Bottnakarlen

Forskningsnation eller innovationsnation?

2012-02-06T17:52:00.000+01:00

Idag börjar så smått det uppskruvade tonläget efter beslutet om nedläggning av AstraZenecas forskningsenhet i Södertälje att lägga sig. Och igår redogjorde Karin Bojs på DN:s vetenskapsredaktion för en del kalla fakta i sammanhanget. Södertäljeanläggningen har inte "levererat" på många år.

Själv reagerade jag mest på talet om att skydda forskande verksamheter med att ställa dessa i relation till diverse industriella dito där regeringen sätter stopp för liknande åtgärder utan förskoning. Det anses inte prioriterat eller konstruktivt att stödja och hjälpa ens näringar som under den senaste hundra åren varit med och bidragit till det svenska välståndet.

Under Lars Leijonborgs tid som högskole- och forskningsminister lades en proposition där strategiska forskningsområden pekades ut som särskilt önskvärda att satsa på. Något av denna politiska invasion i vetenskapssamhället ligger nog bakom att samme man nu anställts som stödsamordnare av regeringen i syfte att "säkerställa att Sverige kan bibehålla kompetensen inon medicinsk forskning".

Det är något med just Folkpartiet att på detta sätt haka upp sig på frågor i närmast religiöst nit. Och inte bara ifråga om kunskap och forskning, utan också i kärnkraftsfrågan. Forskning i all ära, men vad kommer ut för väsentligt av den egentligen? Att grundforskning och tillämpad forskning är förutsättningar för varandra är det få som ifrågasätter. Ändå: går det i annat än i nyttans namn att ställa krav på vad de akademiska verksamheterna levererar? En uppgift för regeringen borde vara att undersöka denna möjlighet bättre än hittills.

På jakt efter ett nytt resurstilldelningssystem

2012-02-02T15:20:00.001+01:00

Sedan 1993 har högskolorna i Sverige ett system för fördelning av resurserna till lärosätenas grundutbildningar som bygger på helårsprestationer och helårsstudier per student. Modellen har inte varit lyckad, inte minst mot bakgrund av att den gjort att anslagen som tillkommit högskolorna kunnat förbrukas även om inte alla platser på utbildningar utnyttjats.

I en rapport från Svenskt Näringsliv tar Patrick Krassén, f d ledarskribent på Svenska Dagbladet, fasta på denna problematik. För något år sedan drev just Svenskt Näringsliv kravet att resurstilldelningen till högskolorna måste kopplas tydligare till arbetsmarknaden. Denna kritik är i Krasséns rapport något nedtonad efter en debatt förra våren. Istället framträder vissa nyanser bortom mera tillyxade argument mot att ha akademiska utbildningar som inte leder till arbete efter examen. Krassén skriver med ett begrepp hämtat från amerikanske nobelpristagaren Michael Spence om utbildning som signalvärde och hur detta kan sättas ur spel exempelvis vid överutbildning. Eller annat uttryckt: finns det en gräns för hur många akademiker som behövs i samhället?

Rapportförfattaren visar också på så kallade skevheter ifråga om kursklassificering som uppkommer när lärosätena väljer att förlägga kurser som ligger nära två områden att tillhöra det område som ger mest pengar eller ersättning, samt ett omfattande bruk att utnyttja takbeloppen så effektiviseringar av verksamheter försvåras eller uteblir. I ett kapitel får sig också fristående kurser och "hobbykurser" en släng av sleven. De anses allmänt som problematiska eftersom få avslutar dem eller inte ingår i andra utbildningsprogram samt fungerar som "kassako" för institutioner som använder registrerade studenter som anledning till medelsomfördelning till andra utbildningar.

Riktigt urartad blir dock inte analysen förrän i rapportens näst sista kapitel där nyttofixeringen tar över nästan helt och hållet. Studenter stannar kvar för länge på högskolan, är för gamla när de både börjar och slutar. Detta ska visst vara ett typiskt svenskt fenomen. Jag kan i och för sig stämma in i kritiken om att det finns väl mycket "smala" utbildningar med lågt studentantal och att "rätten" att få ge kurser i alla möjliga sorters ämnen på alla universitets- och högskoleorter urholkar kvalitén på utbildningarna överlag. Sammantaget blir intrycket ändå att man från Svenskt Näringsliv - som tidigare framkommit - verkar odla en rätt så pejorativ inställning till utbildning inom främst samhällsvetenskap och humaniora.

Patrick Krassén kommer med några försiktiga förslag, varav de om att odla den "kritiska massan" i syfte att uppnå ökad kvalité genom koncentrering av forskning och utbildning till färre institutioner och att fortsätta med att utveckla högskolornas självständighet får betraktas som allmängods bland alla de som vill ha en mer konkurrenskraftig högskola i en globaliserad tid. Det som ändå fastnar mest är att Svenskt Näringsliv vill ha en tydligare koppling till mätbara resultat och prestationer, inte processer, för den högre utbildningen. Studenterna, vare sig det handlar om de som forskat eller skaffat sig en grundexamen, ska efter utbildningen i största möjliga mån ha ett jobb, helst ett kvalificerat. Den stora frågan blir nu att diskutera arbetets innehåll för de produkter utbildningsfabrikernas företrädare producerar och ställa det i relation till utbildningarnas inriktning. För vad är det som egentligen säger att alla måste vara som himla rationella?

Månadens västryss: Ewa Hedkvist Petersen

2012-01-31T17:30:00.000+01:00

Enligt vad jag erfar används min genomgång av västryssar av en del som underlag till att kora nästa landshövding i Norrbotten. Sådant är kul, även om jag är inne på att denna kommer att heta Maud Olofsson och sannolikt lär vara den sista som ikläder detta ämbete eftersom en länssammanslagning med Västerbotten är för handen. Maud Olofsson är lämplig för uppdraget på grund av sina kontakter in i Regeringskansliet, en ovärderlig resurs för en del av Sverige som många gånger hamnar lite utanför när de stora besluten fattas.

Men Maud är ingen västryss i den mening jag avser. Det kan man däremot säga att Ewa Hedkvist Petersen i viss mån är. Jag skulle kunna välja någon annan ur den politikerklan hon representerar, kommunalrådet-maken eller debattören-dottern. Nu får det bli Hedkvist Petersen eftersom hon har viss erfarenhet av arbete av att representera Norrbotten i Europa också. Hon var en av tre(!) europaparlamentariker från regionen för ett antal år sedan. Lite anonym var nog Hedkvist Petersen i det sammanhanget. Icke desto mindre värd att nämna. Landshövding lär hon ändå aldrig bli.

Benus besvärar

2012-01-23T23:00:00.000+01:00

Tidigare här på bloggen har uppmärksammats i samband med att en av de lokala avisorna i Norrbotten firat jubileum att tidningen ifråga under andra världskriget förfäktade en linje som minst sagt kan kallas tyskvänlig. Detta var också något som den "historiker" som fick till uppgift att gå igenom det material som kommit från trycket under 150 år uppmärksammade. Fram trädde i berättelsen krönikören Benus som enligt mer etablerade presshistoriker också gick över gränsen från det mer konservativa lägret till sympatier för den regim som styrde i Tyskland mellan 1933 och 1945.

Imorgon är det samtalskafé på Norrbottens Museum där ämnet Journalistik i allvarstid ska ventileras, och man får förmoda att Norrbottens-Kurirens ideologiska ståndpunkt under kriget kommer att avhandlas. Frågan som egentligen bör ställas med anledning av denna tilldragelse är vad som gör det intressant att granska och diskutera detta just nu? Vad är det som gör Benus besvärande efter sjuttio år? Finns det något i hans journalistiska gärning som dagens reportrar på tidningen tycker att de måste göra upp med? Eller har man sent omsider insett att Norrbotten en gång i tiden inte bara var ett starkt fäste för kommunister, utan också för nazister. Här finns en annan historia att berätta där det krävs mer än att stödja sig på eget material.

För många verktyg

2012-01-21T16:03:00.000+01:00

Förra veckans utbrott framför andra stod nog Nathan Shachar för. Idag är det sällsynt med dylika uppträdanden i svensk debatt, men i en DN-krönika går Schachar till storms mot ADHD-diagnosticerandet och åtföljande medicinering. I botten av resonemanget vädras helt korrekt kritik mot psykoanalys och behaviorism som var det tidiga 1900-talets förelöpare till dagens stämpling av avvikande beteenden i form av diverse bokstavsdiagnoser.

Eva Kärfve som skrivit en kritisk bok om DAMP poängterar att diagnoser på unga har som främsta syfte att avlasta föräldrar från skuld. Vid sidan av de forskare och läkare inom det psykiatriskt-industriella komplexet som får sin födkrok ur bokstavsdiagnosernas verktygslåda gnuggar förstås också läkemedelsindustrin händer.

När psykiska tillstånd diskuteras kommer jag ibland att tänka på de apatiska barnen som uppmärksammades flitigt för några år sedan och den debattör som sattes i karantän efter att ha gett ett annat perspektiv på problemet. Thomas Jackson har nu i alla fall beretts utrymme på Newsmill med anledning av några synpunkter på fallet Anna Odells ryktbara konstinstallation. Han konstaterar att Odell inte skulle ha kommit undan tvångsvård till följd av sin provokation om den utförts i England, men att samtidigt inte heller den ansvarige läkaren som uttalade sig i samband med denna skulle ha fått behålla sin legitimation på grund av sina offentliga förolämpningar av patienten.

Nu menar jag inte att David Eberhard (som gråtit ut och krupit till korset i Odell-affären på ovannämnda debattsajt) är en OP (ond psykiater). Faktum är att jag delar hans åsikter om bättre ansvarstagande i stort i samhället. Om det är ståndpunkter han själv kan leva efter är en annan femma. Vad vi kan ta med oss från diverse diagnoskritiker borde vara att skilja mellan verkliga sjukdomstillstånd och rena hjärnspöken, dvs. egna problem som blir andras. För att komma närmare detta ideal kanske det vore lämpligast ställa högre krav på de som ställer diagnoserna. Kanske går många diagnoser i likhet med myndigheter att fusionera.

Vem ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna?

2012-01-17T13:20:00.000+01:00

De tre högskolemyndigheterna Högskoleverket, Verket för högskoleservice och Internationella programkontoret för utbildningsområdet ska fusioneras till två nya myndigheter meddelar utbildningsminister Jan Björklund. Den ena av dessa två ska tydligen ägna sig bland annat åt kvalitetssäkring.

Att minska antalet myndigheter, eller uttryckt i det större perspektivet, det offentligas andel av samhällsekonomin, är i sig inte ett dåligt inititiativ. Inte minst på utbildningsområdet gäller detta. Frågan är dock om det offentliga utgifterna kommer att minska på grund av regeringens kommande åtgärd. Detta mot bakgrund av att det igår kom fram att Skolverket anlitar konsulter från bemanningsföretaget Proffice för att bedöma vilka som ska få lärarlegitimation.

När vänstern ropar på satsningar och mer "resurser" i olika sammanhang har vi lärt oss att borgerligheten svarar med kvalité. Men vad är egentligen kvalité om det är något som överlämnas för bedömning åt i praktiken offentligt avlönade entreprenörer?

Hur kvalitetssäkringen av högskoleväsendet ska utföras återstår att se. Ändå går en stilla tanke till hur det kunnat bli som det blivit. Varför klarar uppenbarligen staten inte längre av att utföra sina kärnverksamheter på egen hand? Finns det ingen medelväg mellan konsulternas kvalitetskriterier och politiska överord om budgetförstärkningar?

Månadens västryss: Sven Eric Bucht

2011-12-31T14:22:00.000+01:00

Bakom IKEA:s etablering i Haparanda anses kommunens dåvarande kommunalråd ha spelat en särskild roll genom sin speciella relation till Ingvar Kamprad. Sven Eric Buchts idéer om en livskraftig och dynamisk Barents/Nordkalottregion påverkade sannolikt beslutet att förlägga varuhuset på som det verkar i förstone rätt udda ställe.

Bucht verkar i samma tradition som förre landshövdingen i Norrbotten Ragnar Lassinantti. Han är inte rädd för att tänka i stora banor trots bakgrund från mindre förhållanden. Numera är Bucht riksdagsman, kanske den mest tongivande för närvarande från valkretsen.

Alla är inte överens om förträffligheten och motiven bakom Buchts politiska gärning. Inte minst Mikael Styrman när en oförsonlig hållning till honom, låt vara med botten i ganska svårförklarliga oförätter tillbaka i tiden. Vad SEB uträttat eller kan komma att uträtta för sin region framgent framstår i dagsläget som oklart.

Tafatt försvar för Norrbottens-Kurirens bruna period

2011-12-29T15:12:00.000+01:00

Andra världskriget var en tid av medlöperi. I Sverige tog det länge innan det gick att gå igenom pro-tyska hållningar och ståndpunkter inom landet. I Den svenska pressens historia står bland annat att läsa om "ljusbruna" tidningar i landsorten under krigsåren och uppladdningen före dessa.

Det här är något som Norrbottens-Kurirens inbäddade historiker tagit fasta i sin serie artiklar om tidningens långa historia sedan 1861. Vad som skilde ut Kuriren från andra organ var dock en synnerligen rabiat krönikör som verkar ha gått utanpå det mesta som skrevs under perioden i högerpressen. Signaturen Benus måste ha varit gillad av de mera udda avisor som hade sin storhetstid de här åren även om de inte lästes av många. Följaktligen var Norrbottens-Kuriren efterfrågad som någon som kunde skicka en representant i Pressnämnden av en av de mest ökända redaktörerna.

Spekulera går alltid hur mycket som var känt på Kurirens redaktion ifråga om planeringen av mordbranden på Norrskens-Flamman. Elisabeth Sandlund som skrivit delen om den svenska pressen under andra världskriget låter frågan hänga i luften.

Att anklaga någon för att vara nazist brukar som bekant följa Godwins lag. När Fredrik Reinfeldt utsåg Cecilia Stegö-Chilò till kulturminister släpptes en storm lös på landets kulturredaktioner som sällan skådats. På Norrbottens-Kurirens kulturredaktion landade jämförelsen i att statsministern utsett ett statsråd från "yttersta högern". Därmed kan cirkeln anses vara sluten: samma avisa som en gång i tiden löpte med ifråga om hatet mot först och främst kommunister visade sig vara lika duktiga eller rentav värst på att hata en nyliberal.

Öppning i psykiatridebatten

2011-12-14T10:42:00.001+01:00

Psykiatriprofessorn Johan Cullberg riktade i förra veckan hård kritik mot diagnosticeringen av Utöya-mannen Breivik. Cullberg menade att det mesta pekade mot att Breivik lider av en personlighetsstörning och inte en psykisk sjukdom.

Det här öppnar onekligen för nya perspektiv i psykiatridebatten. Under 00-talet har psykisk sjukdom mest förknippats med våldsamhet. Att nyare forskning visat att det knappast är psykisk sjukdom i sig som är en riskfaktor för våldsdåd utan snarare en kombination av densamma och missbruk förklingar för det mesta ohört.

Under utredningen kring Breivik framkom vissa uppgifter om att han varit drogpåverkad när han begick sina handlingar. Som det verkar passade dessa heller in i den psykiatriska diagnos som har mera drag åt det politiska än vetenskapliga.

Cullberg har fått mothugg av Sten Levander som talar om ett gränstillstånd sjuk och frisk, dvs. en slags eller så kallad psykopati. För att komma fram till denna diagnosform krävs att bedömningen läggs i händerna på en rättspsykiater. Men Levander går också ett steg längre och vågar ta i den svåra frågan om mänsklig ondska. Går det att tala om en speciell form av ondska i fallet med Utöya-massakern utan att stämplas som anti-intellektuell? Sannolikt gör det och vi får hoppas att skandinavisk politik framgent tar med sig erfarenheter av det redan skedda.

Månadens västryss: Anna Stina Nordmark Nilsson

2011-11-30T09:51:00.000+01:00

För november månad har jag utsett Anna Stina Nordmark till västryss. Hon är lite mer anonym än de andra som tas upp här men ändå intressant mest på grund av sin ledarkaraktär. Enligt DN hör eller hörde hon till "gänget kring Maud Olofsson".

Efter en karriär som "direktör" inom landstinget till bland annat utskälld chef på Vägverket hamnade Anna Stina som chef på Företagarna. Det tog inte lång stund innan kritiken mot henne började rasa in. I stort alla nära medarbetare försvann, och i ett mycket vasst reportage i Veckans Affärer togs fasta på vad som minst sagt kunde kallas auktoritär ledarstil.

Någon kommentator tyckte att det chefsskap Nordmark Nilsson utövade kanske hörde hemma inom något rederi på 1800-talet; en studentkompis förvånades hur någon som knappt märktes på institutionen för Arbetsvetenskap vid Högskolan i Luleå kunde komma så långt.

Jag skriver det här eftersom jag känner igen problematiken från inte så få av de chefstyper jag kommit i kontakt på olika jobb i Norrbotten. Hela armens ledarskap brukar det kallas, karaktäristiskt i synnerhet bland personer med bakgrund i inlandet.

Som chef för Företagarna hade Anna Stina Nordmark Nilsson en och en halv miljon i årslön.

Massor av plusjobb på Porsön

2011-11-28T13:46:00.000+01:00

Läste i förra veckan i Piteå-tidningen om hur Luleå Tekniska Universitets filial i Piteå Musikhögskolan haft flera studenter registrade på kurserna än vad som kan verka rimligt. Detta sätt att laborera med antalet studerande påminner om hur vissa politiska organisationer fifflat med medlemsantalet för att få mer statsbidrag.

Man tycker att lärosätet ifråga borde vara nöjt med alla resurser som hälls över det. I många avseenden handlar det om arbetsmarknadsåtgärder, rena rama plusjobb om det så uttrycks. Förra helgens jobb-bilaga i DN var fylld av annonser där LTU sökte folk av olika de slag. Vad jag kunde se stack annonserna ut endast ifråga om att vara skrivna på det främmande språket engelska och de iskuber som också blivit till en apart symbol för Luleå.

Per-Albin anno 2011

2011-11-25T15:09:00.000+01:00

Sverigedemokraterna ska satsa på den socialkonservativa ideologin meddelar partiets ledare Jimmie Åkesson. Frågan är dock om det är KD:s eller nya moderaternas politik avlagda politik de aspirerar på. Tanke-exemplet att Per-Albin Hansson skulle återuppstå i denna dag och få uttala sig om vilket av riksdagspartierna han helst sympatiserar med talar nog snarare för att han skulle välja Sverigedemokraterna.

