Krafttag för Europa

Det ska tas nya tag för att göra Europeiska Unionen mer handlingskraftig. Kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso vill att de 25 medlemsstaterna samlas för att skriva under en deklaration angående vilka värderingar och ambitioner som EU ska ha.

Initiativet är bra, nejen till nya grundlagen från Frankrike och Nederländerna förra året ledde till en förtroendekris för hela unionsarbetet. Nu har Estland visserligen sagt ja, men det innebär endast att 15 länder samlats ihop av de 25 som erfordras för att konstitutionen ska bli verklighet.

Ett sätt att uppnå legitimitet för unionen går genom historieskrivning. Det är en diskutabel metod som snarast är förbehållen nationalismen. Ändå vill jag slå ett slag för europeisk historia, naturligtvis vid sidan av de nationella berättelserna. Något minne av att vi någonsin fick läsa om Karl den stores rike i grundskolan eller gymnasiet har jag inte, trots att denna konstruktion i allt väsentligt är vad dagens statsbyggnadsmästare på Europaområdet utgår från. Romarna får ursäkta.

Tilläggas ska att EU-kommissionen anlitat en varumärkeskonsult som ska hjälpa unionen att bättra på sin image. Frågan är dock om det är rätt väg att gå att tänka i termer av vad som går att avyttra på en marknad när man sysslar med statsbyggnadskonst. Risken är ju då överhängande att vi kan säljas ut så småningom.

Vad vilja folkpartiet?

I söndagens Dokument inifrån behandlades folkpartiets ideologiska kurs från Bengt Westerbergs avgång fram till idag. Den tes som drevs gick ut på att folkpartiet gått från att vara snällt till krävande.

Serien om partierna inför valet kan väl knappast beskrivas som ideologiskt neutral den heller. Varför skulle annars programmet om kristdemokraterna rubricerats "Bögfaktorn"?

Regissörerna bakom Snällfällan ville också åstadkomma något mer än torra akademiska konstateranden. Inspiration till folkpartiets kursomläggning skulle egentligen ha kommit från Danmark, närmare bestämt Venstre - ett parti som i programmet betecknades som "högerliberalt" på grund av sin hållning till invandring.

Projektets syfte misslyckades såtillvida att folkpartiet knappast ens framstod som kryptorasistiskt. Den grundläggande frågan kvarstår dock. Hur pass liberalt är folkpartiet idag?

Norrbottniska sjukan?

Att vara i besittning av naturtillgångar är inte enbart av godo. "Holländska sjukan" var ett begrepp som myntades på sextiotalet när gasen från Nordsjön gav Nederländerna grova exportintäkter. Samtidigt stärktes nämligen valutan och villkoren för övrig export försämrades.

"Det går bra för Norrbotten", är ett mantra vi hört upprepas ett antal gånger nu. Frånsett att trettio procent av arbetskraften inte har ett riktigt jobb att gå till är detta sant. LKAB gör stora vinster till följd av uppgången i pris på malmråvaran. Ett varuhus som ska uppföras i sjuk- och arbetslöshetskommunen Haparanda orsakar för närvarande stämningar av närmast religiösa dimensioner.

Igår delades "Näringslivet Pris" ut i Luleå. Det var väl i och för sig inget fel med det, men när man läser om pristagarnas insatser inställer sig ändå den surgubbiga frågan: vem betalar dem? Och är det verkligen en uppgift för "näringslivet" och kommuner att fördela utmärkelser? Det är väl ändå den osynliga handen som ska bestämma på den fria marknaden.

För att återgå till råvaruboomen: innebär de höga priserna på malm att den övriga exporten från Norrbotten hämmas, dvs. kan vi på sikt förutse en norrbottnisk sjuka när konjunkturen en dag slutligen viker nedåt? I så fall undrar jag vad alla sysslolösa ska göra. Alla kanske inte vill gå runt i affärer eller spela in film. Och framför allt undrar jag om någon av de relativt många nationalekonomer verksamma vid Luleå Tekniska Universitet har någon åsikt i frågan.

Prostitutions-VM

Som väl få missat så ska det hållas VM i fotboll i Tyskland i sommar. I Sverige är dock detta evenemang numera mest förknippat med något annat - män som köper sex. Männen far inte utomlands för att se fotboll, utan för att ha sex mot betalning. Debatten har gått på högvarv och längst ifråga om kritik gick jämställdhetsombudsmannen som helt enkelt vill att Sverige bojkottar VM.

Det går att allvarligt fråga sig om någon skulle bry sig. Är det förresten någon utanför landet som kommer ihåg att Sverige bojkottade Eurovisionsschlagern 1976? Tror inte det. Ej heller tror jag det är särskilt många som har några positiva erfarenheter av Sveriges försök att leka moralisk stormakt under det kalla kriget.

De röster som höjs i Sverige för att göra om fotbolls-VM till ett prostitutions-VM är inget annat än tecken på desperation. När världen var uppdelad i två stormaktsblock var det lättare för ett litet land att sticka ut och säga "sanningen". Den tiden är som sagt förbi. Istället för att fördöma och torskförklara alla fotbollsintresserade borde Sverige inom ramen för EU-samarbetet ägna tid åt att seriöst diskutera ett så allvarligt problem som människohandel.

Avgå kungen och låt dig utses till riksföreståndare

Så här på kungens födelsedag är det oundvikligt att fundera över monarkins framtid. Denna institution som fortlever genom avel har ett brett stöd hos det svenska folket. Ur principiellt- liberal synvinkel är den dock förkastlig. Ämbeten i en modern demokrati ska inte gå att ärva.

Vad är då alternativet till monarki? Republik så klart. Men går det inte också att tänka i banor av att förena det bästa hos det republikanska statsskicket, dvs. vald statschef, med det bästa hos det monarkistiska statsskicket, dvs. kontinuiteten i statsstyret. En vald kung med andra ord. Eller som det hellre heter, en riksföreståndare.

Senast Sverige hade en riksföreståndare var 1809 då prins Karl innehade denna funktion efter det att Gustav IV Adolf avsatts. Annars är det väl med medeltiden vi förknippar riksföreståndarämbetet. Karl Knutsson var riksföreståndare en kort period, Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre längre perioder. Det här var innan Sveriges mest överskattade regent Gustav Vasa tog över och bidrog till arvslinjen som når ända in i vår tid.

Mitt råd till kungen är därför att han avgår och låter sig väljas till statschef. Ifråga om popularitet torde han nämligen ha få konkurrenter. När han så känner för det kan han lämna över till andra förmågor.

Luleå och nazismen

De står där som minnesmärken över svensk undfallenhet mot övermakten. Tyskmagasinen i Luleå. För endast en amatör är det lätt att se vilken slags arkitektur de utgår från. I alla fall en liknande den som byggnationer nere på kontinenten uppfördes i på 1930- och 40-talen.

Det är väl inte direkt vanligt att Norrbotten förknippas med nazismen. Snarare handlar det väl oftast om den ideologi som står längst ut till vänster när det politiskt karaktäristiska för regionen ska diskuteras. Och inte minst då den Stalin som många fortfarande inte riktigt gjort upp med ännu.

Tyskmagasinen var dock inget som luleåborna ville ha hit. Istället var det världen som tryckte på. Här förvarade tyskarna under nazi-tiden krigsmateriel och proviant. Ett järnvägsspår leder från platsen. De ligger snett över Notviken från Mjölkudden där jag bor. Ingen talar särskilt mycket om dem. Kanske därför att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till inkräktare.

Svenska revolutionen?

Det stora ämnet i europeisk politik de senaste veckorna utgick återigen från Frankrike. Landet har ju som bekant en revolutionär tradition. Tveksamt är dock om protesterna mot den franska regeringens förslag om ändrad arbetsrätt för ungdomar kan kallas revolutionära eller progressiva.

Snarare är det nog så att de som demonstrerat slagits för ett gammalt samhälle, precis som Nils Dacke och hans anhängare gjorde mot Gustav Vasa. I Danmark där ett system med flexibel arbetsrätt tillämpas är ungdomsarbetslösheten mycket låg, i Storköpenhamn i stort sett obefintlig. Men detta faktum har inte bitit på den franska vänstern.

Till Sverige har demonstrationerna spridit sig genom attentat mot lokaler som innehas av det lilla partiet centern. Centern har lagt fram ett liknande förslag som den franska regeringens. En åtgärd med det uttalade syftet att förbättra förhållandena på arbetsmarknaden för ungdomar bemöts alltså med vandaliseringar.

Särskilt duktiga på revolutioner har vi aldrig varit i Sverige. Faktiskt var det ju en kung, Gustav III, som drev igenom Förenings- och säkerhetsakten 1789, alltså vår motsvarighet till den mer kända franska upplagan av revolution. Ändå sprider sig händelser på kontinenten hit i form av verksamheter som inte annat kan betecknas än brottsliga.

Skåne intar Sverige

Det är snart 300 år sedan Skåne lades till det svenska imperiet. Utgången av slaget vid Helsingborg befäste slutligen den svenska överhögheten. Sedan dess har vi vant oss vid att betrakta skåningarna som själva urbilden för det provinsiella, inte minst genom deras dialekt.

Tidskriften Axess, som jag tidigare här rekommenderat till läsning, är en skapelse med några år på nacken nu. Den utges av en stiftelse för "allmännyttiga ändamål" och har recensionen som spjutspets. Inte så konstigt kanske eftersom den har gamle understreckarredaktören från Svenska Dagbladet, Kay Glans, som chefredaktör. Från Svenskan har denne tagit med sig en sydsvensk förmåga från kulturavdelningen, Erik Wallrup.

Skåne kan räknas till de regioner som, för att använda Stein Rokkans terminologi, "misslyckats i sina centrumaspirationer". Skåningarna själva har förmodligen aldrig betraktat sig som östdanskar eller sydsvenskar. De är och förblir skåningar från "Scania", som den latinska termen lyder.

På grund av dialekten har skåningarna haft svårt att etablera sig i Sverige. Ett sätt att komma över detta gick genom lanseringen av den så kallade P1-skånskan. Ett annat har vi alldeles nyligen bevittnat genom utgivningen av Axess senaste nummer. Med tidskriften följer nämligen en recensionsbilaga där gräddan av Sveriges intelligensaristokratiska debattörer medverkar.

Axess redaktionella skånska kärna ser därmed ut att har erövrat Sverige inifrån. Ty det är ju just redaktören som har makten i det senkapitalistiska samhället när den borgerliga offentligheten krackelerat. Det är han eller hon som bestämmer vad som får skrivas.

Skåne har dock ännu en landsdel kvar att inta. Under de fyra år som Axess funnits har jag inte hittat en enda artikel av en i Norrland boende skribent i blaskan, ett faktum som säkert i viss mån beror på tokigheter i stil med det här. Men också på regional rasism.

Det är inte säkert att jag kommer att förnya min prenumeration om det nu finns kvar något att läsa till hösten. Det känns nämligen som om recensionen övergått till en makt i sig.

Rasismens profitörer

Gick för några månader sedan genom stan. Vid Gula Paviljongen hade vänsterpartiet möte. Flickan som höll i mikrofonen talade om den rasism som breder ut sig i det svenska samhället på grund av den borgerliga alliansens politik. Precis som om de hade makten.

Påståenden alltså som går att förlägga någonstans i gränslandet mellan beskyllningar och det brott som benämnes förtal. Men i vänsterns värld är rasistanklagelser en affärsidé som säljer.

Det var inte särskilt många deltagare på mötet, närmare bestämt sex stycken. När jag passerade skedde en 16,7-procentig ökning genom tillskott av mångårige ombudsmannen Bertil Bartholdsson. Inte mycket att jubla över i en stad som haft rykte om sig att härbärgera gott om stalinister.

Man kan tycka att uppslutningen på vänsterns möte utgör det logiska slutet på kommunismens sammanbrott. Inga andra än de närmast sörjande var förmodligen närvarande. Så ser det också ut på andra partiers möten, varför inga mer långtgående slutsatser bör dras. Det är nämligen lönsamt att peka finger åt folk inom politiken. Vänsterpartiet har hittat en nisch för framtiden.

Under påverkan av Europa

Det finns saker vi kan vara riktigt stolta över i Sverige. Som till exempel vår 240 år gamla tryckfrihetslagstiftning. Det var mösspartiet som genomförde tryckfrihetsförordningen 1766. Med detta införs även offentlighetsprincipen i svenska myndigheter.

Nu är denna grundlagsskyddade rättighet hotad. Justitiekanslern menar att den ska ändras efter ett utslag i Europadomstolen. Monacoprinsessan hade fört ett mål dit på grund av den fotografbevakning hon ansåg sig utsatt för. Fotogeniska Caroline vann målet.

