att Lars Ohly gjorde bra ifrån sig. Hans trygga röst fram på kvällstimmen gjorde sig bra i radiomediet. Men så är ju denna kanal för kommunikation en favorit hos vänsterfolket.

Värt att notera är de frågor som ställs till partiledarna. Det verkar nämligen nästan som om en del av dem utförs på uppdrag av motståndarsidan. Särskilt Fredrik Reinfeldt verkade utsatt för detta. Många av frågeställarna fick också skruvas bort under ivriga protester. Det gav inget bra intryck och är kanske ett tecken i tiden på att telefonväkterier är en programform som överlevt sig själv.

Nu återstår bara folkpartiledaren och ett språkör. Det kan bli ganska intressant att lyssna på dessa. En gissning är att Leijonborg kommer att grillas hårt ifråga om partiets politik om hårdare tag och större krav. Miljöpartiets representant kommer sannolikt att ställas mot väggen rörande hållningen i regeringsfrågan. Är ministerposter ett krav eller inte?

Göran har sagt...

Ett dilemma för ledarskribenterna på landsortstidningarna är att finna ett tilltal mellan kråkvinkelperspektivet och storstadstidningarnas för resten av landet normerande agenda. Det här gäller såväl socialistiska som borgerliga organ, men med den avgörande skillnaden att de förstnämnda har klar benägenhet att hemfalla åt auktoritetsdyrkan.

Medan sålunda borgerliga ledarsidor utanför huvudstaden sålunda ofta bara "skriver av" sina dito Stockholmsförebilder, så är det viktiga för s-skribenterna vem som har sagt vad. Symptomatiskt för detta är den krönikör i Norrländska Socialdemokraten som tidigare i veckan refererade till Göran Persson när hon redogjorde för arbetslöshetspolitikens inriktning.

Egna resonemang lyser med sin frånvaro. Det är han som bestämmer som vi ska följa. Men personkulten på s-tidningarna är ingalunda fenomen som begränsar sig till den nuvarande s-ledningen. Anne-Marie Lindgren som också skriver i NSD utgår från Olof Palme i en ledare den 14 augusti. Om denne kan sägas mycket men särskilt auktoritär var han inte.

Stora problem och små

I skuggan av den svenska valrörelse som handlar om bidrag eller jobb pågår en humanitär katastrof. Ja det där med humanitär katastrof har nästan blivit en klyscha, men på annat sätt kan man inte karaktärisera det som pågår i västra Sudan.

USA och Storbritannien har föreslagit att FN ska skicka trupper till Darfur, något som inte uppskattats av Khartoum-regimen. Resolutionsutkastet betraktas av Sudans regering som ett sätt att sätta landet under förmyndarskap. Därför ser det ut som om den tandlösa fredsstyrka under befäl av Afrikanska unionen som finns på plats i regionen får fortsätta sin verksamhet ensam.

Det verkar nämligen utsiktslöst att FN:s säkerhetsråd skulle kunna skicka en fredsstyrka utan Sudans medgivande. Detta med tanke på att landets regering deklarerat att varje stat som stöder förslaget kommer att betraktas som fiender till Sudan. Kina med sina stora oljeintressen i landet lär därför lägga in sitt veto mot en FN-styrka.

Situationen verkar alltså låst. Alltmedan det i Sverige diskuteras huruvida gamla ska få ha med sig husdjur på äldreboendena. Finns det EU-regler om sådant?

Räkna inte ut Göran Persson

Ja han var ju i stan i torsdags. Det ser ut som om det kan vara GP:s sista besök här som statsminister. Den långtgående trenden i väljarundersökningarna pekar nämligen på att socialdemokraterna får lämna regeringskansliet senare i höst. Visserligen verkar de borgerliga ha slarvat bort den verkliga valvinnarfrågan fastighetsskatten, men samtidigt hade det forna arbetarpartiet i sitt valmanifest ingenting att komma med till alla de som inte har ett jobb att gå till. Inte ens sysselsättning, bara lite godis i form av villkorade höjningar av bidragsnivåer.

Kraften i vad detta kan ha för effekt på de som är osäkra eller drar sig för att gå och rösta ska inte underskattas. Resultatet av den mätning från SIFO som kom idag säger kanske en del om vad löften av dylikt slag kan ge för utslag. Det kommer handla mycket om taktik fram till valdagen när slaget om soffliggarna ska vinnas. Här tror jag att Göran Persson som den yrkespolitiker ut i fingernaglarna han är kan komma att fira stora triumfer.

Mot honom ska ställas ett borgerligt alternativ som är mer enigt än någonsin tidigare. Jag noterar också att de färdiga skandalerna har börjat plockas fram vid lämpligt tillfälle. Tidigare i veckan fick vi veta att Mona Sahlin fixat jobb åt dottern sin på svenska ambassaden i Washington. Igår lanserades "nyheten" att en kd-politiker falskeligen utgett sig för att vilja jobba för socialdemokraterna i valrörelsen. Mer är att vänta.

Alldeles frånsett allt detta ser jag utsikterna till en borgerlig valseger som goda. Förutsättningen är förstås att fyrklövern inte klantar till det något förskräckligt på sluttampen. Märkligast med denna valrörelse är ändå att borgerlig sämja står mot röd-grön röra. Det är detta man bör fokusera på när spurten börjar dras upp. Får dessutom sjukvårdspartiet mer än 12 procent i valkretsen i Norrbotten går det verkligen att börja tala om socialistisk kannibalism.

Valrörelsemellanstick

Igår besökte Göran Persson Luleå. Han ledsagades av kommunalrådet Karl Petersen (s) in i Stadshuset innan han senare på kvällen promenerade över till stadsparken för att valtala inför en skara trogna lyssnare.

Frågan vi ställer oss är om Kalle P agerade konstitutionellt korrekt när han bjöd in sin partichef som föreståndare över en offentlig institution? Eller om en borgerlig statsminister hade fått besöka kommunhögkvarteret i en s-styrd kommun under en valturné?

Jag besvarar då båda frågorna med ett nej.

Nu ska han bli byråkrat

Mikael Niemi, skidåkare, älgjägare och författare, gjorde för några år sedan succé med seriefigursromanen Populärmusik från Vittula. År 2000 var boken årets mest omtalade, och det fanns de som menade att Niemi lyckats med bedriften att placera Pajala på världskartan.

Utifrån Mikael Niemis författarkarriär har nu länsstyrelsen i Norrbottens län utlyst en så kallad idétävling, "Kultur och näringsliv i samverkan". Landshövdingen, Niemi själv och några andra regionala och lokala aktörer ska bedöma projektidéer från förslagsställare från Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner. Ett vinnande förslag ska utses och genomföras.

Det här är så långt det går att komma från idealet om ett fritt närings- och kulturbegrepp. En auktoritet, statsmaktens förlängda arm i riket - landshövdingen, uppmanar till diskussion. Som moderator fungerar den intellektulle som ställt sig i maktens tjänst. När meningsutbytet slutligen gått till ända ska Perssons nickedocka med tillhjälp av andra byråkrater kora sin egen kulturfavorit - allt i det goda syftet att främja regionens utveckling.

Själv skulle jag dock hellre kalla det en variant på Maos kulturrevolution.

Sörgårdsidyllen

Anders Wijkman, europaparlamentariker för kristdemokraterna och tillika ett av detta partis mera upplysta företrädare, skriver på Brännpunkt om frånvaron av svenskt engagemang i frågor som rör EU. "Paradoxen är...", skriver Wijkman, "...att samtidigt som listan av gränsöverskridande problem växer tenderar den politiska debatten i vårt land att snävas in och bli än mera fokuserad på typiskt nationella frågor."

Så sant. Valrörelsen verkar komma att handla om vård-skola-omsorg, skatter, arbete och företagande. Typiskt nationella frågor alltså. Freden, miljösamarbetet, gemensamma marknadens vidare utveckling, kampen mot den internationella brottsligheten, unionens relationer till omvärlden, samt uppbyggnaden av en utrikes- och säkerhetspolitik verkar få en mera undanskymd roll.

Frågan är varför det är så här? Wijkman pekar ut två förklaringar. Ett: frånvaron av partiledare av Olof Palmes eller Carl Bildts snitt med ena benet utanför Sverige. Två: den belastning vänster- och miljöpartiet utgör på den nuvarande regeringspolitiken. Båda två vill ju att Sverige ska lämna EU, varför en uppenbar splittring i frågor som rör denna endast kan döljas genom att hålla tyst.

Det här är ingen anledning för de borgerliga att också hålla en låg profil. Frågan är dessutom vem som skulle kunna bli utrikesminister i en annan regering än dagens? Maud Olofsson har visst uttryckt önskemål om att få bekläda detta ämbete. Sedan skulle ju förstås Wijkman själv kunna komma ifråga. Eller varför inte en comeback av Carl Bildt? Eller siktar han mot att bli EU-kommissionär i framtiden?

Kan fusk någonsin rättfärdigas?

Avslutningen på friidrotts-EM aktualiserade frågan om fusket inom idrotten. Inte för att det blev något dopingsmästerskap, men att två gamla storstjärnor så småningom erkände att de använt kokain gav ämnet förnyad substans.

Att Patrik Sjöberg åkte dit kanske inte förvånade jättemånga. Däremot höjdes det säkert på många håll på ögonbrynen när Sven Nylander också erkände, engagerad som han var inom Ren Idrott. Av allt att döma handlar det knappast om något missbruk i något av fallen. Det faktum att båda två representerat idrotten i Göteborg gör dock deras handlande oacceptabelt.

Diskussionen om Sjöberg och Nylander dopat sig under sina aktiva idrottskarriärer lär efter detta tillta. Sannolikt går det aldrig att reda ut det faktiska förhållandet. Vi får lita till att de talar sanning.

En som intresserat sig för fusket inom idrotten är författaren Per Olov Enquist. Boken Sekonden från 1971 handlar om släggkastaren Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som använde en för lätt slägga. Enquist skyller fusket på "utvecklingen", och sonen-sekonden vill att det ska stå "han förbättrade resultaten" på faderns gravsten.