Att SD hellre än att ha hittat en ny nisch i det politiska landskapet tagit upp en del av socialdemokratins övergivna paradfrågor öppnar för en del intressanta spekulationer. I de regioner av landet till exempel där "klockorna stannat" och trenden gått emot den att S tappat väljare i jämn takt kanske SD numera är ett högst gångbart alternativ. Det är också symptomatiskt att bland äldre vänstersympatisörer och ute i regionerna har inte kritiken mot SD varit lika rabiat och fördömande som i Stockholmsområdet.

Kalixborna behöver inte skämmas

2011-11-22T19:28:00.000+01:00

Läser idag om chefsflykten från Kalix kommun. Bland de godkända kommentarerna finner jag förklaringen till fenomenet bland annat i form av bostadsbrist i centrum av samhället, jantelag och motvilja mot personer med utbildning. Ungefär som det brukar vara på små bruksorter med kontraktiv befolkningsutveckling.

Frånsett detta borde kalixborna ha anledning att sträcka på sig. Numera bär den löjrom som försetts med ursprungsbeteckning av EU också ortens namn i förleden. Från Torne älv till Åby älv ska rommen fiskas och beredas för att få kallas Kalixlöjrom.

Tidigare i höst kom det fram att piratkopior av produkten vilselett konsumenterna. Folke Spegel vid BD Fisk i Kalix ville med anledning av detta ha hjälp av "myndigheterna" (läs Livsmedelsverket). Men frågan är om det är rätt väg att gå för att skydda ett varumärke med kapacitet att marknadsföra och sälja på det globala nivån. Jag tänker mig mera att detta är en uppgift för professionella affärsjurister.

Åtgärden är med all sannolikhet kostsam men förmodligen oundviklig om varumärket Kalixlöjrom ska bestå. Och entreprenörer brukar förresten sällan få gehör hos myndigheter.

Knäpptyst i Sverige om Danmarks politik

2011-11-18T21:28:00.000+01:00

Det var åtminstone några segerrusiga journalister som åkte hem från Danmark efter valet där tidigare i höstas. Då skulle den främlingsfientliga politik som högerregeringen fört ersättas av en bättre humanare vänsterpolitik.

Särskilt mycket har emellertid inte avhörts från Danmark via rapporteringen hit därifrån att det skulle ha skett någon större förändring i frågan. Kan det vara så att det inte är lika intressant med en vänsterregering som vill administrera en stram invandrar- och asylpolitik?

Under alla omständigheter vore det önskvärt med ett större engagemang från svensk media rörande vad som pågår i våra grannländer. För tillfället har malligheten tagit över, och endast förhållanden som kan bekräfta den svenska självtillräckligheten är av intresse att skriva och rapportera om i vårt närområde. I fallet med Danmark är det slående vilken desinformation som bedrivits av såväl politiker som journalister och debattörer på hemmaplan under senare år. På valnatten i Köpenhamn drog sig en medarbetare på SVT inte för att påstå att Dansk Folkeparti ingått i regeringen. Sådant får passera när ointresset för ens närmaste omgivning nått högsta nivå.

Missbruk ofta ett större problem i sammanhanget

2011-11-10T23:41:00.001+01:00

Idag skriver DN om psyksjukas våldsamhet. På senare tid har det blivit vanligare att lasta psykiatrin för det som sammanhänger med denna problematik, nämligen att upptäcka faran i tid. Frågan är om detta för saken så mycket längre framåt. De som fått en psykiatrisk diagnos en gång i livet är med den utgångspunkt som oftast behandlas stigmatiserade för lång tid, och få verkar de vara som är inställda på att bidra till en mer upplyst ton i ämnet.

En som dock vågat och kunnat ta i saken är Niklas Långström som påvisat den egentligen rätt självklara slutsatsen att psykiatrisk diagnos måste kombineras med missbruk för att utgöra någon större fara för omgivningen. Men detta faktum är ointressant för det mesta att framhålla.

En annan outforskad del av problemet har att göra med den frustration som den kanske mest auktoritära av världar skapar hos de som kommer i kontakt med den. Psykiatrisamhällets makt över förståndet torde ha få motsvarigheter inom det öppna samhälle vi lever i. Därför borde diskussionen också handla om utfallet av denna del av vården. Inte om farliga klienter.

Finurligt förslag från statsvetarnarr

2011-11-01T23:03:00.000+01:00

Det har debatterats på Brännpunkt i förra veckan angående för- och nackdelar med elektronisk röstning. Initiativtagare till ämnet var Peter Santesson som droppat sitt mellannamnefternamn och kanske kommit en bit på vägen bort från sin märkvärdighet. Jag blir dock inte klok på om den debattposition Santesson försvarar, nämligen att bevara röstningsförfarande med valsedlar, är något han verkligen ställer sig bakom eller om det mera handlar om att han hittat ett problem användbart att använda som narrspegel. Lite ungefär som Uppsalastatsvetaren Leif Lewin gjorde under sina aktiva år, och fortfarande ibland gör, dvs. intar en ståndpunkt inte för att han egentligen företräder den på något sätt, utan mer för att helt enkelt visa att han finns till.

Heller blir jag inte klok på analysen som utelämnar huvudproblemet med att övergå till elektronisk röstning, alltså upprätthållandet av valhemligheten. Istället talas det förnumstigt om att den individuella rösten måste garanteras anonymitet. Jag minns hur det var där jag växte upp i en by där alla visste nästan allt om alla, inklusive vad folk röstade på. Den skeptiske medborgare Santesson syftar på framstår för mig snarare som representanten för skvallret än den som vill vara säker på att rösträkningen gått rätt till. Och i den lokal där jag senast röstade noterade jag inte förvånande att Sverigedemokraternas valsedlar om inte saknades så i alla fall var i det närmaste osynliga.

Hur en maskin som trycker ut valsedlar i vallokalen ska råda bot på dylik diskriminering förstår jag rakt inte, ej heller hur valhemligheten gagnas av att en automat skriver ut sedlarna. Det hela liknar mest falskmynteri med demokratin som förlorare.

Månadens västryss: Anders Sundström

2011-10-31T20:23:00.002+01:00

Pitebon Anders Sundströms hemort kan räknas till den västryska exklaven i nordligaste Sverige emedan Piteå ligger norr om Skellefteälven, denna "Rio Grande" i övre Norrland. En del menar dock att en kulturgräns går redan strax söder om Pite älv, vid Hortlax församlings nordgräns, som anses markera en övergång till det egentliga Västerbotten.

Det må nu vara hur det vill med den saken. Anders Sundström - en inte nära men ändå heller ej avlägsen släkting till mig - kvalar in som västryss genom sitt värv och sin bakgrund. Efter en politisk karriär först som SSU:are och rekordungt kommunalråd under många år, via minister och avgång i vredesmod mot Göran Perssons auktoritära styre, hamnade Anders Sundström inom bankfinansförsäkringssektorn. Ett mellanspel som riksdagsledamot föregicks av chefsskap för Pitedalens Sparbank och eftergås av en chefsroll för Folksam.

Anders Sundström är ingen storfräsare om någon trodde det. Han har aldrig eller knappt någonsin tagit risker med eget kapital, vilket är ett typiskt kriterium på en västrysk beskrivning. Politik och ekonomi går på något vis ihop. Tidigt höll Sundström på att äventyra hela sin fortsatta karriär genom finansspekulationer där Piteå kommun hade affärer ihop den med numera detroniserade fastighetskungen Hans Thulin.

Till detta ska även läggas den nuvarande Folksamchefens ambitioner att lyfta undersåtarna mot ljuset genom utbyggnaden av högskolan i Luleå, en verksamhet som gått hand i hand med en omfattande politisering, och som vi sedan flera år nu ser resultatet av inte minst genom att många med akademisk examen inte får de jobb de utbildat för sig efter avslutade studier. På något sätt har ansvaret för detta misslyckande försvunnit någonstans på vägen.

Jan Björklund uppmanas söka hjälp

2011-10-30T17:48:00.000+01:00

Sedan Tobias Krantz tjänst som högskole- och forskningsminister plockades bort ur regeringen har det varit rätt mycket stiltje inom den högre utbildningspolitiken. Som ensam härskare över inriktningen av grund-, gymnasie- och högskolepolitiken har Jan Björklund visat lamt intresse över hur han avser utveckla den sistnämnda.

Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.

Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.

Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.

Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?

Om detta må hon berätta

2011-10-28T22:30:00.000+02:00

"Finland neutralt i nya kriget. Tyska ångaren Bremen antändes av kommunistiska sabotörer". Nej det är inte krigsrubriker i Der Stürmer eller Völkischer Beobachter dagen efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen midsommaren 1941 översatta till svenska. Inte heller är det utdrag ur någon udda svensk avisa till vad som sagts vara försvar för landet.

Nej det är inget annat än vad Norrbottens-Kurirens ledare utropar den 23 juni 1941. Tidningen var under senaste världskriget protysk som det heter med en förskönande omskrivning. Kanske inte så många känner till detta faktum eftersom Norrbotten traditionellt varit ett fäste för röda idéer. I många hushåll som prenumerade på tidningen sade man därför under kriget upp prenumerationen. Tillsammans med några få andra tidningar i landet av de då etablerade var man öppet tyskvänlig i högerpressen i Norrbotten. Det var alltså fråga om ett klart ideologiskt ställningstagande, vilket är värre än mordbranden på Norrskens-Flammans tryckeri som planlades i Norrbottens-Kurirens tryckeri av bland annat en journalist på tidningen.

Ovan nämnda tidning är i färd med att fira 150-årsjubileum, och som historiker för denna epoks uppteckning har städslats förra kulturredaktören med smak för det tokudda (läs Staffan Westerbergs "scenkonst") Marianne Söderberg. Det går att hoppas på att dessa korta år under en mörk tid då Norrbottens-Kuriren agerade medlöpare åt främmande makt inte avfärdas som en parentes av Söderberg, utan att hon går lite på djupet ifråga om detta problem. Norrbotten var ett fäste för nazister under kriget, något inte minst historikern Heléne Lööw poängterat i sin forskning. Tidigare har det visat sig svårt att röra i dylika problem (Korpelarörelsen bland annat) med hänvisning till ännu levande berörda och kanske släktingar. Nu borde dock tiden vara mogen för en uppgörelse med detta mörka kapitel i Norrbottens presshistoria. Eller finns det folk på blaskan som har svårt att hantera mötet igen med den gamla pro-tyske politiske redaktören?

Godnatt Norrbotniabanan?

2011-10-20T21:04:00.001+02:00

EU-kommissionen har tillstyrkt (prioriterat) ett förslag om att ge visst bidrag till bygget av Norrbotniabanan. I syfte att gynna färdigställandet av "Bottniska korridoren" anses det i Bryssel av vikt att järnvägsprojektet gynnas.

Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.

De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.

Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?

Var är Niklas Jonsson?

2011-10-18T15:59:00.003+02:00

Stefan de Wylder tecknar i sin bok Världens springnota en typisk bild av oansvaret i finansvärlden när det brukar hetta till. Så länge det går bra och kapitalet för det mesta (men inte alltid) förökar sig har placeringsrådsgivarna (säljarna) glada tider. Desto mindre benägna att sälja sina råd och förklara sig inför sina kunder har dessa när konjunkturerna eller börsen går nedåt. Fram skickas då istället informatörer och kommunikatörer som ska lugna ned "oroliga småsparare" tills nästa gång kurvorna pekar uppåt.

Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.

På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.

Pyhäjoki i centrum för avgörande beslut - igen

2011-10-07T23:39:00.000+02:00

Det är nu klart var Finlands nästa kärnkraftsanläggning ska byggas. Turerna i frågan har intensivt bevakats på den västra sidan av Bottenviken eftersom det länge varit klart att verken ska byggas i norra Österbotten.

Lilla kommunen Pyhäjoki gick segrare ur striden med något större kommunen i invånarantal Simo längre norrut vad beträffar placeringen.

Motståndare mot projektet i Sverige är bekymrade, men förmodligen träffade Sven Eric Bucht rätt när han framhöll att det är bättre att det byggs kärnkraft i Finland än att man där importerar el från Ryssland där kvalitén på reaktorerna är under all kritik.

En händelse som ser ut som en tanke är att anläggningen ska byggas vid mynningen av den älv som enligt rysk tolkning av Nöteborgstraktaten från 1323 utgjorde gräns mellan dåvarande Sverige-Finland och Ryssland. Svenskarnas gränstolkning gick rakt norrut från Karelen till Vita havet.

Vill man se historiska paralleller går det att säga att oönskad rysk närvaro motats bort i och med beslutet i veckan från norra Sverige och Finland, denna gång med orten Pyhäjoki i centrum på ett positivt sätt för svenskt vidkommande. Definintivt kommer i alla fall säkerhetsläget att förbättrats.

Från löpare till konsument?

2011-10-04T22:42:00.000+02:00

Ja, det blev Lidingöloppet förra helgen i år också. Mitt nionde lopp. Under åren har arrangemanget gått från att mera vara en angelägenhet för löpare till ett event för konsumtionsinriktade idrottsutövare. Det är den slutsats jag måste dra av hur de totala kostnaderna ökat för att delta. De konferenshotell på Lidingö som tidigare kunde erbjuda boende per natt för 400-500 kronor har i år i de flesta fall mer än dubblerat sina priser.

Kanske är det bara så att besöksnäringen på ön upptäckt att det går att göra pengar på tävlingen. Inget fel i det, men det är den hastiga utvecklingen som gör mig bekymrad. I år kostade det också 40 kronor (från att tidigare varit gratis) att få väskan transporterad från Lidingövallen till Grönsta (målet). En fjuttsumma kan tyckas men 2003 var pastan kvällen före loppet i mindre skolmatsalar gratis. Den kostar numera 60 kronor att avnjutas i ett tält i stökig miljö. De små stegen må vara lagd med goda föresatser, som jag ser det måste ändå arrangörerna fundera över vad för slags Lidingölopp de vill ha i framtiden.

Vill de ha deltagare som betalar eller vill de ha deltagare som presterar? Någon kanske invänder att jag har en för elitistisk syn löpningssporten. Och visst är det sant att viktiga är väl att folk överhuvudtaget rör på sig. Men för många som vill tävla är det inte alls nödvändigt att springa maraton på rätt taskiga tider när det finns millopp som man dessutom mår mycket bättre efter. Min grundpoäng är i alla fall denna: plånboken ska inte få bestämma vem som vill göra bra ifrån sig i Lidingöloppet. Det vore tråkigt om detta fina och trevliga arrangemang sällar sig helt till eventpajasarna.

Månadens västryss: Marita Ulvskog

2011-09-30T16:29:00.002+02:00

Vi går vidare med lite personligheter som kan sägas representera Norrbotten på ett typiskt sätt. Marita Ulvskog har rötterna i Luleå, ett förflutet bland annat som journalist på Svenska Dagbladet!, chefredaktör på Dalademokraten och ministeruppdrag i S-regeringarna mellan 1994-2006.

Men vad de flesta nog förknippar Ulvskog med är en ytterposition till vänster i S-partiet, faktiskt så att hon står klart till vänster i partiet som Hans Bergström, före detta DN-redaktör, uttryckt det. På 70-talet hade Ulvskog som så många andra i sin politikergeneration en period inom sektvänstern.

Anledningen till att Marita Ulvskog fick känna på ministertaburetten kan nog tillskrivas en enda person, nämligen Ingvar Carlsson, vars pressekreterare hon var en tid. I den rollen gjorde hon sig bland annat känd som inspelare av vad andra journalister sa till Carlsson.

I mångt och mycket påminner Ulvskogs karriär om den norrbottniske västryssens egenskaper. Det handlar om en ganska besynnerlig utveckling från granskare av makt till maktutövning i sig. Idag är Marita Ulvskog EU-parlamentariker som det är ganska tyst om, vilket inte ändå är särskilt ovanligt i det sällskap hon befinner sig. Vem hon egentligen är framgick trots detta ganska klart i ett av debattprogrammet Speciellt i början av 90-talet där Ulvskog var nära att riva ut studion efter något slags ondgörande över kritik från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Läkarna och de auktoritära socialliberalerna

2011-09-16T10:09:00.000+02:00

I Mattias Svenssons artikel "Socialliberalen är ingen frihetsvän" tas fasta på det paternalistiskt/auktoritära förhållandet inom denna gren av liberalismen. Jag undrar då om Svensson läst särskilt mycket av John Stuart Mills socialliberalism som inte alls överensstämmner den folkpartistiskt/vänsterpartistiska variant som förknippas med Sverige.

Hur som helst leder Svenssons resonemang in på de tankegångar som tar sig uttryck i folkpartiets kanonader på utbildningsområdet. Fler läkare är det senaste bidraget från detta nya högerparti som även ivrar för andra auktoritetsyrken som lärare, poliser och militärer.

Som så ofta förr framhålles även den här gången att kvalité måste komma i första rummet. Men är det verkligen huvudproblemet i världens mest läkartäta land? Ok, jag kan gå med på att vår åldrande befolkning i framtiden kommer att kräva mer läkarresurser, men huvudproblemet torde nog snarare vara den exklusivitet som fortfarande kännetecknar yrket.

I kommentarer och artiklar muttras det från utbildade (manliga?) läkare att alltfler kvinnor och "utlänningar" håller på att sänka statusen på yrket. En sak som regeringen velat komma åt med att inrätta något hundratal fler platser på läkarutbildningen är att komma åt problemet med för många läkare utan svensk utbildning, eftersom "det inte är stabilt att bygga på".

Man får hoppas att syftet med "kvalitetsförstärkningen" inte bara är att öka auktoritetsutbudet på den svenska vårdmarknaden. Läkarens uppgift var ursprungligen att trösta, lindra och bota men har alltför ofta inneburit att samma yrkesroll kommit att förknippas med den prästen tidigare hade i samhället. Etableringsfrihet är sannolikt en del av lösningen på denna problematik.

Annars verkar de stora svårigheterna för närvarande ligga på det planet att landstingen inte kan ta emot tillräckligt med praktikanter. Detta är illa och borde driva på de som eventuellt intresserar sig för regionreformer. Om det är landstingen som är problemet med sjukvården ska de inte alls ha hand om den.

Mera farlig nostalgi

2011-09-12T07:54:00.000+02:00

Norrbottens-Kuriren har tagit tillbaka också sin gamla kulturredaktör. I början av 90-talet när jag läste nästan allt i kultursidesväg skedde en drastig försämring av kvalitén på innehållet i den lokaltidning jag prenumerade på. Bort försvann nästan allt som hade med lärdom och klassisk bildning att göra, och, inte minst, kulturdebatter. In istället med reportage baserat på prat och recensioner av diverse företeelser som mera hade med recensörerna själva att göra. Nästan ingenting gick att läsa med någon behållning.

Några vikarier har passerat på ovannämnda blaska under senare tid, dock utan att kunna erbjuda (eller fått tillåtelse?) att bidra med några andra nya perspektiv i nämnvärd omfattning.