Att svensk lagstiftning ska harmoniseras med den europeiska har vi hört i många ärenden. I det här fallet sägs det handla om privatlivets helgd. Granskningen av offentliga personer vägs mot skyddet för den enskilde mot övergrepp.

Man kan fråga sig varför tryckfrihet och offentlighet har en starkare ställning i Sverige än ute i Europa. En anledning är säkert att vi har en annan politisk historia. En annan att vi helt enkelt - visavi övriga Europa och världen - har så lågt i tak i politiken. Vad som inte politiker och myndigheter vågar stå för utåt kompenseras i form av offentliga handlingar. Sedan är det ju så att en hel del offentligt material faktiskt är sekretesskyddat.

I sista hand är frågan om vad som får publiceras ändå en praktisk fråga. Det är upp till utgivarna att bedöma detta. Det skadar inte att det finns principer att orientera efter men undantagen är redaktionernas sak att avgöra. Inte makthavare och monarkin.

Röda rummet hundra år senare

Syftet med boken uttrycks väl inte direkt men nog var väl ändå ambitionen att åstadkomma en roman i stil med Röda rummet hundra år efter originalets utgivande. Ulf Lundell hade några år tidigare i viss mån lyckats med denna bedrift i och med generationsromanen Jack. Klas Östergrens genombrott med Gentlemen från 1980 fick förra året förnyad aktualitet i och med uppföljaren Gangsters.

Östergren hör till den kategori av författare som relativt tidigt når full mognad. På annat sätt kan jag inte tolka den framtidsnostalgi som Gangsters mottogs av. Han var tjugofem när Gentlemen gavs ut. Boken var en svidande kritik av såväl folkhemmet som vänstern men också en fantastisk skröna om bröderna Henry och Leo Morgan.

Stig Larsson debuterade 1979 med Autisterna, Sveriges första postmoderna roman i vilken knappast en enda karaktär gick att urskilja. Den gick svårligen att läsa men står i dag som en monument över 80-talsdekadensen. Larsson gjorde tvärtemot vad Lundell och Östergren försökte sig på. Istället för att följa upp Röda rummet försökte han avliva boken. Försöket misslyckades av en författare som alltid varit mera europé än svensk.

Folkhögskolestudenter fick åtminstone förr lära sig att svensk litteratur indelas i före och efter Strindberg. I högsta grad är detta än idag en sanning. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst förra årets mest omtalade bok.

Norrbottens läns landsting och Vitryssland

Det har väl knappast undgått någon invånare i Norrbotten att den institution som handhar hälso- och sjukvården i regionen knappast har en god arbetsmiljö. Många frågar sig säkert varför en organisation som är politiskt styrd, dvs. utsedd enligt en demokratisk procedur, tycks lida av alla möjliga slags problem vad beträffar behandlingen av sina medarbetare.

I fallet med Norrbottens läns landsting i synnerhet på senare år är det inte utan att tankarna far iväg till Vitryssland där nyligen något som skulle vara ett demokratiskt val utspelade sig. Tack vare sitt fullständiga grepp över statsapparaten kunde diktatorn och stalinepigonen Lukasjenko slå ned protesterna mot det riggade valresultatet och ställa demonstranter inför rätta för "huliganism".

Jag skulle vilja be någon att göra tankeexperimentet att den nuvarande landstingsledningen hade tillgång till våldsmonopolet. Vad hade hänt då? Anders Mansten, mot vårdens organisation kritisk överläkare, hade antagligen inte bara fått sparken, utan också fängslats. Kanske för grov huliganism som var en vanlig anklagelse som riktades mot oppositionella under Sovjettiden. Till detta kommer alla som på ett eller annat sätt inte spelar med i den nuvarande ordningen och valt protestens väg istället för ja-sägarens. Alla dessa bör vi ägna en tanke i ett vitryskt Norrbotten.

En väg att gå för att åstadkomma en förändring av den nuvarande situationen vore förstås att byta ut regeringen i landstinget. Den nomenklatura av sossar som sitter där nu med visst stöd av miljö- och vänsterpartiet tar sedan länge makten för given. Valen är bara en bekräftelse för dem. Därför är det nu upp till oppositionella krafter att åstadkomma ett regimskifte, folkligt stöd för detta finns helt visst. Sedan är det bara att hoppas att en liknande förändring på riksnivån leder till att det blir lättare att bedriva alternativa vårdformer där patienten är kund istället för klient.

Sveriges röst i världen

Sedan Anna Lindh togs av daga har den svenska utrikespolitiken varit rätt kraftlös. Ersättaren för henne, en redan avpolleterad politiker, blev en nödlösning på grund av den doktrin som kallas varannan damernas inom Rörelsen. Laila Freivalds fick slutligen gå mer än ett år försent efter att ha gjort bort sig på ett sätt som aldrig skulle ha accepterats i exempelvis England i samband med tsunamikatastrofen.

Göran Persson har nu satsat på ett säkert kort, yrkesdiplomaten Jan Eliasson. Han är omtyckt av många, men, för att följa upp det förra inlägget, pensionsfärdig. Eliasson blir sextiosex år senare i år. Den innebär inte att han inte skulle ha något att tillföra. Men någon framtidsman är han inte. Eftersom det nu en gång är så att det är svårare att plocka inrikespolitiska poäng på en bra utrikespolitik än det är att ställa till det på hemmaplan med en dålig utrikespolitik så har Persson gjort ett smart val. En mindre kompetent utrikesminister efter Laila Freivalds hade nog varken sossarna eller Sverige klarat av.

Den som vill hitta något negativt om Jan Eliasson får leta ordentligt. Han har något så ovanligt som en folklig förankring i kombination med en diplomatkarriär bakom sig. Ska det nödvändigtvis sägas något kritiskt utöver hans ålder är det att etiketten arbetarbakgrund så ofta klistras på honom. Det är visserligen oftast andra som ger honom detta epitet, men faktum är att Jan Eliasson själv aldrig varit yrkesverksam som arbetare. I likhet med snart i stort sett alla som representerar hans parti har han ingen som helst erfarenhet kollektivavtalsavlöning.

Angående pensionsåldrar

Leif Lewin, pensionsfärdig statsvetare i Uppsala som blev professor kort efter tonåren och som således därför i denna roll upplevt inte mindre än två kungar och sex statsministrar, är kritisk mot vad han uppfattar som diskriminering av äldre forskare. Med ett resonemang hämtat från näringslivsknuttarna som säger att om vi inte gör som de gör utomlands (läs USA) så dräneras landet på kompetens. Det vill säga låter de som vill fortsätta vara professor utan tillägget emeritus så länge de vill.

Det här är ett intressant problem och visar på bristerna i ett system där man låser pensioneringen vid en viss ålder. En del har inget att tillföra efter fyrtio, andra är vitala upp i åttioårsåldern. Det som ställer till det med ett system med frivillig avgång är när den som innehar ämbetet inte inser att han eller hon är en belastning för organisationen (eller sig själv).

Själv tror jag på rörlighet som ett medel mot att hamna i den sitsen att bara vara till besvär. Många av de som går i pension i förtid i dag gör det med motiveringen att de är "less" på sitt jobb. Antagligen är Bo Rothstein inne på en sådan tankegång i ett ironiskt genmäle till Lewin. Rothstein som sedvanligt skriver utifrån att inte höra hemma någonstans att han inte imponeras av de "geronter" vid amerikanska universitet som Lewin använder som måttstock. De är istället effektiva proppar i förnyelsen av forskningen som bygger sin position på små hov av underdåniga ja-sägare och inte minst gamla meriter.

Att den akademiska världen är en konservativ miljö fullt jämförbar med kyrkan är inget nytt. Mot slutet av min studietid lutade jag nästan åt en socialdemokratisk utbildningspolitik i syfte att komma åt kritikimmuna monarkistiska tendenser inom den fria forskningen. Var Lewin möjligen själv står i dylika frågor såg vi en antydan till tidigare då Victoria skulle studera i Uppsala. Själv kan jag bara säga till honom: börja fundera på att dra dig tillbaka.

Lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln

Måste erkänna att det inte ofta händer, men ibland rattar jag faktiskt in Radio Norrbotten. Som nu i helgen och veckan då det gick att lyssna på referat från skid-SM i Boden i webbradion.

Inte för att jag har något emot att regionala aktörer ibland får ta sig an nationella begivenheter men i fallet med sändningarna från SM-skidåkningen blev jag nog en gång för alla övertygad om den lokala radions tillkortakommandeförmåga.

Det var inget större fel på referaten så länge det inte hettade till. När det slutligen gjorde det på 30 km i form av en spurtstrid mellan Anders Södergren och Mathias Fredriksson brakade allt samman. Det var omöjligt att få en bild av händelseförloppet, och vem som till slut vann framgick klart först långt efter målgången.

Definitivt övertygad om Radio Norrbotten som klantskallarnas forum blev jag dock när herrarnas sprintstafett avgjordes. Reportern-referenten korade segraren långt före mål. Men på upploppet var Hudiksvalls Peter Larsson upphunnen och kördes om av de andra lagens duktigare åkare i klassisk stil.

Nu måste det till en ordentlig debatt om vad vi ska ha den lokala radion till. Kan det möjligen vara så att den helt enkelt inte behövs eftersom vad den gör är att skildra vad som bättre sköts av lokalsamhället från mun till mun.

Amatörmässig är ett ord jag ofta hört användas om lokalradion. Det är missvisande menar jag eftersom med amatör menas en som bedriver icke yrkesmässig utövning. De sanna amatörerna vet i regel av sina begränsningar och omvärlden förväntar sig egentligen inga stordåd av dem.

Med Radio Norrbotten är det så att det handlar om avlönande yrkesmän och kvinnor som försöker spegla ett konstlat behov och misslyckas med att klara av större uppgifter eftersom man istället för att vara sig själva vill låta som Mats Strandberg när idrott ska refereras. Det hela slutar med varken eller.

Kan det möjligen vara så att regionalradions medarbetare fått sina jobb därför att de inte går att placera någon annanstans? I så fall kan domen bara bli en: lås in Radio Norrbotten och släng bort nyckeln.

Positivt besked från Ukraina

Först såg det ut som om den orangea revolutionen lidigt ett bakslag. Sedan att förre premiärministern och valfuskaren Viktor Janukovitj inte nådde ända fram. Ändå står det klart att han fick något av en revansch i valet till det ukrainska parlamentet, radan.

Valets segrare blev nu istället Julia Timosjenko som sparkades av president Jusjtjenko efter att ha varit kritisk mot den ekonomiska politik som inleddes efter revolutionen. Det troliga är nu att hon blir ny premiärminister i en regering som består av Jusjtjenkos Vårt Ukraina, hennes eget parti och Socialistpartiet.

Segrare blev också det ukrainska folket eftersom OSSE bedömde valet som fritt och rättvist. Nu är det upp till den regering som tillträder att välja mellan om man ska orientera sig västerut mot Europa eller österut mot Ryssland. I väster hägrar i första hand EU-medlemskap med alla dess fördelar medan Ryssland möjligen endast kan bidra med billig olja och gas. Samt nostalgi.

Att vara före sin tid

SVT har visat Roy Anderssons tre långfilmer. Efter debuten med En kärlekshistoria från 1970 geniförklarades Andersson. Filmen bildade skola för andra regissörer och länge utgjorde den mönstret för de som ville skildra ungdomars livssituation. Något mer revolterande inom denna filmgenre i Sverige skedde nämligen inte förrän 1998 när Fucking Åmål gick upp på biograferna.

Roy Anderssons andra långfilm Giliap blev ett publik- och kritikerfiasko när den kom 1975. Efter det ägnade han sig mest åt reklamfilm. Ibland blev han underkänd på detta område också. Bland annat stoppade Konsum en film som provocerade på fel sätt. Nästa långfilm kom först år 2000, Sånger från andra våningen. Filmen guldbaggebelönades flerfaldigt även om nog många kritiker tyckte den hade ett egendomligt budskap.

Anderssons arbetsmaterial är folkhems-Sverige, "den enda värld jag kan", enligt honom själv. Om vi vill förstå hans konst är det nog detta vi ska ha i bakhuvudet när vi ser hans filmer. Giliap är idag en uppskattad film nu när tiden hunnit i fatt den. Det folkhemska må bära på en god tanke, men förr eller senare når vi dithän att det måste kunna utsättas för kritik. Eller självrannsakan.