Som den självstränge övernorrlänning och västerbottning Enquist alltid varit låg det givetvis nära till hands att ta till marxistiska förklaringsmodeller, speciellt i en tid då dylika teorier var inne. Om inte annat så för att reagera mot sin egen uppfostran, uppväxt och bakgrund.

Den fråga som emellertid aldrig får lämnas obesvarad är när det individuella ansvarstagandet kommer in. Är en person som har mycket synpunkter på andras vandel verkligen alla gånger att anse som oförvitlig själv? Går moralism och ansvar att förena?

Vad har hänt med Norrbottens-Kuriren?

För någon vecka sedan kom siffror som visade på att nya jobb i Norrbotten inte gått till unga utan snarare till arbetstagare i åldern 55-64. Nyheten var av det slaget att den uppmärksammades i riksmedia. Särskilt mycket eko gav emellertid inte dessa uppgifter i regionen där man nu alltmer sluter sig inåt och inte vill ta åt sig av kritik.

Det är allvarligt att talibanstrukturerna i Norrbotten på detta sätt befästes genom att de yngre inte släpps fram. Förr om åren fanns det ett organ som stod upp för de liberal-demokratiska värderingarna gentemot de socialistiskt orienterade bossar följde upp den långa tradition av inlärd hjälplöshet som hämmat länets utveckling.

Det här var på den tiden Norrbottens-Kuriren hade en redaktionsledning med ett mera vidsynt perspektiv. Idag är det navelskåderi och kråkvinkel på tillvaron som gäller.

Följden har blivit att politikerna ligger ett steg före de som ska granska dem. Och att charlataner av allehanda slag etablerar sig på olika håll. Idag hade tidningen ett alldeles för stort reportage om stiftelsen Verklighetens Center som slagit sig ned i Vuollerim.

Allt på en gång så att säga. För det här borde ha följts upp tidigare redan före det att ett samhällsprogram uppmärksammat sekten. Nu riskerar det hela att spela bondfångarna i händerna genom granskning som blir till reklam.

Kuriren satsar visst på ungdomarna kommer någon att säga och hänvisar till nöjessidorna. Det är bara det att de grabbar och tjejer som skriver om musik och film agerar enligt principen "lita inte på någon över trettio". Är det därför medelåldern stiger i Norrbotten?

Kampen mot terrorn

I sista stund, som det verkar, har flera terrordåd kunnat avvärjas. De som skulle straffas var resenärer med flyg mellan Storbritannien och USA. Vad nu dessa har att göra med den politik som de för stämpling till attentat uppenbarligen ondgör sig över.

Jag tillhör dem som har svårt att se någon logik i detta sätt på vilket det öppna samhället angrips. Med andra ord: terrorismen är inte någon ideologi i vanlig mening. Den betraktar inte alla individer som möjliga anhängare till sina olika rörelser, utan har snarare sektstatus.

Visst är det så att terrorismen är sprungen ur någon form av armod, vanmakt eller mindervärdeskänslor. Det vill säga problem som måste diskuteras i syfte att finna lösningar på dem. Dåden i sig är dock intet annat än kriminella handlingar.

Från roten till det onda - terrorismens orsaker - har av allt att döma brittisk säkerhetspolis, underrättelsetjänst och polis arbetat sig fram till de som planerade att spränga tio passagerarplan i luften över Atlanten.

Om det här hade gjorts till en politisk fråga, vilket säkert hade skett om det handlat om Sverige, är det troligt att uppsåtet lyckats: att sprida skräck. Rasismen och misstänksamheten hade ökat till rekordnivåer, med konsekvenser för världsordningen jag knappt vågar tänka på.

Menar han allvar?

Per T Ohlsson, ledarskribent på Sydsvenskan, har nästan alltid något intressant att säga i sina söndagskrönikor. Men ibland träffar han riktigt fel, ungefär som om han från sin skånska utsiktspunkt betraktar det rikssvenska skeendet som synonymt med utvecklingen i världen.

Den 25/6 kallar han till exempel Leif Lewin "högst respekterad statsvetare i Uppsala". Alltså mannen som jag från min tid i lärdomsstaden mest minns som en driftkucku och vars originalitet består i att kunna skriva för att synas. Nåja, den gode Per T har väl rätt att missta sig någon gång.

Allvarligare är dock att en redaktörskollega till honom, Mats Bergstrand - en av landets verkliga dolda makthavare genom redaktörskapet för DN Debatt - slagit sig ihop med ovannämnde Lewin och en annan pajas, numera avdankade politikern och landshövdingen Anders Björck. Detta i form av en bok, När verkligheten sparkar bakut. Ett koncentrat av innehållet i denna finns att läsa i Tvärsnitt.

Det är kloka synpunkter herrarna har att framföra men det mesta har man hört förr. Varför gör då Mats Bergstrand sällskap med representanter för den politiska respektive den vetenskapliga makten? Kanske för att åstadkomma någon form av åsiktskanon. Det är i varje fall så jag med åren kommit att uppfatta intentionen med det forum han ansvarar för.

Borgerligt från Norrbotten

Valrörelsen och det därpå följande valet är ju årets stora begivenhet. Helt i klass med fotbolls-VM, OS och friidrotts-EM. Nej kanske inte riktigt så kul. Men för alla de som suktar efter makten och vi som valt den utomstående iakttagarens roll är det en höjdpunkt.

I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.

Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.

Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.

Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.

Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.

Hur har västvärlden påverkat arabvärlden?

Det råder inget tvivel om att kulturer knappast lever isolerade från varann. Istället konfronteras de ständigt och korsbefruktas, till gagn för deras respektive utveckling och förkovran.

Den mest studerade och debatterade kulturjämförelsen är den mellan västerländskt och islamskt/arabiskt. Det är inte ovanligt i våra dagar att vi får höra att den sistnämnda var en mera högtstående civilisation än den förstnämnda under medeltiden fram till renässansen.

Men är det hela sanningen? Vad ligger till exempel bakom den långa traditionen av bildfientlighet inom islam? Och dagens kitschiga porträttframställningar? På något sätt verkar det som om arabvärlden i mångt och mycket fastnat för den oproportionerliga och inte sällan naiva konst som var vanlig i Europa under senantiken.

Vissa framhåller dock den förfinade ornamentik baserad på stiliserad och repetitiv rytm med vilken det eviga gärna åkallas inom islam. Allt för att det gudomliga överskrider människans föreställningsvärld och därför gör figurativ avbildning till en sorts förnedring.

Ifråga om kulturell och annan utveckling har västvärlden sprungit ifrån arabvärlden från 1300-talet och framåt. Det har sedan varit, som Bernard Lewis påtalat, upp till "Islam" att förhålla sig till det som skett. Minst lika intressant vore kanske också att diskutera i vilken utsträckning det arabisktalande området är att betrakta som influerat av romersk förfallen kultur.

Jämställdhet i förskolan?

En sommardebatt har uppstått efter en artikel i DN om hur gamla könsrollsmönster ska brytas. "Gamla könsrollsmönster", det doftar gott av 70-tal kring denna term. Anna Ekström som skrivit artikeln utgår från de slutsatser delegationen för jämställdhet i förskolan nått fram till.

Jämställdheten - eller utifrån feminism raffinerat genustänk - ska nu alltså genomsyra de båda människokönen ner på förskolenivå. Ekströms utspel togs upp av Isobel Hadley-Kamptz i Expressen igår, samt även av fp:s Birgitta Ohlsson i SVT24. Isobel anser att pojkarna är de stora förlorarna i den rådande könsrollsordningen.

Men tänk om utfallet beror på något helt annat än det faktum att pojkar och flickor uppfostras olika? Som till exempel att det dröjer så länge i den skolhierarkiska klättringen innan män dyker upp som mentorer för eleverna.

Att göra något åt denna snedfördelning är en viktigare uppgift för jämställdhetsarbetet i förskolan än att låta vägen till vuxenlivet kantas av ett förlängt moderskap.

...och ytterligare några sommarfunderingar

Att Norrbotten i Bottnakarlens ögon utgör något av en förstorad version av hur den svenska rikspolitiken utförs hoppas jag ha framgått. Inte för att allt politiskt liv roterar kring vad som försiggår häruppe, men det faktum att regionen en gång kom till genom att ett streck drogs genom den mera naturgivna region som benämndes Västerbotten före 1810, har sannolikt gjort den till ett lämpligt objekt för diverse experiment.

Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.

En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.

Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!

Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.

Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.

...mera sommarfunderingar...

Ibland lyckas det att göra verkliga fynd på bibliotekens utförsäljningar. Jag hittade en bok av Herbert Tingsten, Idéer och genier, i en låda på Luleå Stadsbibliotek. I en samling essäer går 1900-talsgiganten igenom personer som lämnat avtryck inom litteraturen. Två tredjedelar av boken ägnas åt engelska författare, resten åt franska prestationer.

Den ådra Tingsten visar upp i denna skrift från 1953 härrör från boken Idékritik, som gavs ut 1941, alltså ett par år före avfallet från socialdemokratin. Politiska ideologier dissekeras här obarmhärtigt, som till exempel anarko-syndikalisten Georges Sorels våldsläror. Men även litteraturkritiken är vass i en tid före dekonstruktion och postmodernistisk analys var uppfunna.

Vad som ändå kanske fastnar mest är slutklämmen i inledningsessän "Den napoleonska legenden". Tingsten diskuterar jämförelser mellan Napoleon och Hitler och Mussolini och frågar: "Skall det inte lyckas att bygga upp en Hitlerlegend och en Mussolinilegend, sedan de konkreta, omedelbara intrycken av gemenhet och grymhet försvunnit?"

Ord att tänka på nu när Europa uppträder oenat i samband med att Mellanösternkonflikten eskalerar.

En sommarfundering...

Förra årets kanske mest uppmärksammade utredning gällde granskningen av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Att Uppsala Universitet uppdrog åt två forskare att ta sig an denna uppgift var en direkt konsekvens av TV-dokumentären Könskriget och det faktum att det ärevördiga lärosätet mer eller mindre blivit utskämt.

Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.

Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.

Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.

En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.

Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.

Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.

Var är den regionala vinkeln?