Kulturlivet i övrigt i Norrbotten påminner alltmer om gruvindustrin. In flygs arbetskraft till att göra filmer och teateruppsättningar. Böcker med anknytning till regionen skrivs så gott som inga längre, undantaget kanske några statsanställda som slutat att utvecklas i jobbet. Dessutom kräver mera litterära verksamheter att man måste sitta still längre perioder, något som norrbottningen i allmänhet har rätt svårt för. Och då återstår bara prat, teater och film att ägna sig åt. Är det någon mer än mig som tror att detta missförhållande skulle gå att ändra på med lite mer frihet på kulturområdet? Har ni förresten läst den här briljanta artikeln av Malin Siwe?

Ökänd studie citeras i Newsmill-artikel

2011-09-08T19:55:00.000+02:00

En debattör verksam vid forskningsinstitutet Ratio!? drar på Newsmill sitt strå till stacken i medikaliseringen av arbetslivet. Det heter att arbetslöshet bland unga leder inte bara till sämre karriärutveckling och ökad brottslighet, utan också till ohälsa och allsköns elände i övrigt. För den senare slutsatsen stöder sig artikelförfattaren på en vid det här laget ökänd långtidsstudie utförd bland annat av två läkare i Umeå.

Vanligen är intresset ljumt för vad man företar sig i forskningsväg i norra Sverige, "men det är ju i Norrland" kan man få höra från luttrade sörlänningar. Men det tycker jag är en farlig väg att hantera problemet. Jag ingick nämligen i det udda projekt som refereras till, och kan nog säga att forskningsobjekten, dvs. eleverna som A Hammarström sökte upp, behandlades som modellera för att passa de i förväg dragna slutsatserna som denna ville komma fram till.

Det hade varit klädsammare att tala om att syftet med det hela mera handlade om egenterapi i kombination med ett argument för en sträng variant av arbetslinjen. Idag har vi dessbättre kommit en bit på vägen bort från universallösningar på arbetslivets problem. Det är inte säkert att den som har arbete mår bättre än den som inte har det per automatik. Nej, frågan är mycket mer komplex än så säger all slags vederhäftig forskning. Det är rätt typiskt att folkhälsoargumentet dras fram när avsikten mera handlar om att få pengar till forskningsverksamhet, än att konstruktivt argumentera för sin sak. På det sättet missas faktum att arbete eller vad som uppfattas som ett meningsfullt sätt att fylla ut dagen i grunden är ett individuellt problem.

Paulsen (2010) pekade på - om vi ska använda makrostatistik - att hälsotalen i USA förbättrades i samband med den stora depressionen på 1930-talet. Vad som verkar skevt kan alltså i verkligheten vara rätt sunt. Och fler liknande exempel kan ges. Entreprenören som spelar en nyckelroll i konjunkturnedgångar kanske kommer på att han eller hon måste utveckla verksamheten för att överleva, något som förkortar en utdragen kris. Han eller hon som blivit uppsagd kanske börjar en utbildning eller flyttar någonstans där tiderna är bättre och på så sätt skaffar sig nyttiga erfarenheter. Varför denna negativa syn på framtiden umeläkare, och på vad sätt tycker ni ungdomar är behjälpta av er egen problembild?

Svensk arbetsmarknadspolitik har under mer än 40 år successivt övergått från att vara en verksamhet dit de som haft intressen på arbetsmarknaden mötts av kunnigt branschfolk till att bli en sjukvårdsinrättning mera liknande en skyddad verkstad för personalen vars tjänster alltfler helt enkelt undviker. Utvecklingen finns beskriven i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Det är inte säkert att en uppluckring av LAS är lösningen på problemet men den är i alla fall en del av den. Framförallt gagnar det ingen att få en sjukdomsstämpel bara för att någon befinner sig mellan två jobb.

Uppdatering: lärares bisysslor

2011-09-06T19:43:00.000+02:00

Med anledning av ett tidigare inlägg skulle jag vilja tillföra lite mer upplysning i ämnet vad lärare får ta för sig utanför själva yrkesutövningen. Det är ju så att i högskolelagen finns undantag från lagen om offentlig anställning för lärare på högskolan som vill ta uppdrag eller utöva verksamhet inom forsknings- och utvecklingsarbete inom det egna ämnesområdet så länge det inte skadar allmänhetens förtroende för lärosätet eller inkräktar på lärarens arbete inom anställningen. Motivet till undantaget är att stärka samverkan mellan det omgivande samhället och universiteten.

Högskoleverket har utrett frågan två gånger under 00-talet men också Riksrevisionen. RR är dock tydligare med vad som angetts i förarbetena bakom undantaget. Till exempel sägs att uppdrag som lärare har mera på grund av sin allmänna kompetens inte ryms i där. Eller att åta sig bisysslor som är rena undervisningsuppdrag. Det ges alltså utrymme för tolkningar av lagen som inte ska göras här, och anledningarna är främst två: jag är själv ingen jurist och när det gäller just lärare som eventuellt bryter mot lagen så brukar ärenden mestadels hamna i utredningar. Vilket brukar vara ett sätt för myndigheterna att visa att man är "medveten om problemet". Om det händer så mycket sen är en annan sak.

Jag hade en lärare på gymnasiet som hade kontrakt på inkomsterna från spelautomaterna i stan. Vi tyckte nog de allra flesta att det inte var vad en lärare borde ägna sig åt även om det var på fritiden. Jag tror att många lärare, inte minst forskare som förekommer alltför frekvent i media, tappar fokus på uppdraget om de börjar ägna sig åt för mycket åt verksamheter utanför jobbet, må det vara av vad slag som helst. Ett annat märkligt fenomen relevant i sammanhanget är när idrottare får anställningar vid universitet och högskolor med det egentliga syftet att få mer tid över till betald träning, dvs i praktiken bli professionella utövare. Under många år var dylika arrangemang vanliga inom det militära, och är det säkert fortfarande.

Det här är kanske något att tugga på för Jan Björklund i hans statusjakt på bättre lärare. Vad har vi rätt att förvänta oss av dem mer än auktoritet?

Månadens västryss: Tomas Lejon

2011-08-31T08:31:00.000+02:00

Under ett tag här framöver hade jag tänkt utse månadens västryss. Vilka är då kriterierna på en västryss? Hur mycket kan vi känna igen oss i en västryss och vad är det som utgör jordmånen för honom eller henne? Här ska alltså inte bara dömas och analyseras, utan också sätta in saker i sitt rätta sammanhang. Allt för att bidra till att upprätta en bättre förståelse av fenomenet.

Västryssen är till att börja med besläktad med den ryske oligarken, med andra ord en som inte sällan tjänar oförtjänt med pengar, dock utan att tagit särskilt mycket risk med egna. Han vill ofta framstå som storfräsaren men talar ogärna om hopblandningen av politik och näringsverksamhet som är en förutsättning för hans existens. Ofta är västryssen en mångordig pratkvarn men kan också vara tillbakadragen och rentav tystlåten. Generellt sett ler man öppet eller i smyg åt västryssen söder om norra Sveriges Rio Grande, Skellefteälven.

Tomas Lejon hette Sundström i efternamn när jag gick på gymnasiet. Då gick han mestadels runt och diskuterade med andra under lite olika roller. Pappa var politiskt tillsatt rektor på skolan, och Tomas kallade sig också socialdemokrat. Jag undvek alltid att hamna i meningsutbyten med honom, mest eftersom dessa kändes alltigenom animerade. Om det var i andra eller tredje ring minns jag inte men Tomas försvann i alla fall ett år till USA och kom tillbaka i den bombarliknande jacka som andra utbyteselever bar som statusplagg efter vistelsen i staterna. Det pratades på den tiden om att farsan hans kanske hade ett finger med i spelet för sonens utbildningsväg.

För ett antal år sedan dök Tomas Lejon upp i helt annat sammanhang. Han var nu "chef" på Swedbank i Luleå. Men det räcker inte med det. Av den här artikeln att döma är han rätt typisk för västryssen såtillvida han hellre ser näringsverksamhet som en i grunden byråkratisk verksamhet. Styrgruppen som omtalas, vad är detta annat än uttryck för en kommitté som pratar överhuvudet på entreprenörerna? Omsorgstänket genomsyrar projektet som beskrivs, något som också fäster uppmärksamheten på religiöst motiverad inblandning i det hela. Också detta är något vi förknippar med verksamheter i västryssens kärnland.

Tomas Lejon deklarerade 2009 för en årsinkomst på nära 1.4 miljoner.

Elituniversitetspapegojorna

2011-08-29T10:58:00.000+02:00

Detta om att kunskap skulle vara överlägset alla andra produktionsfaktorer börjar bli rätt enformigt att lyssna till. Det är nästan så man tror att de debattörer som skriver i DN idag fallit offer för den politisering de själva kritiserar i artikeln.

Det är svårt att avgöra hur mycket som är hjärnspöken i professorerna Alvesson & Rothsteins diskussion kring hur universitetsinstitutionerna bör eller inte bör organisera sin interna verksamhet. Min erfarenhet av hur det går till i den akademiska världen är att det dräller av tyckare som vet hur forskning bäst ska bedrivas; desto färre är de som vill ta ansvar för sina ståndpunkter och driva en konstruktiv linje. Skyttegravskriget som livsform så att säga.

Debattörerna förespråkar också en koncentration av forskningen till färre lärosäten. Bo Rothstein har tidigare varit inne på att forskning ska bedrivas vid max två lärosäten i landet, med hänvisning till forskningspolitikens inriktning i nobelprisnationen USA där det finns ett "spetsuniversitet" per fem miljoner invånare. Översatt till svenska förhållanden innebär väl detta förmodligen att det bara ska forskas i Lund och Uppsala. Dessa ärevördiga lärosäten har traditioner från medeltid så jag undrar om inte Rothstein är mera ute efter att återupprätta någon form av skolastisk mystik som vetenskapligt ideal när han skriver så.

Att lilla Sverige på något sätt borde kunna inta positionen som en ledande forskningsnation i en globaliserad tid är bara önskedrömmar. Debatten borde handla mer vad vi får ut av de jättesummor som redan idag går till forskning. Samt se till att regelverket efterlevs vid lärosätena inte minst ifråga studenternas rättigheter och lärarnas skyldigheter. Vid årliga rankningar av universiteten i världen brukar Köpenhamn och Oslo Universitet hamna före alla svenska. Där är väl snarare där vi bör hålla oss, bli en framstående nordisk forskningsnation. Allt annat är bara dumt tal.

Avklippt och stympad debattråd

2011-08-16T23:04:00.004+02:00

Att ge sig in i debatter som kommentator på artiklar i den etablerade pressen har onekligen sina risker. Formatet är inte det bästa för den som verkligen vill få ur sig det han eller hon vill ha sagt. Till detta kommer att vissa redaktioner tillämpar en refuseringspolicy som verkligen inte går att förklara med rationella argument alla gånger.

Jag initierade en debatt i kommentatorsfältet för någon dag sedan i en lokaltidning på orten där jag bor med anledning av en person som valt att inreda en gammal byggnad till bostad. I artikeln beskrevs hur ägaren använt den som "skrivarlya" fast den tydligen haft en yta på 300 kvm. Säkert en av världens största i så fall. Jag valde att skriva under eget namn.

Själva grejen med denna öppenhet mot omvärlden från ägarens sida var inte bara att uppträda på fåfängans marknad, utan också att slå ett slag för sin kulturgärning. Eftersom jag inte kunde begripa hur i all herrans dar en sådan verksamhet kunde vara förenlig med ägarens yrke - professor vid en bygdehögskola och rektor vid en annan - så dristade jag mig till att ställa frågan hur högskolelagens bestämmelser om bisysslor ser på detta. Denna tillåter nämligen inte att verksamhet vid sidan av anställningen som har med forskning och utvecklingsarbete att göra utövas inom lärarnas ämnesområde om allmänhetens förtroende för lärosätet skadas. Den juridiska formuleringen är öppen för tolkningar och det är inte min sak att göra den. Jag är desto mera intresserad av intentionerna lagstiftarna gett uttryck för i Grundlagen om att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Det är dessa som ligger till grund för lagen om offentlig anställning som i sin tur ligger till grund för högskolelagens bestämmelser om bisysslor för forskare.

När jag valde att avsluta min universitetsstudiekarriär i Uppsala lade jag på plats genast märke till en sak. De lärare jag hade där var verkligen forskare, "brann" för uppdraget med allt vad det innebar av positiva och negativa sidor. I Luleå handlade det mer om att uppfylla politiska målsättningar, lärarna (en del av dem gamla bekanta från min gymnasietid) jobbade först och främst där. Forskning - i den mån de ägnade sig åt det - var först och främst ett sätt få tid och pengar över till annat. I Uppsala kände ingen av lärarna till något om statsvetarna i Luleå. Istället var de kritiska till att det alls hölls kurser i statsvetenskap där, väl medvetna om svårigheterna för studenterna inom detta område att få jobb efter examen också vid ett såpass välrenommerat lärosäte som Uppsala.

Det går inte att ställa upp några kriterier på hur idealforskaren ska vara. Men när någon som är anställd inom det offentliga börjar ägna sig åt för mycket mångsyssleri tycker jag denne fallit utanför ramen. Det tror jag också grundlagsfäderna skulle ha hållit med om. En kulturverksamhet bekostad med egna pengar låter i kuriösaste laget, nog är det väl tänkt att den ska betala sig också. Vad som är politik eller näringsverksamhet framgår emellertid inte, bara att någon vill bara störst på något sätt. Tycker sig Luleå Tekniska Universitet få gott anseende av att hålla sig med sådana anställda önskar jag dem lycka till.

Norrbottens-Kurirens webbredaktion ser ut att ha ignorerat mina möjligheter att utveckla resonemanget. Samtidigt hänger mina meningsmotståndares frågor kvar i tråden till det jag skrev i det första inlägget som är borttaget. Detta stycke märkliga debattupplägg kan läsas här.

Förmodligen ingen större sorg

2011-08-16T18:27:00.000+02:00

Regeringen väntar med femte jobbskatteavdraget. Minerna på Borg och Reinfeldt verkade emellertid inte mer dystra än de brukar i samband med beskedet. Förmodligen har det att göra med att de inte känner någon större sorg över det tillbakadragna löftet.

Faktum är att Finanskrisen 2.0 kommer precis när den behövs för att regeringen ska få ett alibi att backa i den här frågan. Det femte jobbskatteavdraget hade med all sannolikhet inte gått igenom i riksdagen i höst, och regeringskris hade då stått för dörren.

Det är bara att gratulera Alliansregeringen till att den kommer att bestå något år till i alla. Nu minskar också spänningarna inom den eftersom C, KD och FP tvekat ifråga om ytterligare jobbskattesänkningar. Det är möjligt att moderaterna kommer att tappa en del i opinionen på grund av det här.

Kommunal huggsexa om landstingets arbetsuppgifter?

2011-08-15T08:40:00.000+02:00

Som tidigare noterats finns det bland vissa kommunalråd i Norrbotten planer på att utöka sina domäner. Och att döma av andra funderingar som rör sig i diskussionerna om större kommuner kan ett mönster skönjas. Ett icke alltför omöjligt scenario är att det kommer att finnas fem kommuner i Norrbotten i framtiden.

Det verkar troligt att uppgifter vikta för Hälso- och sjukvården kommer att spela en roll som symbolfråga för en sådan utveckling. Kommunsjukhuset blir "kyrkan mitt i byn" om vi leker med tanken att de nuvarande sjukhusen i länet bevaras.

I Finland är vad jag kunnat få fram primärvården en angelägenhet för kommunerna medan i Sverige är det förbjudet i lag för kommuner att anställa läkare. Det fordras alltså en del lagändringar för att en process mot ökat kommunalt ansvarstagande ska kunna äga rum. Motståndaren mot en sådan kommer givetvis att heta landstinget, eftersom det successivt lär avvecklas då nu när både Region Norrbotten och Västerbotten med ansvar för kultur, transporter och regional utveckling ser ut att bli verklighet.

Landstingets gradlösa upplösning är ingenting att beklaga. Någon kanske tycker att det fordras en större region för att hantera mer specialiserad vård, och detta är förmodligen sant. Vad som skiljer fallet Norrbotten/Västerbotten från övriga Sverige är att där är den regionala identifikationen svag. Befolkningen uppfattar sig mera som kommuninvånare eller älvdalsinvånare än länsbor.

Det kanske blir svårt att övertyga de som ska besluta i ärendet om dessa för översta Sverige speciella förhållanden, men om tanken fortfarande finns kvar på att bilda en större region av norra Sverige kan det vara värt att fundera lite i ovanstående banor. Ingenting hindrar nämligen att en storregion kan fungera lite som en samordnande instans för vården, kanske något i stil med den norska fylkeskommunens sätt att fungera.

Pengar har inget beständigt värde

2011-08-11T14:46:00.001+02:00

I 45-årsåldern är det vanligt att det dyker upp personer, gärna sådana som kallar sig entreprenörer, som påstår att de har tjänat ihop pengar så det räcker fram till pensionen. De skulle således inte behöva jobba mer.

Senast jag hörde något om ett sådant fall var när Stefan Edberg ansåg sig kunna lägga sig i hängmattan för gott. Men ingenting kan vara mera felaktigt eftersom pengars värde kan krympa ihop på grund av var man har dem placerade. En dunderinflation kan eliminera såväl sparade pengar som skulder. Finns då inga trygga ekonomiska placeringar i en orolig värld? Nja egentligen inte, men det går att försäkra sig på hur många sätt som helst nästan. Dock utan att helt riskfria instrument kan erbjudas.

Fortsättningen på Finanskrisen när den nu slutar visar med all tydlighet att det inte går att driva en ekonomi på krita. De som hyllar vår nuvarande finansministers insatser glömmer gärna att det är hushållens upplåning som drivit tillväxten i landet i kombination med en euro-fri valuta. När vi kommer ur den svacka vi verkar vara på väg in i är det en förhoppning att nästa högkonjunktur kommer att innehålla mer av värdeskapande tillväxt.

I eget intresse

2011-08-10T10:09:00.000+02:00

Bo Rothstein har skrivit debattartikel i Expressen. Han är kritisk till konfessionella skolor, och ikläder sig en författningsdomares roll när han dömer ut dessa med stöd av Grundlagen.

Rothstein har blivit en alltmer sällsynt företeelse i riksmedia men är forfarande en välkommen gäst i Göteborgspressen. Där bör han nog förbli, ty gårdagens artikel verkar mera vara tillkommen i eget intresse mot den religiösa rörelse som stöter sig med en annan.

Det brukar inte vara något bra tecken när forskare ger sig alltför långt in i politiska förvecklingar. Ett faktum som möjligen kan öppna för diskussion rörande lämpligheten av livstidsförordnanden inom den akademiska världen.