Inför skid-SM

Det drar ihop sig till avslutning för skidåkarna. Svenska mästerskapen avgörs i år i Boden och Luleå. Utöver tävlingarna i sig har det talats om ett arrangemang som ska stärka banden mellan kommunerna. En ny "region" ska ta form.

För egen del har jag avslutat tävlingsdelen av skidsäsongen. I helgen åkte jag Skatamarksloppet som avgjordes på en slinga av 20 km. Regn dagen innan plus kyla gjorde att det gick snabbt i spåren. Detta tillsammans med lite åkutrymme på de ställen där det bitvis var ganska brant såväl uppåt som nedåt gjorde att jag inte trivdes särskilt bra. Min tid blev också sämre än på träning.

Nu blir det bara att hålla igång till första helgen i april. Då brukar jag torka av skidorna och smälta in sommarförvaringsparaffinet i dem. Sedan tar löparsäsongen vid. I år siktar jag på Stockholm Marathon, helt säkert blir det Lidingöloppet i höst.

Nästa söndag är alltså den stora begivenheten vem som ska krönas till årets skidkung. En vinst på femmilen väger sannolikt tungt och slaget i år står mellan Mathias Fredriksson och Anders Södergren. På damsidan tror jag det kommer att handla om Britta Norgren och Anna-Karin Strömstedt som båda gjorde hyfsade insatser i OS på tremilen.

Valet i Europas sista diktatur

De föll en efter en, de kommunistiska diktaturerna i Europa. På de flesta håll infördes demokrati i såväl formell som praktisk mening. Så såg det ut i början av 90-talet. Visserligen dröjde sig så kallat auktoritärt styre kvar i vissa av staterna i östra Europa, företeelser de flesta med tiden trodde skulle vittra bort av sig själva.

Så blev det inte. Så sent som bara för något år sedan kom den andra, riktiga egentliga demokratiseringen av Ukraina och Georgien, under former som kunde ha urartat till något riktigt obehagligt. De kommunistiska nomenklaturor som kvarblivit vid makten där valde dessbättre att inte ta till våld mot de fredliga demonstrationer som slutligen sänkte de förstelnade regimer som hämmade dessa båda stater inåt och utåt.

Idag finns det en diktatur kvar i Europa, och som det verkar ser det inte ut som om den kommer att avvecklas i och med dagens val. President Lukasjenko i Vitryssland har ett fast grepp om staten i sitt land. Som om inte det räckte motarbetas oppositionella mot hans regim även på andra områden. Det talas nu om demonstrationer.

Ibland brukar jag fundera över vad som blir av alla gamla presidenter. Bill Clinton lär ha skrattat högst av alla i en biosalong efter den retoriska repliken: "finns det något så patetiskt som en ex-president?" Alla har inte sådan distans till sig själv. Därför befarar jag att det kan bli ganska svårt att bli av med Vitrysslands auktoritäre president utan att det kommer till sammanstötningar. Det finns nämligen något mer patetiskt än en ex-president: en ex-diktator.

Vilket är det mest liberala partiet?

Lennart Regebro dryftar ett intressant spörsmål på sin blogg, nämligen om centern är liberalare än folkpartiet. Det är väl ingen direkt nyhet att folkpartiet under den innevarande mandatperioden gått från att vara ett "mjukt" liberalt parti till ett "hårt". Batongliberaler kallar en del dem numera. Själv skulle jag vilja uttrycka det så att folkpartiet militariserats.

För närvarande är folkpartiet liberalerna tillsammans med socialdemokraterna i färd med att driva igenom en ny buggningslag. Fp-l vill också införa drogtest på gymnasiet. Listan på exempel som syftar till hårdare tag kan dock göras mycket längre. Det som frapperar mest med detta är att vad som tidigare bara kunde sägas mellan skål och vägg främst bland en del moderater är nu allmängods i den politiska mittfåran. Som det verkar drar argumenten också en del röster.

Taktiskt är det hela ett smart upplägg. Istället för att moderaterna tar hand om de hårda frågorna så låter man det traditionellt mjuka folkpartiet spela rollen av polisstatens företrädare nr 1. Åtgärder som aldrig kanske hade gått att genomföra kan förverkligas innan de avfärdats som "högerns politik". Strategiskt är det hela inte så väl uttänkt då folkpartiet riskerar att göra sig av med sin liberala själ.

Jag är inte orolig för att liberalismen ska dö. Väljer folkpartiet att bli ordningsmannen i svensk politik så lever ändå dess traditionella ideologi vidare i något annat parti. Idag ser det nästan ut som om centern med sina idéer om att bygga samhället underifrån kommer att bli detta parti i framtiden. Vi har inte sett dessa uttryckta i stil med något som kan liknas vid en politisk ideologi ännu, men under de närmaste åren är jag övertygad om att det går att få svar på frågan om centern upphört att vara ett pragmatiskt intresseparti.

Kristallarken har landat i Luleå

Det var med en egendomlig känsla jag lade ifrån mig Norrbottens-Kurirens näringslivsbilaga i tisdags. Hemkommen nyss från Dalarna och Vasaloppet där man i stort sett varje stuga tycks finna ut hur det ska gå att tjäna pengar på regionens komparativa fördelar (bra eller dåligt?), bestods jag och andra norrbottningar med en närmast panegyrisk hyllning till tekniska universitetet i Luleå.

Redaktören för bilagan, Lars Pekka, är en man jag aktat tidigare bland annat för det han skrivit om företagandets villkor i Norrbotten. Den här gången har dock herr Pekka drabbats av någon stalinistisk idoldyrkan i vilken universitet ses som höjden av allt gott häruppe. Jag tänker här inte ge mig in i någon debatt om vilka "ansedda" vetenskapliga tidskrifter universitetets forskare publicerats i och vilka avknoppningar i form av företag forskning gett upphov till. Än så länge är dessa fenomen för dåligt utredda. Om arbetsmarknaden för studenterna efter examen behöver inte mycket mera sägas, ty den är urusel.

Universitetets rektor som tillträdde i höstas efter att ha inkompetensförklarats av en sammanslutning av forskare när hon sökte jobbet som rektor vid Umeå Universitet framställs som en framgångsorienterad affärskvinna i näringslivsbilagan. Ändå har personen ifråga ingen erfarenhet från jobb inom näringslivet. Att universitetet som det sägs i artikeln om henne har "57-58 %" extern finansiering innebär inte att det handlar om ett företag. Däremot går det utifrån budgetens sammansättning att ifrågasätta forskningens frihet vid lärosätet i Luleå.

Tagen till det yttersta är det alltså här varken fråga om en myndighet eller ett företag, utan om en politisk filial till socialdemokratin. Enligt egen uppgift har universitetets rektor aldrig varit politiskt engagerad, vilket inte undantar faktum att hon kan vara nyttig för makten.

Värst är ändå att en erfaren journalist med gott renommé går dennas ärenden.

Det rör på sig

Byggandet av en ny politisk institution ovan nationalstaterna i Europa kan liknas vid en process som följer en marxistisk nödvändig logik. Det har jag varit inne på tidigare. Förra året fick Europaarkitekterna kännas vid några kännbara nederlag. Mest minns vi kanske de franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen.

Nu tas det återigen nya tag inom denna unika ingenjörskonst. Angela Merkel, färsk förbundskansler och ordförande för unionen sedan första januari i år, driver på för att EU-konstitutionen ska kunna återupplivas. I slutet av förra året spelade hon en avgörande roll för att unionen kunde enas kring en långtidsbudget.

Det som möjligen kommer att uppfattas som fiffel i det förslag som är på väg att föras fram för att få franska och nederländska väljare att ändra sig ifråga om konstitutionen är att endast två delar av tre av den ska underkastas ny folkomröstning. Den tredje delen handlar om en politisk deklaration om "Europas sociala dimension", som är tänkt att antas av de franska och nederländska parlamenten.

Det är väl just på denna punkt som det uppstår problem huruvida det går att föra över nationell politik till den europeiska nivån. Den första och andra delen i fördraget behandlar beslutsordningen respektive grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter. Båda politikområden som de flesta har lättare att enas kring.

Fall på eget grepp

Japp, så var årets niomilaresa avklarad. Det blev medalj trots allt trots uruselt glid och trötta armar på slutet. Årets Vasalopp anses vara ett av de tuffare som genomförts på grund av den tröga nysnön som tog knäcken på många. Redan i Evertsberg kastade omkring 1300 åkare in handduken.

I dagspolitiken överskuggas för närvarande avslöjandet av sossarnas förtalskampanj mot moderatledaren av fågelinfluensahotet. Och eftersom ingen förundersökning kommer att inledas angående mejlen från partihögkvarteret så är det bara att förvänta sig att affären snabbt dör ut.

På lång sikt har dock borgarna vunnit en stor seger. Nu har ett av Rörelsens viktigaste vapen i slutstriden om makten i höst vridits ur händerna på dem, nämligen att framställa Reinfeldt som en ulv i fårakläder. Typiskt är dessutom att på en blogg som upprätthålls av en SSU-ombudsman så utsattes moderatledaren för ytterligare smutskastning.

Det har sagts att bloggarna kommer att avgöra valet i höst. Jag hade ändå inte trott att det kanske kommer att ske på grund av fall på eget grepp även om jag alltid ansett att vänsterns företrädare med mycket få undantag kan argumentera självständigt.

Jag är övertygad om att socialdemokratin länge legat och lurat på en idé om att klämma åt sin nye motståndare och de borgerligas statsministerkandidat. Nu läckte denna ut i bloggosfären på ett sätt som det inte går att lasta USA för.

Sprattelgumman

Igår var det årsdagen för mordet på Olof Palme. På olika sätt uppmärksammades detta. Inte minst i Norrbottens-Kuriren som ägnade hela kultursidan åt ämnet teorier kring mordet. Något ensidigt kunde det tyckas att samtliga av artiklarna var skrivna av samme skribent, Anders Mildner. Ännu ensidigare tydde sig kulturredaktionens val av material för gårdagen när jag slog upp Expressens kultursida. Som upptogs fullt ut av Mildners Palmeartikel.

Inget ont om Anders Mildners kompetens. Men nog är det märkligt och inte minst talande, att när en stor fråga dominerar dagordningen på riksnivån, då finns inga regionala perspektiv. I alla fall inte på Norrbottens-Kurirens kultursidor. Fr. Söderberg som är redaktör för kulturen har tidigare på sitt utrymme för text i tidningen försökt lansera en skribentska och dotter till en läkare som något slags vänstersamvete åt oss andra. Numera är denna dessbättre bortplockad. Samma person gjorde senare strömhoppet från kulturen till biltester i Expressen, vilket måste anses vara unikt, eller i alla fall uttryck för något som liknar bimbofiering.

För mig är det ett stort problem när regioner vill bli allt för storstadsmässiga. Efter alla satsningar på Norrbotten i form av utvecklingsstöd, företags- och myndighetslokaliseringar och dylikt borde det gå att kräva mera av folket på orten. I annat fall är det bara att konstatera att bidrag kväver kreativiteten. Blir det inte en skärpning på den här punkten måste kulturlivet i Norrbotten läggas ned ty Stockholmskopior klarar vi oss utan.

På söndag när jag åker Vasaloppet hade jag efter drygt fem mils åkning efter det att spåret gått i tunnel under bilvägen mellan Mora och Sälen hoppats på att bli bjuden på en vätskeslurk av någon representant för Norrbotten bland de många föreningar, företag och myndigheter från övriga landet som står där. Varför inte av den utskällda institutionen landstinget?

Befriande nationalism

Olympiska Spelen avslutas ikväll. Under drygt två veckor har vi givits möjlighet att ge utlopp för känslor på det mest irrationella sätt som benämnes nationalism. Det har ju också gått mycket bra för de svenske, det talas om det bästa OS någonsin, låt vara att det delas ut mer medaljer än förr.

Riktigt bra kändes det kanske att få trycka dit Norge som i många år varit en av världens främsta vintersportnationer. Riktigt inte lika bra kändes det att skidlängdslandslaget bara fick med sig en medalj hem, undantaget framgångarna i sprint. En OS-drottning fick vi i form av Anna Carin Olofsson, Anja Pärson får ursäkta.

Nu är det vardagen som gäller. Närmast uppmärksammas att det gått tjugo år sedan Olof Palme mördades. Om detta dåd har det sagts att Sverige blev en del av den övriga världen. Allteftersom åren gått har det dock kommit fram fakta som talar för att det skedda var en fråga om tillfälligheter, eller i alla fall knappast en välorganiserad sammansvärjning med internationella förgreningar. Så stor var aldrig Palme.