Norrbotten har under de två senaste veckorna haft besök av artister som väl inte kan sägas tillhöra frontlinjen inom dagens musik. Mer elakt sagt har det handlat om föredettingar. John Fogerty har spelat på havsbadet i Piteå, Smokie och på Status Quo på "udden" i Luleå, samt gamle Stones-gitarristen Mick Taylor på Flakasand utanför Morjärv.

Det har skrivits en del om dessa uppträdanden i lokalpressen, vilket jag ser som positivt om det inte vore för att något saknas i recensionerna: intervjuerna. När visserligen gamla men ändock rock'n roll-legender som Fogerty och Taylor hittar hit upp vore det väl ändå önskvärt att någon journalist tog sig före att prata med någon av artisterna. Men icke. Istället får vi läsa om musikupplevelsen på grundval av lite nätsurf före eller efter konserten av den utsända reportern med tillägg av några korta kommentarer. Det vill säga ett hantverk som behärskas av tusen och åter tusen skribenter runt om i landet.

I sammanhanget ska nämnas att nestorn på musik- och underhållningsområdet i Norrbotten Rolf Nilsén inte skriver för tillfället på grund av sjukdom. Rolf Nilsén har en diger katalog av intervjuer med storheter inom nöjesområdet på sitt konto. Men det hindrar ju inte att yngre förmågor åtminstone försöker sig på att närma sig objekten. Att bara skriva som ett eko från storstadsrecensenterna imponerar då inte på mig. Bättre då att sikta på att finna en regional vinkling genom att gå i clinch med artisterna.

Att hamna på världskartan

En ort som spelar en särskild roll i Europas historia är Avignon i Provence i sydöstra Frankrike. Här residerade påvarna 1309-1377 under deras så kallade babyloniska fångenskap. Det finns flera anledningar till att det blev så. Viktigaste faktorn var dock att påvedömet under denna tid var försvagat och beroende av världsliga makthavare.

Den franske kungen Filip IV (den sköne) hade troligen genom en konflikt om kyrkoskatten tagit kontroll över den katolska kyrkan i början av 1300-talet. Han lyckades övertala påven Clemens V att flytta sitt residens till Avignon som hade ett på sätt och vis centralt läge i det dåtida Europa. Mellan 1335 och 1364 byggdes ett palats åt påvarna i Avignon.

Avignon är ett tydligt exempel på hur små, rätt obetydliga orter kan hamna i fokus när otydliga maktförhållanden råder mellan nationalstaten och andra institutioner. I vår tid har vi märkt av detta bland annat när EU:s aktörer mötts på ställen som Maastricht och Schengen.

Strategin har övergått i taktik

Valrörelsen har nu gått in i det skede där taktiken tagit greppet över långsiktigheten. Även en så idéorienterad skribent som Per T Ohlsson har lämnat strategin för tankar placerade i nuet. För socialistiska ledarsidor handlar det nu om att visa på att regeringspolitiken trots allt duger.

Det här innebär inte att sossarnas gamla beprövade trick att gå i opposition i regeringsställning inte kommer att begagnas igen. Taktiken var ett vinnande koncept inte minst i valrörelsen -85 då regeringen Palme på sluttampen knäckte en övermodig Ulf Adelsohn. Av detta lärde sig de borgerliga mycket.

Att (s) för tillfället uppför sig och försvarar sin egen politik är dock bedrägligt beteende. Jag går egentligen nu bara och väntar på att någon lämplig fråga ska komma upp på dagordningen som regeringsblocket kan utnyttja för att skylla på någon annan. Algblomningen till exempel.

Det är väl kanske egentligen inget egenvärde i att byta regering men som jag ser det är fyra år till med Göran Persson direkt skadlig för landet. Därtill finns det ju nu för första gången på flera år ett dugligt alternativ att rösta på.

Till sist är det nu bara att hoppas på att Gudrun Schyman genom sitt grundlagsvidriga utspel om att straffbeskatta män som jobbar på fel ställe definierat ut sig själv från politiken. Män av vilka många i rask takt riskerar att förlora jobbet på grund av att de jobbar inom konkurrensutsatt verksamhet. Alltså sådana som på sikt kanske inte ens kan uppvisa en diskriminerad lön.

På nordfronten intet nytt

Återigen har vi gått in i den period som benämnes nyhetstorkan. Det händer inte så mycket heller på det lokala eller regionala planet. Många politiska aktörer vässar dock tänderna inför valrörelsen som drar igång på allvar i augusti.

Därför finns det tid över till andra sysselsättningar. I helgen har jag varit och fiskat i inlandet. Det blev inte någon större fångst, endast en harr på 31 cm klarade sig över minimimåttet för att få behålla den. Resten var småfiskar med längder från 10 till 27 cm.

Värt att notera är att polisen i Luleå verkar ha intagit en mjukare attityd till brottsligheten i stan. Senast meddelades det att man medlat mellan två gäng som levt rövare och bland annat skjutit på varann. Nu ska det visst vara slut på bråken.

Annars upplever vi dagligen i medierapporteringarna vad som skulle kunna beskrivas som semestervikariernas välde. Med ideliga fantastiska nyheter, felstavningar och felskrivningar. Nåja, det få man ta. Jag väntar då än ett tag på cancergåtans lösning.

Med båt längs floden Rhen

Floden Rhen utgjorde länge tillsammans med Donau gräns mellan Romarriket och barbarerna. Resan längs mellersta Rhen börjar i Mainz och slutar i Köln, en dagsutflykt som tar närmare tolv timmar. Båten stannar på många ställen, mest vid små stadsbyar som ligger vackert utplacerade utefter vattendraget.

Mainz är huvudstad i delstaten Rheinland-Pfalz och uppväxtort för Gutenberg bland annat. En bit upp efter floden vidtar det berömda sagolandskapet med medeltidsborgar och vinodlingar i de branta bergssluttningarna.

Mest kända motivet är naturligtvis Lorelei-klippan där enligt folktro sirenen Lorelei lockade förbipasserande sjömän i döden. Nästa stora stad är Koblenz. Många stiger av här, något jag förstår anledningen till när utsikten i fortsättningen blir något tristare i form av industrier och dylikt. Strax efter Koblenz passeras i alla fall Urmitz, som var den plats där Julius Caesar gick över Rhen första gången år 55 före Kristus.

Västtysklands huvudstad Bonn åker vi förbi innan Kölnerdomens silhuett efter en lång dags resa dyker upp mot horisonten. Där båten angör är en samlingsplats för fotbollssupportrar, varav många några dagar senare ser Sverige spela 2-2 mot England. Själv hade jag dessvärre ingen biljett till den matchen.

Snart drar bataljen igång

Det som för ett år sedan såg ut som klar borgerlig valseger är idag är inte självklart givet. Det är för närvarande, som det heter, dött lopp mellan blocken. Ändå känns det på något sätt som om de borgerliga har kopplat greppet.

Arbetslösheten och skolan blir valfrågor. I dessa har socialdemokraterna med dess stödpartier misslyckats. Lägg därtill en statsminister som nu i några års tid haft tankarna på andra håll. Han pendlar mellan att uppträda grinig och maktfullkomlig eller helt enkelt ointresserad. Han kan vinna valet ytterligare en gång men det spelar ingen roll för en person som hela sitt yrkesverksamma liv ägnat sig åt maktutövning. Persson är less.

Det skadar därför inte att byta regering. På flera områden är det nödvändigt med reformer, och som det ser ut idag kan inte socialdemokratin genomföra dessa. Men vinna valet vill sossarna givetvis trots Persson.Valrörelsen blir tuff tror jag efter en lugn juli med mediaspektaklet Almedalsvecken. Sedan blir det intressant att se vilka skandaler som kommer att plockas fram i lämpligt ögonblick, alltså som inte är några nyheter men som kan komma att påverka valutgången.

Två alternativ står mot varandra i årets valrörelse. Mitt tips är att de borgerliga tar hem det till slut trots allt på grund av bättre kontinuitet i argumentationen. Dock tror jag inte att moderaterna blir så stora som en del mätningar pekat på. Däremot kan centern komma att spurta starkt framåt valdagen inte bara på grund av en tydligare politik än tidigare, utan också för att folkrörelsepartier brukar komma starkt på slutet.

En stor risk föreligger att kristdemokraterna ramlar ur riksdagen om inte partiet får stödröster från andra borgerliga väljare. Göran Hägglund och hans apolitiska trevliga garde klarar knappast en valrörelse nu när politiken förändrats bort från 90-talets ideologilöshet.

Angående Norrbottensproblematiken

Det går inte många knop i Norrland har någon sagt. Kanske stämmer det. I alla fall bekräftade den resa jag gjorde uppåt landet senast, och som jag berättade om i förra inlägget, detta. I Umeå var det en liten uppryckning, samtidigt som nedresan gjorde det klart att denna stad härbärgerar en hel del element som i dagligt tal kan kallas drägg.

Norrlänningarna har kanske inte lärt sig att stå på egna ben. Å andra sidan kallas området ibland för Jante-land. Det är farligt att sticka ut för mycket. Särskilt i Norrbotten där jag bor är denna attityd utbredd, förstärkt dessvärre av en religiös inriktning som mer än någon annan väckelserörelse i landet predikat lydnad inför överheten.

Ändå finns här en medvetenhet om problematiken. Det satsas mycket pengar på att skapa nya företagare. Politikerna är tämligen eniga om att det inte är mera storskalighet och statsingrepp som behövs. Men det blir fel i alla fall. Man skulle kunna likna näringslivspolitiken i Norrbotten vid en stor publik som sitter och hejar på ett fotbollslag som inte finns. För så ser det ut på många områden. De riktiga företagarna-kapitalisterna lyser med sin frånvaro.

En händelse som ser ut som en tanke är att regionala institutioner som Luleå Hockey, Bodens fotbollslag och Norrbotten Big Band numera står och faller med importerat material. Som om dessa vore moderna varianter på Potemkinkulisser.

Vad bör då göras? Ja inte hjälper då mer utvecklingsmedel till projekt av allehanda slag. Kanske är lösningen så enkel som att det handlar om att byta regering(ar) häruppe. Lite borgerlighet för att betona det individuella ansvarstagandet mera.