Det är farligt att bli nostalgisk

2011-08-08T10:01:00.001+02:00

Slog häromdagen upp lokaltidningen. Jag vet inte hur länge sedan det var jag bläddrade i pappersversionen av högerblaskan på orten där jag bor. I alla fall pryddes ledarsidan av en ex-skribent på tidningen. I helfigur. En gammal man nu, definitivt ingen ny frisk fläkt. Jag har absolut ingenting emot att pensionärer och seniorer emellanåt hoppar in med kloka synpunkter. Men det är något exceptionellt att framtidens politiska journalistik ställs till en föredetting eller rentutsagt ganska medioker kommentator.

Bo Östman, så var det visst han hette, kunde i början av 2000-talet excellerera i kommunala missförhållanden, och, inte minst landstingspolitikers inkompetens i att sköta sina uppgifter. En övergripande idé om vad han egentligen tyckte var svårt att konstruera, politiskt var det dock fråga om en man ur genuin rödhöger. Till detta kom ett pinsamt okritiskt förhållningssätt till yngre kvinnliga borgerliga politiker. Say no more.

Norrbottens-Kuriren bytte nyligen ledarskribent om någon märkte det. Den föregående var enligt några på Youtube en nolla, den nuvarande är om möjligt en nollkommanolla. Anledningen till detta är ovanstående rekrytering plus att Lotta Gröning! också städslats på blaskan. Men också att han verkar ha svårt att hålla i sär sitt bloggande från ledarskribentskapet. Rödhöger, ja det var det jag sa.

Det är svårt att veta vad tidningen vill med sin verksamhet utifrån dylika ageranden. Stackars Mats Ehnbom ("VD, chefredaktör och ansvarig utgivare") måste nog betraktas om ett fall för sina finansiärer snart. Jag tycker snarare synd om honom utifrån det som går att läsa i hans så kallade krönikor som verkar tillkomna 6-7 år försent hela tiden. Vad är det som gör nostalgi så intressant egentligen?

Tidigare har jag här på bloggen pläderat för en fusion av NK och NSD. Det verkar vara svårt att få till stånd något sådant, och att lyfta sig i håret är onekligen en svår uppgift. Vad man skulle vinna med detta är främst kvalitetsjournalistik. De som ändå vill läsa två ledarsidor kan göra det i samma tidning, ungefär som i Tidningen Ångermanland. Att som jämtarna tjura vidare med två tidningar duger inte i längden.

Varför inte rörmokare utan gränser?

2011-08-05T20:14:00.000+02:00

DN rapporterar om den humanitära krisen i Somalia, enligt organisationen Läkare utan gränser är denna till stor del förorsakad av torkan i området.

Att vård och omhändertagande kan ske snabbt och effektivt i krisregioner är väl bra, men frågan är om kanske fler yrkesgrupper än läkare bör få diplomatpass när svält och sjukdomar slagit till. Rörmokare till exempel, eftersom rent vatten och avlopp borde kunna eliminera många problem innan de alls uppstår.

På det sättet kan förmodligen vårdresurser sparas för andra ändamål samtidigt som eftertanke ges åt frågan varför ofta läkare både får och är så benägna att kapa åt sig äran av andras arbete. Vaccinationsprogram i all ära men de allra flesta humanitära katastrofer kan oftast förebyggas med hjälp av annat än medicinsk logistik.

Jakten på avvikaren redan i full gång

2011-07-24T15:53:00.001+02:00

Det är för närvarande inte möjligt att komma med annat än spekulationer kring orsakerna bakom det fruktansvärda våldsdådet utanför Oslo. Vad som fick som det verkar en ensam gärningsman att slakta människor runt omkring sig förefaller så obegripligt och overkligt, särskilt i ett skandinaviskt land.

En ondskans banalitet som för mycket datorspelande där gränsen suddats ut mellan lek och verklighet i kombination med förläsning av skrifter med utrerat politiskt innehåll förefaller en inte alltför orimlig hypotes att bygga vidare på i sammanhanget. Men kanske också något mycket djupare i det norska kulturen som lär komma att intressera såväl forskare som författare och konstnärer av olika slag som förklaring till det skedda.

Tyvärr hör det också till när händelser av det här slaget inträffar att förmodligen oftast harmlösa grupper råkar illa ut. Idag ger DN utrymme åt vänsterdebattören Anna-Lena Lodenius som identifierat "de ensamma farliga männen". Myntningen av uttrycket är inget annat än en glidning på den gängse forskarjargongen kring Sverigedemokraternas väljare tillsammans med gammalt tankeskrot från 90-talets feministiska irrfärder.

Jag är rädd för att dylika angreppssätt av problemet först och främst innebär en återgång, ja till och med en förstärkning av den diagnostiseringsiver som under 80- och 90-talen fick härja tämligen obehindrat inom hjärnforskningen, något som i förlängningen av allt att döma kommer att elda på kraven på inkvisitoriska processer utförda av själadoktorer helt utanför rättsstatens ramar och räckvidd. Bloggaren Jinge frågar sig om vi ska börja jaga psykiskt sjuka i skolorna igen med hänvisning till ett förslag från Jan Björklund, och undrar också vad för hjälp före detta elevers lärare ska stå till tjänst med rörande deras disciplars politiska åsikter för länge sen. Var hamnar vi om politiska tankar börjar landa i en anamnes?

En öppen debatt om svenskheten efterlyses

2011-07-18T10:33:00.000+02:00

Svenskhet, denna term som kommit att fundera som substitut till andra mera obehagliga associationer om vad det innebär att tillhöra Sverige, har av skilda debattörer fyllts med innehåll på olika sätt under senare år. Göran Hägg menade i sin bok Svenskhetens historia att välfärdsstatens starka ställning i vårt land har sin rot i att kyrkan under medeltiden lade sig till med stora egendomar som staten sedan dess kunna förvalta.

Jasenko Selimovic för inte diskussonen från denna utgångspunkt i sin DN-debattare, utan ägnar sig snarare åt essensen i svenskheten, dock utan att gå särskilt långt i den riktningen. Selimovic kom till Sverige som flykting i början av 90-talet och hör till de med invandrarbakgrund som tämligen lätt lärde sig psalmerna i den politiska debatten här vid ankomsten; han har en landsmannina i sin egen ålder med snarlik karriärutveckling och bakgrund som också följt minsta motståndets lag på väg till den politiska eliten. Hon heter Anna Ibrisagic och sitter i Europaparlamentet för moderaterna i en alltmer undanskymd roll emellertid.

Det är lite sorgligt att jämt behöva läsa om "förklaringen" till varför en del röstar på Sverigedemokraterna, så även här. Medan väljarkategorin "arbetslös" knappt ens förekommer i anslutning till valanalyser i andra partier fast den borde det så stämplas Sverigedemokraternas väljare med detta märke i pannan. En starkt bidragande orsak till detta förhållande torde vara temanumret i denna vetenskapliga tidskrift. Ändå är finns det också de som menar att Sverigedemokraterna är starka i bättre bostadsområden.

En mera öppen debatt om svenskheten borde gagna utvecklingen av begreppets innebörd. I arbetet med detta hjälper det föga att i några intoleranta forskares efterföljd åsätta politiska motståndare med skuldbelastande etiketter. Hur ofta hör man förresten dessa vetenskapens tjänare tala om att de själva arbetar mellan svadan om egna titlar, resultat och löner? Förmodligen aldrig. Såvitt jag vet har politik för det mesta handlat om sådant som utanförstående kunnat vända sig till, inte att brännmärkas av upplysta figurer.

Politik och sport som semesterkickoff

2011-07-06T10:57:00.000+02:00

Almedalsveckan pågår för fullt. Jag har inga planer på att besöka en holme som förlagt diverse politiska aktiviteter dit som en slags inledning på semestern. Lika lite som det hastigt uppblommande intresset för Haloween är ett arrangemang som på tio år svällt från endast omkring 50 event till årets närmare 1500 en för svenskt vidkommande traditionell företeelse.

Den som besöker Almedalsveckans hemsida möts av Region Gotlands logga i övre vänstra hörnet. Kanske säger det mer om vad hela cirkusen handlar om: att utveckla en region vars aspirationer att utgöra centrum avslutades i och med brandskattningen av Visby 1361.

I helgen har det också varit "SM-tävlingar" i Halmstad i landets andra mikroregion, Halland. När regeringen fattade det underliga beslutet att bredvid Skåne och Västra Götaland låta Halland och Gotland fått ett utökat regionalt ansvarstagande höjde en del på ögonbrynen. Nu får vi skörda frukterna av denna bristande vision i regionfrågan från centralt håll: egentligen rätt futtiga arrangemang som mest syftar till att sätta orten på kartan.

Direktörslönekramarna på SvD

2011-07-03T21:58:00.002+02:00

LO har kommit med en attitydundersökning. Denna inte första gång om löneskillnaderna som många verkar vara upprörda över, inte minst inom så kallade höglöneyrken. Mest vrede orsakar nivån på ersättningarna till direktörssysslorna.

Ett organ som sällan sviker direktörslönernas sak är Svenska Dagbladet. En vikarie på ledarredaktionen har till och med lyckats med konststycket att framställa dirrarna som offer, som enligt skribenten är "de som fattar de svåraste, avgörande besluten för framtiden".

Jag undrar mest hur någon vars lön skenat i förhållande till andra anställda i företaget kan fortsätta fylla ordet medarbetare med innehåll när han eller hon talar om vi i sammanhanget.

Bron i Mostar..

2011-06-29T09:35:00.001+02:00

... har jag ingen bild på, men väl denna. Tycker broar kan symbolisera mycket på ett bra sätt. Tankarna går lite åt brohållet vid genomläsningen av denna artikel. Sven-Eric Liedman och Göteborg Universitets rektor varnar för nyttofixering vad beträffar synen på utbildningens roll i samhället. Och visst har näringsliv, myndigheter och regering en förkärlek för att snacka om effektivitet på utbildningsområdet istället för att kunskapsinhämtning också kan innebära en bättre förmåga att reflektera inför omvärlden. Med påföljd att en statusskala tagit form som säger att bästa samhällsnyttan fås av tekniskt/naturvetenskapliga utbildningar följda av samhällsvetenskap och i sist den i mångas ögon onödiga humanioran.

Tänk om det gick att bygga broar mellan dessa utbildningsdiscipliner, att de alla sammanhänger som en sorts enhet där de är beroende av varandra för att hela kroppen ska kunna fungera. Ty vad blir kvar av exempelvis demokratin om bara nyttiga människor fanns? En invändning mot Liedman och rektorns argument är att de kunde ha satt fingret på de ofta kvalitetsmässigt undermåliga utbildningar som inrättats från tidigt 90-tal och framåt som ersättningsjobb på orter och i regioner som drabbats hårt av regementsnedläggningar. Här går det att fråga sig om verkligen hela paletten av utbildningar verkligen ska finnas som en rättighet nära hemorten för de som vill utbilda sig. Kunskap är en stark produktionsfaktor som det inte kan förfaras hur som helst med.

Måtte det inte bli av

2011-06-15T21:25:00.000+02:00

Byggnadsnämnden satte igår tillfälligt stopp för Norrportens bygge på gamla Fritz Olsson-tomten. I den tänkta fastigheten ska bland annat inrymmas en hotellverksamhet som pitepilten Hilding Holmqvist ska testa på överdrivet manér.

Tidigare har jag kritiserat rivningen av det gamla Fritz Olsson-huset som ett utslag av kulturskymning. Men när kåken väl var borta uppenbarade sig där det stått en yta som blivit mycket omtyckt.

Kulturskribenten Rolf Nilsén föreslår därför bland annat att göra en park av området, och varför inte namnge det efter alla tiders lulebo alla kategorier Martin Ljung. Kanske rentav resa en staty av honom där, något man normalt gör bara över avlidna personer.

Nilséns idé lär nog förklinga ohörd är jag rädd. Hoppas går ändå på att det planerade byggnadssvamlet inte blir av. Vi har haft nog av utstadsexploatörer som ska göra Luleå större än det är.

Storkommunala planer

2011-06-14T17:46:00.002+02:00

Piteås kommunalråd Peter Roslund vill lägga ihop hans egen plus Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplogs kommuner till en enda. Var kommunhuset är tänkt att vara beläget behöver väl inte ordas vidare om.

Planerna påminner lite om en återgång till de medeltida storsocknarna i övre Norrland, som utöver Piteå bestod av Lule, Torne, (Kemi) och Umeå enligt de distrikt som förmodligen birkarlarna varit med om att rita upp.

Det är nästan i överkant att ta i på det viset, men egentligen inte att förvånas heller över eftersom de storregionala ambitionerna fortfarande hålls vid liv. Möjligen har dragkampen om den framtida indelningen av norra Sverige med detta tagit en ny vändning.

Stor snackdag på landstinget

2011-06-11T10:20:00.000+02:00

En stor tilldragelse timade i veckan kunde de notera som passerade landstingshuset i Luleå. Utöver den asfalterade parkeringen var den omgivande gräsmattan fylld av bilar på ett sätt som nog borde ha fått parkeringsvakter att reagera.

Det betyder dock inte att intresset för landstingets verksamhet är stort. Snarare handlade det om en kombination bland deltagarna i "kraftsamlingen" om rädsla från att utebli från arrangemanget för att alla var där i kombination med påkostade förmåner i samband med sammankomsten och en del namnkunniga deltagare samt fri lunch.

Vad som kom ut av det hela är svårt att säga men ett tillväxtråd har bildats. Vad nu det ska tillföra då nästan inga av de utsedda deltagarna i detta har erfarenhet av entreprenörskap och att ta risk med egna pengar och resurser.

En intressant figur som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen är denna ofrivillige "professor". I veckan syntes han till i lokal-TV för att kommentera utflyttningen från Norrbotten trots att det går bra för regionen enligt tillgänglig statistik. Förklaringen är till fenomenet som går ut på att folk inte vill bo här utan flygs in som tillfällig arbetskraft är inte särskilt originell längre. Ej heller särskilt unik för Norrbotten heller då den torde gälla efterblivna regioner överhuvudtaget.

Vad jag saknar ändå är en diskussion om inland kontra kust. Frågan är nämligen om inte skillnaderna mellan dessa är större än exempelvis mellan Kustnorrland och Svealand. En sådan för oss också in på landstingets framtida funktion och arbetssätt. En storregion av minst de fyra nordligaste länen är nog enda överlevnadsmöjligheten för detta.

Efter förebild Region Västerbotten har en stomplan upprättats för bildande av Region Norrbotten med start i början av 2012. Kommunerna är initiativtagare och landstinget är inbjudet att delta. Samverkansorganet, som den juridiska benämningen på förbundet lyder, kommer att handha uppgifter med anknytning till regional utveckling, kultur och transporter, alltså verksamheter som landstinget bland annat låtsas syssla med idag. Ska bli intressant att se hur Norrbottens läns landsting kommer att agera för att möta detta initiativ där de själva inte får spela första fiolen.

Håller landstinget på att implodera?

2011-06-04T16:58:00.000+02:00

Vårdvalet som gett möjlighet att öppna privata vårdcentraler har skapat problem för den forna monopolisten. Penningbrist hotar i landstingets kassa då alltfler väljer att lista sig och ta del av en annan sorts vårdutbud, som dessutom verkar vara kvalitetsmässigt bättre överlag.

Inte för att jag är någon jättestor beundrare och anhängare av fler alternativ i vården som lösning på dess problem. Men den tes som Friedrich August von Hayek drev i Frihetens grundvalar om att sjuk- och hälsovård i statlig regi leder till att den hamnar i händerna på byråkrater har visat sig stämma alltför väl.

För närvarande är landstingsledningen i Norrbotten riktigt illa ute på grund av hanteringen av sjukhusfrågan i Kiruna. Tanken är väl att successivt avlöva verksamheten där så att en förstärkt vårdcentral återstår, eftersom den eller de politiker som utför åtgärden är väl medvetna vad konsekvensen blir av ett mera rakt beslut: ett förmodligen livslångt hat från de som berörts.

Nu är det bara så att det kan finnas intresse från största arbetsgivaren på orten, LKAB, att medverka till ett sjukhus. I så fall kan kirunaborna helt sonika säga so long till landstinget. Med tanke på hur uruselt skött verksamheten varit i många är nu inom denna nattståndna organisation så vore kanske en sådan utveckling något att föredra.

Semestervikarierna och monarkin

2011-06-02T09:06:00.000+02:00

Just nu är det farligaste tiden på året om man inte vaksam på nyhetsrapporteringarna. Villebrådet nummer 1 för sommarskribenterna i år är med all sannolikhet kungahuset.

Drömmen om att få avsätta kungen bör alltså tas med i kalkylen när hysterin kring vad han gjort eller inte gjort för länge sedan går på högvarv.

Ändå är det bra att monarkin skärskådas, vilket verkar vara en ambition bland de mera seriösa skribenterna som oftast också är året-runt-anställda. Mitt förslag att kungen ställer sin plats till förfogande i syfte att bli godkänd eller vald för ännu en tid gäller ännu.

Kvinnor i "näringslivet"

2011-05-28T09:12:00.001+02:00

Häromveckan läste jag ännu en lista över utvecklingsbara ämnen inom näringslivet på kvinnosidan. Verksamheten med att rangordna det andra könet på detta sätt börjar ha några år på nacken nu, och jag kan konstatera att det är rätt svårt att få ihop namn. Ofta återkommer samma personer år efter år.

Den förteckning som Veckans Affärer ställde upp i sann direktörsfeministisk anda toppas av namn med de som verkligen nått en bit på vägen och kan sägas ha kommit dit de kommit på grund av sin kompetens. Därefter följer en blandning av alfahonor, wannabes och andra som varit duktiga på att kamma silverryggarna. Längst ner finns i vanlig ordning de som står och stampar utanför som normalt sett inte har ett dugg med näringslivsverksamhet att göra utom möjligen en F-skattesedel registrerad hos Skatteverket.

Maria Abrahamsson, före detta ledarskribent på SvD, numera M-riksdagsledamot, saknas i debatten om kvinnligt ledarskap. I sin krönikor återkom hon ofta till hur det strukturella utanförskapet i näringslivet bland kvinnliga chefer skapades av 60- och 70-talets kraftiga expansion av den offentliga sektorn som gjorde Sverige till ett land i bottenligan i att integrera kvinnor som chefer inom den privata sektorn. Men Maria Abrahamsson var samtidigt noga med att poängtera att kvinnor överlag i lägre utsträckning än män vill bli chefer.

Det var egentligen dit jag ville komma. Jag tycker inte det behövs några listor som rankar kvinnor inbördes som möjliga talanger inom företagsamhet. Några jämställdhetsplaner behövs överhuvudtaget inte där heller. Istället är det dags att börjar diskutera oftare vilka det är som vågar ta risker och sätta sin position på spel snarare än vilka som är nöjda över att ha nått dit man kommit. Dags att börja prata jämställdhet på ett konstruktivt sätt alltså.