Valupptakt på Norra Latin

Idag när den borgerliga alliansen samlas till konvent (efter amerikansk förlaga?) så inleds valrörelsen på allvar. De borgerliga har haft övertaget i såväl den allmänna politiska debatten som i opinionsmätningarna en tid. Därför är det nu bara att vänta att socialdemokratin med dess stödkrafter efter konventet sätter igång sin berömda valmaskin i syfte krossa motståndaren.

Det kommer nog ändå att dröja ännu en tid tills det riktigt tunga artilleriet släpps lös, troligen ända in i augusti. Intressant blir ändå att se hur respektive sida fram till valet droppar "färdiga skandaler", dvs. gamla, för motståndarsidan negativa nyheter. Jag skulle kunna dra några exempel på sådana som jag tror definitivt kommer att komma upp senare men avstår för spänningens skull från detta.

En kraft att räkna med för de borgerliga är med all säkerhet Göran Persson. Han har med undantag för en grön period nu regerat för maktens egen skull i tio år, blivit allmer presidentlik, dock utan att en enda gång ha behövt underställa sin person väljarnas dom. I Sverige sitter nämligen regeringspartiet och Persson vid makten på grund av ett paket som likt på julafton inte fick öppnas före valet. Och tillräckligt många har i två val röstat socialdemokratiskt på grund av den svarta låda som alltmer kommit att känneteckna svensk politik.

I höst lär Persson och hans parti för första gången på allvar ställas mot ett alternativ där person och lämplighet spelar in. I den matchen är jag rädd för att han kommer att åka på stryk.

Rädslans region

Historien med polismästaren som snöbadade slutade med att personen ifråga fick avgå från sin tjänst. Officiellt var det självmant, i verkligheten spelade säkert andra faktorer in. Stödet från högsta ort (läs rikspolischefen) kan ha dragits in på grund av kritiken på hemmaplan.

K B Arosenius må ha haft brister i sitt sätt att utöva chefsfunktionen inom polisen i Norrbotten men det är sorgligt att hans fall orsakas av en moralisk majoritet. Det är nästan så att man tror det hela utspelat sig i England där sexfixeringen med svenska mått mätt är betydande.

Jag hade hoppats på en mer upplyst debatt om vad som är tillåtet för personer i ledande befattningar. Sedan en diskussion om Arosenius som ledare. Nu blev det istället en affekterad kritikstorm som ingen blev klokare av. Polismästaren går men vem kommer sen?

Inte en Lars Levi Laestadius som höjer sitt finger när den irrationella argumentationen går på högvarv nästa gång väl?

Civilisationernas krig?

Tiden närmast efter denelfteseptembertjugohundraett var nog Samuel P. Huntingtons bok om framtida sammandrabbningar mellan olika kulturer den mest citerade av alla böcker i världen. Motsättningarna mellan civilisationerna skulle ta sig tydligast uttryck mellan islamsk intolerans och västerländsk arrogans.

Förutom att verkligheten i det korta perspektivet gett Huntington rätt så rimmar sammanfattningen av hans tes rätt bra. Det finns dock skäl att ifrågasätta den. Lisbeth Lindeborg skriver på Brännpunkt om misstaget vi gärna gör i väst när vi sammanblandar islam med islamism. Det är den sistnämnda som står för fundamentalismen och som har sympatisörer som strävar efter världsherravälde menar Lindeborg.

Sant så. I väst har vi också våra kristna fundamentalister som läser bibelversioner bokstav för bokstav. En del av dem kallar sig lite fint för kreationister. Den tysta majoriteten i såväl den västerländskt-kristna som den arabiskt-islamska världen företräder ändå ingen av dessa extremvarianter av religion. Men de kan få fotfäste om inte rågången mot dem hålls klar.

Guld-chocken i Pragelato

Efter två guldmedaljlösa vinter-OS för Sveriges del slog sprintåkarna till i stafetten och ordnade medalj av ädlaste valör i både dam- och herrklassen. Det är nästan för mycket på en enda dag att svenska skidlandslaget får uppleva sådana framgångar. Nu är det bara att hoppas på att den sammantagna bragden av Anna Dahlberg och Lina Andersson, Thobias Fredriksson och Björn Lind, inspirerar resten av de svenska OS-deltagarna till pallplaceringar.

Särskilt roligt vore det om skidåkarna fick inhösta fler medaljer. Jag tänker då främst på Mathias Fredriksson som nog gör sitt sista OS och som inte lyckats i stora mästerskap. Och Anders Södergren som inte riktigt fått till det trots bra insatser i flera lopp. Pressen ligger nog annars tyngst på Anja Pärson även om det lättar nu när Sverige kommit igång med medaljproduktionen.

Jag tillhör dem som inte gissat hur många guld, silver eller brons vi ska ta före spelen började. Så jag säger inget nu heller. Men visst vore det roligt om sista dagen av OS i Turin kröntes med vinst i finalen för Tre Kronor efter flera knackiga år för hockeylandslaget trots ett bra spelarmaterial. Oavsett detta har svensk längdskidsport den 14 februari 2006 upplevt en av sina största stunder någonsin.

Slavar under politiska korrektheten

Länspolismästaren i Norrbotten har orsakat harm hos en del för sin publicering av sig själv och en animation på en dejtingsajt. Ingen offentlig person har ännu vågat försvara Arosenius. Däremot är kritiken mot honom kompakt, även från företrädare som kallar sig liberala.

Det är inte högt i tak i den region som hämmats av laestadianism och kommunism i mer än hundra år, och feminism några decennier. Här är det farligt att sticka av för mycket, och skuldbeläggelse och moralism är tyvärr gångbara instrument inom politiken.

Om K B Arosenius vedersakare med sina uttalanden tror sig har påskyndat hans avgång så är jag rädd för att de kommer att bli besvikna. Den kritik som riktats mot honom i form av auktoritär ledarstil och ovilja att ta tag i problemen med "sexhandeln" i länet lär nämligen komma bort i en debatt som handlar om det är rätt eller fel för en offentlig person att ha ett privatliv. Och ur en sådan tror jag han kommer att gå stärkt.

Europas äldsta flagga skändad

Egendomliga scener har den senaste tiden utspelat sig på flera håll i världen. Den flagga som står som symbol för en av de mest toleranta och öppna nationerna på jordklotet har bränts och trampats på. Orsaken är att i en av landets fria opinionsorgan har det gjorts spektakel över profeten Muhammed. Karikatyrer säger en del, nidbilder säger andra.

Det tål att fundera på varför det blivit så här. Varför reagerar vissa så starkt på att deras religion utsätts för kritik? En anledning kan förstås vara att det råder bildförbud inom islam. En annan att islam inte förmått utveckla sig i riktning mot sekularism i de samhällen där den fungerar som statsreligion. Situationen i muslimska samhällen går att jämföra med en där vi svenskar skulle gå omkring och tala om hädelse - ett ord som försvunnit ur språket - så fort Jesusbilden ifrågasätts.

Utställningen i Uppsala domkyrka där Jesus framställdes som de homosexuellas vän upprörde många men orsakade ingen egentlig kris för kyrkan. Kanske hade det att göra med att det handlade om en minoritet. Det gör det som bekant inte i fallet med Muhammedteckningarna. Därför har nu frågan fått en diplomatisk karaktär. Och Danmark får lite stöd från omvärlden.

Fallet med en enskild tidnings publicering av material som verkat stötande för många har en gång för alla gjort klart att Henry Kissingers ord om att diplomati inte är som när två människor möts på gatan gäller. Det hindrar emellertid inte att diskussionen om vad frihet är får fortsätta.

Dags att skriva om historien

PJ Anders Linder skriver idag om ett intressant ämne, nämligen om hur egentligen 1900-talet varit borgerlighetens och inte socialdemokratins århundrade. Jag har länge funderat över detta och undrat om inte en revidering av hela den svenska 1900-talshistorien är på sin plats.

Det är under 1930- och 40-talets krigs- och krisår och under 1960-talets rekordår som socialdemokratin dominerar. Resten av epoken alltsedan allmän och lika rösträtt började tillämpas 1921 har de borgerliga haft övertaget. Det tog till exempel elva år innan socialdemokratin kunde ta ett fast grepp om makten 1932 mycket tack vare en ny ekonomisk politik hämtad från USA som gick ut på att öka statens utgifter i syfte att stimulera efterfrågan.

Några år efter krig som alltid gynnar sittande regeringar hade de borgerliga övertaget igen bland väljarna, men Erlanders regering kunde sitta kvar hela 50-talet tack vare kohandel och det föga demokratiska valsättet till första kammaren som gav upphov till eftersläpande majoriteter. Linder skriver träffande om denna tid då de "de borgerligas starka stat" fick råda.

De borgerliga regeringsinnehaven karaktäriseras vanligen i den gängse historieskrivningen som olycksfall i arbetet. C G Ekman, frisinnad statsminister på 20- och 30-talen som bland annat var med om att lösa en miserabel ekonomisk situation i Kalix 1928, har ett eftermäle som en högst suspekt individ. Thorbjörn Fälldin, statsminister på 70- och 80-talen, var en tacksam spottkopp för socialdemokratiska agitatörer och opinionsbildare. Forskningen har i allt väsentligt fortsatt utefter denna linje.

En omvärdering av den svenska politiska historien är alltså på sin plats. Det första man bör göra är att ifrågasätta den kanonisering av avlidna socialdemokratiska ledare som svenska akademiker gladeligen ställer upp på. Tage Erlander, för att ta ett exempel, var med och byggde upp en svensk underättelsetjänst och drev på hårt i frågan om åsiktsregisteringen av svenska medborgare, de flesta av dem sympatisörer med det parti som i många år utgjort regeringsunderlaget för socialdemokraterna.

Om vi nödvändigtvis ska hitta helgon i den svenska historien så bör vi nog leta utanför politiken.

Den intoleranta staden

För något år sedan var två politiker i ropet i Piteå när de valde att övergå från Norrbottens sjukvårdsparti till sverigedemokraterna i kommunfullmäktige. Händelsen väckte stor uppmärksamhet i den lilla staden och slutade med att de båda vildarna fick gå tillbaka till sitt gamla parti mycket som en följd av att gatans parlament sade sitt med hjälp av organiserade talkörer.

Officiellt hette det från aktivisterna utanför kommunhuset att partibytarna var invalda på sjukvårdspartiets mandat och därför skulle representera dessa. Vad som i realiteten låg bakom demonstrationen var emellertid inte bara stöd för demokratin, utan också en god skvätt intolerans mot oliktänkande och ilska över att sossemajoriteten i kommunfullmäktige numera är hotad genom sjukvårdspartiets representation i detta.

Att intolerans kan ha både en god och en ond sida står klart efter attentatet mot RFSL:s lokaler i Piteå. Det kan ju förstås vara en ren slump att detta inträffade i samma stad där inte vilka åsikter som helst tolereras i fullmäktige. Men med tanke på hur s-märkta pitebor behandlade dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund på besök för ett antal år sedan så är jag inte så säker på att så är fallet. Det nya kan ibland verka hotfullt.

Vad ska det bli av unionen?

Året som gick kan väl knappast sägas ha varit en period av framåtskridande för Europeiska Unionen. Det enda positiva var enigheten kring budgeten i slutet av året. Sedan dess har Europadebatten gått på sparlåga i väntan på att någon ska ta befälet.

Frankrikes premiärminister Dominique de Villepin har nu brutit tystnaden och efterlyser konkreta projekt för unionen att satsa på för dess överlevnad. Om vi bara satsar på unionen som ett ekonomiskt projekt finns ingen framtid för Europa. Nationerna kommer då bara att se den som ett medel till att skaffa sig ekonomiska fördelar, hävdar Villepin.

Problemet med EU är dess unika struktur. Unionen betraktas inte som en internationell organisation utan som en sui generis-entitet, dvs. olik alla andra entiteter. Därför kommer också enligt vad jag kan se EU:s konstruktion att debatteras flitigt i många år framöver. Jag håller dock inte med Villepin om att unionen som ekonomiskt projekt skulle leda till att medlemsstaterna bara ser till sin kortsiktiga egennytta.

Ej heller tror jag på svulstiga projekt som syftar till att efterlikna kontinenten på andra sidan Atlanten. Däremot på mer av idealism, ja någon form av gränsöverskridande solidaritet. Och då talar jag inte om att dela ut pengar till förment svaga.

Den svenska skolans nedgång

När jag tog mig igenom högstadiet och gymnasiet i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal rådde helt andra förhållanden inom den svenska skolvärlden. Så gott som alla gick visserligen som idag vidare till gymnasiet. De allra flesta av de som började gymnasiet fick också ett slutbetyg. Så är det inte nu längre. En elev av fyra har inte slutbetyg ens efter fyra år. Ändå är det belagt att kunskapskraven sänkts på gymnasiet.