I veckan ska jag försöka få in ett artikel i Norrbottens-Kuriren som behandlar problemet med hur socialdemokratin i länet, som ersättning för förlorat landstingshuvudmannaskap för vården, håller på att inrätta en regional institution där demokratin är avskaffad. Läs den om tillfälle ges!

Aldrig mera Connex?

Det har talats mycket om franska multinationella Connex personalpolitik. Desto mindre om företagets förhållande till sina kunder. De bedriver ju kollektivtrafik på entreprenad bland annat åt kommunal- och landstingsägda bolag i Sverige.

När jag åkte tåg från Luleå till Göteborg för ett par veckor sedan hade jag oturen att hamna i samma kupé som ett ungt par som klev på i "universitetsstaden" Umeå. Det tog inte lång stund innan festligheter påbörjats i form av otillåtet öldrickande och störande pratsnack som fick mig att lämna kupén. När jag återvänt och påtalade att klockan passerat 23 och tystnad påbjudits försvann paret ett tag, endast för att återkomma senare och påbörja ett samlag.

Det var droppen. Jag framförde saken för Connex personal och fick en annan kupé. Det var olämpligt menade jag ägna sig åt alkoholförtäring och offentligt kopulerande, dessutom i en kupé där det fanns barn. Någon åtgärd verkar inte ha kommit ur det hela då det enda jag hörde konduktören säga till dräggen var att de fått klagomål. Såvitt jag vet fick de fortsätta resan utan att ställas av tåget.

Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt här. Det finns ju andra sätt att resa på säger någon. Men faktum är att kollektivtrafiken på räls är att betrakta som statlig verksamhet i någon form. Sedan går det ju att diskutera om inte långresande med buss och tåg alltmer anpassas till ett slags reseproletariat.

På hemvägen från Stockholm igår med tåg till Sundsvall och buss därifrån i Connex regi upplevde jag en av de sömnigaste resor jag varit med om. En trött bussvärdinna vars enda insats var att försöka kränga lite godis åt resenärerna är det bestående minnet av färden. Resan hem från Sundsvall tog mer än åtta timmar. Kan Botniabanan göra något åt detta?

Idrott och politik hör ihop?

I sin söndagskrönika skriver Per T Ohlsson om fotbolls-VM utifrån ett historiskt-politiskt perspektiv. Ända från då det börjades arrangeras VM i Uruguay 1930 går det att lägga politiska aspekter på tävlingen. Frågan är om det inte är att spetsa till det för mycket.

Sedan Arbetet försvann finns bara Sydsvenskan kvar i Malmö. Den kvarvarande tidningen i stan har därför haft den inte alltför lätta uppgiften att leverera politiska analyser som tilltalar också Arbetets gamla läsare. Per T Ohlsson har lyckats bra med detta genom ibland rekommendera regeringen Persson för att den driver liberal politik, ibland de borgerliga för att de gör det.

Vid stora idrottsliga evenemang hör det givetvis till att vara folklig. Att skriva om det som angår alla, eller i vart fall de flesta. Men då gäller det också att politiken för en gångs skull får vika för det gemensamma bästa. Det kan hända att i det stora hela, i historieböckerna, bland politiker och debattörer, så är OS och VM arenor för politik. För det stora folkflertalet och de tävlande står dock den sportsliga prestationen i centrum.

Så därför alla ledarskribenter: glöm inte bort vad idrotten egentligen går ut på.

En reduktion önskvärd

Regional utveckling är ett intressant ämne. En del använder hellre ordet regional tillväxt för att beteckna vad som ska göra näringslivet i ett område konkurrenskraftigare. I Norrbotten, eller närmare bestämt i Luleå, finns en från högskola till tekniskt universitet uppgraderad institution.
I olika sammanhang nämns denna som motor för tillväxten i Norrbotten.

Det finns skäl att ifrågasätta detta argument. Luleå Tekniska Universitet har idag en miljardbudet, vilket inte är detsamma som att omsätta en miljard kronor. Istället handlar det om anslag från staten och "externa finansiärer". Alltså kort och gott kostnader.

Men utgifter till utbildning och forskning kan givetvis leda till tillväxt. Bland annat genom att kunskapsnivån höjs och att forskningen genererar nya företag genom så kallad avknoppning. Vi har dock sett föga av resultat som visar på sambandet mellan tillväxt och satsningen på universiteten. Istället verkar det som om anslagsgivarna dragit på sig en ny kader av röststarka budgetäskare, nämligen befordringsprofessorerna. Dessa ska skiljas från fullmaktsprofessorerna och stolsprofessorerna som inte fått sina titlar genom lektors- och docenttjänster som uppgraderats.

Eftersom befordringsprofessorerna inte fått sina tjänster i konkurrens med andra står två andra komponenter än vetenskap i centrum: makt och pengar. Makten därför att lydnad mot socialdemokratin avkräves som tack för den åtråvärda tjänsten. Pengar därför att befordringsprofessorerna är utlämnade åt att ägna mycket tid åt att jaga pengar till sin forskning, eftersom deras verksamhet inte tas för självklart given.

Numera är det knappast ens ett kontroversiellt påstående att hävda att universitet och högskolor blivit ställen dit folk stoppas som inte går att placera någon annanstans. Det är mot den bakgrunden jag funderar på vad en person med irländsk bakgrund har att tillföra när han idag står och snackar om sin forskning med en landsman. Allt under överinseende av sin handledare som givetvis har intet annat intresse av det hela än att få en ny väpnare att dra ut i strid med.

Det positiva med politik är att dess beslut aldrig gäller längre än tills dess att de förändras. Vad jag skulle hoppas av en borgerlig regering är en formlig reduktion vad beträffar professorsexpansionen vid svenska universitet och högskolor. Som det blivit idag är professors namn på något sätt liktydigt med en pajas. Något måste därför göras.

Det går tungt för unionen

Det rör sig inte direkt framåt vad beträffar EU:s nya grundlag. Den så kallade tankepausen efter nejet till konstitutionen från väljarna i Frankrike och Nederländerna verkar förlängas. Positivt är dock att diskussionen om utvidgningen saktar skrider framåt. Närmast står Rumänien och Bulgarien i tur som nya medlemsländer.

En kommentar till konstitutionen finns att läsa i DN. Kanske kan den säga något om ett dokument som för många framstår som främmande och alltför abstrakt. Det övergripande syftet med den sägs i alla fall vara att underlätta beslutsfattandet i EU.

EU är inte bara politik, utan också ekonomi och kultur. Om fransmännen är kockar på det förstnämnda området, så står engelsmännen respektive tyskarna för menyn på de andra två. Kring denna axel snurrar det hela även om den skevat ibland. Vi får hoppas att den kan sätta kraft bakom en FN-resolution för bindande sanktioner mot Irans kärnvapenprogram.

Varför inte en mittenregering?

Det som inte för så länge sedan såg ut som ett ointagligt försprång har idag raderats ut. Jag talar förstås om de borgerligas forna övertag i väljaropinionen inför valet. Till och med har det röd-gröna blocket haft ett litet grepp om väljarna i undersökningarna på sistone.

Man kan fråga sig varför det blivit så här. En trolig förklaring är moderaternas svårigheter att axla rollen som socialkonservativt alternativ till socialdemokraterna. Partiet har intagit en svajig politisk linje den senaste tiden och tvingats göra tillrättalägganden i vissa frågor, samt har dessutom en partiledare som är rätt färglös. I alla fall har ingen imitatör ännu kommit på ett bra sätt att skoja med Fredrik Reinfeldt.

Som det ser ut just nu är det på sin plats att börja diskutera om inte en mittenregering med moderaternas stöd har större möjligheter att nå regeringstaburetterna. Utsikter till dylikt finns helt visst efter de goda erfarenheterna av förhandlingarna mellan miljöpartiet, folkpartiet, centern och kristdemokraterna i kölvattnet av valresultatet 2002. Dessutom ser det ut som om miljöpartiet nu verkar vilja göra allvar av sitt tal om krav på ministerposter i en s-ledd regering för fortsatt stöd till denna (något som nog aldrig kommer att förverkligas med Göran Persson som partiordförande).

Mitt tips är att moderaterna gör ett sämre val än väntat. Den re-design partiet genomgått har ännu inte vunnit fotfäste hos väljarna. Därtill hämmas moderaterna fortfarande av det som elaka tungor kallar bunkermentalitet, företrädd bland annat av intelligensaristokraten Carl Bildt. Det är inget fel i att driva frågor utifrån ett frihetsperspektiv men det är svårt att vinna val medelst denna metod.

Om centern gör en bra valspurt, vilket partiet brukar kunna göra, kan man få tio procent. Säg sedan att folkpartiet får en tolv- tretton procent och miljöpartiet och kristdemokraterna lika mycket tillsammans så ger det sammanlagt trettiofem procent. Då finns underlag för en koalition väl så stark som en socialdemokratisk minoritetsregering. Ett alternativ att diskutera till den allians som jag undrar om den fortfarande existerar.

Maratonträning pågår

På vintern ägnar jag en del tid åt skidåkning, sommartid blir det mera löpning. I lördags var det dags för vårens höjdpunkt, Luleå Stadsmara. Jag gjorde halva maratonsträckan på en tid kring 1.35, dvs. något bättre än ifjol då det blåste så förfärligt.

Avslutningen på tävlingsdelen av löparsäsongen blir naturligtvis Lidingöloppet i slutet av september. I mitten av augusti går ett annat tänkbart projekt av stapeln, Helsinki Marathon. Det ska dock erkännas att detta med maraton känns lite väl tilltaget. Bara en sådan sak som att springa i säg, tre och en halv timme, känns nästan för mycket.

Men det hör så att säga till att prova på någon gång. En tävling som Stockholm Marathon är sedan länge också en riktig folk- och löparfest. Däremot ingår den inte i "En svensk klassiker" för vilken krävs deltagande i Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen under ett år. Maraton anses tydligen vara ett utländskt påfund, inte riktigt svenskt.

Grattis Finland!

Vad är lämpligare idag än att bistå vårt östra grannland med en hyllning efter segern i Eurovision Song Contest. Finland har genom åren haft med många bra bidrag i tävlingen men ofta - särskilt längre tillbaks i tiden - misslyckats på grund av språket.