En svagare fackföreningsrörelse än någonsin

2011-05-20T09:51:00.000+02:00

För något år sedan grunnade jag på ett blogginlägg med rubriken Raggarbrudarna Rörelsens Räddning? Nu blev det inte så eftersom Mona Sahlin skaffade sig respass från partitoppen på egen hand.

Men det finns annat att fundera över kring varför S inte fungerar längre som politisk progressiv kraft i samhället. Närmare bestämt fackföreningsrörelsen.

För närvarande leds de tre stora paraplyorganisationerna av kvinnor, visserligen inga raggarbrudar, men ändå kvinnor. Enligt en sällan begagnad term inom statsvetenskapen går makten ut där kvinnor går in. Måhända är den inte lika användbar längre men den kan kanske ändå mana till eftertanke.

Damerna i toppen av SACO, TCO och LO är mina ögon inga förhandlingsmänniskor eller ens "brinner" för uppdraget utan tjänste(män) rätt och slätt. Om detta beror på könstillhörigheten eller något annat får andra svara på. Jag konstaterar bara att vi för tillfället har en svagare fackföreningsrörelse än någonsin.

Världens största lekstuga ska kylas i Luleå

2011-05-18T22:00:00.001+02:00

Facebook ska förlägga sin serveranläggning till Luleå. Sedan länge har norra Sverige gott rykte inom IT-branschen som ett område som erbjuder stabilt klimat åt datorutrustning. Ordentligt med el ska det visst gå åt för att hålla igång lokalerna, lika mycket ström som 16000 villor drar är det sagt.

Lite trist är när ett globalt företag när det väl hittat till nordligaste delen av Sverige inte också lägger ut produktion dit. I förevarande fall känns det lite som om den exotiska karaktären istället för den ekonomiska karaktären på regionen spelat in när placeringen av Facebooks servrar valdes ut.

Ett argument för att bryta det kommunala sambandet

2011-05-15T22:30:00.001+02:00

Valrörelsen inför omvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland har rönt stort intresse inte minst från statsministern och oppositionsledaren. Kanske något att tänka på för de som fortfarande håller fast vid att det så kallade kommunala sambandet ska finnas kvar. Med valdagen förlagd till samma tillfälle när kommun- och landstingsfullmäktige samt riksdagen ska utses har de lokala och regionala valrörelserna på något sätt haft en tendens att hamna i skuggan av den stora valrörelsen på riksplanet.

Den senaste veckan har faktiskt påmint lite grann om tyska förhållanden under delstatsvalen. Med spänning har då förbundsdagspolitikerna brukat åse de regionala valens utveckling, som samtidigt kunnat ge en fingervisning om vart opinionen verkligen är på väg. Det talas om att en framgång för S i Västra Götaland skulle betyda mycket för Håkan Juholts karriär. Hoppas på är ändå att rikspolitikerna börjar intressera sig mer för regionfrågan efter den senaste tidens ovanliga valrörelse. Hittills har det varit lite dåligt bevänt med den saken.

Ullenhags ökenvandring

2011-05-14T09:34:00.001+02:00

Bengt Westerberg har fått regeringens uppdrag att utreda främlingsfientlighet. Bakom beslutet står integrations- och biträdande arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag. Inte att förvåna kanske då den förstnämnde är den sistnämndes politiska läromästare.

Jag hade dock hellre sett en annan kille på uppgiften. Utöver att Mauricio Rojas är folkpartist och forskarutbildad har han intresserat sig för konsekvenser av olikheter i sociokulturell bakgrund. Och eftersom mångkultur numera är inskriven i Grundlagen kanske det är på sin plats att börja intressera sig för de som kommer hit mera än att sammanföra dessa till gruppen invandrare.

Rojas visar till exempel att vissa invandrargrupper klarar sig bättre än svenskarna i gemen medan andra befinner sig i konsekvent utanförskap. Om det är Ullenhags ambition att integrera dessa genom "etableringslotsar" önskar jag givetvis honom lycka till, men desto troligare är förmodligen att han gett sig ut på en enda lång ökenvandring genom detta projekt. Bengt Westerbergs utredning kommer att visa detta genom att röna ett mycket stort ointresse.

Fusion som dröjer

2011-05-08T22:58:00.001+02:00

Norrbottens Media har ekonomiska problem. Säkert spelar de knackiga upplagesiffrorna för pappersblaskorna in så att annonsörerna drar sig undan.

Roten till problemen är ändå kvalitén på det som distribueras. Två stora regiontidningar är en för mycket, något som inte kan avhjälpas med att konkurrenterna vaktar på varandra. Ingen läsare bryr sig heller om han eller hon läser exempelvis sporten eller nyheter i NSD eller NK. Eller kanske någon annanstans för den delen.

Två alternativ står till buds i en reformerad tidningsmarknad i Norrbotten. Antingen modellen med dubbla ledarsidor i samma tidning efter modell Tidningen Ångermanland. Eller en (liberal)bjässe kompletterad eventuellt med ett folkblad efter mönster Västerbotten, Sundsvall eller norra Hälsingland.

Jämtlandsmodellen där rödhögern käftas med en borgerlig och en socialistisk tidning är ingen framkomlig väg längre. I Jämtland är det dock i motsats till i Norrbotten den borgerliga tidningen som dominerar över den röda Länstidningen Östersund, som i stil med Norrbottens-Kuriren kämpar för sin överlevnad.

En kritisk massa krävs alltså för att producera kvalitetsjournalistik till medborgarna. Klarar Norrbottens Media denna uppgift? Finns det resurser till att lyfta en skamfilad verksamhet?

Märklig rekrytering Svenskt Näringsliv

2011-04-28T09:04:00.001+02:00

På den här bloggen har jag tidigare skojat om tidigare FP-stjärnskottet Tobias Krantz lillgammalhet. Sedan Jan Björklund plockade bort den för Lars Leijonborg särskilt vikta tjänsten som högskole- och forskningsminister som Krantz innehade under ett år har det varit tyst kring honom. Faktiskt vet jag inte vad han gjort under tiden. Varit arbetslös?, ja kanske. Under alla omständigheter verkar hans karriär ha kulminerat.

Nu ska han i alla fall bli ansvarig bland annat för utbildning och innovationer hos Svenskt Näringsliv. Lite märkligt kan tyckas eftersom Krantz var en av arkitekterna bakom det forskningpolitiska program som Alliansen lagt fram i regeringsställning, som just Svenskt Näringsliv åtminstone av deras rapporter att döma är starkt kritisk till.

Det finns andra sidor av Tobias Krantz som aldrig riktigt granskades i offentligheten när han fortfarande var på uppgång och måhända har något att göra med att han till sist blev utslängd i kylan av det egna partiet. Jag noterade till exempel en gång att han tillsammans med sin maka ville ändra i föräldraförsäkringen i som det verkade eget intresse, ville inrätta en integritetsmyndighet efter att som riksdagsledamot gjort sig ett namn som motståndare till "myndighetsraseriet", men ändå, värst av allt, med frenesi stod upp i riksdagen och försvarade sitt partis linje i frågan om införandet av öppen psykiatrisk tvångsvård som försätter patienterna i ett rättslöst tillstånd. Så agerar inte en sann liberal heller.

Har Wolodarski haft ett skitjobb någon gång?

2011-04-25T09:16:00.001+02:00

Karin Wanngård (S) har på sitt lite speciella sätt satt fingret på ett ökande problem inom arbetslivet. Låg om alls betalda jobb där främst yngre arbetskraft mera ses som insatsvaror i produktionen än människor.

Peter Wolodarski gillar inte Wanngårds utspel (som hon snabbt fick ta tillbaka), något som inte förvånar mig eftersom Wolodarski bland annat visat sig vara en supporter av bemanningsföretagens verksamhetsidé med motiveringen att de "kapar toppar", som jag läste på ledarplats i DN för något år sedan.

Det går att fråga sig om Wolodarski själv haft ett riktigt "skitjobb". I artikeln frågar han sig om Wanngård haft det, vilket väl heller inte är särskilt troligt. På senare tid har jag också funderat över om stjärnskottet på landets största morgontidning har en så särskilt upplyst syn på tillvaron. Detta efter ha läst kritik från denne mot idéer som förgiftar samhällsklimatet eller något dylikt (finns ej på nätet men i pappersversionen). En argumentationsteknik som knappast kan vara hämtad från någon liberal politisk filosof.

Tankar i påskatider

2011-04-23T08:57:00.001+02:00

Förra årets påsk var en uppgörelse i det större formatet kring bibliska myter och budskap. Såväl Lena Einhorn som Christer Sturmark excellerade i att ifrågasätta vem Jesus var eller om han alls funnits. För någon dag sedan läste jag om en engelsk forskare som vill tidigarelägga skärtorsdagen och därmed flytta på hela påskfirandet.

Svenskarna brukar betraktas som världens mest sekulariserade folk, och visst är det sant att traditionell religion maskats av intill sådant som tjänstemannautövning kan klara av. Samtidigt finns det frikyrkor som har en rätt levande verksamhet med bibeln som utgångspunkt.

Religion, eller vad som kan sägas gå att lägga under mystisk spekulation, har alltså absolut inte försvunnit ur det svenska samhället. Den har därutöver tagit sig andra former och försvunnit in i andra verksamheter, inte minst i sådana som går under namnet vetenskap. Feminismen har med sina uppsatta dogmer som inte kräver några större intellektuella insatser kanske ställt sig i första ledet i denna rörelse. Andra mot-rörelser ägnar sig också åt dylikt utan oftast att reflektera över att de verkar i samma anda som forna tiders präster och pastorer.

Vi firar fortfarande påsk men i framtiden är det mindre troligt att det är en gemensam angelägenhet för svenskarna. Istället lär andra valmöjligheter stå till buds för den som vill högtidlighålla just sitt budskap. Frågan är bara hur det ska lösas med ledigheter. Har de kristna helgdagarna överlevt sig själva? Sannolikt.

Enkel eller ingen matematik

2011-04-21T15:25:00.002+02:00

Stockholms handelskammare har räknat ut eller meddelar att Storstockholmare står för 50 procent av inbetalningarna av statsskatten fastän de bara utgör 20 procent av landets befolkning. Upplysningen är rätt ointressant annat än som ett konstaterande att tjänstesektorn är rätt starkt utvecklad i regionen. Ett känt faktum är nämligen att i de områden som har en arbetsmarknad mera inriktad på kunskapsintensiva branscher så blir konjunktursvackorna mindre djupa.

Lönenivåerna är också överlag högre inte minst på grund av att som i Stockholms fall de flesta företags huvudkontor - såväl svenska som utländska - är belägna där. Fabriksarbetarna håller alltså till på andra ställen runtom i landet, med kraftiga påföljder för det kapital som betalas in till staten där i form av skatter. Ingen beräkning verkar heller ha gjorts beträffande vad stockholmarna får gratis i form av färdigutbildade lantisar som kommer till storstaden. Plus flera andra parametrar användbara i sammanhanget som inte behöver upprepas här.

Det går att fråga sig vad syftet är med att torgföra åsikter av det här slaget. En politik för hela landet kan det knappast vara, snarare sår det split bland medborgarna. Låt gå för att förhållningssättet är naivt men är alla stockholmare beredda att godta det för det? Jag är inte så säker på det. Tack Stockholms handelskammare men den dylik information klarar vi oss utan.

Plötsligt intresse för Finland

2011-04-17T18:32:00.000+02:00

Finländarna går till val idag. Vanligtvis är intresset inte så stort i Sverige för vad som händer i våra grannländer. Utom förstås när det är fråga om att klanka ned på något som inte passar svenska normer av hur ett bra eller gott samhälle ska vara ordnat. Danmark har utifrån gängse svenska måttstockar kommit att omvandlas till ett dåligt land att leva i. Detta trots att danskarna utsetts till världens lyckligaste folk enligt en studie. Skälet till detta är naturligtvis den parlamentariska situationen där som gett visst inflytande åt Dansk Folkeparti. Nu har Sannfinländarna seglat upp som en motsvarighet till Dansk Folkeparti. Svenska journalister har dock varit noga med att påpeka att Sannfinländarna inte går att jämföra med Sverigedemokraterna. På deras program står EU-motstånd, enspråkighet och kritik mot invandring men också en del välfärdsfrågor. Tillåt mig att påstå att intresset för valet i Finland ändå har något att göra med att finländarna kanske visar mer acceptans och förståelse för ett nationalistiskt sinnat parti än svenskarna. Tänk om Sannfinländarna dessutom får ingå i regeringen, hur ska det då gå? Merit Wager, en av få svenska journalister, dock med finländsk anknytning, har försökt ge en förklaring till varför det till synes omöjliga i Sverige kanske kan komma att ske i Finland. Wager menar att i Finland ser politikerna i första hand till nationens bästa under det att i Sverige väger partiernas enskilda maktintressen över. Man har därutöver personvalsinslag i Finland, något som ger helt andra möjligheter till ansvarsutkrävande av politikerna än i vallistornas Sverige. Om Sannfinländarna får ingå i regeringen kanske det finns att lära något i Sverige. Det kanske går att prata med Sverigedemokraterna i alla fall. Ylva Johansson har redan provat.

Sanningens minut närmar sig

2011-04-16T19:45:00.000+02:00

I onsdags bar finansministern fram vårbudgeten. Större delen av den borgerliga pressen har hyllat Anders Borgs insatser hittills till nästan astronomiska dimensioner. Och 2018 ska visst svenska staten vara skuldfri enligt prognoserna. Jag har lite svårt att förstå egenvärdet i att en stat inte ska belastas av någon skuld. Och varför kritiken är så lam mot att Sverige är på väg mot en spansk situation där statsfinanserna är goda men företagen och hushållens skuldsättning gått över styr. Utöver detta hotas Allianssamarbetet med denna bäst-i-klassen-politik. Folkpartiet med Carl Hamilton i spetsen är på väg att tröttna och efterlyser mer satsningar på infrastruktur och slopad värnskatt bland annat. Opposition och fack är inne på liknande tankegångar. Min gissning är att Anders Borg har det betydligt hetare om öronen inom sisådär ett år. Till detta kommer problemen med det konstant oförändrade utanförskapstalen som numera från Allianshåll övergått till att behandlas som ett rent arbetslöshetsproblem. Ungefär som på Perssontiden.

Klart med nästa landshövding i Norrbotten snart?

2011-04-08T09:40:00.000+02:00

Avgångskrav på Maud Olofsson har väckts i veckan, och idag hävdar Dagens Industri att hon känt till Vattenfalls omdiskuterade fallskärmar. En inte alltför vågad gissning är att det från mediahåll kommer att ägnas mycket uppmärksamhet åt Olofsson framöver. Hon har tagit lätt på den interna kritiken på resa någonstans. Intrycket är att hon som vid tidigare tillfällen det hettat till håller sig undan. Så länge hon hade partiet i ryggen gick detta bra men nu har omständigheterna drastigt förändrats. K G Bergström har identifierat två allvarliga misstag av Maud Olofsson ifråga om ledarskapet, det ena att hon i stil med putinskt maktutövande börjat lägga sig in vem som ska blir hennes efterträdare. Det andra är att klamra sig fast vid posten precis som föregångarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson. Norrbottens landshövding Per Ola Eriksson fyller folkpensionär i höst, så det jobbet är ledigt om PO vill sluta. Maud Olofsson har kunskap och erfarenhet av förhållandena i Norrbotten genom jobb på Hushållningssällskapet där och som CUF-ombudsman i regionen. Kvalifikationerna för denna tjänst kan därmed anses uppfyllda, och starta eget behöver Maud inte göra som hon sagt sig vilja göra om hon blev arbetslös.

Tungt i riksdagen för Mi(ni)ster åtta procent

2011-04-06T09:24:00.000+02:00

Det var högst påtagligt igår att se vilka svårigheter finansministern hade att försvara och förklara sin politik. Arbetslösheten har mer eller mindre bitit sig fast på åtta procent, jobbskattereformen betalar inte sig själv genom att fler inte kommer i arbete än prognosticerat. Ännu ska väl inte Anders Borgs försök att få bukt med det utanförskap han och hans regeringskollegor vann valet på 2006 dömas ut. Men snart har han bara tre år på sig att komma upp till bevis. Den i politisk taktik mycket kompetente Göran Persson satte på sin tid också i likhet med Borg upp mål ifråga om arbetslösheten. Den skulle ned så och så mycket. Målsättningarna refererades så ofta att de till slut togs till intäkt för något faktiskt utfall, vilket gjorde att förra S-regeringen kunde sopa frågans allvar under mattan när det drog ihop sig till val. Anders Borg är sannolikt medveten om denna lyckade taktik. Skillnaden mellan Borg och Persson var dock att den förstnämnde investerat hårt i att bryta utanförskapet och att predika arbetslinjen. Det kan med tiden visa sig vara ett för högt pris när det börjar dra ihop sig till strid om regeringsmakten igen.

Räddningen för Kalix?

2011-04-04T08:28:00.001+02:00

I en föränderlig tid när det mer och mer handlar om överleva på den globala arenan snarare än inom ramen för nationalstaten går det ibland att fundera över en del kommuners överlevnads- och utvecklingsmöjligheter. I Norrbotten finns det fjorton kommuner, var och en med skilda förutsättningar att profilera och marknadsföra sig. Bäst förutsättningar torde Luleå och Piteå med dess satellitkommuner Boden respektive Älvsbyn ha. Här finns en väl utvecklad tjänstesektor men också industrier samt ett vitalt näringsliv i övrigt. Haparanda har från att ha varit en riktig kriskommun seglat upp som en dynamisk kraft som inte behöver ordas vidare om här. Av de andra två tornedalskommunerna är Pajala också på gång genom gruvetableringen där även om det segar lite med starten. Malmfältskommunerna Kiruna och Gällivare upplever också en boom tack vare de höga järnmalmspriserna. I morse hörde jag också att brytvärd malm finns i Jokkmokk, något som skulle kunna innebära ett lyft där. Arjeplog bland fjällkommunerna har sin biltestverksamhet medan Arvidsjaur har goda utvecklingmöjligheter men kanske ännu väntar på det där riktiga genombrottet. I likhet med Överkalix finns där en storslagen natur som turistentreprenörer kan exploatera. Återstår då kustkommunen nedanför som oftast har en tendens att förblekna i olika sammanhang. I Kalix sattes tilltro till att orten skulle kunna bli ett ställe där många kunde stanna till på vägen till Haparanda och IKEA. Högst pliktskyldigt uppfördes därför en galleria där. Någon vidare succé blev emellertid inte denna, allmänt talades det om för höga priser. Kommunen har också besvärats av problem med kvalitén på skolan, något som verkar har gjort att en del valt bort Kalix som bostadsort. Till råga på allt har kommunpolitiken hämmats av klanstrider, vilket gett argument för en sammanslagning med någon annan kommun. Någon dundermedicin för att hjälpa Kalix kan jag inte erbjuda men kanske kom Olle Palmlöf tidigare med en tänkvärt förslag. Han lanserade något skämtsamt i TV-programmet På Spåret benämningen "Happy Kalix" på orten. Satt i relation till marknadsföringsstrategier är inte propån så dum då vad som säljer kan uppkomma ur vad slags knasigheter som helst. Under alla omständigheter blir inget bättre av att hänga läpp och vara negativ. Kanske kan också Kalix hitta sin plats i en gränslös värld?