Orsaken till problemet stavas socialdemokratins kroniska mindervärdeskomplex inför professionell inlärning och utbildning. Socialdemokraterna har drivit i riktning mot att anse varje elev som en potentiell akademiker istället för att se dennes förmåga att utvecklas utifrån sina förutsättningar och sin förmåga.

Alla har inte goda förutsättningar att läsa teori, precis som det finns akademikerämnen som har tummen mitt i handen. Detta går inte att komma ifrån. Idag är det s.k. individuella programmet - från början avsett som en temporär lösning - det största utbildningsprogrammet första året för pojkar. Efter gymnasiet fortsätter en stor del av denna verksamhet på komvux och folkhögskolan, som är överbelamrande med de problem som den ordinarie skolan skapat.

Något bra recept mot detta har jag inte men läs gärna den borgerliga alliansens debattinlägg i frågan. Om jag ändå skulle våga mig på någon egen åsikt så föreslår jag att läraren som auktoritet återupprättas. Den auktoritäre läraren ska vi inte ha tillbaka men auktoritet ska han eller hon ha. Detsamma gäller för övrigt polisen som inte ska ha lagledaruppgifter.

Vad beträffar kvalitén inom den svenska högskolan så får jag återkomma till ämnet en annan gång.

En lönsam näring?

I gårdagens Nordnytt var det med ett inslag som tog upp hemslöjdens roll i den regionala utvecklingen. En av de som fick uttala sig hävdade särskilt vilken betydelse denna hade för näringslivet i Norrbotten. Det talas nu om att anställa en "hemslöjdskonsulent" på Hushållningssällskapet för detta ändamål.

Att hemslöjd som bransch på något sätt skulle vara självbärande är inget annat än en lögn. Däremot kan den fungera som marknadsföringsmedel för regionen och bidra till att stärka den regionala identiteten.

Det är inte att förvåna sig över att Hushållningssällskapet lagt beslag på denna näringsgren. Hushållningssällskapet förde länge en undanskymd tillvaro men har i och med EU-inträdet och tillgången till stödpengar förvandlats till en slags myndighet med fläskig budget och en chef som kallar sig VD.

Alltså, vi bör akta oss för att fastna för hemslöjd som någon slags regional tillväxtkraft. Att fästa för stark tilltro till självförverkligande har föga med näringsverksamhet att göra och ger möjligen också sörlänningar ännu en orsak att göra spektakel över oss i norr.

Det man kan vara verkligt rädd för är att Luleå Tekniska Universitet följer upp ovanstående initiativ med att inrätta en professur i hemslöjd. I så fall passeras en gräns för hur lågt vetenskaplig verksamhet kan sänka sig. Med tanke på tillståndet inom dagens akademiska klimat ska en sådan åtgärd inte uteslutas.

Landet som går sin egen väg

Alltifrån Filip Augusts dagar på tidigt 1200-tal utkristalliserade sig tendenser inom Frankrike som skulle leda till att landet blev den första nationen i världen i egentlig mening. Med allt vad det innebar av centralstyrning och makt över kyrkan och aristokrati. England tog efter det franska exemplet men på sitt speciella sätt. Det gjorde även Sverige.

Fram till revolutionen var Frankrike sinnebilden för den starka staten. Därefter började landet även hävda universella ambitioner. Även om fransmännen efter Napoleonkrigen tvingats inse att man återgått till att bli en mera "vanlig" stat så har inte saknats tillfällen då landet med viss framgång lyckats göra sig bemärkta i världspolitiken. Inom Frankrike har den revolutionära traditionen hållits levande.

Frankrike ställde sig 1966 utanför NATO:s styrning och har kärnvapen. Så sent som 1996 utförde landet provsprängningar i Polynesien. Nu hotar president Jacques Chirac med att använda detta vapen mot stater som utsätter Frankrike för terrorattacker. Adressen för varningen är Iran som återupptagit sitt nukleära forskningsprogram. Tillsammans med Tyskland, Storbritannien och USA väntas Frankrike kräva att FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om straffsanktioner mot Teheranregimen.

När nu världen tycks kunna bilda front mot onda krafter sticker Frankrike ut på sitt eget sätt. Det hot som framförs kan dock bara föra något gott med sig om det inte blir verklighet. Den fråga som måste ställas är därför: hur hantera en demagog?

Glöm aldrig Lis Asklund

En av Sveriges mest engagerade människor har gått ur tiden. Lis Asklund blev 92 år. Under många år kämpade hon för en bättre psykvård, som hon hade erfarenhet av genom sin mammas svåra sjukdom. I åratal vårdades hennes och brodern Olof Lagerkrantz mor på Långbro Sjukhus i Stockholm.

Lis Asklund vågade stå upp mot den undermåliga "vård" som erbjöds av psykiatrin. Hon var med och startade Fountain House-rörelsen i Sverige. Denna grundades 1948 i New York av patienter från ett mentalsjukhus som ville återerövra självkänslan efter sin sjukdom.

Från officiellt håll inom dagens psykvård berömmer man sig gärna för att ha avskaffat de gamla förhållandena och hänvisar till överdosering, långbad i kallvatten och lobotomi som inte längre praktiseras. Vad det inte talas högt om är hur kontrollsamhället drabbar de med psykisk sjukdom värre än några andra utom möjligen de för kriminalvård intagna. Psykpatienter ska kartläggas in i minsta detalj med det underliggande syftet att du inte går att lita på. Nytt vin i gamla läglar alltså.

Det skulle behövas fler av Lis Asklunds kaliber för att kämpa mot illabehandlingen av försvarslösa inom vården. Ty den som idag riktar kritik mot vården finner snabbt att han eller hon har att kämpa mot väderkvarnar. Därför ska vi hedra minnet av en person som kan tjäna som förebild för alla sätt att tala för samhällets utsatta.

Startled 4 i Vasaloppet?

I skrivande stund är det inte klart men om den egensinniga seedningskommittén i Mora står mig bi så har jag kvalat in till fjärde startled i Vasaloppet genom mitt resultat i Kronanloppet i helgen. Det skulle innebära en hel del minuter mindre att stå och köa i backen upp från Berga by första söndagen i mars jämfört med startled 5 som jag är placerad i utifrån fjolårsresultatet.

Trots universalklister som snön frös fast i under skidorna gick de fyra milen ganska bra att avverka. Min tid blev strax under två och en halv timme. Glidet kunde jag inte klaga på. Irriterande var dock den åkare som hängde mig sista kilometrarna och som kort före målet satte in ett ryck som jag inte kunde svara på. En duell in på mållinjen hade varit mer spännande.

I år är jag ganska kaxig och hade tänkt mig att ta en tid neråt 5.30 på de nio milen mellan Berga och Mora. Men det kräver startled 4, en frisk uppladdning, bra förhållanden under loppet utan flera omvallningar samt ordentliga spår. Naturligtvis skulle jag också vara nöjd med en tid under sex timmar eller medalj, som delas ut till de som åkt på 1.5 x segrartiden. Eller bara att ha en bättre tid än förra året.

Gas och politik hör ihop

Nationalekonomen Stefan Hedlund raljerade redan för många år sedan om att Rysslands ekonomi primitiviserats efter Sovjetunionens kollaps. Vad han syftade på var förstås att landets export till allt större del var på väg att utgöras av råvaror som främst olja och gas. Färdigvaror från Ryssland var inte omvärlden intresserade av.

Analysen är än mer giltig idag och aktualiserades av konflikten mellan Ryssland och Ukraina om gasleveranser nyligen. Gasen är sedan en tid ryssarnas enda vapen. Därför är det häpnadsväckande och en smula sorgligt att flera europeiska länder gjort sig beroende av rysk gas.

När kärnkraften började byggas ut i Sverige var ett av motiven bakom politiken att undvika beroende av utlandet, inte minst Sovjetunionen. Idag är vi på väg att glömma detta. När inte vattenmagasinen är välfyllda är det ett faktum att vi måste importera el, alla satsningar på grön el till trots. Nedläggningen av Barsebäckstvåan framstår i detta perspektiv som besynnerlig. Och då har jag inte alls nämnt de rena miljöaspekterna.

För en del nya EU-länder är beroendet av rysk gas hundraprocentigt men det kan nämnas att Tyskland och Italien tar trettio till fyrtio procent av sin gas från Ryssland. Vill vi ha det så att ett land som inte är en demokrati i egentlig mening sitter på möjligheten att bestraffa andra olydiga stater genom tillgången till gaskranarna? Troligen icke.

Den här gången blev användningen gasvapnet ett bakslag för Putin som aldrig gillat den orangea revolutionen i Ukraina för drygt ett år sedan. En lärdom av detta att dra för Ryssland kan bli att nöjda kunder är viktigare än politik.

Bara ytan räknas

Expressens ledarredaktion har haft en serie artiklar i ämnet svenska nu levande liberala husgudar. Artiklarna var signerade av tidningens politiske redaktör. De tre vise männen Per T Ohlsson, Per Ahlmark och Hans Bergström behandlades med vördnad av redaktör PM.

Ska man rangordna dessa så hamnar de i den ordning jag uppställt dem ovan. Per T Ohlsson har kanske landets vassaste penna, har därtill ett regionaleuropeiskt perspektiv trots ett visst förakt mot det nordsvenska. Per Ahlmark är och har alltid varit en oförtruten motståndare mot totalitärt förtryck. För närvarande deltar han med engagemang i upplysningen om maoismens brott mot mänskligheten. Hans Bergström är dock knappast mer än en knattereporter som fortfarande lever i det kalla krigets medieklimat där det gick att komma långt bara genom att citera utländsk press.

PM:s konstateranden pekar därmed bortom sörgårdsidyllen. Ändå måste de betraktas som inskränkta och ytliga. Liberalism är nämligen mycket mer än vad som syns och får uppmärksamhet. Varför skriver han inte om Anders Chydenius eller Louis de Geer? Eller Sven Rydenfelt för den delen. Känner han till dessa?

PM Nilsson är i första hand chef. Det märker man om inte annat genom redaktörens bestämda hållning på bilden av honom själv invid de artiklar han signerar. Går ledarskap att förena med djup?

Åk hem till Karesuando

I Konsum Örnäsets gamla lokaler ska den religiösa församlingen Luleå fridsförbund flytta in. Bakom namnet på denna döljer sig en av de tidigaste väckelserörelserna, den laestadianska. Den laestadianska väckelsen startade 1844 efter det att rörelsens grundare, kyrkoherden i Karesuando, sammanträffat med "lappflickan Maria". Särskilt fri blev dock laestadianismen aldrig eftersom den kvarblev inom statskyrkan.

De finns de som menar att laestadianismen hade en upplyftande effekt på befolkningen där den verkade innan nationaliseringspolitiken satte in i Sverige och Finland. Säkert ligger det någonting i detta. Men det kan lika gärna ha varit så att den var med och underblåste en intolerant politik genom den auktoritetstro som alltid kännetecknat rörelsen. Helt klart är att den var en förelöpare till den starka ställning kommunismen haft i nordligaste Sverige.

Laestadianismen kännetecknas även av stark social kontroll av sina undersåtar. Vanligt var att där den slog rot så drogs hela byabefolkningen med. För det var som bysamhällesreligion den formades och stannade av i utvecklingen. Alla skulle hålla koll på varann. Laestadianernas kärnverksamhet var från början inriktad på alkoholiserade samer, som genom skäll skulle bättras till ett sundare leverne. Därav dess auktoritära karaktär.

Otaliga är de som flyttat från inlandet ned till kusten bort från i första hand den stränga sociala kontrollen och fått uppleva vad frihet är i städer. När nu denna anti-moderna, anti-intellektuella, om man kan kalla det rörelse, på kort tid etablerar ännu en lokal i ett arbetarklassområde i Luleå finns det anledning till oro, ty laestadianismen åstadkommer inte längre något gott.

Att hoppas av det nya året

År 2006 är snart tolv timmar gammalt när detta skrivs. Det finns en del att hoppas på för en sann europavän. Om vi börjar med unionens utvidgning så står ju Bulgarien och Rumänien närmast i tur för medlemskap. Sedan väntar eventuellt Kroatien, andra Balkanstater och Turkiet. Det här är en process som tar lång tid, kanske så länge som femton år. Vitryssland och Ukraina står snart också och knackar på dörren. Dessa supplikanter kommer att diskuteras under året, i synnerhet Turkiet.