Nu när de flesta länder sjunger på engelska utom Frankrike och kanske något land till har tävlingen blivit mera demokratisk. Monsterrockarna Lordi som framförde en låt som visade på influenser från såväl Alice Cooper som Bon Jovi, vann dock på grund av ett bidrag som tilltalade många snarare än att framhäva något genuint finskt.

Risken med att de tävlande i ESC hellre spökar ut sig än företräder sitt land är att det mera blir fråga om teater än musik. Inget fel i det men då bör man kanske byta namn på tävlingen. Kanske är det som Lustans Lakejer sa: kläderna är viktigare än musiken.

Varning för Leijonborgs flickor

Erlander hade sina pojkar, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Gösta Bohmans kronprins Carl Bildt fick efter några år ta över styret av moderaterna efter dåvarande svärfadern. Och Thorbjörn Fälldin fick se sin kronprinsessa tillträda posten som partiledare för centern drygt femton år efter debaclet kring hans egen avgång.

Även i andra partier finns det påläggskalvar. Alltså sådana som ledningarna låter stå på värmning tills det är dags för viktigare uppdrag. I folkpartiet har Lars Leijonborg sedan en tid låtit knyta några ämnen till sig vid sidan av de mera egensinniga herrar som sedan länge siktat in sig på statsrådsposter. Jan Björklund får väl närmast anses som självklar på skolministerposten i en borgerlig regering, medan Johan Pehrson siktar mot jobbet som justitieminister.

Men så har vi detta med att det ska vara kvinnor också. Leijonborg har vid besök bland annat i Norrbotten antytt att riksdagsledamoten Anna Grönlund Krantz är aktuell som minister. En annan folkpartikvinna, Nyamko Sabuni, torde även kunna räknas in bland Leijonborgs flickor. Gamla Luf-ordföranden Birgitta Ohlsson är mer självständig men ändå ett statsrådsämne.

Grönlund Krantz skrev tidigare ofta harmlösa inlägg i lokalpressen men har på senare tid tonat ned sin roll som debattör, kanske på grund av de mothugg hon fick efter ett helt oväntat förslag om att utrusta tullen med batonger. Numera skriver Anna aldrig debattartiklar ensam. Nyamko Sabuni har som politiker visat sig ha gott självförtroende men föga av folklighet. Egenskaper som talar för hög användbarhet snarare än originalitet.

Eftersom det nu en gång är så att det blivit vanligare att tänka rätt än fritt så är det svårt att få fram de politiker som behövs. Det vill säga sådana som är mer intresserade av att vara folkets företrädare än sin egen karriär. Efter det att feminismen upphöjdes till statsideologi har det blivit särskilt svårt att hitta dugliga politiker i Sverige.

Ett bra initiativ

Folkpartiet föreslår i sitt vårdpolitiska program för Pite älvdal att sjukhuset i Piteå ska bolagiseras. Ett gott initiativ eftersom förtroendet för de ledande landstingspolitikernas sätt att sköta organiseringen av vården är i botten. Med sig på skutan på detta projekt har folkpartisterna utmobbade läkaren Anders Mansten som kandiderar till landstingsfullmäktige i höst.

Det är av stor vikt att andra än staten ges möjlighet att ge vård. Inte för att dessa nödvändigtvis behöver vara bättre, men det ges i alla fall alternativ. Att bolagisera sjukhuset i Piteå kan dessutom innebära att en liberal inbrytning kan göras i en i andra sammanhang rätt konservativ stad. Den allenarådande socialdemokratiska ordningen kan med andra ord börja ifrågasättas.

En vanlig vanföreställning är att vård i privat form leder till att sjuka utan pengar kastas ut på gatan. Inget kunde vara felaktigare eftersom det som händer är att patienterna får större valfrihet. Ingen behöver längre bli utlämnad åt politikernas nycker och felgrepp när den planekonomiska principen överges inom vården.

Folkpartiet har börjat i rätt ände av problemet. Makten över vården måste tillbaka till patienterna.

Krafttag för Europa

Det ska tas nya tag för att göra Europeiska Unionen mer handlingskraftig. Kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso vill att de 25 medlemsstaterna samlas för att skriva under en deklaration angående vilka värderingar och ambitioner som EU ska ha.

Initiativet är bra, nejen till nya grundlagen från Frankrike och Nederländerna förra året ledde till en förtroendekris för hela unionsarbetet. Nu har Estland visserligen sagt ja, men det innebär endast att 15 länder samlats ihop av de 25 som erfordras för att konstitutionen ska bli verklighet.

Ett sätt att uppnå legitimitet för unionen går genom historieskrivning. Det är en diskutabel metod som snarast är förbehållen nationalismen. Ändå vill jag slå ett slag för europeisk historia, naturligtvis vid sidan av de nationella berättelserna. Något minne av att vi någonsin fick läsa om Karl den stores rike i grundskolan eller gymnasiet har jag inte, trots att denna konstruktion i allt väsentligt är vad dagens statsbyggnadsmästare på Europaområdet utgår från. Romarna får ursäkta.

Tilläggas ska att EU-kommissionen anlitat en varumärkeskonsult som ska hjälpa unionen att bättra på sin image. Frågan är dock om det är rätt väg att gå att tänka i termer av vad som går att avyttra på en marknad när man sysslar med statsbyggnadskonst. Risken är ju då överhängande att vi kan säljas ut så småningom.

Vad vilja folkpartiet?

I söndagens Dokument inifrån behandlades folkpartiets ideologiska kurs från Bengt Westerbergs avgång fram till idag. Den tes som drevs gick ut på att folkpartiet gått från att vara snällt till krävande.

Serien om partierna inför valet kan väl knappast beskrivas som ideologiskt neutral den heller. Varför skulle annars programmet om kristdemokraterna rubricerats "Bögfaktorn"?

Regissörerna bakom Snällfällan ville också åstadkomma något mer än torra akademiska konstateranden. Inspiration till folkpartiets kursomläggning skulle egentligen ha kommit från Danmark, närmare bestämt Venstre - ett parti som i programmet betecknades som "högerliberalt" på grund av sin hållning till invandring.

Projektets syfte misslyckades såtillvida att folkpartiet knappast ens framstod som kryptorasistiskt. Den grundläggande frågan kvarstår dock. Hur pass liberalt är folkpartiet idag?

Norrbottniska sjukan?

Att vara i besittning av naturtillgångar är inte enbart av godo. "Holländska sjukan" var ett begrepp som myntades på sextiotalet när gasen från Nordsjön gav Nederländerna grova exportintäkter. Samtidigt stärktes nämligen valutan och villkoren för övrig export försämrades.

"Det går bra för Norrbotten", är ett mantra vi hört upprepas ett antal gånger nu. Frånsett att trettio procent av arbetskraften inte har ett riktigt jobb att gå till är detta sant. LKAB gör stora vinster till följd av uppgången i pris på malmråvaran. Ett varuhus som ska uppföras i sjuk- och arbetslöshetskommunen Haparanda orsakar för närvarande stämningar av närmast religiösa dimensioner.

Igår delades "Näringslivet Pris" ut i Luleå. Det var väl i och för sig inget fel med det, men när man läser om pristagarnas insatser inställer sig ändå den surgubbiga frågan: vem betalar dem? Och är det verkligen en uppgift för "näringslivet" och kommuner att fördela utmärkelser? Det är väl ändå den osynliga handen som ska bestämma på den fria marknaden.

För att återgå till råvaruboomen: innebär de höga priserna på malm att den övriga exporten från Norrbotten hämmas, dvs. kan vi på sikt förutse en norrbottnisk sjuka när konjunkturen en dag slutligen viker nedåt? I så fall undrar jag vad alla sysslolösa ska göra. Alla kanske inte vill gå runt i affärer eller spela in film. Och framför allt undrar jag om någon av de relativt många nationalekonomer verksamma vid Luleå Tekniska Universitet har någon åsikt i frågan.

Prostitutions-VM

Som väl få missat så ska det hållas VM i fotboll i Tyskland i sommar. I Sverige är dock detta evenemang numera mest förknippat med något annat - män som köper sex. Männen far inte utomlands för att se fotboll, utan för att ha sex mot betalning. Debatten har gått på högvarv och längst ifråga om kritik gick jämställdhetsombudsmannen som helt enkelt vill att Sverige bojkottar VM.

Det går att allvarligt fråga sig om någon skulle bry sig. Är det förresten någon utanför landet som kommer ihåg att Sverige bojkottade Eurovisionsschlagern 1976? Tror inte det. Ej heller tror jag det är särskilt många som har några positiva erfarenheter av Sveriges försök att leka moralisk stormakt under det kalla kriget.

De röster som höjs i Sverige för att göra om fotbolls-VM till ett prostitutions-VM är inget annat än tecken på desperation. När världen var uppdelad i två stormaktsblock var det lättare för ett litet land att sticka ut och säga "sanningen". Den tiden är som sagt förbi. Istället för att fördöma och torskförklara alla fotbollsintresserade borde Sverige inom ramen för EU-samarbetet ägna tid åt att seriöst diskutera ett så allvarligt problem som människohandel.

Avgå kungen och låt dig utses till riksföreståndare

Så här på kungens födelsedag är det oundvikligt att fundera över monarkins framtid. Denna institution som fortlever genom avel har ett brett stöd hos det svenska folket. Ur principiellt- liberal synvinkel är den dock förkastlig. Ämbeten i en modern demokrati ska inte gå att ärva.

Vad är då alternativet till monarki? Republik så klart. Men går det inte också att tänka i banor av att förena det bästa hos det republikanska statsskicket, dvs. vald statschef, med det bästa hos det monarkistiska statsskicket, dvs. kontinuiteten i statsstyret. En vald kung med andra ord. Eller som det hellre heter, en riksföreståndare.

Senast Sverige hade en riksföreståndare var 1809 då prins Karl innehade denna funktion efter det att Gustav IV Adolf avsatts. Annars är det väl med medeltiden vi förknippar riksföreståndarämbetet. Karl Knutsson var riksföreståndare en kort period, Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre längre perioder. Det här var innan Sveriges mest överskattade regent Gustav Vasa tog över och bidrog till arvslinjen som når ända in i vår tid.