När idrott blir allvar

2011-03-31T17:34:00.001+02:00

En gammal gymnastiklärare har hamnat ordentligt i hetluften. "Osten" Bergström anklagas för rasistiska uttalanden under en match i den tuffa semifinalserien i ishockey mellan Skellefteå och Luleå. Tonläget mellan anhängarna i respektive lag var emellertid redan innan ganska uppskruvat, så jag undrar om inte det Osten sägs ha sagt eller skrikit lika gärna kan vara påhitt avsedda att användas i matchen utanför banan. Annat som talar emot anklagelserna är min egen subjektiva uppfattning i sammanhanget. Jag uppfattade Osten som en rätt jovialisk person, i alla fall i rollen som lärare. Och eftersom jag också var med på en resa från skolan där han var ledare var vi några som lärde känna honom lite mer än de andra eleverna, och någon omdömeslös gaphals har jag minst av allt anledning att tro att han är, även om det i stridens hetta kan koka över för nästan vem som helst. Det hela har också fått orimliga proportioner genom att huvudsponsorn SSAB hotat att dra sig ur samarbetet med Luleå Hockey. Om en grundlig utredning kan konstatera att Osten inte vräkt ur sig det han lastas för, har sannolikt den som mest eldat på den här historien, journalisten Jonas Fahlman, gjort sitt som sportkommentator.

Varför inte 10 000 läkare?

2011-03-30T17:35:00.000+02:00

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.

Upplyftande med Västerbottensnytt

2011-03-25T08:07:00.001+01:00

Den som är uppe tidigt kan ta del av andra regionala sändningar än den från den egna regionen. SVT sänder från klockan 6 ungefär nyhetsprogram från olika delar av landet. I morse visades Västerbottensnytt bland annat.

Tidigare ingick i Nordnytt de regionala nyheterna från både Västerbotten och Norrbotten. När programmet delades upp tyckte någon att det var bra att slippa "dödköttet från Västerbotten". Det tyckte aldrig jag, och styrkt i min uppfattning om detta blev jag i morse. Nyheterna och reportagen från Västerbotten är uppfriskande och intressanta och inte alls någon död information för de som bor längre upp på Bottenvikens västra sida. Möjligen sårar de någon som är upptagen med sig själv och som retar sig på att det finns företeelser i det egna närområdet som har en annat världsbild än en själv.

En återfusion av Nordnytt och Västerbottensnytt skulle sannolikt ge en injektion till etermedia i nordligaste Sverige. Då är sannolikheten också stor att de ledsna reportrarna på Nordnytt - förutsatt att inte självupptagenheten sätter stopp - blandas ut med lite muntrare tongångar. Tidigare i vinter har Nordnytt-redaktionen bekymrat sig mer för om Luleå Hockey ska missa slutspelet när det hela tiden istället handlar om hur laget ska lägga beslag på en av de fyra topp-placeringarna i serien. Pessimism kan uttryckas otydligare. Till sist: glöm inte något delat landskap mellan Västerbotten och Norrbotten inte existerar i officiell mening.

De som inte fått jobb då?

2011-03-24T08:12:00.001+01:00

Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.

Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.

Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.

Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.

Veckans skvallergubbe

2011-03-21T07:18:00.000+01:00

Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.

Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.

Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.

"Stadsvetare vid Lindköpings universitet"

2011-03-18T08:32:00.002+01:00

För någon månad sedan passerade jag en hylla på Kulturens Hus i Luleå där det stod en rapport uppställd som behandlade "effekterna av byggandet av Kulturens Hus". Intresserad greppade jag den lilla boken för att läsa lite grann. Ganska snabbt avtog dock läslustan när jag kom till en lista med intervjuvade. Där fanns nämligen med en "stadsvetare vid Lindköpings universitet".

Av skäl som inte nödvändigtvis har att göra med bristande begåvning eller dyslexi kallas ibland statsvetare för stadsvetare. Men att stava staden Linköping som Lindköping måste sannolikt tas till intäkt för att det saknas något väsentligt bakom pannbenet. Lägg därtill att rapportförfattaren är disputerad forskare från Luleå Tekniska Universitet så blir problemet av mycket brydsam karaktär.

Att nästan dagligdags snubbla över dylika fadäser som kommer ut från LTU gagnar varken forskningens ställning i Norrbotten eller i stort. Att vi har för många universitet står allt klarare för var dag som går. Såvitt inte några regionalpolitiska företrädare är beredda att med näbbar och klor börja slåss för universitetets överlevnad så lär lärosätet i Luleå stå först i raden bland landets lärosäten som mister sin status.

Dags att vidga utanförskapsbegreppet

2011-03-12T09:04:00.000+01:00

Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.

Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.

Anledning till oljeoro

2011-02-24T20:59:00.000+01:00

Den demokrativåg som för närvarande tycks svepa fram över arabvärlden för inte bara gott med sig. Osäkerhet kring oljeleveranserna har fått priserna att stiga, åtminstone i det korta perspektivet.

Det är svårt att uttala sig om vad för slags styrelseskick som kommer i de störtade diktaturernas ställe. Fullvärdiga demokratier någonting i stil med de som finns i Västeuropa kanske inte går att ställa i utsikt i brådrasket. Men mjukt religiösa partier liknande turkiska AKP förefaller väl inte som alltför osannolika alternativ som statsbärare rätt snart.

Oljesuget lär påverka den fortsatta utvecklingen, förhoppningsvis inte till men för de frihetstörstande krafter som satts i rullning.

Nyliberal lekstuga

2011-02-15T20:25:00.001+01:00

Systemet med jobbcoacher ska utvärderas. Ändå är ansvarig minister tämligen säker på att dessa behövs. Kanske var frågan fel ställd till IFAU som ska gå igenom vilka metoder som varit framgångsrika i sammanhanget. Detta trots att jobbcoachning som sådan är ifrågasatt inte minst av systemets kunder som i flera i olika fall tyckt sig ha fått jobb utan coachens hjälp.

Från fackligt håll har varnats för att en uppenbar risk föreligger för att coacherna ser till att välja och inrikta sig på de som står närmast arbetsmarknaden. Allt i syfte att förbättra siffrorna för sin egen verksamhet, eftersom en anslagsmodell lanserats av centern enligt vilken coacherna får bidrag efter hur många jobb som de förmedlat. På papperet låter detta bra men arrangemanget inbjuder onekligen till tolkningar. När har coachningen egentligen lett till jobb och vad är att ha fått jobb eller hur länge kommer jobbet att vara?

Frågor som dessa leder till mer problem än vad som är tänkt från första början. Det är också tvivelaktigt om de metoder som används av coacherna verkligen är lämpliga redskap för att lösa den enskildes arbetssituation. Jobbcoachernas verksamhet är nämligen nära besläktad med arbetssätt liknande de som används inom den kognitiva beteendeterapin. Och med tanke på den långt drivna medikalisering av arbetslivet som i mer än fyrtio års tid bara fjärmat oss från den fulla sysselsättningen, är nog metoder av detta slag inte att föredra.

En gång i tiden, under den svenska modellens glansdagar, kunde arbetssökande vända sig till Arbetsförmedlingen och mötas av kompetent folk med branscherfarenhet från arbetsmarknaden. I takt med att myndigheten omvandlades till en vårdinrättning försvann dessa därifrån och blev till något helt annat än vad den från början var tänkt till. Om denna utveckling står att läsa om i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Med coachernas intåg i arbetsmarknadspolitiken har hela projektet övergått till en nyliberal lekstuga.

Harrison startar om

2011-02-13T18:44:00.000+01:00

Efter att ha bloggat om kungar inför kronprinsessbröllopet återupptar Dick Harrison verksamheten. Nu dock som historiebloggare rätt och slätt.

Det sätt Harrison brukar skriva på tror jag gör honom till en mycket läsvärd bloggare. Han kan uttrycka sig såväl kort som informativt och med stor sakkunskap. Jag kan inte annat än rekommendera till läsning av Svenskans återanställde skribent på Historiebloggen.

Forskning säger

2011-02-09T22:46:00.001+01:00

Läste igår en av de suraste artiklarna som måste ha skrivits på länge. En Hans Olov Ohlson ondgjorde sig över nätet som sägs onödiggöra mänskligt minne. Han hänvisar bland att till "forskare" kommit fram till utrymmet för eget kreativt tänkande minskar till förmån för konventionella lösningar och idéer, eftersom nätet övar upp vår "multiförmåga". Denna gör att hjärnan nyttjar sin förmåga att bli bra på att programmera om sig själv, vilken gör oss skickliga på ett ytligt plan.

Säkert var inte detta inte heller bland det bättre som skrivits i ämnet men jag reagerar ändå mer på en annan sak. Detta evinnerliga hänvisande till forskning. Skillnaden mellan vad man lär sig på gymnasiet och högskolan är att i det sistnämnda sammanhanget används flera sanningar medan bara en används i det första inom fackkunskaperna. Men många som skriver, fördummade av nätet eller inte, tycks inte känna till detta. De använder forskning som klubba för att ge eftertryck åt det sagda. Frågan är bara vad detta arbetssätt egentligen får för effekt.

Inom vissa "vetenskaper" finns det lika många sanningar som det finns forskare. Fördumningen av att okunnigt hänvisa ur dylikt kan näppeligen bli större. Jag kräver inte av alla skribenter att de själva måste ha forskat men att bara läsa något av en och sen använda det som universellt utformat slagträ gör verkligen bildningsgången en otjänst.

Misslyckad minister

2011-02-06T19:22:00.000+01:00

Trots alla ovationer till jobbskatteavdragets positiva effekter vågar nog en och annan undslippa sig viss skepsis. Faktum är att det inte skapat särskilt många fler jobb. De 100 000 fler i sysselsättning som regeringen berömde sig själv av i valrörelsen är väl ungefär vad det går att få ut av en politik som syftat till att tvinga upp de som hellre gått på a-kassa än jobbat. Det blir någon tusenlapp eller fler i månaden även för de allra lägst betalda arbetena.

Problemet med jobbskatteavdraget och de tankar den i entreprenörskap föga intresserade Anders Borg genomfört är att jobben tenderar att stanna hos de som redan har ett. Det jobbas mer istället för att fler måste anställas, de som har jobb är rädda om vad de har och släpper inte mycket ifrån sig. Detta även sagt om de som startar eget genom att ha gjort sig oumbärliga på arbetsplatsen. En politik som får den effekten att det blir krig om arbetsuppgifterna kan inte ha sägas ha varit lyckad.

Annat skulle förmodligen ske om värnskatten togs bort, som är en straffskatt på högre utbildning. Jag är definitivt på samma linje som P J Anders Linder i denna fråga som poängterar att den skulle öka skatteintäkterna med stöd av slutsatserna i Långtidsutredningen 2011.

I denna rapport finns det fler intressanta förslag som lägre trösklar in på arbetsmarknaden och ändringar i LAS. Alltså sådant som regeringen och Borg hittills visat ljumt intresse för. Det finns annat oroande från moderaterna i synen på försäkringssystemen. Ointresset för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i kombination en vilja att utreda sammanslagningar av a-kasseadministrationen och Försäkringskassan pekar i riktning mot att samla alla utanför arbetsmarknaden i en bidragspool.

Alliansen vann valet 2006 med sin politik om fler i arbete istället för utanförskap. Senaste valet vann man på grund av ett habilare regeringsalternativ än oppositionen. Hanteringen av finanskrisen hade en sossefinansminister som Thomas Östros förmodligen inte skött annorlunda. Jobbtillväxten tycks i alla fall utebli med det Borgska åtgärderna även om de ökar frihetsgraderna i ekonomin. Än så länge tycker jag därför det går att tala om Anders Borg som en misslyckad minister.

Tankar i bokslutstider

2011-02-02T22:22:00.000+01:00

Årsredovisningarna duggar tätt den här veckan. Så här i kvartalskapitalismens tidevarv är det kanske inte alltför många som reagerar över detta. Börsen reglerar numera sig själv under de tider den håller öppet. Sällan är överraskningarna särskilt stora i positivt eller negativt hänseende.

Det finns en del som vill profitera på och imitera de stora börsbolagens tillställningar för att ge sken av att de också ägnar sig åt näringsverksamhet. Som till exempel högskolor som visar på "överskott" i sina verksamheter. Jämförelsen mellan ett vinstdrivande företag och en offentlig myndighet haltar dock betänkligt.

För en tid sedan blev jag nästan påkörd av en anställd vid ett lärosäte som kallar sig "Näringslivets universitet". Det handlade emellertid inte om oaktsamhet utan mera om att hinna först. Ni vet "om inte jag någon annan". Det är detta som skiljer marknadsekonomin från statliga offentligförsörjda inrättningar, att tjäna på samarbete, att inte se den andras förlust som det egna vinsten, eller enkelt uttryckt plussummespel istället för nollsummespel.

Det är lite intressant vilken utveckling de vetenskapliga företrädarna vid landets lärosäten genomgått i och med den kraftiga utbyggnaden av de små högskolorna från 90-talet och framåt. Professorn vid dessa är mera sällan nuförtiden en lite diskret klädd man som cyklar till jobbet. Överhuvudtaget är har det blivit alltmer sällsynt att denne eller denna vistas på sin arbetsplats. Istället befinner sig professorn alltsomoftast på resande fot, med motiveringen att just deras högskola är perifert belägen och kräver resor. Det märkliga är nu att varken distansöverbryggande teknik eller rätt så utbyggda verksamheter vid småhögskolorna tycks kräva mindre resande. Man får därför förmoda att flängandet har något att göra med statusmarkering mera än vetenskaplig utveckling. Inte undra på att Sverige tappar i konkurrenskraft som forskarnation med en så dålig revision av verksamheterna.

Mästaren bakom mästaren

2011-01-28T22:05:00.001+01:00

Uppe på Mosebacke på Söders höjders står Strindberg staty. Det är här inledningen på hans genombrottsroman Röda rummet utspelas. Strindberg slog igenom som realistisk författare och han är väl den svenska författare vars privatliv dissekerats, analyserats och undersökts allra mest.

Vad som är mindre känt om bysten på Mosebacke är att i huset som syns i bakgrunden bodde en av våra allra främsta verskonstnärer, kanske den enda av europeiskt snitt från vårt land, åtminstone av de romantiska poeterna. Erik Johan Stagnelius hyrde rum här under sin första tid i Stockholm som anställd på ecklesiastikexpeditionens kansli. Utsikten över staden är magnifik från huset, något som inte kunnat märkas i det skalden skrev om vi antar att han hade fönster mot norr från sin kammare. Stagnelius författarskap rörde knappast yttervärlden, i skarp kontrast till vad Strindberg brukade skriva om.

Jag har läst en del av Strindberg men aldrig något där denne nämnt just Stagnelius. Annat än att svenska diktare fram till honom själv skrivit som präster eller något dylikt. Kanske var det ett sätt att respektera Stagnelius som Strindberg inte i varje fall i några större ordalag uppmärksammade sin tidiga 1800-talskollega, precis som äregiriga personer ibland kan göra. De båda är under alla omständigheter varandras motsatser. Om den enes tankevärld är det svårt att uttala sig klart under det att om den andres har det gått att ställa upp en koncis byggnad.

Uppgifterna om Stagnelius privatliv är knapphändiga och de som försökt teckna en bild av hans stund på jorden har verkligen fått lägga pussel. Senaste försöket utfördes av Göran Hägg som dessutom lanserade en högst sannolik förklaring till poetens för tidiga död. En av våra nationalskalder spelade huvudrollen i ett mycket fult spel när han såg sig utmanad av en större begåvning än honom själv. Ett inte alldeles för ovanligt scenario som bör tjäna till eftertanke nästa gång drevet går mot någon som inte uppfyller den gängse mallen.

Ingen näringslivssupporter vid Piteå Universitet

2011-01-20T17:27:00.000+01:00

En rapport betitlad "Fullbordat faktum" har tagits fram vid Piteå kommun. Författare är Thomas Johansson som jag känner sedan tidigare från studietiden. Ämnet för studien är vindkraftssatsningen i Markbygden i Piteå.

Johansson använder sig av Jürgen Habermas distinktion strategiskt/kommunikativt handlande för att analysera beslutets tillkomst, och inte förvånande blir slutsatsen att detta kom till på ett strategiskt plan genom att de ifrågavarande vindkraftsbolagen använde sig av särskilda medel för att uppnå önskade målsättningar hos regelansvariga myndigheter. Motstående intressen som kunde ha kommit till tals i en mera demokratisk procedur fallerade eftersom kommunikationen med dessa brast mer eller mindre fullständigt.

Så här ser det ut lite överallt numera men något att reagera på i sammanhanget är ändå hur rapporten uppehåller sig vid "bolagen". Det låter nästan som om den goda vindkraften är i färd med att överta den bespottade kärnkraften som hatad energikälla. Hur har det blivit så här? Fungerar ordet industri eller näring som markör för vad som är icke lämpligt eller vad menar rapportförfattaren?

Sedan reagerar jag lite på den rationalistiskt inspirerade teorin ur Habermas handlingsteori som säger att politiska beslut "rimligen skall kunna sägas vara genuint förankrade". Håller inte denna grundbult ihop resonemanget, ja då rasar helt byggnaden som en korthus.

Kanske är Piteå kommun inte riktigt den rätta intellektuella miljön för utredningar av dylikt slag även om självmedvetenheten inte saknas. På kommunens hemsida står att läsa om tjänster som "samhällstrateg" och till och med "kommundoktorander". Ursäkta men får kommuner hålla på med forskning och vad säger reglerna och Högskoleverket om detta?

När allt kommer omkring så är det väl ändå så att ovanstående utblick över det påbörjade vindkraftsäventyret i Markbygden är av ganska överdimensionerat slag. Lite som att sätta en alldeles för liten chaufför bakom en för stor ratt. Ett allmänt intryck är att de lite bortkomna politikerna på lokal nivå fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till och att utredande i ärendet mera syftat till att fylla ut tiden på jobbet för överflödig personal.

Välkommet tillskott för idrottsfilosofer

2011-01-16T20:48:00.001+01:00

Sverker Sörlin har skrivit en bok om skidåkningens "väsen". Han har tränat med norska skidslandslaget, något som verkar ha gillats av DN:s recensent P O Enquist som själv en gång tiden testade på att hungerstrejka i syfte att testa sanningshalten i påståendet att de balter i uniformer som hamnade i Sverige efter andra världskriget for illa.