En annan het fråga för unionen rör jordbruks-, fiske- och regionalpolitiken, som slukar en stor del av EU:s budget, alldeles för stor menar många. Det använda begreppet för att rättfärdiga den sistnämnda är sammanhållningspolitiken eller kohesionspolitiken. Lättast till svenska kan detta översättas till "Hela Europa ska leva". Under året är det önskvärt dessa börjar dryftas på allvar eftersom ingen region eller landsbygd långsiktigt tjänar på att leva på bidrag. Storbritannien driver på i denna fråga i positiv riktning.

Slutligen, för att bara uppehålla sig vid tre viktiga frågor, har vi konstitutionens framtid. Det är nämligen av största vikt att det inrättas någon form av spelregler för de som vill vara med och styra unionen. Även om vi troligen aldrig kommer att få se ett "United States of Europe" så kommer många att lockas av makten över en hel världsdel. Det bästa sättet att tukta sådana krafter åstadkommes genom att en grundlag antas.

Rosenberg tar pendeltåget

Poeten Kristina Lugn gav en gång uttryck för åsikten att tunnelbaneåkning i Stockholm var som att passera hela världen. I ett liknande ärende ger sig välfärdsstatskramaren Göran Rosenberg ut i TV4 i morgon då han ska ta pendeltåget till sin barndoms Södertälje. Rosenberg har dock meddelat att han med sin färd utefter SL-nätet kommer att befinna sig inom Sverige.

Det är alltid befriande att höra att Sveriges huvudstad kanske inte är den världsmetropol som det ibland låter som. Vad som inte är lika upplyftande är att denna sanning har en tendens att gå ut över resten av landet. Får inte Stockholm vara med i världen, ja då ska inte heller de som inte kan nå huvudstaden med dess lokaltrafik få vara med i Sverige.

Intill leda har vi hört detta. Nu ska i alla fall stockholmarna ges möjlighet att nå övre Nåalaand via järnvägen på kanske mindre än sex timmar, vilket torde underlätta för bland annat vissa journalister att göra exotiska TV-reportage. Att hitta någon ny Lars Törnman efter rälsen torde emellertid bli svårare i framtiden. Eller har jag alldeles fel?

Perssons nickedocka i Norrbotten

Landshövdingen Per Ola Eriksson har varit hos Göran Persson för att som det heter samråda i vissa frågor. När detta skrivs står det inte klart vad som kommit ut av mötet. Kanske gör det inte så mycket eftersom vad Eriksson fått göra är en resa många gjort före honom. Det vill säga åka till Stockholm och avlämna rapport.

Alla landshövdingar har dock inte varit så svaga gentemot centrum som Per Ola Eriksson. Många minns väl ännu Ragnar Lassinantti. Det ska också sägas att Per Ola i början av sin politiska karriär var en grön rebell. Med tiden kom han dock att sitta nära maktens köttgrytor, under den senaste borgerliga regeringen som ordförande i finansutskottet.

Men det är inte från den tiden hans kraft brutits. I rollen som samarbetsingenjör då centern och socialdemokraterna slog sina påsar ihop 1995-1998 knöts han med flera ledande centerpartister hårdare till den mäktigare Rörelsen. Belöningarna för detta har som bekant inte uteblivit. P-O har fått sin landshövdingepost i förläning av (s)-regeringen som tack för sina tjänster till regeringspartiet.

Det är alltså en vingklippt regionalist som inför julen sitter i TV och talar om hur bra det går för Norrbotten just nu. En region där trettio procent av arbetskraften på olika sätt står utanför arbetsmarknaden och där den industri som går bra gör det mycket på grund av de basindustrier som verkar inom den tämligen konjunkturberoende råvarumarknaden.

När bakslaget kommer och notan ska betalas för att det återigen tänkts för stort, vad ska vi göra då? Trösta oss med att handla Ingvars enkla varor?

Gott slut

Det har väl knappast varit ett glädjefyllt år för Europeiska unionen. De franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen, budgethaveriet i juni och bråket som föregick beslutet att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet gjorde väl ingen Europaentusiast glad.

Nu har man ändå enats kring en budget. Att detta kunde ske hade att göra med att Tony Blair äntligen visade vilja till att tumma på den märkliga rabatt Margaret Thatcher förhandlade fram för mer än tjugo år sedan. Och att Jacques Chirac öppnade för diskussion om det franska jordbruksstödet. Samt sist men inte minst att Angela Merkel var beredd att öppna den tyska plånbok som använts förr i liknande EU-sammanhang.

Den fråga som bör ställas och hela tiden återkommer är hur mycket EU-samarbetet bör fördjupas. Är det överhuvudtaget bra att nationalstaterna lämnar ifrån sig pengar och beslutanderätt till en överstatlig organisation? Är en federation att föredra? Den sistnämnda frågan tror jag mig kunna besvara. En federation bör undvikas av den enkla anledningen att Europa utgörs av enhetsstater. Något "United States of Europe" är helt enkelt inte möjlig att konstruera av stater som är nationer. Det hindrar emellertid inte att unionen kan ha någon form av regering och president och ett parlament. Och som nu också en byråkrati.

Därför ska vi inte vara rädda för att EU utvecklas i "fel" riktning mot en så kallad superstat. Det har ju också visat sig att de största EU-skeptikerna på den svenska politiska arenan numera arbetar flitigt för sina frågor på EU-nivån. Det var till och med så att ett parti som de allra flesta tog för EU-fientligt egentligen var för unionen. Vilket kanske hade att göra med att junilistan i grunden är som ett parti bland andra, dvs. också vill ta del av maktens kaka.

Storpartiernas aptit efter småpartierna

Sedan ordningen blivit återställd efter det märkliga valet 2002 går det att börja tala om vilket politiskt landskap vi har att förvänta oss i framtiden. Den ordning jag talar om är givetvis den att moderaterna tagit igen valraset med råge och varit uppe och nosat på trettio procent i opinionsmätningarna. Och att folkpartiet stabiliserat sig på en nivå det går att förvänta sig av ett liberalt parti. Samt att centern börjat gå sin egen väg enligt en strategi som kan bli vinnande på sikt.

På vänsterkanten har vi socialdemokraterna som varit nere på trettio procent i mätningar under året och vänsterpartiet som trots interna problem lever vidare. Det tredje vänsterpartiet, miljöpartiet, balanserar på fyraprocentsspärren. Det gör också högerpartiet kristdemokraterna.

Miljöpartiet och kristdemokraterna har varit bleka i politiken hittills under mandatperioden. Därför löper de risk att åka ur riksdagen. Innan det sker bör man nog fundera över om inte sossarna respektive moderaterna börjat hungra efter dem eller deras väljare. Anledningen till att (s) inledde intimt samarbete med miljöpartiet kan inte ha berott på annat en önskan att sluka dem efter en tid. När det gäller kristdemokraterna så var det ju så att detta parti från början kom till som en utbrytning ur det gamla högerpartiet eftersom man ansåg att kristendomsundervisningen i skolan var hotad. Eftersom moralismen tonats ned under den okarismatiske Göran Hägglund är det att förvänta sig att (m) börjar positionera sig högerut efter mönster från sina tyska kollegor.

Vad vi kanske har att se fram emot är därför en riksdag med fem partier igen. De predikningar för en politik med bättre möjlighet till ansvarsutkrävande som en del statsvetare ägnat sig åt under flera år verkar nu börja ge resultat. Det var därför fi och jl snabbt kunde avfärdas som potentiella riksdagskandidater. Vad beträffar sjukvårdspartiet så är jag fortfarande beredd att satsa en peng på att de kan sno åt sig två mandat på Norrbottensbänken.

En slug politisk nolla

Folkpartiet har fått en ny gruppledare i riksdagen. Anna Grönlund Krantz efterträder Bo Könberg som blir landshövding i Södermanland efter nyår. Vi som följt Annas hela politiska karriär drar av detta slutsatsen att ingen annan ville bli gruppledare.

Så har det nämligen sett ut genom åren. Från engagemanget i ungdomsförbundet fram till invalet i riksdagen 2002 har Anna tagit på sig uppdrag för att, just det, ingen annan velat ha dem. Hon var en tid också lärare vid en mindre högskola efter att som student odlat kontakterna väl med alla sina lärare. Precis som om hon inte gått ur gymnasiet.

Kronan på verket i Grönlund Krantz karriär har vi kanske inte sett ännu men nog var den riksdagsplats hon inte fick av någon som helst egen kraft ett stort steg. Inte lång tid efter det att Anna Grönlund börjat vistas mera i Stockholm fick hon tillnamnet Krantz, på grund av giftermål. Den nye partnern Tobias, också han en politisk broiler, känner vi mest som politikern som för sig som om han suttit i riksdagen i minst tjugo år trots en ålder bara något över trettio.

De båda skrev tidigare i år - i eget intresse? - en debattartikel där de ville skrota pappamånaderna. För detta fick de mothugg bland annat av en partikamrat, Karin Pilsäter. De finns en del som är imponerade av fru Grönlund Krantz flitiga motionerande och artikelskrivande enligt exemplet ovan. Särskilt originell är denna verksamhet emellertid inte.

Det visade sig inte minst när Anna för något år sedan gav "batongliberalismen" ett ansikte genom förslaget återinföra batongen som tillhygge åt tullen i syfte att komma åt dieselsmugglingen. Därför är det nu bara att hoppas att det inte går så långt att denna politiska nolla får fotfäste i en ny regering genom sin bästa förmåga, att vara slug. För då kommer jag att ångra min röst.

Årets pris tar priset

10 december. Det är återigen dags, för att tala med Knut Ahnlunds ord, för den en gång per år inträffande händelse som förvandlar vårt land från periferi till världens centrum. Nobelfestligheterna har nu firats i över hundra år och är sålunda en institution i såväl Sverige som den övriga världen.

Det pris som brukar tilldra sig mest uppmärksamhet är litteraturpriset. Så även i år. Harold Pinter belönas för sin dramatik men knappast för sin politik. Hans uttalanden på det sistnämnda området kan inte ses som annat än stolliga.

På senare år har priset verkligen tilldelats en del besynnerliga individer. Kinesen Gao, vem minns honom? Och fjolårets pristagare Elfriede Jelinek, vari bestod hennes insats egentligen? För att inte tala om politiske clownen Dario Fo, och Wislawa Szymborska som förmodligen belönades bara för att det skulle vara en kvinna 1996.

Det har varit lite tunnsått med pris till genuina europeiska författare på ett tag. Kanske hörde Günter Grass till den kategorin, Imre Kertész likaså. Men var finns den författare som vågar stå upp för värden som talar för en idé eller en sak och kan kombinera ett sådant uppdrag med inre värld i form av dramatik, poesi, eller prosa?

I år gick nobelpriset i litteratur till en man som inte talar om vad han vill, utan snarare hänger sig åt konspirationsteorier. Ondskan i hans värld är gammal och prövad: USA.

Katrineholms-Stalin

Den senaste veckans inrikespolitik har kretsat kring katastrofkommissionens rapport. I denna fick ju som bekant regeringen svidande kritik. En inte alltför vågad gissning är att utgången av detta blir att Laila Freivalds får lämna ett statsrådsjobb för andra gången i sin politiska karriär.

Vem som har huvudansvaret för regeringens beslutsoförmåga i samband med tsunamikatastrofen är dock en annan: GP, även fordom kallad Katrineholms-Stalin. Under åren i Rosenbad har Persson centraliserat beslutsfattandet till sitt kansli. Att tala om honom som alltmer presidentlik är inte helt fel. Det märks även i hans sätt och åtbörder.

Den som borde avgå är således Göran Persson. Men eftersom Perssons avgång är lika med hela regeringens så är det inte något att föredra. Det är helt enkelt för kort tid fram till det val som medborgarna kan visa sitt missnöje med regeringen genom att rösta borgerligt. Nyval, det enda sättet att snabbt få till ett regimskifte, måste alltså uteslutas.

Osip Mandelstam skrev 1933 ett poem om Stalin som kanske ändå till viss del kan påminna om dagens svenska förhållanden. Översättningen till svenska är en fri från en engelsk översättning.

Vi lever, döva till det land under oss
Tio steg bort hör ingen våra tal

Allt vi hör är den i Kreml boende
Mördaren och bondedråparen

Hans fingrar är feta som larver
Och orden, slutgiltiga som blyvikter, faller från hans läppar.

Hans kackerlacksmorrhår sneglar
Och hans stövelöverdelar glänser

Fallet Mansten - ett prejudikat

Norrbottens läns landsting har fått en sällsynt bångstyrig bråkmakare på halsen. Därtill är han läkare, vilket innebär att kritiken han riktar mot landstingspolitikens utformning inte så lätt kan avfärdas genom osynliggörande och/eller utfrysning.