Mitt råd till kungen är därför att han avgår och låter sig väljas till statschef. Ifråga om popularitet torde han nämligen ha få konkurrenter. När han så känner för det kan han lämna över till andra förmågor.

Luleå och nazismen

De står där som minnesmärken över svensk undfallenhet mot övermakten. Tyskmagasinen i Luleå. För endast en amatör är det lätt att se vilken slags arkitektur de utgår från. I alla fall en liknande den som byggnationer nere på kontinenten uppfördes i på 1930- och 40-talen.

Det är väl inte direkt vanligt att Norrbotten förknippas med nazismen. Snarare handlar det väl oftast om den ideologi som står längst ut till vänster när det politiskt karaktäristiska för regionen ska diskuteras. Och inte minst då den Stalin som många fortfarande inte riktigt gjort upp med ännu.

Tyskmagasinen var dock inget som luleåborna ville ha hit. Istället var det världen som tryckte på. Här förvarade tyskarna under nazi-tiden krigsmateriel och proviant. Ett järnvägsspår leder från platsen. De ligger snett över Notviken från Mjölkudden där jag bor. Ingen talar särskilt mycket om dem. Kanske därför att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till inkräktare.

Svenska revolutionen?

Det stora ämnet i europeisk politik de senaste veckorna utgick återigen från Frankrike. Landet har ju som bekant en revolutionär tradition. Tveksamt är dock om protesterna mot den franska regeringens förslag om ändrad arbetsrätt för ungdomar kan kallas revolutionära eller progressiva.

Snarare är det nog så att de som demonstrerat slagits för ett gammalt samhälle, precis som Nils Dacke och hans anhängare gjorde mot Gustav Vasa. I Danmark där ett system med flexibel arbetsrätt tillämpas är ungdomsarbetslösheten mycket låg, i Storköpenhamn i stort sett obefintlig. Men detta faktum har inte bitit på den franska vänstern.

Till Sverige har demonstrationerna spridit sig genom attentat mot lokaler som innehas av det lilla partiet centern. Centern har lagt fram ett liknande förslag som den franska regeringens. En åtgärd med det uttalade syftet att förbättra förhållandena på arbetsmarknaden för ungdomar bemöts alltså med vandaliseringar.

Särskilt duktiga på revolutioner har vi aldrig varit i Sverige. Faktiskt var det ju en kung, Gustav III, som drev igenom Förenings- och säkerhetsakten 1789, alltså vår motsvarighet till den mer kända franska upplagan av revolution. Ändå sprider sig händelser på kontinenten hit i form av verksamheter som inte annat kan betecknas än brottsliga.

Skåne intar Sverige

Det är snart 300 år sedan Skåne lades till det svenska imperiet. Utgången av slaget vid Helsingborg befäste slutligen den svenska överhögheten. Sedan dess har vi vant oss vid att betrakta skåningarna som själva urbilden för det provinsiella, inte minst genom deras dialekt.

Tidskriften Axess, som jag tidigare här rekommenderat till läsning, är en skapelse med några år på nacken nu. Den utges av en stiftelse för "allmännyttiga ändamål" och har recensionen som spjutspets. Inte så konstigt kanske eftersom den har gamle understreckarredaktören från Svenska Dagbladet, Kay Glans, som chefredaktör. Från Svenskan har denne tagit med sig en sydsvensk förmåga från kulturavdelningen, Erik Wallrup.

Skåne kan räknas till de regioner som, för att använda Stein Rokkans terminologi, "misslyckats i sina centrumaspirationer". Skåningarna själva har förmodligen aldrig betraktat sig som östdanskar eller sydsvenskar. De är och förblir skåningar från "Scania", som den latinska termen lyder.

På grund av dialekten har skåningarna haft svårt att etablera sig i Sverige. Ett sätt att komma över detta gick genom lanseringen av den så kallade P1-skånskan. Ett annat har vi alldeles nyligen bevittnat genom utgivningen av Axess senaste nummer. Med tidskriften följer nämligen en recensionsbilaga där gräddan av Sveriges intelligensaristokratiska debattörer medverkar.

Axess redaktionella skånska kärna ser därmed ut att har erövrat Sverige inifrån. Ty det är ju just redaktören som har makten i det senkapitalistiska samhället när den borgerliga offentligheten krackelerat. Det är han eller hon som bestämmer vad som får skrivas.

Skåne har dock ännu en landsdel kvar att inta. Under de fyra år som Axess funnits har jag inte hittat en enda artikel av en i Norrland boende skribent i blaskan, ett faktum som säkert i viss mån beror på tokigheter i stil med det här. Men också på regional rasism.

Det är inte säkert att jag kommer att förnya min prenumeration om det nu finns kvar något att läsa till hösten. Det känns nämligen som om recensionen övergått till en makt i sig.

Rasismens profitörer

Gick för några månader sedan genom stan. Vid Gula Paviljongen hade vänsterpartiet möte. Flickan som höll i mikrofonen talade om den rasism som breder ut sig i det svenska samhället på grund av den borgerliga alliansens politik. Precis som om de hade makten.

Påståenden alltså som går att förlägga någonstans i gränslandet mellan beskyllningar och det brott som benämnes förtal. Men i vänsterns värld är rasistanklagelser en affärsidé som säljer.

Det var inte särskilt många deltagare på mötet, närmare bestämt sex stycken. När jag passerade skedde en 16,7-procentig ökning genom tillskott av mångårige ombudsmannen Bertil Bartholdsson. Inte mycket att jubla över i en stad som haft rykte om sig att härbärgera gott om stalinister.

Man kan tycka att uppslutningen på vänsterns möte utgör det logiska slutet på kommunismens sammanbrott. Inga andra än de närmast sörjande var förmodligen närvarande. Så ser det också ut på andra partiers möten, varför inga mer långtgående slutsatser bör dras. Det är nämligen lönsamt att peka finger åt folk inom politiken. Vänsterpartiet har hittat en nisch för framtiden.

Under påverkan av Europa

Det finns saker vi kan vara riktigt stolta över i Sverige. Som till exempel vår 240 år gamla tryckfrihetslagstiftning. Det var mösspartiet som genomförde tryckfrihetsförordningen 1766. Med detta införs även offentlighetsprincipen i svenska myndigheter.

Nu är denna grundlagsskyddade rättighet hotad. Justitiekanslern menar att den ska ändras efter ett utslag i Europadomstolen. Monacoprinsessan hade fört ett mål dit på grund av den fotografbevakning hon ansåg sig utsatt för. Fotogeniska Caroline vann målet.

Att svensk lagstiftning ska harmoniseras med den europeiska har vi hört i många ärenden. I det här fallet sägs det handla om privatlivets helgd. Granskningen av offentliga personer vägs mot skyddet för den enskilde mot övergrepp.

Man kan fråga sig varför tryckfrihet och offentlighet har en starkare ställning i Sverige än ute i Europa. En anledning är säkert att vi har en annan politisk historia. En annan att vi helt enkelt - visavi övriga Europa och världen - har så lågt i tak i politiken. Vad som inte politiker och myndigheter vågar stå för utåt kompenseras i form av offentliga handlingar. Sedan är det ju så att en hel del offentligt material faktiskt är sekretesskyddat.

I sista hand är frågan om vad som får publiceras ändå en praktisk fråga. Det är upp till utgivarna att bedöma detta. Det skadar inte att det finns principer att orientera efter men undantagen är redaktionernas sak att avgöra. Inte makthavare och monarkin.

Röda rummet hundra år senare

Syftet med boken uttrycks väl inte direkt men nog var väl ändå ambitionen att åstadkomma en roman i stil med Röda rummet hundra år efter originalets utgivande. Ulf Lundell hade några år tidigare i viss mån lyckats med denna bedrift i och med generationsromanen Jack. Klas Östergrens genombrott med Gentlemen från 1980 fick förra året förnyad aktualitet i och med uppföljaren Gangsters.

Östergren hör till den kategori av författare som relativt tidigt når full mognad. På annat sätt kan jag inte tolka den framtidsnostalgi som Gangsters mottogs av. Han var tjugofem när Gentlemen gavs ut. Boken var en svidande kritik av såväl folkhemmet som vänstern men också en fantastisk skröna om bröderna Henry och Leo Morgan.

Stig Larsson debuterade 1979 med Autisterna, Sveriges första postmoderna roman i vilken knappast en enda karaktär gick att urskilja. Den gick svårligen att läsa men står i dag som en monument över 80-talsdekadensen. Larsson gjorde tvärtemot vad Lundell och Östergren försökte sig på. Istället för att följa upp Röda rummet försökte han avliva boken. Försöket misslyckades av en författare som alltid varit mera europé än svensk.

Folkhögskolestudenter fick åtminstone förr lära sig att svensk litteratur indelas i före och efter Strindberg. I högsta grad är detta än idag en sanning. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst förra årets mest omtalade bok.

Norrbottens läns landsting och Vitryssland

Det har väl knappast undgått någon invånare i Norrbotten att den institution som handhar hälso- och sjukvården i regionen knappast har en god arbetsmiljö. Många frågar sig säkert varför en organisation som är politiskt styrd, dvs. utsedd enligt en demokratisk procedur, tycks lida av alla möjliga slags problem vad beträffar behandlingen av sina medarbetare.

I fallet med Norrbottens läns landsting i synnerhet på senare år är det inte utan att tankarna far iväg till Vitryssland där nyligen något som skulle vara ett demokratiskt val utspelade sig. Tack vare sitt fullständiga grepp över statsapparaten kunde diktatorn och stalinepigonen Lukasjenko slå ned protesterna mot det riggade valresultatet och ställa demonstranter inför rätta för "huliganism".

Jag skulle vilja be någon att göra tankeexperimentet att den nuvarande landstingsledningen hade tillgång till våldsmonopolet. Vad hade hänt då? Anders Mansten, mot vårdens organisation kritisk överläkare, hade antagligen inte bara fått sparken, utan också fängslats. Kanske för grov huliganism som var en vanlig anklagelse som riktades mot oppositionella under Sovjettiden. Till detta kommer alla som på ett eller annat sätt inte spelar med i den nuvarande ordningen och valt protestens väg istället för ja-sägarens. Alla dessa bör vi ägna en tanke i ett vitryskt Norrbotten.