Jag hört en del säga att de löser problem när de åker skidor. Att den genomsnittlige skidåkaren skulle vara att jämföra med asociala konditions- och kraftfenomen kan alltså ifrågasättas och jag finner det föga troligt att det är Sörlins utgångspunkt att ta reda på om det är så.

Annars är det nog svårt att skriva böcker i idrottsliga ämnen mera med fokus på filosofi. Av många anses idrott inte vara en värdig en intellektuell verksamhet, men det tror jag helt enkelt beror på att författarskap med bäring på idrott har låg status i det här landet. Ovan nämnde Enquist är den mest kände av svenska författare som vågat gå mot strömmen. Nedanstående bloggare till höger på bilden ovan genomförde ett fyramilslopp förra helgen i konstfärdigt hängd nummerlapp.

Resten av listan

2011-01-01T20:36:00.000+01:00

Fortsättningen på listan med förra årets företeelser värda att uppmärksamma.

Idrottsprestation:
Svenska herrarnas stafettlag i OS 4X10 km fick bragdguldet. Men egentligen borde hela längdåkningslandslaget inklusive vallningsteamet fått utmärkelsen. Att det inte blev en enskild utövare och istället ett lag får nog ses som en markering att svensk längdskidåkning gjort ett bra lagarbete. Många medaljer blev det men Norge var trots detta vassare.

Turer hit och dit som till sist fick ett lyckligt slut:
Handlade det mest om ifråga om bilmärket Saabs öden och äventyr. Självaste DN prydde i bästa kvällstidningsstil sin ekonomibilaga med en gravstensliknande runa över biltillverkaren. Detta var i slutet av 2009 och näringsministern höll en låg profil när ett febrilt arbete på dennas departement pågick och bland annat medverkade till att en ny ägare uppenbarade sig, Spyker.

En icke-debatt:
Kan sägas ha utspelats mellan tidningsmännen Per Svensson och P J Anders Linder ifråga om monarkins vara eller icke vara. Jag läste aldrig debattboken men att ställa monarki mot republikanism och tro att det ska föra till något utvecklande samtal eller några fruktbara resonemang i övrigt tror jag inte på. Samtidigt visar det på något av ett dilemma hos de som går att kategorisera som "höger". Själv är jag dock valmonarkist.

Ett systemfel om något:
Uppenbarade sig i samband med efterspelet till årets riksdagsval. Någonting i stil med amerikanska presidentvalet 2000 och vad som brukar tillhöra vanligheterna i mindre demokratiska regimer vid valtillfällen utspelade sig i Sverige i höstas. Först och främst visade den efterföljande debatten på valkaoset att vi inte har ett proportionellt valsätt eftersom sådana är teoretiska konstruktioner. Jag har tidigare här på bloggen argumenterat för majoritetsvalsystem med hänvisning till att detta skulle ge bättre regeringsunderlag. Och när ändå proportionalismen är en utopi så borde en ny Grundlagsutredning genast få direktiv om problemet för att undvika en kommande röra efter ett annat val. Riktigt penibelt var det ändå för den mallige professor i statsvetenskap som intresserat sig för valsystem i flera år men blev offentligt bortgjord av en matematiker som visste och kunde vad han talade om.

Årets lista

2010-12-31T14:39:00.003+01:00

För intresserade har jag satt ihop en självklart personligt färgad lista över bemärktheter under året värda att summera så här på bistra nyårseftermiddagen.

Årets debatt:
Stod sociologen Roland Paulsen som menar att arbetet överlevt teknologin. Vi jobbar mer än vad vi egentligen behöver men samtidigt är det förstås skillnad på jobb och jobb. Många yrken är vitala för samhällets överlevnad medan andra kan plockas bort utan att någonting kommer att märkas. I ödmjukhetens namn menar Paulsen att inte mycket lär förändras om hans eget avvecklas.

Årets kommentar:
Kom från riksdagsledamoten Tomas Tobé (M) som helt korrekt konstaterat att den svenska bloggvärlden bäst kan liknas vid en ankdamm i Stockholm där man håller koll på varandra. Det är lite bytänk över den svenska bloggosfären, något som inte kan förklaras av annat än att inflyttningen till huvudstaden måste ha varit dramatisk samt att uttrycket att det ingenstans finns så mycket bönder som i Stockholm har mer än visst fog för sig.

Årets tröttsammaste läsupplevelse:
Tog jag del av via Uppsalastatsvetaren Barry Holmströms bok Domstolar och demokrati. I denna torgförs åsikten den parlamentarism som fungerar bäst i Storbritannien "judikaliserats" i Frankrike och Tyskland, i det förstnämnda fallet genom att blåsa upp den verkställande makten med lagens hjälp, i det andra genom att sätta lagen över demokratin. Boken har några år på nacken men eftersom författaren varit ute därefter och varnat för judikaliseringen av den svenska demokratin bland annat i Grundlagsutredningen så är den aktuell på sitt vis. Jag har då inga problem med att Sverige inrättar en författningsdomstol, ju förr desto bättre. Är det inte snarare så att vi för varje dag som går påminns om behovet av en? I den här frågan torde efterfrågan på nytänk vara stor. Visst kan vi jämföra oss själva med en önation i splendid isolation men lika gärna kanske också men rättsstater på närmare håll. Vad är det som säger att den svenska demokratin måste vara en sörgårdsidyll till formen?

Årets klappjakt:
Kan det samlade medieetablissemanget lastas för. De jagade var Sverigedemokraterna, nästan riksdagens minsta parti enligt väljarnas dom. Ändå lät det de första två månaderna efter valet som om Sverige var på väg mot diktatur inom en snar framtid. Är det någon gång demokratin ska få verka på det sätt den är tänkt är det väl just i samband med att så många åsikter som möjligt ska få komma fram, så varför tveka. Det finns lite forskning om vad Sverigedemokraterna egentligen står för utifrån ideologiska ståndpunkter, och sannolikt skulle debattklimatet bli bättre med en öppnare attityd mot dem. En stilla tanke går till en blänkare jag läste i Svenska Dagbladet som före valet undrade varför inte Vänsterpartiet granskas lika ingående som SD.

Hoppas kunna förlänga den här listan snart

Väder och klimat

2010-12-20T23:12:00.001+01:00

Inledningen på den här vintern har inte gett klimatfanatikerna vatten på sin kvarn. Rejält med både kyla och snö över hela landet motsäger det mesta som skulle kunna tyda på att vi går mot varmare klimat med stora steg.

Det sägs att det är skillnad på väder och klimat, och att vad som kan kännas och upplevas med blotta ögat från dag till dag inte alls är detsamma som metoder som mäter långa temperaturtrender. Frågan är då varför det av många tycks så vetenskapligt att söka upp avlägsna platser och intervjuva någon klok gubbe som får uttala sig hur det var "förr" när glaciären där han bor var mycket större.

Inom miljörörelsen, som de flesta klimatfanatikerna bekänner sig till, har man varit betjänt av skräckinjagande bilder av dystopisk karaktär. Det har hetat att det gäller att väcka till medvetande, men lika ofta har det handlat om att varna för domedagen. Klimatvetenskapens företrädare är till stor del inget annat än förklädda predikanter som manar till bot och bättring.

Därav min tveksamhet till mycket av budskapet som kolporteras. Men också även av det faktum att det av lite tillgänglig statistik och eget minne går att visa på att vägen mot värsta scenariot är kantad av många möjligheter till avtagsvägar. Under 1930-talet var det väldigt varma vintrar, bland annat ställdes Vasaloppet in två gånger på grund av snöbrist. Ett kallt årtionde var 1980-talet och Vasan kördes 1987 i 37 graders kyla för att omnämna en bedrift som många utförde vid det tillfället.

De senaste tjugo åren bekräftar "hockeyklubban" men förmodligen inte perfekt när 2010 inräknats. En annan sak som fler än jag funderat på är att snön visserligen lagt och stannat kvar senare om vintrarna men i gengäld funnits kvar längre in på våren under många år nu. Kan denna iakttagelse ge ett bidrag till en mera empiriskt lagd klimatvetenskap?

Risk för besvikelser

2010-12-16T20:08:00.000+01:00

Kristallarken ska sent omsider landa i Pajala. Denna gång i form av några gruvor. Malmfyndigheterna i Sahavaara och Tapulivuoma har varit kända sedan länge men inte varit brytvärda på grund av den låga järnhalten. Förrän nu, och orsaken är givetvis inte minst ett närmast oändligt sug från den kinesiska marknaden på stålrelaterade produkter.

Några tusental jobb ska etableringarna både i Sverige och Finland generera. Ökade skatteintäkter med 150 miljoner om året för Pajala kommun var en siffra jag hörde igår. Jag vet inte hur man räknat men det har diskuterats huruvida gruvprojekten kommer att få formen av en oljeborrplattform dit arbetskraften forslas in och ut. Och i så fall, med en icke oansenlig del av denna mantalskriven utanför kommunen, har jag svårt att se att detta skulle rendera i något lyft för kommunen. Svårt är också att tänka sig att gruvbolaget Northland Resources skulle vara särskilt intresserade av den lämpliga arbetskraft i regionen som kan finnas och varit långtidsarbetslös. Och när allt kommer omkring talar vi om ganska, om inte ogästvänliga så i alla fall väldigt speciella förhållanden där förmodligen inte för många vill bo stadigvarande.

Det här ger en bild av en verksamhet som kan sluta i besvikelser. Till detta kommer att gruvdrift är relativt lätt att starta men även lätt att avveckla. Börjar världsmarknadspriserna på järnmalm att sjunka tillräckligt mycket så är risken överhängande att allt är borta snabbare än det kom dit. I så fall är det långt ifrån det första industrifiaskot i norra Sverige där för hög tilltro satts till stora lösningar på små problem.

Ett varningsord

2010-12-15T23:17:00.000+01:00

Så här i räntehöjardagar går det att fundera över vilka som drabbas. De med lån och inte nog med pengar naturligtvis. Dessa är förmodligen många eftersom tillväxtakten i utlåningen till hushållen legat på en hög nivå nu i flera år. För hög tycker en del och menar att orsaken till de goda offentliga finanserna beror på att privat och offentlig skuldsättning är kommunicerande kärl.

Jag har tidigare varit inne på problemet utifrån lite kunskaper i svensk ekonomisk historia och utnämnt den Borgska finanspolitiken som en sätt att brygga över konjunktursvackan genom att låta hushållen ta smällen i frånvaro av den starka stat som S-regeringen på 70-talet använde sig av i syfte att blunda för ett besvärligt dilemma. Då var husguden Keynes och vapnet var finanspolitik; nu heter han Friedman och vapnet är penningpolitik.

Det finns en del riktigt illavarslande med utlåningen till bostäder inte minst. Från Statens Bostadskreditnämnd varnas det för att hushållen använder värdestegringen på bostäder till att ta upp nya lån, en form av bankomat på huset så att säga. Hur länge den här festen ska pågå är svårt att säga, men ju längre det fortsätter, desto värre blir baksmällan.

Kontraproduktivt

2010-12-10T22:03:00.000+01:00

Efter nyår ska inte längre Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kunna använda sig av möjligheten att dela ut erinringar eller varningar till anställda inom vården som begått fel mot patienter/kunder där.

Det här tror jag är en kontraproduktiv åtgärd. Det fanns en tid när doktorns ord var lag för de flesta, i akt och mening det närmaste det gick att komma inkarnationen av Han Däruppe Själv. Samhällsutvecklingen sedan första världskriget då läkare och annan vårdpersonal började använda vita rockar och kläder som ett slags maktattribut, har sedan dess hunnit långt. Numera är det till och med tillåtet att välja vårdgivare, och, vilket är viktigt att påpeka, det har till och med börjat bli så att folk vänder sig till domstol när de inte tycker att felbehandling uppmärksammats. Man kan med andra ord lugnt utgå från att de flesta inte kommer foga sig i den nya ordning som införs efter årsskiftet och som innebär att det är Socialstyrelsen som ska leta efter systemfel. Det är upplagt för problem alltså, och en tanke går till om det föga progressiva parti som består Socialdepartementet har något att göra med att utvecklingen alltså går baklänges i den här formen av smått juridiska problematik.

Livstecken från Maud

2010-12-06T18:57:00.003+01:00

Så här nästan på 25-årsdagen av Thorbjörn Fälldins brådstörta och legendariska avgång som ledare för centern går tankarna till Maud Olofssons eventuella färd i samma riktning den närmaste tiden. Det har spekulerats i om hon kommer att meddela sin avgång under hösten/tidig vinter eftersom centerstämmor ska hållas 2011 och 2013. En ny partiledare får för kort tid på sig att låta väljarna lära känna vem han eller hon är om denne eller denna tillträder 2013 har det sagts rent allmänt. Annat uttryckt: går inte Maud snart så kan hon lika gärna gå om fyra år. Såvitt hon inte råkar ut för samma öde som Fälldin, dvs. blir avsatt.

Häromdagen dök i alla fall Maud Olofsson upp i underhållningsprogrammet Robins, och detta efter att ha haft en låg profil efter valet. Som det verkar har hon inga avgångsplaner. En gång i tiden var nöjesprogrammen ett sätt för politiker och kändisar av diverse slag att få en nystart i opinionen. Till exempel glömmer väl ingen Tage Erlanders historia hos Hyland som gjorde honom folklig till slut efter att i mångas ögon framstått som en lite torr akademiker dittills. En bidragande anledning till att Alf Svensson parti kom in i riksdagen 1991 anses ha varit att han hoppade studsmatta hos Ingvar Oldsberg. Nuförtiden är möjligheterna att marknadsföra sig i det lättsammare formatet väl utvecklade för vem som helst, dessvärre för de allra flesta med den följden att de klassiska TV-ögonblicken där någon över en natt kunde bli "folkkär" inte längre står till buds. Pratshowerna handlar om annat och säger lite om var i karriären politikerna befinner sig eftersom de är alltför fragmenterade. Ej heller går det att bli klok på Maud Olofssons fortsatta väg inom politiken.

Är du diskriminerad?

2010-12-03T19:46:00.000+01:00

Hanne Kjöller skriver idag om DO, en myndighet med problem minst sagt. Den har drivit underliga ärenden i domstol utan framgång i flera fall och är ovarsam med att hantera sina utgifter. Konsultföretag har bland annat anlitats för att förbättra verksamheten, som om det inte vore nog med de 90 medarbetare som för närvarande återfinns under chefs-DO:n Katri Linna.

Även om det inte direkt framgår av Kjöllers vredesfyllda analys så verkar DO i likhet med andra tandlösa myndigheter lida av att de inte har något konkret uppdrag, kanske som en följd av att det inte finns något riktigt behov eller att ombudsmannasamhället nått vägs ände. Hans Bergström skrev tidigare i år om juristmakten som fått fotfäste på "ideologiproducerande" myndigheter som DO och Skolinspektionen. Dessa kännetecknas av att de i sin inre kultur har en så stark tro på sin riktning att det inte spelar någon roll vad riksdag och regering säger.

I botten av kritiken ligger givetvis ett ifrågasättande av individualiseringen av samhällsproblemen. Eftersom auktoriteter i de mest skilda sammanhang alltmer kommit att avlövas på makt genom diskrimineringsanklagelser har en nisch för mer eller mindre frilansande rättslärda kommit att uppstå. Vad denna emellertid glömmer bort är att det är utbudet som skapar efterfrågan. Finns det inte skäl att också begränsa antalet jurister som utbildas precis som läkarnas antal kvoteras? Åtminstone borde det gå att diskutera.

Glada dagar för finansfurstar

2010-11-25T20:55:00.000+01:00

Att det varit krisår 2009 märktes inte i någon högre grad bland landets finansfurstar. Sammantaget minskade dock 48 granskade topplöner jämfört med 2008. Så här i efterhand är det ändå mest remarkabelt att ledarna i HQ Bank ökade sina löner mellan 2008 och 2009, samt att SEB:s Annika Falkengren fick sin ersättning minskad med mer än hälften under samma tid.

I kristider är det naturligtvis viktigt att styrelser och direktörer håller igen. Då blir det också lättare att driva igenom nödvändiga besparingar eller nedskärningar. Det visar om inte annat exemplet Japan, där såvitt jag vet de högsta chefslönerna inte alls ligger på samma höga nivå som i västvärlden. Följaktligen möter där impopulära åtgärder mindre motstånd eftersom VD:n mera ses som en bland jämlikar. Kanske något för svenska kapitalhanterare att ta efter, må de vara risktagare med egna pengar eller bara tjänstemän rätt och slätt.

Petersens pyloner

2010-11-24T19:42:00.003+01:00

Enligt en omhuldad klyscha har makthavare eller politiker i alla tider och samhällen byggt monument över sig själva. I alla fall från de egyptiska pyramidernas dagar har det varit så, men säkert också långt, långt dessförinnan i de mest primitiva sammanhang.

Luleås kommunalråd Karl Petersen har tidigare varit i byggartagen i projekt som inte fallit väl ut. Väljarna straffade dock inte honom för detta i senaste valet. Som det ser ut nu är han i varje fall på väg att göra avtryck i sin stads bild på ett sätt som kan bli legendariskt. Petersen har också varit i farten med murarsleven på byggnationerna på Lulsundsberget och visat han inte glömt vad han lärt sig under sin yrkesutbildning.

Höghusen är i sig inte märkvärdiga men till följd av sin placering har de kommit att utgöra ett landmärke i stan. En fråga man ställer sig är ändå vilka det är tänkta ska bo där då inflyttningen till Luleå till icke ringa del under längre tid bestått av omflyttningar inom länet (läs från inland till kust), en potential som är svår att ta ut mycket mer av. Sen har vi förstås hemvändarna och invandring från övriga Sverige och världen som bidrar med en del. Sammantaget kvarstår faktum: bostadsbyggande som medel till kommunal utveckling behöver inte nödvändigtvis sluta i något positivt, särskilt som nyproducerat också brukar betyda höga hyror. Petersens pyloner kan lika gärna lämna det bestående efter sig om rådet som förbyggde sig.

Företagarchefen talar med kluven tunga

2010-11-15T23:10:00.000+01:00

En utmärkelse har delats ut till en vinstdrivande verksamhet, Årets företagare. Bemanningsföretaget Studentconsulting har tidigare uppmärksammats av TV4 för usla arbetsvillkor och löften till sina kunder om att deras "konsulter" jobbar hårdare än deras egna anställda. Till en lägre kostnad naturligtvis. Senast har Helsingborgs Dagblad granskat missförhållandena hos Studentconsulting.