Landstinget har försökt näpsa Anders Mansten genom att beställa en konsultrapport i vilken hävdas att han uppträtt illa inför patienter. Mera konkret uttryckt innebär detta att han bedrivit "sjukvårdspolitisk agitation" på arbetsplatsen och skrämt upp patienter.

Att vända klienterna mot läkaren utan att tillfråga dem är dock ett billigt trick. Syftet kan därför inte annat vara än att Mansten ska bort. Eftersom han varit för frispråkig i en organisation som är illa skött och har låg legitimitet hos medborgarna.

I dagarna har det blivit klart att ett sjukvårdsparti ska bildas på riksnivån av de regionala sjukvårdspartierna. I Norrbotten stöds sjukvårdspartiet av nära en fjärdedel av de röstande till landstinget. Detta ska ses som ett symptom snarare än att någon rörelse sprider sig över landet. Sjukvårdpartisterna talar nämligen mera om vad de inte vill än vad de vill, eftersom de inte känner sig delaktiga i politiken överhuvudtaget.

Jag hoppas att Anders Mansten får behålla sitt jobb och önskar honom lycka till i politiken som folkpartist. Inte för att jag nödvändigtvis ställer mig bakom hans argumentation. Men är det så att landstinget lyckas i sina förehavanden att tysta en kritisk akademiker, ja då ser det illa för både personal och patienter. Bättre ser det ut för sjukvårdspartiet för det fall landstingsledningen skulle gå segrande ur striden eftersom chanserna då ökar att de får med sig ett eller två Norrbottensmandat i riksdagsvalet.

EU-intressenterna

Det har nu gått mer än tio år sedan Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Före det var det folkomröstning i frågan. Under det tidiga 90-talet delades svenskarna upp i EU-förespråkare och EU-motståndare. Så såg det också ut de närmaste åren efter folkomröstningen.

Idag är dock frågan om denna distinktion gäller längre. Snarare handlar det numera om en enda grupp svenskar: EU-intressenterna. De partier som hösten 1994 var mot EU-medlemskap gör idag det mesta för att få sin respektive politik igenom på EU-nivån. Och miljöpartiet och vänsterpartiet har ironiskt nog fått i förhållande till sina svenska röstetal rätt hög andel av platserna i parlamentet, åtminstone till en början.

För de från början splittrade folkrörelsepartierna socialdemokraterna och centern är EU-politiken numera en självklar födkrok och arena att torgföra sin politik på. Folkpartiet och moderaterna var ju för redan tidigt och kristdemokraterna har hakat på sina europeiska motsvarigheter även om man gärna framställer sig själva som svenska. Junilistan är också för fastän deras väljare verkar ha trott något annat.

Med andra ord, för svenska politiker och andra intressegrupperingar är det idag självklart att åka till Bryssel och Strasbourg eller på annat sätt delta i debatten, som delägare i unionen. Denna utveckling ger näring åt tesen att maktförskjutningen från nationalstaten till EU och regionerna pågår över huvudet på oss, liksom var den en obändig kraft. Finns det några marxistiskt orienterade historiker som intresserat sig för detta fenomen trots att någon revolution förmodligen inte är att förvänta?

I väntan på en ny regering

Den senaste tiden har det varit lite tyst kring den borgerliga alliansen. Kanske var det därför vi i förra veckan genom DN/Temos novembermätning kunde konstatera att skillnaden mellan blocken krymt ordentligt. Det var särskilt moderaterna som drabbats av ett tapp, medan socialdemokraterna ryckt upp sig.

Vad beträffar det senare så har det med all sannolikhet spelat in att sossarna kongressat. Detta eftersom s- kongressen får ett mycket stort genomslag, inte bara medialt. Under några dagar dominerar det statsbärande partiet den inrikespolitiska scenen. Samtidigt företas en intern kraftsamling.

Jag tror inte de borgerliga behöver vara särskilt oroliga över opinionssiffrorna. Och att de legat lågt den senaste tiden är bara bra. Det finns nämligen en risk att folk tröttnar på dem i förtid om de har för stor framgång med sitt budskap. Sedan kan en borgerlig valseger "i förskott" leda till att (s) kan gå i opposition innan de förlorat. Och det har varit en lyckad taktik för dem tidigare.

Så den trianguleringsstrategi främst företrädd av moderaterna som den borgerliga alliansen hittills begagnat sig av bör man fortsätta med. Dock inte på ett sådant sätt att valet vinns för tidigt. På en punkt förtjänar de borgerliga emellertid kritik. Genusforskningen ska visst lämnas i orubbat bo med motiveringen att forskningen ska vara "fri". Det är bara det att genusvetenskap inte är det, utan i högsta grad politisk.

Hoppas detta ställningstagande inte beror på feghet inför det politiskt korrekta. Eller än värre, att det skulle ligga någon form av egenintresse bakom. Som till exempel medelålders medelklasskvinnors sysselsättningar.

Tveksam skidpremiär

För er som inte vet det så är skidåkning kultur här i Norrbotten. Visserligen är det vanligare idag att det står två skotrar uppställda på gårdarna än att två par skidor står lutade mot husväggarna. Vilket var fallet för sådär en tjugofem-trettio år sedan.

Det var dock inte mycket till premiär för åkning förra helgen. Så mycket snö som på bilden är det långt till än så länge. I Luleå regnar det idag och den åkbara snö som fanns att tillgå i söndags fanns i Boden i form av konstsnö med visst tillskott av ett tunt lager natursnö. Situationen kan dessbättre ändras ganska snabbt. I Gällivare finns det visst gott om snö inför de tävlingar som ska genomföras där i morgon och på söndag. Kanske blir det en sväng ditupp.

På morgonen har jag varit och lyssnat på ett föredrag om regionernas tillstånd. Läget för Norrbotten var inte så dystert som det vanligen brukar framställas av de som använder statistik för att bedöma denna regions framtidsförutsättningar. Vad som inte kom fram bland alla tabeller, diagram och figurer var i hur stor utsträckning påstått framgångsrika företag använder sig av regionala utvecklingsmedel i sina balansräkningar, alltså de som är tänkta att fungera som motorer i regionala ekonomier.

Som föredragshållaren från ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, sa så arbetar han/de på uppdrag av regeringen. Då går det väl att förmoda att kreativ bokföring tillämpas i syfte att visa på hur lyckad politiken varit. Dessvärre är det en dålig strategi eftersom stöd på sikt har en tendens att övergå till bidrag maskerade till plusposter.

Hur stort är Europa?

Den kanske mest brännande frågan för EU rör unionens utvidgning. Var gränsen ska dras i öster och sydöst är vad som debatteras. Eftersom nationsgränserna särskilt i östra Europa till följd av 1900-talets storkrig inte i särskilt stor utsträckning sammanfaller med geografiska, naturliga gränser är det hela lite komplicerat.

Vad beträffar sydöstutvidgningen handlar det mest om Turkiet ska tas med i unionen eller inte. Var Bottnakarlen står i den frågan har redan klargjorts: Turkiet bör stå utanför EU. Det innebär inte att Turkiet ska utestängas från exempelvis ekonomiskt utbyte med unionen. Däremot finns det flera skäl som talar emot politisk integration av landet. I särskilt hög grad tänker jag då på den roll som Turkiet kan spela som pådrivare av den positiva utveckling i riktning mot demokrati som börjar skönjas i den arabisk/islamska världen. Den uppgiften sköter turkarna bäst genom att stå utanför EU.

Hur långt Europa ska sträcka i sig åt öst är dock en kvarstående fråga. En gräns som ibland nämns är floden Dnepr. Problemet med denna är att den går rakt genom två länder, Vitryssland och Ukraina. Ändå är det just här som skiljelinjen mellan västlig och östlig kristendom brukas dras. Här ska också gå någon form av språkgräns.

När EU:s utvidgning diskuteras ska det självklart handla om vilka länder som ska vara med. Det bör emellertid inte glömmas bort frågan vad som egentligen utgör Europa. Här kan sådant som geografi och religion spela roll. För även om det såvitt jag kan se aldrig kommer att uppstå något europeiskt folk, så finns det något som vi kan definiera som Europa.

Sveriges slugaste kvinna

Om någon händelsevis uppmärksammat inläggen under rubriken Kulturdebatt i Dagens Nyheter så stod där häromveckan att läsa en text av litteraturvetaren och genusprofessorn Ebba Witt-Brattström. En intressant sådan som tar upp de problem som humanioran möts av i det svenska samhället. Det är bara ett problem. Witt-Brattström har inte skrivit texten själv. I fysisk mening kanske, men inte andligen. I alla fall är det min adaptivt omedvetna reaktion.

Witt-Brattström skäller på den svenska högskolepolitiken och jämrar sig över svenska studenters dåliga kunskaper. Men detta är att bita den hand som föder en. Att Witt-Brattström kan slänga sig med titeln professor är just en konsekvens av dessa båda fenomen. Vilka som bekant i sin tur utgör konsekvenser av den politiska styrningen av universitet och högskolor.

Egentligen bör man kanske hålla sig för god att kommentera inlägg av dylikt slag. Vi känner redan Ebba. Och många minns väl kanske ännu hennes avhopp från fi. Som skedde inte bara i rätt ögonblick, utan i exakt rätt ögonblick. Hon var den första att lämna det skepp som börjat sjunka och blev nog därmed egentligen den enda av fi-aktivisterna som gått stärkt ut äventyret. En sådan strategi kan bara förklaras av en alldeles säregen form av kvinnlig slughet.

Längre fram ska jag kora Norrlands slugaste kvinna, och därefter eventuellt även Norrbottens och Luleås dito. Nu när statsfeminismen äntligen är på tillbakagång i landet går det att våga sig på ett sådant uppdrag.

En säregen sång?

En syster till min farfar hade ett speciellt sätt att gnola på gamla väckelsesånger och psalmer. Även bland andra gummor som tillhörde en generation som idag har dött ut praktiserades en egenartad sångteknik. De var hemmahörande i Kalixtrakten och uppväxta under den tid då socknen motsvarade vad vi idag kallar kommunen. Det var före det fanns bilar och följaktligen en tid då kyrkans placering så att säga var liktydig med huvudstadens belägenhet. Socknen var för den tidens invånare närmast identifierbar med vad hela landet är för oss idag.

Det sätt att sjunga på de gamla gummorna i det gamla Nederkalix socken utvecklat och möjligen ärvt från tidigare generationer lever såvitt jag vet inte kvar. Och ingen beklagar väl egentligen detta. Nya sångformer har tillkommit helt enkelt därför att de gamla inte längre behövdes. Finns äldre sångsätt och dialekter från förr kvar så gör det de i en mera utvecklad form. Detta kan vi nog alla uppskatta.

Vad som däremot inte bör uppskattas är att gamla så kallade sångtekniker blir föremål för forskning. Inom den religiösa väckelse som benämnes laestadianismen lär det ha använts ett sångsätt som av någon anledning betraktas som säreget. Denna är nu föremål för en doktorsavhandling. Alltså, vad som för en kustbo som mig själv är en företeelse det går att småle åt, något som det möjligen går att återvända till på äldre dagar i minnets form om framtidstron börjat svikta, är för en del något att hänföra till vetenskaplig verksamhet.

Det finns egentligen bara ett område i Sverige där förhållandena anses så unika att sådant som på andra håll anses för vara knappast mera än oväsentliga banaliteter subventioneras av staten. Den kultur som håller på att skapas av krafter utgående från den finsktalande minoritet, hemmahörande i Tååårrrnedaaalen, är med andra ord en bluff. Till de som delar ut pengar till alla former av legitimering av denna falska odling säger jag bara: ni är lurade!

En lärdom att dra

Det ser ut som om upploppen i Frankrike bedarrat för den här gången. Nu blir det en fråga för samhällsanalytiker att reda ut varför ännu en variant på franska revolutionen kunde uppstå och hur liknande företeelser kan förhindras i framtiden. Redan finns dock många förklaringar och botemedel föreslagna.

Företagsledaren Anders Fogelström, bosatt i Paris, gjorde en analys på Brännpunkt igår. Samhällets integrerande mekanismer och symboler har försvunnit och kvar finns bara polisen, konstaterar han bland annat. Det är sant. Vad som också är sant är att de gängse politiska ideologierna har så svårt att fånga upp ungdomar. Islamisering framstår därför som ett alternativ.