En väg att gå för att åstadkomma en förändring av den nuvarande situationen vore förstås att byta ut regeringen i landstinget. Den nomenklatura av sossar som sitter där nu med visst stöd av miljö- och vänsterpartiet tar sedan länge makten för given. Valen är bara en bekräftelse för dem. Därför är det nu upp till oppositionella krafter att åstadkomma ett regimskifte, folkligt stöd för detta finns helt visst. Sedan är det bara att hoppas att en liknande förändring på riksnivån leder till att det blir lättare att bedriva alternativa vårdformer där patienten är kund istället för klient.

Sveriges röst i världen

Sedan Anna Lindh togs av daga har den svenska utrikespolitiken varit rätt kraftlös. Ersättaren för henne, en redan avpolleterad politiker, blev en nödlösning på grund av den doktrin som kallas varannan damernas inom Rörelsen. Laila Freivalds fick slutligen gå mer än ett år försent efter att ha gjort bort sig på ett sätt som aldrig skulle ha accepterats i exempelvis England i samband med tsunamikatastrofen.

Göran Persson har nu satsat på ett säkert kort, yrkesdiplomaten Jan Eliasson. Han är omtyckt av många, men, för att följa upp det förra inlägget, pensionsfärdig. Eliasson blir sextiosex år senare i år. Den innebär inte att han inte skulle ha något att tillföra. Men någon framtidsman är han inte. Eftersom det nu en gång är så att det är svårare att plocka inrikespolitiska poäng på en bra utrikespolitik än det är att ställa till det på hemmaplan med en dålig utrikespolitik så har Persson gjort ett smart val. En mindre kompetent utrikesminister efter Laila Freivalds hade nog varken sossarna eller Sverige klarat av.

Den som vill hitta något negativt om Jan Eliasson får leta ordentligt. Han har något så ovanligt som en folklig förankring i kombination med en diplomatkarriär bakom sig. Ska det nödvändigtvis sägas något kritiskt utöver hans ålder är det att etiketten arbetarbakgrund så ofta klistras på honom. Det är visserligen oftast andra som ger honom detta epitet, men faktum är att Jan Eliasson själv aldrig varit yrkesverksam som arbetare. I likhet med snart i stort sett alla som representerar hans parti har han ingen som helst erfarenhet kollektivavtalsavlöning.

Angående pensionsåldrar

Leif Lewin, pensionsfärdig statsvetare i Uppsala som blev professor kort efter tonåren och som således därför i denna roll upplevt inte mindre än två kungar och sex statsministrar, är kritisk mot vad han uppfattar som diskriminering av äldre forskare. Med ett resonemang hämtat från näringslivsknuttarna som säger att om vi inte gör som de gör utomlands (läs USA) så dräneras landet på kompetens. Det vill säga låter de som vill fortsätta vara professor utan tillägget emeritus så länge de vill.

Det här är ett intressant problem och visar på bristerna i ett system där man låser pensioneringen vid en viss ålder. En del har inget att tillföra efter fyrtio, andra är vitala upp i åttioårsåldern. Det som ställer till det med ett system med frivillig avgång är när den som innehar ämbetet inte inser att han eller hon är en belastning för organisationen (eller sig själv).

Själv tror jag på rörlighet som ett medel mot att hamna i den sitsen att bara vara till besvär. Många av de som går i pension i förtid i dag gör det med motiveringen att de är "less" på sitt jobb. Antagligen är Bo Rothstein inne på en sådan tankegång i ett ironiskt genmäle till Lewin. Rothstein som sedvanligt skriver utifrån att inte höra hemma någonstans att han inte imponeras av de "geronter" vid amerikanska universitet som Lewin använder som måttstock. De är istället effektiva proppar i förnyelsen av forskningen som bygger sin position på små hov av underdåniga ja-sägare och inte minst gamla meriter.

Att den akademiska världen är en konservativ miljö fullt jämförbar med kyrkan är inget nytt. Mot slutet av min studietid lutade jag nästan åt en socialdemokratisk utbildningspolitik i syfte att komma åt kritikimmuna monarkistiska tendenser inom den fria forskningen. Var Lewin möjligen själv står i dylika frågor såg vi en antydan till tidigare då Victoria skulle studera i Uppsala. Själv kan jag bara säga till honom: börja fundera på att dra dig tillbaka.

Lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln

Måste erkänna att det inte ofta händer, men ibland rattar jag faktiskt in Radio Norrbotten. Som nu i helgen och veckan då det gick att lyssna på referat från skid-SM i Boden i webbradion.

Inte för att jag har något emot att regionala aktörer ibland får ta sig an nationella begivenheter men i fallet med sändningarna från SM-skidåkningen blev jag nog en gång för alla övertygad om den lokala radions tillkortakommandeförmåga.

Det var inget större fel på referaten så länge det inte hettade till. När det slutligen gjorde det på 30 km i form av en spurtstrid mellan Anders Södergren och Mathias Fredriksson brakade allt samman. Det var omöjligt att få en bild av händelseförloppet, och vem som till slut vann framgick klart först långt efter målgången.

Definitivt övertygad om Radio Norrbotten som klantskallarnas forum blev jag dock när herrarnas sprintstafett avgjordes. Reportern-referenten korade segraren långt före mål. Men på upploppet var Hudiksvalls Peter Larsson upphunnen och kördes om av de andra lagens duktigare åkare i klassisk stil.

Nu måste det till en ordentlig debatt om vad vi ska ha den lokala radion till. Kan det möjligen vara så att den helt enkelt inte behövs eftersom vad den gör är att skildra vad som bättre sköts av lokalsamhället från mun till mun.

Amatörmässig är ett ord jag ofta hört användas om lokalradion. Det är missvisande menar jag eftersom med amatör menas en som bedriver icke yrkesmässig utövning. De sanna amatörerna vet i regel av sina begränsningar och omvärlden förväntar sig egentligen inga stordåd av dem.

Med Radio Norrbotten är det så att det handlar om avlönande yrkesmän och kvinnor som försöker spegla ett konstlat behov och misslyckas med att klara av större uppgifter eftersom man istället för att vara sig själva vill låta som Mats Strandberg när idrott ska refereras. Det hela slutar med varken eller.

Kan det möjligen vara så att regionalradions medarbetare fått sina jobb därför att de inte går att placera någon annanstans? I så fall kan domen bara bli en: lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln.

Positivt besked från Ukraina

Först såg det ut som om den orangea revolutionen lidigt ett bakslag. Sedan att förre premiärministern och valfuskaren Viktor Janukovitj inte nådde ända fram. Ändå står det klart att han fick något av en revansch i valet till det ukrainska parlamentet, radan.

Valets segrare blev nu istället Julia Timosjenko som sparkades av president Jusjtjenko efter att ha varit kritisk mot den ekonomiska politik som inleddes efter revolutionen. Det troliga är nu att hon blir ny premiärminister i en regering som består av Jusjtjenkos Vårt Ukraina, hennes eget parti och Socialistpartiet.

Segrare blev också det ukrainska folket eftersom OSSE bedömde valet som fritt och rättvist. Nu är det upp till den regering som tillträder att välja mellan om man ska orientera sig västerut mot Europa eller österut mot Ryssland. I väster hägrar i första hand EU-medlemskap med alla dess fördelar medan Ryssland möjligen endast kan bidra med billig olja och gas. Samt nostalgi.

Att vara före sin tid

SVT har visat Roy Anderssons tre långfilmer. Efter debuten med En kärlekshistoria från 1970 geniförklarades Andersson. Filmen bildade skola för andra regissörer och länge utgjorde den mönstret för de som ville skildra ungdomars livssituation. Något mer revolterande inom denna filmgenre i Sverige skedde nämligen inte förrän 1998 när Fucking Åmål gick upp på biograferna.

Roy Anderssons andra långfilm Giliap blev ett publik- och kritikerfiasko när den kom 1975. Efter det ägnade han sig mest åt reklamfilm. Ibland blev han underkänd på detta område också. Bland annat stoppade Konsum en film som provocerade på fel sätt. Nästa långfilm kom först år 2000, Sånger från andra våningen. Filmen guldbaggebelönades flerfaldigt även om nog många kritiker tyckte den hade ett egendomligt budskap.

Anderssons arbetsmaterial är folkhems-Sverige, "den enda värld jag kan", enligt honom själv. Om vi vill förstå hans konst är det nog detta vi ska ha i bakhuvudet när vi ser hans filmer. Giliap är idag en uppskattad film nu när tiden hunnit i fatt den. Det folkhemska må bära på en god tanke, men förr eller senare når vi dithän att det måste kunna utsättas för kritik. Eller självrannsakan.

Inför skid-SM

Det drar ihop sig till avslutning för skidåkarna. Svenska mästerskapen avgörs i år i Boden och Luleå. Utöver tävlingarna i sig har det talats om ett arrangemang som ska stärka banden mellan kommunerna. En ny "region" ska ta form.

För egen del har jag avslutat tävlingsdelen av skidsäsongen. I helgen åkte jag Skatamarksloppet som avgjordes på en slinga av 20 km. Regn dagen innan plus kyla gjorde att det gick snabbt i spåren. Detta tillsammans med lite åkutrymme på de ställen där det bitvis var ganska brant såväl uppåt som nedåt gjorde att jag inte trivdes särskilt bra. Min tid blev också sämre än på träning.

Nu blir det bara att hålla igång till första helgen i april. Då brukar jag torka av skidorna och smälta in sommarförvaringsparaffinet i dem. Sedan tar löparsäsongen vid. I år siktar jag på Stockholm Marathon, helt säkert blir det Lidingöloppet i höst.

Nästa söndag är alltså den stora begivenheten vem som ska krönas till årets skidkung. En vinst på femmilen väger sannolikt tungt och slaget i år står mellan Mathias Fredriksson och Anders Södergren. På damsidan tror jag det kommer att handla om Britta Norgren och Anna-Karin Strömstedt som båda gjorde hyfsade insatser i OS på tremilen.