Många är givetvis arga på grund av detta, men jag reagerar mera på en annan sak,nämligen att priset bästa företagare delats ut av organisationen Företagarna. Denna har en "VD", som för övrigt, kritiserats hårt av sina egna medarbetare för sina härskartekniker, som tidigare lobbat för att avskaffa LAS på olika sätt. Samma företrädare hyllar nu ett bemanningskoncept vars livsluft är just att LAS fortfarande existerar. Ursäkta mig, var finns konsekvensen i en sådan typ av argumentation?

Vi kan inte vänta

2010-11-14T14:22:00.004+01:00

Mitt i kakafonin av statsvetare som tävlar om att förklara den uppkomna situationen inom S är det kanske inte den lättaste uppgiften att göra sig hörd. Prognoserna låter också vänta på sig bland dessa efterhandsanalysander. Jag minns i alla fall ett möte på Föreningen Heimdal i Uppsala hösten 1997 då Stig-Björn Ljunggren dryftade frågan om socialdemokraternas framtida öde. Han trodde vid det tillfället att ett inte helt omöjligt scenario kunde bli att partiet vittrar bort, ungefär som det gamla Lantmannapartiet en gång gjorde.

Veckan som gått har i alla fall visat på vilka inre spänningar som funnits i leden. Kanske handlade valparollen Vi kan inte vänta trots allt om något annat än regeringsmakten, nämligen den egna omdaningen. Mycket talar för att partiledaren få gå men med detta löses förmodligen inte de grundläggande problemen eftersom partiets politik lika mycket rår för resultatet i valet. Alliansen behöver i alla fall inte förvänta sig mycket till opposition den närmaste tiden, så mycket är säkert.

Ett svek mot väljarna om något

2010-11-10T20:44:00.000+01:00

Åsa Ågren Wikström hoppar av uppdraget som riksdagsledamot för moderaterna. Hon var andra namn på partiets lista i Norrbotten, och fick många kryss för sin kandidatur.

Orsaken till avhoppet är ett annat jobb, vilket är ointressant i sammanhanget, eftersom att bli invald i riksdagen inte är vilket jobb som helst. Men tydligen har yrket politiker numera drivits till fulländning.

Förra valet var det inte långt borta att moderaten Maria Salmgren tog plats i riksdagen. Sedan dess har Salmgren hunnit hoppa mellan några chefssysslor i inlandskommuner, något som knappast tyder på lämplighet för mera ansvarsfulla poster. Det bådar inte gott för väljarförtroendet om moderaterna i Norrbotten ska fortsätta med att kvotera in namn på sina valsedlar som inte tar det politiska uppdraget på allvar.

Skruvad logik

2010-11-07T19:14:00.004+01:00

Senaste veckan har några debattörer med nyliberal anstrykning varit på tapeten. Inte ont om det, men under den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över om nyliberalerna egentligen alls är så frihetliga som de vill ge uttryck för. Nedanstående exempel på en argumentationskedja från Timbros "nye VD" på DN Debatt ger upphov till frågetecken.

Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.

Det finns som tur är inga krav på varken politiker eller debattörer av skilda slag att uppvisa bevis över slutförda kurser på A-nivå från universitetet. Men i vissa fall måste man ändå undra över hur långt i personlig mognad och utveckling en del nått att döma av logiskt konsistenta resonemang. Varenda mening i ovanstående exempel kan utsättas för kritik och ifrågasättanden, och syftet med den dåligt underbyggda argumentationen kan inte vara annat än ett mera auktoritärt förhållningssätt till politik. Det var dit jag ville komma.

Nils Karlson, i den treeniga funktionen som statsvetare, nationalekonom och verkställande på forskningsinstitutet Ratio, använder måhända en mer genomtänkt sätt för sin framställan. Icke desto mindre reagerar jag på dylikt:

Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.

Jag tolkar inte denna statistik som att svenska löntagare haft en unikt god reallöneutveckling, utan snarare som att Karlson gör sig till talesperson för en arbetsmarknad av ett bemanningsproletariat som betjänar de som inte vill smutsa ned sig. Ibland sitter djävulen verkligen i detaljerna, men det vi kan lära oss av mera experiment i den riktning som propageras för ovan är att de minst av allt leder till något demokratiskt samhälle. Nästa utspel från Timbro eller Ratio lär följaktligen logiskt sätt handla om införande av graderad rösträtt, fullt i enlighet med 1800-talets utopiska borgerliga projekt.

Västerbottningarna tar nya tag

2010-11-02T19:00:00.000+01:00

Landstingspolitikerna i Västerbotten provar igen med att ta initiativ till det som kan tyckas som ett kamikazeprojekt: bildandet av en storregion i norra Sverige. Allt eller inte är det som gäller för västerbottningarna, vilket innebär att det enda alternativet är en regionkommun av alla de fyra nordligaste länen.

Frågan är väl snart hur många gånger till det går att misslyckas med att vara ute i dylikt ärende. Sedan jag återflyttade till Norrbotten för drygt tio år sedan har det framtida regionala styret varit upp till behandling flera gånger. Vad som kan sägas till västerbottningarnas fördel som spjutspets i regionaliseringsfrågan är att de lyckats med vad norrbottningarna inte förmått, nämligen att bilda ett kommunalt samverkansorgan där dessutom landstinget ingår.

Att bilda en storregion av norra Sverige med ansvar för i huvudsak hälso- och sjukvården är givetvis ett större projekt än att bilda ett organ på länsnivå med ansvar för kultur, transport och regional utveckling. Det senaste försöket föll också på oenighet mellan aktörerna, men gudarna ska veta att detta sköttes på ett utomordentligt amatörmässigt sätt. Bara en sådan sak som att landstingsrådet i Norrbotten drev frågan hårdast av alla och dessutom förmodligen lät bygga om fasaden på det nuvarande landstingshuset i syfte att förlägga det nya regionfullmäktige i det högst ocentrala läge som Luleå utgör i hela norra Sverige säger det mesta om hur förfelat arrangemanget var.

Det finns mycket gott som kan komma ut av bildandet av en storregion, inte minst ifråga om minskade kostnader för administration. Länsgränserna som de är dragna idag utformades i en tid med helt andra kommunikationer. Är det ändå svårt att få ihop Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland med varann på grund av att någon pratar om avstånden är det ändå av nöden med en region av Norrbotten och Västerbotten. Ett gemensamt projekt för att åstadkomma denna lösning vore att omedelbart sätta igång bygget av Norrbotniabanan.

Världens största by

2010-10-29T22:19:00.000+02:00

Veckans bästa kommentar bestod förmodligen Tomas Tobé (M) oss med anledning av en kartläggning från Aktuellt som visar att bloggandet bland politikerna avtagit kraftigt. Han pekar också på överskattning av sociala mediers betydelse för väljarpåverkan och framhåller att det snarare handlar om en ankdamm i Stockholm som twittrar och bloggar och försöker påverka varandra.

Det är nog just så det ser ut. Medan vissa av oss ute i periferin inte sällan beskylls för att tala högt till ingen så lever stockholmarna i alla fall ur bloggosfärt hänseende som i en by där alla känner alla och övervakningen av ortsborna är stor. Sociala medier är liktydigt med social kontroll i huvudstaden som det verkar, vilket gör Stockholm till en rätt liten ort trots allt.

Hur mycket tål S?

2010-10-26T22:21:00.000+02:00

Idag tog Mona Sahlin för minst andra gången i sitt liv time-out. Nu tillsammans med Miljöpartiet. Det rödgröna samarbetet upphör eller läggs på is. Profileringsbehovet efter valnederlaget väger förmodligen tyngre än att hålla samman något block av S, V och MP.

Särskilt Mona Sahlin torde ha känt sig klämd av fortsatt samarbete. Snarast är väl frågan för dagen hos S att ge sig i kast att med en större omgörning av partiet, och något att fundera över är väl om Sahlin är verkligen är rätt person för den uppgiften.

Som statsvetaren Jenny Madestam visade i sin översikt om S så uteblir debatten om en ny ordförande på grund av partiets säregna kultur och syn på ledarens roll. Jag måste dock få ifrågasätta detta med hänvisning till att raset för S förmodligen inte är avslutat. En vild gissning är att partiet kommer att reagera när opinionsiffrorna börjar närma sig 25 %. I sedvanlig ordning blir det väl då tal om muller i leden. Men tänk vad kul med ett riktigt partiledarval där två kandidater står mot varandra och distrikten röstar om vilken de vill ha. Det vore väl ändå ett stort steg i demokratisk riktning?

Lidingö-Mattias versus Norrköping-Mathias

2010-10-21T22:38:00.002+02:00

I något som utvecklats till kommentatorsraseri har Mattias Svensson kritiserat en av sina liberala favoriter inför valet, Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin. Det som irriterat Svensson är att Sundin haft synpunkter på innehållet i en konstutställning i Norrköping som kunnat tolkats som utslag av antisemitism.

Frågan är väl ändå vem Svensson ska vara mest besviken på, Sundin själv eller hans parti? Det är ju en gång så numera att politik är ett yrke, och den som skadar partiet eller bryter mot dess kodex förlorar helt enkelt jobbet. Och eftersom karriär i Folkpartiet idag nog närmast sammanhänger med att förespråka hårda tag och förbud så är Sundins agerande i fallet med konstutställningen lätt att begripa ur det rent rationella perspektivet.

Alla riksdagspartierna har åtminstone det gemensamt att den som vill göra politisk karriär bäst gör detta genom att börja på den lokala nivån, för att senare eventuellt avancera på stegen. Folkpartiet kanske ändå mest av dem trycker på för denna form av politisk skolning; samtidigt finns en tradition i partiet att plocka in de gladaste av amatörer i det politiska arbetet. Marit Paulsen var en lyckad rekrytering, Maria Carlshamre mindre lyckad. För dagen går tankarna antagligen närmast till Jasenko Selimovíc, som trots misslyckandet med att ta sig in i riksdagen anställdes på den helt onödiga men ändå prestigefyllda tjänsten som statssekreterare hos Erik Ullenhag på Arbetsmarknadsdepartementet.

På sin blogg gör Mathias Sundin ett verkligt självmål genom att dra in Anna Odells uppmärksammade examensarbete i sin hittills okända talang som smakdomare. Inte för att Sundin går lika långt som den kränkta läkare som genom Odells konstinsats avslöjades med högst tvivelaktiga behandlingsmetoder på sin vårdavdelning, och därför fann sig föranledd att döma ut denna i nivå med spelande orrar och fiskargubbe i sylvesterhatt. Men bara det faktum att tala om konst som sticker i ögonen på honom själv som "sådan verksamhet" betald med skattemedel placerar Sundin i allt annat än en progessiv liberal idétradition. Är det måhända en kronisk sjuka bland folkpartister att ropa på förbud som lösningar på besvärliga frågor?

Åldersstiget och efterblivet på seminarium om Norrbotten

2010-10-18T23:53:00.001+02:00

ABF ordnade seminarium med anledning av Norrbottens 200 års-jubileum i fredags. Tillställningen hade något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Om detta hade att göra med att sammankomsten hölls i Stockholm, och att arrangörerna genom detta hoppats på att locka till sig utflyttade eller hemlängtande norrbottningar bland åhörarna, så är det lätt att förstå upplägget, som kändes mera pliktskyldigt än inspirerat.

Föredragen om Eyvind Johnson och Norrbotten ur ett historiskt perspektiv av Per Olof Mattsson respektive Maurits Nyström avvek kanske lite från mönstret i övrigt med intressanta och relevanta ämnesval. Mattsson är litteraturvetare verksam vid Stockholms Universitet och Maurits Nyström håller till i Uppsala. Sämre på kulturfronten blev det när den allt annat än genuskvoterade panelen satte igång på det korrigerade ämnet "kulturell mångfald" som avslutning med en redaktör simmande i den senaste bokfloden. Denna följdes av en representant från "Svenska Tornedalingars Riksförbund" som nämnde sig själv hur många gånger som helst i vilka sammanhang som helst verkade det som. Då orkade jag inte se mer eftersom det inte kunde bli mer självupptaget. Vad damerna i panelen kom fram till genom sitt "samtal" vet jag inte, och frågan är väl om de ens vet det själva.

En paneldiskussion hölls också på temat näringslivet i regionen. Gunnar Lassinantti, son till förre landshövdingen, tjänstgjorde som moderator. Panelens mest udda inslag var kanske gamle ekonomen Kjell Öström, som i en bok för 30 år sedan manade till en secession av Norrbotten ur övriga Sverige med revolutionära medel. Även om denne verkade ha besinnat sig numera så kändes det onekligen något malplacerat med en representant för utsugarteorier på debattstolen, inte minst för att Norrbotten väl egentligen aldrig haft några större likheter med ett U-land. Lassinantti utlovade också ett svar på frågan om dilemmat med att det finns så få medelstora företag i Norrbotten av Företagarnas "VD" som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen desto oftare efter att ha fått mycket hård kritik från medarbetare. Men något lödigt i den vägen gick inte att få av Anna-Stina Nordmark Nilsson. Ej heller kunde landshövding Per-Ola Eriksson axla rollen som nationalekonom och svara på en fråga från en åhörare hur mycket utländskt kapital som går in i Norrbotten genom exportöverskottet i regionen.

Sven-Erik Bucht som kom in i på kryss i riksdagen nyligen ser ut att drivas av en ambition att arbeta i Ragnar Lassinanttis anda och föra Nordkalottens talan. Genom att vända på kartan (gammalt knep vid det här laget) lyckades Bucht få den rätt åldersstigna publiken på sin sida ifråga om att ta död på myten om Norrbotten som en region hopplöst långt belägen från de stora marknaderna. Haparanda var passande nog den svenska stad som låg närmast Kina. Ändå var det på något vis lite mycket 90-tal över Buchts framställning och program. Det var ju egentligen bara då som riktigt positiva förväntningar kunde ställas på Ryssland som handelspartner och ha ett utbyte med. Därefter har förhoppningarna kommit på skam i den vägen. Tågtransporter från Sverige via Finland genom Ryssland till Kina. Glöm det.

Det framfördes också lite funderingar kring att norrbottningar inte hänger med i diskussioner tempo-och uttrycksmässigt samt det faktum att S i valkretsen inte påverkats nämnvärt av rasen i de senaste två valen på riksnivå. Ett kommande seminarium om regionen skulle kanske kunna ägna lite utrymme åt spörsmål av dylik art i syfte att göra upp om föreställningar rörande allmän efterblivenhet bland norrbottningar.

En Stockholmsregering?

2010-10-11T23:58:00.000+02:00

För fyra år sedan uttrycktes det oro över att Alliansregeringen var för "stockholmsk". Ser man enbart till var de nya statsråden kommer ifrån fortsätter denna tendens. Ändå talas det dialekter från regeringsföreträdarna som ger en helt annan bild än att den skulle vara huvudstadsbaserad.

Trots allt är det dock en gång så att det är bostadsorten som ska räknas vid en eventuell kvoteringsanalys av statsrådsbesättningen, och då är det utöver några smålänningar Maud Olofsson som får representera norra Sverige och Tobias Billström som representerar Skåne. Sten Tolgfors är Bergslagens (Örebros) representant, Gunilla Carlsson vad jag förstått östgöte och Erik Ullenhag från Uppsala. Med andra ord rätt illa, ingen från Västsverige till exempel. Å andra sidan befinner Cecilia Malmström i Bryssel som kommissionär så det är väl via den vägen Göteborgs talan ska föras.

Partisekreterare går i de två gamla mittenpartierna

2010-10-05T19:47:00.000+02:00

Det omöbleras inte bara i regeringen utan också i partierna. Per Schlingmann har lämnat sitt uppdrag för förmodligen andra avancerade uppgifter inom politiken. Samtidigt slutar också centerns Anders Flanking på grund av betungande riksdagsuppdrag. Folkpartiets Erik Ullenhag blev idag biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationen. När det gäller den sistnämnde hade jag funderingar om denne kanske med lättnad lämnade partisekreterarjobbet på grund av svårigheter att kombinera socialliberalt patos med en major som chef. Typiskt var i alla fall att Ullenhag ersattes av en medarbetare med militär bakgrund, något som kanske säger något om vart folkpartiet är på väg för närvarande.

Då hjälper det inte att kvotera förhållandet jämnt mellan krav och batongliberaler/socialliberaler i regeringen. Som det verkar nu är folkpartiet på väg i en riktning som inte går att förutsäga. Man hade en historisk chans att bli ett statsbärande parti, något i stil med danska Venstre efter valet 2002. Eventuella åsidosatta socialliberaler hade då förmodligen kunna bilda ett svenskt Radikalt venstre. Nu blev det inte så, kanske på grund av dåligt ledarskap, kanske på grund av avoghet mot marknadsföring och konsulter jag vet inte. Mattias Svensson gjorde mig uppmärksam på att Jan Björklund knappt alls talar om frihet, vilket är det minsta man kan kräva av en ledare för ett liberalt parti. Nej folkpartister, det här ser inte alls bra ut. Är det hela handen som ska peka ut färdriktningen som är jag rädd för att allt kommer att sluta i en partisprängning utan något riksdagsparti. Med tanke på den långa tradition av frihetsreformer folkpartiet ändå haft i svensk politik vore detta trist. Det kanske hellre skulle vara läge nu att börja diskutera alternativ till den moderata partikrossen innan det är försent. Som till exempel ett samgående med centern?

Stor koalition och Martin Ljung

2010-10-03T13:58:00.000+02:00

I veckan ska Fredrik Reinfeldt presentera sin ministerlista. Det blir ingen stor koalition mellan S och M som jag föreslog redan i maj. Att jag inte varit ensam om min uppfattning på området har flera ledande debattörer visat efter det. Tanken är onekligen intressant eftersom det finns flera områden en bred majoritetsregering kan samarbeta om. Åtminstone för en tid. Mona och Fredrik är redan inne på att slå sina påsar ihop ifråga om asyl-och invandringspolitiken men varför också inte ifråga om arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken där den förstnämnda visat tendenser att uppträda som följare. Mona Sahlin har förmodligen också att utkämpa en strid för sin politiska överlevnad, och kanske hade räddningen för henne varit en ministerpost i en blågrön regering. En lite märklig konsekvens av en sådan konstellation hade möjligen även blivit en uppenbarelse hur överens vi egentligen är i svensk politik, till förfång för politiskt förtroendevalda yrkesmän överhuvudtaget, men också politiska journalister och kommentatorer i mängd företrädesvis stationerade i vår huvudstad.

Igår kom budet om Martin Ljungs bortgång. Jag vill minnas att han vunnit utmärkelsen alla tiders lulebo alla kategorier. Han omnämns som Sveriges förste stå-upp-komiker i minnesartiklarna. Sannerligen, han var långt före sin tid. Undrar om det någonsin kommer att göras bättre sketcher än de om Fingal Olsson och Ester, för att inte tala om "Guben i Låddan".