Socialismen är inte död, men för närvarande verkar den inte tilltala de breda befolkningslagren som i forna tider. Anledningen är givetvis främst att socialistiska organisationer har en inbyggd logik att fjärma sig från sina medlemmar. Precis som Robert Michels påvisade i början av förra seklet. Och Frankrike är väl om något ett land där elitism varit kännetecknande för styret.

Den lärdom som måste dras av de franska oroligheterna är att de kan inträffa i princip i vilket annat land som helst i världen. Det är inte för inte som de bästa analyser av maktförhållanden som gjorts har utförts på franska institutioner, härmed påminnes bara om Bourdieus och Foucaults arbeten. Huvudorsaken till detta är förstås att här har alltsedan 1789 maktens mekanismer var särskilt sofistikerade. Ja sannolikt ännu tidigare.

Det är tur att de extrema varianterna av socialismen, mera konkret uttryckta under samlingsnamnet kommunism, är försvagade idag. Annars hade vi eventuellt stått inför en veritabel situation av präriebrand över Europa i form av en ny vänsterförvirring.

Apropå upplysning

Senaste numret av den läsvärda tidskriften Axess ägnas åt temat "dämpad upplysning". Per Bauhn, filosofiprofessor i Kalmar, argumenterar för sambandet mellan frihet och förnuft, självklart i polemik mot upplysningskritikerna, även kallade postmodernisterna.

Bauhn hävdar att upplysningskritikerna begår ett felslut när de tolkar faktapåståenden som värdepåståenden. Faktapåståenden är antingen sanna eller falska, medan om värdepåståenden brukar sägas att de är giltiga eller ogiltiga. Faktapåståendets sanning eller falskhet är icke-relativ. Värdepåståendets sanning är relativ till någon normativ utgångspunkt, exempelvis den om universella mänskliga rättigheter.

Resonemanget följer ett mera klassiskt universitetsideal, och utgår kanske främst från David Humes påpekande av det problematiska i att härleda ett "bör" från ett "är". Jag måste dock säga att Bauhn tar lite lätt på problemet när han i sin artikel i tur och ordning avfärdar de så kallade upplysningskritikerna. Vi vet ju nämligen att förnuftet missbrukats i namn av bland annat tvångssteriliseringar, atombomber och överhuvudtaget politik från ovan. På vissa samhällsområden såsom kriminalvården och mentalvården är det tveksamt om det skett några framsteg alls, något som Foucault pekat på i sina studier.

Mina, och även andras, personliga erfarenheter av vilket mottagande universitetsfolket ger intresse för upplysningskritiken är närmast en nedlåtande attityd. Det hela brukas "hanteras" på så vis att ämnet hänvisas till något "praktiskt". Är intresseområdet politisk filosofi sker vanligen kränkningen genom att föreslå litteratur av den bombastiske Richard Rorty (en person jag har svårt att ta på allvar).

Det farligaste som finns är när den akademiska friheten börjar användas till att forskarna får spegla varandra i sig själva och när argument börjar bemötas med mobbning och pejorativa tillmälen. Då har man verkligen eldat på under den postmodernistiska brasa som inte vill ha några auktoriteter överhuvudtaget.

I want to be a företagare

I staden där sista vågorna efter proggromantiken börjat ebba ut, är man för tillfället i färd med att inrätta en så kallad ungdomsgalleria. Som är en omskrivning för en skola för de som vill bli företagare. Bakom detta står Innovation Norrbotten, som leds av en föga lyckad företagare. Det hela betalas förstås av staten.

Det är inte utan att tankarna går till ett populärt TV-program där mobbningen satts i system. I sanningens namn skall dock sägas att musikbranschen är mycket speciell och kanske inte särskilt mycket går ut eget entreprenörskap. Det gör det fria företagandet. Därför är det fel att låta unga människor, och äldre också för den delen, underkasta sig bedömningar av vad de tror de kan tjäna pengar på. Varför ska det finnas grindvakter mellan företagaren och marknaden?

Det här är ännu ett "projekt" som drar ett löjets skimmer över Luleå. Och riksradion var ganska snabb på att sätta tänderna i det. En retorisk fråga som inställer sig är om vi inte fått ännu en verksamhet på halsen som syftar till att förlänga barndomen. Jag vill nämligen minnas att någon av de ungdomar som deltagit i en liknande utbildning berättade hur hon efteråt utvecklats, att hon vågade ta kontakt med andra företagare och arbetsgivare osv. Det vill säga sådant som normalt måste klaras av helt på egen hand utan handledning. Vad göra sedan när gåsmor är borta?

Nej, lägg ned denna infantiliseringsförstärkande och kostnadskrävande satsning. Det är sant att det behövs fler företag i Norrbotten. Men att göra som ovan beskrivet är att börja i fel ända av problemet. För att ge företagandet i Norrbotten, och Västerbotten också, en skjuts har jag tidigare pläderat för ett drastiskt förslag. Nämligen: inför platt skatt i de två nordligaste av Sveriges län. Detta är vill jag påstå den rakaste vägen ut ur vanmakt och beroende av staten. Före det bör man dock titta närmare på varför Finland lyckas bättre än Sverige att få långsiktig utdelning på de medel som avsätts till regional utveckling. För det handlar verkligen om politik.

Franska revolutionen

De upplopp som började i Paris förorter i veckan har nu spridit sig till andra franska städer. Av detta går det att dra slutsatsen att det handlar om något mer än ett problem som kretsar kring allmänt bråkiga ungdomar. Det hela började ju med att polisen ska ha jagat in två afrikanska pojkar i en transformatorstation där de dött. Situationen är därmed skrämmande lik den som uppstod efter det att en jury friat de vita poliser misshandlat Rodney King (en misshandel som filmades). Kravallerna rasade i södra Los Angeles och kunde under sämre omständigheter ha spritt sig över resten av USA.

Det fanns alltså i Los Angeles liksom i Frankrike en tändande gnista. Den underliggande orsaken till såväl upploppen på 90-talet i USA som de i dagarna i Frankrike var/är dock frustration och hopplöshet. Arbetslöshet och kriminalitet var/är utbrett på båda ställena. I de franska förorterna handlar det om andra generationens invandrare som inte fått en plats i det franska samhället och reagerar med våld mot omgivningen.

Frankrike har en lång tradition av revolutioner. Det som nu sker i landet borde därför passa som hand i handsken för marxist-leninistiska strategers intentioner. För vad saknar väl de ungdomar som löper amok annat än en ideologisk överbyggnad för sitt handlande. Som förkroppsligas i en stark ledare.

Det finns anledning att ta denna för revolution så gynnsamma jordmån på allvar. Den finns ju också i Sverige och upplopp har inträffat och skulle kunna inträffa fler gånger också här. Märkligt är emellertid att så få europeiska revolutionärer intresserat sig för sprängkraften i dylika oroligheter. Men det kan ju bero på att även marxism-leninismen i någon mån kan kallas rasistisk.

Sista striden utkämpad

Göran Persson höll tal på s-kongressen igår. Likt en gammaldags kyrkoherde drog han upp den filosofiska utgångspunkten för sin politik: solidaritet med nästan. Sedan övergick han till att tala sig varm för den svenska offentliga sektor som inte fungerar. Och om det gröna folkhem som varit en död idé hos honom i många år. Regeringen har nu som mål att Sverige ska ta sig ur oljeberoendet till 2020.

I samma veva som Persson pläderade för en nationellt orienterad energi- och bränslepolitik så hann han också med att delge kongressen sin funderingar kring den svenska jordbrukspolitiken. I något som liknas vid ett globalt och frihandelsvänligt perspektiv menade Persson att svenska jordbruksprodukter i framtiden kommer att få konkurrera med varor från utlandet. Kanske ska vi plantera energiskog i det öppna landskap som inte längre kommer till användning när det svenska jordbruket utsätts för konkurrens. Jaha. Vi ska alltså göra oss beroende av livsmedelsproduktion utifrån samtidigt som oljeberoendet ska avskaffas. Vilken logik finns i detta resonemang?

Förutom detta var det nog Perssons angrepp på USA och "guvernörens" hantering av orkankatastrofen i New Orleans som tilldrog sig uppmärksamhet. Enligt urgammal politisk logik ger sig den ledare som har problem på hemmaplan på en främmande stat i syfte att lägga dimridåer kring sina egna misslyckanden. Denna gång dock bara med ord. Frågan om är taktiken går hem hos många andra än de redan frälsta. På 60- och 70-talet när denna typ av argument flitigt begagnades var den gångbar. Men idag när folk är mycket mer beresta, språkkunniga och dessutom konsumenter av andra medier än de svenska, så är det föga troligt att så många går på myten om USA som helvetet på jorden.

Det var en partiledare i utförsbacken vi såg i går. Under sitt tal uppmanade han sin församling en gång att applådera, en annan gång återföll han i den svårighet att avhålla sig från skratt som framkallades hos honom då regeringsförklaringen lanserades. Tankarna var nog på annat håll såvitt han inte insåg något komiskt i sin politik. Det är slående vilka likheter Persson företer med Olof Palme för ganska exakt tjugo år sedan. Då liksom nu var/är det fråga om en person med politik som yrke, trött i förtid, inte längre engagerad. Som utkämpat sin sista strid och på väg att bli förlorare.

En kommun med problem

En chef på Luleå kommun har avslöjats för svindel för andra gången. Första gången slapp chefen undan polisanmälan i utbyte mot avsked och avtal om återbetalning. Det har nu uppdagats att chefen lurat kommunen på ytterligare pengar genom skenanställningar. Lönerna som betalats ut har hon själv tagit om hand tyder det mesta på.

Luleå kommun gjorde inte denna upptäckt själv. Istället var det mamman till chefens före detta sambo som påpekade det hela för kommunen. Det kan tyckas vara tjatigt, men jag och många andra undrar nu, hade detta kunnat hända i ett privat företag? Jag betvivlar det scenariot. I synnerhet när man betänker att personen ifråga lurat sin arbetsgivare tidigare, samt kört rattfull och blåst a-kassan på pengar. Och, vad gick de som anställde henne efter när de besatte chefsstolen? Knappast några kriterier som används ute i det gängse arbetslivet tydligen.

En liten fråga kan bli till en stor. Den ovan nämnda kan tyckas vara ett fall enbart för tjänstemän, en isolerad fadäs som inte har att göra med politiken. Men det är fel. Till skillnad från förhållandet på riksnivå är det inte uttryckligen förbjudet med politiskt styre på inom förvaltningen på kommunnivån. Därmed står det klart var ansvaret för ytterst ligger för svindelskandalen på Luleå kommun: hos den (s) - styrda ledningen.

Jag frågar mig än en gång: varför hörs det så sällan om liknande historier från näringslivet? Inte har det väl att göra med att offentliga verksamheter blivit en samlingsplats för de som inte passar in någon annanstans?

Fågelskräck i Europa

De senaste veckorna vi skrämts upp av uppgifter om att fågelinfluensan nått Europa. Redan har paralleller till digerdöden börjat dras, och argument framförs om att åtgärder måste vidtas. Omöjligt är emellertid inte att läkemedelsindustrin ligger bakom detta skräckscenario, något som läkaren Göran Sjönell poängterar i Svenska Dagbladet den 23/10. "Om så är fallet är det ju en genial affärsidé att via riskbedömningar göra friska människor potentiellt sjuka i en framtid och medicinera dem för denna eventualitet", skriver Sjönell bland annat.

För ett par år sedan skrev Maciej Zaremba en artikel i DN, som jag dessvärre inte kan länka till, om dilemmat om hur vi västerlänningar förhåller oss till nödställda i fattigare länder. Artikeln var föranledd vill jag minnas av ebola-epidemins utbrott i Afrika. Zarembas slutsats var att vi inte bryr oss så mycket om vad som händer befolkningen fattiga länder så länge det inte påverkar oss själva.

Av detta följer att det uppstått en slags solidaritet med länder varifrån källan till fågelinfluensan kan spåras. Vi är beredda att hjälpa dem så att eländet inte kommer hit. Samtidigt går det att sätta frågetecken för om det verkligen rör sig om en potentiell pandemi. Smittan har gått från djur till människa, det är sant. Men då har det rört sig om enstaka individer som varit i intensiv kontakt med fåglar. De tio år som viruset funnits hos fåglar har det inte gått från människa till människa en enda gång. Faran ligger därför främst i att det kan mutera.

Jag är ingen virolog som kan ge mig in spekulationer om detta. Däremot vågar jag påstå att fågelinfluensan som medialt fenomen uppvisar stora likheter med en annan sjuka, nämligen den om galna kor. Och i det fallet är det väl idag högst tveksamt om masslakt och kassering av kött verkligen var nödvändigt.