Valet i Europas sista diktatur

De föll en efter en, de kommunistiska diktaturerna i Europa. På de flesta håll infördes demokrati i såväl formell som praktisk mening. Så såg det ut i början av 90-talet. Visserligen dröjde sig så kallat auktoritärt styre kvar i vissa av staterna i östra Europa, företeelser de flesta med tiden trodde skulle vittra bort av sig själva.

Så blev det inte. Så sent som bara för något år sedan kom den andra, riktiga egentliga demokratiseringen av Ukraina och Georgien, under former som kunde ha urartat till något riktigt obehagligt. De kommunistiska nomenklaturor som kvarblivit vid makten där valde dessbättre att inte ta till våld mot de fredliga demonstrationer som slutligen sänkte de förstelnade regimer som hämmade dessa båda stater inåt och utåt.

Idag finns det en diktatur kvar i Europa, och som det verkar ser det inte ut som om den kommer att avvecklas i och med dagens val. President Lukasjenko i Vitryssland har ett fast grepp om staten i sitt land. Som om inte det räckte motarbetas oppositionella mot hans regim även på andra områden. Det talas nu om demonstrationer.

Ibland brukar jag fundera över vad som blir av alla gamla presidenter. Bill Clinton lär ha skrattat högst av alla i en biosalong efter den retoriska repliken: "finns det något så patetiskt som en ex-president?" Alla har inte sådan distans till sig själv. Därför befarar jag att det kan bli ganska svårt att bli av med Vitrysslands auktoritäre president utan att det kommer till sammanstötningar. Det finns nämligen något mer patetiskt än en ex-president: en ex-diktator.

Vilket är det mest liberala partiet?

Lennart Regebro dryftar ett intressant spörsmål på sin blogg, nämligen om centern är liberalare än folkpartiet. Det är väl ingen direkt nyhet att folkpartiet under den innevarande mandatperioden gått från att vara ett "mjukt" liberalt parti till ett "hårt". Batongliberaler kallar en del dem numera. Själv skulle jag vilja uttrycka det så att folkpartiet militariserats.

För närvarande är folkpartiet liberalerna tillsammans med socialdemokraterna i färd med att driva igenom en ny buggningslag. Fp-l vill också införa drogtest på gymnasiet. Listan på exempel som syftar till hårdare tag kan dock göras mycket längre. Det som frapperar mest med detta är att vad som tidigare bara kunde sägas mellan skål och vägg främst bland en del moderater är nu allmängods i den politiska mittfåran. Som det verkar drar argumenten också en del röster.

Taktiskt är det hela ett smart upplägg. Istället för att moderaterna tar hand om de hårda frågorna så låter man det traditionellt mjuka folkpartiet spela rollen av polisstatens företrädare nr 1. Åtgärder som aldrig kanske hade gått att genomföra kan förverkligas innan de avfärdats som "högerns politik". Strategiskt är det hela inte så väl uttänkt då folkpartiet riskerar att göra sig av med sin liberala själ.

Jag är inte orolig för att liberalismen ska dö. Väljer folkpartiet att bli ordningsmannen i svensk politik så lever ändå dess traditionella ideologi vidare i något annat parti. Idag ser det nästan ut som om centern med sina idéer om att bygga samhället underifrån kommer att bli detta parti i framtiden. Vi har inte sett dessa uttryckta i stil med något som kan liknas vid en politisk ideologi ännu, men under de närmaste åren är jag övertygad om att det går att få svar på frågan om centern upphört att vara ett pragmatiskt intresseparti.

Kristallarken har landat i Luleå

Det var med en egendomlig känsla jag lade ifrån mig Norrbottens-Kurirens näringslivsbilaga i tisdags. Hemkommen nyss från Dalarna och Vasaloppet där man i stort sett varje stuga tycks finna ut hur det ska gå att tjäna pengar på regionens komparativa fördelar (bra eller dåligt?), bestods jag och andra norrbottningar med en närmast panegyrisk hyllning till tekniska universitetet i Luleå.

Redaktören för bilagan, Lars Pekka, är en man jag aktat tidigare bland annat för det han skrivit om företagandets villkor i Norrbotten. Den här gången har dock herr Pekka drabbats av någon stalinistisk idoldyrkan i vilken universitet ses som höjden av allt gott häruppe. Jag tänker här inte ge mig in i någon debatt om vilka "ansedda" vetenskapliga tidskrifter universitetets forskare publicerats i och vilka avknoppningar i form av företag forskning gett upphov till. Än så länge är dessa fenomen för dåligt utredda. Om arbetsmarknaden för studenterna efter examen behöver inte mycket mera sägas, ty den är urusel.

Universitetets rektor som tillträdde i höstas efter att ha inkompetensförklarats av en sammanslutning av forskare när hon sökte jobbet som rektor vid Umeå Universitet framställs som en framgångsorienterad affärskvinna i näringslivsbilagan. Ändå har personen ifråga ingen erfarenhet från jobb inom näringslivet. Att universitetet som det sägs i artikeln om henne har "57-58 %" extern finansiering innebär inte att det handlar om ett företag. Däremot går det utifrån budgetens sammansättning att ifrågasätta forskningens frihet vid lärosätet i Luleå.

Tagen till det yttersta är det alltså här varken fråga om en myndighet eller ett företag, utan om en politisk filial till socialdemokratin. Enligt egen uppgift har universitetets rektor aldrig varit politiskt engagerad, vilket inte undantar faktum att hon kan vara nyttig för makten.

Värst är ändå att en erfaren journalist med gott renommé går dennas ärenden.

Det rör på sig

Byggandet av en ny politisk institution ovan nationalstaterna i Europa kan liknas vid en process som följer en marxistisk nödvändig logik. Det har jag varit inne på tidigare. Förra året fick Europaarkitekterna kännas vid några kännbara nederlag. Mest minns vi kanske de franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen.

Nu tas det återigen nya tag inom denna unika ingenjörskonst. Angela Merkel, färsk förbundskansler och ordförande för unionen sedan första januari i år, driver på för att EU-konstitutionen ska kunna återupplivas. I slutet av förra året spelade hon en avgörande roll för att unionen kunde enas kring en långtidsbudget.

Det som möjligen kommer att uppfattas som fiffel i det förslag som är på väg att föras fram för att få franska och nederländska väljare att ändra sig ifråga om konstitutionen är att endast två delar av tre av den ska underkastas ny folkomröstning. Den tredje delen handlar om en politisk deklaration om "Europas sociala dimension", som är tänkt att antas av de franska och nederländska parlamenten.

Det är väl just på denna punkt som det uppstår problem huruvida det går att föra över nationell politik till den europeiska nivån. Den första och andra delen i fördraget behandlar beslutsordningen respektive grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter. Båda politikområden som de flesta har lättare att enas kring.

Fall på eget grepp

Japp, så var årets niomilaresa avklarad. Det blev medalj trots allt trots uruselt glid och trötta armar på slutet. Årets Vasalopp anses vara ett av de tuffare som genomförts på grund av den tröga nysnön som tog knäcken på många. Redan i Evertsberg kastade omkring 1300 åkare in handduken.

I dagspolitiken överskuggas för närvarande avslöjandet av sossarnas förtalskampanj mot moderatledaren av fågelinfluensahotet. Och eftersom ingen förundersökning kommer att inledas angående mejlen från partihögkvarteret så är det bara att förvänta sig att affären snabbt dör ut.

På lång sikt har dock borgarna vunnit en stor seger. Nu har ett av Rörelsens viktigaste vapen i slutstriden om makten i höst vridits ur händerna på dem, nämligen att framställa Reinfeldt som en ulv i fårakläder. Typiskt är dessutom att på en blogg som upprätthålls av en SSU-ombudsman så utsattes moderatledaren för ytterligare smutskastning.

Det har sagts att bloggarna kommer att avgöra valet i höst. Jag hade ändå inte trott att det kanske kommer att ske på grund av fall på eget grepp även om jag alltid ansett att vänsterns företrädare med mycket få undantag kan argumentera självständigt.

Jag är övertygad om att socialdemokratin länge legat och lurat på en idé om att klämma åt sin nye motståndare och de borgerligas statsministerkandidat. Nu läckte denna ut i bloggosfären på ett sätt som det inte går att lasta USA för.

Sprattelgumman

Igår var det årsdagen för mordet på Olof Palme. På olika sätt uppmärksammades detta. Inte minst i Norrbottens-Kuriren som ägnade hela kultursidan åt ämnet teorier kring mordet. Något ensidigt kunde det tyckas att samtliga av artiklarna var skrivna av samme skribent, Anders Mildner. Ännu ensidigare tydde sig kulturredaktionens val av material för gårdagen när jag slog upp Expressens kultursida. Som upptogs fullt ut av Mildners Palmeartikel.

Inget ont om Anders Mildners kompetens. Men nog är det märkligt och inte minst talande, att när en stor fråga dominerar dagordningen på riksnivån, då finns inga regionala perspektiv. I alla fall inte på Norrbottens-Kurirens kultursidor. Fr. Söderberg som är redaktör för kulturen har tidigare på sitt utrymme för text i tidningen försökt lansera en skribentska och dotter till en läkare som något slags vänstersamvete åt oss andra. Numera är denna dessbättre bortplockad. Samma person gjorde senare strömhoppet från kulturen till biltester i Expressen, vilket måste anses vara unikt, eller i alla fall uttryck för något som liknar bimbofiering.

För mig är det ett stort problem när regioner vill bli allt för storstadsmässiga. Efter alla satsningar på Norrbotten i form av utvecklingsstöd, företags- och myndighetslokaliseringar och dylikt borde det gå att kräva mera av folket på orten. I annat fall är det bara att konstatera att bidrag kväver kreativiteten. Blir det inte en skärpning på den här punkten måste kulturlivet i Norrbotten läggas ned ty Stockholmskopior klarar vi oss utan.

På söndag när jag åker Vasaloppet hade jag efter drygt fem mils åkning efter det att spåret gått i tunnel under bilvägen mellan Mora och Sälen hoppats på att bli bjuden på en vätskeslurk av någon representant för Norrbotten bland de många föreningar, företag och myndigheter från övriga landet som står där. Varför inte av den utskällda institutionen landstinget?